Den tidiga morgonen har bjudit på inte mindre än två skrällar: Jeremy Chardys mot världssjuan Juan Martín del Potro och 20-rankade Andreas Seppi mot Marin Cilic. Den första aningen större än den andra. Eller snarare mycket större.

Argentinaren visade prov på grym form i sina första två matcher och tappade då bara 13 game (6-1, 6-2, 6-2 mot Adrian Mannarino och 6-2, 6-4, 6-2 mot Benjamin Becker) – färre än någon annan spelare på herrsidan.

Chardy såg visserligen stark ut i sin fyrsetsseger över Marcel Granollers (6-3, 3-6, 6-1, 6-2), men det var en match där åtminstone jag förväntat mig vinst för fransmannen.

Chardy rivstartade med att fixa en 2-0-ledning i set, innan världssjuan vaknade till liv och med möda lyckades kvittera. I femte set var dock den 36-rankade fransmannen både stabilare och kyligare. Han stressade del Potro med giftig slice, stenhård forehand och snäva vinklar, medan argentinaren återigen visade prov på sin bristande förmåga att hålla samma höga nivå genom en hel match.

6-3, 6-3, 6-7(3), 3-6, 6-3 kan så klart inte betraktas som något annat än ett praktfiasko för en spelare som lyfts fram som en av de stora utmanarna till titeln i Rafael Nadals frånvaro.

– Det är givetvis inget bra resultat för mig efter att jag hämtat upp 0-2-underläge, men Jeremy spelade riktigt bra i femte set. Han var så lugn när han stängde matchen i slutet, säger en besviken del Potro efter matchen.

– Jeremy spelade så tungt i fyra timmar. Han slog många vinnare med sin forehand, mycket bra slice. Mot slutet, när han hade chansen att bryta min serve, så gjorde han det. Han spelade bättre i de viktiga lägena och tog chansen att vinna matchen.

Chardy själv betraktar segern som en av hans största i karriären.

– Australiska öppna, tredjerundan, mot en toppspelare. Det är en stor seger för mig. Kanske den största i min karriär, säger han.

Det råder ingen tvekan om att Chardy, med sitt högriskspel och hårda press, är en knepig motståndare – det visade han inte minst mot Andy Murray i Cincinnati förra året – men en spelare av del Potros kaliber ska han så klart inte kunna ge mer än skrämselhicka i de här sammanhangen.

Nu återstår dessutom endast tre spelare på herrsidan som vunnit en Grand Slam tidigare: Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray.

I åttondelsfinalen möter Chardy italienaren Andreas Seppi, som alltså stod för morgonens näst största skräll: 6-7, 6-3, 2-6, 6-4, 6-2 mot Marin Cilic. Ny flopp för framtidslöftet Cilic alltså, som har förtvivlat svårt att hitta det där stabila spelet och börja prestera i närheten av den toppkapacitet han visat att han har.

Inget illa menat mot Chardy och Seppi, men det känns som en osannolikt iskall åttondelsfinal i en Grand Slam-turnering. Antingen del Potro eller Cilic (helst båda två) borde ha stått på ena sidan av nätet, helt enkelt.

* * *

Victoria Azarenka pressades till tre set mot Jamie Hampton, men sluggade sig till slut vidare till åttondelsfinal: 6-4, 4-6, 6-2. Där möter hon Elena Veznina, som slog Roberta Vinci: 4-6, 7-6(4), 6-4.

Även Serena Williams är, så klart, klar för åttondel, efter överlägsna 6-1, 6-3 mot Ayumi Morita. Hon ställs mot Maria Kirilenko, som besegrade Yanina Wickmayer: 7-6(4), 6-3.

* * *

Caroline Wozniacki är klar för sin femte åttondelsfinal i Australiska öppna efter 6-4, 6-3 mot Lesia Tsurenko. Möter Svetlana Kuznetsova, som slog Carla Suarez Navarro: 6-2, 4-6, 6-3.

* * *

Andy Murray spelade inte på topp, men lyckades trots svajigt spel avfärda Ricardas Berankisi raka set: 6-3, 6-4, 7-5.

Ett styrkebesked från Murray, en morgon där andra toppspelare sviktat. Oerhört viktigt att få med sig resultaten även när man inte håller sin högsta nivå.

* * *

Inte heller världsåttan Jo-Wilfried Tsonga hade några problem i sin tredjerunda: 6-2, 6-1, 6-4 mot Blaz Kavcic.

I åttondelen möter han världstian och landsmannen Richard Gasquet, som slog Ivan Dodig i fyra set: 4-6, 6-3, 7-6(2), 6-0.

* * *

Två av dagens klart mest intressanta matcher är redan i full gång. Den mellan Roger Federer och hemmahoppet Bernard Tomic började precis, den mellan framtidsnamnen Laura Robson och Sloane Stephens är inne i sitt andra set.

Stephens bärgade första set med 7-5 och leder i skrivande stund med 4-1 i andra.

Sista tredjerundorna i morgon, sedan börjar åttondelsfinalerna och allvaret. Här är fredagens hetaste matcher:

√ Roger Federer (2) – Bernard Tomic (43)
Problembarnet Tomic har, efter sitt katastrofala avslut på 2012, imponerat under säsongsinledningen och bärgade karriärens första titel i Sydney förra veckan. Har även övertygat, utan att glänsa, i Melbourne hittills.

Men mot Federer har han inte mycket att hämta. Inte nog med att schweizaren leder med klara 8-1 i set och 3-0 i matcher i inbördes möten – han har dessutom visat prov på fantastisk form i sina första två matcher i turneringen (segrar i raka set mot Benoit Paire och formstark Nikolaj Davydenko).

När de båda möttes här förra året, i åttondelsfinalen, uppträdde Tomic inte alls så respektlöst som han brukar göra mot topprankade spelare. Nu har 20-åringen i och med titeln och segern över Novak Djokovic i Hopman Cup för två veckor sedan fyllt självförtroendemätaren till max, men det räcker inte för att sätta stopp för en Federer på gott matchhumör i en Grand Slam-turnering.

Allt annat än förlust i raka set får ses som en triumf för Tomic.

Däremot hoppas jag på en riktigt välspelad och underhållande match. Om någon har möjligheten att kasta en liten näve grus i Federers maskineri så här tidigt i en Grand Slam-turnering så är det den talangfulle hemmafavoriten.

√ Sloane Stephens (25) – Laura Robson (53)
Turneringens klart mest sevärda match hittills på damsidan. Robson gjorde visserligen en riktigt bra insats mot världsåttan Petra Kvitová i andra omgången (seger i en över tre timmar lång tresetsrysare), men jag tror inte att hon lyckas följa upp den triumfen med att fälla Stephens – som bara tappat totalt nio game i sina två första matcher.

19-åringen kommer sannolikt att diktera spelet, och Robson får lita till sin serve. Robson lär dessutom vara mör efter maratonmatchen mot Kvitová, vilket så klart ligger henne i fatet mot en så kraftfull spelare som Stephens.

Deras hittills enda möte blev jämnt: 6-4, 7-6(4) i Hobart tidigare i januari. Det har även den här matchen potential att bli – bara Robson orkar spela i samma höga tempo som mot Kvitová.

Milos Raonic (15) – √ Philipp Kohlschreiber (19)
Raonic darrade en aning mot Jan Hajek i öppningsmatchen men slog sedan Lukas Rosol i raka set. Inte särskilt övertygande, dock – det är två matcher 20-åringen ska vinna, helt enkelt.

