Så är vi redan framme vid den första av två finaler, efter nästan två veckors Grand Slam-tennis av yppersta klass.

Och det blir inte helt oväntat suveräna Serena Williams mot Maria Sjarapova.

En match där det egentligen enda man på förhand undrar är: blir det ens en match?

Williams har dominerat hela turneringen. Hennes överkörning av Sara Errani i semifinalen (6-0, 6-1) var stundtals plågsam att se. Världsfemman Errani var så totalt utspelad att det stundtals såg ut som om Williams mötte en juniorspelare.

Sjarapova å sin sida fick slita mot Victoria Azarenka (6-1, 2-6, 6-4). Efter en övertygande matchinledning började misstagen hagla i andra set och bokförde inte mindre än 39 oprovocerade misstag och elva dubbelfel under matchen. Hade dessutom problem med att stänga matchen vid överläge 5-2.

Det visar lite hur enormt glappet mellan världsettan Serena och världstvåan respektive -trean Sjarapova/Azarenka det faktiskt är – hon har 25-4 i inbördes möten mot dem (13-2 mot Sjarapova, 12-2 mot Azarenka).

Sjarapova har inte vunnit en match mot Williams sedan hennes skrällsegrar i Wimbledon och slutspelet 2004. Sedan 2007 har hon vunnit totalt två set på elva matcher.

Det råder därför ingen som helst tvekan om vem som är klar favorit inför deras finalmöte i dag, trots att Sjarapova de senaste åren varit mer framgångsrik på grus.

Och det är inte heller särskilt konstigt om man ser till det spelmässiga. Båda är offensiva sluggers som hela tiden vill diktera spelet, som konstant sätter hög press på sin motståndare och som ständigt försöker avsluta poängen med en winner.

Skillnaden är att Williams är bättre ur alla aspekter: Hon är snabbare, slår hårdare, har både bättre och mer stabil serve och tätare defensiv.

Dessutom tenderar hon att vara extra fokuserad mot just Sjarapova, eftersom hon vet vad hon är kapabel till. Hon nämner väldigt ofta att hon har stor respekt för Sjarapova, och det kan – på ett för världstvåan väldigt ironiskt sätt – vara tack vare den respekten som hon skåpar ut henne match efter match.

Hon tar inga risker, helt enkelt. För vi alla vet att Serena Williams värsta fiende är Serena Williams. Det visade hon prov på senast mot Svetlana Kuznetsova i kvartsfinalen, när hon enkelt joggade sig igenom matchinledningen (6-1) för att sedan tappa sitt hittills enda set i turneringen (3-6).

Det är som att Williams är så van vid att köra över alla sina motståndare att hon blir lite ställd (och därmed nervös och ängslig) när någon faktiskt bjuder upp till kamp.

Det är nog Sjarapovas enda chans i dag. Hon har själv sagt att Williams inbördes överlägsenhet stör henne och att hon ska ”testa något nytt” i dag eftersom ingenting under de senaste åren funkat.

Svårt att se vad hon ska kunna göra annorlunda som räcker till seger. Sjarapova är en fenomenalt bra spelare, men hon är begränsad i sitt spel. Hennes slagregister är inte speciellt varierat och hon saknar den taktiska förmåga som är exempelvis Agnieszka Radwanskas signum. Försvarsspelet har hon visserligen förbättrat de senaste åren men är fortfarande en av hennes största svagheter.

Dessutom är hon inte tillräckligt snabb för att hinna med när Williams avfyrar sina projektiler från hörn till hörn.

Nej, utgången av den här finalen vilar återigen i Serenas händer. Jag hoppas att Sjarapova kan hålla nerverna i styr, serva stabilt och hålla sina oprovocerade misstag på ett minimum så att det inte blir en utskåpning ovärdig en Grand Slam-final, men jag har svårt att se ett scenario där Williams inte står som slutsegrare.

Okej.

Jag hade rätt om en sak i alla fall: andra set slutade 6-3.

Men något 7-5 i första set var Roger Federer hästlängder ifrån i dag.

Det blev 6-1.

Bortsett från matchens allra första game, som Federer servade hem enkelt, var Rafael Nadal totalt överlägsen – och bjöd på den utskåpning jag inför finalen inte hoppades skulle inträffa.

Federer slog in 82 procent förstaservar, men vann bara bedrövliga 44 procent av dem (och katastrofala 25 procent bakom sin andraserve). Slog fem winners och 15 oprovocerade misstag. Vann bara elva poäng totalt i hela setet – nio i egen serve, två i Nadals. Räddade inte en enda av de tre breakbollarna han hade mot sig.

25-11 var den totala poängställningen efter det där första setet.

Och krossen fortsatte i andra. Federer lyckades snygga till siffrorna efter att ha brutit blankt vid ställning 1-5, men när sista bollen slagits hade Nadal till synes helt utan ansträngning bokfört sin 36:e seger, sin sjätte titel och sin tredje Masters-buckla (totalt 24:e i karriären) bara i år.

Nadal behövde faktiskt aldrig ens spela särskilt fantastiskt. Det där absolut första servegamet bådade gott för Federer, men efter det säckade världstrean ihop totalt. Precis allt han företog sig misslyckades. De oprovocerade misstagen stod som spö i backen och schweizaren lyckades inte sätta någon som helst press på gruskungen.

Inte ens i egen serve lyckades han ta kommandot.

Jag är inte förtjust i att förklara segrar och förluster med att motståndaren viker ner sig, särskilt inte när det gäller toppspelarna.

Men att i det här fallet påstå något annat vore lögn. Nadal imponerade inte mycket mer än att han spelade precis så stabilt som man kunde förvänta sig.

Magiskt? Knappast. Det behövde han ju inte.

Trist för Federer att finalen blev ett sådant bottennapp. Sett till hela veckan ska han vara nöjd. Okej, han har inte stött på något direkt skräckinjagande motstånd på vägen till final, men han tog sig dit utan att tappa set och med spelmässiga glädjebesked efter magplasket i Madrid.

Icke desto mindre kommer det här med största säkerhet att ge bränsle till diskussionen om huruvida Federer är ”slut som spelare” eller inte.

Om nederlaget i Madrid för Federer-fansen kändes ungefär som när Gandalf dras ner i Khazad-dûms mörker av balrogen i ”Sagan om ringen” hoppades säkert många att det här skulle bli hans återvändo som Gandalf den vite i ”Sagan om de två tornen”.

Den storslagna återkomsten låter vänta på sig, förmodligen till Wimbledon i sommar.

För visst var den här finalförlusten helt och hållet väntad. Precis lika väntad som att han inte kan mäta sig mot Nadal (och troligen inte heller mot Novak Djokovic, även om vi inte fått se exempel på det än) på grus. Efter den här matchen känns det oerhört avlägset att världstrean ska vara med och slåss om titeln i Franska öppna.

I och med segern kommer Nadal för övrigt att bli världsfyra på världsrankningen i morgon – vilket alltså betyder att han blir semifinalseedad i Franska öppna oavsett om Andy Murray tvingas stå över eller inte. Väldigt glädjande så klart.

