Nej, det blir ingen drömfinal i Dubai. Okej, det där med ”drömfinal” är ju ett jäkla slitet uttryck, men ni fattar.

Det blir inte världsettan mot världstvåan. Det blir inte Novak Djokovic mot Roger Federer.

Det blir Novak Djokovic mot Tomás Berdych. Världssexan.

Detta sedan schweizaren tappat överläge med 1-0 i set och bränt tre matchbollar mot den respektlöse tjecken. Kunde tyvärr bara följa matchen sporadiskt och trodde väl i ärlighetens namn att det var klappat och klart när Federer förhållandevis enkelt bärgade första set, 6-4.

I andra set hamnade han dock tidigt ur fas, blev bruten vid 2-3 och gav således Berdych chansen att serva hem setet vid 5-3. Det misslyckades han dock med och det hela fick avgöras i tiebreak.

Och det var alltså här som Federer brände sina tre matchbollar, den ena i egen serve. Slutade så småningom 10-8 till Berdych, vilket gav världssexan ordentlig vind i seglen.

Han bröt schweizaren vid 2-2 i tredje set och höll fokus uppe ända in i mål. Han kunde till och med kosta på sig att bränna några break- och matchbollar på vägen. För när han skulle serva för matchen vid 5-4 var han kassaskåpssäker – och nollade världstvåan.

Berdych har nu vunnit fem av sina senaste åtta matcher mot Federer (Fed har 11-6 totalt).

– Han har ett väldigt tungt spel, en stor serve som kanske gör det svårare att spela mot honom på de snabba banorna än de långsammare. Man kanske kan flytta runt honom lite mer, men samtidigt har han mer tid på sig inför slagen och han har anpassat sig väl efter hur spelet utvecklats, säger en besviken Federer efter nederlaget.

– Jag lämnar så klart den här matchen med mycket ånger. Jag servade för matchen, hade chanser i början av andra set när han inte riktigt kommit in i matchen än. Det var några poäng där saker bara inte hände för mig, tillägger han.

Ja, att han nu misslyckats med att försvara sina titlar i både Rotterdam och Dubai borde oroa schweizaren en smula. De förlorade poängen innebär nämligen att världstrean Andy Murray plötsligt har läge att ta över hans plats som tvåa på rankningen redan i Indian Wells (men mest troligt sker skiftet i så fall i Miami).

Om Murray vinner Indian Wells, eller går till final medan Federer åker ur tidigt, är saken klar. Detta eftersom Murray fick respass redan i andra omgången förra året, vilket gav blygsamma 25 poäng – medan Federer, återigen, har en titel att försvara.

I Miami är förutsättningarna de omvända (Murray finalist förra året, Federer åkte ut i tredje omgången), men skotten har ändå goda chanser att gå om på rankningen om han misslyckas i Indian Wells.

På den övre halvan gick det lite lättare för Djokovic. Andra set blev visserligen en prövning på flera sätt. Först tog del Potro ledningen med 3-0 efter ett tidigt break, sedan bärgade Djokovic fem raka game – för att sedan bli bruten när han servade för matchen vid 5-3.

I efterföljande tiebreak visade dock Djokovic varför han är världsetta – och varför han inte förlorat en ATP-match sedan Paris Masters (mot Sam Querrey). Han har nu 27 segrar på sina 30 senaste matcher, och är hittills obesegrad i år.

I Dubai gick kvartsfinalerna precis som väntat. Busenkla segrar för samtliga seedade spelare:

• Roger Federer-Nikolaj Davydenko 6-2, 6-2
• Novak Djokovic-Andreas Seppi 6-0, 6-3
• Juan Martín del Potro-Daniel Brands 6-4, 6-2
• Tomás Berdych-Dmitry Tursunov 6-3, 6-2

Så har vi då två rafflande semifinaler att se fram emot: Federer-Berdych och Djokovic-del Potro.

En väldigt ofördelaktig matchup för Federer. Trots att han har två raka förluster mot del Potro tror jag faktiskt att han hellre mött honom. Berdych är helt enkelt överlag en jobbigare motståndare för schweizaren. Delvis för att världssexan inte har någon som helst respekt för världstvåan och dels för att han är jämnare i sitt spel.

del Potro måste liksom spela på sin absoluta topp under ganska stora delar av matchen för att kunna slå Federer, och ändå beror Federers förluster mot argentinaren ofta på att han själv slarvar och tappar fokus.

Berdych har måhända en något lägre högstanivå än del Potro, men betydligt högre lägstanivå, och han gör inte längre grova misstag på regelbunden basis (när han väl gör det kan det gå illa, som mot Jo-Wilfried Tsonga i Marseille, men det kräver också att motståndaren har tungan rätt i mun typ hela tiden). Det där stressar Federer.

Givet schweizarens stabilitet efter den nonchalanta öppningsmatchen mot Malek Jaziri – samt det faktum att Berdych rimligtvis borde vara sliten efter sitt tuffa spelschema – tror jag att Federer går vinnande ur den här bataljen. Han behöver ju egentligen bara hålla sig på en lagom hög nivå genom hela matchen och trötta ut Berdych.

Djokovic är nog mer nöjd med sin matchup. Han hade visserligen inte sett Berdych heller som något överdrivet stort hot, sluggers får sällan serben ur balans. Djokovic har hur som helst 7-2 i inbördes möten mot del Potro. Senaste förlusten kom i bronsmatchen i London-OS, där Novak uppträdde märkligt omotiverat (dessutom spelades ju OS på gräs, världsettans sämsta underlag).

Att del Potro enligt uppgift har skadekänningar i handleden gör inte heller saken särskilt bättre för argentinaren. Han kan möjligen plocka ett set, om i World Tour Finals, men mer än så bör det inte bli. Inte på hardcourt utomhus, mot världens just nu bästa tennisspelare.

Mycket talar alltså för en drömfinal mellan Djokovic och Federer i Dubai.