Känns därför inte riktigt som att frågetecknen kring hans form – som varit fullkomligt usel under säsongsinledningen – är uträtade.

Givet detta är jag inte alls säker på att Raonic har vad som krävs för att slå Kohlschreiber i Grand Slam-sammanhang. Hur mycket jag än vill se kanadensaren i en potentiellt rafflande åttondelsfinal mot Roger Federer så tycker jag att Kohlschreibers chans att ”skrälla” (skulle väl inte vara en jätteskräll egentligen, om ni frågar mig) är oroväckande hög.

Hjärtat säger Raonic – hjärnan säger Kohlschreiber. Om Raonic ändå skulle övervinna den här prövningen tror jag dock att han kan bjuda Federer på en ordentlig fight i åttondelen. Det har han trots allt gjort i deras tre möten hittills (Indian Wells, Madrid, Halle – samtliga gick till avgörande set).

√ Gilles Simon (16) – Gaël Monfils (86)
Monfils inledde turneringen med att skrälla mot Alexandr Dolgopolov (inte så överraskande i och för sig, med tanke på hans starka comeback i Doha och Auckland) och vann sedan en märklig tillställning, som gick till fem set, mot Yen-Hsun Lu.

Gilles Simon har å sin sida seglat under radarn, vilket han ofta gör. En pålitlig spelare utan riktiga vapen i sin arsenal, men som besitter en slughet utöver det vanliga.

Eftersom Simon, likt sin landsman, gärna låter motståndaren driva spelet framåt passar han Monfils illa. Matcher dem emellan tenderar att bli aningen ryckiga då båda fokuserar på att förstöra varandras matchrytm. Hittills har Simon överlistat Monfils tre gånger på fyra försök. Bara på gruset i Montpellier har Monfils triumferat, i en jämn tresetare.

Mot Simon duger det därför inte att spela så ojämnt som mot Lu. Monfils måste framför allt få ordning på sin serve. Såg nästan ut som att han hade problem med axeln eller hämmades rent fysiskt av något annat i matchen mot Lu. Servade stundtals bedrövligt även mot Dolgopolov.

Tror Simon tar det i en fyrsetare – om nu inte Monfils märkliga svackor mot Lu bara var ett spel för gallerierna och han har sparat sin verkliga formtopp till matchen mot Simon.

Övriga matcher:

√ Juan-Martín del Potro – Jeremy Chardy
Andreas Seppi – √ Marin Cilic
Ivan Dodig – √ Richard Gasquet
√ Jo-Wilfried Tsonga – Blaz Kavcic
Ricardas Berankis – √ Andy Murray

√ Victoria Azarenka – Jamie Hampton
√ Svetlana Kuznetsova – Carla Suarez Navarro
Yanina Wickmayer – √ Maria Kirilenko
Elena Vesnina – √ Roberta Vinci
√ Serena Williams – Ayumi Morita
√ Caroline Wozniacki – Lesia Tsurenko
Kimiko Date-Krumm – √ Bojana Jovanovski

Jag hade redan räknat ut formsvaga Petra Kvitová och insåg hur vanskligt det var att ge sig på henne igen.

Men jag visste att Laura Robson skulle ta chansen om hon fick den.

Och det gjorde hon.

Det ska sägas direkt att Kvitová verkligen inte spelade på topp. Kvitová och Robson är spelmässigt väldigt lika: bra serve, stenhård forehand, stabil backhand och tunga grundslag. De är båda ganska långsamma men väger upp det med att spela offensivt nära baslinjen och hela tiden jobba mot snabba avslut.

Det ska också sägas att Kvitová generellt är den bättre versionen av Robson – lite äldre, lite säkrare, lite stabilare, lite mer erfaren.

Men det där spelar ju liksom ingen roll när det egna spelet inte stämmer. Att spelet blir oerhört ryckigt gör inte saken bättre. Trots att Kvitová bärgade första set till synes enkelt, 6-2, var det tydligt att hon inte hittade matchrytmen på grund av de abrupta duellerna, medan Robson gnuggade sig in i matchen mer och mer för varje game som gick.

Robson var tveklöst den som anpassade sig bäst till förutsättningarna. Hon var aggressiv i sitt returnerande, högg som en kobra på varenda andraserve och utnyttjade de luckor Kvitová bjöd på i sin förstaserve.

Tidigt i andra set såg Kvitová skärrad ut – Robson taggad.

Att 53-rankade britten brände chansen att serva hem setet vid ställning 5-1 var bara ett tillfälligt nervdaller.

Tredje set började inte lika bra för Robson, men hon visade återigen prov på att högriskspel kan löna sig när hon hämtade upp ett 0-3-underläge och fick chansen att serva hem matchen vid ställning 6-5. Den chansen missade hon och de båda höll sedan serve tills Robson bröt på nytt till 10-9.

Robson gjorde inga misstag den gången, nollade Kvitová och säkrade triumfen i Melbourne efter totalt tre timmars spel: 2-6, 6-3, 11-9.

En imponerande seger i en match som i mångt och mycket handlade om vem som kunde slå hårt, hårdare och hårdast. Dessutom fantastiskt underhållande.

Robson möter 19-åriga Sloane Stephens i tredje omgången. Den matchen har sannerligen potential att bli turneringens klart bästa.

* * *

Nikolaj Davydenko hängde med i ungefär fyra game – sedan tryckte Roger Federer plattan i mattan och tuggade i sig 40-rankade ryssen som en hotellfrukost på franska Rivieran.

Tempot var snudd på osannolikt, särskilt i inledningen när Davydenko faktiskt hängde med. Sen, när Federer uppenbarligen tyckte att det var dags att skynda på lite, hade annars så kvicke Davydenko svårt att ens komma rätt till bollen.

6-3, 6-4, 6-4 var en betydligt mer lättköpt seger för schweizaren än siffrorna visar.

Att döma av det jag sett av Federer och Bernard Tomic hittills kommer 20-årige hemmafavoriten inte att ha en chans i tredje omgången. Tyvärr. Han har alla verktyg för att ställa till det för världstvåan, men när Federer spelar så här bra… Nej, det ska så hiskeligt mycket till för att Tomic ska kunna göra den matchen ens lite spännande.

* * *

Gaël Monfils är och förblir en gåta. Under comebacken efter det långa skadeuppehållet har han sett grymt stark ut, och framför allt – effektiv. Men mot 61-rankade Yen-Hsun Lu var det som att han bestämt sig för att i första hand bjuda publiken på show.

Så till den milda grad att en match som hade kunnat vara överstökad förhållandevis snabbt gick till fem set: 7-6(5), 4-6, 0-6, 6-1, 8-6.

Inte för att Lu spelade dåligt. Tvärtom. Han spelade grymt bra, och såg ut att trivas i rollen som spelförare (vilken han tilldelats av Monfils, som hellre saboterar för motståndaren än själv driver spelet framåt).

Men Monfils fokus åkte jojo och att påstå att han blandade och gav vore en grov underdrift.

Monfils är hur som helst vidare i turneringen, vilket är huvudsaken. Tror dock att det tar stopp i tredje omgången mot Gilles Simon. Han är helt enkelt för bra för en Monfils som inte är i toppform.

* * *

Topptrion Victoria Azarenka, Maria Sjarapova och Serena Williams har hittills bara tappat åtta game – tillsammans. 72-8 i game ser deras kombinerade matchfacit ut efter två omgångar. Förkrossande 90 procent vunna game, alltså.

