Vi har redan tillryggalagt fem Masters-veckor sedan början av mars.

Franska öppna står för dörren och grussäsongen är nästan över.

Vad passar väl då bättre än att ta en titt på spelarnas formkurvor, aktuell världsrankning – och seedningen i Paris?

Till att börja med blev drömfinalen mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic så där intensiv och bra som vi hoppats och förväntat oss.

Precis som jag skrev inför matchen tog Nadal kommandot i första set och utnyttjade det faktum att Djokovic är notoriskt trög i starten.

När serben väl tuggat sig in i matchen och hittat sin matchrytm var det dock inget snack om saken: 4-6, 6-3, 6-3 blev segersiffrorna för världstvåan. Han var visserligen ojämn matchen igenom, men hans högstanivå är som bekant inte att leka med. Den klart bättre spelaren sett till helheten.

Men, kanske ni undrar – lämnade Nadal några positiva besked alls i den här matchen?

Vi gör en formkoll:

* * *

RAFAEL NADAL (1)
Han pressades till tre set mot Gilles Simon, Mikhail Juzjnyj och Andy Murray. Både mot Juzjnyj och Murray var han i teorin illa ute – Juzjnyj hade 1-0 i set och break i andra och Murray hade break i avgörande set och var två game från segern, innan Nadal vände. Spanjoren gjorde sedan processen kort mot Grigor Dimitrov i semifinalen och svarade för en överlag bra insats mot Djokovic i finalen.

Det är därför ett aningen kluvet intryck man fått av Nadal under Masters-veckan i Rom. Å ena sidan är det starkt att kriga sig igenom de där tuffa matcherna – å andra sidan borde de inte ha varit så tuffa över huvud taget. Matchen mot Dimitrov var inte så imponerande eftersom bulgaren gjorde en förvånansvärt slät figur.

Nu kanske detta därför låter motsägelsefullt, men jag tycker att Nadal på det hela taget visar svagt stigande form. Jag baserar det helt och hållet på en successiv spelmässig förbättring under veckan. Det såg verkligen inte bra ut mot Simon och Juzjnyj, och att ha 0-5 mot Murray på grus är snudd på total katastrof, men han kämpade sig igenom motgångarna av egen kraft. Det handlade liksom inte om några haverier från nämnda spelare. Det är ändå ett positivt tecken. Inte tillräckligt positivt för att säga att han är i bra form, med sina mått mätt, men ändå.

För ja, han är långt ifrån storformen, det ska sägas – men i både Madrid och Rom har han ändå tagit steg i rätt riktning. Jag tror inte att han kommer gå in i Franska öppna med lika högt självförtroende som han brukar, men det tålamod han uppvisat känns betryggande. Det är inte långsökt att dra paralleller till 2011, då han med sargat självförtroende – efter två raka grusförluster mot Djokovic, i Madrid och Rom – tappade två set i öppningsmatchen mot John Isner på Roland Garros, för att sedan vinna titeln i överlägsen stil.

Summa summarum: Formkurvan pekar svagt uppåt.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (2)
Fantastisk comeback från ”Nole”, efter skadan han ådrog sig i Monte Carlo och som tvingade honom att stå över Madrid. Något annat kan ju inte sägas. Serbens formkurva har egentligen pekat spikrakt uppåt sedan säsongsinledningen, då han åkte ut redan i kvarten i Australiska öppna, mot Stanislas Wawrinka. Segrar i Indian Wells, Miami och nu Rom talar sitt tydliga språk. Om han ska betraktas som favorit inför Franska öppna låter jag vara osagt, men i nuläget kan vi utan omsvep konstatera att han kommer vara en av de formstarkaste spelarna i Paris.

* * *

STANISLAS WAWRINKA (3)
Förlust mot 20-årige Dominic Thiem i Madrid och 36-årige Tommy Haas i Rom. Förlusten mot Haas skyllde han för övrigt på en mild ryggskada. Hur som helst svårt att säga annat än att Wawrinka hamnat i en formsvacka sedan triumfen i Monte Carlo. Om den är djup eller inte vet jag inte, men han går onekligen in i Franska öppna med ett väldigt dåligt facit de senaste veckorna.

Kanske är det så enkelt som att han inte brytt sig överdrivet mycket om de här två turneringarna, utan satsat allt krut på förberedelser inför Paris? Inte omöjligt, men faktum kvarstår: enbart sett till formen finns det i nuläget mer negativt än positivt att säga.

Enligt egen utsago var ryggskadan i Rom inte allvarlig. Det får vi verkligen hoppas. För vi har redan tröttnat på att se en underpresterande Wawrinka på grus.

* * *

ROGER FEDERER (4)
Matchen mot Jeremy Chardy var knepig. Chardy gjorde en jättebra match, vissa bollar studsade hans väg, vinden var inte att leka med och så vidare. Jag tycker med andra ord inte att man ska dra på för stora växlar av förlusten i Rom. Han tog sig trots allt till final i Monte Carlo, innan nya tvillingparet föddes och han därför stod över Madrid.

Det enda frågetecknet som jag ser det är hans motivation. Hur taggad är du att spela en Grand Slam-turnering som du genom åren, efter alla svidande nederlag, utvecklat något av en hatkärlek till? Kommer han verkligen att ge allt, eller kommer han att ha tankarna på annat håll?

Det tycker jag i så fall bekymrar mer, för formen i sig är det inga större fel på.

* * *

DAVID FERRER (5)
Han har blandat och gett den här säsongen, spanjoren. Förhållandevis svag säsongsinledning, när han fortfarande befann sig i en formsvacka. Sen har han fått med sig vissa riktigt bra resultat men inte riktigt spelat på samma nivå som under förra våren. Jag har ju argumenterar för att Ferrer tappat slagkraft överlag, och fortsätter göra det. Det var som att han kramade ur precis varenda liten droppe av sitt tenniskunnande förra året, och nu gått tillbaka till en mer rimlig nivå rent spelmässigt.

Gjorde till exempel riktigt bra matcher mot Kei Nishikori i Madrid och Djokovic i Rom, men nådde inte ända fram. Det kommer vi troligen få se mycket mer av i år.

Hur som helst har formkurvan pekat stadigt uppåt för spanjoren sedan inledningen av grussäsongen, i princip. Bara fiaskot i Barcelona som sticker ut, men det var en engångsgrej vad det verkar.

* * *

TOMÁS BERDYCH (6)
Ojämn säsong för Berdych hittills. Semifinal i Australiska öppna (förlust mot Wawrinka) är förstås väldigt bra, och sen hade han faktiskt 11 raka segrar (två i Davis Cup, fem i Rotterdam, fyra i Dubai). Därefter har det sedan gått lite knackigt: Förlust mot Roberto Bautista Agut i öppningsmatchen i Indian Wells, semifinal i Miami (vilket förstås är bra), förlust i åttondelen mot Guillermo Garcia-Lopez i Monte Carlo, förlust mot Carlos Berlocq i finalen i Oeiras, kvart i Madrid, åttondel i Rom.

Det är verkligen inte katastrofalt, men jag hade förväntat mig lite mer från tjecken under grussäsongen. Finalförlusten mot Berlocq i Oeiras var verkligen bedrövlig, och Garcia-Lopez ska han förstås besegra nio gånger av tio.

Fortsatt små frågetecken kring Berdych efter Rom, men jag vill inte påstå att han är i direkt dålig form. Han har bara inte hunnit vässa den inför Franska öppna.

* * *

ANDY MURRAY (8)
Nu så, nu börjar skotten äntligen hitta tillbaka efter ryggoperationen i höstas. Han har verkligen inte imponerat hittills i år, och det var det väl få som förväntade sig. Det tar tid att komma i form efter ett sådant ingrepp, helt enkelt. Bara att finna sig i – och det verkar ju Murray ha gjort. Där han inte övertygat på ett spelmässigt plan har han i stället gjort det på ett psykologiskt. Tycker det tålamod han visat upp är ett positivt tecken.

I Franska öppna kommer han troligen inte att kunna göra så jättemycket skada, grus är trots allt inte hans hoods, men han lär gå in i turneringen med självförtroendet på topp efter uppvisningen i Rom.

* * *

MILOS RAONIC (9)
Inte en överdrivet bra säsong för Raonic heller så här långt, men nu verkar det som att mammutservaren börjat vakna. Gjorde överlag en riktigt bra turnering i Rom och en fantastisk semifinal mot Djokovic. Han rör sig oerhört mycket bättre på gruset i år än tidigare. Det hårda slitet har börjat ge resultat. Och det kan ju ofta vara så där: När man lägger om sin träning, som jag tror att Raonic gjort, då kan vissa delar av spelet temporärt bli lidande.

Det vore onekligen en enorm bedrift om kanadensaren lyckas ta sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären på grus av alla underlag, men en total omöjlighet är det inte. Han blir nämligen seedad 8 i Franska öppna och har lämnat styrkebesked senaste veckan.

* * *

KEI NISHIKORI (10)
Var på gång ordentligt innan han blev skadad. Sannolikheten är stor att han faktiskt fällt Nadal i finalen i Madrid om inte ryggen gått sönder. Och bedömer vi bara det sista vi såg av japanen, ja då pekar formkurvan spikrakt uppåt. Spelade makalöst bra i Barcelona och Madrid. Ska bli oerhört intressant att se vad han kan åstadkomma i Paris. Hoppas bara att han hunnit återhämta sig ordentligt…

* * *

JO-WILFRIED TSONGA (14)
Vid den här tiden förra året var han världsåtta. Inget jättestort tapp, men han har trots allt varit en stabil topp 10-spelare sedan 2008 (med undantag av några perioder 2009 och 2011). Sedan skadan han ådrog sig i Wimbledon förra året har han inte varit sig lik. Har varken hittat sitt spel eller självförtroende, trots att det för några veckor sedan kändes som att han var på väg tillbaka.

Vilket är synd, för det han presterade förra året, fram till sommaren, det var riktigt bra. Särskilt på grus. Gjorde stora framsteg på underlaget och tog sig som bekant till semifinal på Roland Garros förra året. I år har han trillat tillbaka i gamla hjulspår. Får visserligen med sig en del resultat ibland, men är sällsynt uddlös mot tuffare motstånd. Svårt att säga att man har höga förhoppningar på honom inför Franska öppna.