Går dessutom om rivalen Djokovic på säsongsrankningen (har nu 5,000 inspelade poäng i år, mot Noles 4,310). Detta alltså trots att han missade Australiska öppna i januari.

Vi har en väldigt intressant fortsättning på säsongen att se fram emot.

* * *

Även på damsidan bjöds vi på en riktig kross – med exakt samma matchsiffror.

Serena Williams körde nämligen över världstrean Victoria Azarenka: 6-1, 6-3.

– De första tre gamen tog runt 20 minuter. Det var inte lätt, inget är någonsin lätt. Jag tror att skillnaden i dag var att jag tog tillvara på mina chanser när de kom och bjöd på några riktigt bra slag. Och jag har inte rört mig så här bra på hela veckan, jag känner mig i väldigt bra form och hoppas att jag kan fortsätta så här, säger Williams efter överkörningen.

WTA-drottningen, som i dag bärgade sin 51:a titel i karriären, är taggad inför Franska öppna.

– Förra året kände jag mig fantastisk på grus men gjorde inte så bra ifrån mig på Roland Garros. I år är jag försiktig, jag vill jobba hårt och behålla fokus och vinna varenda poäng jag spelar, och inte slappa alls, säger hon.

40 titlar på grus.

Ja, det är ju verkligen inte för inte som Rafael Nadal kallas The King of Clay.

I och med spanjorens finalseger över Stanislas Wawrinka tangerar Nadal Thomas Muster som spelaren med näst flest grustitlar under karriären (Guillermo Vilas toppar listan med 45).

Det blev inte jättemycket till final, tyvärr. Vilket var väntat – dels med tanke på att Nadal hade överlägsna 8-0 i matcher och 17-0 i set mot Wawrinka, och dels för att schweizaren inte hade de bästa förutsättningarna inför matchen.

Nadals segersiffror skrivs till 6-2, 6-4 och trots en hel drös brända breakbollar var det aldrig något snack om vem som ägde den här finalen.

Wawrinka grät faktiskt efter matchen. Helt rätt inställning. Även om han själv måste insett vilken omöjlig uppgift som stod inför honom så går en sann atlet ut på banan för att vinna. Ett nederlag ska alltid svida, även när det kommer mot en av de bästa spelarna sporten någonsin skådat.

Och schweizaren ska vara grymt nöjd med sina prestationer under turneringen. Om jag räknat rätt så kommer rankningspoängen han inkasserar inte att räcka till att knuffa ner Janko Tipsarevic från positionen som världstia – men det kommer bara att skilja ynka tio poäng mellan dem.

Bara en tidsfråga innan Wawrinka slår sig in på topp 10 igen, för första gången sedan 2008 (då han nådde toppnoteringen 9).

Beträffande Nadal är det egentligen bara detaljer han behöver jobba på inför Franska öppna. Backhanden måste bli bättre generellt. Serven har sviktat. Och han måste bli bättre på att stänga matcherna. Måste få ordning på de där väldigt okarakteristiska fokusdipparna.

Lite besynnerligt hur mycket han valt att spela under sin comeback, förresten. 2013 hade han spelat 33 matcher vid den här tiden på året – inför årets Rome Masters har han redan spelat 31.

Okej att han behöver mycket matchträning inför Roland Garros, men hade det inte varit vettigt att stå över knepiga Madrid och fokusera fullt ut på Rom? Finns väl ingen direkt risk att han bränner ut sig, men det här intensiva spelschemat är lite oroväckande med tanke på att just hård matchning var en av orsakerna till fjolårets knäskada.

Nåväl.

Världsfemman är så klart en av huvudkandidaterna även till titeln i Rom, men har den här gången hamnat på samma halva som rivalen Novak Djokovic. Vi får titta närmare på lottningen i morgon, hann inte i kväll.

Tills dess – buenos noches!

* * *

På damsidan var finalen lika ospännande som på herrsidan. Serena Williams försvarade sin titel från 2012 efter 6-1, 6-4 mot Maria Sjarapova.

Williams har nu överlägsna 13-2 i inbördes möten och tolv raka segrar mot Sjarapova.

http://www.youtube.com/watch?v=d8975sVxf1k

Semifinalen mellan Rafael Nadal och Pablo Andújar blev mycket riktigt en ickematch. Setsiffrorna 6-0, 6-4 talar sitt tydliga språk.

Precis som väntat skulle gårdagen komma att handla om två helt andra kombattanter – världssexan Tomás Berdych och 15-rankade Stanislas Wawrinka.

Det är svårt att betrakta Wawrinkas seger som en skräll. Vi var nog många som höll honom som favorit inför drabbningen. På grus är han helt enkelt en säkrare spelare än Berdych, när han presterar på topp.

Semifinalen följde samma mönster som Wawrinkas senaste matcher i turneringen: bärgade första set övertygande men dippade i andra. Som om energin tillfälligt sinade, typ. Men till skillnad från mot Grigor Dimitrov och Jo-Wilfried Tsonga gick det trögt även i skiljeset.

Så pass trögt att Berdych, som vred initiativet ur händerna på schweizaren i slutet av andra set, kunde ordna ett tidigt break.

Vid 2-4, 15-40 i egen serve såg det verkligen inte ljust ut för Wawrinka. Han såg trött och sliten ut, och från mitten av andra set hade han blivit fullständigt överkörd i Berdychs servegame samtidigt som han hela tiden pressades i egen.

Tv-kommentatorerna inledde till och med en resumé över hans prestationer de senaste veckorna, inklusive här i Madrid, i tron att han inte hade tillräckligt med bränsle i tanken för att mäkta med en vändning.

Vilket i och för sig inte hade varit konstigt. Schweizaren har haft ett tufft spelschema den senaste tiden, och dessutom gått långt i de senaste turneringarna han ställt upp i.

Wawrinka hade dock inga som helst planer på att ge upp utan kamp. Han lyckades till slut hålla efter några horribla missar från Berdych och gav sedan allt i Berdychs servegame vid 4-3 – och det räckte hela vägen till ett servegenombrott, hans första på två set.

I och med det breaket skiftade momentum återigen, och tjecken såg märkbart skärrad ut. Så pass att han lät sig pressas på nytt i egen serve vid ställning 5-4 till Wawrinka.

Några minuter senare kunde schweizaren sträcka händerna mot skyn i en heroisk segergest – han var klar för final efter en fantastisk vändning: 6-3, 4-6, 6-4.

Oerhört imponerande att Wawrinka lyckades hålla nerverna i styr och leverera sin bästa tennis när det gällde som mest. Samtidigt svagt av Berdych att vika ner sig på det där sättet. När han misslyckades att förvalta sina breakbollar vid 4-2 var det som att precis alla tvivel man kan ha ute på en tennisbana plötsligt knockade världssexan.

Strategiskt smart av Wawrinka att inte gå för fullt i returgamen i andra och tredje set. Han insåg nog hur mycket det skulle krävas för att bryta Berdych när han servar så bra, och efter att ha hamnat i underläge tidigt i tredje set tror jag att han försökte fokusera på sin egen krånglande serve, i väntan på rätt läge i Berdychs.