Detta efter att Williams i dag krossat 112-rankade Garbine Muguruzu (6-2, 6-0) och Azarenka pulvriserat 94-rankadeEleni Daniilidou(6-1, 6-0).

Herrarnas topptrio är inte långt efter. Novak Djokovic (37-17), Roger Federer (36-18) och Andy Murray (36-15) har tillsammans endast tappat 20 game. 109-20 (cirka 85 i vinstprocent) i gamefacit. Inte illa.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Inledde morgonen med att spana in Juan Martín del Potros form i hans öppningsmatch mot 170-rankade Adrian Mannarino. Fransmannen blev totalt utskåpad (6-1, 6-2, 6-2), så hoppade ganska snart över till matchen mellan Tommy Haas och Jarkko Nieminen.

Nieminen var högoddsaren i den här matchen, vilket jag fann en smula märkligt. Visst, Haas avslutade 2012 starkt och Nieminen har inte direkt hittat formen under säsongsinledningen, men Haas spelstil lämpar sig rätt bra för Nieminen. Finlandsettan är en uthållig slitvarg som försöker hålla liv i duellerna och pressar motståndaren med pricksäkert baslinjeförsvar. En fysiskt krävande spelare att möta, alltså.

Vilket givetvis ligger 34-årige Haas i fatet. 25-rankade tysken är i stort behov av de gratispoäng han sällan får mot spelare som Nieminen. Dessutom har han svårt att hålla uppe fokus så länge. Det drog finländaren nytta av, inte minst vid de mest avgörande lägena. Haas var för hetlevrad, Nieminen för kylig.

Haas 4-2-ledning i femte set kändes därför aldrig helt stabil. När han sedan brände matchboll i Jarkkos serve vid ställning 5-4 hade pendeln svängt till finländarens favör.

Vid ställning 6-6 bröt Nieminen med en iskall rak forehandpassering i trängt läge, efter att Haas i en sekvens dessförinnan missat en busenkel forehanddrive i vänstra hörnet.

Nieminen var sedan kassaskåpssäker i sin serve och bärgade segern efter nätrassel från Haas: 7-6(3), 4-6, 6-3, 4-6, 8-6.

En välförtjänt arbetsseger för i dag 70-rankade Jarkko, men visst var det synd att just de här båda veteranerna möttes redan i första omgången. Hade velat se mer av båda i den här turneringen.

Nieminen möter hur som helst Ivan Dodig, som besegrade 186-rankade Di Wu (7-5, 4-6, 6-3, 6-3), i andra omgången. Ingen omöjligt uppgift.

* * *

Gaël Monfils är vidare till andra omgången. Ingen skräll alls, om ni frågar mig. Tyckte 2,25 i odds mot Alexandr Dolgopolov var i högsta laget. Så klart frågetecken kring skadan, men eftersom han inte dragit sig ur turneringen räknade jag kallt med att han skulle vara i lika bra form som i Doha och Auckland – vilket räcker för att slå Dolgopolov.

Riktigt trevlig match att titta på. Gillar som bekant Dolgopolov och Monfils är en fröjd för ögat när han spelar på topp. Det gjorde han inte i dag, särskilt inte i egen serve, men han är så talangfull att han ofta klarar sig undan med en del slarv.

Dolgopolov intog tidigt rollen som förste styrman och dikterade spelet, vilket passade Monfils bra. Han tvingade 24-åringen att spela offensivt och jaga snabba avslut, medan fransmannen själv höll sig en bit bakom baslinjen och försökte störa Dolgopolovs rytm.

De första två seten var rysligt jämna och bjöd inte på ett enda servegenombrott. Båda gick alltså till tiebreak, det första vann Dolgopolov (9-7) och det andra vann Monfils (7-4).

I tredje set inleddes sedan break-kavalkaden. Monfils började, men tappade sedan sin egen serve. Så där höll det sedan på (båda drabbades tydligen av någon slags servefrossa ungefär samtidigt), tills Monfils bröt till 6-3.

Han tappade sedan serven omgående i fjärde set och hamnade i 0-2-underläge. Det hämtade han dock upp, trots stundtals uselt servande, och fick sedan chansen att serva hem matchen vid ställning 5-2. Den chansen brände han, men stängde sedan matchen genom att bärga sitt totalt sjunde break.

Precis som med Nieminen och Haas var det riktigt synd att de här båda skulle mötas redan i första omgången. Till råga på allt innebär Dolgopolovs förlust att nästan alla unga framtidslöften är utslagna: David Goffin rykte mot Fernando Verdasco i går (6-3, 3-6, 4-6, 6-3, 6-4), Grigor Dimitrov i raka set mot Julien Benneteau (6-4, 6-2, 6-4) medan Martin Klizan under dagen åkte på stryk mot Daniel Brands (6-3, 3-6, 6-3, 6-4) och Benoit Paire mot Roger Federer (6-2, 6-4, 6-1).

* * *

Även Andy Murray körde över sin öppningsmotståndare: 6-3, 6-1, 6-3 mot Robin Haase. Vilket innebär att ingen lyckats ta set mot toppkvartetten.

* * *

Serena Williams var, precis som Maria Sjarapova i går, helt orubblig i sin öppningsmatch: 6-0, 6-0 mot 110-rankade Edina Gallovits-Hall.

* * *

Även Victoria Azarenka vann i raka set: 6-1, 6-4 mot 49-rankade Monica Niculescu – vilket innebär att inte heller toppkvartetten på damsidan tappat set ännu.

* * *

Milos Raonic tycks ha hittat formen så pass bra att han lyckades avfärda Jan Hajek i fyra set: 3-6, 6-1, 6-2, 7-6(0). Hoppas att han skakat av sig den usla säsongsinledningen och fått sig en rejäl boost av den här segern, trots att allt annat än just seger hade varit ett praktfiasko.

Raonic möter Lukas Rosol, som besegrade kvalspelaren Jamie Baker i raka set (7-6, 7-5, 6-2) i andra omgången. Det är ju en även det en match som Raonic ska vinna.

* * *

Sofia Arvidsson torskade i raka set mot 201-rankade kvalspelaren Luksika Kumkhum: 7-6(5), 6-4. Visst, Kumkhum har fått ett helt kval på sig att hitta sin matchrytm, men det här får ändå ses som en stor besvikelse.

* * *

42-åriga Kimiko Date-Krumm skrev historia i dag, när hon blev den äldsta spelaren någonsin att vinna en match i Australiska öppna. Detta efter att ha pulvriserat världstolvan Nadia Petrova: 6-2, 6-0. Vad hände, Nadia?

* * *

Det blir en hett efterlängtad andrarunda mellan Federer och Nikolaj Davydenko! Detta efter att Davydenko spöat kvalspelaren Dudi Sela i fyra set: 3-6, 6-1, 7-5, 6-3.

Om Davydenko kan nå upp i samma nivå som i Doha kan det bli turneringens hittills bästa match.

* * *

Caroline Wozniacki har vunnit sin första Grand Slam-match på ett halvår: 2-6, 6-3, 6-3 mot Sabine Lisicki.

* * *

33-rankade Carla Suarez Navarro skrällslog världssjuan Sara Errani: 6-4, 6-4.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Okej, herrarnas lottning gick vi igenom i går. Dags för damernas, med andra ord. Here goes!