* * *

… och så tar vi en titt på rankningen:

ATP-RANKNINGEN

• Inga stora förändringar inom topp 20. Raonic tar tillbaka sin position som världsnia från Nishikori, som stod över Rom. Dimitrov tar två steg närmare topp 10 och är nu världstolva för första gången i karriären. Bra utveckling där. Klättrat 11 platser sedan säsongsinledningen – och 36 sedan början på 2013. Skadade Richard Gasquet fortsätter tappa mark. Likaså formsvage Tsonga. Medan Haas hoppar upp två pinnhål – och petar ner Ernests Gulbis lika många.

• Dominic Thiems succé fortsätter. Hoppar upp  tre steg trots att han stod över Rom och återfinns nu på plats 58. Oerhört stark utveckling från en spelare som vid den här tiden förra året var rankad 279 i världen…

• Nikolaj Davydenko tappar åtta placeringar – och är nu på väg att trilla ur topp 100 för första gången sedan 2001. Fritt fall för ryssen.

Säsongsrankningen:

• Nadal fortfarande etta, trots sin formsvacka. Det är så klart ett styrkebesked om något, att kriga sig igenom motgångarna och få med sig resultaten trots att spelet inte är hundra. Ska förstås sägas att Djokovic sannolikt spelat in mer poäng om han inte tvingats stå över Madrid. Inte omöjligt att han varit i topp på säsongsrankningen om han inte åkt på den där handledsskadan.

• Vad kan sägas i övrigt då? Topp 4 överensstämmer just nu exakt med den officiella världsrankningen. Väldigt tajt inom topp 10 så här långt, faktiskt. Big Four-dominansen har onekligen brutits. Murray bara på nionde plats, men det går åtminstone sakta men säkert uppåt. Att Fabio Fognini är topp 10 vid årets slut håller jag inte för troligt. Däremot är det absolut ingen omöjlighet att både Nishikori och Dimitrov är det.

• Marin Cilic fortfarande strax utanför topp 10 på världsrankningen och nu även på säsongsrankningen. Likaså Ernests Gulbis. Intressant att han kunnat hålla sig så relativt jämn under snart ett och ett halvt års tid. Förväntade mig någonstans en härdsmälta om inte framgångarna kom ögonblickligen. Känns som att han faktiskt bestämt sig för att ha tålamod och jobba sig fram till resultaten.

• Raonic upp fyra snäpp, till plats 14. Den här semifinalen i Rom var viktig för honom. Man vill inte hamna i kölvattnet, för då krävs det en enskild succé som smäller högt för att man ska behålla sin plats på världsrankningen. Som förra året, när finalen i Montréal räddade upp en överlag sval säsong för kanadensaren. Skiljer för övrigt knappt 200 poäng mellan nian Murray och Raonic. Tajt var ordet.

* * *

WTA-RANKNINGEN

• Oförändrat i den absoluta toppen, som ni ser. Serena Williams ohotad etta, Li Na klar tvåa. Simona Halep hugger underifrån, men trean Agnieszka Radwanska har ändå en rätt betryggande ledning där. Världsfyra nu alltså, Halep. Vem hade trott det för ett år sedan? Inte jag i alla fall. Nej, det kan inte ha varit många som förutsåg det. Fantastisk utdelning för rumänskan. Och riktigt kul att det börjar röra på sig inom topp 10 igen, efter två relativt stagnerade säsonger.

• Fritt fall för Victoria Azarenka. Världsfemma nu, men efter Franska öppna (som hon tvingas stå över på grund av fotskada) kommer hon i bästa fall att vara sexa – troligen så lågt som 8-9 – eftersom hon tappar 900 poäng.

• Ana Ivanovic fortfarande strax utanför topp 10, och nu har Sara Errani börjat knacka på dörren igen. Nästan förvånande att Caroline Wozniacki fortfarande bara är några placeringar från topp 10. Känns inte som att hon kommer slå sig in där igen, om inget radikalt händer. Och Sloane Stephens ”kräftgång” fortsätter. Visserligen bra att hålla sig inom topp 20, men visst önskar man sig mer än så av talangen.

* * *

Och så, avslutningsvis: Seedningen i Franska öppna!

* * *

HERRAR

• Raonic åttondeseedad eftersom Juan Martín del Potro står över på grund av handledsskada. Argentinaren stod över även förra året och kommer därför inte tappa några poäng på rankningen. Helt sjukt egentligen. Han har liksom bara spelat in 385 poäng hittills i år och ligger på plats 51 på säsongsrankningen, men har ändå tillräckligt med poäng för att behålla sin plats inom topp 10. Detta så klart i och med att han spelade in grova poängsummor under andra halvan av 2013. Hur som helst bra för Raonic, som behöver stadiga framgångar i de större turneringarna för att kunna stabilisera sig som topp 10-spelare.

• Jerzy Janowicz 22-seedad, trots sin dåliga form. Det är bara att tacka och ta emot.

• Roberto Bautista Agut seedad i en Grand Slam-turnering för första gången i karriären. Inte illa!

• Vasek Pospisil 30-rankad. Troligen sista Grand Slam-turneringen han är seedad i den här säsongen, eller i alla fall näst sista. Sju raka förluster har han nu. Är i otroligt dålig form, med andra ord. Åker sannolikt ut tidigt.

* * *

DAMER

• Halep semifinalseedad, alltså. Riktigt bra. Som sagt, förmodligen inte många som hade väntat sig detta för ett år sedan. I övrigt inga konstigheter. Angelique Kerber kvartsfinalseedad i och med Azarenkas återbud. Hoppas hon åtminstone håller sin seedning. Har ju ryckt upp sig efter 2013, men inte kommit upp i samma nivå som 2012 än.

• Venus Williams seedad i en Grand Slam för första gången sedan Franska öppna 2013. Oseedad i tre raka Grand Slams, alltså.

* * *

Mer om seedningarna i nästa avsnitt av Tennispodden!

Tävlingsveckan är snart över.

På herrsidan bjuds vi på en blockbuster, på damsidan en på papperet sval tillställning.

Så hur tror vi att båda dessa kommer att utspela sig?

Gårdagens semifinaler blev inte riktigt som jag hade föreställt mig dem på förhand.

Till att börja med åkte Jelena Jankovic ut med huvudet före – och Sara Errani blev första hemmaspelaren på 30 år att ta sig till final på hemmaplan i Rom, via 6-4, 6-4. Dålig match av Jankovic. Sure, Errani spelade bra, men inte så bra. Fick mycket hjälp av Jankovics enkla missar.

Serena Williams–Ana Ivanovic blev en svängig historia. Williams tog första set med 6-1 men tappade sedan fyra raka game i andra. Förlorade så småningom setet med 6-3, för att sedan köra över Ivanovic på nytt i tredje: 6-1, 3-6, 6-1.

Som ni minns skrev jag inför gårdagens semifinaler att det hade varit en större skräll om Milos Raonic slagit Novak Djokovic än om Grigor Dimitrov besegrat Rafael Nadal.

Well.

Djokovic hade samma problem han alltid har mot servekanoner och stördes också rejält av vinden. Samtidigt gjorde Raonic en riktigt bra match. Han tar fortfarande kliv framåt i utvecklingen, trots att det ibland känns som att han står still. Hans överlägset bästa grusmatch i år.

Han är förstås fortfarande otymplig, men rör sig avsevärt mycket bättre nu än för ett par år sedan. Hängde med bra i spelet, vilket jag trodde skulle vara en fördel för Djokovic – men han lyckades långa stunder sätta ordentlig press på serben. Fortfarande de korta poängen som han fick mest utdelning i, men det är ändå positivt att han kan matcha Djokovic så här pass bra. 6-7(5), 7-6(4), 6-3 är bra förlustsiffror för honom. Desto sämre segersiffror för Djokovic, även om gnetsegrar alltid är imponerande i sig. Hade trots allt minibreak mot sig i andra sets tiebreak, men red ut stormen.

Några timmar senare ställde Grigor Dimitrov ut sina hajpade skor på banan – och fick sig en ordentlig lektion i Masters-tennis av Nadal.

Helt chanslös var han, Dimitrov. Nadal plockade isär hans backhand som en sjuåringen plockar isär lego och gav inte bulgaren andrum över huvud taget: 6-2, 6-2.

Stora segersiffror – men hur imponerande var egentligen Nadals seger? Inte överdrivet, det måste sägas. Hans spel påminde förvisso mer om det i tredje set mot Andy Murray än i första set (där han tappade fem raka game och var nära att bli nollad), men Dimitrov utgjorde inget hot alls den här kvällen. Att Nadal höll nere siffrorna över oprovocerade misstag – som haglat från hans racket under veckan – är därför ingen bedrift i sig. Han blev ju aldrig riktigt satt under press.

Samtidigt lämnar Djokovics insats mycket övrigt att önska. Som sagt alltid svårt att möta servekanoner, men den här segern satt lite för långt inne för att inte höja vissa frågetecken. Det är trots allt grus vi pratar om här. Ett underlag som Raonic normalt inte ska hota honom på, kan man tycka.

Så, hur påverkar detta dagens drömfinal?

Vi tar en titt:

* * *

RAFAEL NADAL – NOVAK DJOKOVIC

22-18 i inbördesmöten till Nadal. Inga andra spelare har mött varandra så många gånger – och ingen annan spelare har besegrat Rafael Nadal så många gånger.

Dock bara tre gånger på grus: Madrid och Rom 2011, Monte Carlo 2013. Känns nästan lite konstigt. Som att det borde vara några till. Kan han plocka sin fjärde i dag?

Knappast en omöjlighet. Om man struntade helt i gårdagens semifinaler och enbart bedömde matcherna fram till lördag, då skulle jag peka ut Djokovic som klar favorit. Typ 70-30.

Nu, efter semifinalerna, känns det snarare som 55-45. Eller kanske 60-40.

För det är trots allt svårt att inte hålla Djokovic som favorit. Han har överlag sett mest stabil ut, med undantag för matchen mot Dimitrov har Nadal haft en osedvanligt krånglig väg till final och Djokovic brukar som ni vet snudd på överprestera så fort han möter spanjoren.

Vädret kommer säkerligen bli en faktor, återigen. Djokovic har inte hanterat blåsten bra alls och Nadal har inte störts nämnvärt av den lite mer regntunga banan mot främst Murray (i alla fall inte i andra och tredje set) men även mot Dimitrov.