För man vet att det alltid kommer lägen när det börjar dra ihop sig, när man själv kan slappna av och bara maxa, medan motståndaren har pressen att fortsätta leverera på topp för att inte riskera att tappa ledningen.

I det stunderna brukar det vara små marginaler och de avgörs ofta med bara några få poäng. I går var det Wawrinka som vann den psykologiska kampen.

Inte helt vanligt att Berdych dippar så där i sådana lägen längre – han har ju verkligen fått ordning på huvudet under de senaste åren.

Alldeles oavsett var det en grymt välförtjänt seger för Wawrinka, som varit den spelare som imponerat allra mest under turneringen och nu alltså är klar för sin första Masters-turnering sedan 2008 (Rome Masters, förlust mot Novak Djokovic).

http://www.youtube.com/watch?v=hUQbo1jEREw

Så, hur ser hans chanser i finalen ut då?

Jag tror att det blir väldigt väldigt tufft för Wawrinka. Matchen i går avgjordes visserligen inte sent på natten, men sent på kvällen. Tredje raka kvällsmatchen för Wawrinka, alltså. Råder därför ingen tvekan om att Nadal är den fysiskt fräschare av de båda, särskilt efter att han avfärdade Andújar så snabbt och dessutom mitt på dagen.

Nadal har därför klart bättre förutsättningar och är dessutom en väsentligt bättre spelare än Wawrinka. Om schweizaren går för fullt från start kan han möjligen ta ett set, men jag har svårt att se ett annat scenario än att Nadal vinner det här i två raka.

* * *

På damsidan är Serena Williams och Maria Sjarapova klara för final, efter semifinalsegrar över Sara Errani (7-5, 6-2) respektive Ana Ivanovic (6-4, 6-3).

Inte särskilt oväntat att världsettan och -tvåan möts i finalen, även om framför allt Williams stött på några vägbulor. Blev som bekant nollad för första gången sedan 2008 i andra set mot wildcard-spelaren Anabel Medina Garrigues i kvartsfinalen.

Mot Sjarapova brukar hon dock plocka fram sitt allra bästa spel – och den tunna luften gynnar i första hand världsettan.

Vill väldigt gärna se att Sjarapova äntligen lyckas besegra sin nemesis, och det vore onekligen lägligt att göra det på grus, men det är svårt att inte hålla Williams som favorit.

Det vore onekligen tacksamt att inleda den här texten med något raljant om att båda ”bröderna” Federer (originalet Roger och kopian Grigor Dimitrov) är utslagna, men sådana fånigheter ska vi inte ägna oss åt.

I stället kan vi börja med att lite torrt konstatera att Federer d.ä. inte var på sitt bästa spelhumör i dag.

Kei Nishikori gjorde visserligen en riktigt bra match, men exceptionellt bra? Nej.

Efter att ha tappat första set gasade världstvåan på ordentligt i andra och såg ut att gå mot en i så fall inte speciellt oväntad vändning.

Men efter urladdningen i det setet, som slutade 6-1 i schweizaren, rasade korthuset ihop fullständigt och 23-årige Nishikori kunde säkra turneringens näst största skräll efter 6-2 i skiljeset.

Det är visserligen ingen skam alls att förlora mot framtidslöftet, men setsiffrorna 6-4, 1-6, 6-2 är inget smickrande facit för Federer.

Nåväl, mer om Federers ”magplask” i ett separat inlägg. Kan väl lite avslutningsvis säga att intervjun efter matchen var ganska smärtsam att titta på.

Så låt oss nu i stället glädjas över ynglingarnas framgångar här i Madrid. Nishikori möter Pablo Andújar (som gick vidare efter att Daniel Gimeno-Traver tvingats bryta matchen vid ställning 6-4 till Andújar) och borde därför rimligtvis ta sig till semifinal – karriärens andra semi i Masters-sammanhang, i så fall.

Ja, det måste ändå vara ganska safe att säga att Kei är klar för semi nu. För ska han följa upp en seger över Federer med en förlust mot Andújar? Det skulle kännas konstigt.

* * *

Dagens två klart bästa matcher spelades mellan Tommy Haas och David Ferrer samt Stanislas Wawrinka och Grigor Dimitrov.

Åttondelen mellan Haas och Ferrer påminde till viss del om deras semifinal i Miami, med den väsentliga skillnaden att båda var på tårna från start (Ferrer var som bekant ovanligt platt i första set i Miami).

Framför allt var Ferrer aggressivare än vanligt på grus. Vilket inte är så konstigt med tanke på underlaget. En nödvändig justering, särskilt mot en offensiv spelare som Haas.

Båda höll serve utan större problem i första set, tills Ferrer gjorde sitt dittills klart bästa returgame vid ställning 6-5. Ganska typiskt Ferrer, det där – att bärga breaken i de bästa lägena. Liksom den där ettriga kämpaglöden, som gör att han vänder underlägen på löpande band.

I det avseendet blev Madrid en repris av Miami. Efter att Haas kvitterat matchen i andra set fixade han nämligen ett servegenombrott i mitten av skiljeset.

Trots det kändes det aldrig som att segern var säkrad för tysken. Ferrer gnetade i vanlig ordning och klamrade sig fast i matchen, och när Haas sedan tappade 40-15 i egen serve vid ställning 4-2 gick resten av bara farten för spanjoren – och 4-2 för Haas blev 6-4 till Ferrer.

Det är så stressande att möta Ferrer, särskilt för Haas som väldigt gärna vill gå för clean winners. Det kan han inte göra i lika hög utsträckning som han är van vid och tvingas lita till variation och bollsäkerhet.

Det är inte direkt som att han lider brist på något av det, men det är svårt att tvingas lämna sin comfort zone och inte kunna spela ut på det sätt man egentligen vill. Måste dessutom ha varit frustrerande att Ferrer överlag lyckades bättre i sina offensiva ruscher än Haas. Där ska det ju normalt vara omvända roller.

Kändes ofta som att Ferrers slag satt som smäck och att han bara kunde strössla ut dem lite som han ville över banan. Med tanke på att Ferrer spelade så bra var det en grym arbetsinsats av Haas. Verkligen makalöst att han fortfarande håller så hög klass.

* * *

Dimitrov gjorde återigen en fantastisk insats. I första set var han den klart bättre spelaren och bjöd verkligen inte Wawrinka på någonting. 6-3 var nästan i lägsta laget, eftersom han typ gav bort ett eget servegame efter att ha brutit Wawrinka tidigt i matchen.

Även i andra set hade Dimitrov övertaget. I flera av Wawrinkas servegame kändes det nästan som att han servade för att hålla sig kvar i matchen. Här blev ett gäng räddade breakbollar i ett av matchens längsta game som blev avgörande för Wawrinka. I nästkommande game spelade Dimitrov på tok för svårt och aggressivt och blev bruten.

I tredje set vek Dimitrov ner sig totalt och Wawrinka kunde säkra en kvartsfinalplats efter övertygande 6-1.

Starkt av schweizaren att behålla lugnet och tålamodet. Det gäller ju ofta att bara vänta ut Dimitrov, som ofta går ut stenhårt. Dels kommer dipparna så småningom (särskilt i viktiga lägen) och dels vet ju Wawrinka att han har en extraväxel att lägga i när stunden så kräver.