* * *

Inte heller i Acapulco bjöds vi på några skrällar: David Ferrer slog Paolo Lorenzi (6-3, 6-1), Nicolás Almagro slog Horacio Zeballos (6-3, 6-4), Rafael Nadal slog Leonardo Mayer (6-1, 7-5) och Fabio Fognini slog Santiago Giraldo (7-5, 6-4). Endast Fognini var knapp favorit i sin kvart, övriga tre var så stora favoriter att de inte kan ha inbringat många bettingslantar.

Nu ställs alltså Nadal mot sitt första riktigt potenta hot sedan comebacken drog i gång i början av februari. Kan inte påstå att jag låtit mig imponeras av gruskungen än, men visst har han sett klart bättre ut än i Vina del Mar och Sao Paolo.

Tillräckligt bra för att slå Almagro? Ja, förmodligen. Särskilt med tanke på att Almagro med största sannolikhet kommer att underprestera. Han är inte bra på att hantera press, världstolvan.

Till synes formstarke (och evigt oförutsägbare) Fabio kanske kan stressa Ferrer en smula. Om ens det. Han har vunnit blott ett set mot Ferrer på fyra matcher. Så sent som i förra veckan åkte han på en rejäl torsk mot spanjoren i kvarten (6-2, 6-1). Allt annat än seger för världsfyran är att betrakta som en skräll av sensationella mått.

* * *

Samtliga resultat:

I Dubai har alla seedade spelare haft relativt smärtfria matchdagar i dag.

Alla utom en: Mikhail Juzjnyj, som torskade mot 97-rankade Daniel Brands i raka set: 6-4, 6-4.

Såg Roger Federers andrarunda mot Marcel Granollers och man kan väl säga som så, att schweizaren tog den på betydligt större allvar än öppningsmatchen mot Malek Jaziri. 6-3, 6-4 blev det till världstvåan efter ganska stabilt servande och två förvaltade breakbollar.

55-rankade Roberto Bautista-Agut pressade Novak Djokovic i andra set, men världsettan tog ändå hem segern i raka: 6-1, 7-6(4).

Värlssexan Tomás Berdych besegrade en vilt kämpande, och skadad, Tobias Kamke: 7-5, 6-1.

Och världssjuan Juan Martín del Potro såg inte ut att vara överdrivet skadehämmad mot Somdev Devvarman: 6-4, 6-4.

Vilket leder oss till kvartsfinalerna, som ser ut så här:

Novak Djokovic-Andreas Seppi
Juan Martín del Potro-Daniel Brands
Tomás Berdych-Dmitry Tursunov
Roger Federer-Nikolaj Davydenko

Det här är ju som upplagt för semifinaluppgörelser mellan de fyra toppseedade spelarna. Precis som förra året. Störst skrällpotential har väl formstarka Daniel Brands, men bara för att det råder vissa tveksamheter kring del Potros fysiska status.

Pånyttfödde Dmitry Tursunov då? Nja. Han har föga smickrande 1-6 i inbördes möten mot Berdych och åkte på storstryk mot densamme så sent som i Marseille förra veckan. Har gått sju år sedan han sist slog tjecken. Hans skrällchanser får därför betraktas som ytterst små.

Det samma gäller för Nikolaj Davydenko. 18-2 till Federer i inbördes möten, och Davydenko har svajat sedan succén i Doha tidigare i år.

Andreas Seppi? 0-9 i inbördes möten mot Djokovic. Vann visserligen två raka set i Franska öppna förra året innan serben samlade ihop sig och pressade honom dessutom till tiebreak i Cincinnati i höstas, men riktigt så mycket kommer nog inte Novak släppa till den här gången.

* * *

I Acapulco åkte Stanislas Wawrinka ut redan i första omgången, mot 43-rankade Fabio Fognini: 6-2, 7-6(3).

Och David Nalbandian torskade i en tresetare mot 71-rankade Aljaz Bedene: 4-6, 6-0, 6-4. Intressant spelare, Bedenez. Hade 4-4 i ATP-matchfacit under hela förra året – efter nattens bravader har han redan 5-5, med ett par imponerande segrar i bagaget (Wawrinka i Chennai, Horacio Zeballos i Buenos Aires).

Rafael Nadal hade inga problem alls mot 157-rankade Diego Sebastian Schwartzman: 6-2, 6-2. Och David Ferrer tappade blott tre game mot 129-rankade Antonio Veic: 6-0, 6-3. Ännu lättare gick det för Nicolás Almagro, som gick nästan helt prickfri ur sin batalj mot 476-rankade Cesar Ramirez: 6-0, 6-1. Att Ramirez trots allt vann 25 poäng får väl ses som en smärre sensation.

* * *

Kei Nishikori är trasig. Igen. Den här gången är det ryggen som krånglar. 23-åringen tvingades kasta in handduken mot Ivo Karlovic vid ställning 4-5 i första set. Ytterst tråkigt, med tanke på den goda form han visade upp i Memphis förra veckan.

I övrigt tog sig de seedade spelarna vidare. John Isner pressades visserligen till tre set mot Jesse Levine (7-6, 5-7, 6-4) och enligt uppgift var det kanadensaren Levine (som tills för några månader sedan tävlat för USA) som hade publikens stöd. Trots att Isner är toppseedad hemmaspelare, alltså.

Titelförsvararen Kevin Anderson slog 101-rankade Tim Smyzczek: 6-3, 6-4. Inga konstigheter.

* * *

Samtliga resultat:

Två dagar in i turneringen har vi alltså redan bjudits på lika många skrällar i Dubai.

Det började med att Nikolaj Davydenko krossade världsnian Janko Tipsarevic: 6-0, 7-5. Eller ja, i alla fall resultatmässigt. Matchens två första game höll på i över 30 minuter. Helt sjukt. Davydenko låg dessutom under med 1-4 i andra set innan han älgade sig fram till segern.

