Pablo Andújar.

Det går ju inte att inleda den här texten utan att först nämna honom.

I går blev den 40-rankade spanjoren varse att det inte räcker med att bara slå Rafael Nadal för att slå Rafael Nadal – man måste överträffa sig själv också. Vilket Andújar gjorde.

Nästan.

Rafael Nadal stod inte att känna igen. Hans insats i semifinalen i Rio de Janeiro förde tankarna till Vina del Mar 2013. Den gången stod han på en tennisbana för första gången på sju månader och föll till slut i en finalrysare mot doldisen Horacio Zeballos, där argentinaren gjorde sin bästa match i karriären.

Nadal var stel och trögfotad redan i inledningen av den turneringen, men det hindrade honom inte från att mer eller mindre köra över sina motståndare på väg till den där finalen.

Så är det att möta Nadal. Han har en osviklig förmåga att vinna kontrollerat över lägre rankade spelare även när han gör riktiga skitmatcher. Helt enkelt för att han är en så otroligt krävande spelare att möta, både på ett spelmässigt och mentalt plan. Många gånger räcker det inte med att slå Nadal för att slå Nadal – man måste besegra sig själv och sina tvivel också.

Det brukar manifesteras i praktiken på banan i ett högriskspel med stort chanstagande. Man måste spela med extremt små marginaler även när Nadal underpresterar, vilket generellt gäller även mot giganter som Novak Djokovic, Andy Murray och Roger Federer (bortsett från säsongen 2013). Så stor skillnad i spelstyrka är det mellan toppspelarna och lirarna på världsrankningens lägre regioner.

Det gjorde Pablo Andújar under stora delar av gårdagens match. Han inledde i högt tempo och tog kommandot direkt. Dubbelbreak och 6-2 i första set säger väl det mesta.

I andra set höjde sig Nadal några snäpp och fick med sig ett tidigt break. Hade visserligen två breakbollar emot sig men räddade båda. 6-3.

Från mitten av andra set och in på tredje hade Nadal förtvivlat svårt att störa Andújar i landsmannens servegame, medan han själv fick slita hund för att hålla sina egna. Fick ändå med sig ett servegenombrott till 4-3 i avgörande set efter en dipp från Andújar. (Där han bland annat fick en varning för att han tog för lång tid på sig mellan poängen. Vilket gjorde honom rasande eftersom han tyckte att publiken störde honom – något domarna inte ska ta hänsyn till enligt reglerna. Även Nadal blev varnad i tredje set och fick till och med en fault – gick miste om förstaserve – som man får vid andra varningen. Föredömligt av huvuddomarna att hålla hårt på den här regeln, vilket de gjort under hela veckan.)

Andújar skakade dock snabbt av sig raseriet och bröt tillbaka omgående – och var en stund senare två poäng från segern vid ställning 4-5, 15-30 i Nadals serve.

Setet gick så småningom till tiebreak, där ingen av spelarna höll serve de första fem poängen (vid 5-3 till Nadal hade de hållit serve varsin gång). Sista halvan av tiebreaket blev en nervpärs för båda sidors fans. Nadal räddade två matchbollar i egen serve, Andújar räddade tre. Först vid 10-10 fick Nadal med sig ett minibreak och därmed chansen att serva hem matchen. Vilket han gjorde. 2-6, 6-3, 7-6(10).

Måste vara den minst kontrollerade segern Rafael Nadal någonsin vunnit på grus. I alla fall mot en så här pass lågt rankad spelare. Tappa set händer det ju att han gör även på sitt favoritunderlag, men i den här matchen var han många gånger spelmässigt underlägsen. 108-106 i poäng totalt till Andújar, som verkligen var kvällens spelförare, vittnar om just det.

Och han var verkligen riktigt illa ute vid flera tillfällen. Inte minst i tiebreaket, där Andújar i vissa lägen blev lite för het på gröten (slog bland annat en illa vald stoppboll i nät, som banade väg för världsettan).

Ser man till Nadals prestation är det omöjligt att inte ställa sig frågan: Är ”Rafa” fortfarande skadad?

Det såg ju så oerhört stabilt ut inledningsvis i turneringen: 6-3, 7-5 mot Daniel Gimeno-Traver, 6-1, 6-2 mot Albert Montanes, 6-1, 6-0 mot Joao Sousa. Hade han bara en dålig dag på jobbet mot Pablo Andújar i semifinalen?

Det är möjligt. Men det finns vissa saker som talar för att Nadal fortfarande känner av ryggskadan:

• Serven. Hans uppkast var många gånger märkligt, och överlag osedvanligt varierat (på ett negativt sätt). Ofta var det väldigt kort och lika ofta var serven i sig ganska uddlös. Andraserven var oerhört svag, och Andújar högg som en kobra i de lägena. 

• Missarna. Det blev visserligen 40 winners till slut, men man är inte van vid att se 33 oprovocerade misstag från Nadals racket på grus. Han rörde sig inte lika bra som han brukar och hade vissa problem med sina grundslag, även i lägen där han borde ha kunnat sätta mer press.

Oroväckande? Nja. Att han över huvud taget ställt upp i Rio de Janeiro tyder ju på att skadekänningarna är hanterbara. Likaså att han faktiskt vann i går till slut. Enligt uppgift hade han små skadekänningar i finalen i Monte Carlo mot Djokovic förra året – en final han förlorade i raka set – vilket manifesterades på liknande sätt. Det innebar dock minimala bekymmer för hans fortsatta grussäsong.

Så nej, alltifrån Nadals kroppsspråk till hans insats i går, hur dålig den än var överlag, tyder på att han trots allt har kontroll över situationen.

Även om gårdagens seger inte kändes särskilt kontrollerad.

Det spelas förstås tennis för fullt, så här ett par veckor efter skrällarna i Australiska öppna.

Men så händer det ju lite annat också, vid sidan av.

Det känns därför rimligt att inleda det här inlägget med att prata lite om Roger Federer, Rafael Nadal och Andy Murray. Bland andra.

Roger Federer ställde som bekant upp i Davis Cup-mötet mellan Schweiz och Serbien förra helgen. Typ i sista minuten, ska tilläggas. Världsåttan dök upp i serbiska Novi Sad i onsdags förra veckan – två dagar före sin första match.

Det gav så klart en serie som saknade Serbiens tre högst rankade spelare (Novak Djokovic, Janko Tipsarevic och Viktor Troicki) lite välbehövlig stjärnglans. Innan Federer landade var den nykrönte Melbournekungen, världstrean och Schweizettan Stanislas Wawrinka den enda spelaren inom topp 100 på världsrankningen.

Federer vann sin match och Wawrinka vann både sin singel och dubbel (i par med Marco Chiudinelli), men det var inte Schweiz seger över fjolårsfinalisten som skapade buzz och rubriker (förväntningarna på ett serbiskt Davis Cup-lag som leddes av 101-rankade Dusan Lajovic var milt uttryckt låga).

Det var Federers plötsliga intresse för Davis Cup.

Historiskt har Federer ryckt ut och räddat Schweiz från att halka ur den prestigefulla World Group (Davis Cups högstadivision) när det har behövts, men han har aldrig satsat på Davis Cup. Han har kritiserats – av bland andra Stanislas Wawrinka så sent som 2012 – för att han inte engagerar sig ordentligt i lagtävlingen och kommer och går lite som han vill och han har troligen aldrig heller närt någon förhoppning om att få komplettera sin samling med en DC-statyett.

Ja, förrän nu alltså.

Där han tidigare ledde en ganska hopplös skara lagkamrater, med ett oerhört talangfullt undantag som dock aldrig vann de viktiga matcherna, har han nu i Wawrinka en gunslinger som på sistone presterat avsevärt mycket bättre än han själv.

Så himla enkelt kan det mycket väl vara. Att han väntade in i det sista med att inställa sig i Novi Sad beror sannolikt på att han ville vara helt säker på att inte Djokovic plötsligt tänkt dyka upp. Att bli fullkomligt överkörd av sin nemesis Nadal i Melbourne och därefter tvingats möta Novak på serbens hemmaplan hade sannolikt inte gjort underverk för hans självförtroende, om man säger så.

Med Djokovic frånvarande fick han nu chansen att puckla på Serbien och förbättra relationen med sitt Davis Cup-lag, om det nu ens var nödvändigt (gammalt groll mellan Federer och Wawrinka måste anses vara begravt sedan länge, och världsåttan har räddat Schweiz tillräckligt många gånger för att ge honom en viss immunitet).

Men även en annan frågeställning flyter av förklarliga skäl upp till ytan: Federer har alltid sagt att han inte prioriterar Davis Cup för att det skulle kunna påverka hans chanser att vinna Grand Slams. Innebär hans förändrade inställning att han numera ser sina chanser att vinna Davis Cup som större än att vinna en 18:e Grand Slam-buckla?

En inte alls orimlig tanke. Och det är väl egentligen inget fel i det? Rekordet på 17 Grand Slams står sig ju fortfarande och DC-titeln lyser med sin frånvaro i troféskåpet. Om han vid en samlad bedömning kommer fram till att han, teoretiskt, har större chans att vinna DC än en till GS, då är det knappast konstigt att han satsar på DC. Hade snarare varit konstigt om han inte gjorde det.

