Det stod två kungar på centercourten i Peking i dag:

Novak Djokovic, dagens kung.

Och Rafael Nadal, morgondagens kung.

Den avsatte och den nykrönte.

Vilket så klart skapade ett väldigt intressant scenario kring rivalernas 38:e möte i ordningen.

Att vinna en ATP 500-turnering efter alla tunga förluster, i synnerhet mot just Nadal (Franska öppna, Montréal, US Open), är så klart en klen tröst, men det märktes att Djokovic var ute efter revansch – och att en seger i dag var enormt viktig för honom.

Att han var så pass fokuserad och visade så mycket känslor mot Richard Gasquet i semifinalen tycker jag var ett gott tecken på det redan inför matchen. Jag menar, när Djokovic bränner av den här blicken (se bild till höger) efter en rutinseger mot Gasquet, då vet man att han menar allvar.

Efteråt satte han själv ord på den känslan:

– Jag behövde den här segern i dag. Jag ville verkligen lägga händerna på den här trofén och vinna över Nadal, som har varit den bästa spelaren hittills under 2013. Det är väldigt viktigt för mitt självförtroende. Det är oerhört viktigt mentalt och känslomässigt för mig.

Precis så.

Titeln i sig, av betydligt lägre valör än dem han gått miste om under säsongen, kan inte på något sätt väga upp att han tappar sin position som världsetta, eller har 1-2 i Grand Slam-finalfacit i år (seger i Australiska öppna, förluster i Wimbledon och US Open).

Men den ger honom en välbehövlig självförtroendeboost. Att tillåta Nadal bryta hans magiska svit på 18-0 i matchfacit i Peking (nu 19-0) hade varit en djup, om än inte sista, spik i Djokovics redan sargade kista.

Djokovic behövde visa för sig själv, för Nadal och för resten av världen att slaget redan är förlorat, men knappast hela kriget.

Krig, förresten. Det går ju faktiskt att dra till med en Kalla Kriget-metafor apropå den här matchen. Den betydde ju liksom ingenting, eller i alla fall väldigt lite: Nadal säkrade tronskiftet redan i och med sin finalplats. Han hade redan en klar ledning i inbördes möten (22-15, nu 22-16). Och han har vunnit deras mest prestigefyllda möten (Franska öppna och US Open).

Nej, egentligen var ju det här ”bara” en match i mängden. Som om de hade mötts i Memphis, eller Dubai, eller Rotterdam utan att något av större värde än själva titeln i sig stått på spel.

Även om Nadal hatar att förlora kunde man på förhand inte riktigt vänta sig att han skulle slåss med näbbar och klor för att vinna den här finalen. Särskilt inte med tanke på att han uttryckt oro för sina knän (hade tydligen känningar mot Fabio Fognini i kvarten, om än inte i särskilt hög utsträckning) och att erövringen av kungatronen redan var fullbordad.

Därmed inte sagt att han vek ner sig, i ordens rätta bemärkelse. Djokovic var bara extremt mycket bättre i dag – för att han ville vinna mycket mer än sin rival. Han var hungrigare. Han var mer motiverad, mer fokuserad.

Vilket han visade omgående, när han bröt spanjoren redan i dennes första servegame. Serben tappade bara två poäng i egen serve under hela första set. I andra set bröt han återigen tidigt – och förlorade blott fyra poäng i egen serve. Totalt sex poäng under matchen, alltså. 6-3, 6-4. Utan att ha en enda breakboll mot sig.

– Jag kunde inte stoppa honom i dag. I dag var han för stark för mig. Jag spelade inte min bästa match, men han spelade på en väldigt hög nivå i sin serve.

– Jag var helt chanslös när jag returnerade under hela matchen. Han lyckades hålla bollen väldigt lågt och det var svårt att skapa spin på bollen. Han lyckades slå alla bollar precis där han ville. När det händer mot en spelare som Novak så är du död. Du har ingen chans, säger Nadal efter nederlaget.

Det finns egentligen inte så jättemycket mer att säga om själva matchen. Djokovic var totalt överlägsen från början till slut, och siffrorna hade kunnat bli betydligt större om det inte vore för Nadals outtröttliga krigande.

Riktigt imponerande insats av Djokovic. Väldigt starkt av honom att visa prov på sin excellens under sista dagen som regent på världsrankningen – och oerhört viktigt för honom. Han behöver få jaga. Få bygga upp sitt spel och sitt självförtroende ”underifrån”. Få slippa pressen av att vara herre på täppan och agera utmanare ett tag.

Resten av säsongen kommer säkerligen att bli ett ställningskrig – eller ett fortsatt Kallt Krig, om man så vill – inför 2014.

Vill därför påstå att slutet på året tack vare den här matchen, och hur den genomfördes, faktiskt blev mer intressant, trots att Kampen om Järntronen redan är över.

* * *

Milos Raonic kan tydligen inte vinna turneringar av högre valör än 500. Hittills har han vunnit alla sina fem finaler i 250-turneringar (San José 2011-2013, Chennai 2012, Bangkok 2013) och förlorat alla sina fem finaler i 500- och Masters 1000-finaler (Memphis 2011-2012, Tokyo 2012-2013, Montréal 2013)

Han tog med sig sin fantastiska form från Bangkok till Tokyo och var helt orubblig under veckan. Inför finalen hade han haft en enda breakboll mot sig (i semifinalen mot Ivan Dodig – han räddade den) och vunnit 91 procent av poängen i sin förstaserve.

Finalen mot Juan Martín del Potro började extremt lovande. Raonic vann 28 av 34 i egen serve i första set (82 procent) och satte press på argentinaren i sina returgame, i alla fall mot slutet av setet. Brände tre breakbollar.

I tiebreak fick ett ett minibreak med sig omgående.

Klappat och klart, kändes det som.

Men nej. I stället gör han en ogenomtänkt nätrusch vid 2-0 och sedan ett horribelt dubbelfel vid 4-5. Räddar en setboll i egen serve, men del Potro stänger setet med ett ess.

Även i andra set känns det som att Raonic har det spelmässiga övertaget. Han lyckas visserligen inte jobba sig till några breakbollar men naggar hela tiden på del Potros serve.

Så vid 5-5 gör plötsligt del Potro ett formidabelt returgame, medan Raonic nog får sägas gör sitt svagaste servegame på typ nio dagar. 0-40 och tre breakbollar, som lika gärna kan betraktas som tre matchbollar. Kanadensaren räddar två, men argentinaren förvaltar den tredje.

Klappat och klart – för del Potro.

7-6(5), 7-5 och tredje 500-titeln i år (Rotterdam, Washington, Tokyo) är ett faktum.

Snöpligt för Raonic, så klart. Tycker att han imponerat ordentligt under de här två veckorna. Inte främst i serven, den är som bekant alltid ett vapen. Nej, jag tycker att hans grundspel är väldigt mycket bättre nu än för bara ett halvår sedan.

Dels defensiven, han vårdar bollen på ett helt annat sätt nu (till exempel försvarar han sig oftast med backhandslice när han pressas ut i hörnet – tidigare försökte han alltid slå vinklad cross halvt i steget, vilket i nio fall av tio misslyckades – och blockar oftare i returspelet) och har blivit säkrare i sina slag.

Fortfarande mycket att jobba på, men det är glädjande att se honom göra framsteg på det planet.

Juan Martín del Potro blir hur som helst världsfemma i morgon. Rätt häftigt ändå, med tanke på att det blivit en del magplask under säsongen. Dessutom missade han ju Franska öppna. En på det hela taget stabil säsong, med andra ord. Nu hoppas vi så klart på mycket mer under inomhussäsongen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=LVgJ7WxoKB4

Peking-finalen mellan Serena Williams och Jelena Jankovic blev en märklig historia, som började med att nuvarande världsettan skåpade ut forna världsettan i första set (6-2) och såg ut att gå mot en enkel seger mot en spelare hon historiskt haft svårt för (”bara” 6-4 i inbördes möten inför finalen).

Men i andra set fick Williams svåra skadekänningar i ryggen (så pass att hon var nära till tårar), tappade sin serve och hamnade i underläge 1-2.

De flesta trodde nog att hon skulle ta en medical timeout.

I stället gjorde hennes motståndare det. Jankovic haltade in i omklädningsrummet, behandlades för en höftskada och var inte sig själv när hon kom tillbaka.

Fem raka game senare hade Williams bärgat sin 56:e WTA-titel i karriären – skadekänningarna till trots.

http://www.youtube.com/watch?v=QReDLwiA2hA

Satte alltså fem av sex finalister i min förhandsanalys inför den här 500- och Premier Mandatory-veckan i Asien.

Inte jätteimponerande med tanke på att vi bjudits på ganska få skrällar, men ändå. Ett rätt är alltid ett rätt. Fem rätt är således alltid fem rätt.

Nog om det nu.

Rafael Nadal behövde aldrig besegra Tomás Berdych för hundrafemtielfte gången i rad för att bli ny världsetta på måndag. Tjecken tvingades kasta in handduken på grund av ryggskada vid ställning 4-2 i första set.

