Poddkejsarna Alex Schulman och Sigge Eklund har nyligen utlöst något som ganska snabbt kan komma att utvecklas till ett fullskaligt medialt skyttegravskrig.

Och vad fan har det med tennis att göra? tänker du.

Fortsätt läsa så ska jag försöka förklara.

Till att börja med måste vi kortfattat gå igenom turerna i denna märkliga historia:

Det hela började med att journalisten Marcus Joons skrev ett personporträtt av tusenkonstnären Sigge Eklund i reportagemagasinet Filter. Joons valde att ta avstamp i Eklunds bok ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, där författaren själv påstår att hans släkt lider av ”en narcissistisk förbannelse”, och analyserar därför begreppet narcissism.

När texten väl publicerades blev Sigge Eklund rosenrasande.

Han var inte nöjd med skildringen av sig själv, hävdar att han inte förstått vad reportaget skulle handla om och gick – tillsammans med vapendragaren och ”före detta” nätmobbaren Alex Schulman – till hårt angrepp mot Joons i Alex & Sigges podcast.

En mer ingående (och ställningstagande) beskrivning av händelseförloppet kan ni läsa här.

Den genomsnittliga läsaren bryr sig troligen inte nämnvärt om det faktum att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Expressens dito Thomas Mattsson i sin gemensamma podcast ryckt ut till Sigge Eklunds försvar (som för övrigt producerar nämnda podd) med avstamp i Filterchefredaktören Mattias Göranssons klumpiga svar på kritiken, eller att en skribent på Dagens Nyheter anklagar Filter och Marcus Joons för att ha begått ett ”perverterat psykiskt övergrepp”. De plaskar mest i mediebranschens ankdamm.

Det som främst fångar mitt intresse i den här affären är att de – alltså det diffusa kollektiv vi kallar ”den genomsnittliga läsaren” – så förbehållslöst och ursinnigt ställt sig på Sigge Eklunds barrikader. Ryckt ut till hans försvar. Oberoende av vad Helin, Mattsson eller diverse kulturskribenter tycker och tänker.

Anledningen till detta är väldigt enkel: Sigge Eklund sysslar inte med journalistik.

I podden är myspysfaktorn hög (även om jag själv har svårt för den raljanta översittarretoriken, inte helt olik den berättarton nätmobbaren Alex Schulman hade innan han ”rebrandade” sitt varumärke inför en överraskande förlåtande publik) och är mer självbiografiskt reflekterande än journalistiskt granskande. Och det är ingenting konstigt alls med det. Podden är vad den är – och den är inte journalistisk, vilket den inte heller behöver vara.

I den genomsnittliga läsarens (eller i det här fallet lyssnarens) ögon och öron är Sigge Eklund därför helt enkelt inte en journalist.

Det är däremot Marcus Joons.

Vilket är själva kärnan och nyckeln till De Genomsnittligas raseri. Att det finns ett utbrett hat mot journalister är varken en nyhet eller hemlighet. Fråga Åsa Linderborg, Johanna Frändén, Jennifer Wegerup, Robert Laul, Markus Larsson, Karolina Fjellborg, Martin Aagård, Jan-Olov Andersson… Ja, listan kan göras mycket längre. Ni fattar poängen.

Det ovan nämnda personer har gemensamt (förutom att samtliga är mina kollegor på Aftonbladet) är att deras huvudsakliga arbetsuppgift är att bevaka och skildra. Politik, sport, kultur, film och så vidare. De kallar sig inte alltid själva för experter, men det är så folk ser på dem.

Andra sidan av hatets mynt är en skev form av absolut förtroende. Eller kanske snarare avsaknaden av densamma. Ett förtroende som grundar sig i oproportionerliga krav.

De Genomsnittliga förväntar sig ofta att en reporter, krönikör eller kritiker ska vara totalt felfri. Någon sorts supermänniska som inte bara behärskar sitt bevakningsområde till fulländning, utan även är professor i grammatik, matematik, statistik, fysik, historia etcetera. Om så mycket som ett kommatecken är felplacerat döms personen ifråga ofta ut som en komplett idiot.

Har man dessutom mage att tycka någonting som inte stämmer överens med den egna verklighetsuppfattningen och världsbilden är man ute på djupt vatten, hur mycket understöd man än tycker sig ha.

Det ställs höga krav på journalister, med andra ord. Ribban läggs så högt att inte ens Patrik Sjöberg eller Stefan Holm kunnat ta sig över utan att i bästa fall snudda vid den, och av rädsla för misslyckande vädjat till högre makter om att den inte skulle gunga så mycket att den faller.

Vilket i grunden är bra. Vi ska ställa höga krav på journalister. Journalister måste alltid sträva efter att vara så felfria som möjligt. Och när vi har fel ska vi vara transparenta och ödmjuka.

Men ibland går det överstyr. När fördämningarna brister och hatet väller fram som en skoningslös syndaflod. När en journalistisk gärning döms ut på den basala premissen att det är just en journalistisk gärning.

För ärligt talat: hur ofta åker inte vi kvällstidningsjournalister på pressträffar och ställer några pliktskyldiga frågor om aktuell bok/skiva/film – för att sedan dra på en vinkel av mer privat karaktär? Precis som Marcus Joons, som skrev ett porträtt av Sigge Eklund snarare än textreklam för hans nya bok. Det sker dagligen. Själv gjorde jag det för några veckor sedan, när jag blev utskickad till pressträffen för konserten Metal All Stars. Min huvudsakliga uppgift var att intervjua bland andra Max Cavalera om helt andra saker än just Metal All Stars, till vår kommande hårdrocksbilaga. Artiklarna om Metal All Stars (det blev till slut två – om du vill kan du läsa dem här och här) var sekundära.

Ja, det där gäller för övrigt inte bara kvällstidningarna. Även morgontidningarna jobbar till viss del så. Vilket inte borde ses som särskilt kontroversiellt alls: får man chansen så måste man ta den. Och det är inte som att Jan Helin eller Thomas Mattsson brukar rycka ut till typ Carola Häggkvists försvar när hon är sur över att kvällstidningarna varit mer nyfikna på hennes kärleksliv än nya platta.

I det avseendet har jag därför svårt att förstå argumentet från Sigge Eklund att han ”inte förstått vad reportaget skulle handla om”. Med hans erfarenhet och kunskap om mediebranschen är det ju snudd på pinsam retorik.

Men det där bryr sig ju inte den genomsnittliga läsaren/lyssnaren om.

Och ibland känns det faktiskt som att de vädrar blod i alla väderstreck. Som att de letar efter minsta tecken på svaghet och går till obarmhärtig attack när de hittar en.

Som ni säkert märkt har inläggen i den här bloggen på sistone inte kommit lika frekvent som ni kanske är vana vid. Detta sedan Australiska öppna, där jag levererade en del förhandsanalyser som i efterhand var uppåt väggarna galna. Till exempel trodde jag att Novak Djokovic ”löst gåtan” Stanislas Wawrinka (som han hade vissa problem med under säsongen 2013) och därför skulle vinna kontrollerat i deras kvartsfinalmöte.

Wawrinka vann som bekant en dramatisk femsetsrysare – och serverade därmed Djokovic hans första förlust i Melbourne sedan 2010.

Att jag underbyggde min analys med fakta och fann stöd för min tes i att Djokovic kört över Wawrinka både i Paris Masters och World Tour Finals under hösten 2013 (och dessförinnan ganska kontrollerat vunnit deras semifinalmöte i US Open, trots att den matchen gick till fem set), och att han vunnit tre raka Australiska öppna-titlar, brydde sig de genomsnittliga läsarna inte om. De såg i stället sin chans att sabla ner en journalist, en förståsigpåare som inte lever upp till deras högt ställda krav om absolut felfrihet.

För det var givetvis fullständigt obegripligt att jag över huvud taget fått det här ”jobbet”, jag som inte förstår någonting om tennis. Att bloggen inte ens är mitt jobb, utan någonting som jag tagit på mig frivilligt för att jag älskar tennis, och måste sköta vid sidan om mitt dagliga arbete, är av underordnad betydelse i sammanhanget.

Nu tycker säkert en och annan att det är patetiskt att beklaga sig över detta, men då får de väl tycka det. Jag har alltid försökt vara en motvikt till den machokultur som råder inom sportvärlden. En machokultur som å ena sidan tävlar om att rikta de elakaste kängorna och slemmigaste spottloskorna åt oss journalister, och å andra sidan säger åt oss att vi ”inte ska bry oss”.

– Du kan inte ta det personligt, får jag ofta höra från kollegor när jag visar min nedstämdhet efter att ha blivit nersablad.

Men ibland gör jag det.

Jag bryr mig om den genomsnittliga läsaren. Jag försöker att alltid svara på mejl, bloggkommentarer och mentions på Twitter. Helt enkelt för att jag vet att jag har en plattform som är få förunnad. Åtnjuter man sådana privilegier måste man vara ödmjuk. Jag vill inte vara förmer än någon annan. Jag vill diskutera och utbyta uppfattningar och åsikter om den sport vi alla älskar. Inte mästra och diktera alla villkor för något jag betraktar som ett ömsesidigt utbyte. Då krävs också en sorts transparens. Att du står för det du skriver, både när du har rätt och när du har fel. Vi investerar mycket känslor i sport. Om det är patetiskt att sätta ord på sina känslor i ett sådant sammanhang, ja då är det kanske hela kulturyttringen i sig som är patetisk.

Det handlar också om att jag försöker utnyttja den här positionen för att belysa andra perspektiv och bryta gängse normer. Min hyllningstext till Marion Bartoli är höjden av denna ambition, och den text jag till dags dato är överlägset mest stolt över.

Men även det lilla gör skillnad, inbillar jag mig. Att inte kalla vissa spelare för ”dumma i huvudet”, att inte raljera, att inte håna, att inte döma ut kollegor baserat på hörsägen, att inte kritisera utan fakta och understöd. Helt enkelt visa att man kan bevaka sport i allmänhet och tennis i synnerhet utan att hänge sig åt machobullshit, som många inom tennis-Sverige tyvärr gör.

Jag bryr mig och investerar känslor i det jag sysslar med, till priset av att det inte alltid går att freda sig från hånfulla ”attacker” på ett personligt plan.

Mitt självförtroende var i botten efter Australiska öppna och jag har låtit det påverka mitt bloggande. Det blir lätt så när ens schema redan är späckat. Då orkar man inte ge det där lilla extra som krävs för att hålla ruljansen i gång. Att jag ofta har många (men långt ifrån alla) rätt i mina förhandsanalyser är ju ingenting den arga mobben tar hänsyn till. Har du fel så är du inte felfri. Är du inte felfri så är du en idiot. Enkel (o)logik.

Du kommer undan med mycket mer om du inte är journalist. Om du utger dig för att vara en entusiast, av samma skrot och korn som den genomsnittliga läsaren. Då kan du till och med vara hur raljant, hånfull och självupptagen du vill, och ändå åtnjuta respekt.

Som när jag snubblade över det här påståendet om Roger Federer:

Som ni alla vet har Roger Federer givetvis inte lagt om sin backhandsving. Jag kan inte ta gift på det, men jag tror inte att han någonsin gjort det. Under alla år jag följt Roger Federer ordentligt (sedan 2002-2003) har han vad jag kan minnas alltid haft samma grundläggande backhandsving. Vad han däremot inför säsongen 2014 gjort är att han bytt till en större racket, vilket ger honom högre marginal vid bollträffen eftersom denna nya racket inte kräver lika mycket precision och tajming som den gamla.

Jag menar, det räcker ju med att botanisera bland alla Federer-klipp på Youtube i max 10-15 minuter för att slå hål på den där tesen:

Drar ni slutsatsen att Federer lagt om sin backhandsving av de här bilderna? Det borde ni i alla fall inte göra. Ännu tydligare blir det när man studerar hela svingsekvenser, men det tycker jag inte att ni ska behöva göra för att motbevisa den här tesen – den är ju så befängd.

Detta horribla påstående, grundat i en felaktig betraktelse och analys, gick dock obemärkt förbi. Om jag påstått något dylikt hade jag troligen idiotförklarats, eftersom det tyder på ett visst mått av okunskap.

Skillnaden mellan oss är att personen som helt felaktigt hävdar att Roger Federer ”lagt om sin backhandsving för typ hundrade gången i ordningen” inte är journalist. Är man inte journalist i betraktarens ögon och öron så kan man raljera, rikta grundlösa anklagelser till höger och vänster, och ogenerat slänga ur sig sanningar som visar sig vara helt skeva.