FÖRSTA SEKTIONEN

Regerande mästaren Victoria Azarenka drog alltså den stora nitlotten – och den stavas som så ofta Serena Williams. Vägen till semifinalen ligger dock vidöppen för Azarenka. 16-rankade Roberta Vinci är en oerhört kompetent spelare i dubbel och även en duktig singelspelare men utgör inget större hot mot världsettan, Varvara Lepchenko har fyra raka förluster sedan oktober, Caroline Wozniacki har gett rankningsraset ett ansikte och namn, formsvaga Sabine Lisicki har fyra raka förluster mot världsettan och Sara Errani rår inte på de stora stjärnorna riktigt än.

Errani känns lite som en damernas David Ferrer, förresten. Båda är liksom däruppe och nosar och utvecklat slagkraft även på underlag där de normalt är svaga, men har en bit kvar upp till toppen.

Framtidslöftet Anastasia Pavlytjenkova är en spelare jag kommer hålla ett öga på. Nådde finalen i Brisbane (förlust mot Williams) efter segrar över Petra Kvitová och Angelique Kerber. Gjorde en helt okej säsong förra året efter en mardrömsstart och har varit rankad 13 som högst.

I övrigt noterar vi att svenskhoppet Sofia Arvidsson har fått en gynnsam lottning. Borde rimligtvis bli promenadseger mot 201-rankade 19-åringen Luksika Kumkhum i öppningsmatchen och varken Urszula Radwanska/Jamie Hampton är särskilt skräckinjagande i andrarundan. Jag såg Hamptons kvartsfinal mot Kiki Bertens och semi mot Agnieszka Radwanska i Auckland och i båda de matcherna gjorde hon riktigt bra ifrån sig (tresetsseger över Bertens, förlust i raka tiebreaks mot Radwanska), men hennes Grand Slam-facit är inte direkt imponerande. Urszula är en knepig men inte på något vis omöjlig motståndare. Goda möjligheter för Arvidsson att nå en tredjerunda mot Azarenka, alltså.

Ska man höja ett varningens finger för någon spelare så får det i så fall bli 85-rankade Lesia Tsurenko. Tog sig i egenskap av lucky loser (förlorade i sista kvalrundan, men ersatte skadade Maria Sjarapova) till semifinal i Brisbane. Kan mycket väl mäkta med en skräll eller två i Melbourne. Vill gärna nämna Su-Wei Hsie i dessa sammanhang, men hennes katastrofala uppvisning i Hobart reser en hel del frågetecken.

Och fightern Elena Vesnina vann visserligen sin första WTA-titel i karriären nyligen och fick då säkert en ordentlig självförtroendeboost, men det räcker nog inte för en spelare som inte tagit sig förbi första omgången i Melbourne sedan 2008.

Hon går vidare till semifinal: Victoria Azarenka.
Skrällvarning: Sara Errani, Lesia Tsurenko.
Bubblare:  Anastasia Pavlychenkova

ANDRA SEKTIONEN

Egentligen behöver man inte säga mycket mer än att detta är Serena Williams sektion, och för att göra saken ännu värre/bättre är motståndet fram till semifinalen mot Azarenka snudd på obefintligt för världstrean. Världsåttan Petra Kvitovás sanslöst dåliga form har varit det stora samtalsämnet under säsongsinledningen och det finns inte mycket som talar för att det vänder i Melbourne.

I stället är det 15-rankade Maria Kirilenko och världstolvan Nadia Petrova som lär stå för motståndet i åttondels- respektive kvartsfinal. Petrovas serve och glödgande offensiv är effektiv när allt klaffar, och hamnar hon i ett läge där hon får diktera spelet är hon livsfarlig. Om Kirilenko kan nå upp till samma nivå som under förra sommaren (kvartsfinal i Wimbledon, semi i London-OS, final i New Haven) har hon med den här lottningen goda chanser att få möta Williams.

Med tanke på att Lucie Safarova inte tagit sig förbi första omgången i de sex senaste GS-turneringarna ska vi nog inte räkna med henne.

För övrigt bör ni hålla extra koll på de framtida stjärnorna Sloane Stephens och Laura Robson. Blott 18 år gammal tog sig Robson till åttondelsfinal i US Open förra året och 19-åriga Stephens är som bekant redan nu ett potent hot mot i princip alla spelare på touren. Räknar med att de nu 25- och 53-rankade ynglingarna tar rejäla kliv under 2013.

Hon går vidare till semifinal: Serena Williams.
Skrällvarning: Sloane Stephens, Laura Robson.
Bubblare: Maria Kirilenko, Nadia Petrova.

TREDJE SEKTIONEN

Intressant sektion. Formstarka Agnieszka Radwanska är givetvis solklar favorit, med Li Na som främsta utmanare. Samantha Stosur ska inte underskattas, men hennes svaga säsongsinledning i kombination med den oförutsägbarhet hon visade upp i de större sammanhangen under förra säsongen är olycksbådande.

Ana Ivanovic är en trolig motståndare i åttondelsfinalen för Radwanska. Världsfyran har dock fyra raka segrar mot forna världsettan, så det ska mycket till för att Ivanovic ska ta sig förbi henne.

Mona Barthel tog sig till tredje omgången förra året och har goda chanser att upprepa bedriften. Där tar det dock stopp mot Radwanska.

Li Nas största utmanare på vägen mot kvartsfinal är ovan nämnda Stosur, vars form är ett stort frågetecken. Har svårt att se vem som ska stoppa kinesiska världssjuan. 21-åriga Coco Vandeweghe? Tja, hon tog sig visserligen till final i Nottingham och Stanford förra året, men formen efter sommaren lämnar mycket övrigt att önska.

Sverigetvåan Johanna Larsson har åkt på en tuff lottning. Trots att forna världsettan Jelena Jankovic är en skugga av sitt forna jag och typ glömt bort hur man vinner viktiga matcher så är hon ett par nummer för stor för 69-rankade Larsson.

Laura Robsons 20-åriga rival Heather Watson borde rimligtvis ta sig förbi 91-rankade Alexandra Cadantu i öppningsmatchen relativt enkelt, men ryker sedan mot Mona Barthel. Om nu inte Ksenia Pervak ställt till med en skräll i första omgången. Inte helt omöjligt, faktiskt. Pervak har visserligen inte gjort mycket väsen av sig i GS-sammanhang sedan hon vann Australiska öppna för juniorer mot Laura Robson 2009 (åttondel i Wimbledon 2011, åtta förluster i första omgången och tre kvalnederlag), men slog ut Wozniacki i sin öppningsmatch i Brisbane förra veckan.

Hon går vidare till semifinal: Agnieszka Radwanska.
Skrällvarning: Li Na, Ksenia Pervak.
Bubblare: Samantha Stosur, Mona Barthel.

FJÄRDE SEKTIONEN

Maria Sjarapova är ett gigantiskt frågetecken. Hon har inte kunnat spela under säsongsinledningen på grund av en nackskada och har under veckan tränat med ett gäng juniorkillar i Melbourne. Enligt världstvåan själv hade hon åtta setbollar mot sig mot en av grabbarna. Det bådar inte gott, om man säger så.

Det känns därför mer logiskt att lyfta fram Angelique Kerber som den här sektionens självklara favorit, trots att hon inte direkt lämnat några styrkebesked under säsongens första månad. Hon kan dock stöta på Lucie Hradecka i andra omgången. Världsfemman har visserligen fyra raka segrar mot tjecken men hon är ändå en jobbig spelare att möta, särskilt så tidigt i en turnering.