Tennisdagen fortsatte hur som helst med ännu ett tungt fall, när världsåttan och nyblivna Marseille-mästaren Jo-Wilfried Tsonga förlorade mot 32-årige landsmannen Michael Llodra i raka set: 7-6(3), 6-2.

– Jag var i Frankrike i går. Anlände precis. Det var svårt att ha bra reaktionsförmåga. Jag kan inte spela ordentligt mot Michael eftersom han avslutar allt på två, tre slag. Så man får inte tid att hitta en bra rytm. När man inte är i fysiskt topptrim är det tufft att ha bra precision och snabba reflexer, förklarar Tsonga efter nederlaget.

Dålig bortförklaring, om ni frågar mig – och en av anledningarna till att Tsonga inte vunnit någon Grand Slam ännu (eller ens tagit sig till en andra final). Jag menar, Tomás Berdych – Tsongas finalmotståndare i går – måste också ha anlänt till Dubai nyligen, och han lyckades ändå vinna sin öppningsmatch enkelt: 6-1, 6-3 mot Rajeev Ram.

Okej, Berdych firade säkerligen inte sitt ”silver” på samma sätt som Tsonga firade sin tionde buckla i karriären, men om man av sådana anledningar är i så usel fysisk form kanske man bör fundera på om man ska ställa upp i nästkommande turnering över huvud taget.

Nåväl.

Det var nära att dubbelskrällen vi bjöds på i dag blev en trippelskräll. Juan Martín del Potro hade nämligen enorma bekymmer i sin öppningsmatch mot Marcos Baghdatis: 4-6, 6-4, 7-6(4).

Första set var helt fri från breakbollar – fram till setets absolut sista game, när del Potro efter ett ovanligt svagt servegame hamnade i 15-40-underläge och tre setbollar mot sig. Baghdatis behövde bara en.

I andra set var rollerna ombytta och del Potro behövde bara förvalta en breakboll, utan att själv ha någon emot sig, för att bärga setet. I tredje set hämtade sedan argentinaren upp ett 1-3-underläge och räddade tre matchbollar innan han slutligen kunde säkra avancemang i turneringen efter ett avgörande tiebreak.

Enligt uppgifter efter matchen känner världssjuan, enligt egen utsago, av handledsskadan som spolierade hela säsongen 2010. Märktes inte jättemycket under matchen. Ersatte inte sina backhandslag med den där uddlösa slicen som han använde mot Viktor Troicki i Cincinnati förra året, om ni minns. Den gången var det visserligen en inflammation, men ändå.

Redan i går bjöds vi ju faktiskt nästan på en skräll. Precis som mot Julien Benneteau i Rotterdam var världstvåan Roger Federer provocerande nonchalant och tappade första set mot 128-rankade Malek Jaziri, innan han studsade tillbaka och gjorde processen kort i följande set.

Vid sidan av Berdych är det i alla fall en seedad spelare som gjort sitt jobb: Novak Djokovic. 6-1, 6-4 blev det mot landsmannen Troicki. ”En bye hade fått Nole att jobba hårdare”, som någon skrev på Twitter efter första set (bye innebär att en seedad spelare står över första omgången, vilket förekommer i mindre turneringar, för er som inte visste det).

Bör även noteras att svenske Robert Lindstedt i par med Nenad Zimonjic är vidare i dubbeln, efter seger över Eric Butorac/Paul Hanley: 6-3, 6-4.

* * *

I Delray Beach har det inte hänt något av större intresse under dagen. Jack Sock slog Matthew Ebden (6-3, 6-3), vilket var glädjande men inte särskilt oväntat. Och problembarnet Ernersts Gulbis goda form verkar hålla i sig. Den här gången var det veteranen James Blake som avfärdades, dessutom i raka set: 6-1, 6-4.

Okej, en skräll bjöds vi faktiskt på: 154-rankade Daniel Munos de la Nava slog hemmahoppet Ryan Harrison: 6-2, 1-6, 6-3. Spanjoren är en 31-årig Challenger-spelare som hade 4-10 i ATP-matchfacit inför den här matchen. En föga smickrande förlust för 76-rankade framtidslöftet inför hemmapublik, med andra ord.

* * *

Alla dagens resultat:

Måndag, ny vecka, nya tag på respektive tour.

Vi tar en snabb titt på veckans startfält.

* * *

DUBAI TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 500 (hardcourt)
Dubai, Förenade Arabemiraten

Stjärnspäckat, som vanligt. Världsettan Novak Djokovic på övre halvan, världstvåan och regerande mästaren Roger Federer på den undre. Däremellan världssexan Tomás Berdych, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga och världsnian Janko Tipsarevic.

De två med lägst rankning av de seedade spelarna är Andreas Seppi (19) och Mikhail Juzjnyj (32).

Spontant har Federer fått den tveklöst tuffaste lottningen av toppduon – han har Berdych, Tsonga och Tipsarevic på sin halva. Tipsy visserligen i tveksam form och Berdych/Tsonga kommer direkt från final i Marseille, med minimal tid för förberedelser.

Denna trio ska dock inte underskattas i dessa sammanhang – samtliga tog sig till kvartsfinal förra året.

Djokovic har bara del Potro att oroa sig över, och han har historiskt inte ingjutit så mycket rädsla hos världsettan. Novak leder med förkrossande 7-2 i inbördes möten och har tre raka segrar över argentinaren (7-1 i set).

En final mellan Djokovic och Federer hade därför känts mest trolig, om det inte varit för schweizarens nonchalans i sin öppningsmatch mot 128-rankade Malek Jaziri (5-7, 6-0, 6-2). Detta alltså i första matchen efter en minst lika arrogant uppvisning mot Julien Benneteau i Rotterdam för två veckor sedan (som slutade i kvartsfinalfiasko).

Återstår att se vem av Berdych och Tsonga som får chansen att fälla racketkonstnären på nytt. Om nu inte någon av dem åker ut på vägen. Konstigare saker har hänt, trots att skrällarna inte brukar dugga så tätt just i Dubai. För att vara en 500-turnering har den här ovanligt hög status bland toppspelarna.