Båda har nog gått stärkta ur sina respektive semifinaler: Nadal för att han hittat sitt spel, Djokovic för att han krånglade sig ur en knepig match. Samtidigt ska nämnas att Nadal tillbringat uppemot 10 timmar på banan redan. Det kan givetvis påverka. Särskilt med tanke på att han spelade kvällsmatchen i går och inte fått lika mycket tid till återhämtning.

Hur blir finalen spelmässigt då?

Precis som mot Dimitrov kommer Nadal vilja ta kommandot omgående. Utnyttja det faktum att Djokovic brukar vara trög i starten. Om Djokovic såg matchen mellan Nadal och Murray så borde han försöka styra spelet mot spanjorens forehand. Mönstret backhand cross court mot Nadals forehand, sedan rak backhand mot Nadals backhand för att fånga världsettan i ett defensivt steg och avslutningsvis återigen sikta in sig på forehandrutan känns som ett troligt mönster. Skulle inte heller förvåna mig om Djokovic försöker sig på den raka forehanden i Nadals vänstra hörn, för att fånga honom på fel fot. Funkade bra för Murray.

Matchbilden kommer säkerligen bölja fram och tillbaka, men avgörande blir vem som dikterar spelet. Alltså inte vem som är mest aggressiv eller offensiv, utan vem som får sin motståndare dit han vill. Det var så Murray gjorde mot Nadal. Det handlade inte jättemycket om att han var mer aggressiv och offensiv, utan hur och när.  Alltså: hur han byggde upp poängen.

Den som blir poängens byggmästare kommer vinna finalen i dag.

Väldigt öppen match, många faktorer som kan bli helt avgörande – men jag säger ändå svag fördel Djokovic, 55-45.

Serben är faktiskt den enda förutom Juan Carlos Ferrero som besegrat Nadal i Rom. Ferrero gjorde det i andra omgången 2008, Djokovic i finalen 2011. Nadals sjätte raka final i Rom, nionde totalt. Sju titlar har han redan. Ett galet bra facit.

Dock inte lika galet som i Monte Carlo, där han hade åtta raka titlar.

Tills Djokovic satte stopp för honom i spanjorens nionde raka.

* * *

SERENA WILLIAMS – SARA ERRANI

Errani är på gång nu, skriver jag för hundrafemtielfte gången. Trots att Jankovic svarade för en blek insats i går är det likväl imponerande av världselvan att ta sig hela vägen till final.

Men här tar det stopp va?

6-0 i inbördes möten och 12-1 i setfacit talar sitt tydliga språk.

Ja, Errani trivs bättre på grus än Williams – men nej, det gör henne inte till en bättre spelare på grus. Williams har gått från klarhet till klarhet i Rom, enda riktiga vägbulan kom i andra set mot Ivanovic i går och det redde hon ändå ut med bravur.

Jag har svårt att se hur Sara Errani ska kunna stoppa hennes framfart. Det räcker liksom inte med att spela smart och på toppen av sin förmåga mot Williams. Hon måste dessutom spela ett spel hon inte riktigt har, det vill säga ett aggressivt och offensivt finslipat sådant. Errani har tillräckligt bra försvarsspel och slagregister för att kunna hänga med bra i spelet, men när Williams höjer tempot ska hon normalt blåsa världselvan av banan.

Jag hoppas på en intensiv match, att Errani överpresterar och gör sin bästa insats i år.

Men kommer det att räcka? Nej, jag tror inte det. Det lär krävas att Williams på ett eller annat sätt viker ner sig för att Errani ska kunna fullborda en skräll av den här digniteten.

Nästan en hel tävlingsvecka är tillryggalagd. 

I dag ska fyra kombattanter bli två.

Här är min analys av semifinalerna:

* * *

RAFAEL NADAL – GRIGOR DIMITROV

Den tveklöst intressantaste matchen. 4-0 i inbördes möten för Nadal, men Dimitrov har faktiskt tagit set i samtliga matcher. Aldrig varit riktigt nära att hota på allvar, men han har absolut stört världsettan. Ordentligt.

I dag får han en ny chans – och det kan mycket väl vara hans bästa chans någonsin. Nadal är ingen maskin och lär vara mör efter drygt 8 timmar ute på banan de senaste tre dagarna. Själv behövde Dimitrov bara spela klart ett set (6-2) innan Tommy Haas kastade in handduken på grund av axelskada efter drygt en halvtimmes spel.

Det är med andra ord en pigg och fräsch 23-åring (fyllde år i går) som utmanar Gruskungen om en av finalbiljetterna.

Spelmässigt är min gissning att Dimitrov försöker kopiera Andy Murrays bedrift i går, det vill säga att ta kommandot omgående och alternera stabil defensiv med spetsoffensiv.

Frågan är hur vädret kommer vara. Om det är som i går, det vill säga regnigt, så gynnar det Dimitrov eftersom Nadal då inte får lika hög utdelning på sin extrema topspin. Nadal brukar påverkas negativt av att banan ”dör” på det sättet. Så även mot Murray i går, men det hanterade han väldigt bra. Viktigt för Nadal att inte bli passiv och falla tillbaka för djupt i banan. En väldigt viktig statistisk faktor i gårdagens kvartsfinal var hans positionering i förhållande till baslinjen – i första set stod han några meter bakom den i nästan 50% av duellerna, i andra set flyttade han fram positionerna markant.

Om Dimitrov är smart borde han attackera Nadals forehand så fort han får läge. Det är ett mönster vi sett genomgående på sista tiden, både från Stanislas Wawrinka, Kei Nishikori och Andy Murray. Skulle vilja påstå att Murray gjorde det bäst i går: Mata mot Nadals backhand, tvinga fram en defensiv rak slice eller kort backhand, attackera forehandrutan skoningslöst. På så vis hinner inte Nadal ladda sin forehandbössa och motståndaren får chans att antingen gå fram på nät eller fånga spanjoren på fel fot.

Med andra ord: Fokusera inte för hårt på Nadals backhand. Det gör bara att Nadal hittar sin matchrytm och till slut ges lägen att antingen gå runt med sin forehand eller styra spelet åt ett annat håll.

Nadal favorit så klart, men jag tycker att det är nästan lika stor skrällpotential i dag som i går. Räkmacka för Dimitrov, som visserligen fick en prövning i Tomás Berdych men undslapp Wawrinka (och behövde inte ens spela klart kvarten).

Bra chans för Dimitrov att ta sig till första Masters-finalen i karriären. Han är trots allt en i grunden mer kompetent grusspelare än Murray och är på ordentlig frammarsch.

Men visst ska väl Nadal greja det här?

* * *

SERENA WILLIAMS – ANA IVANOVIC

Revanschmöte! Ivanovic vann ju en stenhård kamp i Australiska öppna-åttondelen tidigare i år. 4-1 i inbördes möten till Williams annars, men det är ju den där matchen man lägger vikt vid.

Generellt är Ivanovic en bättre grusspelare än Williams, men eftersom Williams i grunden är en så mycket bättre spelare så har hon ändå det teoretiska övertaget.

5,00 gånger pengarna på Ivanovic, och det känns ju ändå rimligt. Det krävs verkligen att Ivanovic gör en kanonmatch, utan självdestruktiva dippar och spelmässiga implosioner, för att vinna det här. Williams har trots allt inte sett ut att hämmas alls av lårskadan och gått fram som en ångvält i Rom.

* * *

NOVAK DJOKOVIC – MILOS RAONIC

I det här skedet har Djokovic tveklöst fått den enklare semifinalen än rivalen Nadal, något annat går ju inte att säga. Dels för att Dimitrov är så pass mycket bättre på grus än Raonic, dels för att kanadensaren trots allt inte sett stekhet ut den senaste tiden. Inga riktigt prövningar i Rom heller: Bolelli-Tsonga-Chardy. Hade ju kunnat vara värre, även om jag tycker att segern mot Tsonga var imponerande.

Djokovic har erkänt svårt för servekanoner, det måste tas i beaktande. Serben gillar inte att få sin matchrytm söndersliten, och det får man alltid mot mammutservare. Här kan Raonics ändå hyfsade grundspel faktiskt vara till Djokovics fördel. Till exempel Ivo Karlovic eller i viss mån John Isner har ju förtvivlat svårt att hålla sig kvar i duellerna mot en så pass överlägsen spelare som Djokovic, men Raonic står sig ändå hyfsat i bollandet. Underlägsen, absolut – men han är ändå överlag stabilare i sitt grundspel än Karlovic/Isner.

1-0 i inbördes möten för Djokovic, och den gången blev det seger i raka set: 7-6(1), 6-2, 6-2, i Davis Cup (på grus). Ett liknande scenario är att vänta i dag. Raonics chans är att ta Djokovic på sängen, innan han hunnit bli varm i kläderna. Extremt kritiskt för kanadensaren att få med sig första set.

Men att han ska vinna två mot världstvåan? Konstigare saker har skett, men jag har svårt att se det. Betydligt större skräll om Raonic slår Djokovic än om Dimitrov besegrar Nadal.

* * *

JELENA JANKOVIC – SARA ERRANI

Imponerande av Errani att plocka sin första pinne mot en topp 5-spelare, men kan hon upprepa gårdagens succé och även slå världsåttan?

Spontant: Nej. Errani har visserligen varit på gång ett par veckor nu, men så bra har hon faktiskt inte sett ut. Om det Li Na själv säger stämmer så fick hon ju dessutom draghjälp från allergichock/matförgiftning i går.

I dag räcker det i och för sig med att Jankovic tappar huvudet, vilket har hänt många gånger förr, men stalltipset är ändå att Jankovic och Williams möts i finalen (även om jag personligen hoppas på Jankovic-Ivanovic).

De hade inte mötts på 2,5 år.

Då bjöd Rafael Nadal och Andy Murray på turneringens bästa match.

De två första seten i den här kvällsmatchen, dagens – och veckans – överlägset bästa, kan egentligen avfärdas som parenteser: I första set var Rafael Nadal trögfotad och felkalibrerad, i andra var det i stället Andy Murray som slog av på takten.

Ett game var han från att servera Rafa hans 13:e bagel i karriären, vid 5-0 i första set (Murray har redan ”nollat” Nadal vid två tillfällen: I Rotterdam 2009 och Tokyo 2011).