Precis så var det i den här matchen: Dimitrov maxade och såg ibland helt överlägsen ut, men det kändes hela tiden som att Wawrinka hade mer att ge. Och i takt med att Wawrinka höjde sig så dippade Dimitrov.

I övrigt var det intressant hur schweizaren hela tiden höll sig till sin spelidé. Det hade inte varit direkt konstigt om han börjat darra lite och försökt spela ett helt annat spel, och det hade mycket väl kunnat vara en bra idé att dra ner tempot lite (minns hur många dueller Djokovic vann när han tog lite fart ur bollen).

Tack vare Wawrinkas tålamod (okej, han surnade till på både publik och domare emellanåt, men det verkade bara tagga honom) bjöds vi därför på offensiv och väldigt välspelad tennis. Det var egentligen först i i tredje set som de enkla missarna började hagla, men under hela första och andra set hade båda kombattanterna fler winners än oprovocerade misstag (blev till slut totalt 27/31 för Wawrinka och 24/33 för Dimitrov).

Ingen direkt överdrift att påstå att 21-årige bulgaren åker ur turneringen med flaggan i topp. Han gjorde faktiskt inga direkta fel i dagens åttondelsfinal och marginalerna var tillräckligt små för att han med lite mer flax hade kunnat vinna det här.

Att han inte riktigt gav sig själv chansen i tredje set var väl kanske lite smolk i bägaren, men så mycket som han vuxit under säsongen i allmänhet och i Monte Carlo/Madrid i synnerhet… Det är väldigt imponerande. Stor eloge till svenska Good to Great!

* * *

Rafael Nadal körde över Mikhail Juzjnyj i raka set: 6-2, 6-3. Den av toppspelarna som hittills haft absolut minst bekymmer med underlaget, tillsammans med Ferrer.

Svårt att i nuläget inte se världsfemman som solklar favorit till titeln.

* * *

Kevin Anderson blev ingen lätt match för Tomás Berdych, men världssexan behövde ändå bara två set för att säkra kvartsfinalplatsen: 7-6(5), 7-5.

* * *

Även Fernando Verdasco stretade emot bra mot Jo-Wilfried Tsonga och vann till och med första set. Blev till slut 4-6, 6-3, 6-2 till världsåttan. Han har verkligen inte övertygat hittills, Tsonga. Måste verkligen höja sig ett antal snäpp mot Wawrinka i kvarten.

* * *

Matchen mellan Andy Murray och Gilles Simon pågår i skrivande stund. Kan säga som så att jag knappt minns när Murray gjorde en så slätstruken insats i en match som i första set.

Visst, han är ofta underlägsen mot mer namnkunniga spelare på grus, men att bli så utspelad mot Gilles Simon… Nej, det är verkligen under all kritik. Först i underläge 2-6, 0-2 vaknade skotten till liv och kämpade till sig en kvittering efter några murrayiskt magiska kontringar – och ett tio minuter långt game, bland annat.

Trots att Murray höjt sig rejäl efter den katastrofala inledningen så har den här åttondelsfinalen överlag hittills varit mer sövande än rohypnol.

Murray borde dock rimligtvis vinna det här nu, trots tappat break och 3-0-ledning (4-3 nu).

Vilket ger följande kvartsfinalfält:

Wawrinka-Tsonga
Murray-Berdych
Nadal-Ferrer
Nishikori-Andújar

Ett riktigt trevligt sådant, alltså.

Vågar man redan nu gissa på Wawrinka-Berdych och Nadal-Nishikori i semifinalerna?

Ja, tveklöst. Känns som lågoddsaren.

* * *

På damsidan blev det idel tvåsetssegrar. Ekaterina Makarova följde upp sin skrällseger över Victoria Azarenka med att köra över Marion Bartoli: 6-3, 6-2.

Riktigt kul att se comebackande Kaia Kanepi i så bra form. Har ju redan slagit ut den på underlaget så namnkunniga Carla Suarez-Navarro och slog i dag Daniela Hantuchova enkelt: 6-3, 6-4.

Även Sara Errani ångar vidare, efter 7-5, 6-3-seger över amerikanska Varvara Lepchenko. Väldigt väntad utgång med tanke på att 27-rankade Lepchenko gått kräftgång hela säsongsinledningen.

Favoriterna Serena Williams och Maria Sjarapova vidare utan större bekymmer, efter segrar över Maria Kirilenko (6-3, 6-1) respektive Sabine Lisicki (6-2, 7-5).

* * *

Alla dagens resultat:

Tommy Haas slog Gilles Simon och är alltså klar för sin första Masters-semi sedan Paris Masters 2006.

Inga konstigheter alls att han slog Simon så lätt (6-3, 6-1), inte efter uppvisningen mot Novak Djokovic i åttondelsfinalen.

David Ferrer hade vissa bekymmer i sin kvartsfinal mot Jürgen Melzer, som var på strålande spelhumör. Matchen i sig var föga underhållande och bjöd på fler servegenombrott än samtliga matcher hittills i turneringen sammanlagt. Typ.

Och det var först när Ferrer dök ner i smutsen som han tände till ordentligt. Många gånger liknade det tennisens motsvarighet till grishockey (ja, gristennis), men framför allt mot slutet av andra och sedan även tredje set sluggade en aggressiv Ferrer vilt omkring sig (allt är relativt).

Efter urladdningen i andra set vek Melzer ner sig totalt. Lite synd, med tanke på att han stundtals – särskilt i första set – spelade riktigt bra. Fult, men effektivt.

4-6, 6-3, 6-2 blev det till slut, hur som helst. Ferrer klar för elfte Masters-semin i karriären.

Och så spelas det ju lite matcher i dag också. Låt oss ta en titt.

* * *

MARIA SJARAPOVA (2) – JELENA JANKOVIC (24)

Sjarapova slog planenligt Sara Errani, i två jämna set: 7-5, 7-5. Jankovic hade det ännu tuffare mot Roberta Vinci: 6-4, 6-7(6), 6-3.

Mot Sjarapova blir det så tufft som det rimligtvis kan bli för forna världsettan (förutom om hon skulle möta Serena Williams i en eventuell final).

Sjarapova leder med 6-1 i inbördes möten. Jankovics enda seger kom på gräset i Birmingham 2007. Fyra av de sju matcherna har dock gått till avgörande set, så Jankovic har inte varit riktigt så underlägsen som siffrorna antyder.

Starkt av henne att ta sig ända till semifinal, även om det till stor del beror på hyfsat enkel lottning. Världstolvan Nadia Petrova och 15-rankade Vinci hennes svåraste motståndare hittills (hade 6-2 i inbördes mot Petrova inför deras match, 3-2 mot Vinci).

Sjarapova har visserligen inte spelat på topp, men sett tillräckligt övertygande ut för att inte låta sig skrämmas av Jankovic. Seger i raka set? Lutar åt det. Om inte världstvåan råkar bjuda bort ett set. Det har som bekant hänt förr.

* * *

SERENA WILLIAMS (1) – AGNIESZKA RADWANSKA (4)

Tuffast möjliga lottning för Radwanska i det här läget. Fyra raka förluster mot världsettan, tre av dem i raka set.