Och ja, nu är ju det här förstås bara spekulationer, men faktum är att Schweiz i dagsläget är en av favoriterna till att vinna titeln. Det verkar som att Frankrike tar täten i favoritskapet bland de flesta internationella experterna. Med all rätt. De har det på papperet starkaste laget. Själv ser jag Frankrike, Schweiz och Tjeckien som favoriter. I den ordningen. Med Tyskland eller Italien som uppstickare (Storbritannien har ju i ärlighetens namn bara Andy Murray).

Trodde faktiskt inte att Davis Cup anno 2014 skulle bli så här intressant, med tanke på att så många länder ställde upp med i bästa fall B- eller till och med C-lag (Serbien, Spanien, Kanada, Argentina).

* * *

Rafael Nadals ryggskada var lyckligtvis inte så allvarlig. Tanken var att världsettan skulle komma till start i Buenos Aires nästa vecka, men ett magvirus har gjort att han inte kunnat träna ordentligt inför turneringen.

Svepskäl? Kanske. Antingen så försöker han tona ner skadan eller så anser han helt enkelt bara inte att han kan prestera på den nivå han vill och väljer därför att avstå. Inga konstigheter.

Han har hur som helst inte dragit sig ur den nya 500-turneringen i Rio de Janeiro (Memphis, som spelas samma vecka, har nedgraderats till 250) om två veckor, så vi kan ju hoppas att vi får se honom där i stället.

* * *

Andy Murray såg stark ut i Davis Cup i helgen. Körde först planenligt över Donald Young i raka set och brottade sedan ner USA-tvåan Sam Querrey i fyra (Querrey hade dessförinnan chockbesegrats av 156-rankade James Ward).

Detta alltså på grus. Murrays stora hatunderlag – som amerikanerna valde! Det var så klart ett strategiskt val. Nu är USA:s DC-lag inga grusstjärnor direkt, men de resonerade som så att nackdelen skulle vara större för Storbritannien.

Vad de däremot inte hade räknat med var att John Isner skulle lysa med sin frånvaro. Om han funnits med i uppställningen så hade det hela nog sett lite annorlunda ut. Isner hade varit knapp favorit mot Murray, och om han vunnit den matchen så hade Querrey kunnat kosta på sig en skrällförlust eftersom bröderna Bob och Mike Bryan garanterat gjort sitt jobb i dubbeln (vilket de gjorde – behöver jag ens nämna att Ward troligen inte haft mycket att sätta emot Isner i en eventuellt avgörande match?).

Nu hade inte Querrey råd att förlora mot Ward, men gjorde det ändå. Snipp snapp snut, så var sagan slut. För jenkarna, alltså.

Nu väntar Italien för britterna. Ingen jättelätt uppgift, med tanke på att Storbritanniens lag består av Murray och… ja, bara Murray egentligen. Om man ska vara krass (och kanske lite elak).

Hur som helst skönt att se Murray i så pass bra form ändå. Nu föll han visserligen kort mot den enda riktiga utmaningen han ställts inför, Roger Federer i Australiska öppna, men det är ändå positiva besked han lämnar ute på banan. Viktigt. Han har en lång grussäsong att ”se fram emot” och är inte ens semifinalseedad under vårens stora turneringar… (I alla fall inte under en tid framöver.)

Andy Murray har för övrigt valt att ställa upp i Mexican Open i Acapulco om tre veckor, för första gången någonsin.

Anledningen?

Turneringen har gått över från grus till hardcourt. Jag ska erkänna att jag blev lite perplex när jag såg hans namn i startfältet eftersom min hjärna lyckats sortera bort informationen om underlagsbytet (vill minnas att jag tog del av nyheten redan i höstas).

Mycket trivsammare startfält för en toppspelare i Acapulco än Dubai – fem topp 10-spelare i Dubai, två i Acapulco (Murray och David Ferrer) – så det är inte särskilt konstigt att han väljer Mexico framför Förenade Arabemiraten.

* * *

Annars då?

Well.

Tommy Robredo åkte ut med huvudet före i Vina del Mar: 3-6, 7-6(8), 6-4 mot Leonardo Mayer.

Och regerande mästaren Horacio Zeballos fick stryk i raka set mot Daniel Gimeno-Traver redan i sin andra match: 6-3, 6-3. Fast det var inte speciellt oväntat. Zeballos har levt på sitt rykte i ett år. Nu kom verkligheten ikapp. Argentinaren tappar 44 placeringar på världsrankningen – och trillar ur topp 100 (landar på 111).

Annars har det mesta gått som förväntat i Chile.

I Zagreb har vi däremot bjudits på en skräll i samma klass som Robredos förlust mot Mayer –andraseedade Mikhail Juzjnyj föll i en tresetare mot 358-rankade kvalspelaren Björn Phau: 4-6, 7-5, 6-1. Hoppsan.

Dessutom har Andrej Kuznetsov slagit ut både Sergej Stakhovskij och Igor Sijsling. Lite oväntat. Och kul! Har följt honom ett tag nu och tror som bekant på honom.

Vad har hänt mer i Zagreb? Ivan Dodig slog ut landsmannen Ivo Karlovic i raka set – och möter nu en högre rankad landsman, titelförsvararen Marin Cilic. Kan bli en riktigt intressant match. Cilic kommer så klart vara förhandsfavorit, men jag tror att Dodig kan störa honom rejält.

I Montpellier fick andraseedade Gilles Simon stryk i raka set mot 36-åringen Marc Gicquel: 7-6(4), 6-3. Såg inte matchen så vet inte om Gicquel var fantastisk eller Simon dålig, men det vore inte särskilt underligt om Simon – som kämpade sig igenom ett par femsetare i Australiska öppna med skada – inte kunde prestera på topp.

Fler franska skrällar! 249-rankade Albano Olivetti är klar för sin andra kvartsfinal i karriären efter seger över veteranen Nikolaj Davydenko i dag: 7-6(5), 6-7(5), 7-5.

* * *

Alla dagens resultat (hittills):

Han var känd som en av tourens största ”chokers”, det vill säga en spelare som alltid vek ner sig när det verkligen gällde.

En avgörande faktor i dessa nedvikningar formulerades av den eminente kommentatorn Jason Goodall så sent som förra året: ”Wawrinka kan slå alla slag, men vet inte vad de har för effekt på motståndaren.”

Mer träffsäker analys har knappast gjorts av Stanislas Wawrinka pre-2013. Han har alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, besuttit en enorm kapacitet men sällan nått upp till den. Han har visat prov på den genom åren, men aldrig nått ända fram.

Den mentala delen av spelet har alltid varit hans stora brist, eftersom den inte bara resulterat i gummiarm i helt fel lägen utan dessutom hindrat honom från att ta de rätta taktiska besluten.

Han har helt enkelt inte kunnat göra en tillräckligt bra bedömning av vilket slag han ska använda härnäst och därför blivit både lättläst och enkelspårig. Oftast har han förlitat sig på de vinklade slagen, även när motståndaren hittat lösningar på dem.

Det är därför inte svårt att identifiera de två områden som den magiske svenska tränaren Magnus Norman jobbat allra hårdast med:

• Psyket. Wawrinka har förvandlats från det darrande asplövet han en gång var till något som faktiskt kan liknas vid en järnjätte. Kvartsfinalen var inte bara en spelmässig utan en i allra högsta grad psykologisk seger. Han utmanade Djokovic på ett av serbens starkaste plan (det mentala) – och vann. En fantastisk bedrift i sig.

• Det taktiska tänkandet. Wawrinka är mycket mer balanserad i sitt försvarsarbete nu för tiden och har en helt annan blick för spelet.

Bevis för detta fick vi framför allt i första set, när han utnyttjade alla de luckor som uppstod i Nadals spel: Han riktade inte bara in sig på spanjorens backhand (en av hans största svagheter) utan utmanade honom också i forehandslottet med aggressiva grundslag. Ett väldigt vanligt mönster var att han pressade Nadal långt ut i forehandhörnet och avslutade med en rak backhand eller inside out-forehand. Han gick också ofta på nät och stängde ytorna för världsettan.

Här utnyttjade han med andra ord sina två vassaste vapen: De vinklade slagen och säkerheten i sin raka backhand. Wawrinka var generellt betydligt stabilare och säkrare i sin backhand än landsmannen Roger Federer i semifinalen. Jag trodde faktiskt att Nadal skulle få mycket högre utdelning med sina toppade slag mot Wawrinkas enhandsbackhand, men schweizaren var helt omutlig. En bit in i första set var det snarare som att Nadal försökte styra spelet bort från hans backhand.

Nadals skada i andra set är givetvis smolk i bägaren för Wawrinka, som dessförinnan vunnit sitt första set någonsin i sin första Grand Slam-final någonsin (och första setet någonsin mot Nadal, efter 26 raka setförluster och 12 raka matchnederlag) och stormade mot sin första ”Major” i karriären.