Eller, som Sigge Eklund: hävda att man utsatts för ett övergrepp och häckla sin motståndare i en podcast som har närmare 300,000 lyssnare – utan att låta personen som häcklas komma till tals och försvara sig.

Och inte bara komma undan med det.

Utan respekteras för det.

I så fall är jag mycket hellre en journalist som då och då offras på De Genomsnittligas altare.

Toppar, dalar, dramatik, nerver, galna passeringar, omöjliga räddningar, vändningar, offensivt godis.

Ja, finalen i Indian Wells bjöd på det mesta.

Kanske även ett nytt begrepp: Lex Isner.

Favoriten inför matchen var inte den formstarkaste av de båda finalisterna. Roger Federer har gått från klarhet till klarhet under säsongsinledningen, medan Novak Djokovic bjudit på lite av en kräftgång (en mild sådan, men likväl en kräftgång).

Samtidigt var segern över John Isner i semifinalen ett kvitto på serbens höga lägstanivå, att krutet inte alltid måste vara snustorrt för att kunna göra skada.

Finalen mot Federer inledde han dock som befarat – det vill säga skakigt. Hamnade i schweizarens bakvatten tidigt efter att ha tappat sin serve direkt och såg inte ut att kunna reparera skadan under första set. De normalt så solida grundslagen var märkligt svajiga. Han hade problem med sin forehand under hela veckan i Indian Wells och mot Isner förlorade han flera backhand-dueller(!).

Federer spelade riktigt bra i första set. En av de bästa matcherna han presterat i år, tillsammans med semin mot just Djokovic i Dubai. Men då precis som nu handlade mycket av hans spelmässiga övertag om världstvåans tillkortakommanden. I Dubai lät han matchen rinna honom ur händerna efter två bedrövliga set. I Indian Wells bjöd han bort första set med för honom osedvanliga oprovocerade misstag och inledningsvis svagt servande.

Djokovic var osäker i det där setet. Och när han är osäker spelar han ofta Federer rakt i händerna. Schweizaren älskar att kliva fram på de där korta ballongbollarna (okej, nu var det ju inte riktigt Caroline Wozniacki-nivå på Djokovics ballonger, men ni fattar nog poängen) och sätta hög offensiv press. Djokovic hade å sin sida förtvivlat svårt att sätta defensiv press, vilket ju är hans signum.

Men världstvåan fick ordning på allt det där lagom till andra set. Han servade mycket bättre redan i slutet av första, och när han började hitta säkerheten i serven, grundslagen och returtagandet kunde han sätta betydligt högre press på Federer.

Vilket var nödvändigt. Fram till andra set hade Federer dikterat spelet och hela tiden stått med en fot innanför baslinjen. När Djokovic fick bättre tryck och längd på sina slag pressades han tillbaka i banan.

Att folk tjatar om att ”gå fram på nät” när vissa spelare (som Federer) befinner sig i underläge är knappast ovanligt, men jag förvånades ändå över att så många experter gnällde över schweizarens oförmåga att attackera nätet i avgörande set. Hur ska han kunna göra det när en stabiliserad Djokovic står cementerad på baslinjen och pumpar sylvassa grundslag? Att serben dessutom är en av de bästa i världen på att slå passeringar gör ju inte saken direkt lättare för Federer. Att gå på nät är långt ifrån en given taktik mot spelare som Djokovic.

Nog kan man tycka att Federer hade behövt mixa upp spelet på något vis, kanske dragit ner tempot med slice och tvingat fram Djokovic i banan med stoppbollar eftersom världstvåan tilläts styra och ställa från baslinjen ganska obekymrat. Men det stigande antalet oprovocerade misstag från Federers racket under andra och tredje set skvallrade om Djokovics spelmässiga övertag. Federer spelade bra genom hela matchen men fick inte utrymme att spela sitt spel fullt ut efter öppningssetet. Jag tycker inte att det handlade om att han spel fel – Djokovic var helt enkelt för bra när han började göra allting (eller i alla fall det mesta) rätt.

Att Djokovic fick med sig ett tidigt break i avgörande set och sedan gick fram till 5-3 kändes helt väntat.

Och att han återigen skulle bränna chansen att serva hem matchen vid 5-4, för tredje gången i rad?

Ptja. Helt oväntat var det kanske inte…

Dags för Djokovic att serva för matchen. Misslyckas han så lär begreppet Lex Isner cementeras och förevigas.

— Henrik Ståhl (@BollarAvStahl) March 16, 2014

Det blev en Lex Isner. Efter det svagaste servegamet i matchen kunde Federer bryta tillbaka mot 15 och sedan pressa fram ett tiebreak.

Vad handlar egentligen det där om? När under de senaste säsongerna har Djokovic haft så smärtsamt svårt för att stänga matcher? Det hade ju varit en sak om Isner och Federer presterat omänsklig tennis med kniven mot strupen, men både i semin och finalen handlade det om att Djokovic darrade och vek ner sig. Fattar inte var det där kommer ifrån. Märkligt.

I tiebreaket var han hur som helst överlägsen. 3-6, 6-3, 7-6(3) och serben har inkasserat sin första titel för säsongen.

Givetvis grymt imponerande att vinna en turnering efter en, med egna mått mätt, på det hela taget ganska medelmåttig insats.

Men övertygande?

Nja.

Djokovic säger sig vara nöjd med Boris Beckers insatser som huvudcoach, trots det tunga nederlaget i Australiska öppna – en titel han i princip abonnerat på – och halvfloppen i Dubai. Att han ska upprepa sin magiska säsong 2011 är det få som förväntar sig. Inte ens han själv, tydligen:

– Det är inte möjligt. Jag är en annan person. Jag har andra åtaganden i livet, andra prioriteringar, säger han till USA Today.

Kanske syftar han på förlovningen med Jelena Ristic när han nämner ”åtaganden och prioriteringar”, och självklart kan sådant påverka en spelare även på banan. Särskilt Djokovic, som ju tenderar att påverkas mycket av yttre omständigheter.

– Jag har inte riktigt varit mig själv i avgörande lägen i de stora matcherna de senaste två åren. I båda stora matcher jag förlorat i år föll jag med några poängs marginal. Det är något som visar att jag spelar bra, fortsätter han.

– Uppenbarligen, på ett mentalt plan, så lyckades jag inte slå mina bästa slag i rätt lägen. Du får inte en andra eller tredje chans när du spelar mot toppspelarna. Det är bara en tidsfråga innan jag får en ny chans och då kan jag förhoppningsvis förvalta den.

Det där sista visade sig bara vara delvis sant.

Ja, han fick en ny chans. Tre, till och med – två mot Isner, en mot Federer.

Nej, han tog dem inte.

Men vann ändå.

Det kan knappast avfärdas som turligt eftersom han i slutänden avgjorde båda matcherna kontrollerat, men att kasta så många chanser i sjön och komma undan med det är givetvis inte ett tvärsäkert företag.

Det brukar ju sägas i sportsammanhang att tur inte är något man får, utan något man förtjänar.

Vi får se om Djokovic gör sig förtjänt av sin tur även framöver.

Årets första Masters-vecka är snart till ända.

De 96 personer starka startfälten har kokats ner till blott fyra – två på herrsidan, två på damsidan.

I dag avgörs båda finaler. Här är två tänkbara scenarion:

* * *

NOVAK DJOKOVIC (2) – ROGER FEDERER (8)

Två forna världsettor och rivaler på varsin sida om nätet – för första gången i finalsammanhang sedan World Tour Finals 2012 (då Djokovic vann i raka set). 17-15 i inbördes möten till Federer, men 9-4 till Djokovic sedan 2011 (och 4-4 i finaler).

Och den klart formstarkaste av de båda är Roger Federer. Det var det nog inte många som kunde förutse för ett par månader sedan.

Federer har inlett säsongen ruggigt bra. 19-2 i matchfacit (Indian Wells inkluderat) och en titel på två finaler (seger över Tomás Berdych i Dubai, förlust mot Lleyton Hewitt i Brisbane).

Djokovic har, med hans mått mätt, svaga 11-2 i matchfacit – och var för första gången sedan 2005 titellös inför Indian Wells Masters.

De båda möttes så sent som i Dubai för två veckor sedan, i semifinalen. Den gången vände Federer 0-1 i set efter att Djokovic klappat ihop i andra och tredje.

I Indian Wells såg det ut som om serben prickat in formtoppen lagom till semifinalen, efter en ganska trög start: Tvingades till tiebreak mot Victor Hanescu i öppningsmatchen, tappade set mot Alejandro Gonzalez och blev utskåpad av Marin Cilic i första set i åttondelsfinalen (1-6, 6-2, 6-3) innan han körde över Julien Benneteau fullständigt i kvarten (6-1, 6-3).

I semin mot hemmahoppet John Isner vann han första set kontrollerat med 7-5, efter att servat kassaskåpssäkert (vann 25 av 31 poäng i egen serve – enda dippen kom vid 4-5, då han tvingades rädda tre setbollar).

I andra set fortsatte han på inslagen, medan servekanonen Isner hade förtvivlat svårt att hålla sina servegame. Djokovic bröt till 5-4 och fick chansen att serva för matchen. Han brände den chansen efter några busenkla misstag och extremt aggressivt allt-eller-inget-spel från Isner.

Han fick omgående en ny chans, när Isner återigen slarvade bort sin serve.

Djokovic återgäldade tjänsten med att inleda sitt servegame med ett dubbelfel – och sedan bli bruten blankt.

”Men JISSES”, var det enda jag till en början kunde haspla ur mig på Twitter.

En uppumpad Isner kunde sedan vinna efterföljande tiebreak enkelt och tvinga fram ett avgörande set. Ett set som Djokovic visserligen vann stabilt, men siffrorna 7-5, 6-7(2), 6-1 är ändå ingen munter läsning för serbens fans. Inte under de förutsättningarna. Att bli bruten när man servar för matchen två gånger på raken, dessutom mot en så pass svag returtagare som Isner, det är inget gott betyg. Det ska dessutom sägas att Isner under andra halvan av matchen plågades av vad som såg ut att vara en knäskada.

Hur kommer det att påverka hans insats i kväll? Visst, det är starkt att kunna skaka av sig ett så horribelt set och sedan avgöra så pass kontrollerat, men det vore konstigt om sådana där händelser inte låg och gnuggade någonstans i bakhuvudet. Han är trots allt ingen robot, den gode herr Djokovic.

Jag skulle inte vilja säga att Federer sett ut som en rund miljon hittills, det vore en direkt överdrift. Men han har inte tappat set på hela veckan och viftade bort formstarke Alexandr Dolgopolov som om han vore en liten insekt i semifinalen. Nu tycker jag i och för sig att Dolgopolov gjorde sin sämsta match i turneringen. Tappade serve från 40-15 tidigt i första set efter några riktigt hårresande missar och återhämtade sig aldrig riktigt efter det. Såg dessutom ut att störas ordentligt av snålblåsten. Hur som helst ett styrkebesked från Federer.

Spelmässigt är det här något så ovanligt som en dålig matchup för båda spelare. Finns inte jättemånga exempel på det fenomenet som är så talande som just Federer-Djokovic. Typ Berdych mot Jo-Wilfried Tsonga, eller Stanislas Wawrinka mot David Ferrer.

I exemplet Berdych-Tsonga handlar det om att de har liknande spelstil, styrkor och svagheter, och på så vis tar ut varandra. När det gäller Wawrinka-Ferrer är det precis tvärtom: Ferrers spelstil passar Wawrinka ganska bra och vice versa. Wawrinka vill diktera spelet med aggressiv offensiv, Ferrer vill ta ett steg tillbaka i banan och försvara sig med aggressiv defensiv. Det blir lite katt-och-råtta-lek, helt enkelt, där dagsformen ofta är avgörande.

Djokovic-Federer är ett mellanting. Båda vill diktera spelet – Djokovic med långa, nötande baslinjedueller, Federer med varierat spel och offensiva chockeffekter, för att störa motståndarens matchrytm och så ett frö av osäkerhet (vilket Djokovic avskyr, eftersom matchrytmen är så viktig för honom). Djokovic vill hela tiden styra spelet mot Federers backhand för att tvinga schweizaren i försvarsställning och på så vis kunna styra tempot och därmed hela matchbilden. Federer jobbar i grunden mot samma resultat, att få vara den som bestämmer tempo och ha kontroll över matchbilden, men gör det med lite andra medel.