Vore kul om Bernard Tomic kunde ställa till med lite besvär för Tipsarevic, eller potentiellt Federer, även om jag inte tror att han har vad som krävs för att störa topp 10-stjärnorna i en sådan här tävling. Än.

* * *

MEXICAN OPEN
ATP 500 (grus)
Acapulco, Mexiko

Rafael Nadals stora elddop. Det är här han bjuds på tillräckligt tufft motstånd för att man ska kunna avgöra vartåt hans comeback barkar. Ett första minitest redan i öppningsmatchen, mot flinke Diego Sebastian Schwartzman (ursäkta den ofrivilliga ordvitsen – Schwartzman är 170 centimeter lång).

20-åringen ser inte mycket ut för världen, men likt många andra spelar som inte riktigt har den där tunga fysiken som krävs för ett kraftfullt grundspelar väger han upp det med precision, snabbhet och tennisintelligens. Kommer förmodligen bara vinna några strögame, men helt klart intressant att hålla ögonen på.

Första riktiga testet kommer i semifinalen, mot Nicolás Almagro. Ja, egentligen redan i kvartsfinalen mot Thomaz Bellucci, men brasilianarens form är ytterst tveksam (torskade i första omgången i Buenos Aires förra veckan, mot ovan nämnda Schwartzman, och i andra omgången på hemmaplan i Sao Paolo veckan dessförinnan).

Om det inte vore för Nadal så hade det här givetvis, återigen, varit David Ferrers turnering. Världsfyran har vunnit tre titlar i rad här, och inleder turneringen med en färsk titel från Buenos Aires i bagaget för andra året i rad.

Hans största hot på vägen mot final är Stanislas Wawrinka, som pressade Ferrer till tre set i Buenos Aires-finalen. I övrigt består startfältet mestadels av en hop grusspecialister som normalt inte ska rå på någon av de fyra högst seedade spelarna.

En final mellan Ferrer och Nadal känns högst trolig, om inte Nadal är lika skakig som i Vina del Mar och Sao Paolo och torskar i en eventuell semifinal mot Almagro.

Kuriosa: Åtta av de tio senaste åren har minst en av finalisterna varit spanjor. De senaste tre åren har finalerna varit helspanska uppgörelser.

* * *

DELRAY BEACH INTERNATIONAL TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 250 (hardcourt)
Delray Beach, USA 

Veckans av förklarliga skäl minst stjärnströdda turnering, eftersom toppspelarna befinner sig i antingen Dubai eller Acapulco (eller tar ledigt, som Andy Murray, Richard Gasquet och Milos Raonic).

John Isner och Tommy Haas är toppseedade. Memphis-vinnaren Kei Nishikori fjärdeseedad. I startfältet finns även Sam Querrey, Alexandr Dolgopolov och Kevin Anderson (som gör sin första turnering efter Australiska öppna).

Nishikori trivs bra i Delray Beach. Bärgade sin första ATP-titel här 2008 (och har dessutom under flera år bott i Florida). Vilket förmodligen är anledningen till att han ens ställer upp, med tanke på att han spelade final i Memphis så sent som i går.

Kevin Anderson är regerande mästare och med tanke på att hans lottning är snarlik fjolårets har han goda chanser att upprepa bedriften. Om inte Nishikori går sönder eller känner sig sliten efter förra veckans turnering håller jag dock honom som favorit till finalplatsen på den övre halvan.

På den undre får Sam Querrey bära favoritskapet. Inte för att han är i särskilt god form eller spelat överdrivet bra på sistone, utan av den enkla anledningen att resten av sektionen är så pass svag: Tommy Haas tvingades lämna walkover i Memphis, Dolgopolov förlorade sin kvartsfinal mot Marinko Matosevic efter väldigt lojt uppträdande, Denis Istomin är visserligen i bra form men har spelat väldigt mycket på sistone vilket borde ta ut sin rätt snart och resten är egentligen inte mycket att hänga i julgranen.

Matosevic är för övrigt spelklar. Trots skadan mot Nishikori i Memphis-semifinalen. Har dock åkt på en otroligt tuff lottning och måste ta sig förbi Isner, Anderson och Nishikori för att ta sig till final – vilket givetvis försämrar hans chanser att upprepa sin bedrift från ifjol, då han gick hela vägen till final, avsevärt.

Att tippa den här turneringen känns verkligen som ett lotteri, så jag drar till med Nishikori mot Dolgopolov i final. Bara för att det skulle bli en kul match som jag gärna vill se.

Det har ju hänt ett och annat runtom i världen på tennisfronten, som ni förstår.

Martin Klizan kastade alldeles nyss in handduken mot Gilles Simon i deras kvartsfinalmöte i Rotterdam. Simon till semi alltså, via 6-7(6), 6-3, 3-0.

Riktigt tråkigt att Klizan inte kunde slutföra matchen. Kan dock inte påstå att det var överdrivet underhållande, rent spelmässigt är det sällan det när Simon står på ena sidan av nätet. Han är nog så nära en klassisk pusher man kan komma i dagens moderna tennis. Den korrekta svenska termen för Simons spelstil torde vara fösare.

För det är vad han är, och det är en adekvat beskrivning av vad han i regel gör. En fösare. Som föser runt bollen i banan.

• Klizan tar i från tårna och dundrar in en stenhård forehandcross.

• Simon svarar med att fösa tillbaka bollen över nät.

Nu tycker ni kanske att jag låter dräpande negativ och hatisk. I så fall missförstår ni mig en smula.

Jag gillar verkligen spelare som inte har några pretentioner i sitt spel, som är redo att spela fult och slugt för att vinna. Som Andy Murray. Eller Rafael Nadal och Novak Djokovic, för all del.

Simon är en taktisk räv. Han är makalöst bra på att hålla bollen vid liv (genom att fösa den över nät), hitta omöjliga vinklar och störa sin motståndares rytm. För oss tittare är det ofta sövande, frustrerande osnyggt och föga underhållande – men ack så effektivt (och visst bjuder även Simon på tennismagi emellanåt, det ska vi ha klart för oss).