Bråket med domaren påverkade så klart världsåttan negativt. Likaså det faktum att Nadal lyckades kämpa och gneta sig kvar i matchen, smärtorna i ryggen till trots. Tempot och intensiteten dalade rejält i tredje set och Wawrinka tappade sitt spel fullständigt. Inte alls konstigt, och inte heller ovanligt. Det är lätt att tappa momentum när matchbilden rubbas så enormt som den gjorde efter Nadals skadetimeout vid 2-1 i andra set.

Det kändes dock aldrig som att Nadal skulle kunna jobba sig tillbaka in i matchen tillräckligt mycket. Efter att Wawrinka slarvat bort tredje set (om det skulle visa sig att han tankade bort det så är det fullt förståeligt, men jag tror att det var så enkelt som att hans matchrytm var störd) var han återigen spelmässigt överlägsen i fjärde.

Smolket formuleras kanske bäst i den självklara frågeställningen: Hade Wawrinka vunnit om Nadal inte varit skadad?

Som det såg ut i första set kan man inte säga annat än att han hade en enormt bra chans att fixa den här skrällen hur frisk och fräsch Nadal än varit. Nadal såg verkligen inte ut att vara helt hundra ens i första set, men det fanns ingenting i hans spel som tydde på skadehämningar. Det handlade snarare om att han kom in fel i matchen, var nervös och förmodligen kände stor press i egenskap av överlägsen förhandsfavorit.

Skada eller inte – ingenting kan förta Stanislas Wawrinkas prestation i Australiska öppna 2014. Han slog ut världstvåan Novak Djokovic i kvarten, världssjuan Tomás Berdych i semin och världsettan Rafael Nadal i finalen. Det är vad som krävs för att man som spelare utanför den absoluta toppen ska vinna en Grand Slam – och Wawrinka lyckades. I och med segern är han den blott tredje spelaren som någonsin besegrat Nadal i en Grand Slam-final (Federer gjorde det i Wimbledon 2006 och 2007, Djokovic i Wimbledon 2011, US Open 2011 och Australiska öppna 2012).

För det får han inte bara en check på drygt 15 miljoner svenska kronor, utan dessutom ett rejält uppsving på världsrankningen: I morgon kan han titulera sig regerande mästare i Australiska öppna, världstrea och ny Schweizetta (Roger Federer halkar ner till plats sju).

Så otroligt välförtjänt.

Både för honom och för Norman.

Är det inte på tiden att vi lanserar ett nytt smeknamn, vid sidan av Stanimal Wowrinka?

STANINGNUS NORWRINKA.

(Okej, den ligger kanske inte helt rätt på tungan…)

Oavsett vad vi nu väljer att kalla vår nye världstrea: I salute you.

Så var vi framme vid den allra sista tävlingsdagen i Australiska öppna.

128 spelar i damernas singel hade i går blivit två, och till slut stod Li Na som segrare.

Någon timme senare vann svenske Robert Lindstedt i par med Lukasz Kubot sin första Grand Slam-titel i karriären efter seger över Eric Butorac/Raven Klaasen i herrdubbeln.

Nu är det dags att kora slutsegrare i herrarnas singel.

Världsettan Rafael Nadal möter världsåttan Stanislas Wawrinka, som slog ut regerande mästaren Novak Djokovic i kvartsfinalen och världssjuan Tomás Berdych på sin väg mot final.

Vi tar oss en titt på matchupen:

* * *

RAFAEL NADAL (1) – STANISLAS WAWRINKA (8)

Nadal inledde turneringen i rasande tempo och avfärdade Bernard Tomic (avbröt efter ett set), Thanasi Kokkinakis och Gaël Monfils enkelt. Imponerade enormt mot Monfils, som faktiskt gjorde en bra match – men ändå inte fick med sig mer än 6 game (6-1, 6-2, 6-3).

Sedan kom den berömda blåsan på vänsterhanden, som snabbt utvecklades till ett illavarslande sår. Den hämmade honom redan i åttondelsfinalen mot Kei Nishikori (7-6, 7-5, 7-6) men gjorde sig som mest påmind mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen (3-6, 7-6, 7-6, 6-2). Mot Roger Federer i semifinalen var helvetesblåsan rent visuellt lika skräckinjagande, men tycktes inte hämma spanjoren minsta lilla (7-6, 6-3, 6-3).

Ska vi låta bli att räkna in den som en faktor i den här finalen, då?

Well, i så fall blir det extremt tufft för Wawrinka.

Med tanke på att han redan skrällbesegrat en av de bästa spelarna i världen är det kanske en aning vanskligt att döma ut honom fullständigt på förhand – men 12-0 i inbördes möten och 26-0 i setfacit för Nadal talar sitt övertydliga språk.

Hur stor är sannolikheten att Wawrinka inte bara vinner sitt första set mot Nadal, utan dessutom sin första match mot honom – i sin första Grand Slam-final i karriären? Försvinnande små, om man enbart ser till spelstyrka. Nadal är helt enkelt överlägsen schweizaren i allmänhet och i Grand Slam-sammanhang i synnerhet.

Matchbilden då?

Nadal kommer förstås att exploatera Wawrinkas enhandsbackhand, på samma sätt som han gör med Federers, med liknande resultat.

Att Wawrinkas serve blir extremt viktig för världsåttan behöver knappt nämnas. Wawrinka har vunnit i snitt 83,6 procent av poängen i förstaserve under turneringen. Den siffran måste bibehållas i dag. Kanske till och med förbättras, för att hålla den här matchen jämn.

Han har visserligen utvecklats mycket i sitt returtagande, men han är inte tillräckligt stark på det området för att hota Nadal om spanjoren servar stabilt (en genomsnittlig hastighet i förstaserve på 175 km/h räckte mot Federer och kommer sannolikt göra det även mot Wawrinka). Räkna för övrigt med att Nadal siktar in sig på Wawrinkas backhand i sina servar, särskilt från ad court (där han kan slå en slicead serve ”out wide”, det vill säga nära serveboxens sidlinje, så att den vinklas snävt utåt).

Jag tror att Wawrinka kommer spela oerhört aggressivt, särskilt i första set. Det är så han måste spela mot Nadal – i baslinjeduellerna är han underlägsen och han kan absolut inte låta spelet låsas fast vid hans enhandsbackhand.

Jag tror också att schweizaren måste gå ifrån sin vanliga spelmodell, som grovt uttryckt går ut på att utmanövrera sin motståndare i sidled med vinklade slag. Nadal är alldeles för stark i sådana trängda lägen.

I stället måste han satsa på att spela rakt – rak backhand, alternativt en mer riskabel inside out-forehand, mot Nadals backhand, rak forehand mot Nadals forehand. Att slå djupa grundslag i mitten av banan är ofta en effektiv krydda att mixa upp spelet med, men mot Nadal har det begränsad effekt eftersom han är så snabb och hinner gå runt med sin forehand.

Aggressivitet och offensivitet är Wawrinkas ledord i dag. För att göra det hela snäppet krångligare måste han ha både längd, styrka och precision i sin slag för att kunna slå igenom spanjorens försvarsmur.

Lättare sagt än gjort. Federer lyckades pressa fram ett tiebreak i fredags – närmare än så kom han aldrig.

Wawrinka å sin sida har på ett teoretiskt plan kapaciteten att plocka sitt första set mot suveränen, men att han ska vinna tre set? Nej, då måste han hoppas på att den där helvetesblåsan sätter krokben för Nadal.

För om världsettan inte kan serva ordentligt, ja då har Wawrinka plötsligt en chans.

Om man nu ska försöka sig på att tippa är det inte svårare än att gratulera Rafael Nadal för 14:e Grand Slam-titeln i karriären (och andra i Australiska öppna).

Eller vad säger ni? Tror ni att Wawrinka har någon chans om Nadal spelar på samma nivå som mot Federer?

Vilken uppvisning!

Farhågorna om Rafael Nadals monsterblåsa, som ställde till problem för världsettan mot Kei Nishikori i åttondelsfinalen och Grigor Dimitrov i kvarten, visade sig överdrivna.

Roger Federer i kalasform blev en munsbit för The Manacorian Beast.

Om han nu stördes av blåsan (vilket han måste ha gjort – den såg chockerande läskig ut redan i första set) så visade han inga eller i alla fall väldigt få tecken på det. Han seglade igenom sina servegame busenkelt och hade till synes inga som helst problem med att få styrsel på sina grundslag.

Behöver jag ens beskriva matchbilden i sin helhet?

Äh, vi kan väl göra det med en gammal filmgoding:

– Same procedure as last time, Rafa?

– Same procedure as always, no?

Nadal styrde spelet mot Federers backhand och monterade undan för undan ned både den och schweizarens självförtroende. Jag tycker att Federer spelade bra inledningsvis, och hans backhand såg faktiskt bra ut – men mot slutet av tredje set hade till och med han tappat tron på sig själv och sina chanser i den här matchen.

Där han i första set försökte utmana Nadal med aggressiva backhandslag började han från mitten av andra set att falla tillbaka i sitt klassiska försvarsmönster: Slice, slice, slice. Det funkade ibland, men bara när de blev så där extremt låga och korta. Det är, som ni förstår, oerhört svårt att leverera så bra slicear på stadig basis. Särskilt mot Nadal, vars överskruvade forehandslag är svårhanterliga för en spelare med enhandsbackhand.