Enbart sett till dagsform tycker jag att Federer är klar favorit i den här finalen. Han har varit väldigt mycket starkare av de båda så här långt, medan Djokovic mest sett frustrerad och bekymrad ut. Så klart ett styrkebesked att ta sig så långt när man inte presterar sin bästa tennis, men i en final är det lite andra bullar.

Och nu är det ju inte bara dagsformen som avgör. Fram till den där semifinalen i Dubai hade Djokovic tre raka segrar (och 6 på deras senaste 8 möten) mot Federer. Efter höstens drabbningar kändes det som att Federer även framöver skulle få nöja sig med att i bästa fall ta set mot serben.

Nu har dynamiken återigen förändrats – och som vi alla vet trivs Djokovic som underdog. Att Federer lyfts fram som favorit (dock inte av oddssättarna, som drygt 1,50 gånger pengarna på Djokovic och 2,60 på Federer) kan stärka honom.

Dessutom är det nog ingen överdrift att påstå att Djokovic suktar efter årets första titel. Han föll mot Wawrinka i en gastkramande femsetare i Australiska öppna-kvarten och har sedan dess bara spelat en turnering, i Dubai där det som sagt blev pisk mot just Federer i semin.

Djokovic är revanschsugen – och förhoppningsvis motiverad. I så fall har den här matchen potential att bli en riktig nagelbitare.

Som det sett ut hittills i Indian Wells tror jag dock mer på Federer, även om en nivåhöjning från Djokovic kan komma lika plötsligt och oväntat som en positiv tweet från något av cyberrymdens alla bittra nättroll.

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA (3) – FLAVIA PENNETTA (21)

Oj. Hoppsan. Flavia Pennetta slog alltså Li Na i semifinalen – i raka set: 7-6(5), 6-3. Räck upp en hand om du tippade den här finaluppställningen för en vecka sedan…

Själv tippade jag Radwanska och Li Na i final, med Radwanska som slutsegrare. Just det sistnämnda tipset känns ju lite säkrare nu än om världstvåan stått på andra sidan nätet.

Visst har Pennetta gjort en fantastisk resa de senaste månaderna (semifinal i US Open, kvartsfinal i Australiska öppna och Dubai), men kan hon slå toppspelarna i en Masters-final?

Teoretiskt, ja. Självklart. Kan hon slå Li Na i en semifinal så kan hon mycket väl slå Radwanska i en final.

Men det känns inte så troligt. Hon körde visserligen över polskan i Dubai, men Radwanska har 4-2 i inbördes möten och vann deras senaste möte i Indian Wells (2012) enkelt. Hon har visserligen aldrig vunnit titeln i Indian Wells, men har bra resultat här (hennes tredje bästa Premier-turnering, efter Miami och Tokyo).

Spelmässigt påminner Pennetta om offensiva Simona Halep, som Radwanska slog i raka set i semin: 6-3, 6-4. Vilket passar världstrean bra. Det gäller alltså för Pennetta att inte bara spela aggressivt – utan extremt aggressivt. Helst ska hon göra en av sina bästa matcher någonsin. Vilket inte är det lättaste mot Radwanska.

Särskilt inte i sin första Premier Mandatory-final någonsin.

Det har inte varit så mycket action i bloggen på sistone, som ni har märkt.

Jag hade visserligen hört talas om ”vabruari”, men kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle göra skäl för sitt namn på ett så fullständigt skoningslöst sätt.

Ska dock inte tråka ut er med sådant en dag som i dag. Ursäkter urschmäkter.

Det har ju hänt en del på touren de senaste veckorna. Rafael Nadals rygg höll hela vägen i Rio de Janeiro (finalseger över formstarke Alexandr Dolgopolov i raka set), Ernests Gulbis körde över hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga i Marseille-finalen, Kevin Anderson förlorade sin fjärde raka ATP-final i Delray Beach (förlust mot Marin Cilic), Roger Federer utmanövrerade både Novak Djokovic och Tomás Berdych på vägen mot sin första titel för året i Dubai och suveräna Serena Williams föll pladask i raka set mot Alize Cornet (som sedan förlorade mot Serenas syster Venus Williams i finalen), Grigor Dimitrov avfärdade Gulbis, Andy Murray och Anderson i Acapulco (och bärgade därmed första 500-titeln i karriären, andra ATP-bucklan totalt) och Federico Delbonis knep segern i en ganska sval tillställning i  Sao Paulo.

Bland annat.

Och nu är det så äntligen dags för årets första Master, i Indian Wells. Och vi bjuds alltså i vanlig ordning på två Masters på raken, som ni vet. När Indian Wells är avklarade rullar tenniscirkusen nämligen vidare till Miami. Finns så klart både för- och nackdelar med ett sådant upplägg.

Men en sak i taget – låt oss ta en titt på lottningarna och försöka oss på att vaska fram ett par potentiella slutsegrare:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Nadal toppseedad. Har till en början en ganska enkel resa, med Dolgopolov och Gaël Monfils som potentiella första hot (i en eventuell tredjerunda respektive åttondelsfinal). På den nedre halvan av den här kvartsfinalsektionen har Andy Murray motorväg till åttondelen. Möjligen att han kan störas lite av Igor Sijsling (eller kanske framtidslöftet Jiri Vesely?), han har trots allt haft svårt att hitta formen efter skadefrånvaron. Pablo Andújar presterade visserligen typ sin bästa tennis i karriären i Rio de Janeiro, men på hardcourt ska han rimligtvis inte kunna rubba världsfemman.

I åttondelen riskerar dock Murray att stöta på Jerzy Janowicz eller Milos Raonic. Med tanke på kanadensarens skadebekymmer (har inte spelat sedan Australiska öppna, på grund av en vristskada) är Janowicz det på papperet mest logiska alternativet. En Janowicz på bra spelhumör är som bekant alltid ett hot mot nästan alla spelare.

Hur som helst känns det som att Murray har riktigt goda chanser att ta sig till kvartsfinal – och där få möta Rafael Nadal för första gången sedan Tokyo-finalen 2011 (som Murray vann). Om Nadal är frisk och hel så kan jag inte se att han blir utslagen före kvartsfinal. Och Murrays fina lottning… Ja, nu är han som sagt inte direkt i kalasform, men han är inte en spelare man bara joggar förbi.

David Ferrer är skadad och Stanislas Wawrinka är därför tredjeseedad. Han har så klart lottats i samma kvartsfinalsektion som sin landsman Roger Federer, den enda personen i världen han inte kan slå. Okej, det är både lite elakt och överdrivet, men det råder liksom ingen tvekan om att Wawrinka har förtvivlat svårt mot Federer. Jag tror att ”Stanimal” i hemlighet önskar att världsåttan ska hamna i en sån där formsvacka som kantade hela hans 2013 och trilla ur på vägen.

Ska för övrigt bli intressant att se hur Wawrinka presterar i sin första ATP-turnering sedan triumfen i Australiska öppna. Han har fixat överlägsna 11-0 i matchfacit och två titlar på två tävlingar så här långt i år. Så klart oerhört imponerande – men än mer imponerande vore det förstås om han fortsatte på inslagen väg. Nu när han inte bara tagit sig till sin första Grand Slam-final i karriären utan dessutom vunnit den har säkerligen de där sista mentala spärrarna släppt, men det skulle inte förvåna mig om han råkar ut för en liten kalldusch i Indian Wells. Han är inte underdog på samma sätt längre och kommer därför att ha en annan sorts press på sig, en som han inte riktigt är van vid.

Han har dessutom en lite halvknepig lottning. Ivo Karlovic vill nog möta i sin öppningsmatch (om han tar sig förbi Alex Bogomolov Jr, förstås). Särskilt inte med tanke på att kroaten upplevt något av en pånyttfödelse de senaste månaderna. Andreas Seppi i en eventuell tredjerunda är inte oäven han heller. Sam Querrey däremot… Nej, det skulle förvåna mig oerhört om Wawrinka förlorade mot honom i en Master. 4-8 i matchfacit och 38 tappade placeringar på världsrankningen inom loppet av knappt ett halvår skrämmer inte direkt.

I åttondelen väntar troligen Kevin Anderson. Och sedan alltså Roger Federer. Ganska smörig lottning för schweizaren. Möter en kvalspelare i sin första match, därefter ännu en kvalspelare eller Juan Mónaco/Dmitrij Tursunov. I åttondelen väntar sedan Kei Nishikori eller formsvaga Tommy Haas (eller kanske Jeremy Chardy? Han brukar kunna höja sig ett snäpp i de här sammanhangen). Det är inte så man darrar av skräck, direkt – även om både Nishikori och Haas kan ställa till lite besvär, under rätt förutsättningar.

Ser väldigt mycket fram emot båda dessa kvartar, faktiskt. Känns på förhand som att Nadal inte borde ha några jättestora problem mot Murray med tanke på den sistnämndes tveksamma form, men det blir ändå häftigt att äntligen få se dem mötas igen. Jag brukar inte se tjusningen i matchupen Federer-Wawrinka, men just här i Indian Wells 2014 känns den extremt lockande.

Semifinalen då? Där ser jag helst Nadal-Wawrinka, för jag tror faktiskt att Wawrinka kan hota Nadal även när spanjoren inte är fysiskt kvaddad. Vem vill inte se en miniatyrrepris på finalen i Melbourne, men med lite jämnare odds? Tror dock lite mer på Federer. Han såg riktigt riktigt bra ut i Dubai och har ett ganska massivt psykologiskt övertag på Wawrinka.

De går vidare till semifinal: Nadal, Federer.
Skrällvarning: Wawrinka, Monfils, Dolgopolov, Janowicz.
Bubblare: Murray, Raonic, Nishikori.

* * *

UNDRE HALVAN:

Är det någon som har imponerats av Novak Djokovic så här långt i år? Det är nog inte så många som svarar ja på den frågan. Nu är ju visserligen kraven på honom snudd på omänskliga, men det han åstadkommit hittills den här säsongen… Han gick in i Australiska öppna som dunderfavorit men föll igenom redan i kvartsfinalen mot Wawrinka. Han gick in i semifinalen mot Roger Federer som stor favorit men klappade ihop och förlorade trots att han vann första set med övertygande 6-3.

Någonting står inte riktigt rätt till när det gäller Djokovic. Jag vet inte vad, men det kanske är något privat – för inte kan väl Boris Becker ha kvaddat honom spelmässigt redan? Skämt åsido. Djokovic må vara mentalt stark i många avgörande matchlägen, men han påverkas också väldigt mycket av yttre omständigheter. Vilket inte är konstigt. Visar bara att han är mänsklig, trots att han säsongen 2011 nästan bevisade motsatsen.

Om de här senaste flopparna påverkar honom negativt eller positivt i Indian Wells återstår att se. Förhoppningsvis känner han hämndlystnad och skärper till sig. Förra året dröjde det till Shanghai innan han ens nådde final i Masters-sammanhang efter triumfen i Monte Carlo. I år hoppas vi att han är med i leken på allvar under hela säsongen.

Halvknepig lottning för världstvåan. Ivan Dodig utgör väl kanske inte ett direkt hot, men ändå inte en idealspelare att möta redan i tredjerundan. Sen väntar troligen formstarke Cilic i åttondelen. Han har tveklöst kapacitet att göra livet surt för Djokovic.

Kvartsfinalen då?

Ja, där måste nog faktiskt Tsonga hållas som favorit på förhand, i och med Juan Martín del Potros skadebekymmer. Återigen den där handleden som krånglar. Struligt år för argentinaren hittills. Förlust mot doldisen Roberto Bautista-Agut redan i andra omgången i Melbourne, torsk i raka set mot Gulbis i kvarten i Rotterdam och var sedan tvungen att avbryta sin öppningsmatch mot Somdev Devvarman i Dubai. Är ju så klart en av huvudutmanarna om han är hel och frisk, men det ser tyvärr ut som att världssjuan kommer att tappa en hel drös värdefulla poäng här (har en finalplats från i fjol att försvara).

På den övre kvartsfinalhalvan har vi världsfemman Berdych, nian Richard Gasquet och ett helt knippe andra intressanta namn – som Gulbis, Dimitrov, Fernando Verdasco, John Isner och Philipp Kohlschreiber. Ett litet getingbo däruppe. Verdasco kan skrälla mot Gasquet, en tredjerunda mellan Isner och Kohlschreiber känns som en ganska öppen historia (fördel Isner dock, i och med att han spelar på hemmaplan), Gulbis och Dimitrov möts förhoppningsvis för tredje gången i år.