Oerhört svängiga sex game, det där. Nadal fick en drömstart med sitt break redan i matchens inledningsgame, men Berdych bröt tillbaka omgående. Världssexan tappade sedan serve ytterligare en gång innan han alltså tvingades avbryta.

– Jag kan knapp sitta, knappt stå upp eller gå, säger han efter matchen.

Enligt Berdych gjorde han illa sig i en löpning inför en backhandslice vid ställning 3-2 till Nadal.

I finalen möter spanjoren föga förvånande sin nemesis Novak Djokovic, som mosade Richard Gasquet i sin semifinal utan att direkt ta ut sig: 6-4, 6-2.

Sett till siffrorna hängde Gasquet med riktigt bra i första set, men då framför allt efter slarv från serben. Något bättre fokus i andra set, vilket alltså räckte till två break och 32-19 i poäng totalt (37-34 i första set). Tyckte Gasquet vek ner sig också, och uppträdandet i Djokovics servegame vid ställning 5-2 i andra set, var otroligt lojt. Kändes som att han ville att utskåpningen skulle bli avklarad så fort som möjligt.

Ordentligt styrkebesked från Djokovic, naturligtvis. Gasquet är som bekant mitt i en formtopp och avfärdade David Ferrer busenkelt i kvartsfinalen i går. Spelade riktigt bra och gjorde det lite svårare för serben än om fransmannen spelat på sin normala nivå, men det räckte inte längre än till sex plockade game.

Med tanke på att Nadal svajade mot Fabio Fognini i sin kvart, och inte såg direkt stekhet ut mot Berdych i dag, är frågan om inte Djokovic får hållas som knapp favorit i morgondagens final. Han har sett ordentligt revanschsugen ut under veckan. Visade mycket känslor mot Gasquet (som när han missade en forehand på breakboll efter en makalös räddning på fransmannens smash, då han redan var ett break upp), vilket är ett gott tecken.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=2WJQPsIoNPI

På damsidan vände Jelena Jankovic mot Petra Kvitová: 6-7(7), 6-1, 6-1. Kanske blev det en tresetare för mycket för Kvitová. Lite överraskande att hon blev så pass manglad i de två sista seten.

I finalen möter Jankovic så klart Serena Williams, som hade lekstuga i sin semifinal mot världsfyran Agnieszka Radwanska: 6-2, 6-2.

Känns inte som att Jankovic kommer ha mycket att sätta emot överlägsna världsettan i finalen.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=fAg9bTlfwVU

I Tokyo hade Milos Raonic en helt vanlig dag på jobbet och avfärdade ännu en motståndare i raka set: 7-6(4), 6-1 mot Ivan Dodig i semifinalen. Ja, så känns det ju när han är i sådan här kalasform. Som en dag på jobbet. Det krävs liksom något extra för att stoppa honom. Förmodligen en Djokovic eller en Nadal, typ.

Kanadensaren har på sina fyra matcher hittills vunnit 126 av totalt 138 poäng i sin förstaserve, det vill säga 91 procent. Typ hälften av de poängen är ess (totalt 64, förmodligen runt 60 av dem i förstaserve).

Han har dessutom inte tappat set sedan semifinalen mot Gasquet i Bangkok förra veckan (och inte tappat serve på lika många matcher). Fem raka segrar i raka set där. Det är riktigt bra.

Grym avslutning på matchen mot Dodig, förresten. Kroaten hade 40-15 i egen serve vid ställning 5-1 i andra set, men Raonic kvitterade och avslutade med att dundra in två otagbara returwinners.

I egen serve stängde han sedan matchen med tre raka ess. Otroligt kyligt.

Nu är han således klar för sin andra raka final. Och motståndaren där blir, precis som i Peking föga förvånande, Juan Martín del Potro. Argentinaren har inte varit i närheten av Raonics orubbliga kassaskåpssäkerhet, men har ändå övertygat. Gjorde överlag en bra match mot svårspelade Alexandr Dolgopolov och följde upp med en stabil insats mot Nicolás Almagro i semin: 7-6(7), 7-6(1).

Båda servade riktigt bra och vi bjöds på blott två servegenombrott (båda i första set). Almagro var dessutom ruggigt offensiv i sitt returspel. Stod typ två meter innanför baslinjen på andraservar, var parkerad mitt på linjen i förstaserve. Det gav inte så hög utdelning som han förmodligen hoppats på, men han satte i alla fall hög press på argentinaren.

I och med del Potros finalplats blir han förresten ny världsfemma på måndag. Första gången på tre och ett halvt år som han är topp 5 i världen (sist han var världsfemma var i maj 2010; har som bäst varit världsfyra under totalt tre veckor i januari och april samma år).

Bettingbolagen verkar hålla Delpo som favorit i finalen, men det ger en lite felaktig bild tycker jag. Raonic har visserligen aldrig vunnit en 500-titel och vek ner sig totalt i finalen mot Kei Nishikori förra året, men har ju varit sjukt stabil de senaste två veckorna.

Tror det blir ruggigt svårt för del Potro att komma åt Raonics serve, och då ligger momentum helt och hållet hos kanadensaren. Raonic vann dessutom deras märkliga möte i Montréal, då båda hade skadekänningar. Visade prov på mental styrka den gången, Raonic, och har prickat in en ny formtopp här i Asien.

Hoppas på en riktigt jämn match, men tror Raonic plockar sin andra raka titel – och första 500-buckla i karriären.

En seger.

En seger ifrån att bli världsetta är nu Rafael Nadal.

I så fall för första gången sedan juli 2011. Över två år sedan han sedan var herre på täppan, alltså.

Detta efter en makalös vändning mot Fabio Fognini i kvartsfinalen i China Open: 2-6, 6-4, 6-1.

Nadal var inledningsvis totalt under isen och var bara två game från sin första förlust på hardcourt i år, efter att ha hamnat i ett prekärt 2-6, 1-4-underläge. Fem raka game senare hade han utjämnat – och sedan rann det bara iväg för spanjoren.

Vändningen kom vid ställning 4-1 till Fognini i andra set, då Nadal räddade breakboll. Ett till break där för italienaren och han hade servat för matchen vid 5-1. Nu skiftade i stället momentum över till Nadal, som räddade gameboll och förvaltade sin sjätte breakmöjlighet i nästa game.

Fognini spelade riktigt bra i ett och ett halvt set, men framför allt var Nadal sällsynt tam. Med kniven mot strupen hittade han den där nivån som räddat honom ur liknande situationer ett otal gånger under karriären (i år mot Ernests Gulbis i både Indian Wells och Rom, och mot Juan Martín del Potro i Indian Wells-finalen, för att nämna några).

I semifinalen möter han Tomás Berdych, som lite oväntat slog John Isner i sin kvart. Tjecken låg alltså under med 3-5 i första set och hade break mot sig i andra, men vann ändå i raka set: 7-5, 6-2. Väldigt ovanligt att en servekanon av Isners kaliber inte lyckas serva hem ett set, kan jag säga. Särskilt mot en spelare som Berdych, som bevisligen har problem mot mammutservare.

Berdychs första seger över amerikanen på hardcourt, och han har nu 3-2 i inbördes möten. Mot Nadal har han dock föga smickrande 3-15 – och har inte besegrat spanjoren sedan Madrid Masters 2006.

Vinner Nadal den bataljen går han alltså om rivalen Novak Djokovic på världsrankningen, som i sin tur körde över Sam Querrey fullständigt i sin kvartsfinal: 6-1, 6-2.

I Djokovics väg mot finalen står Richard Gasquet, som slog världsfyran David Ferrer för andra gången i rad – dessutom med övertygande siffror: 6-3, 6-4. Formstark Gasquet är med andra ord betydligt bättre än en formsvag Ferrer. Inga konstigheter.

Överlag tycker jag att årets China Open överlag puttrat på som väntat. Querrey lite oväntad kvartsfinalist tycker jag, men Stanislas Wawrinka gjorde inte en av sina bättre matcher i år i åttondelen. I övrigt har vi inte bjudits på några större överraskningar. Trodde förvisso inte att Berdych skulle slå Isner inför turneringen, men det kan knappast ses som en stor skräll att han vann den matchen.

* * *

På damsidan har mycket rullat på enligt plan, men inte riktigt allt. Till exempel körde Caroline Wozniacki över Sloane Stephens i tredjerundan: 6-3, 6-1. Oerhört loj insats av Stephens där.

Spelade dock inte jättestor roll för utkomsten av den här turneringen, för i åttondelen detroniserades danskan av Serena Williams: 6-1, 6-4.

Bland semifinalisterna har alla mina förhandsfavoriter utom en tagit sig vidare: Li Na. Hemmahoppet föll mot formstarka Petra Kvitová i en rafflande tresetare i kvarten: 4-6, 6-2, 6-4.

Viktig seger för Kvitová apropå höstens WTA Championships-race.

Williams mot Agnieszka Radwanska (som slog Angelique Kerber i sin kvart) och Kvitová mot Jelena Jankovic (som besegrade Carla Suarez-Navarro i tredjerundan och Lucie Safarova i kvarten) i semifinalerna, alltså.

