I går var jag övertygad om att någonting annat än farfadern Vladimirs död låg bakom världsettan Novak Djokovics kollaps i den viktiga Monte Carlo Masters-finalen mot rivalen Rafael Nadal.
– Det är ett faktum att jag inte hade någon känslomässig energi kvar, säger han.
Oerhört tungt för serbiske världsettan, som efter dödsbeskedet ändå stod för makalösa prestationer mot Alexandr Dolgopolov, Robin Haase och Tomas Berdych.
Hatten av för Nadal, som gjorde en riktigt bra finalmatch – men nu hoppas vi att Djokovic kan ta sig ur sorgen och hitta tillbaka till storformen snart.
I en på förhand otroligt het – och viktig – final gör världsettan sin absolut svagaste insats i hela turneringen. Han möter en grymt taggad och fokuserad Rafael Nadal, men ser själv ut att tänka på något helt annat än att få bollen över nät (och innanför linjerna).
Nej, inte enbart. Djokovic stod för en makalöst insats mot en glödhet Alexandr Dolgopolov samma dag som han fick beskedet om sin farfars död. Därefter avfärdade han Robin Haase och utmanövrerade en imponerande stark Tomas Berdych för att nå sin andra Monte Carlo-final i karriären (den första 2009, även då mot Nadal).
Självklart tog Djokovic farfaderns död hårt och det har märkts i hans spel under veckan – men i finalen svarade han för direkt amatörmässiga missar och riktigt lojt spel. Något annat måste ha påverkat världsettan mentalt. Han visste att Nadal hade allt att vinna – och mycket att förlora – på den här matchen och att rivalen därför skulle gå ut stenhårt. Vad som rörde sig i huvudet på Djokovic kommer förhoppningsvis att klargöras snart.
Segern betyder också att Nadal jagat iväg en hel del hjärnspöken efter så många tunga förluster mot den serbiske kolossen. Åttonde raka titeln i Monte Carlo kan vara ett första steg i en förändrad maktbalans mellan de båda giganterna. Om Nadal bärgar fler viktiga segrar och titlar under grussäsongen och på så vis stärker sitt självförtroende ytterligare, kan Djokovics jakt på en äkta Grand Slam (och Golden Slam!) vara ordentligt hotad.
Sitter med konstant gåshud och följer finalen mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal i Monte Carlo Masters. En otroligt viktig final, vilket jag redan slagit fast.
Nadal har just nu övertaget – mycket tack vare att Djokovic inlett svajigt. Tycks inte kunna hålla känslorna i styr. En matchbild som inte lär bli bestående – världsettan har mycket kvar att ge.
Som ni kanske märkt har jag ännu inte skrivit något om pågående Fed Cup här i bloggen. Detta beror inte på att jag ignorerat turneringen, utan att jag tyvärr varit tvungen att hårdprioritera. Kommer att skriva sammanfattande inlägg om turneringen, där Sveriges just nu bästa tennisspelare deltar, så snart jag har tid och möjlighet.
Inte helt oväntat kämpade världsettan Novak Djokovic ner Tomas Berdych i tre set. Men segern satt långt inne – efter förlust med 4-6 i första laddade ”Djoker” om kanonerna och fullkomligt bombarderade världssjuan med sitt tunga artilleri. Som så många gånger förr växte han sig till en jätte på baslinjen, till synes oantastlig i sin magnifika gestalt.
Berdych svarade med en närmast sensationell insats – vilket inte minst märktes på Djokovics nästan övertydliga gester vid varje vunnen viktig boll. Men som vanligt i framtiden (om ni minns den klassiska reklamfilmen) har toppspelarna otroligt svårt att läsa världsettans spel, och det där lilla extra som krävs för att få honom i gungning tycks sitta långt inne.
Setsiffrorna 4-6, 6-3, 6-2 kändes helt rättvist.
* * *
Några timmar senare stod rivalen Rafael Nadal som segrare i en match mot skrällsemifinalisten Gilles Simon, en match som faktiskt blev mer spännande än väntat. Inför mötet hade Gilles Simon lyckats slå världstvåan i två av totalt 14 game – enda vinsten på fem försök kom i Madrid Open 2008, när turneringen fortfarande spelades på hardcourt.