Berdych har en enkel väg till åttondelsfinal, men möter där troligen Dimitrov eller Gulbis. Jag sätter ju gärna mina slantar på Gulbis där, eftersom jag tycker att han generellt är starkare än Dimitrov när han är i så bra form som han varit hittills i år (i Acapulco pressade han Dimitrov till tre set, trots att han var sliten efter hård matchning – i Rotterdam vann han i raka set).

Svårare att plocka ut en kvartsfinalist till Berdych. Gasquet, Verdasco eller Isner. Och där ligger ju Isner bra till. Spelar aldrig någonsin så bra som han gör i USA. Jag skulle vilja säga att vägen ligger öppen för Isner här, enbart sett till lottningen. Helst hoppas han nog att Verdasco skrällslår Gasquet. Verdasco avskyr verkligen att möta servekanoner, särskilt på hardcourt.

Berdych-Isner i semi? Inte helt otänkbart. Även om jag personligen gärna skulle se en lite mer oväntad matchup, som Verdasco-Gulbis, eller Kohlschreiber-Dimitrov.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Berdych.
Skrällvarning: Tsonga, Gulbis, Isner, Cilic, Gasquet.
Bubblare: Verdasco, Dimitrov, del Potro, Pospisil.

Semifinalerna: Nadal slår Federer, Berdych slår Djokovic.

FINALEN: Nadal slår Berdych.

Wow. En förhandsanalys där man inte tippar Djokovic i final. Händer ju inte jätteofta, men någon gång ska man väl dra till med mer överraskande gissningar. Det har trots allt hänt mycket spännande på touren den senaste tiden, och maktbalansen i toppen har rubbats rejält. Det blåser kraftiga vindar däruppe. Ska bli intressant att se vilka utmanare som tar tillfället i akt att mobilisera och gå all-in här i årets första Master.

* * *

DAMER

ÖVRE HALVAN:

Li Na toppseedad som ni ser, eftersom Serena Williams bojkottat Indian Wells sedan hon vann där 2001.  Ingen busenkel lottning för världstvåan. Troligen Klara Zakopalova i tredjerundan och därefter Anastasija Pavljutjenkova eller Bethanie Mattek-Sands i åttondelsfinalen (Sabine Lisicki är givetvis inte chanslös, men hennes formkurva har pekat stadigt neråt sedan Wimbledon-finalen förra året). Alla spelare är förstås underdogs mot Li Na, men med skrällpotential.

Världsnian Petra Kvitová får nog anses vara huvudkandidat till kvartsfinalplatsen mot Li Na, med Australiska öppna-finalisten Dominika Cibulkova, Svetlana Kuznetsova och Ekaterina Makarova som utmanare. Ska bli intressant att se vad hemmafavoriterna Vania King och Coco Vandeweghe kan åstadkomma. Tror hur som helst att det blir Cibulkova eller Kvitová som kniper kvartsfinalbiljetten.

Den nedre regionen av den här halvan är lite av ett getingbo. Världsfemman Maria Sjarapova gör sin första turnering sedan Paris i slutet av januari och måste troligen kriga sig förbi Julia Görges, oförutsägbara Sorana Cirstea eller Andrea Petkovic, och Samantha Stosur/Flavia Pennetta/Mona Barthel. Ingen optimal lottning för Sjarapova.

Även världssexan Angelique Kerber har en krånglig väg mot kvartsfinal. Riskerar att möta framtidslöftet Garbine Muguruza i tredjerundan och Ana Ivanovic eller Sloane Stephens i en eventuell åttondel.  Ivanovic inledde ju året urstarkt men har sedan formdippat lite. Slog dock Kerber i Dubai. Muguruza har gått från klarhet till klarhet under säsongsinledningen, medan Stephens har två raka förluster och svaga 3-3 i matchfacit hittills under 2014. Ingen vild gissning att Kerber nog helst slipper Ivanovic.

Jag skulle tro att det blir Ivanovic mot Kerber eller Muguruza i åttondelsfinalen. Om nu inte Stephens får en plötslig formboost tack vare hemmaplanen. Inte omöjligt, men på förhand tycker jag att en åttondel mellan Ivanovic och Kerber/Muguruza känns trolig.

De går vidare till semifinal: Li Na, Ivanovic.
Skrällvarning: Kerber, Muguruza, Kvitová, Cibulkova.
Bubblare: Sjarapova, Stephens.

* * *

UNDRE HALVAN:

Världstrean Agnieszka Radwanska andraseedad, och hennes största hot på vägen mot semifinal är åttan Jelena Jankovic, tolvan Caroline Wozniacki och 26-rankade Kaia Kanepi.

Möter Heather Watson i öppningsmatchen. Hon har betydligt högre kapacitet än hennes rankning skvallrar om (134), men har haft några tunga månader och ska normalt inte rå på Radwanska. Sedan Elena Veznina i tredjerundan, vilket inte heller borde vara några stora bekymmer. Alize Cornet har ju visat god form på sistone, och tar hon sig förbi Carla Suarez-Navarro kan hon kanske störa världstrean en aning. Men nej, på det hela taget känns det som att Radwanska ska ta sig till semifinal relativt enkelt – oavsett om hon möter Jankovic, Wozniacki eller Kanepi i kvarten. Här tycker jag för övrigt att ni ska hålla ett öga på 41-rankade 22-åringen Bojana Jovanovski. Möter Wozniacki i andrarundan. Finns ju lite skrällpotential där.

Övre delen av den här halvan är kanske en smula knepigare att tippa, men visst känns det som att världsfyran Victoria Azarenka har motorväg till åtminstone kvartsfinal. Lauren Davis är visserligen inte en busenkel förstamotståndare, men ser inte riktigt att någon ska kunna hota henne (formsvaga Roberta Vinci? Ojämna Kirsten Flipkens? Veteranen Daniela Hantuchova, som har bleka 3-5 i matchfacit i år?), om inte Madison Keys spelar som i trans och tar hela Indian Wells med storm. Känns som att det borde bli Keys eller Flipkens i kvarten.

Vill nog påstå att världssjuan Simona Halep är huvudkandidat till den andra kvartsfinalplatsen. Busenkel lottning, spontant: 162-rankade 18-åringen Allie Kiick i öppningsmatchen, Yanina Wickmayer eller Lucie Safarova i tredjerundan, Sara Errani eller mer troligen Eugenie Bouchard i åttondelen. Hoppas ju väldigt mycket på Bouchard här, men visst vore det kul om Halep överbevisar både mig och min poddkollega Andreas Käck. Inför säsongen trodde vi båda att hon skulle kunna hålla sig inom topp 10, men inte göra så överdrivet mycket större framsteg än så under återstoden av karriären.

De går vidare till semifinal: Radwanska, Azarenka.
Skrällvarning: Halep, Bouchard.
Bubblare: Errani, Flipkens, Keys.

Semifinalerna: Li Na slår Ivanovic, Radwanska slår Azarenka.

FINALEN: Radwanska slår Li Na.

Haha, ibland undrar jag varför jag ens bemödar mig med att tippa semifinalister, finalister och vinnare. Det är ju snudd på omöjligt att pricka in alla de positionerna.

Men nåväl. Friskt vågat, hälften vunnet – som man brukar säga.

Det spelas förstås tennis för fullt, så här ett par veckor efter skrällarna i Australiska öppna.

Men så händer det ju lite annat också, vid sidan av.

Det känns därför rimligt att inleda det här inlägget med att prata lite om Roger Federer, Rafael Nadal och Andy Murray. Bland andra.

Roger Federer ställde som bekant upp i Davis Cup-mötet mellan Schweiz och Serbien förra helgen. Typ i sista minuten, ska tilläggas. Världsåttan dök upp i serbiska Novi Sad i onsdags förra veckan – två dagar före sin första match.

Det gav så klart en serie som saknade Serbiens tre högst rankade spelare (Novak Djokovic, Janko Tipsarevic och Viktor Troicki) lite välbehövlig stjärnglans. Innan Federer landade var den nykrönte Melbournekungen, världstrean och Schweizettan Stanislas Wawrinka den enda spelaren inom topp 100 på världsrankningen.

Federer vann sin match och Wawrinka vann både sin singel och dubbel (i par med Marco Chiudinelli), men det var inte Schweiz seger över fjolårsfinalisten som skapade buzz och rubriker (förväntningarna på ett serbiskt Davis Cup-lag som leddes av 101-rankade Dusan Lajovic var milt uttryckt låga).

Det var Federers plötsliga intresse för Davis Cup.

Historiskt har Federer ryckt ut och räddat Schweiz från att halka ur den prestigefulla World Group (Davis Cups högstadivision) när det har behövts, men han har aldrig satsat på Davis Cup. Han har kritiserats – av bland andra Stanislas Wawrinka så sent som 2012 – för att han inte engagerar sig ordentligt i lagtävlingen och kommer och går lite som han vill och han har troligen aldrig heller närt någon förhoppning om att få komplettera sin samling med en DC-statyett.

Ja, förrän nu alltså.

Där han tidigare ledde en ganska hopplös skara lagkamrater, med ett oerhört talangfullt undantag som dock aldrig vann de viktiga matcherna, har han nu i Wawrinka en gunslinger som på sistone presterat avsevärt mycket bättre än han själv.

Så himla enkelt kan det mycket väl vara. Att han väntade in i det sista med att inställa sig i Novi Sad beror sannolikt på att han ville vara helt säker på att inte Djokovic plötsligt tänkt dyka upp. Att bli fullkomligt överkörd av sin nemesis Nadal i Melbourne och därefter tvingats möta Novak på serbens hemmaplan hade sannolikt inte gjort underverk för hans självförtroende, om man säger så.

Med Djokovic frånvarande fick han nu chansen att puckla på Serbien och förbättra relationen med sitt Davis Cup-lag, om det nu ens var nödvändigt (gammalt groll mellan Federer och Wawrinka måste anses vara begravt sedan länge, och världsåttan har räddat Schweiz tillräckligt många gånger för att ge honom en viss immunitet).

Men även en annan frågeställning flyter av förklarliga skäl upp till ytan: Federer har alltid sagt att han inte prioriterar Davis Cup för att det skulle kunna påverka hans chanser att vinna Grand Slams. Innebär hans förändrade inställning att han numera ser sina chanser att vinna Davis Cup som större än att vinna en 18:e Grand Slam-buckla?

En inte alls orimlig tanke. Och det är väl egentligen inget fel i det? Rekordet på 17 Grand Slams står sig ju fortfarande och DC-titeln lyser med sin frånvaro i troféskåpet. Om han vid en samlad bedömning kommer fram till att han, teoretiskt, har större chans att vinna DC än en till GS, då är det knappast konstigt att han satsar på DC. Hade snarare varit konstigt om han inte gjorde det.

Och ja, nu är ju det här förstås bara spekulationer, men faktum är att Schweiz i dagsläget är en av favoriterna till att vinna titeln. Det verkar som att Frankrike tar täten i favoritskapet bland de flesta internationella experterna. Med all rätt. De har det på papperet starkaste laget. Själv ser jag Frankrike, Schweiz och Tjeckien som favoriter. I den ordningen. Med Tyskland eller Italien som uppstickare (Storbritannien har ju i ärlighetens namn bara Andy Murray).

Trodde faktiskt inte att Davis Cup anno 2014 skulle bli så här intressant, med tanke på att så många länder ställde upp med i bästa fall B- eller till och med C-lag (Serbien, Spanien, Kanada, Argentina).

* * *

Rafael Nadals ryggskada var lyckligtvis inte så allvarlig. Tanken var att världsettan skulle komma till start i Buenos Aires nästa vecka, men ett magvirus har gjort att han inte kunnat träna ordentligt inför turneringen.

Svepskäl? Kanske. Antingen så försöker han tona ner skadan eller så anser han helt enkelt bara inte att han kan prestera på den nivå han vill och väljer därför att avstå. Inga konstigheter.

Han har hur som helst inte dragit sig ur den nya 500-turneringen i Rio de Janeiro (Memphis, som spelas samma vecka, har nedgraderats till 250) om två veckor, så vi kan ju hoppas att vi får se honom där i stället.

* * *

Andy Murray såg stark ut i Davis Cup i helgen. Körde först planenligt över Donald Young i raka set och brottade sedan ner USA-tvåan Sam Querrey i fyra (Querrey hade dessförinnan chockbesegrats av 156-rankade James Ward).

Detta alltså på grus. Murrays stora hatunderlag – som amerikanerna valde! Det var så klart ett strategiskt val. Nu är USA:s DC-lag inga grusstjärnor direkt, men de resonerade som så att nackdelen skulle vara större för Storbritannien.