Fortsatta svaghetstecken från Nadal i det där första setet. Visst spelade Murray jättebra, men jag köper inte teorin om att alla andra spelare plötsligt blivit så mycket bättre mot honom. Jag menar, det var många spelare som vågade spela mer aggressivt och ta större risker redan förra året, efter Horacio Zeballos skräll i Vina del Mar – utan att lyckas. Nadal var helt enkelt för bra.

I år är han inte det. Sex set, nästan sex timmar och över 7,000 meter tillryggalagda på banan mot Gilles Simon och Mikhail Juzjnyj bär vittne om det. (I Madrid sprang han lite mer än 2,000 meter på sina två öppningsrundor.)

Och när Nadal tvekar, då hugger spelare av Murrays kaliber som kobror.

Det var hur som helst tredje set som var huvudnumret i går kväll.

Nadal tog med sig momentum från andra set och plockade ett break omgående, men lyckades inte fullborda det – trots 40-15 i egen serve (helt magisk poäng där för övrigt, när Nadal drar en fantastisk backhandslice efter att ha blivit framlurad på nät, Murray ser helt chanslös ut – men slår in en winner bakom ryggen).

Pendeln svängde, som den ofta och snabbt gör i tennis, och plötsligt hade Murray 4-2. Två game från sin största seger sedan Wimbledon 2013.

Nadal svarade med att bryta blankt och hade sedan övertaget matchen ut. Från 4-5 plockade han 12 av de sista 13 poängen och säkrade en semifinalbiljett: 1-6, 6-3, 7-5.

Första riktigt bra matchen från Murray i år, skulle jag vilja påstå. Att han har en spelförståelse utöver det vanliga visste vi redan, men att spela så här balanserat och nästintill perfekt på grus mot Rafael Nadal… nej, det är ju inte ofta man ser honom göra det. Vi snackar liksom om en kille som aldrig spelat en ATP-grusfinal i hela sitt liv och som fick storstryk av då 46-rankade Santiago Giraldo för bara en vecka sedan.

Så som Murray täckte banan i går, och dessutom så ofta lyckades komma rätt till bollen, det var riktigt bra. Han har ju verkligen alla förutsättningar för att bli en bra grusspelare – defensiven, fysiken, returerna, spelsinnet – men har genom åren alltid haft stora bekymmer med att hitta sin matchrytm på underlaget. Det har delvis att göra med att han inte kan utnyttja kraften från motståndaren på samma sätt som på snabbare underlag, och dessutom har han lättare att hantera lägre studs. Bland annat.

Hur som helst en riktigt imponerande insats. Som det smattrade från Murrays racket. Den raka forehanden i Nadals vänstra hörn var särdeles effektiv. Förde tankarna till Wimbledon förra året, där han nyttjade den ofta och med gott resultat.

Dessutom försvarade han sig i vanlig ordning makalöst. Men det mest imponerande var ändå tempoväxlingarna, tycker jag. Där kommer hans fantastiska spelsinne in i bilden. Det är en mycket bra och viktig egenskap att kunna avgöra när du ska trycka på, när du ska falla tillbaka, när du ska ta de där riskerna etcetera. Det är där exempelvis Ernests Gulbis fallerar – med honom är det fullt ös från start till mål. Egentligen obegripligt att det inte läggs större fokus på ”braingame” i dagens tennis. Det är ju det som fått Stanislas Wawrinka och Kei Nishikori att ta så stora kliv framåt på så relativt kort tid.

Nåväl.

Vet inte hur stora växlar man bör dra på den här matchen, men en sak är säker: Den lär stärka både Nadals och Murrays självförtroende.

Någonting båda behöver, efter två på lite olika sätt tunga säsongsinledningar.

* * *

Även Novak Djokovics fick slita i går. David Ferrer var faktiskt långa stunder den spelmässigt bättre av de båda. Gnetade på, stressade världstvåan, tvingade honom hela tiden att slå ett extra slag och var ofta den som faktiskt tog kommandot i duellerna.

Lite ovanligt att se Djokovic vinna så många poäng på scrambling-abilities mot en spelare som Ferrer. Som vid 3-3, 30-30 i tredje set. Djokovic oerhört tillbakapressad, Ferrer slår en djup backhand cross court och serben hinner med nöd och näppe fram i tid – men lyckas få till en så pass giftig defensiv slice att Ferrer dundrar i nät. Kändes som en liten matchavgörare, den poängen.

Normalt är det ju annars så att Djokovic driver på spelet, men här var det alltså ofta Ferrer som satt i förarsätet. Desto mer imponerande seger för världstvåan. Inga tecken alls på skadehämningar. Bådar gott inför semifinal och eventuell final.

* * *

Sara Errani noterade sin första seger mot en topp 5-spelare i går: 6-3, 4-6, 6-2 mot världstvåan Li Na – som enligt egen utsago var sjuk. På presskonferensen efter matchen berättade hon att hon kräktes före matchen, efter att ha ätit pasta. Hon misstänker matförgiftning eller allergier (oklart mot vad).

* * *

Även Agnieszka Radwanska åkte på en skrällförlust: 6-4, 6-4 mot Jelena Jankovic. Fast ingen jätteskräll direkt. Kändes som en öppen match på förhand.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Jeremy Chardy slår Roger Federer.

Rafael Nadal pressas – av både Gilles Simon och Mikhail Juzjnyj.

Och Maria Sjarapova förlorar en grusmatch mot en annan spelare än Serena Williams för första gången på tre år.

Summa summarum: Rome Masters är lite av ett Crazy Masters i år.

Det brukar ju vara Madrid som är rysligt svårtippad. Inte för att den turneringen på något vis var lätt att tippa i år, men Rom tar nog priset.

Har för mig att jag nämnde det i senaste avsnittet av Tennispodden, att Rom faktiskt känns svårare att förutspå i år än Madrid.

Och på den punkten fick jag ju rätt.

I början av veckan hände inget mer uppseendeväckande än att Fabio Fognini fick stryk av Lukas Rosol (och det kom ändå inte som någon chock alls) och Dimitrij Tursunov, som inte direkt är ett namn att räkna med på grus, slog formstarka Roberto Bautista Agut.

Sen kom onsdagen.

Pang och bom, så var fjolårsfinalisten Roger Federer ute ur turneringen. 1-6, 6-3, 7-6(6) till Jeremy Chardy som gjorde en kanonmatch under svåra omständigheter (stormvindar, typ). Räddade matchboll i Federers serve vid ställning 5-6 i avgörande tiebreak, gjorde han. En helt galen räddning. Slår en inside out-forehand på Federers serve, schweizaren placerar den i motsatt hörn, Chardy springer snabbare än han någonsin gjort – och får tillräckligt mycket fart på bollen för att chocka Federer som smugit fram på nät.

Samma dag pressades Rafael Nadal till tre set mot Gilles Simon. Över tre timmar tog det för spanjoren att knyta ihop säcken, och då hade han ändå break i andra set: 7-6(1), 6-7(4), 6-2. Årets längsta match i bäst av tre set.

Även i går hade Nadal stora problem i ett blåsigt Rom. Han ledde med 5-3 i första set mot Mikhail Juzjnyj, men ryssen gnetade sig in i matchen och vann första set i tiebreak. Han fick också ett break med sig i andra set, innan Nadal tog över matchen och till slut säkrade en kvartsfinalplats: 6-7(4), 6-2, 6-1.

Vi är inte vana vid att se dig ha sådana bekymmer i tidiga rundor, sa en reporter på presskonferensen efter matchen.

– Ni får vänja er, replikerade Nadal. Det är normalt. Vid den här åldern gjorde (Björn) Borg helt andra saker. Det är inte möjligt att vinna enkelt i tio års tid. Samtidigt vet jag att jag kan spela bättre.

* * *

Gårdagens största skräll var onekligen Ana Ivanovics tvåsetsseger över Maria Sjarapova: 6-1, 6-4. Sjarapovas första förlust på grus mot någon annan än Serena Williams (som inte visade några tecken på att störas av lårskadan när hon körde över Varvara Lepchenko: 6-1, 6-2) sedan 2011.

Dessutom åkte Stanislas Wawrinka på sin andra stjärnsmäll på lika många veckor. Den här gången var det 36-årige Tommy Haas som tryckte till världstrean: 5-7, 6-2, 6-3. Enligt Wawrinka hade han svårt att röra sig efter en ryggskada han ådrog sig mot Pere Riba i öppningsmatchen.

– Det är ingenting allvarligt. Jag behöver bara vila i några dagar, säger han.

* * *

Milos Raonic slog Jo-Wilfried Tsonga i raka set: 7-6(5), 6-4. Lite oväntat ändå, tycker jag. Tsonga har sett stark ut på sistone, och grus är som bekant inte Raonics bästa underlag. Viktigt för kanadensaren att hålla sin seedning, som jag skrev inför turneringen. Han har trots allt bara spelat in drygt 950 poäng hittills i år.

* * *

Andy Murray ångar på: 7-6(1), 6-4 mot Jürgen Melzer i går. Vilket innebär att skotten inte tappat set än. Starkt!

* * *

Ny tresetare mellan Tomás Berdych och Grigor Dimitrov. Den här gången var det 22-åringen som drog längsta strået: 6-7(3), 6-2, 6-2.

Med det sagt – låt oss nu titta på dagens buffé:

* * *

RAFAEL NADAL – ANDY MURRAY

Det här blir dagens sista match och även den på förhand överlägset mest intressanta. 13-5 i inbördes möten till Nadal. 4-0 på grus. Murray har lyckats ta ett set på de fyra grusmatcherna – i Monte Carlo 2011.

Sjukt att det har gått två och ett halvt år sedan de sist möttes (finalen i Tokyo 2011 – Murray vann: 3-6, 6-2, 6-0).

Och visst är det en smula ironiskt att ingen av dem riktigt stått att känna igen de senaste månaderna: Murray på grund av ryggoperationen som spolierade hans höst 2013, Nadal på grund av en ihärdig formsvacka.

Normalt ska ju Murray inte kunna hota Nadal på grus. Murray är alldeles för svajig på underlaget för det.

Men nu?

Den här formsvackan är inte att leka med. Det känns förstås jättekonstigt att säga det om en spelare som vann Madrid Masters så sent som förra veckan, som just nu är ohotad världsetta och som dessutom spelat in flesta poäng i år. Men som ni vet är det inte vilken spelare som helst det handlar om här. Det lät ungefär likadant om Roger Federer 2010, när han hamnade i en formsvacka efter Australiska öppna-triumfen.