Vad jag däremot inte står ut med är hans märkliga utsvävningar på banan, som skulle reta gallfeber på mig om jag var den som stod på andra sidan nätet. Som att han ska dricka vatten i tid och otid, gärna mitt under pågående game, att han ber bollkallen om en boll att slå på i motståndarens serve, att han skriker och svär och gnäller över fullt rimliga saker som att bollen klipper linjen med minsta möjliga marginal. Precis lika lite som jag står ut med Murrays outsinliga, ofta omogna kverulans under pågående match.

Sammantaget gör detta att jag känner en viss skadeglädje när han förlorar. Utifrån det perspektivet såg det inledningsvis ganska bra ut i dag. Klizan imponerade väl inte, men räddade ändå typ ett dussin breakbollar och bärgade slutligen första set.

Efter det gick det utför, och nu är alltså Gilles Simon klar för semifinal i en 500-turnering. Där möter han inte som väntat Roger Federer, utan Simons betydligt mer hedervärda landsman Julien Benneteau.

På den undre halvan i Rotterdam stångade sig Juan Martín del Potro förbi Jarkko Nieminen utan större bekymmer: 6-3, 6-4. I semifinalen möter han Grigor Dimitrov, som lite överraskande slog Marcos Baghdatis i en tresetare: 6-7(4), 7-6(0), 6-3.

Inte överraskande i allmänhet – Dimitrov hade trots allt 2-1 i inbördes möten inför matchen – men aningen oväntat eftersom Baghdatis sett rätt så övertygande ut hittills (slog Richard Gasquet i raka set i åttondelen).

Mot världssjuan del Potro borde det rimligtvis ta stopp för 21-årige Dimitrovs framfart i Rotterdam. Argentinaren borde inte låta chansen att, i Federers frånvaro, bärga titeln förhållandevis enkelt glida honom ur händerna.

Fast det kan vi så klart inte vara ett dugg säkra på, har vi lärt oss i år.

* * *

I San José är John Isner och Tommy Haas klara för semifinal, efter kvartsfinalsegrar över Xavier Malisse (7-6, 6-2) respektive Steve Johnson (6-4, 6-2).

Vilka som plockar semifinalplatserna på den övre halvan avgörs i natt. Milos Raonic möter Denis Istomin (en match Raonic rimligtvis bör vinna) och Sam Querrey möter Alejandro Falla.

I den sistnämnda är givetvis hemmahoppet Querrey favorit, men jag skulle inte avfärda Falla helt och hållet inför den här matchen. Hans flacka spel gör sig bra inomhus och han har sett stabil ut hittills i San José.

* * *

Rafael Nadal har så klart varit det stora samtalsämnet i Sao Paolo. Han drog sig ur dubbelturneringen, vilket inte är speciellt konstigt med tanke på hur många matcher han spelat totalt under denna och förra veckan, men det får en liten varningsklocka att ringa.

Överlag har han sett lika långsam och instabil ut som i Vina del Mar. Som jag påpekat tidigare tycker jag dock inte att man ska dra några förhastade slutsatser. Att han inte drog sig ur Sao Paolo (och i skrivande stund spelar kvartsfinal mot Carlos Berlocq) är positivt i sig eftersom det tyder på att knäna håller. Han hade aldrig ställt upp om han ansåg att situationen förvärrats efter Vina del Mar.

Nu är han dock fortfarande väldigt långt från sitt bästa. Skulle inte förvåna mig det minsta om han förlorar mot Berlocq i natt. Argentinaren må inte ha ett särskilt spektakulärt ATP-facit, men han är en stabil grusspelare som har alla verktyg för att sätta en haltande Nadal under stor press.

Turneringens klart bästa match spelades tidigare under dagen: David Nalbandian mot Nicolás Almagro.

Nalbandian vann till slut: 7-6(5), 3-6, 7-6(3), efter nästan två och en halv timmes spel. Det är nästan så att man tycker synd om Almagro (som dels vann den totala poängräkningen: 109-106). Han smackade in 28 servess och spelade överlag riktigt bra.

Men han har svårt för Nalbandian och tycks inte ha hittat formen än i år.

I semifinalen möter argentinaren Simone Bolelli, som följde upp sin chockseger över en otroligt loj Juan Mónaco i går med att utmanövrera Albert Montanes i kvarten: 6-4, 6-4.

På den övre halvan är 111-rankade Martin Alund klar för semi efter seger över Filippo Volandri i raka set: 7-5, 7-6(5). Alund halkade in i turneringen på ett bananskal, som lucky loser efter att Leonardo Mayer dragit sig ur på grund av ryggskada, och avfärdade 346-rankade Ricardo Mello enkelt i öppningsmatchen (6-4, 6-4). Det följde han sedan upp med en stabil seger över Jeremy Chardy (6-4, 4-6, 7-6).

Och nu är han då klar för semifinal i Sao Paolo. Inför turneringen hade han aldrig vunnit en ATP-match. Inte illa.

* * *

I Doha händer det grejer. Serena Williams hängde på fallrepet i kvartsfinalen mot Petra Kvitová men svarade för en typisk Serena-upphämtning i tredje set och säkrade slutligen semifinalplatsen – och positionen som världsetta: 3-6, 6-3, 7-5.

Detta alltså efter att ha legat under med 1-4 i avgörande set.

På måndag skriver 32 år, fyra månader och 24 dagar gamla Serena Williams därmed återigen historia, som världens äldsta världsetta genom tiderna (på damsidan). Rekordet hölls tidigare av Chris Evert, som var 30 år, elva månader och tre dagar gammal när hon avnjöt tronen för sista gången i november 1985.

I semifinalen möter hon Maria Sjarapova, som slog Samantha Stosur i raka set: 6-2, 6-4.