Vad de däremot inte hade räknat med var att John Isner skulle lysa med sin frånvaro. Om han funnits med i uppställningen så hade det hela nog sett lite annorlunda ut. Isner hade varit knapp favorit mot Murray, och om han vunnit den matchen så hade Querrey kunnat kosta på sig en skrällförlust eftersom bröderna Bob och Mike Bryan garanterat gjort sitt jobb i dubbeln (vilket de gjorde – behöver jag ens nämna att Ward troligen inte haft mycket att sätta emot Isner i en eventuellt avgörande match?).

Nu hade inte Querrey råd att förlora mot Ward, men gjorde det ändå. Snipp snapp snut, så var sagan slut. För jenkarna, alltså.

Nu väntar Italien för britterna. Ingen jättelätt uppgift, med tanke på att Storbritanniens lag består av Murray och… ja, bara Murray egentligen. Om man ska vara krass (och kanske lite elak).

Hur som helst skönt att se Murray i så pass bra form ändå. Nu föll han visserligen kort mot den enda riktiga utmaningen han ställts inför, Roger Federer i Australiska öppna, men det är ändå positiva besked han lämnar ute på banan. Viktigt. Han har en lång grussäsong att ”se fram emot” och är inte ens semifinalseedad under vårens stora turneringar… (I alla fall inte under en tid framöver.)

Andy Murray har för övrigt valt att ställa upp i Mexican Open i Acapulco om tre veckor, för första gången någonsin.

Anledningen?

Turneringen har gått över från grus till hardcourt. Jag ska erkänna att jag blev lite perplex när jag såg hans namn i startfältet eftersom min hjärna lyckats sortera bort informationen om underlagsbytet (vill minnas att jag tog del av nyheten redan i höstas).

Mycket trivsammare startfält för en toppspelare i Acapulco än Dubai – fem topp 10-spelare i Dubai, två i Acapulco (Murray och David Ferrer) – så det är inte särskilt konstigt att han väljer Mexico framför Förenade Arabemiraten.

* * *

Annars då?

Well.

Tommy Robredo åkte ut med huvudet före i Vina del Mar: 3-6, 7-6(8), 6-4 mot Leonardo Mayer.

Och regerande mästaren Horacio Zeballos fick stryk i raka set mot Daniel Gimeno-Traver redan i sin andra match: 6-3, 6-3. Fast det var inte speciellt oväntat. Zeballos har levt på sitt rykte i ett år. Nu kom verkligheten ikapp. Argentinaren tappar 44 placeringar på världsrankningen – och trillar ur topp 100 (landar på 111).

Annars har det mesta gått som förväntat i Chile.

I Zagreb har vi däremot bjudits på en skräll i samma klass som Robredos förlust mot Mayer –andraseedade Mikhail Juzjnyj föll i en tresetare mot 358-rankade kvalspelaren Björn Phau: 4-6, 7-5, 6-1. Hoppsan.

Dessutom har Andrej Kuznetsov slagit ut både Sergej Stakhovskij och Igor Sijsling. Lite oväntat. Och kul! Har följt honom ett tag nu och tror som bekant på honom.

Vad har hänt mer i Zagreb? Ivan Dodig slog ut landsmannen Ivo Karlovic i raka set – och möter nu en högre rankad landsman, titelförsvararen Marin Cilic. Kan bli en riktigt intressant match. Cilic kommer så klart vara förhandsfavorit, men jag tror att Dodig kan störa honom rejält.

I Montpellier fick andraseedade Gilles Simon stryk i raka set mot 36-åringen Marc Gicquel: 7-6(4), 6-3. Såg inte matchen så vet inte om Gicquel var fantastisk eller Simon dålig, men det vore inte särskilt underligt om Simon – som kämpade sig igenom ett par femsetare i Australiska öppna med skada – inte kunde prestera på topp.

Fler franska skrällar! 249-rankade Albano Olivetti är klar för sin andra kvartsfinal i karriären efter seger över veteranen Nikolaj Davydenko i dag: 7-6(5), 6-7(5), 7-5.

* * *

Alla dagens resultat (hittills):

Vilken uppvisning!

Farhågorna om Rafael Nadals monsterblåsa, som ställde till problem för världsettan mot Kei Nishikori i åttondelsfinalen och Grigor Dimitrov i kvarten, visade sig överdrivna.

Roger Federer i kalasform blev en munsbit för The Manacorian Beast.

Om han nu stördes av blåsan (vilket han måste ha gjort – den såg chockerande läskig ut redan i första set) så visade han inga eller i alla fall väldigt få tecken på det. Han seglade igenom sina servegame busenkelt och hade till synes inga som helst problem med att få styrsel på sina grundslag.

Behöver jag ens beskriva matchbilden i sin helhet?

Äh, vi kan väl göra det med en gammal filmgoding:

– Same procedure as last time, Rafa?

– Same procedure as always, no?

Nadal styrde spelet mot Federers backhand och monterade undan för undan ned både den och schweizarens självförtroende. Jag tycker att Federer spelade bra inledningsvis, och hans backhand såg faktiskt bra ut – men mot slutet av tredje set hade till och med han tappat tron på sig själv och sina chanser i den här matchen.

Där han i första set försökte utmana Nadal med aggressiva backhandslag började han från mitten av andra set att falla tillbaka i sitt klassiska försvarsmönster: Slice, slice, slice. Det funkade ibland, men bara när de blev så där extremt låga och korta. Det är, som ni förstår, oerhört svårt att leverera så bra slicear på stadig basis. Särskilt mot Nadal, vars överskruvade forehandslag är svårhanterliga för en spelare med enhandsbackhand.

Han försökte ändå söka sig till nätet (42 nätattacker blev det totalt, vann 23 av dem), men det gav honom inte det övertag han hade hoppats på (och som han fick mot Andy Murray i kvartsfinalen).

Framför allt kom han inte åt Nadal över huvud taget i spanjorens servegame. När han returnerade med block blev de för lösa och korta, varpå Nadal kunde kliva fram och ta kommandot i duellen. När han returnerade aggressivt slog han ofta bort sig. Han hittade aldrig en bra balans där och blev alltsomoftast tillbakapressad långt bakom baslinjen. Att krypa runt i baslinjens skyttegrav några meter från linjen är verkligen inte Federers territorium, om man säger så. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad Federer hade för gameplan i sina returgame, men vad det än var så var effektiviteten snudd på 0.

Nej, det var i princip Nadal för hela slanten i den här matchen. Han fick Federer precis dit han ville och lät sig inte skrämmas av att den gamle rivalen försökte skruva upp tempot emellanåt (även på backhandsidan, men Nadal hade nästan varje gång ett effektivt svar på de utmaningarna).

Federer ställde frågan ibland – men Nadals svar blev alltid lika rappt som brutalt.

Som allra bäst spelade schweizaren när han hade breakbollar mot sig. Då plockade han fram sina bästa servar och blåste upp självförtroendet i topp. Det har varit lite olikt honom, om man bara ser tillbaka på 2013. En positiv utveckling och något Federer kan ta med sig efter denna 23:e förlust mot Nadal.

23-10 i inbördes möten till Nadal. 9-2 i Grand Slam-sammanhang. Sist Federer slog Nadal i en Grand Slam-turnering var för sex och ett halvt år sedan – i Wimbledon-finalen 2007.

Här hade Federer sin bästa chans på länge att slå sin omöjliga nemesis. Schweizaren var själv som sagt i kalasform, medan världsettan plågades av The Blister of All Blisters.

Inte ens det stoppar alltså Rafael Nadal.

Som kan rycka fram till 15,000 poäng på världsrankningen om han vinner på söndag – 5,000 före tvåan Novak Djokovic. Han kommer dessutom då att vara regerande mästare i tre av fyra Grand Slam-turneringar. Ett helt otroligt facit för Nadal, som kom tillbaka efter sju månaders skadefrånvaro så sent som februari 2013.

Med tanke på Nadals status (det vill säga att blåsan inte hämmade honom så mycket som befarat) är det ingen överraskning över huvud taget att han gör rent hus mot Federer och vinner i raka set: 7-6(4), 6-3, 6-3. Det reser också frågan: Hur sjutton ska finaldebuterande Stanislas Wawrinka kunna stoppa honom? Wawrinka har visserligen en stabilare (enhands)backhand än sin landsman Federer men är samtidigt inte alls lika snabb, så det blir ju ändå plus minus noll.

Nej, visst känns det som att Nadals enda riktiga hot åkte ut redan i kvartsfinalen och att det nu är öppen autobahn fram till spanjorens totalt 14:e Grand Slam-buckla i karriären.

Jag hoppas verkligen att Wawrinka ska kunna bjuda upp till dans.

Men nog hoppades han i sin tur att helvetesblåsan skulle plåga Nadal mer än så här.

För när han nu är framme i final kan vi ge oss fan på att han kommer gå genom eld för att bärga sin andra buckla i sin totalt tredje final i Melbourne (slog Federer i en femsetare 2009, föll mot Djokovic i en femsetare 2012).

I finalen kan ingen blåsa i världen stoppa Rafael Nadal.

Stanislas Wawrinkas superskräll är vida känd vid det här laget.

2-6, 6-4, 6-2, 3-6, 9-7 mot regerande mästaren Novak Djokovic i kvartsfinalen.

Första gången sedan 2010 som världstvåan missar en semifinal i Australiska öppna.

Mitt idiottips inför matchen är ungefär lika känt. Jag hävdade alltså att Djokovic knäckt gåtan och inte skulle få några överdrivet stora problem mot schweizaren.

Det fick han inte heller.

I första set.

Sen brakade helvetet lös för serben.

Jag ska inte tråka ut er med en analys av en två dagar gammal match, men vi kan väl konstatera att Wawrinka gjorde en helt fantastisk match, medan Djokovic på det hela taget svarade för en insats som lämnade en del övrigt att önska. De två sista misstagen (som när han skickade ut en volley långt över sidlinjen i vidöppet läge på matchboll) var gräsliga och väldigt o-Djokoviciga.

Wawrinka följde hur som helst upp sin skräll med att slå ut Tomás Berdych i fyra set i dag: 6-3, 6-7(1), 7-6(3), 7-6(4). Det var absolut ingen skräll alls. Spelmässigt är Berdych en bra matchup för Wawrinka, som dessutom hade tre raka segrar och 8-5 i inbördes möten inför matchen.

Förbannat starkt av Wawrinka att slugga sig fram till sin första Grand Slam-final i karriären. Och på det här sättet, genom att slå ut först världstvåan och sedan världssjuan… Ruggigt imponerande. Svenske tränaren Magnus Norman ska givetvis ha ett helt godståg med cred för den här succén.

* * *

På damsidan har vägen till final om möjligt kantats av ännu större skrällar.

Först åkte som bekant Maria Sjarapova ut mot Dominika Cibulkova. Sen var det Serena Williams tur att dra det kortaste strået i sin match mot Ana Ivanovic.

Sen åkte dessutom tvåfaldiga titelförsvararen Victoria Azarenka ut med huvudet före i kvartsfinalen, mot världsfemman Agnieszka Radwanska.

Radwanska fick därefter storstryk mot Cibulkova, och fjolårsfinalisten Li Na körde över framtidslöftet Eugenie Bouchard.

Vilket alltså innebär att det blir Li Na mot Dominika Cibulkova i final.

Världsfyran kan knappast betraktas som en gigantisk skräll, hon är trots allt i fenomenalt bra form och trivs bevisligen bra i Melbourne.

Men Cibulkova… Hon är bara 24 men har redan hängt med ett tag. Nådde toppnoteringen 12 på världsrankningen som 20-åring och har nått minst kvartsfinal i alla Grand Slam-turneringar. De senaste åren har framgångarna dock lyst med sin frånvaro: 2013 nådde hon som bäst tredjerundan i GS-sammanhang (Wimbledon, förlust mot Roberta Vinci) och fick som mest uppmärksamhet i Sydney, men av helt fel anledning – efter att ha slagit ut Petra Kvitová, Sara Errani och Angelique Kerber förlorade hon nämligen finalen mot Radwanska utan att vinna ett enda game.

Kan bli en riktigt intressant final, det där. Lär bli en hel del winners och oprovocerade misstag, eftersom det är två extremt aggressiva spelare som möts – men mer om det senare.

Nu har vi ju en match av en helt annan dimension att fokusera på.

Semifinalen mellan Rafael Nadal och Roger Federer.