Radwanska passar Williams oerhört bra spelmässigt. Polskan har visserligen ett fantastiskt defensivt och taktiskt spel, men på hardcourt kan inte ens hennes försvarsmur stå pall för Williams missiler.

Williams älskar att diktera spelet, vilket hon får göra helt och hållet mot counterpunchers som Radwanska. Världsfyran måste få maximal utdelning i sin serve för att ens ha en chans, och den är tyvärr för svag för det.

Hon får helt enkelt hoppas på att Williams har en riktigt dålig dag på jobbet.

* * *

ANDY MURRAY (3) – MARIN CILIC (11)

En riktigt intressant match på papperet. Frågan är om den blir det även i verkligheten.

Murray har nämligen inte imponerat så här långt, men kommer å andra sidan inte att underskatta Cilic. Det har han lärt sig att inte göra den hårda vägen.

Cilic var grymt stabil mot Jo-Wilfried Tsonga i åttondelsfinalen. Som vanligt är det hans offensiva kapacitet som imponerar när han spelar på topp. Han har en osviklig förmåga att styra och ställa från baslinjen. Dessutom har serven funkat riktigt bra för honom i Miami, även i pressade lägen.

Han har annars historiskt tenderat att vika ner sig både i över- och underlägen på grund av nervositet.

Det duger inte i kväll.

Murray har varit trögstartad i nästan alla sina matcher hittills, och det måste Cilic utnyttja. Det är hans bästa chans att stressa världstrean. I övrigt sitter Murray på trumfkorten. Hans orubbliga defensiv är oerhört psykologiskt tärande för en spelare som Cilic, och att hela tiden tvingas slå ett eller ett par extra slag letar sig in under skinnet på honom. Det är ofta då han sviktar, börjar spela för svårt för att döda poängen snabbt och sedermera låter misstagen skjuta i höjden.

Jag tror på seger för Murray. Han lät chansen att gå om Roger Federer på världsrankningen glida honom ur händerna i Indian Wells. Kan han verkligen sumpa det gyllene läge som Tommy Haas i och med segern över Djokovic gett honom?

Nej. Jag tror inte det. Men jag tror däremot att han kommer att bli tvungen att kämpa för det.

Passar bra att börja visa lite mer arbetsmoral nu, i en kvartsfinal mot en formtoppad Cilic – med en eventuell final mot Ferrer eller Haas som hägrar i horisonten.

* * *

TOMÁS BERDYCH (6) – RICHARD GASQUET (10)

Kvällens klart mest intressanta match. Berdych har som bekant varit i makalöst bra form under hela säsongsinledningen. Likaså Gasquet (som faktiskt bärgat två titlar hittills i år – Berdych noll).

Berdych har dock svajat ordentligt i två matcher mot betydligt svagare motstånd (Daniel Gimeno-Traver i öppningsmatchen och Alejandro Falla i tredjerundan), medan Gasquet bara låtit sig pressas till tre set av Nicolás Almagro.

Spelmässigt är det här en hyfsat jämn match. Gasquets defensiv är i fransmannens bästa stunder precis tillräckligt tät för att både störa och trötta ut tjecken, är ganska komplett över hela banan och har ett brett slagregister.

Detsamma gäller för Berdych, som dock har den spelmässiga tonvikten på aggressiv offensiv med mycket flacka grundslag.

Gasquet leder visserligen med 4-3 i inbördes möten, men blev snudd på överkörd i åttondelsfinalen i Indian Wells (6-1, 7-5).

Jag tror allt hänger på Berdychs fysiska form. Att han är i bra spelmässig form har han redan bevisat flera gånger om i år. Men det tuffa spelschemat, och det faktum att han gått långt i många turneringar, måste tära på världssexan. Han har trots allt inte lika bra uthållighet som Big Four (plus David Ferrer).

Omöjligt att säga annat än att Berdych är solklar favorit, men jag håller det för troligt att matchen går till tre set och jag är redo att kasta in en skrällvarning på Gasquet.

http://www.youtube.com/watch?v=75nO_KzvrzU

Miami Masters bjuder i regel på ett par skrällar varje år. 2012 slog Andy Roddick sin nemesis Roger Federer i tredjerundan. 2011 åkte då fjärdeseedade Robin Söderling ut i tredjerundan, femteseedade Andy Murray i andra. 2010 Gick då 17-seedade Tomás Berdych hela vägen till final, där han föll mot sjätteseedade Roddick.

I år bjöds vi på en blytung skräll redan i andra omgången, när Juan Martín del Potro förlorade sin öppningsmatch mot Tobias Kamke.

Därefter har det rullat på mer eller mindre som väntat.

Tills i natt.

Personligen misstänkte jag att Tommy Haas skulle kunna ställa till besvär för Djokovic, som han gjorde i Toronto Masters förra året. På sin höjd pressa fram ett tredje set.

Men att han skulle vinna med setsiffrorna 6-2, 6-4…

Vem kunde förutse det?

Kolla på de där siffrorna igen. Världsettan och regerande mästaren Novak Djokovic vann alltså bara totalt sex game över två set mot 34-årige, 21-rankade veteranen Tommy Haas – hans första seger mot en världsetta sedan han slog Andre Agassi 1999 (Haas har 2-14 totalt mot världsettor).

Det ska sägas direkt att Djokovic underpresterade, vilket nästan är en förutsättning för att en skräll i den här storleksordningen över huvud taget ska kunna äga rum. Vill inte påstå att Haas överpresterade, men han spelade ruggigt bra. Speciellt taktiskt.

Väderförhållandena var påfrestande, nämligen. Enorm snålblåst.

Det brukar kunna störa Djokovic, eftersom han då tenderar att bli osäker och inte vågar trycka till bollen ordentligt.

Det där utnyttjade Haas perfekt. Han spelade oerhört enkelt, men framför allt defensivt. Inte alls passivt. Bara defensivt. Han loopade ofta bollarna långt mot baslinjen med hög topspin, slog matchen igenom inte speciellt hårt och sällan flackt (vilket han brukar försöka göra) och nyttjade sin slice mer än vanligt.

På så vis lät han alltså Djokovic driva spelet framåt, vara den som i princip själv satte fart på bollen och ta störst risker.

En sådan taktik brukar inte störa världsettans matchrytm avsevärt, men den här gången blev han osäker och lät sig pressas till många oprovocerade misstag.

Båda satte tonen redan i matchens femte game, då Djokovic tappade ledning med 30-0 i egen serve och blev bruten efter tre horribla forehandmissar på raken.

Så där fortsatte det. Djokovic brände enkla transportslag, medan typ allt Haas företog sig landade innanför linjerna. Tysken spelade oerhört enkelt och smart, medan världsettan kämpade för att hitta sin matchrytm (som aldrig riktigt infann sig).

Hur som helst.

Djokovic ute ur turneringen. Eftersom både Federer och Rafael Nadal valde att stå över hela tävlingen är det nu alltså upp till Andy Murray att försvara toppkvartettens dominans i Masters-sammanhang. Världstrean har verkligen inte övertygat så här långt, men visst borde han hållas som favorit i Djokovics, Nadals och Federers (plus del Potros) frånvaro?