Eller Novak Djokovic, för all del, i olika omgångar. Nu senast årets säsongsöppning, och fjolårets (där vändningen kom först efter Wimbledon).

Kan Murray hota Nadal i kväll?

Ja. Tveklöst. Om Simon kan pressa Nadal till tre set och Juzjnyj ha 1-0 i set och break i andra så kan Murray sätta krokben för spanjoren. Trots att han egentligen är lite av en bambi på hal is när det vankas grus.

Murray har inte påverkats av den extrema blåsten i Rom på samma sätt som Nadal, vilket så klart gynnar skotten. Men tillräckligt?

Svårt att säga. I grund och botten tycker jag ändå att den här matchen handlar om Nadal. It’s on his racquet, så att säga. Murray behöver spela mycket aggressivare än han normalt gör och Nadal ska helst inte hitta sin matchrytm för att Murray ska kunna vinna det här. Det är den spontana känslan.

Skrällpotentialen går dock inte att bortse ifrån. Om det blir tredje raka tresetaren för Nadal är det ingen större chock. Stalltipset är ändå att Nadal reder ut även denna storm.

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA – JELENA JANKOVIC

Den på papperet intressantaste kvarten på damsidan, tycker jag. Radwanska har sett bättre ut än vanligt på gruset i år. Jankovic har blandat och gett under säsongen.

5-1 i inbördes möten för Radwanska, men deras enda möte på grus vann Jankovic (Franska öppna 2008). Tre av de senaste fem matcherna har gått till tre set, inklusive Indian Wells i år (7-5, 2-6, 6-4 till Radwanska).

En högintressant match, som känns ganska öppen. Radwanska har som sagt imponerat på gruset i år, men Jankovic har, som vi vet, kapaciteten att skrälla.

Och ja, det vore inte ens någon överdrivet stor skräll om hon vinner. Enkel väg för båda hittills i turneringen, så det här blir första riktiga testet för båda.

2,20 gånger pengarna på Jankovic, Radwanska ger 1,66. Så pass jämnt är det alltså.

I grunden tror jag på Radwanska. Känns som att hon har tålamodet att nöta ner Jankovic även på grus.

* * *

NOVAK DJOKOVIC – DAVID FERRER

11-5 i inbördes möten och fem raka segrar för Novak Djokovic, men Ferrer leder med 3-1 på grus (Djokovics enda seger över spanjoren på underlaget kom i Madrid 2011). Det ska dock sägas att Ferrer vann vann sina grusmatcher 2004 (Bukarest), 2007 (Monte Carlo) och 2009 (Davis Cup, i Spanien) – det vill säga ett antal år före Djokovics stora genombrott.

Serben hade 0-4 i första set mot Philipp Kohlschreiber i går innan han vaknade till liv och dundrade hem segern: 4-6, 6-2, 6-1. Inga egentliga konstigheter där. Kohlschreiber har förvisso varit i ganska dålig form på sistone, men är en mycket kompetent grusspelare som ofta matchar toppspelarna i själva spelet – det är tyskens brist på vass udd som gör att han sällan når hela vägen fram.

Vad tror vi om Djokovic-Ferrer då?

Jag tror att världstvåan kommer att få slita. Ferrer är på uppgång efter magplasket i Barcelona och en överlag relativt tung säsongsöppning. Jag hävdar fortfarande bestämt att han tappat i genomslagskraft de senaste månaderna, men han är fortfarande däruppe och hotar.

Så även i dag.

Nu kan Ernests Gulbis bevisligen inte besegra Ferrer om man ska hårddra det – särskilt inte på grus – så spanjorens 6-2, 6-3-seger ska man kanske inte dra några jättestora växlar på. Men han har likväl sett stark ut på sistone och var inte långt ifrån att gå till final i Madrid förra veckan.

Vädret kan bli en avgörande faktor i den här matchen. Ni minns väl US Open-semifinalen 2012, då Ferrer vann första set med solklara 6-2? Det hade inte med hans spelmässiga överlägsenhet att göra. Inte heller att Djokovic var skadad, omotiverad eller sliten. Det hade uteslutande med vädret att göra. Det var snudd på stormvindar på Flushing Meadows just den dagen. Djokovic hade enorma problem med att hitta sin matchrytm, som han alltid har i blåst. När matchen avbröts och återupptogs dagen därpå hade Ferrer inte en chans: 2-6, 6-1, 6-4, 6-2.

Det kan bli ett liknande scenario i dag. Ferrer påverkas inte  av snålblåst i samma utsträckning, eftersom hans grundspel inte kräver lika mycket precision som Djokovics.

Enbart sett till spelstyrka är ju annars Djokovic klar favorit. Han har måhända sett lite rostig ut, men har inte visat några tecken på att hämmas av handledsskadan.

Den här matchen kan dock hålla på ett tag – det är trots allt två väldigt bollsäkra spelare som möts – så det är bäst att bunkra upp med popcorn och hallonsoda.

Vem som vinner? Måste ju säga Djokovic. Men skrällvarning utfärdas. Särskilt om vädrets makter är på Ferrers sida.

* * *

LI NA – SARA ERRANI

Jag sa det i Madrid och fick fel, men tycker ändå att Errani är lite på gång nu. Torsk i åttondelen förra veckan, men dessförinnan gick hon till semi i Stuttgart. Hon är i alla fall inte lika djupt nere i träsket som tidigare i år, kan man ju konstatera.

Precis som Wawrinka har Li Na bara delvis lyckats följa upp sin triumf i Melbourne tidigare i år (var i final i Miami; förlust mot Serena Williams).

Känns ändå som ganska solklar favorit i denna matchup. Spelmässigt borde hon med sitt tunga artilleri vara Errani övermäktig.

* * *

GRIGOR DIMITROV – TOMMY HAAS

Fin lottning för Dimitrov nu när Wawrinka åkt ut med huvudet före. Tommy Haas gjorde en jättebra match i går. Spelade enkelt, smart och med mycket topspin. Wawrinka? Visst, han hade säkert ont i ryggen, men jisses vad många felbeslut han tog.

Dimitrov i sin tur gjorde en bra match mot Berdych. Ganska jämn matchup nu för tiden, Dimitrov-Berdych. Mycket hänger på matchform. Rent spelmässigt har Berdych tillräckligt mycket tyngd för att göra livet surt för Dimitrov. Inte jättestor skillnad för Berdych att möta Dimitrov som att möta Federer. Den största är egentligen att han mot Federer fortfarande slår i underläge, medan han är knapp favorit mot Berdych.

Känns som att han borde vara hyfsat klar favorit mot Haas. Man ska aldrig aldrig räkna ut tysken, det har han visat gång på gång de senaste säsongerna, men det här är en lite för bra chans för Dimitrov att försitta. Närmar sig topp 10 med stormsteg om han vinner den här matchen.

* * *

ANA IVANOVIC – CARLA SUAREZ NAVARRO

Suarez Navarro vann som ni vet sin första WTA-titel i karriären i Oeiras för ett par veckor sedan, i en mycket svängig final mot Svetlana Kuznetsova.

I Madrid stod hon sig slätt mot Serena Williams och borde väl i ärlighetens namn göra det även mot Ivanovic.

Samtidigt är Ivanovic väldigt oförutsägbar – vilket oddsen (2.60 på Navarro, 1,50 på Ivanovic) vittnar om.

Svårt att säga annat än att hon borde fått tillräckligt bra självförtroende efter sin skräll mot Sjarapova för att slå Navarro, men det är ingen solklar seger på förhand.

* * *

MILOS RAONIC – JEREMY CHARDY

Räkmacka för Raonic, skulle man kunna säga. Med all respekt för Chardy, han har gjort en grym turnering hittills. Men självklart föredrar Raonic att möta honom än Federer alla dagar i veckan.

Generellt är Chardy en bättre grusspelare än Raonic, trots att han gjort mer väsen av sig på snabbare underlag. Faktum är att grus är hans statistiskt bästa underlag och han vann sin enda titel på grus (Stuttgart 2009), men i Masters-sammanhang har han aldrig tagit sig förbi åttondelsfinal på grus (bästa resultatet vid sidan av årets kvartsfinal är just åttondelsfinal, i Rom 2013).

Raonic har dock ett extremt effektivt vapen i sin mammutserve. Som ni vet. Den där serven, i kombination med ett grundspel som är mycket säkrare på grus än hos andra servekanoner, gör kanadensaren farlig även på långsamma underlag.

Jag skulle inte betrakta det som en sensation om Chardy vinner den här matchen. Det var visserligen starkt att slå Tsonga i raka set, men 2014 har varit ett ganska trögt år för Raonic. Precis som för Dimitrov en mycket god chans för Raonic att spela Masters-semi i morgon.

Klarar han prövningen?

Inte alls självklart. Bra skrällpotential för Chardy här.

* * *

SERENA WILLIAMS – SHUAI ZHANG

15,00 gånger pengarna på Zhang säger egentligen det mesta. Och Williams har sett omutlig ut hittills, lårskadan till trots. Hon vill troligen göra ett ordentligt statement inför Franska öppna, och då borde inte en spelare som Zhang kunna stå i vägen.

Ska krävas att Williams har ont eller svarar för ett riktigt praktfiasko för att inte gå vidare till semifinal.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Ny vecka – ny podd!

I avsnitt 16 summerar vi Madrid Masters och tippar Rome Masters.

Bland annat.

Vad drar vi för slutsatser av det antiklimax som var finalen mellan Rafael Nadal och Kei Nishikori i Madrid? Eller Maria Sjarapovas makalösa grusfacit? Vilka ser vi som favoriter på herr- respektive damsidan i Rom? Vilka är egentligen tennisens bästa och sämsta huvuddomare? Och vad har hänt – och händer – på svensk mark?

Det är vad vi pratar om i nya avsnittet av Tennispodden.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt16.mp3

Madrid Masters stora antiklimax är över.

Nu går vi in i en ny Masters-vecka.

Så vad bjuds vi på i Rom? Vi tar en titt på lottningarna, i vanlig ordning.

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Madrid-mästaren Rafael Nadals halva. Här återfinns också världstrean Stanislas Wawrinka, sexan Tomás Berdych och åttan Andy Murray. Juan Martín del Potro fortsatt frånvarande, alltså. Riktigt tråkigt. Han borde ju vara en av frontfigurerna under en sådan här säsong, när de unga framtidsnamnen går så starkt framåt.