En av tennisens mest klassiska matchups. Ojojoj. Vi tar en titt:

* * *

RAFAEL NADAL (1) – ROGER FEDERER (6)

Nadal behövde inte direkt svettas i inledningen av turneringen, då Bernard Tomic kastade in handduken efter ett spelat set och talangen Thanasi Kokkinakis inte mäktade med mer än att plocka totalt åtta game trots en riktigt bra match. Gaël Monfils blev sedan totalt överkörd i tredje omgången – trots att fransmannen, faktiskt, gjorde en helt fantastisk match (även det nästan låter lite provocerande att säga det med tanke på att han bara fick med sig sex game).

Sen hände något. Plötsligt hade världsettan stora problem mot Kei Nishikori i åttondelsfinalen (men vann likväl i raka set).

Orsaken visade sig vara en blåsa i vänsterhanden, som utvecklats till ett fullödigt sår. Mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen innebar spanjorens sargade hand enorma bekymmer, och ynglingen pressade honom på ett sätt som han förmodligen inte kunnat göra om Nadal inte plågats av den skoningslösa blåsan. 3-6, 7-6(3), 7-6(7), 6-2 blev det till slut. Inga direkt övertygande siffror inför en semifinal mot gamle rivalen Federer, som är i kalasform.

Andy Murray hade visserligen inte så mycket att sätta emot i kvartsfinalen. Skotten hade smooth sailing hela vägen dit och sattes aldrig på några riktigt prov. Vilket på sätt och vis var nödvändigt eftersom han inte hunnit hitta formen efter skadefrånvaron.

Mot Federer märktes det tydligt att han varit borta sedan US Open förra året (bortsett från comebacken i Doha, alltså).

Ändock: Två högt seedade spelare har Federer avfärdat enkelt – Jo-Wilfried Tsonga i åttondelen (6-3, 7-5, 6-4) och Murray i kvarten (6-3, 6-4, 6-7, 6-3). Ganska dålig insats av Tsonga visserligen, men det förtar inte Federers prestation.

Så, vad har vi att vänta oss i morgon då?

Well, om det här hade varit en helt ”vanlig” blockbuster mellan Federer och Nadal så hade jag tippat enkel seger för Nadal, i tre eller max fyra set. Nadal har blivit bättre i allmänhet och på hardcourt i synnerhet sedan de möttes här i finalen 2009 och semifinalen 2012 – Federers utveckling har varit den rakt motsatta.

Men så var det ju det där med Blåsan Blåsansson, Ödesblåsan, The Mother of all Blisters (som givetvis redan fått ett eget Twitterkonto)…

Om den störde Nadal så mycket mot Dimitrov, som visserligen är en duktig och lovande spelare men inte i närheten av Federers kaliber, vad ska den då göra mot den revanschsugne schweizaren? Att Federer trots Nadals plågsamma semiskada slår ur underläge gör det hela så klart mycket lättare för Federer, eftersom han kan spela sitt spel utan att känna någon press.

Om matchen spelats under dagtid hade jag på grund av ovan nämnda orsaker hållit Federer som knapp favorit.

Nu spelas dock matchen på kvällen, vilket gynnar Nadal. Dels för att klimatet kommer vara skonsammare för hans blåsa, dels för att spelet inte är lika snabbt när ingen gassande sol ligger på. Bollen ”stays on the racquet” lite längre, om man ska använda Nadals uttryck.

Hur som helst. Spelmässigt då? Federer har gått mycket på nät hittills. Faktiskt till och med mer än han brukar. 66 nätattacker bara mot Murray! (Vann 49 av dem, det vill säga 74 procent.) Känns med andra ord som en medveten strategi – planterad av svenske tränaren och legendaren Stefan Edberg – som han säkerligen kommer nyttja även mot Nadal.

I deras möten förra året (Indian Wells, Rom, Cincinnati, World Tour Finals) spelade Federer oerhört aggressivt. Försökte styra undan Nadals cross court-dueller från forehandrutan med rak backhand och utmanade ofta spanjorens forehand. Just att försöka ta udden av Nadals forehand genom att sätta hög press i forehandrutan och avstyra cross court-duellerna är direkt nödvändigt när man har en så svag punkt som Federer har i sin backhand (som ändå funkat förvånansvärt bra i Melbourne).

Jag tror att det är de två huvudsakliga strategiska momenten Federer kommer rikta in sitt fokus på: Att utmana Nadals forehand med hög press (gärna klassikern inside out-forehands från backhandrutan) och många nätattacker. Detta kryddat med stoppbollar, för att pressa Nadal i djupled och tvinga honom att lämna sin comfort zone (baslinjens skyttegrav).

Det är exakt det Federer vill undvika – att den här matchen blir ett ställningskrig från baslinjen. Han försökte bryta det här mönstret fyra gånger under 2013, men lyckades bara delvis (bästa försöket var i Cincinnati, där hans aggressiva offensiv gav honom första set).

Problemet är att Nadal inte bara har järnvilja och ett psyke av stål, han är också en extremt skicklig taktiker. De små korrigeringar han gör i sitt spel vid motgång är knappt märkbara för ett otränat öga, men gör väsentlig skillnad på banan. Detaljstuderar man en match med Nadal så upptäcker man snart att han sällan spelar exakt likadant genom en hel match, som exempelvis David Ferrer ibland tenderar att göra (okej, nu generaliserar jag ganska kraftigt – även Ferrer gör så klart taktiska justeringar, men ni förstår säkerligen vad jag försöker få fram här). Det är liksom ingen slump att Nadal servar som bäst när han har breakboll mot sig, eller ofta returnerar magiskt när han ligger under med break. Han är helt enkelt som starkast när han verkligen måste vara det.

Med allt detta sagt, vem vinner i morgon?

Ja ni. Jag vet inte om jag vågar tippa fler matcher nu (vill helst inte äta upp fler av mina fina hattar).

Men om ni läser mellan raderna och lägger ihop ett och ett så kommer ni säkerligen fram till ett hyfsat adekvat svar på den frågan.

Kan avslutningsvis säga att oddsen ger drygt 2,40 gånger pengarna på Federer och 1,50-1,60 på Nadal.

Större skrällar har ju redan skett i Melbourne än att det skulle bli två schweizare med varsin svensk tränare som gör upp om titeln på söndag.

Men jisses!

Kan man ha mer fel än jag hade i gårdagens matchkoll?

Ja, det kan man så klart. Men det där var ändå något av ett bottennapp.

• Grigor Dimitrov körde över Roberto Bautista Agut i fyra set: 6-3, 3-6, 6-2, 6-4. Riktigt imponerad av Dimitrov, faktiskt. Spelar med enormt självförtroende och pondus. Känns verkligen som att han tagit ett stort kliv framåt i utvecklingen efter titeln i Stockholm Open i höstas. Om han har den eller nya tränaren Roger Rasheed att tacka låter jag vara osagt, men visst kan man konstatera att det äntligen börjat lossna för honom.

• Agnieszka Radwanska mosade Garbine Muguruza i raka set: 6-1, 6-3. Var ett par intensiva game i början av första set, men efter det var det raksträcka in i mål för Radwanska. Behövde i princip bara peta över bollen och vänta på att Muguruza skulle göra jobbet åt henne. Lite synd, för jag hade väntat mig en tätare och mer spännande drabbning.

• Roger Federer detroniserade Jo-Wilfried Tsonga: 6-3, 7-5, 6-4. Jäklar vad bra Federer spelade. Bättre än på mycket länge. Spelade väldigt aggressivt, precis som jag väntat mig, och med stort självförtroende – särskilt framme vid nät. Totalt 41 nätattacker, vann 83 procent av dem. Dessutom 43 winners på 21 oprovocerade misstag. Bra ratio där. Lät verkligen inte Tsonga komma till tals över huvud taget. Och det där nätspelet, kan det möjligen härledas till en viss Stefan Edberg? Vore ju inte alldeles långsökt. Underlaget har så klart en del med saken att göra också. Vädret i Melbourne har gjort spelet snabbare än vanligt, vilket passar Federer som hand i handsken.

• Kei Nishikori plockade 17 game mot Rafael Nadal. Något fler än de 8 jag drog till med i går, alltså. Nishikori gjorde en riktigt bra match, men det ska också sägas att Nadal spelade långt under sin nivå. Vilket inte behöver vara något negativt. Snarare är det ett styrkebesked att vinna så pass säkert som han ändå gjorde trots att man går på halvfart. Kanske inte uteslutande positivt heller, men jätteoroande är det inte.

Därutöver slog Dominika Cibulkova världstvåan Maria Sjarapova. Känns knappt ens som en skräll, trots att jag inte löpte hela linan ut och fastslog henne som segrare på förhand. 3-6, 6-4, 6-1 blev slutresultatet, hur som helst.

Och så slog Victoria Azarenka framtidslöftet Sloane Stephens enkelt: 6-3, 6-2. Det var i alla fall helt väntat. Alltid något…

Nåväl, låt oss spana in vad som står till buds under natten och förmiddagen:

* * *

Det börjar verkligen tunnas ut nu.

Som det alltid gör andra veckan i en Grand Slam.

Det har både sina för- och nackdelar. Å ena sidan är det ju spännande att det börjar dra ihop sig och bli mer allvar. Kvaliteten på matcherna höjs generellt ett antal snäpp.

Å andra sidan har den första veckan, med sitt smörgåsbord av matchups, onekligen sin charm.

Men men.

Vi går vidare.

* * *

NOVAK DJOKOVIC – STANISLAS WAWRINKA

Så möts de igen. David och Goliat. Nä, det är en jäkligt sliten klyscha. Dessutom är Wawrinka knappast något blåbär (om nu David kan betraktas som ett blåbär). 17 gånger har de mötts. 15-2 till Djokovic i inbördes möten. Helt otroligt egentligen. Blir lika överraskad varje gång jag kollar den inbördes statistiken (bildligt talat – så dåligt minne har jag förstås inte). Fyra bataljer blev det förra året. I en av dem kunde Wawrinka mycket väl ha vunnit – Australiska öppna. I US Open-semin blev det en ny femsetare, men inte lika episk som den i åttondelsfinalen i Melbourne. I Paris Masters och World Tour Finals blev det däremot överkörning från Djokovics sida.

Jag tror att det främst beror på att Djokovic ”knäckt gåtan” Wawrinka. Han behövde de där två jämnare matcherna för att klura ut honom, helt enkelt. När han nu gjort det kan Wawrinka inte riktigt ta honom på sängen, vilket var lite av fallet i Australiska öppna 2013. Djokovic må ha ett i det närmaste vattentätt försvarsspel, men han är givetvis inte immun mot blixtrande offensiv. Wawrinkas vinklade slag är generellt oerhört effektiva, och mot Djokovic har han kunnat utnyttja dem för att tvinga honom i sidled och krympa ytorna. Djokovic står normalt väldigt nära baslinjen och trivs väldigt bra med att få bollar mot sig som landar innanför linjerna med god marginal och och med lagom vinkel. Eftersom han är så snabb och så stabil i både forehand- och backhandhörnet passar det honom att låsa fast spelet i bollande, oavsett tempo (även om han så klart helst dikterar villkoren i duellerna). Han vill slåss om baslinjen helt enkelt, eftersom han är snudd på oslagbar där.

Hur som helst. De senaste två matcherna dem emellan har kommit att handla om vem som styr spelet från baslinjen. Det blir ofta så i matcher mot Djokovic. I US Open-finalen mot Nadal var det spanjoren som var baslinjekung (i de tre seten han vann). I Paris och World Tour Finals mot Wawrinka var det Djokovic som styrde och ställde från baslinjen och inte lät sig skrämmas av schweizarens försök att rycka sönder hans matchrytm.

Teoretiskt kan man anta att lite snabbare underlag gynnar Wawrinka (eftersom han har en hårdare serve och tyngre grundspel), men man ska inte låta sig luras – Djokovic är fenomenalt bra på att spela i högt tempo, mycket tack vare hans snabbhet och bollsäkerhet, medan Wawrinka trvis bättre på något långsammare underlag, där han får mer tid på sig att komma rätt till bollen och förbereda sin sving (det är inte för inte han rönt störst framgångar på grus).

Med allt detta sagt: Hur blir det här mötet?

Wawrinka har imponerat, inte minst mot evighetsmaskinen Tommy Robredo som han tog han om förvånansvärt enkelt (trots att han brände chansen att serva hem andra set, bra mental styrka att vinna i efterföljande tiebreak i stället) – men Djokovic har å sin sida sett snudd på omänskligt stark ut.