Fransosen, som imponerat stort i Monte Carlo, fortsatte på inslagen väg och stressade fram flera breakbollar mot gruskungen. Hade han lyckats bryta Nadals serve vid något av dessa tillfällen hade matchen kunde få en helt annan dimension, men ”Rafa” var iskall i avgörande lägen.
Spanjoren, som plågats av sin återkommande knäskada sedan Miami Masters, var betydligt kvickare och mer rörlig än i kvartsfinalen mot Stanislas Wawrinka. Tack vare sitt snabba fotarbete – som äntligen närmat sig den nivå vi är vana vid – hamnade han ofta i forehandposition när Simon slog bollen mot hans backhand, ett av Nadals mest frekvent förekommande taktiska vapen.
Simons taktik – att med offensiva grundslag jaga ut Nadal i hörnen för att sedan röra sig upp mot nät – var effektiv om, än något vansklig, i egen serve. I defensiv tappning ledde den taktiken ofta till långa bolldueller som Nadal, sin vana trogen, i regel gick segrande ur. När han sedan fick chansen att serva hem matchen efter att återigen misslyckats med att bryta Simon var Nadal stabil som ett kylskåp. Pang, pang, pang, bom, pang – the end, tack och adjö.
* * *
Drömfinal alltså. Ja, det är faktiskt det. Inte för att Monte Carlo Masters är den mest glamourösa eller prestigefyllda turneringen på året. Inte alls.
Det är en drömfinal för att den kommer att säga så mycket om resten av säsongen. Det är giganternas första möte sedan Australiska öppna i början av året (seger för Djokovic efter tidernas längsta Grand Slam-final). Det är Djokovics chans att trycka Nadal så långt ner i skorna att sulorna spricker – Nadals chans att sätta Djokovic på plats och pulvrisera det psykologiska övertaget.
Den här finalen handlar om prestige i kubik, helt enkelt.
Extra mycket för Nadal. Det är inte bara så att han jagar sin åttonde raka titel i Monte Carlo – han har också en helt osannolik särställning att försvara. Låt oss titta lite på hårdkokta siffror:
Sedan 2005, då han bärgade sin första titel, har Nadal vunnit 81 av 86 möjliga set (årets turnering inkluderad).
De senaste fem åren har han endast förlorat två av 52 set – det ena mot just Djokovic 2009 (6-3, 2-6, 6-1), det andra mot Andy Murray 2011 (6-2, 2-6, 6-1)
I år har Nadal vunnit samtliga åtta spelade set (Djokovic har tappat två set – ett mot Alexandr Dolgopolov och ett mot Tomas Berdych).
En förlust för Nadal i morgon skulle alltså inte bara innebära en missad titel för världstvåan, utan slutet på en helt galen epok.
En förlust för Djokovic i morgon skulle innebära slagläge för Nadal under resten av grussäsongen, där bucklan i Franska öppna hägrar för världsettan som redan vunnit alla Grand Slam-märken utom just den.
Oerhört mycket står alltså på spel i morgon. Vem som vinner står skrivet i stjärnorna (själv tror jag på Nadal – kan han promenera igenom en sån här turnering på halvfart lär han inte för allt i världen vika ner sig mot sin nye ärkerival). Men att finalen i Monte Carlo Masters 2012 kommer att gå till historien råder det ingen tvekan om.
Okej, Gilles Simon har gjort en stark turnering i Monte Carlo. All heder åt den nederlagstippade fransosen.
Men inte ens en Simon i sitt absoluta esse rår på en halvskadad Rafael Nadal på grus. Ny final, ny chans att platta till rivalen Novak Djokovic och en åttonde titel hägrar – det är nog för att ”Rafa” ska gå ut på banan senare i dag och spela byxorna av Gilles Simon.
***
Är det någon som kan skrälla i dag så är det Tomas Berdych. Djokovic har visserligen kommit över den snöpliga förlusten i Wimbledon-semifinalen 2010 och därefter radat upp vinster över tjeckiske världssjuan (8-2 i inbördes möten), men Berdych har imponerat stort på gruset i Monte Carlo.