Störst skrällpotential har så klart Dominika Cibulkova, som följde upp sin tunga förlust mot Sloane Stephens i första omgången i Brisbane med att slå ut tre toppseedade spelare på vägen mot final i Sydney. Där åkte hon visserligen på en ”double bagel”, men det har hon förhoppningsvis redan kommit över.

Venus Williams kommer förmodligen inte palla hettan Down Under, men gör hon det har hon goda chanser att ta Sjarapovas plats i kvartsfinalen. Tror dock inte att hon tar sig förbi tredje omgången.

Marion Bartoli har en ganska enkel resa till kvartsfinalen, där hon kan ställa till det för Kerber. Leder med 3-2 i inbördes möten och hennes ettriga aggressivitet och extremt tidiga bollträff är grymt effektiv.

Hon går vidare till semifinal: Angelique Kerber.
Skrällvarning: Marion Bartoli, Dominika Cibulkova.
Bubblare: Maria Sjarapova.

SEMIFINALERNA: Williams slår Azarenka, Radwanska slår Kerber.
FINALEN: Williams slår Radwanska.

Givet Radwanskas fantastiska säsongsöppning är det svårt att hitta en värdigare finalmotståndare för Williams, men man ska så klart aldrig räkna ut Maria Sjarapova. Victoria Azarenka bjöd visserligen upp till kamp i US Open-finalen och trivs bra i Melbourne, men jag tror inte att hon rår på världstrean ens här. Inte heller Sjarapova, om hon nu skulle ta sig så långt som till final.

Kerber är jag osäker på. Hon brukar visserligen leverera i de stora turneringarna så en semifinalplats känns inte som en högoddsare trots att hon aldrig tagit sig förbi tredje omgången. Vore så klart riktigt kul om hon tog sig hela vägen till final, men det dröjer nog ett tag till i Grand Slam-sammanhang.

En gnutta nervositet, en smula osportslighet, en matsked frustration och en näve kämpaglöd – kryddat med stundtals mästerlig tennis.

Ja, det var en hel del ingredienser i dagens finalsoppa i Doha. Vissa av dem riktigt välsmakande.

Nikolaj Davydenko började bäst, som väntat, och körde mer eller mindre över Richard Gasquet med sina hårda, millimeterprecisa grundslag och offensiva aggressivitet i första set.

Världstian kröp längre och längre bakom baslinjen, precis som David Ferrer i semifinalen. Vad annat kan man göra när en Davydenko som i trans står och matar missil efter missil från andra sidan nätet?

När han dessutom visar prov på sina utsökta defensiva kvaliteter och räddar breakboll vid ställning 5-3 kan man tänka sig hur självförtroendet hos motståndaren bara störtdyker och självdör. Spelar ju ingen roll vad man hittar på – 44-rankade veteranen tycks ha ett svar på allt.

Än mörkare såg det ut för fransmannen när Davydenko fixade ett servegenombrott till 3-2 i andra set efter att själv ha räddat tre breakbollar, och sedan håller sin serve till 4-2.

Hans 43:e vunna servegame på raken i Doha.

Mer än så skulle det inte bli.

För vid ställning 4-3 smyger sig nervositeten in under Davydenkos skinn. Han vet att han bara behöver hålla sin serve två gånger till för att bärga sin 22:a titel i karriären. Han vet också att Gasquet trots utebliven framgång dittills i matchen varit sin ursprungsplan trogen och lyckats förlänga gamen med stabil, om än alldeles för passiv, defensiv.

Det är slitsamt att spela så aggressivt som Davydenko, att ta bollen så extremt tidigt och mata på med slag efter slag, det ena hårdare än det andra. Dessutom rysligt svårt. Marginalerna är otroligt små, och börjar man darra bara lite lite på manschetten så kan hela korthuset rasa.

Det märktes att Davydenko vid sidan av nervositeten dessutom började bli trött, i takt med att duellerna blev längre och längre. När han sedan vann en sanslöst välspelad maratonduell visade sig poängen bli dyrköpt – bensinen var slut, han orkade inte ladda om på så kort tid och blev bruten för första gången i turneringen.

I det oerhört viktiga tiebreak som följde var Gasquet den kyligare och kunde utjämna med 7-4, efter två brända setbollar.

I det här läget hade momentum svängt rejält och det var Gasquet som var den klart hetare av de båda i inledningen av tredje set. Davydenko tvingades rädda två breakbollar redan i sitt första servegame och tog sedan en skadetimeout, som varade i knappt tio minuter.

Aningen osportsligt skulle jag vilja påstå, eftersom det inte syntes några tecken alls på den där ”skadan” när han väl kom ut ur omklädningsrummet. Kändes snarare som ett sätt att få en välbehövlig vilopaus och på så vis kunna hålla sig kvar i gamet och matchen. Skulle inte vara första gången Davydenko gör så, om det nu inte verkligen var en skada han kände av.

Nåväl.

Trots att han kom ut med förnyad energi spelade Davydenko på sparlåga, medan Gasquet bara såg starkare och starkare ut efter varje duell. Världstian lyckades visserligen inte bärga ett servegenombrott i det där första gamet, men tog tillvara på nästa läge och lyckades därefter skaffa sig andrum i form av ett dubbelbreak – och dessutom chansen att själv serva hem titeln vid ställning 5-2.

Den missade han efter svagt servande, förmodligen på grund av nervositet, men bröt sedan ryssen igen och säkrade på så vis sin åttonde buckla i karriären.

Gasquet och hans coach Riccardo Piatti har pratat mycket om världstians förbättrade fysik, att han har legat i stenhård träning under säsongsuppehållet för att öka sin uthållighet. I slutänden kändes det som att det var just uthålligheten som var nyckeln till Gasquets seger – plus den enorma kampviljan, som inte direkt varit hans signum genom åren.

Davydenko var den klart bättre spelaren under matchens två första set. Han dikterade tempot och hade kontroll över i princip hela matchbilden, och pressade tillbaka Gasquet långt bakom baslinjen.

Gasquets hårt toppade och ofta tempofattiga svar på Davydenkos missiler kändes till en början hopplöst ineffektiva, men ju längre matchen led desto mer djup och styrka fick slagen. Det var liksom hans taktik att simma runt där bak i kulisserna, bara hålla bollen i spel så länge som möjligt och låta Davydenko trötta ut och nöta ner sig själv. Briljant, i all sin enkelhet. Lätt att säga i efterhand kanske eftersom det funkade, men att det över huvud taget funkade är imponerande i sig.

Han visade förvisso tecken på frustration vid flera tillfällen, men aldrig mer än att han måste ha varit övertygad om att han kunde gräva sig ur det där underläget.

Med lite hjälp från Davydenko, dock.

För det är trots allt väldigt svårt att inte reflektera över vad som hade hänt om Gasquet inte fixat det där servegenombrottet till 4-4 i andra set. Om Davydenko orkat stå emot pressen och hålla huvudet kallt. Om han inte börjat tänka på hur nära han var att vinna.

För visst var det en mental kollaps och en snöplig förlust, inget snack om saken.

Blir hur som helst oerhört intressant att se vad dessa båda herrar kan åstadkomma i Australiska öppna senare i januari. Om Davydenko viker ner sig så här i en tresetare i en 250-turnering kan han få det förbaskat tufft Down Under, men kan han spela så här bra där så har han goda chanser att sprattla till och göra ett fint Grand Slam-avtryck innan det är dags att lägga av.