Vad tror vi om en final mellan Williams och Kvitová? Känns inte särskilt långsökt. Även om Radwanska knappast kan räknas ut. Har övertygat i Peking så här långt, och har ju presterat här förut (vann titeln 2011).

* * *

I Japan Open ångar mina två finalkandidater på. Fjolårsfinalisten Milos Raonic har slagit Go Soeda (6-4, 7-6), Jeremy Chardy (6-4, 6-3) och Lukas Lacko (6-3, 6-3) utan att ha en enda breakboll mot sig. Han servar verkligen galet bra just nu, kanadensaren. 38 av 40 vunna poäng i förstaserve (95 procent) mot Soeda och 28 av 30 (93 procent) mot Chardy är verkligen inte nådigt. Följde upp med 27 av 31 (87 procent) mot Lacko.

Servar han så mot Ivan Dodig i semin så har han andra raka finalen här i Tokyo som i en liten ask.

Dodig så klart otippat semifinalist, förresten, men han har spelat riktigt bra och inte tappat set hittills. Skrällslog Jo-Wilfried Tsonga (6-4, 7-6) i andra omgången och hade inga större problem mot Jarkko Nieminen (6-2, 7-6) i kvarten.

På övre halvan har del Potro pressats till tre set mot Marcos Baghdatis (4-6, 6-4, 6-3) i öppningsmatchen och mot Alexandr Dolgopolov (4-6, 6-4, 6-2) i kvarten. Överlag bra turnering av Dolgopolov, men argentinaren vann deras batalj rättvist.

Möter Nicolás Almagro i semifinalen. Även han lite otippad. Kei Nishikori såg riktigt stark ut och brukar leverera på hemmaplan. Väldigt svängig historia, det där. Började med att Nishikori tappade 4-1-ledning i första set och sedan förlorade tiebreak. I andra set hade Almagro 2-0, men Nishikori höjde sig ett par snäpp och utjämnade.

I avgörande set följdes de åt till 3-3, då Almagro vann tre raka game. 7-6(2), 5-7, 6-3 blev det till slut.

Starkt av spanjoren, som inte alls presterat som väntat i år. Särskilt inte på andra underlag än grus.

Känns för övrigt rätt skumt att del Potro och Almagro aldrig tidigare har mötts på ATP-nivå. Enda matchen de spelat mot varandra var i en Challenger i Santiago 2006. Den matchen vann Almagro med 7-5, 6-3, men då var del Potro knappt 18 år gammal. Känns som att del Potro borde vinna den här semin.

* * *

Milos Raonic vann i Bangkok och Joao Sousa i Kuala Lumpur.

Nu är det ny tävlingsvecka och dags för två 500-turneringar – China Open respektive Japan Open – inför Shanghai Masters som drar i gång nästa vecka.

Vi tar en titt:

* * *

CHINA OPEN

Veckans klart hetaste turnering. Världsettan Novak Djokovic på den övre halvan, världstvåan Rafael Nadal på den nedre – och däremellan ett koppel intressanta spelare: världsfyran David Ferrer, femman Tomás Berdych (finalist i Bangkok), nian Stanislas Wawrinka och tian Richard Gasquet för att nämna några.

Dessutom är skickliga hardcourtspelare som Mikhail Juzjnyj och John Isner (som dock inte brukar leverera utanför USA oavsett spelförhållanden) på plats.

Några matcher avgjordes tidigt i morse: Bernard Tomic slog hemmafavoriten Ze Zhang (7-6, 6-4), Fabio Fognini kämpade ner Tommy Robredo (7-5, 4-6, 6-3) och Roberto Bautista-Agut körde över den på papperet bättre hardcourtspelaren Grigor Dimitrov (6-4, 6-2).

Resultat som dock inte påverkar utgången av turneringen.

På förhand känns det rätt givet att Novak Djokovic går till final. Stanislas Wawrinka i en eventuell kvartsfinal är egentligen enda hotet, men ett överkomligt sådant. Visst, de har spelat två riktigt jämna matcher i år (Australiska öppna och US Open) och Wawrinka har verkligen prickat in formen så här i slutskedet av säsongen, men det var trots allt sju år sedan schweizaren sist slog Djokovic.

Mikhail Juzjnyj kan dessutom mycket väl slå ut Wawrinka redan i åttondelen. Ryssen är visserligen inte i sitt livs form men kan, när han har en bra dag på banan, spelmässigt mäta sig med världsnian. Mot Djokovic står sig Juzjnyj dock slätt, så tror att serben helst möter honom i kvarten.

I semin borde Gasquet stå på andra sidan nätet. Formen han hittade på Flushing Meadows håller i sig, och han var inte långt ifrån att slå ut Raonic i semifinalen i Bangkok, trots kanadensarens superserve.

Eller ska kanske Bernard Tomic äntligen kliva fram igen här? Vore onekligen kul, men håller det för troligare att det blir en semi mellan Djokovic och Gasquet. Ferrer givetvis främsta utmanaren, men verkar ha hamnat i en liten svacka att döma av plattmatchen mot Joao Sousa i Kuala Lumpur-kvarten.

Rafael Nadal då? Ganska enkel lottning. Tommy Haas, Lleyton Hewitt eller Fabio Fognini i kvarten. Troligen Haas, om han tar sig förbi Hewitt i öppningsmatchen. Fognini har visserligen två raka segrar över Haas i år, men båda kom på grus. På hardcourt är tysken betydligt mer stabil än italienaren.

Väldigt intressant öppningsmatch det där, förresten. Hewitt har 6-4 i inbördes möten och har verkligen varit på hugget de senaste månaderna. Har dock inte mötts på nästan tio år, så siffrorna är inte helt tillförlitliga. Men sett till formen får man nog säga att Hewitt varit hetare än Haas den senaste tiden. Skrällvarning där, alltså.

I semin väntar antingen Berdych eller Isner för Nadal. Isner är som sagt en helt annan spelare utanför USA, men hans lottning är så rysligt busenkel att han utan några som helst problem ska ta sig till kvarten. Och en kvart mot Berdych kan bli intressant. 2-2 i inbördes möten. Berdychs två segrar har kommit på grus – och Isners på hardcourt.

Dessutom har ju världsfemman problem mot servekanoner. Är inte en tillräckligt bra returnerare för att störa i sina returgame och kan göra riktigt svaga servegame emellanåt (som i gårdagens final mot Raonic, där det räckte med ett tamt servegame i inledningen av andra set för att han skulle förlora matchen i raka set).

Tror på Isner där faktiskt. Någon gång måste han ju bryta sitt trista mönster utanför Nordamerika.

Djokovic mot Gasquet och Nadal mot Isner, alltså. Och det hela slutar med ännu en blockbuster mellan Nole och Rafa, eller? Ja, det ser ju så ut. I alla fall på förhand.

De går till semifinal: Djokovic, Gasquet, Nadal, Isner.
Skrällvarning: Wawrinka, Berdych.
Bubblare: Ferrer, Juzjnyj.

Semifinalerna: Djokovic slår Gasquet, Nadal slår Isner.

FINALEN: Nadal slår Djokovic.

Svårt att säga annat än att Nadal ska vinna fjärde raka efter US Open, men det där kan ju ändras under turneringens gång. Lär vara grymt revanschsugen nu, Nole. Annars är ju något väldigt fel.

* * *

På damsidan då? Dels dubbelt så stort startfält än herrarna (64 respektive 32, eftersom damernas är en Premier Mandatory) och dels, av naturliga skäl, fler toppspelare. Bara världstrean Maria Sjarapova av topp 10-spelarna som saknas (och världssjuan Marion Bartoli, men hon har ju pensionerat sig).

Världstvåan och regerande mästaren Victoria Azarenka åkte dock på pumpen direkt i första omgången: 6-4, 2-6, 6-4 mot 43-rankade Andrea Petrovic. Lite oväntat.

I övrigt kan vi få ännu ett möte mellan Serena Williams och Sloane Stephens, i en eventuell kvartsfinal. Det vill man ju inte gå miste om, så vi hoppas att de inte åker på någon chockförlust på vägen.

Laura Robson ser ut att vara på gång igen efter en tids svacka, Madison Keys har goda chanser att skrälla mot Agnieszka Radwanska i andra omgången och Angelique Kerber har så sakteligen börjat vakna till liv. Dessutom har Roberta Vinci en förmåga att smyga sig fram i sådana här turneringar.

Inte helt lätt att tippa en semifinalist mot Williams (som ju får hållas som överlägsen favorit på översta halvan). Ska man dra till med Laura Robson? Vore ju kul. Annars känns Radwanska (vann titeln 2011) och Vinci lite som favoriter, trots att Vinci åkte ut redan i förstarundan förra året. Såg bra ut i US Open.

På den nedre halvan är jag benägen att hålla fjolårssemifinalisten Li Na som favorit. Bra form och presterar ofta på hemmaplan. Främsta utmanare inför semin är Petra Kvitová, som börjat hitta sitt spel igen.

När nu Azarenka redan åkt ut kan ju typ vem som helst stå för motståndet i den där semifinalen. Petkovic? Jelena Jankovic? Svetlana Kuznetsova? Carla Suarez Navarro? Ganska bra lottning för alla. Särskilt Navarro. Drar till med Jankovic.