Jag tror att Wawrinka kommer bjuda upp till betydligt mer kamp den här gången än i Paris och London. Det kan mycket väl gå till fyra set, eventuellt fem. Men att komma så nära seger som han gjorde här i åttondelsfinalen förra året, det tror jag inte att han gör under en överskådlig framtid igen.

* * *

ANA IVANOVIC – EUGENIE BOUCHARD

Fantastiskt att Bouchard är framme i kvartsfinal! Som jag har väntat på att hon ska blomma ut. Okej, nu är det lite tidigt att fastslå att 2014 blir hennes stora genombrottsår, men att ta sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären är så klart ett stort kliv i rätt riktning.

Ivanovic gjorde en fantastisk match mot Serena Williams i åttondelsfinalen och har överlag sett otroligt stark ut hittills under säsongsinledningen. Ganska förutsägbart att hålla henne som en av toppkandidaterna till titeln, nu när både Williams och Maria Sjarapova är ute – men det har hon förtjänat.

Spelmässigt är Ivanovic är den klart offensivare av de båda. Bouchard tenderar att lita till sin täta defensiv och stressa fram misstag (inte helt olikt Agnieszka Radwanska och Caroline Wozniacki, till exempel).

Jag tror att Ivanovic kommer att diktera spelet, och det är ingenting som Bouchard kommer känna sig obekväm med. Det avgörande här blir om Ivanovic håller självförtroendet på topp. Gör hon det kan hon vinna det här kontrollerat, till och med enkelt. Smyger sig bara en liten gnutta osäkerhet in under hennes skinn kan hon sätta krokben för sig själv. Vilket nog är vad som krävs för att Bouchard ska ta sig vidare till semifinal. Spontant känns det inte som att hon kan ta sig dit helt av egen kraft. Inte när Ivanovic är i så här bra form.

* * *

DAVID FERRER – TOMÁS BERDYCH

Oddssättarna håller Berdych som hyfsat klar favorit. Vilket är lite lite märkligt ändå. 7-4 i inbördes möten för Ferrer, 6-2 på de senaste åtta matcherna. Ingen av de imponerade i turneringarna inför Australiska öppna och båda har sett solida ut hittills i Melbourne.

Är det deras möte i World Tour Finals som ligger till grund för den bedömningen? Kanske. Kanske är det en kombination av den matchen och Ferrers tillkortakommanden i Doha och Auckland.

Underlaget gynnar förstås generellt Berdych, men det behöver inte betyda någonting mot en spelare som Ferrer (vilket vi blev varse i Davis Cup-finalen 2012, om inte annat). Jag tror att Berdych är mer obekväm i den här matchupen än Ferrer. Han kommer säkerligen att få spela det spel han vill spela, men inte få den utdelning han förväntar sig. Det är så det brukar vara mot Ferrer, och det är nyckeln till spanjorens framgångar. Det där nötandet och gnetandet vi alltid tjatar om, ni vet.

Jag tippade Berdych inför turneringen och står fast vid det. Berdych har levererat. Det har visserligen Ferrer också, på ett sätt jag inte förutspådde. Men det känns ändå någonstans som att han inte gjort sig själv rättvisa på ganska länge. Nu är ju det här bäst av fem set, och det är så klart alltid ännu svårare att slå Ferrer över fem set.

Äh, nu börjar jag svikta här. Nästan flip a coin-varning. Men nä, jag säger Berdych.

* * *

LI NA – FLAVIA PENNETTA

Givetvis väldigt imponerande att Pennetta tagit sig så här långt i ännu en Grand Slam-turnering. Jag menar, det var imponerande redan när hon tog sig till semifinal i US Open förra året. Att följa upp det med en kvartsfinal i Melbourne är nog ännu mer imponerande, faktiskt.

Men här måste det väl ta stopp?

Li Na har verkligen gått från klarhet till klarhet sedan i höstas, och toppat formen rejält inför Australiska öppna. Det känns som att det krävs en enorm nedvikning för att hon ska förlora den här matchen.

* * *

Nu har jag säkert jinxat hela turneringen, efter min katastrofala tippning i går. I så fall kan jag väl inte göra annat än att käka upp min hatt och såna bildligt dramatiska grejer.

Äh, nu skiter vi i sånt.

Bollen är som bekant rund, och den kan det gott få fortsätta vara.

Har gått trögt med bloggandet i helgen. Blir så ibland.

Har hur som helst hänt en del under slutet av veckan.

Som dunderskrällen i dag – suveränen Serena Williams åkte ut med huvudet före mot forna världsettan Ana Ivanovic: 4-6, 6-3, 6-3.

Williams gjorde inte en särskilt bra match (vilket enligt tränaren Patrick Mouratoglou berodde på en ryggskada hon dragit på sig under träning tidigare i veckan; tydligen övervägde Williams att lämna walk over mot Daniela Hantuchova i tredjerundan), medan Ivanovic svarade för en helt fenomenal insats. Hade chansen att vinna första set men hade inte byggt upp självförtroendet tillräckligt för att löpa hela linan ut.

Det gjorde hon i andra och tredje.

Som hon returnerade, Ivanovic. Och sliceade. Och sprang. Och försvarade sig. Allt med enorm pondus. Hon trodde verkligen på sig själv, mer än någon annan denna tävlingsdag i Melbourne. Och det gav resultat.

Förmodligen tog hon fasta på Williams frustrerade kroppsspråk, som gjorde sig påmint redan i första set. Hon var trögfotad i dag, världsettan. Slog ofta backhand i (wide)open stance – och lika ofta fastnade den i nätet. Hennes påtagliga uppgivenhet fungerade som bränsle för Ivanovic, som utnyttjade alla hennes svagheter.

Riktigt tråkigt att Williams återigen klappar ihop i årets första Grand Slam. Men där hon förra året på grund av sin skada knappt ens kunde bjuda på motstånd mot framtidslöftet Sloane Stephens i kvartsfinalen var hon i dag mot Ivanovic faktiskt i spelbart skick. Hon såg inte överdrivet mycket bättre ut mot Hantuchova i tredjerundan, och den vann hon ändå med 6-3, 6-3.

Samtidigt kul att se Ivanovic prestera i de stora sammanhangen igen.

I övrigt då?

Reprisen på Doha-finalen mellan Rafael Nadal och Gaël Monfils blev välspelad, men resultatmässigt ensidig: 6-1, 6-2, 6-4 till Monfils. Vid en första anblicken kan man tro att Monfils gjorde en riktig plattmatch. Så var det inte. Inte alls, inte på något sätt. Han gjorde en riktigt bra match. Det var bara det att Nadal var ofantligt mycket bättre. Spelade med enormt självförtroende, fick bra fart på bollen, försvarade sig sagolikt, stod förhållandevis långt fram i banan för att vara han och var mer solid i sitt backhandspel än han varit sedan US Open förra året. Just nu finns det inte mycket som talar för att han inte ska ta sig till final.

Grigor Dimitrov slog Milos Raonic i fyra set i går: 6-3, 3-6, 6-4, 7-6(10). Miniskräll ändå, tycker jag. Har för mig att båda stod i typ 1,80 gånger pengarna, så det var en sjukt jämn matchup på förhand. Kul för Dimitrov hur som helst, som nu är klar för sin första Grand Slam-åttondelsfinal i karriären.

31-åriga Flavia Pennetta slog ut världsnian Angelique Kerber i åttondelsfinalen i dag: 6-1, 4-6, 7-5. Pennetta var som bekant i sin första Grand Slam-semifinal i US Open förra året. Ska hon återupprepa den bedriften här i Australiska öppna? Tveksamt ändå. Möter grymt formstarka Li Na, som fullkomligt mosade Ekaterina Makarova i sin åttondel: 6-2, 6-0. Känns faktiskt som att Li Na är en av storfavoriterna till titeln nu när Williams åkt ur.

Tommy Robredo slog ut Richard Gasquet i tredjerundan i fredags: 2-6, 7-5, 6-4, 7-6(6). Ganska avslagen tillställning, och det stod ganska tidigt klart att Gasquet inte skulle orka nöta ner evighetsmaskinen Robredo.

Novak Djokovic fullkomligt detroniserade Fabio Fognini i sin åttondelsfinal: 6-3, 6-0, 6-2. Helt i sin ordning. Fognini har helt enkelt inte vad som krävs för att rubba toppspelarna på den här nivån.

Och så har vi då olyckskorpen Kevin Anderson, som återigen åkte på Tomás Berdych i en lottning i de stora sammanhangen. Sedan 2012 har de mötts inte mindre än tio gånger i Masters och Grand Slams (fyra gånger 2012, fem gånger 2013). Och för tionde gången i rad blev det seger för Berdych: 6-2, 6-2, 6-3. Anderson har verkligen kommit att bli en drömmotståndare för världssjuan, som nu möter David Ferrer i kvarten.

Med det sagt,  låt oss nu ta en titt på morgondagens meny:

Finns en hel del göttigt här.

Samtidigt är det verkligen påtagligt att det börjar dra ihop sig nu. Inte alls lika många matcher att hålla koll på, men samtidigt oerhört kvalitativa matchups.

* * *

ROGER FEDERER – JO-WILFRIED TSONGA

Morgondagens tveklöst mest intressanta match, och en repris på semifinalen förra året. Den som förlorar den här matchen tappar med andra ord en hel del sköna rankningspoäng. Inför turneringen plockade jag ut Tsonga som vinnare i den här åttondelen. Han har absolut levt upp till förväntningarna hittills och inte tappat set hittills. Det har inte heller Federer, och underlaget (som varit snabbare dels på grund av den extrema hetta, dels på grund av att man i och med nämnda hetta flera gånger tvingats spela under helt eller delvis stängt tak) passar honom väldigt bra.

Jag måste säga att jag fått positiva vibbar från Federer så här långt – men det tyckte jag även under US Open, då han ändå chocktorskade mot Tommy Robredo i åttondelsfinalen. Nu möter han en Tsonga som är extremt hämndlysten efter en tung höst spolierad av skada, och som dessutom kan tänkas ha ett litet psykologiskt övertag efter en tajt femsetare här förra året och en grym insats i Franska öppna-kvartsfinalen några månader senare.

Jag har sagt Tsonga och tänker stå fast vid det – trots att många, däribland oddssättarna, tror på Federer. Jag hoppas verkligen att det blir en utomordentligt intensiv match, som gärna får gå till fem set.

Spelmässigt då? Kommer nog inte att skilja avsevärt mycket från deras tidigare möten. Federer lär spela väldigt aggressivt och gå för winners – så även Tsonga. Det lär bli en offensiv kraftmätning med andra ord, men det kan mycket väl bli så att den som har störst tålamod i defensiven vinner. Jag tror nämligen att Federer kommer vara aggressiv även i sitt försvarsspel, för att stressa Tsonga och tvinga honom att hela tiden spela i ett väldigt högt tempo. Nu har Tsonga förvisso inga större problem med att spela i högt tempo, men det kan alltid leta sig in en viss osäkerhet om motståndaren får utdelning på ett riskfyllt kontringsspel.

Personligen hoppas jag att Tsonga spelar lika balanserat som i Franska öppna, där han hela tiden gjorde taktiska avvägningar i både offensiv och defensiv. Annars kan fransmannen snabbt hamna i ett mentalt underläge som blir svårt att jobba sig ur – och då blir inte matchen lika rolig att titta på.

Ja, om man inte är notoriskt Federer-fan och helst vill att han ska slå till med en triple bagel, alltså.

* * *

VICTORIA AZARENKA – SLOANE STEPHENS

Det blev alltså en ”drömåttondel” mellan Azarenka och Stephens, vilket så klart är väldigt glädjande. Samtidigt är det lite synd för Stephens, som lär tappa en del rankningspoäng.

Jag tror nämligen att Azarenka är för stark för henne. Världstvåan pressades visserligen till tiebreak mot Johanna Larsson i sin öppningsmatch, men därefter har det varit total utklassning från Azarenkas sida. Stephens har visserligen de spelmässiga kvaliteterna för att störa Azarenka, men inte rutinen, självförtroendet och den mentala styrkan. Än. Jag tror att den här matchen kommer bli en lektion i stabilitet för Stephens.

* * *

GRIGOR DIMITROV – ROBERTO BAUTISTA AGUT

Om det här var en helt vanlig turnering så hade många troligen raljerat en aning kring ynglingen Dimitrovs fördelaktiga lottning. I stället för världsfemman Juan Martín del Potro får han nu möta doldisen Roberto Bautista Agut i sin första Grand Slam-åttondelsfinal i karriären.