Om Gasquets självförtroende höjs ett par snäpp efter den här arbetsinsatsen kan han ställa till med en och annan skräll i Melbourne. Vore onekligen kul om han äntligen bestämt sig för att ta tillvara på sin talang nu.

Under finalens gång meddelades förresten att Gasquet drar sig ur 250-turneringen i Sydney nästa vecka ”av personliga skäl”. Ytterst märkligt. Även landsmannen Jo-Wilfried Tsonga missar turneringen, på grund av en lårskada han ådrog sig under Hopman Cup i går. Synd.

* * *

Serena Williams mosade 36-rankade Anastasia Pavlychenkova i damernas final i Brisbane: 6-2, 6-1. Spektaklet var över på 51 minuter.

Är någon förvånad?

Underbart att se Serena i så grym form inför Australiska öppna, så klart.

* * *

Världsfyran Agnieszka Radwanska bärgade sin elfte titel i karriären efter finalseger över Yanina Wickmayer i Auckland: 6-4, 6-4.

Toppseedade Radwanska gick igenom turneringen utan att tappa set.

* * *

Världssjuan Li Na vann sin sjunde titel i karriären, och blott andra på hemmaplan i Kina, efter en finalrysare mot 28-rankade Klara Zakopalova i Shenzhen: 6-3, 1-6, 7-5.

* * *

Kei Nishikori låg under med 4-6, 0-2 när han valde att bryta semifinalen mot Andy Murray i Brisbane på grund av en knäskada. Troligen samma skada som hämmat honom sedan segern i Japan Open i höstas.

Trist för Nishikori. Hoppas att han får ordning på sin bräckliga kropp snart. Helst lagom till Australiska öppna.

I finalen möter Murray talangen Grigor Dimitrov, som kämpade ner Marcos Baghdatis i tre set: 6-4, 5-7, 7-6(5). Bulgaren slog tolv servess och vann 79 procent av poängen i sin förstaserve. Väldigt imponerande. Hoppas att han inte klappar ihop av pressen i morgon – det är trots allt hans första ATP-final i karriären.

* * *

Janko Tipsarevic lyckades efter lite om och men slå Aljaz Bedene i Chennai: 4-6, 6-2, 6-2. I finalen möter han 80-rankade Roberto Bautista Agut, som slog Benoit Paire i sin semifinal: 3-6, 6-1, 6-4. Spanjorens första ATP-final i karriären.

Har finfint finalfacit på Challenger- och Future-nivå (tolv segrar och bara en förlust). Nio av dem totalt 13 finalerna har dock varit i hemlandet Spanien. Och en ATP-final mot världens nionde högst rankade spelare är jämförelsevis en aning annorlunda…

Jag trodde att vi hade sett det sista av ”den riktiga” Nikolaj Davydenko.

Efter de senaste årens ras på rankningen, och efter ett snudd på helt katastrofalt 2012, kunde jag inte se annat än att mörkret verkligen hopat sig runt hans karriär.

Men i Doha visade han att han fortfarande kan spela tennis – och som han kan spela tennis, må jag säga.

Okej, låt oss nu stanna upp en stund och granska omständigheterna en aning: det är en 250-turnering med blott två topp 10-spelare i startfältet (David Ferrer och Richard Gasquet), dessutom årets första vilket innebär att formen inte är vässad och så vidare.

Det är i sig alltså inte direkt världsomvälvande att en veteran sluggar sig vidare hela vägen till en final i en sådan turnering. Men mot världsfemman Ferrer i dag var faktiskt Davydenko rysligt bra.

Han hade en helt otrolig bollträff och bara matade välriktade, hårda slag som borrade sig djupt ner i Ferrers planhalva. Han tog bollen extremt tidigt men hade ändå nästan hela tiden den där makalösa bollträffen och full precision. Sanslöst.

Han lyckades dessutom krypa in under skinnet på Ferrer, som stundtals såg skärrad ut och inte riktigt visste hur han skulle hantera bombardemanget – vilket inte vill säga lite, eftersom det är väldigt svårt att få världsfemman ur balans på det sättet.

Man satt liksom och väntade på att Davydenko skulle börja svikta, för inte kan han väl fortsätta spela så där svårt och ändå hela tiden precis innanför marginalerna? Ja, så tänkte man. Eller i alla fall jag. Det var ju så länge sedan man såg honom spela så bra.

Men Davydenko bjöd inte bara på glimtar av sitt forna jag utan visade varför han för bara drygt tre år sedan var världstrea – och höll hela vägen in i mål. 6-2, 6-3. Ridå Ferrer.

Riktigt imponerande.

Och hans finalmotståndare Richard Gasquet imponerade även han. Världstian hade visserligen lite större bekymmer i sin match mot 153-rankade Daniel Brands, men var helt omutlig i egen serve och vann med 7-5, 7-5, mer komfortabelt än siffrorna skvallrar om.

Brands kanske inte är speciellt skräckinjagande om man enbart ser till rankning, men han har en bra serve, tyngd i sin forehand, grym räckvidd framme vid nät och dessutom förmågan att kunna läsa sin motståndare som en öppen bok. Han har dessutom erfarenhet av att göra livet surt för toppspelare – som för då åttondeseedade Jo-Wilfried Tsonga i Franska öppna 2010 (Tsonga vann en jämn femsetare i första omgången).

Han lyckades flera gånger bolla ut Gasquet (alltid då i egen serve) men var en smula övertänd och svarade för en hel del enkla misstag. Märktes också tydligt att han inte hade något svar när Gasquet väl lade in sin extraväxel och bärgade matchens två enda servegenombrott. Lite synd, för ett tiebreak hade kunnat bli rätt så nagelbitande.

Noterade för övrigt att Brands i åtta fall av tio placerade bollen snävt mot Gasquets forehand när han servade i deuce court (höger serveruta). Trots enformigheten hade Gasquet stora problem med just den serven och Brands vann ofta poängen efter bara två-tre slag. Något Gasquet behöver fundera på inför finalen mot Davydenko – kan vara läge att försöka hitta på något annorlunda med forehandreturen.

Kan också nämna att matchen hade en distinkt doft av utrotningshotat old school-spel, komplett med serve & volley och winners efter två-tre slag. Inte alltid överdrivet underhållande, men det var kul att se Gasquet i så bra form.

Det bådar också gott inför finalen. Lär bli en riktigt sevärd match.

Vem som vinner?

Efter Davydenkos uppvisning är jag beredd att satsa mina slantar på honom, men det självförtroende som Gasquet byggde upp efter den där galna vändningen mot Grega Zemlja (läs mer här) ska inte underskattas. När fransmannen väl kommer på att han faktiskt kan vinna även de tuffare matcherna kan han bli svårslagen.

Davydenko är dock en bättre returtagare än Brands, och det kommer förmodligen fälla avgörandet i morgon. Nu har visserligen inte Davydenko världens bästa serve, men efter dagens två semifinaler ligger det närmare tillhands att tro att ryssen svarar för fler servegenombrott än Gasquet, som fortfarande har en del att jobba på i det avseendet.

Om Davydenko spelar lika bra som i dag kommer Gasquet få det hett om öronen, minst sagt.

* * *

Andy Murray gjorde en godkänd insats mot 43-rankade Denis Istomin i Brisbane och vann i raka set: 6-4, 7-6(3).