Han försökte ändå söka sig till nätet (42 nätattacker blev det totalt, vann 23 av dem), men det gav honom inte det övertag han hade hoppats på (och som han fick mot Andy Murray i kvartsfinalen).

Framför allt kom han inte åt Nadal över huvud taget i spanjorens servegame. När han returnerade med block blev de för lösa och korta, varpå Nadal kunde kliva fram och ta kommandot i duellen. När han returnerade aggressivt slog han ofta bort sig. Han hittade aldrig en bra balans där och blev alltsomoftast tillbakapressad långt bakom baslinjen. Att krypa runt i baslinjens skyttegrav några meter från linjen är verkligen inte Federers territorium, om man säger så. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad Federer hade för gameplan i sina returgame, men vad det än var så var effektiviteten snudd på 0.

Nej, det var i princip Nadal för hela slanten i den här matchen. Han fick Federer precis dit han ville och lät sig inte skrämmas av att den gamle rivalen försökte skruva upp tempot emellanåt (även på backhandsidan, men Nadal hade nästan varje gång ett effektivt svar på de utmaningarna).

Federer ställde frågan ibland – men Nadals svar blev alltid lika rappt som brutalt.

Som allra bäst spelade schweizaren när han hade breakbollar mot sig. Då plockade han fram sina bästa servar och blåste upp självförtroendet i topp. Det har varit lite olikt honom, om man bara ser tillbaka på 2013. En positiv utveckling och något Federer kan ta med sig efter denna 23:e förlust mot Nadal.

23-10 i inbördes möten till Nadal. 9-2 i Grand Slam-sammanhang. Sist Federer slog Nadal i en Grand Slam-turnering var för sex och ett halvt år sedan – i Wimbledon-finalen 2007.

Här hade Federer sin bästa chans på länge att slå sin omöjliga nemesis. Schweizaren var själv som sagt i kalasform, medan världsettan plågades av The Blister of All Blisters.

Inte ens det stoppar alltså Rafael Nadal.

Som kan rycka fram till 15,000 poäng på världsrankningen om han vinner på söndag – 5,000 före tvåan Novak Djokovic. Han kommer dessutom då att vara regerande mästare i tre av fyra Grand Slam-turneringar. Ett helt otroligt facit för Nadal, som kom tillbaka efter sju månaders skadefrånvaro så sent som februari 2013.

Med tanke på Nadals status (det vill säga att blåsan inte hämmade honom så mycket som befarat) är det ingen överraskning över huvud taget att han gör rent hus mot Federer och vinner i raka set: 7-6(4), 6-3, 6-3. Det reser också frågan: Hur sjutton ska finaldebuterande Stanislas Wawrinka kunna stoppa honom? Wawrinka har visserligen en stabilare (enhands)backhand än sin landsman Federer men är samtidigt inte alls lika snabb, så det blir ju ändå plus minus noll.

Nej, visst känns det som att Nadals enda riktiga hot åkte ut redan i kvartsfinalen och att det nu är öppen autobahn fram till spanjorens totalt 14:e Grand Slam-buckla i karriären.

Jag hoppas verkligen att Wawrinka ska kunna bjuda upp till dans.

Men nog hoppades han i sin tur att helvetesblåsan skulle plåga Nadal mer än så här.

För när han nu är framme i final kan vi ge oss fan på att han kommer gå genom eld för att bärga sin andra buckla i sin totalt tredje final i Melbourne (slog Federer i en femsetare 2009, föll mot Djokovic i en femsetare 2012).

I finalen kan ingen blåsa i världen stoppa Rafael Nadal.

Stanislas Wawrinkas superskräll är vida känd vid det här laget.

2-6, 6-4, 6-2, 3-6, 9-7 mot regerande mästaren Novak Djokovic i kvartsfinalen.

Första gången sedan 2010 som världstvåan missar en semifinal i Australiska öppna.

Mitt idiottips inför matchen är ungefär lika känt. Jag hävdade alltså att Djokovic knäckt gåtan och inte skulle få några överdrivet stora problem mot schweizaren.

Det fick han inte heller.

I första set.

Sen brakade helvetet lös för serben.

Jag ska inte tråka ut er med en analys av en två dagar gammal match, men vi kan väl konstatera att Wawrinka gjorde en helt fantastisk match, medan Djokovic på det hela taget svarade för en insats som lämnade en del övrigt att önska. De två sista misstagen (som när han skickade ut en volley långt över sidlinjen i vidöppet läge på matchboll) var gräsliga och väldigt o-Djokoviciga.

Wawrinka följde hur som helst upp sin skräll med att slå ut Tomás Berdych i fyra set i dag: 6-3, 6-7(1), 7-6(3), 7-6(4). Det var absolut ingen skräll alls. Spelmässigt är Berdych en bra matchup för Wawrinka, som dessutom hade tre raka segrar och 8-5 i inbördes möten inför matchen.

Förbannat starkt av Wawrinka att slugga sig fram till sin första Grand Slam-final i karriären. Och på det här sättet, genom att slå ut först världstvåan och sedan världssjuan… Ruggigt imponerande. Svenske tränaren Magnus Norman ska givetvis ha ett helt godståg med cred för den här succén.

* * *

På damsidan har vägen till final om möjligt kantats av ännu större skrällar.

Först åkte som bekant Maria Sjarapova ut mot Dominika Cibulkova. Sen var det Serena Williams tur att dra det kortaste strået i sin match mot Ana Ivanovic.

Sen åkte dessutom tvåfaldiga titelförsvararen Victoria Azarenka ut med huvudet före i kvartsfinalen, mot världsfemman Agnieszka Radwanska.

Radwanska fick därefter storstryk mot Cibulkova, och fjolårsfinalisten Li Na körde över framtidslöftet Eugenie Bouchard.

Vilket alltså innebär att det blir Li Na mot Dominika Cibulkova i final.

Världsfyran kan knappast betraktas som en gigantisk skräll, hon är trots allt i fenomenalt bra form och trivs bevisligen bra i Melbourne.

Men Cibulkova… Hon är bara 24 men har redan hängt med ett tag. Nådde toppnoteringen 12 på världsrankningen som 20-åring och har nått minst kvartsfinal i alla Grand Slam-turneringar. De senaste åren har framgångarna dock lyst med sin frånvaro: 2013 nådde hon som bäst tredjerundan i GS-sammanhang (Wimbledon, förlust mot Roberta Vinci) och fick som mest uppmärksamhet i Sydney, men av helt fel anledning – efter att ha slagit ut Petra Kvitová, Sara Errani och Angelique Kerber förlorade hon nämligen finalen mot Radwanska utan att vinna ett enda game.

Kan bli en riktigt intressant final, det där. Lär bli en hel del winners och oprovocerade misstag, eftersom det är två extremt aggressiva spelare som möts – men mer om det senare.

Nu har vi ju en match av en helt annan dimension att fokusera på.

Semifinalen mellan Rafael Nadal och Roger Federer.

En av tennisens mest klassiska matchups. Ojojoj. Vi tar en titt:

* * *

RAFAEL NADAL (1) – ROGER FEDERER (6)

Nadal behövde inte direkt svettas i inledningen av turneringen, då Bernard Tomic kastade in handduken efter ett spelat set och talangen Thanasi Kokkinakis inte mäktade med mer än att plocka totalt åtta game trots en riktigt bra match. Gaël Monfils blev sedan totalt överkörd i tredje omgången – trots att fransmannen, faktiskt, gjorde en helt fantastisk match (även det nästan låter lite provocerande att säga det med tanke på att han bara fick med sig sex game).

Sen hände något. Plötsligt hade världsettan stora problem mot Kei Nishikori i åttondelsfinalen (men vann likväl i raka set).

Orsaken visade sig vara en blåsa i vänsterhanden, som utvecklats till ett fullödigt sår. Mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen innebar spanjorens sargade hand enorma bekymmer, och ynglingen pressade honom på ett sätt som han förmodligen inte kunnat göra om Nadal inte plågats av den skoningslösa blåsan. 3-6, 7-6(3), 7-6(7), 6-2 blev det till slut. Inga direkt övertygande siffror inför en semifinal mot gamle rivalen Federer, som är i kalasform.

Andy Murray hade visserligen inte så mycket att sätta emot i kvartsfinalen. Skotten hade smooth sailing hela vägen dit och sattes aldrig på några riktigt prov. Vilket på sätt och vis var nödvändigt eftersom han inte hunnit hitta formen efter skadefrånvaron.

Mot Federer märktes det tydligt att han varit borta sedan US Open förra året (bortsett från comebacken i Doha, alltså).

Ändock: Två högt seedade spelare har Federer avfärdat enkelt – Jo-Wilfried Tsonga i åttondelen (6-3, 7-5, 6-4) och Murray i kvarten (6-3, 6-4, 6-7, 6-3). Ganska dålig insats av Tsonga visserligen, men det förtar inte Federers prestation.