De går till semifinal: Williams, Radwanska, Li Na, Jankovic.
Skrällvarning: Stephens, Robson, Keys, Kvitová.
Bubblare: Vinci, Kerber, Petrovic.

Semifinalerna: Williams slår Radwanska, Li Na slår Jankovic.

FINALEN: Williams slår Li Na.

* * *

JAPAN OPEN

Inte fullt så het som China Open, men bra namn även här. Världssjuan Juan Martín del Potro toppseedad, åttan Jo-Wilfried Tsonga andraseedad, elvan Raonic tredjeseedad, 13-rankade titelförsvararen Kei Nishikori fjärdeseedad.

Med tanke på Raonics grymt imponerande vecka i Bangkok får han ju anses ha riktigt goda chanser att ta sig till final för andra året i rad. I princip obefintligt motstånd fram till en eventuell kvart mot Kevin Anderson, och med tanke på Raonics form borde han vinna det mötet.

Tsonga slog ut landsmannen Gaël Monfils i raka set tidigt i morse (6-3, 7-6). Hans form har gått från gryende till bra. Håller det i sig ska han ta sig till minst semifinal, mot Raonic.

Föll visserligen mot Gilles Simon, som är i samma kvartsfinalsektion, i Metz, men det var i finalen efter en veckas spel – dessutom Tsongas första turnering sedan Wimbledon, så inte speciellt konstigt att bensinen inte räckte ända fram den gången.

Övre halvan då? Lite svårare. Oklart hur del Potros form ser ut, men han brukar studsa tillbaka ganska snabbt efter sina magplask (i det här fallet torsken mot Lleyton Hewitt i 2R i US Open).

Alexandr Dolgopolov körde dock över Daniel Brands i natt (6-3, 6-1) och kanske äntligen är på väg ur sin djupa formsvacka (som hållit i sig i stort sett hela säsongen). Kan ställa till problem för del Potro i kvarten.

Svår lottning för Nishikori. Kan torska redan i öppningsmatchen mot Jürgen Melzer, och i andrarundan väntar med stor sannolikhet Feliciano Lopez. Inte heller han direkt ofarlig i de här sammanhangen. Tycker ändå att japanen, buren av sina hemmafans, ska ta sig till minst kvartsfinal. Där väntar förmodligen formsvage Nicolás Almagro. Ett högst överkomligt hinder.

Så, en semi mellan del Potro och Nishikori, med Dolgopolov som främsta utmanare, känns inte alls långsökt.

De går vidare till semifinal: del Potro, Nishikori, Raonic, Tsonga.
Skrällvarning: Dolgopolov, Simon.
Bubblare: Almagro, Lopez, Melzer.

Semifinalerna: del Potro slår Nishikori, Raonic slår Tsonga.

FINALEN: Raonic slår del Potro.

Kanske önsketänkande, men vore ju riktigt kul om Raonic kunde följa upp sin övertygande vecka i Bangkok med att bärga första 500-titeln i karriären.

Novak Djokovic firar totalt 100 veckor som världsetta – som den blott nionde spelaren i historien på herrsidan.

En på alla sätt och vis välförtjänt prestation. Tio finaler på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna (5-5 i finalfacit) och totalt 19 ATP-titlar på 27 finaler sedan det stora genombrottet kom för två år sedan är kvitto på hans dominans sedan 2011.

Men det finns lite smolk i Djokovics bägare.

Det smolket stavas Rafael Nadal.

Rivalen flåsar honom i nacken på världsrankningen (bara 260 poäng efter) men ligger redan 3,000 poäng före på säsongsrankningen och kommer att ta över tronen under hösten efter en makalös comeback.

Och det är ingen slump. Vid sidan av de generella framgångarna under året har Nadal lyckats vända på steken och tagit kommandot i rivaliteten med Djokovic. Han har nu 22-15 totalt i inbördes möten, 3-1 under 2013 och 6-1 på deras senaste sju möten (förlusten kom i årets upplaga av Monte Carlo Masters i april).

Efter den episka Australiska öppna-finalen 2012 var siffrorna 16-14 i Nadals favör, men 6-0 under 2011 och 7-0 på de senaste sju mötena – för Djokovic.

Vi vet redan att den resultatmässiga vändningen kom i Monte Carlo 2012, då Nadal körde över en sorgtyngd Djokovic i finalen (6-1, 6-3). Världsettans svaga insats förklarades med farfaderns bortgång samma vecka och det talades därför aldrig om en förändrad maktbalans dem emellan just då.

Men en månad senare blev det en ny tvåsetsseger för spanjoren (7-5, 6-3) och med dessa båda segrar hade manegen inför Franska öppna krattats. Finalen på Roland Garros, deras tionde raka finalmöte, vann sedan Nadal förhållandevis enkelt i fyra set (6-4, 6-3, 2-6, 7-5).

Två av årets drabbningar har varit ruskigt jämna historier (semifinalerna i Franska öppna och Canada Masters). Enda riktiga överkörningen kom i Monte Carlo, och där var det alltså Djokovic som höll i taktpinnen från början till slut (6-2, 7-6).

6-1 till Nadal sedan Australiska öppna-finalen, alltså.

Men om nu vändningen inte kom i Monte Carlo eller Franska öppna 2012, när kom den då?

Svaret ger Rafael Nadal själv, enligt Tennis Magazines skribent Peter Bodo inför ett slutet sällskap efter den officiella presskonferensen på Flushing Meadows för ett par veckor sedan.

– Inför finalen här 2011 så satt jag i omklädningsrummet och var inte övertygad om att jag hade en chans att vinna. Men det tredje set vi spelade den dagen var väldigt viktigt för mig. Jag lyckades förändra situationen. Jag lyckades kämpa mer än i mina tidigare möten mot honom.

Rafael Nadal vann det setet – det enda i den finalen och blott andra efter elva spelade set (Djokovic hade 12-2 i set på fyra spelade matcher inför Australiska öppna-finalen 2012). Matchen slutade 6-2, 6-4, 6-7(3), 6-1 till Djokovic.

– Några av poängen i det där tredje setet var fantastiska, väldigt långa. Under duellerna kunde man inte ens höra bollträffen, för publiken var så galen. Och det var väldigt högklassig tennis som Djokovic presterade, minns Nadal.

Det var början på vändningen. Det skulle dock dröja ett tag till innan Nadal kunde skörda frukterna av sin ”upptäckt”. Man skulle kunna säga att han identifierade lösningen på sitt problem (det vill säga Djokovics massiva psykiska och spelmässiga övertag) på Flushing Meadows, men inte kunde implementera den fullt ut riktigt än.

– Jag var tvungen att ha tålamod, öka min nivå lite och vänta på att han skulle förlora lite av sitt självförtroende, eller något i sitt spel, förklarar han.

Första möjligheten fick han som bekant redan i Australiska öppna året därpå. Den gången räckte det till att pressa Djokovic i en episk femsetsrysare, men det slutade ändå med Nadals sjunde raka finalförlust mot sin nemesis.

– Jag kände att jag var väldigt nära. Jag var väldigt glad efter den matchen för jag lyckades hela tiden förändra dynamiken. Jag visste efter det att jag hade ett sätt att vinna.

Det har han visat sedan dess – sex gånger om.

Nu ligger bollen hos Novak Djokovic. I och med att Nadal justerat och trimmat sitt spel har han lyckats förändra matchbilden mot Djokovic och bygga upp ett psykologiskt övertag som påminner om det han hade före 2011.

Nu är det Djokovic som måste hitta sätt att besegra Nadal igen.

Att spanjoren tar över tronen som världsetta innan årets slut är därför positivt för deras rivalitet i allmänhet och Djokovic i synnerhet. Han har varit den jagade alldeles för länge. Den serbiska vargen måste få en orsak att börja jaga igen.

Det har han fått nu.

Ryggskadan som tvingade Andy Murray att stå över Franska öppna i somras har fortsatt plåga honom under säsongen – och nu tvingas han till operation.

Vilket innebär att världstrean kan missa resten av säsongen.

Oerhört tråkigt förstås (trots att Murray med stor sannolikhet nog tvingats stå i skuggan av Novak Djokovic och Rafael Nadal under hela hösten ändå).

Men det skapar också viss spänning i kampen kring slutspelsstrecket.

Det är nämligen som bekant åtta spela som kvalificerar sig till World Tour Finals, även kallat säsongsslutspelet (eller bara ”slutspelet”). Nadal och Djokovic är redan kvalificerade (så även Murray, men måste alltså med största sannolikhet stå över).

Så här ser säsongsrankningen ut i skrivande stund:

• 1. Rafael Nadal               11,015
• 2. Novak Djokovic          8,110
• 3. Andy Murray               5,805
• 4. David Ferrer                4,900
• 5. Tomás Berdych          3,470
• 6. J-M del Potro              3,365
• 7. Roger Federer             3,055
• 8. Stanislas Wawrinka    2,925
• 9. Richard Gasquet        2,765
• 10. Jo-Wilfried Tsonga  2,455

David Ferrers plats bland de åtta-nio bästa måste i stort sett betraktas som säkrad. Förra året var det bara fem spelare som hade uppnått 5,000 poäng vid årets slut (Djokovic, Federer, Murray, Nadal, Ferrer) och detta alltså efter att World Tour Finals spelats. Därför knappast troligt att han blir omsprungen ens av en spelare under hösten – ännu mindre av fem-sex.