Matchen är i full gång. Första set är precis så jämn och intensiv som man hade kunnat förvänta sig – och så lär hela matchen se ut.
***
Så, får vi då se en drömfinal mellan kolosserna Djokovic och Nadal i morgon? Ja, definitivt – om inte Berdych väljer att sätta stopp för den i dag…
Novak Djokovic darrade ordentligt i matchen mot Alexandr Dolgopolov i går – den serbiske kolossen föll tungt i första set (2-6), men fann som så många gånger förr tändvätska i nederlaget. I andra set krossade han ukrainske 23-åringen med 6-1.
Tredje set kunde ha blivit en riktig rysare – om Dolgopolov lyckats hitta tillbaka till det solida spelet i matchens inledning.
Visst, han blixtrade till emellanåt och bjöd även i avgörande set på bländande vacker tennis. Men det räcker helt enkelt inte när man möter världens just nu bäste racketsvingare. Djokovic lyckades gång på gång spoliera Dolgopolovs chanser att få försprång, och när Djokovic bröt hans serve och på så vis fick läge att själv serva hem matchen vid ställning 5-4 kändes det hela avgjort.
Och det var det också.
Djokovics kvartsfinal i dag, mot 55-rankade 25-åringen Robin Haase, hade aldrig i närheten av samma nerv som i omgång 3. Setsiffrorna blev till slut 6-4, 6-2, och serben dansar utan omsvep vidare till semifinalen – där han ställt mot världssjuan Tomas Berdych.
Berdych har sett stark ut i Monte Carlo och har sluggat sig förbi Marin Cilic, Kei Nishikori och Andy Murray i jakten på semifinal. Murray, som gjorde en grym första match mot Viktor Troicki, såg riktigt besvärad ut mot Julien Benneteau – och frågan är om han ens fått chansen mot Berdych om inte fransosen tvingats bryta redan i första set på grund av skada.
Mot Berdych såg Murray stundtals lika het ut som mot Troicki, men kunde inte hålla känslorna i styr så snart motgångarna kom. Berdych vann rättvist: 6-7, 6-2, 6-3. Murray verkar inte ta förlusten särskilt hårt, utan efterlyser redan biljetter till El Classico i Barcelona på Twitter…
Berdych behöver dock höja sig rejält i morgondagens semifinal mot Djokovic – då duger det inte att bjuda bort enkla poäng och lättvindigt låta sig hamna i underläge.
Djokovic har, med sina åtta segrar på nio matcher i inbördes möten, ett psykologiskt övertag som Berdych snabbt måste övervinna. Statistiken och det faktum att Djokovic vuxit några storlekar under turneringens gång (och då inledde han ändå rysligt starkt trots att han spelade långt under sin högstanivå) gör att egentligen allt nu talar för att Djokovic sluggar hem sina första titel i Monte Carlo.
Bortsett från en sak då: Rafael Nadal…
* * *
… vars knä hittills inte har totalkollapsat – men visst har Nadal inte riktigt varit sitt rätta jag i den här turneringen, som han vunnit sju år i rad.
Han var riktigt slö och passiv mot Jarkko Nieminen i sin första match tidigare i veckan men följde upp med en riktig kross i nästa – 6-1, 6-1 mot 68-rankade 24-åringen Mikhail Kukushkin.
I dagens kvartsfinal mot Stanislas Wawrinka, som inte vunnit ett enda set mot Nadal på sju matcher, dikterade 26-rankade schweizaren spelet helt och hållet i egen serve. Nadals fotarbete var inte i närheten av lika magiskt som han skämt bort oss med genom åren och hade det inte varit för en grym stabilitet i egen serve (slog in 74 % av sina förstaservar – och vann 82 % av dem) hade det här mötet kunnat bli riktigt riktigt tufft för titelförsvararen.