Så, vad har vi att vänta oss i morgon då?

Well, om det här hade varit en helt ”vanlig” blockbuster mellan Federer och Nadal så hade jag tippat enkel seger för Nadal, i tre eller max fyra set. Nadal har blivit bättre i allmänhet och på hardcourt i synnerhet sedan de möttes här i finalen 2009 och semifinalen 2012 – Federers utveckling har varit den rakt motsatta.

Men så var det ju det där med Blåsan Blåsansson, Ödesblåsan, The Mother of all Blisters (som givetvis redan fått ett eget Twitterkonto)…

Om den störde Nadal så mycket mot Dimitrov, som visserligen är en duktig och lovande spelare men inte i närheten av Federers kaliber, vad ska den då göra mot den revanschsugne schweizaren? Att Federer trots Nadals plågsamma semiskada slår ur underläge gör det hela så klart mycket lättare för Federer, eftersom han kan spela sitt spel utan att känna någon press.

Om matchen spelats under dagtid hade jag på grund av ovan nämnda orsaker hållit Federer som knapp favorit.

Nu spelas dock matchen på kvällen, vilket gynnar Nadal. Dels för att klimatet kommer vara skonsammare för hans blåsa, dels för att spelet inte är lika snabbt när ingen gassande sol ligger på. Bollen ”stays on the racquet” lite längre, om man ska använda Nadals uttryck.

Hur som helst. Spelmässigt då? Federer har gått mycket på nät hittills. Faktiskt till och med mer än han brukar. 66 nätattacker bara mot Murray! (Vann 49 av dem, det vill säga 74 procent.) Känns med andra ord som en medveten strategi – planterad av svenske tränaren och legendaren Stefan Edberg – som han säkerligen kommer nyttja även mot Nadal.

I deras möten förra året (Indian Wells, Rom, Cincinnati, World Tour Finals) spelade Federer oerhört aggressivt. Försökte styra undan Nadals cross court-dueller från forehandrutan med rak backhand och utmanade ofta spanjorens forehand. Just att försöka ta udden av Nadals forehand genom att sätta hög press i forehandrutan och avstyra cross court-duellerna är direkt nödvändigt när man har en så svag punkt som Federer har i sin backhand (som ändå funkat förvånansvärt bra i Melbourne).

Jag tror att det är de två huvudsakliga strategiska momenten Federer kommer rikta in sitt fokus på: Att utmana Nadals forehand med hög press (gärna klassikern inside out-forehands från backhandrutan) och många nätattacker. Detta kryddat med stoppbollar, för att pressa Nadal i djupled och tvinga honom att lämna sin comfort zone (baslinjens skyttegrav).

Det är exakt det Federer vill undvika – att den här matchen blir ett ställningskrig från baslinjen. Han försökte bryta det här mönstret fyra gånger under 2013, men lyckades bara delvis (bästa försöket var i Cincinnati, där hans aggressiva offensiv gav honom första set).

Problemet är att Nadal inte bara har järnvilja och ett psyke av stål, han är också en extremt skicklig taktiker. De små korrigeringar han gör i sitt spel vid motgång är knappt märkbara för ett otränat öga, men gör väsentlig skillnad på banan. Detaljstuderar man en match med Nadal så upptäcker man snart att han sällan spelar exakt likadant genom en hel match, som exempelvis David Ferrer ibland tenderar att göra (okej, nu generaliserar jag ganska kraftigt – även Ferrer gör så klart taktiska justeringar, men ni förstår säkerligen vad jag försöker få fram här). Det är liksom ingen slump att Nadal servar som bäst när han har breakboll mot sig, eller ofta returnerar magiskt när han ligger under med break. Han är helt enkelt som starkast när han verkligen måste vara det.

Med allt detta sagt, vem vinner i morgon?

Ja ni. Jag vet inte om jag vågar tippa fler matcher nu (vill helst inte äta upp fler av mina fina hattar).

Men om ni läser mellan raderna och lägger ihop ett och ett så kommer ni säkerligen fram till ett hyfsat adekvat svar på den frågan.

Kan avslutningsvis säga att oddsen ger drygt 2,40 gånger pengarna på Federer och 1,50-1,60 på Nadal.

Större skrällar har ju redan skett i Melbourne än att det skulle bli två schweizare med varsin svensk tränare som gör upp om titeln på söndag.

Men jisses!

Kan man ha mer fel än jag hade i gårdagens matchkoll?

Ja, det kan man så klart. Men det där var ändå något av ett bottennapp.

• Grigor Dimitrov körde över Roberto Bautista Agut i fyra set: 6-3, 3-6, 6-2, 6-4. Riktigt imponerad av Dimitrov, faktiskt. Spelar med enormt självförtroende och pondus. Känns verkligen som att han tagit ett stort kliv framåt i utvecklingen efter titeln i Stockholm Open i höstas. Om han har den eller nya tränaren Roger Rasheed att tacka låter jag vara osagt, men visst kan man konstatera att det äntligen börjat lossna för honom.

• Agnieszka Radwanska mosade Garbine Muguruza i raka set: 6-1, 6-3. Var ett par intensiva game i början av första set, men efter det var det raksträcka in i mål för Radwanska. Behövde i princip bara peta över bollen och vänta på att Muguruza skulle göra jobbet åt henne. Lite synd, för jag hade väntat mig en tätare och mer spännande drabbning.

• Roger Federer detroniserade Jo-Wilfried Tsonga: 6-3, 7-5, 6-4. Jäklar vad bra Federer spelade. Bättre än på mycket länge. Spelade väldigt aggressivt, precis som jag väntat mig, och med stort självförtroende – särskilt framme vid nät. Totalt 41 nätattacker, vann 83 procent av dem. Dessutom 43 winners på 21 oprovocerade misstag. Bra ratio där. Lät verkligen inte Tsonga komma till tals över huvud taget. Och det där nätspelet, kan det möjligen härledas till en viss Stefan Edberg? Vore ju inte alldeles långsökt. Underlaget har så klart en del med saken att göra också. Vädret i Melbourne har gjort spelet snabbare än vanligt, vilket passar Federer som hand i handsken.

• Kei Nishikori plockade 17 game mot Rafael Nadal. Något fler än de 8 jag drog till med i går, alltså. Nishikori gjorde en riktigt bra match, men det ska också sägas att Nadal spelade långt under sin nivå. Vilket inte behöver vara något negativt. Snarare är det ett styrkebesked att vinna så pass säkert som han ändå gjorde trots att man går på halvfart. Kanske inte uteslutande positivt heller, men jätteoroande är det inte.

Därutöver slog Dominika Cibulkova världstvåan Maria Sjarapova. Känns knappt ens som en skräll, trots att jag inte löpte hela linan ut och fastslog henne som segrare på förhand. 3-6, 6-4, 6-1 blev slutresultatet, hur som helst.

Och så slog Victoria Azarenka framtidslöftet Sloane Stephens enkelt: 6-3, 6-2. Det var i alla fall helt väntat. Alltid något…

Nåväl, låt oss spana in vad som står till buds under natten och förmiddagen:

* * *

Det börjar verkligen tunnas ut nu.

Som det alltid gör andra veckan i en Grand Slam.

Det har både sina för- och nackdelar. Å ena sidan är det ju spännande att det börjar dra ihop sig och bli mer allvar. Kvaliteten på matcherna höjs generellt ett antal snäpp.

Å andra sidan har den första veckan, med sitt smörgåsbord av matchups, onekligen sin charm.

Men men.

Vi går vidare.

* * *

NOVAK DJOKOVIC – STANISLAS WAWRINKA

Så möts de igen. David och Goliat. Nä, det är en jäkligt sliten klyscha. Dessutom är Wawrinka knappast något blåbär (om nu David kan betraktas som ett blåbär). 17 gånger har de mötts. 15-2 till Djokovic i inbördes möten. Helt otroligt egentligen. Blir lika överraskad varje gång jag kollar den inbördes statistiken (bildligt talat – så dåligt minne har jag förstås inte). Fyra bataljer blev det förra året. I en av dem kunde Wawrinka mycket väl ha vunnit – Australiska öppna. I US Open-semin blev det en ny femsetare, men inte lika episk som den i åttondelsfinalen i Melbourne. I Paris Masters och World Tour Finals blev det däremot överkörning från Djokovics sida.

Jag tror att det främst beror på att Djokovic ”knäckt gåtan” Wawrinka. Han behövde de där två jämnare matcherna för att klura ut honom, helt enkelt. När han nu gjort det kan Wawrinka inte riktigt ta honom på sängen, vilket var lite av fallet i Australiska öppna 2013. Djokovic må ha ett i det närmaste vattentätt försvarsspel, men han är givetvis inte immun mot blixtrande offensiv. Wawrinkas vinklade slag är generellt oerhört effektiva, och mot Djokovic har han kunnat utnyttja dem för att tvinga honom i sidled och krympa ytorna. Djokovic står normalt väldigt nära baslinjen och trivs väldigt bra med att få bollar mot sig som landar innanför linjerna med god marginal och och med lagom vinkel. Eftersom han är så snabb och så stabil i både forehand- och backhandhörnet passar det honom att låsa fast spelet i bollande, oavsett tempo (även om han så klart helst dikterar villkoren i duellerna). Han vill slåss om baslinjen helt enkelt, eftersom han är snudd på oslagbar där.