Bör bli enkel resa till semifinal för Nadal. Gilles Simon utgör inget hot i öppningsmatchen och sedan väntar troligen Fernando Verdasco eller Mikhail Juzjnyj. Verdasco kan visserligen nästan slå vem som helst när han är på bra humör (och jag säger ”nästan”, för det är ganska sällan han faktiskt gör det), men borde inte rå på Nadal. Juzjnyj har varit ur form i typ ett halvår nu.

Sen hoppas man ju att det blir Andy Murray i kvartsfinalen, men det är långt ifrån säkert. Möter Marcel Granollers i öppningsmatchen, vilket känns fullt överkomligt, men därefter väntar Marin Cilic, Jürgen Melzer eller Santiago Giraldo. Samtliga spelare har kapacitet att slå världsåttan på grus. Giraldo visade det så sent som i Madrid, men jag kan inte se honom som mer än knapp favorit mot Cilic/Melzer. Cilic har de senaste veckorna inte sett fullt så stark ut som han gjorde i början på året, Melzer har sett helt okej ut under sin comeback. Slog ut Jerzy Janowicz i Barcelona och har avfärdat John Isner i raka set här i Rom.

Ingen rak väg till kvarten för Murray alltså, och frågan är hur mycket han ens bryr sig? Såg inte jättemotiverad ut i Madrid. Och han har själv erkänt att han känt sig lite vilsen sedan han valde att skrota det framgångsrika samarbetet med Ivan Lendl. Kanske dags för skotten att plocka in en svensk coach? Har ju funkat bra för Wawrinka och Roger Federer. Hur som helst: vore en hyfsat stor chock om inte Nadal lägger beslag på den här första semifinalplatsen.

Vem möter han då i semin?

Det ska ju vara Wawrinka eller Berdych, tycker man. Inget direkt getingbo här. Det tuffaste motståndet Wawrinka kan stöta på före kvarten är Tommy Haas eller Andreas Seppi. Säger ganska mycket om den sektionen.

Berdych har Grigor Dimitrov på sin halva, och lär möta Roberto Bautista Agut i öppningsmatchen. En knepig öppningsmatch. Särskilt som Berdych brukar vara sårbar i tidiga rundor. Och Dimitrov i åttondelsfinal? Var ju inga problem förra veckan, i Madrid-åttondelen. Dimitrov pressades för övrigt till tre set mot Edouard Roger-Vasselin i första omgången (4-6, 6-3, 6-4). Det är inte direkt ett styrkebesked. Inte i lika bra form som i början av året längre.

Vad säger vi om en eventuell kvart mellan Wawrinka och Berdych? Där håller jag Wawrinka som favorit alla dagar i veckan. Beroende på dagsform förstås, men spontant säger jag Wawrinka till semi.

De går vidare till semifinal: Nadal, Wawrinka.
Skrällvarning: Berdych, Dimitrov.
Bubblare: Bautista Agut, Murray.

* * *

 

UNDRE HALVAN:

Här kan det hända lite grejer. Ernests Gulbis skulle ha mött Kei Nishikori i första omgången, vilket hade blivit en mycket intressant match, men eftersom japanen tvingats dra sig ur på grund av ryggskadan han ådrog sig mot Nadal i Madrid-finalen halkar Alejandro Falla in i huvudturneringen på ett bananskal, som lucky loser.

Både Federer och Novak Djokovic tillbaka. Federer efter förlossning, Djokovic efter handledsskada. Djokovic möter Radek Stepanek i sin öppningsmatch, sedan Tommy Robredo eller Philipp Kohlschreiber. Samtliga tre i dålig form. Relativt bra lottning för Djokovic alltså, som inte kommer behöva slita ihjäl sig.

I kvartsfinal väntar sedan högst sannolikt David Ferrer. Michail Kukusjkin ska vara en munsbit i öppningsmatchen och Gulbis kan bevisligen inte besegra honom på grus. Om Djokovic verkligen är helt återställd ska han inte ha några större problem att ta sig till semifinal, tycker jag. Men handledsskador är otäcka. Det är inte alls säkert att han kommer göra sig själv rättvisa här i Rom. Det är trots allt bara en vecka sedan han tvingades dra sig ur Madrid på grund av känningar. Jag hoppas att han kan stilla vår oro inför Franska öppna senare i maj.

På den övre delen lär det blir Milos Raonic mot Jo-Wilfried Tsonga i åttondelen. Väldigt oklart om Raonic är i tillräckligt bra form för att vinna den matchen. Jag tror inte att han är det. Lyckades inte hålla sin kvartsfinalseedning i Madrid (förlust mot Nishikori i åttondelen) så det är ganska viktigt att han gör det i turneringarna framöver. Ligger trots allt bara på 19:e plats på säsongsrankningen.

Den andra kvartsfinalplatsen är dock Roger Federers. Återigen busenkel lottning för honom: Jeremy Chardy i öppningsmatchen, därefter en formsvag Ivan Dodig eller Lukas Rosol (som spöade Fabio Fognini i raka set). Oavsett om det blir Raonic eller Tsonga i kvarten så borde han vinna den matchen.

Federer mot Djokovic i semin, alltså. Ojoj. Vilken match det kan bli. En Federer som kanske har tankarna på lite annat håll just nu mot en Djokovic som spelar försiktigt för att inte slå upp skadan igen. Det är worst case scenario. Förhoppningsvis är båda i bra slag. Då får vi se den semifinal vi borde ha bjudits på i Monte Carlo.

Här blir dagsformen helt avgörande. Om Djokovic är fullt återställd, då håller jag honom som favorit mot Federer. Finns det däremot några som helst frågetecken, då blir det Federer. Rafflande! Ska bli intressant att följa deras framfart i den här turneringen.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Federer.
Skrällvarning: Tsonga, Ferrer.
Bubblare: Raonic.

SEMIFINALERNA: Wawrinka slår Nadal, Djokovic slår Federer.

FINALEN: Djokovic slår Wawrinka.

Känns ju som en lagom helgalen tippning, det där. Tycker faktiskt att Rom är värre att tippa än Madrid i år, trots att flera av toppspelarna fått ganska enkla lottningar. Detta så klart beroende på alla frågetecken som omgärdar många av spelarna.

Skulle Wawrinka och Nadal mötas i dag är jag till exempel övertygad om att Wawrinka skulle vinna. Det spel Nadal visade upp mot Nishikori, det visade väldigt mycket övrigt att önska. Med förlusten i Australiska öppna-finalen färskt i minnet vore det inte alls orimligt om han uppträdde lika nervöst och spänt mot schweizaren som mot japanen i Madrid.

Det kan ju se helt annorlunda ut senare i veckan. Dagsform är som bekant en färskvara.

Djokovic känns som ett väldigt osäkert kort, men om han verkligen är frisk och spelklar, då ska han kunna hitta matchformen snabbt. Har trots allt bara stått över en turnering.

Känns hur som helst som en viktig turnering för många spelare. Alla vill liksom hitta formen och lämna styrkebesked inför Franska öppna.

* * *

Obs, uppdaterar med damernas lottning under morgondagen!

Utspelad i ett och ett halvt set.

Sen kom räddningen i form av en ryggskada för Kei Nishikori.

Ett antiklimax som ger Rafael Nadal den mest oförtjänta av hans totalt 27 Masters-titlar.

Det var Rafael Nadal som inledde bäst. Höll sin serve blankt med fyra förstaservar och plockade sex raka poäng.

Vid 1-0, 0-30 och 30-40 såg Kei Nishikori skakad ut. Ett break låg i luften.

I stället stod japanen emot – och plötsligt hade vinden vänt 180 grader.

Nadals serve började klicka. Forehanden likaså. De oprovocerade misstagen blev fler och fler. Samtidigt som Nishikori uppträdde med precis samma kyla och mognad i sitt spel som under hela veckan. Han verkade inte överdrivet betagen av det faktum att han spelade sin första Masters-finalen i karriären. På grus. Mot The King of Clay.

För att tala i klarspråk: Nishikori var fullständigt överlägsen. Spelade med hög intensitet men samtidigt med enorm säkerhet. Dikterade spelet, jagade Nadal i sidled och satte konstant hög press på spanjoren. Precis som mot David Ferrer i semifinalen lyckades han hela tiden fånga Nadal på fel fot; den raka backhanden down the line och forehand-crossen i samma hörn som han precis jagat ut Nadal i var effektiva vapen.

Likaså hans backhand i största allmänhet. Han attackerade gärna Nadals forehand och styrde ofta spelet mot backhand vs forehand-dueller cross court. Inte helt olikt en viss Novak Djokovic, helt enkelt.

Nadal då?

Hans spel kollapsade som sagt totalt efter de där inledande två gamen. Och just det här med serven var någonting jag reagerade på. Direkt efter att han missat chansen att ta en 2-0-ledning började serven krångla. Han fick inte in några förstaservar, andraserven var extremt klen, han hittade inte sin matchrytm när bollen väl var i spel.

Nadals bekymmer i den här matchen låg delvis på det mentala planet – men främst i fötterna. Kanske hör det ihop, på något vis. Att Nadals oro sätter sig i fötterna.

För han rörde sig verkligen inte bra. Dels var han pressad i lägen han normalt inte brukar ha några problem alls att krångla sig ur, i alla fall på grus. Där han tidigare i turneringen sett ut som under forna glansdagar fick han just denna dag inte i gång fötterna. Slagen i sig är det inga fel på. Det är positioneringen. Tajmingen. Nadal har alltid varit sårbar för hög offensiv press, så även på grus. Men i den här utsträckningen? Nej. De senaste förlusterna, i Monte Carlo och Barcelona, har verkligen skadat hans självförtroende.

Så pass att han kan bli dominerad av Kei Nishikori, som för all del gjorde en strålande insats, men att leda över Nadal med 6-2, 4-2 på grus… När hände det senast?

De enda gångerna han blivit ens i närheten av så här utspelad sedan 2004 är öppningsmatchen i Rom 2008 (Juan Carlos Ferrero: 7-5, 6-1), Rom-finalen 2011 (Djokovic: 6-4, 6-4), Madrid-finalen 2009 (Federer: 6-4, 6-4, efter att Nadal spelat en maratonsemi mot Djokovic dagen innan), Madrid-finalen 2011 (Djokovic: 7-5, 6-4), och Monte Carlo 2013 (Djokovic: 6-2, 7-6).