Tar han sig förbi Marin Cilic och Berdych/Richard Gasquet (förmodligen Berdych) så väntar troligen David Ferrer eller Tommy Haas i finalen.

Ganska bra odds för skotten, får sägas.

* * *

Ferrer slog Kei Nishikori, som väntat: 6-4, 6-2. Japanen fortfarande några nummer för liten mot toppspelarna, även när han inte plågas av skador.

* * *

Åttondelen mellan Gasquet och Nicolás Almagro var jämn och gick till tre set, precis som jag trodde: 6-7(3), 7-5, 7-6(3).

Fransmannen möter Berdych i kvartsfinalen. Den matchen har potential att bli den klart intressantaste kvarten.

* * *

Jürgen Melzer slog Albert Ramos: 2-6, 6-3, 6-3. Hugget som stucket i den matchen, som sagt, men tycker ändå att Ramos borde ha grejat en kvartsfinalbiljett.

Melzer möter Ferrer i kvarten, och där kan jag inte se annat än att österrikarens framfart får ett abrupt slut.

* * *

Marin Cilic skrällslog Jo-Wilfried Tsonga: 7-5, 7-6(4). Större skrällar har vi upplevt, för den här kändes inte så överdrivet oväntad. Cilic var grymt stabil i egen serve och naggade hela tiden på Tsongas servegame.

Världsåttan spelade återigen alldeles för komplicerat och gav ofta Cilic öppet mål. Kroaten hade faktiskt kunnat bärga den här segern med betydligt mer förkrossande siffror, om det inte vore för att Tsonga lyckades plocka fram några ess ur rockärmen och blixtra till i tuffa underlägen.

Jag är inte särskilt förvånad över Tsongas relativt svaga start på säsongen. Däremot lite besviken. Han har ju så hög kapacitet, som det känns som att han inte tar tillvara på. Synd.

* * *

Andy Murray mosade Andreas Seppi: 6-2, 6-4.

* * *

Berdych fullkomligt pulvriserade stackars Sam Querrey: 6-1, 6-1. Matchen mot Alejandro Falla blev mycket riktigt en turning point för Berdych. Svårt att se hur Gasquet ska kunna stoppa honom nu. Han är i fantastiskt bra form, tjecken.

* * *

Gilles Simon slog Janko Tipsarevic: 5-7, 6-2, 6-2. Inte alls bra från Tipsarevics sida. Kämpasegern mot Kevin Anderson räckte tydligen inte – den svaga formen håller i sig…

* * *

Serena Williams slog Li Na i raka set, men efter att ha pressats till tiebreak i andra: 6-3, 7-6(5).

* * *

Agnieszka Radwanska var illa ute mot Kirsten Flipkens, men lyckades vända på skutan och bärgade slutligen segern i tre set: 4-6, 6-4, 6-2.

De inledande omgångarna är överstökade, agnarna har (överlag) sållats från vetet.

På herrsidan går vi i dag in i åttondelsfinalerna, den första fasen med lite mer nerv och spänning. På damsidan är vi redan framme vid kvartsfinaler.

Låt oss titta lite närmare på vad denna tisdag har att erbjuda:

* * *

DAVID FERRER (5) – KEI NISHIKORI (15)

2-2 i inbördes möten. Inte illa med tanke på att Nishikori är blott 23 år gammal och dessutom redan fått delar av karriären spolierad på grund av skador. De möttes så sent som i årets Australiska öppna, och den gången blev det total kross från Ferrers sida. Spanjoren tappade bara sju game i den tre set korta matchen.

Enligt egen utsago hämmades Nishikori dock av knäskadan han ådrog sig i Tokyo i höstas, och han såg inte helt hundra ut på banan. De där skadorna kommer och går lite mystiskt, men förlorar japanen även i Miami borde han inte ha någon att skylla på.

Han har i alla fall inte sett särskilt hämmad ut vare sig mot Victor Hanescu eller Xavier Malisse.

Ferrer klev in i turnering med nedåtgående formkurva och har hittills bara behövt besegra Fabio Fognini på sin väg mot åttondel (Dmitry Tursunov lämnad walkover).

Det här är i grunden två likvärdiga spelare. Jag tycker att Nishikori har snäppet mer offensiv spets, men det förutsätter att han vågar kliva på. Låter sig 23-åringen stressas av Ferrers ointagliga försvarsborg tenderar han att bli passiv – vilket spanjoren kommer utnyttja, precis som i Melbourne.

Nishikoris bästa chans är troligen att attackera Ferrers forehandhörn, och även försöka öppna ytor genom att tvinga fram inside out-forehands i backhandhörnet.

I bollandet är de överlag jämställda, och långa malande dueller kan sluta lite hur som helst. Hoppas att Nishikori går för fullt, för jag förväntar mig en kirurgiskt välspelad försvarsfest.

Vem som vinner?

Ferrer. Helt enkelt för att han har det psykologiska övertaget och fick med sig en viktig tvåsetsseger över Fognini efter magplasket i Indian Wells. Jag vill gärna tro att Nishikori spelmässigt snart sprungit ifatt spanjoren, men riktigt där är vi inte än.

* * *

ANDY MURRAY (3) – ANDREAS SEPPI (19)

Det blev alltså mycket riktigt Seppi som tvingas ta sig an Andy Murray. Världstrean vände 3-5-underläge mot Grigor Dimitrov i första set till tvåsetsseger: 7-6(3), 6-3. Det där med percentage tennis är någonting även Dimitrov behöver lära sig. Spelar på tok för överambitiöst.

Trots att Murray verkligen inte sett hundra ut i Miami hittills (vilket han inte heller gjorde i Indian Wells, där det blev kvartsfinal) måste allt annat än seger i raka set för skotten betraktas som en skräll.

* * *

JO-WILFRIED TSONGA (8) – MARIN CILIC (11)

Cilic slog planenligt John Isner i natt (6-3, 7-6). Tsonga körde över Jarkko Nieminen (6-3, 6-3), inte heller det särskilt oväntat trots finländarens formtopp.

Tillsammans med Ferrer-Nishikori dagens mest intressanta drabbning, faktiskt. De har bara mötts två gånger tidigare (1-1 i inbördes) och sist var i Cincinnati 2011. Den gången blev det seger i raka set för Tsonga.

Inte så säker på att det blir så i dag. Cilic har sett stabil ut hittills och han har med sitt tunga grundspel potential att störa Tsonga, som har vissa brister i kontringsspelet och inte är överdrivet förtjust i att bli jagad i sidled.

Dessutom har han inte sett helt bekväm ut under säsongsinledningen – den stenhårda satsningen, med tränarbyte och högtravande snack om att utmana Big Four, till trots.

Skrällvarning utfärdas här alltså, även om jag tror att Tsongas rutin och skapliga form gör honom strået vassare.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (1) – TOMMY HAAS (18)

Haas var grymt bra mot Alexandr Dolgopolov i tredjerundan och gav faktiskt Djokovic bekymmer i Toronto förra året.