Hur som helst. De senaste två matcherna dem emellan har kommit att handla om vem som styr spelet från baslinjen. Det blir ofta så i matcher mot Djokovic. I US Open-finalen mot Nadal var det spanjoren som var baslinjekung (i de tre seten han vann). I Paris och World Tour Finals mot Wawrinka var det Djokovic som styrde och ställde från baslinjen och inte lät sig skrämmas av schweizarens försök att rycka sönder hans matchrytm.

Teoretiskt kan man anta att lite snabbare underlag gynnar Wawrinka (eftersom han har en hårdare serve och tyngre grundspel), men man ska inte låta sig luras – Djokovic är fenomenalt bra på att spela i högt tempo, mycket tack vare hans snabbhet och bollsäkerhet, medan Wawrinka trvis bättre på något långsammare underlag, där han får mer tid på sig att komma rätt till bollen och förbereda sin sving (det är inte för inte han rönt störst framgångar på grus).

Med allt detta sagt: Hur blir det här mötet?

Wawrinka har imponerat, inte minst mot evighetsmaskinen Tommy Robredo som han tog han om förvånansvärt enkelt (trots att han brände chansen att serva hem andra set, bra mental styrka att vinna i efterföljande tiebreak i stället) – men Djokovic har å sin sida sett snudd på omänskligt stark ut.

Jag tror att Wawrinka kommer bjuda upp till betydligt mer kamp den här gången än i Paris och London. Det kan mycket väl gå till fyra set, eventuellt fem. Men att komma så nära seger som han gjorde här i åttondelsfinalen förra året, det tror jag inte att han gör under en överskådlig framtid igen.

* * *

ANA IVANOVIC – EUGENIE BOUCHARD

Fantastiskt att Bouchard är framme i kvartsfinal! Som jag har väntat på att hon ska blomma ut. Okej, nu är det lite tidigt att fastslå att 2014 blir hennes stora genombrottsår, men att ta sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären är så klart ett stort kliv i rätt riktning.

Ivanovic gjorde en fantastisk match mot Serena Williams i åttondelsfinalen och har överlag sett otroligt stark ut hittills under säsongsinledningen. Ganska förutsägbart att hålla henne som en av toppkandidaterna till titeln, nu när både Williams och Maria Sjarapova är ute – men det har hon förtjänat.

Spelmässigt är Ivanovic är den klart offensivare av de båda. Bouchard tenderar att lita till sin täta defensiv och stressa fram misstag (inte helt olikt Agnieszka Radwanska och Caroline Wozniacki, till exempel).

Jag tror att Ivanovic kommer att diktera spelet, och det är ingenting som Bouchard kommer känna sig obekväm med. Det avgörande här blir om Ivanovic håller självförtroendet på topp. Gör hon det kan hon vinna det här kontrollerat, till och med enkelt. Smyger sig bara en liten gnutta osäkerhet in under hennes skinn kan hon sätta krokben för sig själv. Vilket nog är vad som krävs för att Bouchard ska ta sig vidare till semifinal. Spontant känns det inte som att hon kan ta sig dit helt av egen kraft. Inte när Ivanovic är i så här bra form.

* * *

DAVID FERRER – TOMÁS BERDYCH

Oddssättarna håller Berdych som hyfsat klar favorit. Vilket är lite lite märkligt ändå. 7-4 i inbördes möten för Ferrer, 6-2 på de senaste åtta matcherna. Ingen av de imponerade i turneringarna inför Australiska öppna och båda har sett solida ut hittills i Melbourne.

Är det deras möte i World Tour Finals som ligger till grund för den bedömningen? Kanske. Kanske är det en kombination av den matchen och Ferrers tillkortakommanden i Doha och Auckland.

Underlaget gynnar förstås generellt Berdych, men det behöver inte betyda någonting mot en spelare som Ferrer (vilket vi blev varse i Davis Cup-finalen 2012, om inte annat). Jag tror att Berdych är mer obekväm i den här matchupen än Ferrer. Han kommer säkerligen att få spela det spel han vill spela, men inte få den utdelning han förväntar sig. Det är så det brukar vara mot Ferrer, och det är nyckeln till spanjorens framgångar. Det där nötandet och gnetandet vi alltid tjatar om, ni vet.

Jag tippade Berdych inför turneringen och står fast vid det. Berdych har levererat. Det har visserligen Ferrer också, på ett sätt jag inte förutspådde. Men det känns ändå någonstans som att han inte gjort sig själv rättvisa på ganska länge. Nu är ju det här bäst av fem set, och det är så klart alltid ännu svårare att slå Ferrer över fem set.

Äh, nu börjar jag svikta här. Nästan flip a coin-varning. Men nä, jag säger Berdych.

* * *

LI NA – FLAVIA PENNETTA

Givetvis väldigt imponerande att Pennetta tagit sig så här långt i ännu en Grand Slam-turnering. Jag menar, det var imponerande redan när hon tog sig till semifinal i US Open förra året. Att följa upp det med en kvartsfinal i Melbourne är nog ännu mer imponerande, faktiskt.

Men här måste det väl ta stopp?

Li Na har verkligen gått från klarhet till klarhet sedan i höstas, och toppat formen rejält inför Australiska öppna. Det känns som att det krävs en enorm nedvikning för att hon ska förlora den här matchen.

* * *

Nu har jag säkert jinxat hela turneringen, efter min katastrofala tippning i går. I så fall kan jag väl inte göra annat än att käka upp min hatt och såna bildligt dramatiska grejer.

Äh, nu skiter vi i sånt.

Bollen är som bekant rund, och den kan det gott få fortsätta vara.

Har gått trögt med bloggandet i helgen. Blir så ibland.

Har hur som helst hänt en del under slutet av veckan.

Som dunderskrällen i dag – suveränen Serena Williams åkte ut med huvudet före mot forna världsettan Ana Ivanovic: 4-6, 6-3, 6-3.

Williams gjorde inte en särskilt bra match (vilket enligt tränaren Patrick Mouratoglou berodde på en ryggskada hon dragit på sig under träning tidigare i veckan; tydligen övervägde Williams att lämna walk over mot Daniela Hantuchova i tredjerundan), medan Ivanovic svarade för en helt fenomenal insats. Hade chansen att vinna första set men hade inte byggt upp självförtroendet tillräckligt för att löpa hela linan ut.

Det gjorde hon i andra och tredje.

Som hon returnerade, Ivanovic. Och sliceade. Och sprang. Och försvarade sig. Allt med enorm pondus. Hon trodde verkligen på sig själv, mer än någon annan denna tävlingsdag i Melbourne. Och det gav resultat.

Förmodligen tog hon fasta på Williams frustrerade kroppsspråk, som gjorde sig påmint redan i första set. Hon var trögfotad i dag, världsettan. Slog ofta backhand i (wide)open stance – och lika ofta fastnade den i nätet. Hennes påtagliga uppgivenhet fungerade som bränsle för Ivanovic, som utnyttjade alla hennes svagheter.

Riktigt tråkigt att Williams återigen klappar ihop i årets första Grand Slam. Men där hon förra året på grund av sin skada knappt ens kunde bjuda på motstånd mot framtidslöftet Sloane Stephens i kvartsfinalen var hon i dag mot Ivanovic faktiskt i spelbart skick. Hon såg inte överdrivet mycket bättre ut mot Hantuchova i tredjerundan, och den vann hon ändå med 6-3, 6-3.

Samtidigt kul att se Ivanovic prestera i de stora sammanhangen igen.

I övrigt då?

Reprisen på Doha-finalen mellan Rafael Nadal och Gaël Monfils blev välspelad, men resultatmässigt ensidig: 6-1, 6-2, 6-4 till Monfils. Vid en första anblicken kan man tro att Monfils gjorde en riktig plattmatch. Så var det inte. Inte alls, inte på något sätt. Han gjorde en riktigt bra match. Det var bara det att Nadal var ofantligt mycket bättre. Spelade med enormt självförtroende, fick bra fart på bollen, försvarade sig sagolikt, stod förhållandevis långt fram i banan för att vara han och var mer solid i sitt backhandspel än han varit sedan US Open förra året. Just nu finns det inte mycket som talar för att han inte ska ta sig till final.

Grigor Dimitrov slog Milos Raonic i fyra set i går: 6-3, 3-6, 6-4, 7-6(10). Miniskräll ändå, tycker jag. Har för mig att båda stod i typ 1,80 gånger pengarna, så det var en sjukt jämn matchup på förhand. Kul för Dimitrov hur som helst, som nu är klar för sin första Grand Slam-åttondelsfinal i karriären.