Vid 4-3 i andra set kom det antiklimax som sedan gav Nadal fjärde Madrid-titeln. Vid sidbytet hade Nishikori kallat in trainern och fått massage. Inget konstigt alls – det har han gjort i typ varenda match den här veckan, oavsett om han mött Feliciano Lopez, Ferrer eller Nadal. Men han gjorde ett svagt servegame där, tappade till 0-30 och hade sedan breakboll mot sig. Jag tror att det var vid 15-30 som den långa, krävande duellen kom. Den som avslutades med vad som först såg ut som en sträckning för Nishikori, men som visade sig vara ryggproblem.

Efter det rasade allt ihop. Nishikori tog medical timeout, men Nadal dansade enkelt hem setet via 6-4. I avgörande set var det så illa att japanen knappt kunde röra sig. Stod bara och väntade på bollen, svingade med lägre intensitet än under inbollningen.

Vid 2-6, 6-4, 3-0 valde så Nishikori att kasta in handduken. Det var lönlöst. Nadal var tre game från segern och Nishikori visste att ett mirakel inte skulle hinna inträffa på den tiden.

Otroligt snöpligt.

För som han hade förtjänat den här titeln.

– Vi förtjänar inte segern, Nishikori förtjänar den, han spelade bättre än oss under hela matchen. Vi hade mycket tur i dag. Vi kom inte tillbaka, han var skadad, som Rafael Nadals farbror och coach Toni Nadal uttryckte det.

Hur trögfotad Nadal än må vara, hur dåligt självförtroende han än nu kan tänkas ha efter de senaste veckornas magplask, är det enormt imponerande att vara så överlägsen spanjoren på grus (och dessutom på spansk mark).

Tråkigt nog innebär ju detta stora frågetecken kring Nishikoris fortsatta säsong. Ryggproblemen har spökat förut och redan satt käppar i hjulet för hans framfart på touren. Nu tvingas han stå över Rome Masters för att inte äventyra Franska öppna.

”Hade toppat den här listan om det inte vore för skadehistoriken. Hade det inte varit för skadebekymren hade han säkerligen nått åtminstone en Grand Slam-semifinal vid det här laget. Kan han bara få ordning på det så är han en av de mest självklara tronarvingarna på touren i dag”,

skrev jag som ni vet i slutet av 2012, när jag listade de då mest lovande framtidslöftena inför 2013.

Nu gör sig de där skadebekymren påminda igen.

Och eftersom Nadals bleka insats på nytt väcker frågan om hans form inför Roland Garros går det inte att beskriva den här finalen som något annat än…

Ett antiklimax.

* * *

Maria Sjarapova var ordentligt skärrad.

Två pånyttfödda spelare (Sjarapova åtminstone halvt pånyttfödd) i en av de mest prestigefulla WTA-turneringarna på grus.

Stundens allvar tog sitt grepp om Sjarapova. Simona Halep likaså. 6-1 och forna världsettan var i brygga.

Men hon klöste sig tillbaka in i matchen, började bomba blytunga grundslag från baslinjen med beslutsamhet och precision – och vips, så satt hon i förarsätet.

Efter blott 4 winners på 15 oprovocerade misstag i första set snyggade Sjarapova till den siffran med 18-15 under andra och tredje set.

1-6, 6-2, 6-3 och Sjarapovas 31:a WTA-titel i karriären var ett faktum. Sjarapova har nu 46-3 i matchfacit på grus sedan förlusten mot Li Na i Franska öppna-semifinalen 2011 – de tre förlusterna har kommit mot en och samma spelare, Serena Williams (Madrid-kvarten 2012, Madrid-finalen 2013 och Franska öppna-finalen 2013).

Hon är dessutom ny världssjua tack vare titeln, hennes andra i år – och ligger nu trea på säsongsrankningen.

Rafael Nadal mot Kei Nishikori. Maria Sjarapova mot Simona Halep.

Två giganter – mot två ”nykomlingar”.

Det är vad vi bjuds på i dag.

Madrid Masters har varit skrällarnas turnering de senaste åren:

• 2010 tog sig Ernests Gulbis till kvartsfinal, och väl där plockade han set mot Roger Federer.

• 2011 gick Thomaz Bellucci till semifinal efter att ha besegrat Andy Murray och Tomás Berdych back-to-back. I semin pressade han sedan slutsegraren Novak Djokovic till tre set.

• 2012, på det blåa smurfgruset, åkta Rafael Nadal ut redan i åttondelsfinalen mot Fernando Verdasco (trots en 5-2-ledning i avgörande set), Djokovic fick stryk av landsmannen Janko Tipsarevic i raka set i kvarten, framtidslöftet Milos Raonic var nära att besegra Federer redan i andra omgången och Berdych tog sig till final.

• 2013 var det som bekant Grigor Dimitrovs skräll mot Djokovic i andra omgången, Kei Nishikoris dito mot Federer i åttondelen och Stanislas Wawrinkas finalplats som stack ut från mängden.

Och mellan alla skrällar av större dignitet brukar en hel drös förhandsfavoriter gå på pumpen mot på papperet svagare motstånd.

Att Kei Nishikori och Simona Halep nu för första gången i karriären är framme i en Masters-final ska givetvis skrällstämplas. Trots att Nishikori redan inför turneringen lyftes fram som en potentiell finalkandidat (av bland andra mig).

Men vad kan de åstadkomma i sina respektive finaldrabbningar i dag?

Vi tar en titt:

* * *

RAFAEL NADAL – KEI NISHIKORI

Dagens stora huvudnummer, så klart. Trots Nishikoris otroligt imponerande insats mot David Ferrer i går ger oddssättarna honom inte mycket till chans att ro hem segern: Nadal ger drygt 1,10 gånger pengarna – Nishikori runt 7,00.

Det här är förstås inte särskilt konstigt. Nadal har 6-0 i inbördes möten och 15-1 i setfacit (det enda setet Nishikori vunnit tog han i Queen’s 2008). Sedan Madrid Masters flyttades från inomhushardcourt under hösten till utomhusgrus på våren 2009 har han dessutom bara missat finalen en gång (på smurfgruset 2012). Han har fem finaler på de senaste sex åren, alltså. Hittills vunnit två (2010, 2013) och förlorat två (2009, 2011).

I årets upplaga av turneringen har han sett orubblig ut. En efter en har han avfärdat sina motståndare i raka set. Inte ens Tomás Berdych i kvarten blev en särskilt svår prövning för världsettan: 6-4, 6-1. Och Roberto Bautista Agut hade så klart inte en suck han heller, i semifinalen: 6-4, 6-3.

Det finns en sak till som talar för Nadal: han spelade den tidiga semifinalen i går och har fått gott om vila (ännu mer eftersom hans semifinal var så snabbt överstökad). Medan Nishikori fick kriga till midnatt innan han lyckades kuva Ferrer.

Den urladdningen lär ha satt sina spår. Inte bara fysiskt. Det är inte lätt att ställa om och börja på ny kula direkt efter en sådan urladdning.

Spelmässigt då?

Jag tror att Nadal är ganska nöjd med den här matchupen. Ferrer har varit ett problem för honom de senaste månaderna och landsmannen har varit i bra slag under hela veckan. Så även Nishikori, vars spel i grunden inte skiljer sig extremt mycket från Ferrers. De är knappast identiska, men det är inte natt och dag mellan dem.

Nishikori är generellt mer aggressiv och trivs i rollen som spelförare, vilket är ett plus. Det är ju den taktiska detaljen som lagt grunden till Ferrers framgångar mot Nadal. Funkar inte att stå och bolla med världsettan och vänta på misstag – man måste sätta hög press. Det har tagit ett tag för Ferrer att komma tillrätta i den rollen, men när det väl klaffat har det gett honom det spelmässiga övertag han behövt.

Den stora skillnaden mellan Nishikori och Ferrer är att Ferrer kunnat lägga sig på en perfekt nivå. Lagom offensiv och med tillräcklig längd på sina slag för att stressa Nadal, utan att öppna ytor eller ta onödiga risker.

Nishikori är som ni vet väldigt bollsäker, men inte på samma nivå som Ferrer. Risken att det kommer många missar från japanen i offensiva lägen är rätt stor.

Frågan är hur Nadal hanterar det. Precis som mot Ferrer vill han så klart vara den som dikterar spelet och har det offensiva övertaget. Inte falla tillbaka i banan och bli så där passiv som han varit mot Ferrer i många av deras möten på sistone. Kanske att det ändå funkar i dag? Passivitet är sällan bra, men ett större fokus på defensiven, för att trötta ut Nishikori och stressa fram misstag. Kan funka.

Men jag tror nog att Nadal vill ta kommandot omgående. Han lär ha sett gårdagens match (eller i alla fall läst om den i efterhand) så han vet att han inte kan bjuda på någonting. Inte ens 5-3 i egen serve är en säker setseger.

Summa summarum är det hur som helst väldigt svårt att se någon annan slutsegrare än Rafael Nadal. Jag hoppas att Kei Nishikori har krafter kvar att göra sin bästa match i turneringen, men risken är att soppan tog slut i går och att han nu bara har reservtanken att tillgå.

Det räcker ju inte mot Nadal på grus.

* * *

SIMONA HALEP – MARIA SJARAPOVA

Ibland blir man nästan lite paff när man kommer på att Halep faktiskt varit en topp 10-spelare i drygt två månader. Inte för att hon inte gjort sig förtjänt av det, för det har hon verkligen. Men för att det varit otippat.

Hon hade en extrem formtopp förra sommaren, och bärgade sina första sex(!) titlar i karriären under säsongens andra hälft.

Halep har faktiskt sju raka finalsegrar, från Nürnberg 2013 till Qatar 2014. Fem av de i turneringar med lägre status, två av dem i kategorin strax under Grand Slams och Masters (Premier 5, Qatar, och WTA Tournament of Champions).

Det borde alltså inte komma som någon chock att hon nu är klar för sin första Masters-final. Särskilt inte med tanke på att hon är en oerhört smart spelare som behärskar alla underlag (tog titlar på både grus, gräs, hardcourt utomhus och hardcourt inomhus förra året).

Ändå gör det det. Känns lite som en chock, alltså.