Istomin är en i grunden bra spelare som förmodligen skulle kunna klättra över topp 30-strecket om han vässade sin serve och spelade lite smartare.

Han är ganska långsam och håller väl inte världsklass när det gäller att diktera tempo, men han är bra på att hålla i bollen och tvingar ofta fram situationer där han i ett trängt läge kan avgöra med en rak backhand eller forehand. Man får känslan av att han gärna lurar motståndaren att kliva innanför baslinjen och smacka på med en potentiell winner – bara för att kunna svara med en otagbar passering.

På det hela taget bygger han ofta upp sin poäng på ett sätt som är tänkt att avslutas med just en rak backhand eller forehand. Svåra slag, alltså. Det är ganska lätt att läsa och resulterar också i en del missar.

Tycker hur som helst att han servade ganska bra i dag, särskilt i andra set. Murray var betydligt mer alert än mot John Millman härom dagen, men svor och gormade en hel del efter ramträffar och enkla misstag. Lät vid några tillfällen som att han klagade på sin racket.

Jag är personligen rysligt trött på det där beteendet. När han liksom går som en säck potatis från den ena serverutan till den andra efter en dålig retur, det känns respektlöst mot motståndaren. Osportsligt. Hade hoppats på att Ivan Lendl skulle få honom att lägga av med det där helt och hållet, men det är väl ett uppdrag svårare än att bärga en Grand Slam…

Nåväl. Hoppas han hittar formen inför semifinalen mot Kei Nishikori, för japanen har ångat på bra i Brisbane. Slog Alexandr Dolgopolov i raka set: 6-4, 7-6(3) i sin kvartsfinal. Har inte sett matchen än på grund av tidsskillnaden, men tänkte studera den i efterhand.

* * *

Grigor Dimitrov fortsätter imponera i säsongsinledningen. Forne världsåttan Jürgen Melzer avfärdades enkelt: 6-3, 6-2. I semifinalen möter ”Baby Federer” Marcos Baghdatis, som inte ett dugg oväntat slog Gilles Simon: 6-3, 6-4.

Baghdatis känns inte som ett omöjligt uppdrag för Dimitrov, men han är samtidigt den klart mest rutinerade spelaren bulgaren hittills stött på i den här turneringen. Visserligen första gången Baghdatis tar sig förbi kvarten i Brisbane, men han är alltid en jobbig motståndare att möta.

Vill gärna tro att Dimitrovs uppenbart goda form och höga självförtroende ska räcka hela vägen till final, men är inte helt övertygad. Magkänslan säger 55-45 på Baghdatis.

* * *

80-rankade Roberto Bautista Agut stod för dagens skräll, när han skickade ut toppseedade Tomás Berdych ur Chennai Open:7-5, 2-6, 6-3.

Inte jätteförvånande. Berdych tenderar att klappa ihop så där i mindre turneringar och har väl inte riktigt vaknat till liv än efter säsongsuppehållet.

Men ändå. Bautista Agut vann totalt tre ATP-matcher (kvalmatcher inte inkluderade) under hela säsongen 2012 – två av de segrarna kom i samma turnering (S:t Petersburg, mot 64-rankade Yen Hsun-Lu och 160-rankade Teymuraz Gabashvili). Det är bara för dåligt av Berdych att förlora en sådan match, helt enkelt.

Även tredjeseedade Marin Cilic föll i en tresetare mot framtidslöftet Benoit Paire: 6-4, 1-6, 7-5.

Likaså Stanislas Wawrinka, mot 86-rankade Aljaz Bedene. Men det hade jag faktiskt på känn – Bedene har sett riktigt bra ut i Chennai och man vet sällan vad man får av Wawrinka när han kliver ut på banan. Magi ena dagen och idel ramträffar nästa.

Tror Bedene kan bjuda Janko Tipsarevic (som slog Go Soeda enkelt: 6-2, 6-4) på en ordentligt match i semifinalen. Han mäktar nog inte med en till skräll, för Tipsarevic har sett riktigt bra ut hittills, men han kommer säkerligen att falla med flaggan i topp. Okej, vi ska väl inte räkna ut honom fullständigt, men det känns som att han skulle behöva en hel del hjälp av Tipsarevic själv, i form av en kollaps av något slag, och en sådan har jag svårt att skönja i spåkulan.

Den andra semifinalen borde Paire rimligtvis vinna, om han inte får för sig att klappa ihop mentalt. Vore inte första gången i så fall. Men nej, jag väljer att tro på Paire. Kan bli en kul final mellan honom och Tipsy.

* * *

Vi blev tyvärr snuvade på en semifinal mellan Serena Williams och Victoria Azarenka i Brisbane. Azarenka lämnade walkover på grund av skada i stortån.

Jag vet inte vad ni säger, men det där låter ju som ett svepskäl av rang. Vågar hon inte möta Williams? Man börjar undra, helt klart. Hypokondrikern Azarenka är inte den som drar sig för att hitta på skador i tid och otid.

Okej, det kanske är sant det hon säger, vi ska inte slå fast något här. Tycker bara att den där skadan kommer så ”lägligt”, om ni förstår vad jag menar.

Williams möter hur som helst Anastasia Pavlychenkova, som satte stopp för lucky losern Lesia Tsurenko (4-6, 6-1, 6-2), i finalen.

Kanske hinner Williams tappa formen en aning på grund av den extra vilodagen? Inte särskilt troligt, men det vore ju kul om det inte blev ännu en promenadseger för världstrean.

* * *

Alla dagens resultat (med tryckfelsnisse – Paire slog som sagt Cilic och den ena Chennai Open ska vara Qatar Open):

För WTA-statistik, klicka här.

Om det har hänt något värt att prata om under tennisdagen?

Jo, det får man ju säga att det har.

Vi börjar med Grigor Dimitrov, som piskade Milos Raonic i raka set i Brisbane: 6-3, 6-4. Värt att notera är att Raonic inte vann en enda poäng i Dimitrovs förstaserve. Dimitrov bärgade alltså 26 av 26 möjliga poäng. Lämnar en hel del övrigt att önska vad gäller Raonics returtagande, om man säger så.

Annars tycker jag inte att man ska dra på för stora växlar efter den här matchen. Dimitrov verkar ha fått en välbehövlig boost av att ansluta sig till svenska tennisakademien Good to Great (som drivs av svenska ex-proffsen Magnus Norman, Nicklas Kulti och Mikael Tillström) och stärkte sitt självförtroendekapital ytterligare i och med segern över Brian Baker i tisdags.

Det här var säsongens första match för andraseedade Raonic, så förhoppningsvis har han betydligt mer imponerande spel att visa upp under året.

* * *

Andy Murray svajade ordentligt mot 199-rankade hemmahoppet John Millman. Efter att ha blivit totalt överkörd i första set ryckte visserligen Millman upp sig och började spela på toppen av sin förmåga, men att Murray tappade andra set får till stor del tillskrivas Murray själv.

Millman satte väldigt hög press på Murray, hade bra djup på sina slag och dessutom ett rätt ordentligt bett i sin backhand – medan världstrean stundtals såg ut att vara totalt likgiltig inför matchen och dess resultat. Trots att han backade tillbaka, till sin ”comfort zone” någon meter från baslinjen, så kunde han inte för sitt liv hitta rytmen i sitt spel och tappade sin serve två gånger.