I den andra semifinalen möts nuvarande världsettan Victoria Azarenka och världsfyran Agnieszka Radwanska. Azarenka slog världssexan Sara Errani enkelt (6-2, 6-2) medan Radwanska utmanövrerade Caroline Wozniacki (6-2, 7-5).

2013 blir inte året då Roger Federer vinner sin tredje titel i Rotterdam.

Detta sedan 39-rankade veteranen Julien Benneteau repriserat sin bedrift från Paris Masters 2009, då han slog världstvåan i tre set.

I kväll behövde han bara två: 6-3, 7-5.

Det går inte att nog understryka magnituden i den här skrällen. Med tanke på den busenkla lottningen kändes det som att finalplatsen serverats till Federer på ett silverfat. Det enda vi funderade på var vem som skulle stå för motståndet i finalen (förmodligen Juan Martín del Potro, precis som förra året).

Men att det är just Benneteau som grusar Federers planer på en andra raka titel i Holland är faktiskt inte så konstigt, eller ens överraskande. Benneteau, sin oförmåga att vinna titlar till trots, är en oerhört knepig spelare att möta. När han har en bra dag, som i kväll, är han rysligt oförutsägbar.

Eftersom han inte har tourens tyngsta grundslag eller giftigaste kontringsspel är det framför allt den taktiska delen av hans spel som sticker ut. Han har enorm variation i sina slag, en inte stenhård men stabil serve, elegant nätspel och bra defensiv.

När han presterar på topp har han en förmåga att så frön av tvivel hos motståndaren.

Så var förmodligen fallet även i dag, men det ska också sägas att Federer underpresterade å det grövsta. Federer är visserligen av någon oklar anledning den av toppspelarna som har allra svårast för Benneteau – förmodligen för att Benneteau med sitt ryckiga spel hackar sönder schweizarens matchrytm – men det han visade upp i kväll är under en världstvåas värdighet.

I Wimbledon förra året inledde han matchen uselt och förlorade de två första seten, men jobbade sig sakta men säkert in i matchen. I kväll kändes det vissa stunder som att han knappt försökte, och det är givetvis illa.

Inte lika illa som Jo-Wilfried Tsongas pinsamma insats mot Igor Sijsling i måndags, men som sagt – ovärdigt.

När någon (i det här fallet Benneteau) spelar väldigt nära sin maxkapacitet blir det så oerhört tydligt hur lojt det kan se ut när en toppspelare å sin sida är på gränsen till, eller till och med under, sin lägstanivå. Om Federer mött en sämre spelare hade matchen varit allt annat än välspelad, men han hade med största sannolikhet vunnit. Det är sådant man får räkna med helt enkelt – det finns som bekant en enorm styrka i att vinna när man spelar långt från sitt bästa.

Fem tappade servegame, endast två egna genombrott och svaga 57 procent förstaservar är väldigt långt från Federers bästa.

Hatten av för Benneteau, dock. I och med den här kvartsfinalsegern (som väger tungt i hans cv) är fransmannen nu klar för sin första semifinal i Rotterdam. Där möter han antingen Martin Klizan eller Gilles Simon.

Mer om övriga matcher och turneringar lite senare.

Blev inget blogginlägg om San José, Sao Paolo och Doha i går, som utlovat. Det kan vi tacka Comhem för. Internethaveri deluxe.

Hur som helst.

Rotterdam ångar på, i egenskap av veckans tveklöst mest intressanta turnering. Och hittills har vi faktiskt bjudits på ett och annat spännande resultat.

Jarkko Nieminen fullkomligt mosade framtidslöftet David Goffin i sin öppningsmatch: 6-0, 6-0. Inte ett enda game vann han alltså, Goffin. 65-38 till Nieminen i totalt antal poäng. Inte så ojämnt som man kan vänta sig av en sådan utskåpning kanske, men fortfarande helt bedrövligt av en spelare som Goffin.

Okej, inomhustennis är inte hans starka sida (däremot Nieminens), men att bli så här totalt utskåpad är likväl pinsamt.

Vidare körde problembarnet Ernests Gulbis över hemmahoppet Robin Haase i sin öppningsmatch: 6-2, 6-1. Inte särskilt oväntat att Gulbis skulle vinna, men en smula förvånande att han gjorde det så överlägset.

Under dagen har vi bara bjudits på en skräll i Rotterdam. 125-rankade Michael Bachingar avfärdade 18-rankade Andreas Seppi i raka set: 6-3, 6-4. Seppi verkar visserligen ha plågats av hälsoproblem (drog sig ur Zagreb Indoors förra veckan på grund av feber) och är i tveksam form efter åttondelsfinalen i Australiska öppna, men överraskande att han föll så lätt.

I övrigt kan nämnas att Roger Federer inte hade några som helst bekymmer mot 64-rankade Grega Zemlja: 6-3, 6-1. Även Juan Martín del Potro vann sin öppningsmatch (i går), mot Gaël Monfils: 6-3, 6-4.

* * *

Precis som i Rotterdam pågår inomhustennis i amerikanska San José, mest känt för sina NHL-hajar: SAP Open. Regerande mästaren Milos Raonic är förstaseedad, USA-ettan John Isner andraseedad.

Det snabba underlaget ger mammutservare som dessa båda herrar maximal utdelning, vilket inte gör det särskilt svårt att tippa just de två i final. Ja, om det inte vore för Isners katastrofala form, alltså. Inledde året riktigt uselt och tvingades sedan hoppa av Australiska öppna på grund av skada.

Lite tveksamt huruvida han hunnit både rehabiliteras och hittat formen, så risken att han åker ut redan i första omgången mot 130-rankade kanadensaren Vasek Pospisil får betraktas som överhängande.

I övrigt kan nämnas att 79-rankade Blaz Kavcic förlorade en mycket svängig tillställning mot forne världsettan Lleyton Hewitt i gårdagens förstarunda: 3-6, 6-4, 7-6(4). Nämnas bör att Kavcic hade 3-1 och breakboll och andra set innan han lät Hewitt klösa sig tillbaka in i matchen och kvittera.