Världsettan är dock alldeles för stark för att det ska bli tal om annat än möjligen ett jämnt set här. Okej, om Haas spelar om han stundtals gjorde mot Dolgopolov genom ett helt set kan han pressa fram ett tredje, som i Toronto, men det troliga är att Djokovic tar det här i raka.

* * *

JÜRGEN MELZER (42) – ALBERT RAMOS (61)

Melzer var onekligen den som drog det klart längsta strået efter Juan Martín del Potros tidiga uttåg. Tobias Kamke bjöd upp till kamp i tredje omgången men föll i tre set.

Inte direkt dagens hetaste matchup, om man säger så. Melzer har en osviklig förmåga att göra sig själv till underdog och sedan leverera – snudd på överprestera – utifrån det. Kan vara därför hans sejour inom topp 10 blev så kortvarig.

Ramos är dock en lurig spelare, inte minst eftersom han själv oftast slår i underläge. Var högoddsare både mot Juan Mónaco och James Blake men vann de matcherna i tre set.

Känns hugget som stucket vem av de båda som kniper kvartsfinalbiljetten, men det lutar lite åt Ramos. Helt enkelt för att han redan besegrat betydligt tuffare motståndare, medan Melzer glidit fram på en liten räkmacka.

* * *

RICHARD GASQUET (10) – NICOLÁS ALMAGRO (12)

Almagro leder faktiskt med 3-1 i inbördes möten (två segrar på grus, en på hardcourt). Gasquets hittills enda seger kom på gräset i Wimbledon förra året.

Inför den här matchen känns dock den pånyttfödde Gasquet som den mer kompletta spelaren, Almagro får framför allt lita till sin serve. Kommer att gynna fransmannen om matchen blir lång, så vi har säkert en tresetare med minst ett tiebreak att se fram emot.

Tror det blir svårt för Almagro att stoppa Gasquet, historiken till trots. Han är i riktigt bra form nu, världstian. Almagro i hyfsad form, men han måste höja sig ett par snäpp här för att ha en chans.

* * *

TOMÁS BERDYCH (6) – SAM QUERREY (20)

Världssexan har alltså darrat på manschetten två matcher i rad, mot betydligt svagare motstånd än vad han ställs inför i dag.

Visserligen grymt starkt av honom att vända de matcherna, särskilt mot Alejandro Falla i går – men det duger så klart inte att underprestera på det viset mot Sam Querrey.

Querrey är inte i överdrivet bra form direkt, men han är tillräckligt stabil för att inte låta lägen som Falla hade i går rinna honom ur händerna.

Milos Raonics walkover (på grund av feber) i tredje omgången ligger dock amerikanen i fatet. På sätt och viss var det ju bonnröta eftersom Raonic med stor sannolikhet vunnit den matchen (fast det kan vi ju bara spekulera i), men samtidigt är det en nackdel att gå miste om matchning när man ställs inför topp 10-spelare.

Min gissning är att den här matchen blir Berdychs turning point. Han har varit i fantastisk form hela året och nu har han tack vare ett par tuffa matcher fått spela in sig i Miami också. Tror på seger i raka set.

* * *

JANKO TIPSAREVIC (9) – GILLES SIMON (13)

Båda klev in i turneringen med sviktande form (i Tipsarevics fall milt uttryckt) men har fått några viktiga segrar under bältet. Simon tack vare busenkel lottning, i och för sig.

Tipsarevic har inte fått mycket att stämma under de senaste veckorna, men borde ha fått en välbehövlig självförtroendeboost efter kämpasegern över Kevin Anderson. Och med den vinsten i bagaget borde inte bollfösaren Simon vara ett speciellt skräckinjagande hinder.

* * *

SERENA WILLIAMS (1) – LI NA (5)

Serena Williams stod för en fullständigt bedrövlig insats mot Dominika Cibulkova i går, men lyckades vända på steken vid ställning 2-6, 0-3. Brände busenkla transportslag och servade som en kratta i ett och ett halvt set, innan hon vaknade till liv.

Det intressanta med den här matchen är att Williams mycket väl kan upprepa den ”bedriften” i dag. Li Na är en notorisk fokusdippare, som låter poäng, game, set och i värsta fall segrar rinna henne som sand ur händerna.

I går ledde hon med 5-1 över Garbine Muguruza i första set. Några mentala kollapser senare var det tiebreak, där Li Na tog ledningen med 6-1. Nya mentala kollapser och efter en jäkla massa om och men kunde världsfemman till slut bärga segern med matchsiffrorna 7-6(6), 6-2.

Helt otänkbart att spela så och vinna över Serena Williams. Tror dessutom att formdippen i går eldade i gång världsettan. Blir förmodligen överkörning och totalt 7-1 i inbördes möten efter dagens kvartsfinal.

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA (4) – KIRSTEN FLIPKENS (28)

Flipkens har lite oväntat halkat vidare i Miami. Kanske inte fullt så oväntat när man tänker efter, hon har trots allt visat prov på bra form under säsongsinledningen.

Mot Radwanska borde det dock ta stopp. Världsfyran har visserligen åkt på en del tunga smällar efter den fantastiska sviten i början av året, men en kvartsfinal i en Premier Mandatory förlorar hon inte mot en så pass mycket lägre rankad spelare.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Serena Williams coach Patrick Mouratoglou tycker att det var överraskande att det tog så lång tid för 15-faldiga Grand Slam-vinnaren att återta tronen som världsetta (vilket skedde i måndags, efter att Williams förlorat finalen i Doha mot Victoria Azarenka).

– Jag vet inte om hon brydde sig, men det var lite chockerande. Inget illa om Azarenka, som hade ett fantastiskt år hon också, men det är ganska chockerande att vinna två Grand Slams, OS-guld och Master-turneringarna plus några andra tävlingar (Madrid, Stanford, Charleston) och ändå bara vara världstrea, säger han.

– Så det pratas om att WTA borde se över hur de distribuerar poäng. Det är en stor skillnad på att vara Grand Slam-finalist och faktiskt vinna en Slam, och poängen kanske inte visar hur stor skillnaden är. De kanske borde ta en titt på det. Jag förstår att de vill att spelare ska spela hela året, men det är viktigt för personerna som tittar för att förstå tennis, fortsätter han.

Kan nog inte finnas överdrivet många personer ute i stugorna som inte håller med Mouratoglou om detta. Att Caroline Wozniacki, som till dags dato aldrig vunnit en Slam, kunde vara världsetta i totalt 67 veckor är givetvis inte bara ett kvitto på damtennisens ökenvandring i slutet på 00-talet utan också tecken på ett systemfel.

Serena Williams ställde visserligen upp i blott 13 turneringar förra året (plus två Fed Cup-omgångar) – men det är faktiskt bara fyra färre än 2012 års världsetta Victoria Azarenka. Hennes triumfer i Australiska öppna, fyra Premier-turneringar och en International borde därför ha stått sig slätt mot Williams två GS-titlar, OS-guld, tre Premier-triumfer och dessutom WTA Championships-buckla.

Anledningen till att Azarenka avslutade året som världsetta berodde på att hon utöver titlarna även tog sig till en GS-final (US Open, mot Williams) och två Premier-finaler, och däremellan ett gäng semifinaler och kvartsfinaler.