Det var dock inte särskilt oväntat att matchbilden skulle se ut ungefär så här, trots det på papperet ”svaga” (han besegrade trots allt utpräglade grusspelaren Nicolas Almagro i omgång 3) motståndet. Nadals formkurva, som i princip alltid börjar nånstans nere i gruset för att sedan flyga spikrakt upp mot himlavalvet, är vida känt vid det här laget. Därför är chansen stor att ”Rafa” är i precis tillräckligt bra form för att enkelt utmanövrera Jo-Wilfred Tsonga/Gilles Simon (turneringens stora doldis, som lite vid sidan av imponerat stort och i detta nu bjuder världsfemman Tsonga på en riktigt episk batalj) i morgondagens semifinal.
Och det är inte förrän i morgon som vi på allvar kan avgöra förutsättningarna inför en eventuell final (underskatta inte Berdych!) mellan Djokovic och Nadal på söndag.
Dunderrassel i går när 45-rankade 24-åringen Thomas Bellucci slog ut världssexan David Ferrer i två raka set: 6-3, 6-2.
Enligt uppgift spelade spanjoren med en armskada, vilket inte minst syntes på hans osedvanligt svaga forehand och passiva spel. Förlusten var fjolårsfinalisten Ferrers första på grus i år – och Belluccis första seger över spanjoren på sju försök.
I dag möter han 55-rankade 25-åringen Robin Haase, som imponerade i sin match mot grusspecialisten Juan Monaco.
Övriga matcher att hålla koll på i dag är givetvis den mellan Andy Murray och Julien Benneteau, som pågår i detta nu, samt Novak Djokovic mot Alexandr Dolgopolov och Rafael Nadal mot Mikhail Kukushkin. Ingen av de lär kunna rubba giganterna, men det blir intressant att följa ”Djokos” och ”Rafas” formkurvor i respektive sammandrabbning.
Världens mest omtalade knä höll – den sjufaldiga mästaren Rafael Nadal tog sig vidare till omgång tre efter seger över Jarkko Nieminen: 6-4, 6-3.
Världstvåan spelade säkert i egen serve och var precis tillräckligt stabil för att lyckas bryta Nieminen vid fyra tillfällen. Nadal, som tvingades avbryta Miami Masters på grund av knäskada för några veckor sedan, såg pigg ut – men bjöd inte på något bländande spel mot Nieminen.
I stället var det Nieminen som imponerade med några galna räddning och vinnande slag från omöjliga vinklar.
* * *
I matchen dessförinnan visade dock Novak Djokovic prov på sin skräckinjagande dominans. Världsettan avfärdade italienaren Andreas Seppi enkelt: 6-1, 6-4. Signifikativt för Djokovic drog han ner på tempot rejält i andra set, samtidigt som Seppi höjde sig ordentligt – men bara tillräckligt för att inte bli totalt överkörd av den serbiske giganten.
Kommer att bli riktigt intressant att följa Djokovics och Nadals avancemang i den här turneringen. Mycket talar för att de möts i en stekhet final den 22 april.
* * *
Milos Raonics baneman Albert Montanes hade inte mycket att sätta emot Janko Tipsarevic – serbiske världsåttan tappade bara fem set: 6-2, 6-3. Även Montanes landsman Pablo Andújar, som vann 250-turneringen i Casablanca nyligen, åkte på pumpen. Det blev förlust med setsiffrorna 5-7, 3-6 mot 26-rankade schweizaren Stanislas Wawrinka.
Resultat från gårdagens sammandrabbningar i Monte Carlo:
Haase vs. Monaco 7-5, 0-6, 2-3 (avbröt)
Fognini vs. Llodra 7-5, 6-3
Murray vs. Troicki 6-0, 6-3
Tsonga vs. Kohlschreiber 6-2, 6-4
Cilic vs. Bolelli 6-3, 6-4
Bellucci vs. Anderson 6-4, 6-4
Verdasco vs. Dodig 3-6, 6-3, 6-1
Nishikori vs. Ramos 6-2, 7-5
Andujar vs. Delbonis 3-6, 6-4, 6-2
Seppi vs. Hanescu 6-3, 6-1
Starace vs. Berlocq 4-2 (avbröt)
Wawrinka vs. Lopez 6-1, 6-4
Volandri vs. Giannessi 7-5, 6-3
Gil vs. Youzhny 6-1, 6-3
Kukushkin vs. Mayer 3-6, 6-1, 6-3
Hoppas att han inte dragit på sig en långvarig skada. Har verkligen sett fram emot att se honom mot tuffare motstånd under grussäsongen.Riktigt dystert att 14-rankade Houston-mästaren Juan Monaco tvingades bryta matchen mot 55-rankade Robin Haase. Monaco inledde matchen svagt men följde upp med en riktig kross i andra set – 6-0 till argentingaren. I tredje sets andra game hamnade han dock fel i en bollduell och vrickade högra vristen. Han låg kvar på gruset i flera minuter innan han till slut bestämde sig för att spela klart gemet och sedan avbryta matchen.