Men spanjoren har imponerat enormt i Melbourne, och dessförinnan i Auckland. Skrällen mot del Potro följde han upp med att utklassa framtidslöftet Benoit Paire: 6-2, 6-1, 6-4.

Nu är visserligen Dimitrov en helt annan spelartyp, men eftersom Bautista Agut lyckades nöta ner den betydligt mer rutinerade del Potro (som likt Dimitrov är en betydligt mer offensiv spelare än Paire)… Nej, Bautista Aguts självförtroende är verkligen på topp och jag tror inte att han tänker låta 22-årige Dimitrov stå i vägen för hans sensationella framgångståg i Melbourne.

* * *

JELENA JANKOVIC – SIMONA HALEP

Jankovic har något sånär hittat tillbaka till formen som tog henne till semifinal i Brisbane – medan Halep imponerat enormt (och fått en del hjälp av sin enkla lottning, förstås).

2-1 i inbördes möten till Halep. Båda segrarna kom dock på grus (Bryssel 2012 och Rom 2013), vilket inte precis är Jankovics bästa underlag.

Normalt skulle jag tippa Jankovic som segrare i den här matchen, särskilt efter de fantastiska matcherna i Brisbane. Men hon har inte sett helt hundra ut hittills i Melbourne. Segern över 74-rankade Kurumi Nara (6-4, 7-5) var väl kontrollerad, men knappast övertygande. Jankovic var grinig genom i stort sett hela matchen, gnällde och svor. Hon är inte helt tillfreds med tillvaron. Känns som att självförtroendet hon byggde upp i Brisbane rasade ihop som ett korthus efter den där semifinalförlusten mot Azarenka (där hon vann första set med 6-1) och hon har inte riktigt lyckats bygga upp det på nytt.

Detta talar så klart för Halep i den här matchen. Det kan till och med räcka för henne att låta Jankovic göra jobbet – forna världsettan är känd för att sätta krokben på sig själv.

Oddssättarna håller Halep som favorit, och jag förstår verkligen varför. Men någonstans tror jag att Jankovic samlar ihop sig och får jobbet gjort.

Om inte annat så för att ge sig själv chansen att få revansch i en eventuell semifinal mot Azarenka.

* * *

RAFAEL NADAL – KEI NISHIKORI

Nadal var som sagt snudd på omänsklig mot Monfils i tredjerundan. Nishikori har flugit under radarn. Japanen har ju haft en galet bra lottning: Marinko Matosevic–Dusan Lajovic–Donald Young. Pressades till fem set mot Matosevic men har sedan dess hållit setnollan.

Mot Nadal blir det dock tvärstopp. Seger i raka set för Nadal känns helt givet. Frågan är hur många game Nishikori får med sig. Ska vi dra till med… 8?

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA – GARBINE MUGURUZA

Så fick vi alltså en till ”drömåttondel”. Oddssättarna tror stenhårt på Radwanska. Jag tror att de har fel. Hon gjorde en riktigt bra match mot Caroline Wozniacki och kan bevisligen hantera counter-punchers av den kalibern.

Kommer förmodligen bli en match där Muguruza dikterar spelet, medan Radwanska försvarar sig och satsar på att kontra fram misstag från sin motståndare (vilket hon är väldigt bra på). Hoppas på en tresetare.

Vem som vinner? Jag har trott på Muguruza från start och har inte för avsikt att ändra mig.

* * *

ANDY MURRAY – STEPHANE ROBERT

Murray har verkligen överträffat alla förväntningar. Med tanke på världsfyrans enorma kapacitet, och att han trots frånvaron efter ryggoperationen i höstas inte är så långt ifrån sin maxnivå som vi befarat, är det här på papperet en ickematch. Ska bara bli seger i raka set för Murray. Om han tappar ett set är det godkänt, men skrällpotentialen måste ändå anses minimal.

* * *

MARIA SJARAPOVA – DOMINIKA CIBULKOVA

Det allra mesta talar för Sjarapova, men Cibulkova är absolut ingen oäven spelare. Krossade Carla Suarez-Navarro fullständigt i sin tredjerunda (6-1, 6-0), och Suarez-Navarro är ändå en spelare som brukar slå till med ett gäng imponerande segrar per år och således ha relativt hög skrällpotential. Känns inte alls som att det här kommer bli någon promenadseger för Sjarapova, som haft en hel del problem hittills – om hon vinner över huvud taget.

Det har så klart hänt ett och annat de senaste två tävlingsdagarna.

Toppspelarna ångar på, men några småskrällar har vi förstås bjudits på (och många av de har en direkt koppling till den extrema hettan – som när Ivan Dodig klappade ihop och gav upp mot 21-årige Damir Dzumhur efter att ha tagit ledningen med 2-0 i set).

Detta har resulterat i en märklig lottningssituation på herrsidan:

119-rankade Stephane Robert halkade in på ett bananskal. Kom in i huvudturneringen som lucky loser (ersatte Philipp Kohlschreiber, som tvingades lämna återbud). Slog sedan Aljaz Bedene i sin öppningsmatch. 64-rankade Michal Przysiezny å sin sida slog Horacio Zeballos i sin förstarunda. De gör nu upp om en plats i 3R.

185-rankade doldisen (som varit lite av en komet i Melbourne hittills) sluggade sig igenom kvalet och slog Federico del Bonis i förstarundan. Han möter nu Martin Klizan – ännu en lucky loser, som tog sig vidare tack vare att John Isner tvingades kasta in handduken efter två set.

Detta innebär att Robert, Przysiezny, Rola eller Klizan kommer att spela åttondelsfinal i en Grand Slam, troligen mot Andy Murray, om några dagar. Det är så klart lite galet, men också en stor del av tjusningen med tennisens lottningssystem.

I övrigt kan nämnas att Lleyton Hewitt var på väg att vända ett 2-0-underläge i set, men föll i en tät femsetare mot Andreas Seppi i går. Hewitt hade för övrigt matchboll i Seppis serve vid 5-4 i femte set, men förlorade slutligen med matchsiffrorna 7-6(4), 6-3, 5-7, 5-7, 7-5. Tungt nederlag för veteranen, förstås. Men så spelade han inte lika bra som i Brisbane heller. Inte alls lika högt tempo i den här matchen som mot till exempel Roger Federer i Brisbane-finalen, och det syntes att Hewitt nog hade hoppats på lite snabbare underlag.

Nåväl.

En till liten skräll på herrsidan: formsvage Sam Querrey slog Ernests Gulbis i raka set: 6-2, 6-3, 6-4. Blek insats av Gulbis, som inte alls kunde hantera hettan. Samtidigt viktig seger för Querrey. Hans enskilt största prestation sedan han slog Novak Djokovic i Paris Masters 2012, typ. Kan göra underverk för hans sargade självförtroende.

Generellt har det dock varit få skrällar. Alla kvartsfinalseedade spelare är kvar i turneringen på herrsidan, på damsidan är 12 av 16 åttondelsseedade kvar (Petra Kvitová och Sara Errani de enda topp 10-spelarna som fått respass hittills).

Kul också att Jerzy Janowicz ångar på. Krånglade sig förbi Pablo Andújar i sin andrarunda: 5-6, 7-6(3), 7-6(5), 6-3.

Men låt oss nu ta en titt på vad natten och morgonen har att erbjuda:

* * *

De sista andrarundorna som spelas, sedan är det dags för omgång 3.

Och därefter åttondelsfinaler.

Det går onekligen undan i tennis, och börjar redan dra ihop sig till slutspel.

* * *

ROGER FEDERER – BLAZ KAVCIC

Federer har sett stabil ut hittills, men har å andra sidan inte behövt spela i den extrema hettan. Än. Vi får se hur han hanterar värmeböljan i morgon bitti (spelar tidigast 07.00 svensk tid). Ska väl inte vara några problem va? Jag menar, Blaz Kavcic är inte särskilt skräckinjagande. Okej, det var väl inte Sergej Stakhovskij i Wimbledon eller del Bonis i Hamburg på papperet heller? Men ni förstår vad jag menar. Ni Federer-fan ska rimligtvis inte behöva oroa er inför den här matchen.

* * *

SIMONA HALEP – VARVARA LEPTJENKO

Det är kul med Leptjenko, för hon brukar ibland klaga över att man som lite lägre rankad spelare från USA tvingas stå i skuggan av framför allt Serena Williams, men senaste året även Sloane Stephens. Samtidigt överskattas hon konstant av amerikanska experter – och får aldrig med sig resultaten som skulle berättiga den överskattningen (om ni förstår hur jag menar; även Stephens är ju till viss del – i nuläget – lite överskattad, men har visat prov på kapacitet som rättfärdigar den lilla överskattningen). Det jag främst är nyfiken på i den här matchupen är att se hur Halep hanterar pressen av att inte vara underdog längre, utan faktiskt ha förväntningar på sig. Och så är ju hettan en faktor, förstås. Men Halep borde krava den här prövningen.

* * *

BLAZ ROLA – MARTIN KLIZAN

Årets nykomling 2012 mot en spelare som i efterhand kan komma att utses till Melbournes sensation (i hård konkurrens med till exempel Dzumhur, Nick Kyrgios, Thanasi Kokkinakis, Dominic Thiem etc). Klizan är mer rutinerad men generellt i sämre form. Tror dock att Klizan tar tillvara på den här chansen. Han har ett stort spel i sig, och om han inte kommer helt fel in i matchen (som han ofta gjorde under i stort sett hela 2013) borde han knipa en plats i tredjerundan mot Robert/Przysiezny.

* * *

GARBINE MUGURUZA – ANNA SCHMIEDLOVÁ

Kanonmat för Muguruza förstås, men det ska ändå bli intressant att se exakt hur bra form hon är i, nu när det vankas tredjerunda mot Caroline Wozniacki (troligen) – och därefter med stor sannolikhet en åttondelsfinal mot Sloane Stephens. Den åttondelsfinalen kan bli mycket sevärd.

* * *

RAFAEL NADAL – THANASI KOKKINAKIS

Nadal behövde bara spela ett set (6-4) mot Bernard Tomic innan australiske hemmahoppet kastade in handduken på grund av skada. Jag tror inte att världsettan är helt nöjd med det. Han behöver ju matchningen inför en potentiell tredjerunda mot Gaël Monfils och kvartsfinal mot Juan Martín del Potro. Förhoppningsvis kan Kokkinakis bjuda på lite motstånd. Med betoning på lite. För normalt, om man enbart ser till ren spelstyrka, ska 18-åringen inte hänga med för fem öre när Nadal blåser på. Kanske att vädrets makter och Nadals eventuella ringrostighet (nåja) kan hjälpa Kokkinakis lite på traven. Men nej, relativt enkel seger i raka set för spanjoren (6-4, 6-3, 6-1, typ?). Allt annat är en skräll.

* * *

MARIN CILIC – GILLES SIMON

Simon krigade sig förbi Daniel Brands med brutet ben. Typ. Eller ja, han hoppade på kryckor och ojade sig inför matchen. På banan såg han inte överdrivet skadad ut. Simon har hur som helst 3-0 i inbördes möten och passar Cilic väldigt dåligt att möta. Cilic har som så många andra med tung och offensiv spelstil problem med defensivare spelare. Framför allt har han problem med bollsäkra, uthålliga bollmotare. Som Simon. Man kan helt enkelt trötta ut Cilic och vinna den vägen. Cilic kommer säkert att klara den här prövningen, men inte utan att få slita hund. Om nu inte Simon är helt utpumpad efter sin femsetare, alltså.

* * *

GAËL MONFILS – JACK SOCK

På papperet en ickematch egentligen, men Sock ska inte underskattas. Han såg bra ut mot Tobias Kamke i sin öppningsmatch och har kapacitet. Nu tror jag i och för sig att Monfils vinner, och det ganska enkelt – han är i ruggigt bra form nu, fransmannen – men det ska ändå bli intressant att se hur Sock hanterar denna matchup.

* * *

BENOIT PAIRE – NICK KYRGIOS

Av de två australiska framtidshoppen var det ju Kokkinakis som drog den stora nitlotten. Kyrgios däremot, ja han får ju sägas ha en ganska god chans till avancemang, faktiskt. Paire har varit stabil hittills, men är som bekant fruktansvärt oförutsägbar. Hittar Kyrgios bollträffen och får stort stöd från läktarna kan han mycket väl blåsa förbi lättsinnige Paire.