Det är kanske inte en helt klockren jämförelse eftersom Azarenka trots allt vann totalt sex titlar, men det ligger ändå nära tillhands att måla upp ett scenario där Andy Murray avslutat 2012 som världsetta efter sin seger i US Open och final i Wimbledon.

Problemets kärna ligger i den generösa distribueringen av poäng i de tidigare rundorna. I en Grand Slam-turnering ges vinnaren på damsidan 2,000 poäng, finalisten 1,400, semifinalisten 900 och kvartsfinalisten 500.

På herrsidan är siffrorna 2,000/1,200/720/360.

Och där man på herrsidan ger 25 ”kvalificeringspoäng” utöver de 10 poäng man får om man förlorar förstarundan, så delas det på damsidan ut poäng även i varje kvalrunda. Vinnarna i kvalet ges 60 rankningspoäng, plus 5 vid eventuell förlust redan i förstarundan.

Tar man sig vidare till andrarundan får man sedan hela 100 poäng – mot herrsidans 45.

Vid sidan av GS-turneringarna arrangeras sedan totalt nio Premier Mandatory/Premier 5-turneringar, där man kan inkassera max 1,000 och 900 poäng. Därefter kommer tio Premier-turneringar som vid seger ger 470 poäng och 31 International som ger 280.

Skillnaden gentemot ATP är dock likadan här som i GS-sammanhang: Det delas ut betydligt högre poäng i de tidigare omgångarna.

Det här är med andra ord ett system som inte nödvändigtvis belönar de bästa spelarna, i ordets rätta bemärkelse, utan snarare de mest aktiva av toppspelarna.

Tar du dig bara tillräckligt långt i de större turneringarna så räcker det helt enkelt för att hamstra nog med poäng för en topplacering. När Wozniacki avslutade 2011 som världsetta hade hon bärgat totalt sex titlar, varav blott två kom i de högre Premier-sammanhangen (Indian Wells, som är Premier Mandatory, och Dubai, som är Premier 5). I GS tog hon sig som bäst till semifinal (Australiska öppna och US Open).

Det är väl att likställa med att David Ferrer avslutat 2012 som världsetta.

Att detta är ett bristfälligt rankningspoäng borde det inte råda någon som helst tvekan om. Även ATP:s system har fortfarande sina skavanker, men vid förändringen 2009 tycker jag att många luckor tätades.

Och att det dröjde så här lång tid för Serena Williams, trots hennes sagolika 2012, att återta tronen som världsetta borde fungera som signal för WTA att det är dags att göra om och göra rätt, för att låna en redan alldeles för utsliten klyscha.

Matchdagen är inte riktigt slut än, men låt oss ändå ta ett svep och se vad som hänt runtom i tennisvärlden.

I Memphis räddade forne världsettan Lleyton Hewitt två matchbollar mot 72-rankade Yen-Hsun Lu i en tresetsrysare: 2-6, 7-6(3), 6-4. Hewitt låg under med 5-6, 15-40 i andra set men lyckades som så många gånger förr att vända på steken.

Såg delar av deras drabbning, och det var precis så där spännande/ovisst som det brukar vara när Hewitt ställer sig på en tennisbana.

Och Donald Young halkar vidare i turneringen. Xavier Malisse kastade in handduken vid ställning 5-1 till Young i första set.

Största skrällen hittills svarade dock Denis Istomin för i natt, när han avfärdade John Isner i raka set: 6-3, 6-4. Han är i oerhört dålig form nu, den reslige amerikanen. Rankningsraset, som jag och flera andra förutspått, har redan inletts.

För övrigt kan nämnas att 33-årige James Blake med viss möda tog sig förbi öppningsrundan efter tresetsseger över Florian Mayer: 4-6, 6-3, 6-2. Alltid kul när Blake vinner, man unnar honom liksom det efter alla år av skadehelvete och envist slit.

På damsidan är äventyret över för titelförsvararen Sofia Arvidsson. Det blev förlust mot 71-rankade fjolårsfinalisten Marina Erakovic redan i andra omgången: 6-1, 3-6, 6-3. Riktigt tråkigt, naturligtvis. Och en smula oväntat, trots att Arvidssons varit sisådär under säsongsinledningen.

* * *

I Dubai inleddes dagen med en riktigt tråkig nyhet: Serena Williams drar sig ur turneringen på grund av ryggskada. Tydligen samma skada som hämmade henne i Australiska öppna (där hon förlorade redan i kvartsfinalen mot 19-åriga Sloane Stephens), vilket kan förklara hennes serveproblem mot Victoria Azarenka i Doha.

Världselvan Marion Bartoli får därför direktbiljett till kvartsfinalen, där hon möter Caroline Wozniacki. Wozniacki krossade Jie Zheng fullständigt: 6-1, 6-0.

I övrigt inga överraskningar, bortsett från en liten skräll: 17-rankade Roberta Vincis seger över världssexan Angelique Kerber. Hon befinner sig i en riktigt formsvacka, Kerber. Inte bra.

* * *

I Marseille hade Tomás Berdych oväntat stora problem mot problembarnet Ernests Gulbis, men vann slutligen i tre set: 6-4, 6-7(10), 6-4. Berdych brända matchboll i andra sets tiebreak, vid ställning 10-9 i egen serve (missade totalt tre), var fullkomligt bedrövlig. Precis när man trodde att han verkligen fått ordning på sina darriga nerver slarvar han bort en säker seger på ett så nonchalant sätt.

Kanske inte lika illa som när han tappade 5-1 och 6-3 i tiebreak mot Novak Djokovic i World Tour Finals, men det där är så klart inte godkänt från en spelare av Berdychs kaliber. Tur för honom att Gulbis inte fullbordade en skräll.

För det kunde han mycket väl ha gjort, med sin oförlåtliga serve och märkliga forehandsving. Det har aldrig varit särskilt svårt för Gulbis att väcka de förtvivlade fansens hopp, men frågan är hur den 118-rankade 24-åringen följer upp åttondelen i Rotterdam (förlust mot Juan Martín del Potro) och dagens kämpainsats i Marseille.

– Man vet aldrig vad som ska hända när man möter Gulbis, som Berdych sa efter matchen.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Tredjeseedade Jo-Wilfried Tsonga hade inte lika stora bekymmer i sin öppningsmatch: 7-6(1), 6-3 mot Nikolaj Davydenko. Tuff lottning för Davydenko, vars goda form under inledningen av turneringen är på väg att kväsas totalt.

I övrigt inga överraskningar. Julien Benneteau slog 412-rankade 18-åringen och landsmannen Lucas Pouille planenligt: 7-6(0), 6-3. Vi kommer därför att bjudas på en batalj mellan Benneteau och Jerzy Janowicz (som ju slog Lukas Rosol i förrgår) i andra omgången. Härligt!

* * *

I Buenos Aires har David Ferrer, Stanislas Wawrinka och David Nalbandian under dagen fått sina öppningsmatcher överstökade. Inga konstigheter.

Och Andreij Kuznetsov slog grusveteranen Filippo Volandri i går: 7-6(5), 6-3. Kul överraskning.

* * *

Dagens samtliga resultat:

DUBAI:

MEMPHIS (WTA):