I tredje set hade han sedan återigen 3-1 och 40-15 men lät segern rinna honom ur händerna igen. Givetvis starkt av Hewitt att kämpa till sig den segern, men bedrövligt av Kavcic att tappa en sådan komfortabel ledning två gånger om. Det håller inte på den här nivån.

Och hemmahoppet Ryan Harrison åkte på en stjärnsmäll mot Benjamin Becker i går: 6-7(3), 7-5, 6-3. Becker reducerar nu till 2-1 i inbördes möten.

I dag har endast en match hunnit spelas i San José och den mest intressanta drar i gång någon gång i natt – Steve Johnson mot Ivo Karlovic. Två servekanoner ställs alltså mot varandra redan i första omgången. Lär inte bli särskilt välspelat (om man med välspelat menar långa dueller, snabba tempoväxlingar och stor spelmässig variation), men sevärt.

Svårt att peka ut en favorit där, men med tanke på hemmafördelen och att Karlovic inte orkar hålla i en formtopp mer än två-tre matcher i stöten känns det som att Johnson borde gå segrande ur den här servefesten.

Sett till hela turneringen känns det inte osannolikt att Raonic tar sig till sin tredje raka final. Farligaste utmanaren på vägen dit är i första hand Sam Querrey i en eventuell semifinal, men Denis Istomin kan ställa till bekymmer redan i kvarten. Brukar leverera i San José (semifinal 2010, kvartsfinal 2011, final 2012).

På den undre halvan är det lite mer ovisst. Isner får väl ändå ses som någon slags favorit, men ryker han tidigt kan exempelvis Tommy Haas kliva fram och säkra en finalplats. Eller Steve Johnson.

2010 års titulant och 2011 års finalist Fernando Verdasco åkte förresten ut direkt, efter 3-6, 3-6 mot 105-rankade Tim Smyzcek.

* * *

I Sao Paolo har det än så länge inte hänt något överväldigande. David Nalbandian vann i dag, med vissa besvär, sin öppningsmatch mot Jorge Aguilar: 7-5, 5-7, 6-3.

Rafael Nadal går in i turneringen först i morgon och möter då 140-rankade Joao Sousa, som besegrade 91-rankade Ruben Ramirez Hidalgo (avbröt matchen efter 7-6 i första set).

Nadals baneman i Vina del Mar, Horacio Zeballos, avbröt sin match i tredje set. 151-rankade Paul Capdeville dansar således vidare till andrarundan efter 6-7(5), 6-0, 3-0.

Om vi ska ta en titt på lottningen kan vi snabbt slå fast att Nadals väg till final inte kantas av några som helst farliga motståndare, precis som i Vina del Mar. Jeremy Chardy står sannolikt återigen för motståndet i semifinalen, alternativt Thomaz Bellucci.

I finalen lär det däremot bli betydligt tuffare. Efter den bedrövliga insatsen i Vina del Mar betvivlar jag starkt att Juan Mónaco tar sig dit. Nej, det troliga är att Nadals landsman, andraseedade världselvan Nicolás Almagro, står på andra sidan nätet på söndag.

Och i så fall tror jag faktiskt att Almagro vinner sin första match i karriären mot Nadal – på nionde försöket (har 0-8 i inbördes möten, 2-20 totalt i set). Om nu inte Nadal som av ett trollslag börjar röra sig som han gjorde under grussäsongen 2012. Vilket, milt uttryckt, inte känns helt troligt.

* * *

IFranska öppna2011 låg hon under med 3-6, 1-4 innan hon lyckades samla ihop sig och vända matchen (3-6, 6-4, 6-0).

I gårdagens reprismatch hade Maria Sjarapova inte lika stora bekymmer med 172-rankade 19-åringen Caroline Garcia: 6-3, 6-2 i världstreans öppningsmatch i Doha på drygt en timme och 15 minuter.

Även världstvåan Serena Williams och världsettan Victoria Azarenka vann sina öppningsmatcher, mot 160-rankade lucky losern Daria Gavrilova (6-2, 6-1) respektive 62-rankade Romani Oprandi (6-2, 6-3). Azarenka har nu tio raka segrar under säsongsinledningen.

Hittills är tio seedade spelare klara för åttondelsfinal: Azarenka, Williams, Sharapova, Agnieszka Radwanska, Sara Errani, Petra Kvitová, Samantha Stosur, Caroline Wozniacki, Nadia Petrova och Ana Ivanovic.

Av dem är det troligt att alla utom Errani, Stosur, Wozniacki och Ivanovic tar sig vidare till kvartar och semifinaler.

• Errani möter nämligen Daniela Hantuchova som trivs bra på hardcourt, leder över Errani med 5-2 i inbördes möten och dessutom slog italienska världssexan så sent som i januari, i Brisbane.

• Stosur möter Svetlana Kuznetsova. Brukar bli ganska öppna tillställningar när de möts, Kuznetsova har 3-1 i inbördes. Dessutom pressades Stosur till tre set mot 60-rankade Monica Niculescu (6-4, 1-6, 6-3), vilket inte direkt är att betrakta som ett styrkebesked. Kuznetsova betydligt mer imponerande mot Marion Bartoli i sin andrarunda (6-4, 6-4).

• Wozniacki möter en formstark Mona Barthel. Wozniacki leder visserligen med 2-0 i inbördes möten, men Barthel har 14-3 i matchfacit i år och vunnit en titel på två finaler. Dessutom var hon omutlig mot världsfemman Angelique Kerber i sin andrarunda: 6-1, 6-2.

• Ivanovic möter Agnieszka Radwanska. Radwanska har inte bara fem raka segrar över Ivanovic (och tappat blott ett set på de fem matcherna), utan har dessutom en övertygande 6-2, 6-4-seger över forna världsettan i årets Australiska öppna färskt i minnet. Hon har dessutom 13-1 i matchfacit hittills i år och sett rysligt stark ut under säsongsinledningen.