Det är i huvudsak Wawrinka och Gasquet som slåss om den åttonde platsen, men i och med att det skiljer blott 300 poäng mellan Federer på sjunde plats och Gasquet på nionde så går även schweizaren en tuff höst till mötes om han vill spela sitt tolfte raka slutspel.

Om nu Murray tvingas stå över ger det Federer lite välbehövligt andrum. Det är helt enkelt mindre sannolikt att tre spelare går förbi honom under de kommande månaderna än att två gör det. Enkel matematik.

I övrigt har även spelarna i segmentet strax utanför topp 10 chans att norpa en av de sista biljetterna. Milos Raonic, Tommy Haas och John Isner ligger alla på runt 2,000-2,200 poäng och har alltså bara 500-700 poäng upp till niondeplatsen. Gör de riktigt bra ifrån sig – medan Federer/Wawrinka/Gasquet haltar – så kan de väldigt snabbt bli krafter att räkna med på upploppet.

För Federers del är hösten den klart viktigaste på många många år. Med nästan 2,000 poäng upp till Ferrer är hans plats inom toppkvartetten i princip förlorad. I stället måste han främst rikta in sig på femteplatsen. I det racet är slutspelet så klart av stor vikt, eftersom han går miste om en hel del potentiella poäng om han inte skulle kvalificera sig.

Ska man våga sig på att spekulera lite så tror jag att Jo-Wilfried Tsonga kommer att gå om Gasquet under hösten. Han har i alla fall goda chanser att göra det. Har sett stark ut i comebacken i Metz (första turneringen sedan Wimbledon), och är framme i semifinal (mot Florian Mayer; ligger just nu under med 1-0 i set).

Hittar han bara formen så har han högre kapacitet än sin landsman. Dessutom skiljer bara 300 poäng på säsongsrankningen – vinner Tsonga i Metz krymper Gasquets försprång till 50.

Wawrinka? Baserat på hans insats i US Open känns hans medverkan i World Tour Finals given, men det förutsätter ju att han fortsätter leverera. Tycker ändå att han känns som ett säkrare kort än Federer och Gasquet. Trots att det här normalt är Federers tid på året.

Inga frågetecken kring Berdych. Däremot del Potro. Succéer och magplask, om vartannat. Han har verkligen inte haft någon consistency i år, och hamnar han i en formsvacka nu efter US Open-fiaskot så krävs det inte jättemycket för att han plötsligt ska hänga löst.

Ska vi försöka oss på att sia? Vad sägs i så fall om:

• 1. Rafael Nadal  
• 2. Novak Djokovic 
• 3. Andy Murray
• 4. David Ferrer 
• 5. Tomás Berdych 
• 6. Roger Federer 
• 7. Stanislas Wawrinka 
• 8. J-M del Potro 
• 9. Jo-Wilfried Tsonga
• 10. Richard Gasquet

Vad tror ni?

Kommer ni ihåg hur det lät för sju månader sedan, eller närmare bestämt den 10 februari?

Ni vet, när en viss Rafael Nadal chockförlorade VTR Open-finalen i Vina del Mar?

Finalmotståndaren och skrällsegraren, den då 73-rankade doldisen Horacio Zeballos, utnämndes till ”hjälte” lite här och var (framför allt på Twitter) efter att ha bärgat sin första ATP-titel i karriären – i sin blott andra final någonsin – mot en av historiens mest framgångsrika tennisspelare.

Han spåddes givetvis en lysande framtid, trots att han var nästan 28 år fyllda.

Hur det har gått sedan dess?

Tja. Medan Rafael Nadal vunnit 58 matcher och tio titlar (två Grand Slams) har den argentinske hjälten bokfört det något mer blygsamma 8-17 i matchfacit (13-18 totalt i år).

I ATP-sammanhang har han som bäst nått kvartsfinal (Acapulco samma månad som VTR Open, förlust mot Nicolás Almagro) och förlorat 13 förstarundor (14 om man räknar med Challengern i Braunschweig i juli) under säsongen (12 av dem efter Vina del Mar).

Den högst rankade spelaren han slagit är Carlos Berlocq (43) i Umag. Den lägst rankade han förlorat mot är Ivan Sergejev (177) i Braunschweig.

Han är i skrivande stund rankad 52 (som bäst 39, veckorna efter Vina del Mar) och ligger på plats 60 på säsongsrankningen. Poängen han spelade in i Chile utgör nästan 40 procent av hans poängtotal så här långt i år.

Jag påpekar inte allt detta för att raljera, eller för att förringa hans sensationella finalseger mot Nadal – utan för att visa att en match eller en turnering inte gör en spelare.

För med facit i hand går det inte att dra någon annan slutsats än att den där chocken säger mycket mer om Nadals dåvarande form än om Zeballos kapacitet och potential.

Årets sista Grand Slam är alltså till ända.

Känns alltid lite vemodigt – men vi kan alltid trösta oss med att går en riktigt spännande tennishöst till mötes.

Innan vi blickar framåt tycker jag dock att vi dröjer oss kvar vid US Open en stund. Funderar, summerar, utvärderar.

Here goes:

* * *

Serena Williams vann karriärens 17:e Grand Slam-buckla och har nu alltså lika många som en viss Roger Federer (bara en ifrån att tangera Martina Navratilova och Chris Evert). Detta efter tresetsseger över världstvåan Victoria Azarenka i finalen.

Såg första set och fram till 4-1 i andra av den finalen. Kändes ju ganska avgjort då – men det tyckte bevisligen inte Azarenka. Tyckte hon spelade strålande redan från start. Otroligt starkt av henne att inte tappa hoppet med break emot sig i andra set.

Men så klart ännu starkare av Williams att skaka av sig det och slugga hem sin femte US Open-buckla.

Det blev ju ingen äkta Grand Slam (att vinna alla fyra under samma säsong) för Williams i år, efter skadan i Australiska öppna och det tidiga uttåget i Wimbledon. Men visst är det lite kul att hon vann samma GS-turneringar som Rafael Nadal på herrsidan (Franska öppna, US Open)?

Det är också ett bevis på hur extremt svårt det faktiskt är att vinna en äkta Grand Slam, till och med för en så dominant spelare som Serena Williams. På herrsidan har Roger Federer vid två tillfällen haft chansen att bärga samtliga GS-bucklor på ett år men alltid gått bet på det röda gruset i Paris (2006 och 2007 – vann tre titlar även 2004 men nådde då bara tredje omgången i Franska öppna).

Så, trots att Williams har ett matchfacit på förkrossande 67-4 i år har hon alltså ”bara” vunnit två Grand Slams. Känns med andra ord som att det är läge att vila på hanen när vi så småningom ska förutspå nästa säsong…

* * *

Herrfinalen mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var riktigt bra. Ingen tvekan om den saken. Den nivå de båda bjuder på när de möter varandra är inte av denna värld.

Men var det årets bästa match?

Nej, det tycker jag inte. Personligen anser jag att semifinalen i Franska öppna på det hela taget var betydligt bättre. Bjöd överlag på mycket mer dramatik och gick dessutom till fem set.

I US Open var det framför allt andra och tredje set – då Djokovic visade prov på sin makalösa högstanivå och Nadal på sin osvikliga förmåga att kämpa sig ur till synes omöjliga underlägen – som var kolossalt bra.

Det är förresten fascinerande hur maktförhållandena mellan de båda böljat fram och tillbaka genom åren. Från dominans för Nadal till dominans för Djokovic till en väldigt jämn övergång (Australiska öppna 2012, då Rafa lyckades pressa Nole på allvar efter serbens sex relativt klara finalsegrar under 2011) till en kort dominans för Nadal (grussäsongen, 2012) fram till dagens jämnhet (via en utskåpning från Djokovic i Monte Carlo).

Det är ju ingen överdrift att redan nu slå fast att deras rivalitet är årets tveklöst mest intressanta.

* * *

Roger Federers tidiga uttåg förbryllar. Det såg ju så väldigt bra ut i de första tre omgångarna, och dessförinnan i kvartsfinalen mot Nadal i Cincinnati.

Mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen går det dessutom, enligt min mening, inte att skylla på krånglande rygg. Han spelade helt enkelt på tok för dåligt. Federers lägstanivå är just nu inte bättre än så.

Och det här med ryggen. Den har som bekant spökat för honom genom hela karriären, och själv är jag skeptisk till att förklaringen till hans med Federer-mått mätt katastrofala säsong är så enkel. Det var liksom ingen som nämnde ryggen vid tvåsetsförlusten mot Julien Benneteau i Rotterdam, eller semifinaltorsken mot Tomás Berdych i Dubai (i samma turnerings öppningsmatch pressades han till tre set mot då 128-rankade Malek Jaziri).