I övrigt tog sig fyra av de totalt sju seedade spelare vidare till nästa omgång. Imponerade mest gjorde Andy Murray, som totalt detroniserade Viktor Troicki (tappade bara tre game). Även Jo-Wilfred Tsonga och Kei Nishikori inledde grussäsongen med stort självförtroende.
* * *
I detta nu pågår ett intressant möte mellan ynglingarna Bernard Tomic och Alexandr Dolgopolov. Dolgopolov vann första set med 6-2 men förlorade precis andra med 5-7.
Men det är först vid lunch som turneringen kickar i gång på allvar – då spelar Novak Djokovic sin första match (mot 44-rankade Andreas Seppi) och kort därpå kliver Rafael Nadal ut på gruset mot 48-rankade veteranen Jarkko Nieminen.
Vi står inför en monumentalt viktig grussäsong – den viktigaste på flera år. Visst, den drygt två månader långa turnén på det rödbrunblaskiga underlaget har redan smygstartat i Houston och Casablanca, men det är i Monte Carlo allvaret börjar.
Världsettan Novak Djokovic stod som bekant över Masters-turneringen i Monte Carlo förra året efter en förkrossande dominans under tourens inledande fyra månader, för att sedan chocka hela tennisvärlden i och med utmanövreringen av gruskungen Rafael Nadal i Madrid och Rom.
Det är historia nu. Sedan dess har kartan ritats om (av Djokovic) och den serbiske världsettan besitter inte längre samma ovärderliga trumfkort – som underskattning från motståndarna. Alla vet vid det här laget vad han går för.
Särskilt rivalen Nadal. Därför är påståendet att Djokovic i och med sin medverkan i Monte Carlo kastar sig huvudstupa rakt in i eldhärjat fiendeterritorium inte helt långsökt. Det är en krigsförklaring mot en Nadal som står redo med hela sin mördande arsenal för att ta revansch efter fjolårets bataljer.
Det krånglande knäet är givetvis ett orosmoment för gruskungen, men viljan att vinna lär vara stark som flinta.
Lika intressant som rivaliteten mellan Djokovic och Nadal är så klart vilka styrkebesked resten av eliten kan bjuda på. Monte Carlo kommer onekligen att ge en fingervisning om maktbalansen inför grusturneringar längre fram (främst Franska öppna), där tempen stiger ytterligare.
Så, låt oss därför göra en genomgång och analysera världsspelarnas chanser på gruset i år:
1. Novak Djokovic
Dominerade även på gruset förra året och chockslog Nadal i två finaler (Madrid och Rom). I Franska öppna tog det stopp mot Roger Federer efter 43 raka segrar. Nadal vann sedan finalen, men hur en final mellan ”Rafa” och ”Djoko” hade sett ut står skrivet i stjärnorna.
Inför årets grussäsong är maktbalansen omvänd – nu är Djokovic favorit och Nadal sluggar i underläge. Att Djokovic inte kan överraska på samma sätt som förra året lär utnyttjas fullt ut av motståndarna. Frågan är om världsettan orkar stå emot anfall efter anfall av taggade kombattanter som bara väntar på chansen att sätta giganten på plats – särskilt med tanke på att Nole själv uttryckt att han inte strävar efter att upprepa bedrifterna från i fjol.
Det är ingen hemlighet att Djokovic har full fokus på Franska öppna, vilket faktiskt kan ligga honom i fatet. Oväntade förluster på vägen dit kan ge självförtroendet en törn, och det kan låsa sig rejält på Roland Garros om spelet inte stämmer till hundra procent.