Halep är en väldigt komplett spelare, som förutom blytung serve (hon har slagit flest ess i turneringen) och kraftfulla grundslag även besitter taktiskt kunnande. Och det senaste året har hon också visat prov på benhårt psyke. Inte minst mot Petra Kvitová i gårdagens semifinal. Hon hade 0-1 i set och 1-3 i andra, men behöll hela tiden sitt lugn, drog ner lite på tempot och spelade mer på säkerhet – och väntade på en kvitovsk härdsmälta. Hon är oerhört mogen i sitt spel.

Räcker det mot Sjarapova?

Det kan det mycket väl göra. Den tunga serven kan ställa till problem för världsnian, och Halep har tillräckligt bra returspel för att kunna störa även där.

Stalltipset är så klart Sjarapova – hon har sett oerhört stabil ut och har de senaste åren blivit något av en koloss på grus – men jag tycker ändå att det här känns ganska öppet på förhand. Blir intressant att se hur Halep hanterar sina finalnerver. Hon har gjort det med bravur det senaste året, men kan hon uppträda lika lugnt och avslappnat i en Masters-final (eller Premier Mandatory, som det heter på WTA-touren)? Det återstår att se.

Hoppas på ett rafflande avgörande i tre set.

Dramatik. Spänning. Nerver. Frustration. Och tio matchbollar.

Semifinalen mellan Kei Nishikori och David Ferrer hade verkligen allt.

Och nu har japanen nått två tunga milstolpar inom loppet av lika många dagar.

Dagens sista match blev dagens bästa. Ja, kanske till och med turneringens bästa. I alla fall en av dem.

Först, lite skryt: Jag lyfte redan inför turneringen fram Kei Nishikori som en av de tre främsta finalkandidaterna. När Stanislas Wawrinka åkte ut redan i andra omgången mot 20-årige Dominic Thiem pekade jag ut honom som den spelare som skulle ta Wawrinkas ”självklara” finalbiljett. Han har varit i enormt bra form den senaste tiden, och jag hade på känn att han skulle fortsätta på inslagen väg här i Madrid.

Om jag sedan stod fast vid mitt ursprungliga tips?

Nope.

Efter att ha sett David Ferrers insats under veckan fick jag kalla fötter. Nishikori har visserligen presterat precis så bra som jag hoppats, men jag trodde helt enkelt inte att han skulle lyckas rubba evighetsmaskinen när han är i så bra slag som han varit under turneringen (och dessutom har hemmafördel).

Jag hade fel.

Ferrer fick visserligen en flygande start och sprang fram till 5-2 i första set. Där kändes ju min förhandsanalys rimlig.

Men Nishikori tog det lugnt, returnerade rysligt aggressivt och tog tillvara på en liten dipp från Ferrer. 5-2 blev 5-5. Världstolvan räddar sedan setboll vid 5-6 och bärgar första set i tiebreak: 7-6(5).

Även i andra set fick han ett break emot sig men redde ut stormen. Vid 5-4 fick han sin första chans att knyta ihop säcken, i Ferrers servegame. Spanjoren svarar med setets enda ess. Nishikori räddar sedan fyra breakbollar och är nära att vända 0-40, men blir till slut bruten. Ferrer bränner setboll och har breakbollar mot sig, men kvitterar via 7-5 efter några fantastiska dueller och dramatiska händelser.

Där var ju frågan om Nishikori hade någon soppa kvar i tanken. Andra set var enormt krävande, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Den missade setbollen, och breakbollarna vid 5-6, lär ha kostat en del mental energi. Och det var ganska tydligt att hans kroppsspråk förändrats under matchens gång. Det uppsluppna studsandet och den totalfokuserade blicken byttes ut mot tunga steg mellan serveboxarna och en lite mattare uppsyn.

Men det var inga tecken på nedvikning, som man kanske kunde tro. Nej, Nishikori var på sin höjd lite trött och sliten, till följd av den krävande matchen.

Det han presterade i inledningen av tredje set var därför lika imponerande som det mesta han gjort spelmässigt genom hela matchen – han tankade bort vissa poäng och game.

Inte som i att han inte ens försökte, men han sprang inte efter vissa bollar på samma frenetiska sätt som han gjorde i första set. När Ferrer hade ett för stort spelmässigt övertag lät han spanjoren få sin winner. I stället lade han sin energi på att hålla sina egna servegame.

En briljant taktik. Om Nishikori ångat på som han gjort under första och stora delar av andra set hade han sannolikt förlorat den här matchen. Nu inväntade han i stället rätt läge att höja intensiteten.

Och det läget kom redan vid 3-2. Ferrer slappnade av en aning, Nishikori högg som en kobra med sylvassa returer och bröt till 4-2. Gick sedan relativt enkelt fram till 5-2.

Den stora härdsmältan, som hela tiden låg och lurpassade (det går inte att nog understryka hur monumental den här matchen ändå var för världstolvan), kom först vid 5-3, 40-0. Tre matchbollar i egen serve. En efter en fastnar de i nätet. Pressen på Nishikori ökar för varje miss. Publikens jubel blir starkare för varje matchboll Ferrer ”räddar”. Från 40-0 till breakboll mot sig.

Ingen hade nog klandrat honom om han bara rasat ihop som ett korthus där.

Men icke. I alla trängda lägen presterade han sin allra bästa tennis. Det var i stället pressen av att stänga matchen som fick hans ben att darra som asplöv. De tre matchbollarna som fiskas upp av nätet blir fyra. Och fem. Den sjätte dundrar han långt över baslinjen. Sjunde: dubbelfel. Åttonde: oprovocerat misstag.

Och däremellan räddar han två-tre breakbollar.

Allt detta alltså i ett och samma maratongame, som håller på i nästan 20 minuter. En 20 minuter lång plåga för Nishikori, kan man tänka sig.

Först vid gamets nionde och semifinalens totalt tionde matchboll lyckas han hålla liv i duellen tillräckligt länge för att tvinga fram ett misstag från Ferrer.

7-6(5), 5-7, 6-3 och Kei Nishikori är klar för sin första Masters-final i karriären. Belöningen efter allt slit i denna nervpärs blir att få möta Rafael Nadal (som körde över Roberto Bautista Agut i raka set: 6-4, 6-3) inför samma galna hemmapublik som var nära att trycka ner honom i skosulorna i dag.

Jag vill lyfta fram fyra avgörande faktorer som gör att det blir Spanien-Japan i stället för Spanien-Spanien som gör upp om titeln i morgon:

• Lugnet och tryggheten. Att Nishikori är bollsäker som få och kan matcha Ferrer i duellerna visste vi redan, men det som är den stora skillnaden nu jämfört med för till exempel ett år sedan är att han tycks ha hittat en stabilitet och trygghet i sitt spel i mycket högre utsträckning än tidigare. Det gör att han kan spela mycket mer avslappnat och inte bli stressad i utsatta lägen.

• Returerna. Han returnerade genomgående oerhört bra, stundtals gudomligt, den här kvällen. Satte många bollar i spel och attackerade spanjorens andraservar skoningslöst. Satte hela tiden press med bra längd. Tycker faktiskt att han var snäppet bättre än Ferrer genom hela matchen vad gäller returtagandet, och det är inte många som klår honom på det planet.

• Psyket. Såg nästan oberörd ut när han hamnade på efterkälken i första set. Fanns många tillfällen i matchen, efter brända lägen, som Nishikori kunnat vika ner sig – men där han i stället stod upp överraskande bra. Det har annars varit ett bekymmer för honom, har jag tyckt. Han har helt enkelt tenderat att vika ner sig mot toppspelarna. Inte riktigt trott på sig själv fullt ut. Det gjorde han i dag, från start till mål. Han såg inte ut att ha några tvivel alls om att han kunde vinna det här. Inte ens efter nio brända matchbollar…

• Spelsinnet. Jag nämnde ju den taktiska avvägningen att inte gå för fullt i inledningen av tredje set. Det är en väldigt svår balansgång. När ska du pressa? När ska du falla tillbaka och låta motståndaren styra spelet, täta defensiven och tvinga honom att hela tiden slå ett extra slag, lämpa över pressen som kommer med att vara spelförande? Dessutom tycker jag att han överlag visade prov på god shot selection i kväll. Visst, det blev en hel del oprovocerade misstag till slut, men han hade hela tiden en tanke med sitt spel. Han hade ett delmål med varje transportslag. Det bar inte alltid ända fram, men han genomförde sin taktik (en kombination av att försöka fånga Ferrer på fel fot genom att driva på spelet offensivt, smyga fram på nät när tillfälle gavs, styra spelet mot cross court-dueller på backhandsidan och bryta av när en lucka uppstod, och att växla tempo frekvent) med bravur.

I slutet av 2012 listade jag 15 spelare som jag då ansåg var tourens mest lovande unga talanger. (Vi kommer att få anledning att återkomma till den längre fram; har tänkt utvärdera och uppdatera.) Jag var då nära att placera honom i topp, men gav honom i stället en stark andraplats. Så här skrev jag:

”Hade toppat den här listan om det inte vore för skadehistoriken. Hade det inte varit för skadebekymren hade han säkerligen nått åtminstone en Grand Slam-semifinal vid det här laget. Kan han bara få ordning på det så är han en av de mest självklara tronarvingarna på touren i dag.”

Min prognos för 2013 var att han skulle börja nosa på en topp 10-plats om han bara höll sig hel och frisk.

Nu, ett och ett halvt år senare, har han bevisat att han gott kunnat få toppa den där listan, skadehistoriken till trots.

På måndag är han ny världsnia. Första japanen någonsin inom topp 10 på ATP-rankningen.

Och även om han förlorar finalen så är han veckans stora vinnare.

* * *

På damsidan bjöd Petra Kvitová mycket riktigt på ett för henne så typiskt haveri, mot Simona Halep.

Ni minns kanske vad jag skrev inför matchen, tidigare i dag?

”Finalen mellan Kvitová och Halep är i full gång. Kvitová har i skrivande stund kopplat greppet i första sets tiebreak. Känns ändå som en förhållandevis öppen tillställning. Än finns det tid för en härdsmälta från Kvitová, till exempel…”

Och jodå, visst fick vi en härdsmälta.

Kvitová fick nämligen med sig ett tidigt break i andra set och hade 3-1. Men Halep spottade i nävarna och tog varenda liten chans hon bjöds på. Fem game senare hade Halep kvitterat via 6-3. Hon fullbordade sedan vändningen via 6-2 i tredje set.

I finalen möter hon grusdrottningen Maria Sjarapova, som mer eller mindre blåste Agnieszka Radwanska av banan: 6-1, 6-4.