Syntes inte heller några tecken på skadekänningar när han gick till final i Rom (förlust mot Rafael Nadal) utan att tappa set. Eller när han gnetade sig förbi Gilles Simon i femsetaren i Franska öppna-åttondelen. Mot Jo-Wilfried Tsonga i kvarten var han visserligen inte sig själv rent spelmässigt, men kan det tillskrivas ryggen? Jag vet inte, men är lite tveksam.

Faktum är att Federer bara vid fyra tillfällen i år vunnit fyra eller fler matcher i rad (Australiska öppna, Rom, Franska öppna, Halle). I samtliga turneringar har han tagit sig förbi öppningsrundorna utan några som helst bekymmer (krossade Mischa Zverev med 6-0, 6-0 i Halle och vände 0-1-underläge i set mot både Tommy Haas i semin och Mikhail Juzjnyj i finalen i samma turnering).

Och det misslyckade testet med större racket – vad handlade egentligen det om? Högst oklart.

Hur som helst har Federer något av en uppförsbacke inför World Tour Finals i november. Trots floppen i US Open är han sexa på rankningen från och med i måndags, tack vare Juan Martín del Potros fiasko (förlust mot Lleyton Hewitt i andra omgången), men är fortfarande bara sjua på säsongsrankningen. Vad värre är: det skiljer knappt 300 poäng mellan honom och nian Richard Gasquet (drygt 1,200 på den officiella rankningslistan), 500 ner till tian Wawrinka.

Federer behöver alltså hamstra poäng under hösten för att säkra sin plats i slutspelet i London.

Vad händer om den negativa trenden håller i sig och han faktiskt missar slutspelet, i så fall för första gången sedan 2001? Jag tycker att hans sätt att hantera årets motgångar tyder på att han är allt annat än nöjd med sin nuvarande position. Frågan är hur ytterligare motgångar påverkar hans tennisframtid. Kommer han då att göra ett sista försök och satsa fullt ut under 2014, eller lägga av redan vid årsskiftet?

* * *

Regerande mästaren Andy Murray åkte ut med huvudet före redan i kvartsfinalen (mot Wawrinka). Erkände efteråt att han haft svårt att ladda om efter Wimbledon-triumfen i somras.

Inte så konstigt kanske. Men inte är han väl mätt efter bara två GS-bucklor (och fem finalförluster)?

Om inte Murray hittar tillbaka till spelglädjen och vinnarinstinkten riskerar höstsäsongen att bli ett ganska endimensionellt krig mellan Nadal och Djokovic.

Eller så kan Murrays mentala trötthet öppna dörrar för spelarna i de undre skikten?

You never know.

* * *

David Ferrer är den enda herrspelaren vid sidan av Novak Djokovic som tagit sig till minst kvartsfinal i årets samtliga Slams. Dessutom är han världsfyra med god marginal (2,300 poäng ner till Tomás Berdych på officiella världsrankningen – 1,500 på säsongsrankningen).

Det är ju hutlöst bra gjort av en 31-åring, måste man säga.

* * *

Det går så klart inte att summera US Open utan att prata om Wawrinka. Vilken säsong i allmänhet – och turnering i synnerhet. Snacka om kronan på verket att nå karriärens första Grand Slam-semifinal i årets sista Grand Slam. Och som han gjorde det också! Imponerande insats rakt igenom.

Men lite i skuggan av Wawrinka står ju Gasquet. Trots att fransmannen ligger ett litet litet steg före på rankningen (dock knappt 200 poäng bakom på säsongsrankningen).

Även Gasquet har svarat för en strålande säsong. Två titlar på lika många finaler (Doha, Montpellier), två en Masters-semi (Miami), två kvartar (Monte Carlo, Montréal) och så US Open-semin på det.

660 poäng ner till elvan Milos Raonic på säsongsrankningen. Känns som att han borde kunna hålla det avståndet och på så vis cementera sin topp 10-status – och dessutom utmana om en World Tour Finals-biljett.

* * *

Någon mer än jag som saknade Jo-Wilfried Tsonga på Flushing Meadows? Nu är ju inte US Open hans statistiskt bästa GS-turnering (som bäst kvartsfinal, 2011) men har alltid tyckt att hans spektakulära tennis gör sig bra i New York.

Hoppas verkligen att han kommer tillbaka snart. Vore onekligen tråkigt om han trillade ur topp 10 på grund av skadan han ådrog sig i Wimbledon (är i skrivande stund tia på säsongsrankningen, drygt 350 poäng före Raonic).

Utsikterna är dock inte jätteljusa. Enligt läkarna tar det minst fem månader innan han är helt återställd.

* * *

Även Maria Sjarapova var saknad under de två GS-veckorna. Visserligen tror jag inte att hon hade kunnat göra så överdrivet mycket väsen av sig. Williams och Azarenka var helt enkelt för bra. Men det är alltid trist när topp 5-spelare missar en av årets största turneringar.

Nej, det värsta är i stället att axelskadan verkar rätt så allvarlig. Enligt Sjarapova själv har hon känt smärtor i axeln (servearmens dessutom, vilket gör det hela etter värre) sedan före Franska öppna och fått sprutor för att kunna spela.

Den där axeln har krånglat förut och tvingade världstrean till operation för fem år sedan. Det vore verkligen obeskrivligt tragiskt om den förstör hennes karriär fullständigt vid blott 26 års ålder.

* * *

Apropå den bevisligen omöjliga uppgiften att vinna en äkta Grand Slam som vi talade om tidigare: inte ens bröderna Mike och Bob Bryan mäktade med en i år, trots deras totala dominans i herrarnas dubbel (tre GS och fyra Masters, totalt tio titlar hittills i år).

De båda hade 1-0 i set mot Leander Paes och Radek Stepanek i semifinalen, men föll i tre (6-3, 3-6, 4-6).

* * *

Lleyton Hewitt och Flavia Pennetta. Ja, de måste ju koras till årets stora skrällar på Flushing Meadows.

Wawrinka tog sig visserligen till karriärens första GS-semi – och Gasquet till sin första på sex år – men det var nog extremt få som hade tippat 31-åriga Pennetta bland de fyra sista kvarvarande spelarna i turneringen.

Det var nog inte heller många som på förhand trodde att Hewitt skulle slå del Potro i andrarundan och vara ett ynka game från sin första kvartsfinal på fyra år.

De tre segrarna gav honom visserligen bara åtta placeringar på världsrankningen, men han är nu återigen topp 60 – för andra gången sedan januari 2011 (var rankad 57 under en vecka i juli i år).

Det räcker nog för att den forne världsettan ska hungra efter mer.

Pennetta å sin sida tog ett 52(!) placeringar stort skutt uppåt tack vare sin oväntade succé. En succé som kom lite i elfte timmen. Sedan hon blev Italiens första topp 10-spelare någonsin på damsidan 2009 har det gått stadigt utför, mestadels på grund av skador. Säsongen 2013 har överlag varit allt annat än bra, och inför US Open var det ingen som identifierade henne som ett hot mot… ja, typ någon.

Vi får se om denna framgång, hennes första GS-semi i karriären, ger ringar på vattnet. Tror i och för sig inte att hon har kapacitet att bli världstia igen, särskilt inte med tanke på den tilltagande konkurrensen i toppskiktet, men det vore kul att se hur långt hon kan gå så här i vad som nog får betraktas som slutskedet av karriären.

* * *

Angelique Kerber fortsätter gå kräftgång. Hon är fortfarande världsnia, men har bara 250 poäng ner till elvan Petra Kvitová. Dessutom i betydligt sämre form än nya världstian Jelena Jankovic, så kan mycket väl bli omsprungen under hösten.

Hon är trots allt bara 25 så det är ju lite väl tidigt att måla fan på väggen, men jag både hoppades och trodde att hon skulle följa upp sin framgångsrika fjolårssäsong.

Om inte något radikalt händer under årets sista månader måste nog 2013 bokföras som ett ganska svagt år för tyskan.

* * *

Hur det gick för ynglingarna på herrsidan?

Nja.

Inte särskilt bra.

Milos Raonic tog sig till karriärens fjärde GS-åttondel (andra i år) men roligare än så blev det inte. Kanadensaren var den enda spelaren född på 1990-talet bland de 16 sista spelarna.

Något fler young guns i tredjerundan: 20-årige hemmahoppet Jack Sock, 23-årige sensationen Daniel Evans (vars dittills största tennisframgångar var att nå förstarundan i Wimbledon 2009 och 2011 – US Open 2013 var hans blott tredje huvudturnering i GS-sammanhang) och 23-årige Jevgenij Donskoj.

Framtidslöftena Jerzy Janowicz, Grigor Dimitrov, Benoit Paire och Ernests Gulbis åkte alla ut redan i första omgången.

Hittills bara Janowicz (med sin semifinal i Wimbledon) och Raonic (med sina två åttondelsfinaler) som någorlunda nått upp till de högt ställda förväntningarna bland morgondagens potentiella stjärnor.

Vilken krigare han är, Rafael Nadal.

Han gick in i finalen mot världsettan och rivalen Novak Djokovic som knapp favorit.