Det går dock inte att komma ifrån att serben är en kraft att räkna med även i år, och han lär nå minst kvartsfinal i samtliga grusturneringar han ställer upp i. I Franska öppna lär han nå om inte final så minst semi.
2. Rafael Nadal
Det krånglande knäet reser frågetecken kring den obestridlige gruskungens form inför Monte Carlo, som spanjoren vunnit sju år i rad. Vis efter misstagen tidigare i karriären (särskilt 2009, då han åkte på sin hittills enda förlust på Roland Garros och tvingades avstå Wimbledon som titelförsvarare) kommer Nadal sannolikt inte att gå ut lika hårt under årets grusturnering. Samtidigt är det på gruset som Nadal är i sitt rätta element och har störst chans att skaffa viktiga skalpar. Svår balansgång.
Det vore ändå tjänstefel att underskatta en så dominant grusspecialist som ”Rafa”. Jag tror att han vinner i Monte Carlo – och i Franska öppna står alla andra giganter i skuggan av den spanske kolossen.
Om inte knäet sätter stopp är det på gruset som Nadal återvinner självförtroendet och rubbar den rådande maktbalansen.
3. Roger Federer
Denne gud bland gudar sitter med två trumfkort på hand: Det obestridligt briljanta spelsinnet och tekniken, samt – trots sin forna dominans – ställning som underdog. Att påstå att Federer underskattas vore en överdrift, men det känns ändå som att tidernas bäste ständigt betraktas som en uppstickare som gluttar mot tronen över axeln på Djokovic och Nadal.
Det är så klart galet missvisande.
Federer har valt att stå över Monte Carlo i år (efter förra årets chockförlust i kvartsfinalen mot Jürgen Melzer, där ”Fed” såg osedvanligt loj och ointresserad ut). Ett klokt val. Federer kan uppenbarligen inte uppbringa den entusiasm som krävs inför tourens enda icke-obligatoriska 1000-turnering (vilket kan te sig en smula märkligt eftersom Federer sponsras av Rolex, som arrangerar tävlingen) och då är det bättre att spara på krafterna till viktigare bataljer.
Roger Federers sikte är främst inställt på Franska öppna. Där har han viktiga rankingpoäng att försvara – och lär vid det här laget vara dödstrött på finalförluster mot Rafael Nadal.
Världstreans jakt på att återta tronen hänger inte på hans prestationer under grussäsongen, men han lär tveklöst vara en av de fyra-fem spelarna som slåss om titlarna.
4. Andy Murray
Avståndet ner till världstoppens bottre halva är stort. Avståndet upp till stjärntrion Djokovic/Nadal/Federer nästan större. Det är märkligt. Men så är ju också brittiske världsfyran en gåta – man blir aldrig riktigt klok på hetlevrade Murray.
Ja, det är sant att han är väldigt defensiv. Men det borde vara till hans fördel, särskilt eftersom han har tekniken som krävs för att spela riktigt bra defensivt baslinjespel med offensiv spets. Hans defensiva slice är den klart giftigaste på touren och han har goda offensiva vapen att plocka fram när så krävs.
Ändå låser det sig för Murray. Gång på gång. Speciellt mot högre rankade spelare. Om och om igen.
Det sitter förmodligen i huvudet. Om coachen och forne världsettan Ivan Lendl någonsin får pli på sin adept kommer han, som många redan förutspått, att kunna ta upp kampen mot stjärntrion på allvar och kanske till och med erövra kungakronan.
Det kommer dock inte hända under den här säsongen. I Franska öppna blir det som bäst en semifinalrepris, och i övriga turneringar ska han vara glad om han ens når semifinal. Murray har aldrig nått en ATP-final på grus, trots att han har alla verktyg som krävs för att prestera bra på underlaget.
Grussäsongen får nog i Murrays fall ses som ett nödvändigt ont i väntan på Wimbledon och OS i London.