31-åriga Flavia Pennetta slog ut världsnian Angelique Kerber i åttondelsfinalen i dag: 6-1, 4-6, 7-5. Pennetta var som bekant i sin första Grand Slam-semifinal i US Open förra året. Ska hon återupprepa den bedriften här i Australiska öppna? Tveksamt ändå. Möter grymt formstarka Li Na, som fullkomligt mosade Ekaterina Makarova i sin åttondel: 6-2, 6-0. Känns faktiskt som att Li Na är en av storfavoriterna till titeln nu när Williams åkt ur.

Tommy Robredo slog ut Richard Gasquet i tredjerundan i fredags: 2-6, 7-5, 6-4, 7-6(6). Ganska avslagen tillställning, och det stod ganska tidigt klart att Gasquet inte skulle orka nöta ner evighetsmaskinen Robredo.

Novak Djokovic fullkomligt detroniserade Fabio Fognini i sin åttondelsfinal: 6-3, 6-0, 6-2. Helt i sin ordning. Fognini har helt enkelt inte vad som krävs för att rubba toppspelarna på den här nivån.

Och så har vi då olyckskorpen Kevin Anderson, som återigen åkte på Tomás Berdych i en lottning i de stora sammanhangen. Sedan 2012 har de mötts inte mindre än tio gånger i Masters och Grand Slams (fyra gånger 2012, fem gånger 2013). Och för tionde gången i rad blev det seger för Berdych: 6-2, 6-2, 6-3. Anderson har verkligen kommit att bli en drömmotståndare för världssjuan, som nu möter David Ferrer i kvarten.

Med det sagt,  låt oss nu ta en titt på morgondagens meny:

Finns en hel del göttigt här.

Samtidigt är det verkligen påtagligt att det börjar dra ihop sig nu. Inte alls lika många matcher att hålla koll på, men samtidigt oerhört kvalitativa matchups.

* * *

ROGER FEDERER – JO-WILFRIED TSONGA

Morgondagens tveklöst mest intressanta match, och en repris på semifinalen förra året. Den som förlorar den här matchen tappar med andra ord en hel del sköna rankningspoäng. Inför turneringen plockade jag ut Tsonga som vinnare i den här åttondelen. Han har absolut levt upp till förväntningarna hittills och inte tappat set hittills. Det har inte heller Federer, och underlaget (som varit snabbare dels på grund av den extrema hetta, dels på grund av att man i och med nämnda hetta flera gånger tvingats spela under helt eller delvis stängt tak) passar honom väldigt bra.

Jag måste säga att jag fått positiva vibbar från Federer så här långt – men det tyckte jag även under US Open, då han ändå chocktorskade mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen. Nu möter han en Tsonga som är extremt hämndlysten efter en tung höst spolierad av skada, och som dessutom kan tänkas ha ett litet psykologiskt övertag efter en tajt femsetare här förra året och en grym insats i Franska öppna-kvartsfinalen några månader senare.

Jag har sagt Tsonga och tänker stå fast vid det – trots att många, däribland oddssättarna, tror på Federer. Jag hoppas verkligen att det blir en utomordentligt intensiv match, som gärna får gå till fem set.

Spelmässigt då? Kommer nog inte att skilja avsevärt mycket från deras tidigare möten. Federer lär spela väldigt aggressivt och gå för winners – så även Tsonga. Det lär bli en offensiv kraftmätning med andra ord, men det kan mycket väl bli så att den som har störst tålamod i defensiven vinner. Jag tror nämligen att Federer kommer vara aggressiv även i sitt försvarsspel, för att stressa Tsonga och tvinga honom att hela tiden spela i ett väldigt högt tempo. Nu har Tsonga förvisso inga större problem med att spela i högt tempo, men det kan alltid leta sig in en viss osäkerhet om motståndaren får utdelning på ett riskfyllt kontringsspel.

Personligen hoppas jag att Tsonga spelar lika balanserat som i Franska öppna, där han hela tiden gjorde taktiska avvägningar i både offensiv och defensiv. Annars kan fransmannen snabbt hamna i ett mentalt underläge som blir svårt att jobba sig ur – och då blir inte matchen lika rolig att titta på.

Ja, om man inte är notoriskt Federer-fan och helst vill att han ska slå till med en triple bagel, alltså.

* * *

VICTORIA AZARENKA – SLOANE STEPHENS

Det blev alltså en ”drömåttondel” mellan Azarenka och Stephens, vilket så klart är väldigt glädjande. Samtidigt är det lite synd för Stephens, som lär tappa en del rankningspoäng.

Jag tror nämligen att Azarenka är för stark för henne. Världstvåan pressades visserligen till tiebreak mot Johanna Larsson i sin öppningsmatch, men därefter har det varit total utklassning från Azarenkas sida. Stephens har visserligen de spelmässiga kvaliteterna för att störa Azarenka, men inte rutinen, självförtroendet och den mentala styrkan. Än. Jag tror att den här matchen kommer bli en lektion i stabilitet för Stephens.

* * *

GRIGOR DIMITROV – ROBERTO BAUTISTA AGUT

Om det här var en helt vanlig turnering så hade många troligen raljerat en aning kring ynglingen Dimitrovs fördelaktiga lottning. I stället för världsfemman Juan Martín del Potro får han nu möta doldisen Roberto Bautista Agut i sin första Grand Slam-åttondelsfinal i karriären.

Men spanjoren har imponerat enormt i Melbourne, och dessförinnan i Auckland. Skrällen mot del Potro följde han upp med att utklassa framtidslöftet Benoit Paire: 6-2, 6-1, 6-4.

Nu är visserligen Dimitrov en helt annan spelartyp, men eftersom Bautista Agut lyckades nöta ner den betydligt mer rutinerade del Potro (som likt Dimitrov är en betydligt mer offensiv spelare än Paire)… Nej, Bautista Aguts självförtroende är verkligen på topp och jag tror inte att han tänker låta 22-årige Dimitrov stå i vägen för hans sensationella framgångståg i Melbourne.

* * *

JELENA JANKOVIC – SIMONA HALEP

Jankovic har något sånär hittat tillbaka till formen som tog henne till semifinal i Brisbane – medan Halep imponerat enormt (och fått en del hjälp av sin enkla lottning, förstås).

2-1 i inbördes möten till Halep. Båda segrarna kom dock på grus (Bryssel 2012 och Rom 2013), vilket inte precis är Jankovics bästa underlag.

Normalt skulle jag tippa Jankovic som segrare i den här matchen, särskilt efter de fantastiska matcherna i Brisbane. Men hon har inte sett helt hundra ut hittills i Melbourne. Segern över 74-rankade Kurumi Nara (6-4, 7-5) var väl kontrollerad, men knappast övertygande. Jankovic var grinig genom i stort sett hela matchen, gnällde och svor. Hon är inte helt tillfreds med tillvaron. Känns som att självförtroendet hon byggde upp i Brisbane rasade ihop som ett korthus efter den där semifinalförlusten mot Azarenka (där hon vann första set med 6-1) och hon har inte riktigt lyckats bygga upp det på nytt.

Detta talar så klart för Halep i den här matchen. Det kan till och med räcka för henne att låta Jankovic göra jobbet – forna världsettan är känd för att sätta krokben på sig själv.

Oddssättarna håller Halep som favorit, och jag förstår verkligen varför. Men någonstans tror jag att Jankovic samlar ihop sig och får jobbet gjort.

Om inte annat så för att ge sig själv chansen att få revansch i en eventuell semifinal mot Azarenka.

* * *

RAFAEL NADAL – KEI NISHIKORI

Nadal var som sagt snudd på omänsklig mot Monfils i tredjerundan. Nishikori har flugit under radarn. Japanen har ju haft en galet bra lottning: Marinko Matosevic–Dusan Lajovic–Donald Young. Pressades till fem set mot Matosevic men har sedan dess hållit setnollan.

Mot Nadal blir det dock tvärstopp. Seger i raka set för Nadal känns helt givet. Frågan är hur många game Nishikori får med sig. Ska vi dra till med… 8?

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA – GARBINE MUGURUZA

Så fick vi alltså en till ”drömåttondel”. Oddssättarna tror stenhårt på Radwanska. Jag tror att de har fel. Hon gjorde en riktigt bra match mot Caroline Wozniacki och kan bevisligen hantera counter-punchers av den kalibern.

Kommer förmodligen bli en match där Muguruza dikterar spelet, medan Radwanska försvarar sig och satsar på att kontra fram misstag från sin motståndare (vilket hon är väldigt bra på). Hoppas på en tresetare.

Vem som vinner? Jag har trott på Muguruza från start och har inte för avsikt att ändra mig.

* * *

ANDY MURRAY – STEPHANE ROBERT

Murray har verkligen överträffat alla förväntningar. Med tanke på världsfyrans enorma kapacitet, och att han trots frånvaron efter ryggoperationen i höstas inte är så långt ifrån sin maxnivå som vi befarat, är det här på papperet en ickematch. Ska bara bli seger i raka set för Murray. Om han tappar ett set är det godkänt, men skrällpotentialen måste ändå anses minimal.