Inledde precis som han brukar göra mot Djokovic – det vill säga utnyttjade serbens tröga start, spelade makalös tennis och bärgade första set till synes busenkelt med 6-2.

Men, precis som alltid när dessa båda herrar möts, lade Djokovic i en extraväxel, trampade plattan i mattan och utjämnade via 6-3.

Här trodde många som följde min direktrapportering av tungviktsmötet att det var klart. Nadal kunde lika gärna kasta in handduken – det här skulle Djokovic aldrig tappa.

De blev stärkta i den tron när Djokovic fixade ett break direkt i inledningen av tredje set. Ett break som bara stod sig fram till 3-2, då Nadal bryter tillbaka efter ett gäng enkla misstag från Djokovic.

Vid 4-4 hämtar sedan Nadal upp ett 0-40-underläge (bland annat med sitt första ess i matchen vid 30-40) och här var matchen mer eller mindre avgjord. Nadal håller sin serve, bärgar tredje set i Djokovics serve och kör sedan mer eller mindre över världsettan i fjärde set.

6-2, 3-6, 6-4, 6-1 blir matchsiffrorna.

Och nu kan det inte längre råda någon som helst tvekan om vem som är världens just nu bästa tennisspelare:

• Tio titlar på tolv finaler i år.

• 22-0 i matchfacit på hardcourt.

• Canada Masters, Cincinnati Masters och US Open – back to back. En efter en har han alltså avverkat tre av höstens tyngsta turneringar, bara så där.

• 60-3 i matchfacit totalt under 2013.

• Blott 100 poäng efter Djokovic på världsrankningen – och har inga poäng att försvara under resten av året. 12,200 poäng på säsongsrankningen, det vill säga 3,000 poäng före Djokovic.

Nadal kommer att peta ner serben från tronen inom en väldigt snar framtid – och när han väl gör det kommer det att vara så oerhört välförtjänt. Den säsong som Nadal tillryggalagt hittills kan inte beskrivas som något annat än magisk, fenomenal, makalös.

I nattens seger visade han inte bara prov på sin envishet och sin aldrig slocknande kämpaglöd, utan också på sin taktiska briljans. Hur han justerat sitt spel i grunden för att kunna vara slagkraftig även på hardcourt, och hur han anpassat sig för att kunna möta Djokovic på lika villkor.

När Djokovic gick in i sitt galna stim i andra set och bara matade på med det ena omöjliga slaget efter det andra föll Nadal tillbaka i banan. Förlängde duellerna med outtröttlig defensiv och mixade upp spelet med framför allt sin backhandslice (efter att ha sluggat från start till mål i första set).

Jag tyckte att han var för defensiv långa stunder. Snudd på passiv. Det är farligt att bli passiv mot Djokovic när han kommer in i det där stimmet, för då drar det lätt iväg.

Men sett till helheten var Nadal lagom defensiv. Han var extremt tålmodig och lät sig inte skrämmas av Djokovics överlägsenhet under de drygt tio game det varade.

För han vet ju att dippen kommer, om han bara klamrar sig kvar och vägrar ge upp.

Och mycket riktigt kom dippen där i tredje set, vid ställning 3-2. Ett riktigt svagt servegame från Djokovic och ett makalöst från Nadal vid 4-4 och hela matchbilden var fundamentalt förändrad.

Väldigt smart spelat. Nadal vet att det är lönlöst att försöka utmana Djokovic i sluggandets konst när Djokovic är så där resolut och övermänsklig som han kan bli. Då är det bara att avvakta, falla tillbaka lite i banan, tvinga världsettan att hela tiden slå några extra slag, rida ut stormen och bida sin tid.

Om Nadal försökt utmana Djokovic på det offensiva planet i det läget, då hade han blivit totalt utskåpad – och då hade siffrorna kunnat dra iväg åt andra hållet.

På det sättet påminde den här matchen väldigt mycket om Franska öppna-semifinalen tidigare i år. Den stora skillnaden är att Djokovic på Roland Garros lyckades hålla liv i sin formtopp under längre tid, medan fokusdippen kom betydligt tidigare på Flushing Meadows.

Dessutom var Nadal så klart mycket mycket mer offensiv i natt och satte högre press på Djokovic även när han gled in i ”safe mode” där i andra och början av tredje set.

Och det blev ju en hejdundrande showdown, det ska vi ha klart för oss. För trots att siffrorna ser ganska stora ut var det extremt jämnt hela vägen fram till det där för Djokovic så ödesdigra gamet vid 4-4 i tredje set. Om serben hade brutit Nadals serve där, ja då hade det här verkligen kunnat sluta precis hur som helst.

Jag tror faktiskt inte att Nadal hade kunnat göra en så mycket bättre match än så här. Djokovic? Ja, han var mestadels fantastisk, något annat kan inte sägas. Men lika bra som i till exempel Franska öppna-semin? Nej, det tycker jag inte. Men att han inte kunde hålla den höga nivån berodde till stor del på Nadal.

Kanske att han var lite sliten, både fysiskt och mentalt, efter det tuffa mötet mot Stanislas Wawrinka i semin. Precis som han var efter den episka semin mot Juan Martín del Potro i Wimbledon.

Men nej, så extremt tänd som han var i det där andra setet… Djokovic ville verkligen vinna det här. Och ett tag såg det faktiskt ut som att han hade bestämt sig för att göra det. Men så tappade han fokus för en sekund och Nadal högg som en kobra.

Så extremt imponerande seger av Nadal.

Frågan nu är väl egentligen vem som rimligtvis kan stoppa spanjoren? Förutom hans egna knän, men även de verkar ju Rafa ha kuvat.

Jag är övertygad om att Nadal avslutar året som världsetta.

Och att han inom en väldigt snar framtid går om Pete Sampras som spelaren med näst flest titlar genom tiderna (Sampras har 14, Nadal 13).

Kanske redan på Roland Garros nästa år.

Drömfinal. Blockbuster. Tungviktsmöte.

Kär match har många namn.

Vilket inte är så konstigt. Rivaliteten mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic har verkligen utvecklats till något alldeles extra. Den mellan Nadal och Roger Federer kommer givetvis alltid att ha en särskild plats i alla tennisälskares hjärtan, men den har onekligen fått en värdig arvtagare.

Så, vad har vi att vänta oss i kväll och i natt, med start klockan 23.00 svensk tid?

Jag tror att det blir en hejdundrande showdown, precis som alltid när dessa båda kolosser möts.

Formmässigt har Nadal sett snäppet bättre ut genom hela turneringen och är också knapp favorit bland oddssättarna (runt 1,66 på Nadal, 2,20 på Djokovic). Även Djokovic är överlag i bra form men visade vissa oroväckande tendenser till bristande fokus mot Mikhail Juzjnyj i kvartsfinalen och var stundtals bedrövlig mot Stanislas Wawrinka i semifinalen.

Vilket ju i och för sig måste ses som ett styrkebesked – att slå en extremt formtoppad Wawrinka som gör sin klart bästa Grand Slam-turnering i karriären utan att spela på topp genom hela matchen, det är oerhört imponerande.

Men är det lika imponerande som att avfärda en Richard Gasquet vars formtopp är jämförbar med Wawrinkas i raka set, och dessutom göra det tack vare taktiskt kunnande?

Nej. Jag tycker inte det. Efter att kvarts- och semifinaler är avverkade har Djokovic fortfarande vissa orosmoln hängande över sig – medan Nadals himmel är klarblå.

Djokovic kommer att höja sig inte bara ett utan två snäpp. Det gör han alltid mot Nadal. Frågan är om det räcker.

Det psykologiska övertaget han arbetade upp under 2011 är raderat. Nadal har anpassat sig och justerat sitt spel, och i deras senaste möten visat prov på taktisk briljans.

Man skulle kunna koka ner det till att det generellt är svårare för Nadal att slå Djokovic än tvärtom. Djokovic är en av få spelare som hittat ett effektivt sätt att avväpna Nadal när spanjoren spelar exakt så som han vill spela. Mot nästan alla andra är han överlägsen när han spelar sitt spel fullt ut, men inte mot Djokovic.

Det är flera saker som ställer till det för Nadal:

• Djokovics court coverage. Novak är en av tourens tveklöst snabbaste spelare. I kombination med ett snudd på övermänskligt kontringsspel är det otroligt svårt att exploatera de få luckor som finns i hans spel.

• Säkerheten. När Djokovic presterar på topp, då är han säkerheten personifierad. Han kan stå och mata tunga grundslag från baslinjen, flytta runt sin motståndare som en trasdocka och sätta enorm press med sitt aggressiva försvarsspel. Detta väger mer än väl upp det faktum att han offensivt faktiskt inte har några direkt dödande slag på samma sätt som i grunden mer offensiva spelare har, som exempelvis Roger Federer.

• Backhanden. Nadal älskar att mata toppade forehandslag mot sin motståndares backhand. Dels för att han normalt får ett övertag i den typen av cross court-dueller i och med att han är vänsterfattad, eftersom de flesta spelare har bättre forehand än backhand, men också för att det är krävande att ta bollen så högt just på backhandsidan (vilket blir fallet i och med den höga studsen – visserligen inte i samma utsträckning som på grus, men ändå). Så är inte fallet med Djokovic. Hans backhand kan vara den bästa på touren, och världsettan har inga problem alls med att plocka ner högt studsande bollar på den sidan av banan.