5. Jo-Wilfred Tsonga
Frankrikes stora hopp Jo-Wilfred Tsonga har aldrig nått final på grus och inte tagit sig förbi fjärderundan i Franska öppna. Har 19-6 i matchfacit hittills under säsongen och bortsett från två oväntade förluster (mot Kei Nishikori i Australiska öppna och David Nalbandian i Indian Wells) har han spelat med hög lägstastandard. De fyra övriga förlusterna i år har kommit mot Juan Martin Del Potro (Marseille, Dubai), Rafael Nadal (Miami) och John Isner (Davis Cup).
Att han lyckats knipa femteplatsen från Ferrer (35 poäng före spanjoren) har ringa betydelse när grusturneringen drar i gång. Den där ledningen kan snabbt ätas upp av Ferrer på favoritunderlaget. Ingenting talar för att Tsonga gör mycket bättre ifrån sig på gruset i år jämfört med i fjol.
6. David Ferrer
Ska 2012 bli året då David Ferrer tar sin efterlängtade första titel i en Masters-turnering? Kanske.
Men det lär inte bli under grussäsongen.
Ferrer har inlett året starkt – tre titlar (Auckland, Buenos Aires, Acapulco) och kvartsfinal i Miami Masters. I just Miami var han med sitt gnetande nära att knäcka Djokovic, men spanjoren föll i två raka efter ett jämnt andra set. David Ferrer är en tuff spelare att möta och dränerar oftast sin motståndares energi med hårt slit och snudd på omänsklig fysisk fitness, men har inte riktigt udden som krävs för att knäcka toppspelarna i viktiga matcher.
Av Ferrers tre Masters-finaler i karriären har två varit på grus (Rom och Monte Carlo, förluster mot Nadal, den tredje i Shanghai förra året, förlust mot Murray). I Franska öppna har han som bäst nått kvartsfinal, senast 2008. Det är inte alls omöjligt att han är en av de åtta bästa på Roland Garros i år, och han lär dessvärre inte nå längre i någon av de andra förestående grusturneringarna.
BUBBLARE
10 (9). John Isner
Få kan nog stoltsera med att ha förutsett Isners plötsliga uppgång. Amerikanen har gått från klarhet till klarhet och i och med finalen i Houston (spelas i kväll) går han om landsmannen Mardy Fish när rankinglistan uppdateras – och blir då USA:s högst rankade spelare.
Och Isner har verkligen blivit en spelare att räkna med. Trots fysisk och mental trötthet efter tuffa duster i Indian Wells, Miami och Davis Cup har hans höga lägstanivå räckt ända in i kaklet i Houston. Det är faktiskt lika mycket kvitto på att han blivit en världsspelare av rang som segrarna över Djokovic (Indian Wells) och Federer (Davis Cup).
Efter den välbehövliga vilan lär Isner vara taggad till tänderna och redo att bevisa att han kan prestera bra även i de större sammanhang.
Framför allt vill han nog få minnet av den skrattretande Wimbledon-matchen mot Nicolas Mahut 2010 (slutade 6–4, 3–6, 6–7, 7–6, 70–68 efter elva timmars spel) att blekna – och bli ihågkommen för större bedrifter än en löjeväckande rekordfest…
11. Juan Martin Del Potro
Den hårdservande argentinaren Juan Martin Del Potro ska inte underskattas på grus. Under succéåret 2009, som kröntes av en US Open-titel, nådde ”Delpo” semifinal (förlust i fem set mot Federer) i Franska öppna – hans näst bästa resultat i Grand Slam-sammanhang. Har inlett säsongen med 23 vinster och sex förluster (samtliga utom en mot topp 5-spelare). Har svårt att se att han på allvar kan hota toppskiktet, men han lär bråka ordentligt om en plats bland de fyra bästa i årets grusturneringar.
16. Juan Monaco
Klubbade sig långt i Miami (semifinalförlust mot Djokovic) och spelar final i Houston i kväll. Har imponerat stort så här långt, och det är på gruset som han är i sitt rätta element. Om inte skador stoppar honom har han potential att hoppa upp några hack på rankingen efter årets grussäsong. I Franska öppna hoppas jag att han äntligen tar sig förbi fjärderundan, men han måste höja sig ytterligare ett par snäpp för att kunna rå på topp 10-spelarna.