* * *

MARIA SJARAPOVA – DOMINIKA CIBULKOVA

Det allra mesta talar för Sjarapova, men Cibulkova är absolut ingen oäven spelare. Krossade Carla Suarez-Navarro fullständigt i sin tredjerunda (6-1, 6-0), och Suarez-Navarro är ändå en spelare som brukar slå till med ett gäng imponerande segrar per år och således ha relativt hög skrällpotential. Känns inte alls som att det här kommer bli någon promenadseger för Sjarapova, som haft en hel del problem hittills – om hon vinner över huvud taget.

Det har så klart hänt ett och annat de senaste två tävlingsdagarna.

Toppspelarna ångar på, men några småskrällar har vi förstås bjudits på (och många av de har en direkt koppling till den extrema hettan – som när Ivan Dodig klappade ihop och gav upp mot 21-årige Damir Dzumhur efter att ha tagit ledningen med 2-0 i set).

Detta har resulterat i en märklig lottningssituation på herrsidan:

119-rankade Stephane Robert halkade in på ett bananskal. Kom in i huvudturneringen som lucky loser (ersatte Philipp Kohlschreiber, som tvingades lämna återbud). Slog sedan Aljaz Bedene i sin öppningsmatch. 64-rankade Michal Przysiezny å sin sida slog Horacio Zeballos i sin förstarunda. De gör nu upp om en plats i 3R.

185-rankade doldisen (som varit lite av en komet i Melbourne hittills) sluggade sig igenom kvalet och slog Federico del Bonis i förstarundan. Han möter nu Martin Klizan – ännu en lucky loser, som tog sig vidare tack vare att John Isner tvingades kasta in handduken efter två set.

Detta innebär att Robert, Przysiezny, Rola eller Klizan kommer att spela åttondelsfinal i en Grand Slam, troligen mot Andy Murray, om några dagar. Det är så klart lite galet, men också en stor del av tjusningen med tennisens lottningssystem.

I övrigt kan nämnas att Lleyton Hewitt var på väg att vända ett 2-0-underläge i set, men föll i en tät femsetare mot Andreas Seppi i går. Hewitt hade för övrigt matchboll i Seppis serve vid 5-4 i femte set, men förlorade slutligen med matchsiffrorna 7-6(4), 6-3, 5-7, 5-7, 7-5. Tungt nederlag för veteranen, förstås. Men så spelade han inte lika bra som i Brisbane heller. Inte alls lika högt tempo i den här matchen som mot till exempel Roger Federer i Brisbane-finalen, och det syntes att Hewitt nog hade hoppats på lite snabbare underlag.

Nåväl.

En till liten skräll på herrsidan: formsvage Sam Querrey slog Ernests Gulbis i raka set: 6-2, 6-3, 6-4. Blek insats av Gulbis, som inte alls kunde hantera hettan. Samtidigt viktig seger för Querrey. Hans enskilt största prestation sedan han slog Novak Djokovic i Paris Masters 2012, typ. Kan göra underverk för hans sargade självförtroende.

Generellt har det dock varit få skrällar. Alla kvartsfinalseedade spelare är kvar i turneringen på herrsidan, på damsidan är 12 av 16 åttondelsseedade kvar (Petra Kvitová och Sara Errani de enda topp 10-spelarna som fått respass hittills).

Kul också att Jerzy Janowicz ångar på. Krånglade sig förbi Pablo Andújar i sin andrarunda: 5-6, 7-6(3), 7-6(5), 6-3.

Men låt oss nu ta en titt på vad natten och morgonen har att erbjuda:

* * *

De sista andrarundorna som spelas, sedan är det dags för omgång 3.

Och därefter åttondelsfinaler.

Det går onekligen undan i tennis, och börjar redan dra ihop sig till slutspel.

* * *

ROGER FEDERER – BLAZ KAVCIC

Federer har sett stabil ut hittills, men har å andra sidan inte behövt spela i den extrema hettan. Än. Vi får se hur han hanterar värmeböljan i morgon bitti (spelar tidigast 07.00 svensk tid). Ska väl inte vara några problem va? Jag menar, Blaz Kavcic är inte särskilt skräckinjagande. Okej, det var väl inte Sergej Stakhovskij i Wimbledon eller del Bonis i Hamburg på papperet heller? Men ni förstår vad jag menar. Ni Federer-fan ska rimligtvis inte behöva oroa er inför den här matchen.

* * *

SIMONA HALEP – VARVARA LEPTJENKO

Det är kul med Leptjenko, för hon brukar ibland klaga över att man som lite lägre rankad spelare från USA tvingas stå i skuggan av framför allt Serena Williams, men senaste året även Sloane Stephens. Samtidigt överskattas hon konstant av amerikanska experter – och får aldrig med sig resultaten som skulle berättiga den överskattningen (om ni förstår hur jag menar; även Stephens är ju till viss del – i nuläget – lite överskattad, men har visat prov på kapacitet som rättfärdigar den lilla överskattningen). Det jag främst är nyfiken på i den här matchupen är att se hur Halep hanterar pressen av att inte vara underdog längre, utan faktiskt ha förväntningar på sig. Och så är ju hettan en faktor, förstås. Men Halep borde krava den här prövningen.

* * *

BLAZ ROLA – MARTIN KLIZAN

Årets nykomling 2012 mot en spelare som i efterhand kan komma att utses till Melbournes sensation (i hård konkurrens med till exempel Dzumhur, Nick Kyrgios, Thanasi Kokkinakis, Dominic Thiem etc). Klizan är mer rutinerad men generellt i sämre form. Tror dock att Klizan tar tillvara på den här chansen. Han har ett stort spel i sig, och om han inte kommer helt fel in i matchen (som han ofta gjorde under i stort sett hela 2013) borde han knipa en plats i tredjerundan mot Robert/Przysiezny.

* * *

GARBINE MUGURUZA – ANNA SCHMIEDLOVÁ

Kanonmat för Muguruza förstås, men det ska ändå bli intressant att se exakt hur bra form hon är i, nu när det vankas tredjerunda mot Caroline Wozniacki (troligen) – och därefter med stor sannolikhet en åttondelsfinal mot Sloane Stephens. Den åttondelsfinalen kan bli mycket sevärd.

* * *

RAFAEL NADAL – THANASI KOKKINAKIS

Nadal behövde bara spela ett set (6-4) mot Bernard Tomic innan australiske hemmahoppet kastade in handduken på grund av skada. Jag tror inte att världsettan är helt nöjd med det. Han behöver ju matchningen inför en potentiell tredjerunda mot Gaël Monfils och kvartsfinal mot Juan Martín del Potro. Förhoppningsvis kan Kokkinakis bjuda på lite motstånd. Med betoning på lite. För normalt, om man enbart ser till ren spelstyrka, ska 18-åringen inte hänga med för fem öre när Nadal blåser på. Kanske att vädrets makter och Nadals eventuella ringrostighet (nåja) kan hjälpa Kokkinakis lite på traven. Men nej, relativt enkel seger i raka set för spanjoren (6-4, 6-3, 6-1, typ?). Allt annat är en skräll.

* * *

MARIN CILIC – GILLES SIMON

Simon krigade sig förbi Daniel Brands med brutet ben. Typ. Eller ja, han hoppade på kryckor och ojade sig inför matchen. På banan såg han inte överdrivet skadad ut. Simon har hur som helst 3-0 i inbördes möten och passar Cilic väldigt dåligt att möta. Cilic har som så många andra med tung och offensiv spelstil problem med defensivare spelare. Framför allt har han problem med bollsäkra, uthålliga bollmotare. Som Simon. Man kan helt enkelt trötta ut Cilic och vinna den vägen. Cilic kommer säkert att klara den här prövningen, men inte utan att få slita hund. Om nu inte Simon är helt utpumpad efter sin femsetare, alltså.

* * *

GAËL MONFILS – JACK SOCK

På papperet en ickematch egentligen, men Sock ska inte underskattas. Han såg bra ut mot Tobias Kamke i sin öppningsmatch och har kapacitet. Nu tror jag i och för sig att Monfils vinner, och det ganska enkelt – han är i ruggigt bra form nu, fransmannen – men det ska ändå bli intressant att se hur Sock hanterar denna matchup.

* * *

BENOIT PAIRE – NICK KYRGIOS

Av de två australiska framtidshoppen var det ju Kokkinakis som drog den stora nitlotten. Kyrgios däremot, ja han får ju sägas ha en ganska god chans till avancemang, faktiskt. Paire har varit stabil hittills, men är som bekant fruktansvärt oförutsägbar. Hittar Kyrgios bollträffen och får stort stöd från läktarna kan han mycket väl blåsa förbi lättsinnige Paire.

Det blev ingen matchkoll inför nattens sammandrabbningar i Melbourne.

Ägnade i stället kvällen åt att spela in och fixa säsongens andra avsnitt av Sportbladets Tennispodd.

I det här avsnittet går jag och Andreas Käck så klart igenom vad som hänt i Australiska öppna så här långt, vi pratar om den extrema värmebölja som sveper över landet mitt under pågående Grand Slam, vi analyserar den statistiska kategorin där Roger Federer är totalt underlägsen alla sina konkurrenter på touren – och vi diskuterar ämnet tankning som taktiskt vapen, apropå Bernard Tomics berömda uttalande ”det har hjälpt mig genom åren”.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt10.mp3