• Returerna. Nadal har långt ifrån den bästa serven på touren, men hans spel bygger mycket på att hålla sin serve och sätta hög press på motståndaren i sina returgame. Det låter enkelt, snudd på blasé. Men vad det handlar om är alltså att Nadal normalt fördelar spelet på ett sätt som innebär att han lägger väldigt stor vikt vid den egna serven (till skillnad från exempelvis Andy Murray, som kan ”kosta på sig” att tappa serve eftersom hans huvudnummer är returtagandet). Det vill säga: det är nästan alltid i den egna serven han väljer att lägga i den där extraväxeln, för att sedan tålmodigt vänta på att chanserna i motståndarens serve ska presentera sig. Som returnerare är han normalt defensiv, malande, försöker nöta ner och trötta ut sin kombattant, hela tiden tvinga honom att slå ett extra slag och stressa fram misstag. I den egna serven är han pådrivaren, den som dikterar spelet. Det är tydligt att han under året jobbat extra mycket med sin serve, på bekostnad av returtagandet. Därför är det så klart inte direkt till Nadals fördel att Djokovic är en av världens tveklöst bästa returnerare.

Detta är saker som gör att Nadal mot Djokovic inte kan spela exakt så som han i grunden vill spela. Saker som Nadal själv identifierat – och justerat. I Indian Wells tidigare i år var han flera gånger ordentligt tillbakapressad och föll tillbaka i gamla mönster, det vill säga att försöka spela defensiv på gränsen till passiv grustennis på hardcourt. Det har inte varit särskilt framgångsrikt för honom genom åren, vilket i kombination med Djokovics överlägsenhet för ett par år sedan har tvingat fram den här justeringen.

Sedan Indian Wells (som ju var den första hardcourt-turneringen han vann sedan Tokyo 2010) har han visat upp ett mycket mer offensivt spel på hardcourt – vilket resulterat i två till titlar (Montréal och Cincinnati), ännu en final och 21-0 i matchfacit på underlaget.

Aggressiviteten har resulterat i fler oprovocerade misstag, men också fler winners. Framför allt har det inneburit att hans spel fått en till dimension, vilket gör honom till en överlag mer dynamisk spelare.

Detta gör inte Djokovics recept fruktlöst. Långt ifrån. Att Djokovic är en stor bidragande orsak till Nadals justering är ett bevis på att han spelar rätt. Nadals backhand är en svaghet och han är sårbar för hög press. Därför ska världsettan givetvis spela offensivt, tvinga Nadal bakåt i banan och mixa upp med stoppbollar.

Att spela väldigt aggressivt, ta kommandot i duellerna och lägga stor vikt vid att störa Nadal i spanjorens serve är ett väl beprövat framgångsrecept. Det har inte räckt hela vägen mer än en gång just i år (Monte Carlo), men så är ju också marginalerna små i dessa sammanhang.

Låt oss grotta ner oss i lite statistik inför denna drömfinal:

Rafael Nadal:

• 18 vunna set, förlorat 1.

• Totalt 206 winners, i snitt 34 per match. 130 oprovocerade misstag, i snitt 21 per match.

• 17 ess, i genomsnitt 2,8 per match.

• Slår in i genomsnitt 67 procent förstaservar (som bäst 72 procent, i förstarundan mot Ryan Harrison, som sämst 61 procent, i kvartsfinalen mot Tommy Robredo). Vinner i genomsnitt 80 procent i förstaserve (som bäst 86 procent, i kvartsfinalen mot Robredo, som sämst 76 procent, mot Philipp Kohlschreiber i åttondelsfinalen och mot Richard Gasquet i semifinalen).

Novak Djokovic:

• 18 vunna set, förlorat 3.

• Totalt 206 winners, i snitt 34 per match. 167 oprovocerade misstag, i snitt 27 per match.

• 42 ess, i genomsnitt 7 per match.

• Slår in i genomsnitt 69,5 procent förstaservar (som bäst 74 procent, i andrarundan mot Benjamin Becker, som sämst 67 procent, i semifinalen mot Stanislas Wawrinka). Vinner i genomsnitt 76 procent i förstaserve (som bäst 84 procent, i åttondelsfinalen mot Marcel Granollers, som sämst 70 procent, mot Mikhail Juzjnyj i kvartsfinalen).

Det man snabbt kan avläsa ur de här siffrorna är att Nadal hållit en relativt jämn nivå genom hela turneringen. Djokovic har å sin sida tappat fart mot slutet. ”Bara” 38 winners mot Wawrinka över fem set och 49 game (7,6 per set, 0,77 per game) – det vill säga nästan lika många som på blott 21 game mot Granollers (och 22 game mot Joao Sousa).

Vann dessutom bara fyra returgame mot Wawrinka (som ju så klart är en betydligt bättre servare än Nadal – men att det blev så få med tanke på att schweizaren hade rysligt låg procent i förstaservar i de tre första seten är oroväckande).

Väldigt många oprovocerade misstag mot Wawrinka och Juzjnyj också, med Djokovic-mått mätt.

Jag tror att det faktum att Djokovic inte stött på ordentligt motstånd förrän i semifinalen ligger honom i fatet inför finalen. Tror dessutom inte att han gått stärkt ur drabbningen mot Wawrinka på det sätt som han gjort om han i stället kört över honom. Det var ett styrkebesked att vinna den matchen, men att han inte lyckades nå sin högstanivå kan sätta sig på självförtroendet.

För mot Nadal måste han spela på absolut topp. Så formstark är Nadal, och så framgångsrikt är hans spel på hardcourt i år.

Jag tror att det här blir en tät match. Minst fyra set, det känns givet, men troligtvis till och med en femsetsrysare. Så ser styrkeförhållandena ut mellan dessa båda giganter.

Vem som vinner?

Rafael Nadal.

Han har varit den som övertygat mest under hardcourtsäsongen i allmänhet och US Open i synnerhet. Djokovic är generellt den klart bättre spelaren på hardcourt, men Nadal har under 2012 och 2013 (fem segrar på deras sex senaste möten) jobbat upp ett väldigt starkt självförtroende och har just nu ett svagt psykologiskt övertag på sin rival.

* * *

Lite kul fakta inför finalen:

• Deras totalt 37:e möte (se full resultatlista nedan), vilket är mest någonsin mellan två spelare under Öppna eran (fjärde mötet i år, Nadal leder med 2-1). Nadal leder den inbördes statistiken med 21-15, 7-3 i Grand Slam-sammanhang (Djokovic leder med 11-6 totalt på hardcourt och 3-2 i GS-finaler).

• Detta blir deras tredje US Open-finalmöte. Nadal vann i fyra set 2010 och Djokovic i fyra set 2011.

• Detta blir 34:e gången på de senaste 35 Grand Slam-turneringarna (sedan Franska öppna 2005) som någon ur Big Four bärgat titeln. Enda undantaget är Juan Martín del Potro, som vann US Open 2009 (slog Roger Federer i fem set i finalen). Under denna period har Federer vunnit 13 titlar, Nadal 12, Djokovic 6 och Andy Murray 2.

• Detta blir tolfte gången på de senaste 15 GS-turneringarna (sedan Franska öppna 2010) som antingen Djokovic eller Nadal vinner titeln. Under denna period har Nadal vunnit sex titlar och Djokovic fem.

• Djokovic är för tredje året i rad klar för sin tredje final under en och samma säsong. Det är hans fjärde raka US Open-final och femte totalt (1-3 i finalfacit). Han är den första spelaren att nå fyra US Open-finaler i rad sedan Roger Federer (spelade sex finaler mellan 2004 och 2009, vann fem raka). Det är Djokovics tolfte Grand Slam-final totalt (6-5 i facit) och tionde på de senaste 13 Grand Slam-turneringarna (sedan US Open 2010; 5-4 i facit). Han har 50-8 i matchfacit den här säsongen (31 segrar på hardcourt). Han har tre titlar (Australiska öppna, Dubai och Monte Carlo) och en finalförlust (Wimbledon).

• Nadal är klar för sin 18:e Grand Slam-final i karriären (12-5 i facit). Vinner avancerar han till plats tre på listan över spelare med flest GS-titlar genom tiderna (bakom Federer, 17, och Pete Sampras, 14). Han har 59-3 i matchfacit i år (21-0 på hardcourt) och spelar i natt sin tolfte final på 13 turneringar (9-2 i finalfacit). Nadal har bara blivit bruten en gång under hela US Open (mot Gasquet i semifinalen) och har bara tappat ett set på vägen mot final (mot Kohlschreiber i åttondelsfinalen). Han har alltså hållit 81 av totalt 82 servegame. Han har 16-1 i facit mot topp 10-spelare i år och har slagit åtta olika topp 10-spelare (har inte mött Murray). Om han vinner i natt bärgar han sin totalt 60:e titel i karriären.