Inte särskilt långsökt att tippa Azarenka mot Williams i final, men jag tror att framför allt Radwanska och Sjarapova/Kvitová har nästan lika stora chanser att ta sig dit. Om Kvitová kan skaka av sig sin svaga säsongsinledning och undermåliga prestation i Australiska öppna, alltså.

Februari är verkligen en mellanmånad.

Vilket känns både ologiskt och en smula provocerande, eftersom vi redan genomlidit ett långt säsongsuppehåll inför dramatiska januari – som exploderar i årets första Grand Slam, Australiska öppna.

Efter det hamnar vi i något slags vakuum, som håller i sig till mitten av mars då årets första Master (Indian Wells) inleds.

Det är helt enkelt ett sådant statusglapp mellan drabbningen Down Under och 250-turneringarna i Sydamerika, USA, Frankrike, Zagreb och så vidare.

Men det finns ett ljus i denna februari månads tennismörker: Rotterdam Open. Årets första 500-turnering.

Som sådan är den så klart intressant i sig. Men utöver det (samt det faktum att den ändå erbjuder en stegring efter dippen som följer Australiska öppna) är det dessutom en riktigt trevlig tillställning som alltid bjuder på ett starkt startfält.

I år är inget undantag.

Världstvåan Roger Federer, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga och världstian Richard Gasquet är toppseedade. Tätt åtföljda av 14-rankade Gilles Simon och 18-rankade Andreas Seppi.

Därutöver kommer ett knippe sevärda spelare, som Grigor Dimitrov, Bernard Tomic, Gaël Monfils, Marcos Baghdatis och Nikolaj Davydenko. För att nämna några.

Så, vad säger vi då om årets upplaga av Rotterdam Open?

Till att börja med är det en smula förvånande men samtidigt glädjande att Federer ställer upp. Schweizaren ställde upp i Rotterdam sex säsonger under åren 1999-2005, men hade sedan ett sju år långt uppehåll innan han dök upp igen förra året. Nu är det alltså dags igen.

Lite förbryllande med tanke på att han bantat sitt spelschema under 2013, men som sagt glädjande.

Förra året slog han del Potro i finalen. Inte helt otroligt att det blir så i år igen. Federer har nämligen en ruskigt behaglig resa fram till finalen – särskilt sedan Tsonga åkt på en chockförlust redan i kvällens första omgång, mot 77-rankade hemmahoppet Igor Sijsling: 7-6(3), 4-6, 6-4. Där undanröjdes det enda potentiella hotet mot schweizaren inför finalen, helt enkelt.

På den undre halvan är givetvis fjolårsfinalisten del Potro favorit, men han har fått en betydligt tuffare lottning än regerande mästaren och rivalen Federer. Monfils går inte av för hackor (trots den märkliga uppvisningen mot Gilles Simon i Australiska öppna) och kan ställa till besvär redan i första omgången.

Andreas Seppi eller Jarkko Nieminen borde inte kunna hota, men det kan däremot Richard Gasquet i en eventuell semifinal. Gasquet har inlett säsongen strålande och har 14-1 i matchfacit så här långt. Han har bärgat två titlar sedan januari (Doha och Montpellier, den sistnämnda i går) och enda förlusten kom mot Tsonga i åttondelsfinalen av Australiska öppna.

Om inte Baghdatis eller möjligen Dimitrov sätter käppar i hjulet för Gasquet. Dimitrov slog för övrigt Bernard Tomic i en tresetare i dag: 6-3, 3-6, 6-3. En smula oväntat med tanke på Tomics grymma form under säsongsinledningen. Dimitrovs form har dock åkt bergochdalbana, så han kan lika gärna ryka redan i andrarundan mot Davydenko (som rimligtvis borde slå Florian Mayer i sin öppningsmatch).

Svårt ändå att inte tippa en finalrepris mellan Federer och del Potro. Höjer dock ett varningens finger för Gasquet. Hade också gärna markerat Mikhail Juzjnyj och Davydenko, som brukar prestera i Rotterdam, som skrällvarningar, men att Juzjnyj tvingas möta Federer redan i andraomgången och att Davydenko inte varit i närheten av den form han visade upp i Doha omöjliggör det.

SAP Open, Brasil Open (båda ATP 250) och Qatar Open (WTA Premier) kan vi prata mer om i morgon.

http://www.youtube.com/watch?v=KJatAb1IWAs

Ni som följde dagens semifinal mellan Andy Murray och Roger Federer såg den annars så ödmjuke och kylige schweizaren vid flera tillfällen grymta, grimasera och vråla ut sin frustration.

Exempelvis blev det en dispyt mellan Murray och huvuddomaren i tredje (eller var det fjärde?) set efter att en linjedomare först tvekat och sedan dömt ut ett slag från Federer, ett domslut som huvuddomaren korrigerade.

Under ”tumultet” väste Federer någonting åt Murray, som såg märkbart chockad och efteråt en smula irriterad ut. Enligt uppgifter från utländsk media var det världstvåan sa inte värre än ”du slösar bort en utmaning” (Murray utmanade huvuddomarens korrigering, men visade sig mycket riktigt ha fel – att domaren då valde att ge poängen till Federer i stället för att spela om den var dock det som retade upp skotten allra mest).

I klippet ovan ser ni dock en annan sekvens i fjärde set, där Federer efter en förlorad boll vrålar direkt till Murray. Svårt att tyda exakt vad det är han säger, men det är någonting i stil med ”will you just fucking stop!” (Tennis.com:s Steve Tignor menar i sin analys av matchen att Federer kan ha sagt ”you fucking stopped!” som svar på att Murray tvekade innan han slog på en boll som klippte linjen).

Oavsett vad (att ordet ”fuck” förekommer står bortom varje rimligt tvivel) så är det hårda ord från veteranen, som inte direkt gjort sig känd för sina känsloutbrott på banan – och en fingervisning om laddningen som låg i luften den här kvällen i Melbourne.