Trots att Millman brände två setbollar i egen serve utjämnade han slutligen, men kunde sedan inte hålla jämna steg med Murray när skotten lade i en högre växel i avgörande set.

Murray stapplar således vidare till kvartsfinalen med inte särskilt imponerande 6-1, 5-7, 6-3. Där möter han Denis Istomin, som slog ut Martin Klizan i tisdags och forne världsettan och hemmafavoriten Lleyton Hewitt i dag: 7-5, 7-5.

Inte helt olikt Istomin att leverera under säsongsinledningen. Tog sig till kvartsfinal i Brisbane även förra året, fast då efter walkover från Tommy Haas i åttondelen. I Sydney gick han hela vägen till semifinal, där han föll mot Jarkko Nieminen (som sedan vann turneringen).

* * *

Sloane Stephens gjorde en beundransvärd insats mot Serena Williams i Brisbane, men föll ändå i raka set: 6-4, 6-3.

– Hon pressade mig definitivt. Jag har alltid sagt att hon är en bra spelare. Hon är väldigt lugn, något jag aldrig varit under hela min karriär. Det visar på stor mognad, berömmer Williams efter matchen.

I semifinalen möter Williams rivalen Victoria Azarenka, som fullkomligt mosade Ksenia Pervak: 6-1, 6-0 efter drygt en timmes spel.

Det blir trettonde mötet mellan världsettan och världstrean. Williams leder med 11-1. Ökar hon på de siffrorna till 12-1, eller mäktar Azarenka med en reducering?

* * *

I den andra semifinalen möts två skrällspelare: 136-rankade lucky losern Lesia Tsurenko, som ersatte skadade Maria Sjarapova, och 36-rankade Anastasia Pavlychenkova. Pavlychenkova följde upp sin åttondelsseger över Petra Kvitová med att besegra fjärdeseedade Angelique Kerber i kvarten: 7-6(3), 7-6(3).

Tsurenko är klar för sin första WTA-semifinal i karriären.

– Jag kanske kände lite press i går när jag klev ut på banan, men det var allt. När det var över så kände jag ingen press längre. Jag bara njuter av allt just nu, säger lucky losern.

* * *

153-rankade Daniel Brands slog ut fjolårsfinalisten Gaël Monfils i raka set: 6-1, 7-5. Ser man enbart till kapacitet är det givetvis en skräll, men förlusten är inte alls förvånande med tanke på Monfils skadehistoria.

Tycker att han ska vara nöjd med en kvartsfinalplats och försöka hålla fast vid den positiva attityd han visade upp ute på banan mot Philipp Kohlschreiber i åttondelen och Mousa Shanan Zayed i öppningsmatchen.

* * *

Noterade förresten Novak Djokovics förlust mot Bernard Tomic i förrgår, men fäste ingen större vikt vid den. Hopman Cup är en väldigt rolig turnering att titta på, men den har helt enkelt inte samma nerv som pågående ATP- och WTA-turneringar eftersom den inte distribuerar några rankningspoäng.

Djokovics nederlag känns därför som något av en axelryckning, trots att den kommer så tätt inpå Australiska öppna. Som individ kan han liksom kosta på sig det, eftersom inga poäng och, i ärlighetens namn, inte överdrivet mycket prestige står på spel. Att det däremot smärtar hans serbiska själ att äventyra kollektivet i en sådan turnering är en helt annan sak.

* * *

14-rankade John Isner drar sig för övrigt ur Hopman Cup på grund av knäskada, vilket grusar USA:s chanser att nå final. Isners knä lindades under hans förlustmatch mot Jo-Wilfried Tsonga (6-3, 6-2) i dag och amerikanen sade efter matchen att han plågas av ”en liten inflammation”.

Blir intressant att se om han får ordning på knäet lagom till Australiska öppna, där han har 90 poäng (nådde tredjerundan 2012) att försvara.

* * *

Alla dagens resultat:

För WTA-statistik, klicka här.

Vi har nästan kommit halvvägs in i säsongens första tävlingsvecka, så låt oss summera vad som hänt (och händer) hittills:

* * *

Sverigeettan Sofia Arvidsson svarade för årets första riktiga skräll när hon slog ut världsnian Samantha Stosur i raka set i Brisbane: 7-6(4), 7-5. 41-rankade Arvidssons sjunde seger över en topp 10-spelare.

– Jag var bara exalterad över att få spela kvällsmatchen mot Sam på den här banan. Min första dag här tränade jag inne på arenan och sa ”oj, hoppas jag får spela en match här”. Så det var trevligt, säger ödmjuka Arvidsson efter skrällsegern.

Det tog tyvärr stopp i nästa omgång, mot stjärnskottet Sloane Stephens. 38-rankade 19-åringen vann övertygande: 6-3, 6-4.

– Jag tog en riktigt lång paus efter US Open, för att få ordning på min kropp. Jag hade problem med magmusklerna. Dagen före jag skulle spela mot (Ana) Ivanovic, eller kanske dagen efter det, så började muskeln blöda och svullna upp. Min mage buktade ute på banan och det såg hemskt ut. Jag kunde inte serva, kunde inte göra någonting. Jag gjorde bra ifrån mig som kämpade mig igenom det så gott jag kunde, säger hon.

– Jag blev äntligen frisk igen ungefär sju veckor efter US Open. Ingen fysisk aktivitet alls. Jag bara njöt av mitt liv, gjorde ungdomsgrejer, hoppades att jag skulle bli bättre och kunna komma hit och spela bra. Jag har spelat två riktigt bra matcher hittills, så förhoppningsvis kan jag fortsätta jobba på.

I kvartsfinalen möter hon idolen och vännen Serena Williams – som har vunnit 14 raka och 33 av sina 34 senaste matcher.

– Jag älskar henne. Hon har självklart varit en stor influens under min tenniskarriär. Jag ser fram emot att möta henne, jag tror det blir kul. Men om man går ut på banan och tror att den andra personen är bättre så har man redan förlorat. Man måste tänka på vad man ska göra och fokusera på sig själv. Även om jag går ut och förlorar, bara bombar och inte vinner ett enda game, så har jag åtminstone gjort det rätta för mig. Det är inte en förlust, menar Stephens.

* * *

Även världsettan Victoria Azarenka och fjärdeseedade Angelique Kerber är klara för kvartsfinal, efter segrar över Sabine Lisicki (6-3, 6-3) respektive Monica Puig (3-6, 6-4, 7-6).

Puigs 6-2, 6-3-seger över wildcard-spelaren Olivia Rogowska var hennes första WTA-match i karriären.

– Jag kände inte till henne innan, men jag är övertygad om att hon är en framtidsspelare för hon slår bollen så djupt och så hårt, och rör sig bra. Jag är säker på att hon slår sig in på topp 50 snart, berömmer Kerber.

I kvartsfinalen möter Azarenka kvalspelaren Ksenia Pervak, som slog ut Caroline Wozniacki i första omgången. Kerber möter Anastasia Pavlysjenkova.

I den sista kvartsfinalen möts skadade Maria Sjarapovas ersättare Lesia Tsurenko och 32-rankade Daniela Hantuchová.

* * *

På herrarnas sida åkte framtidshoppen Martin Klizan, Andreij Kuznetsov, Steve Johnson och Ryan Harrison ut med huvudena före (Kuznetsov och Johnson redan i kvalomgången, Klizan och Harrison i huvudturneringens första omgång). Liten bummer, om man säger så.

David Goffin och Grigor Dimitrov levererade dock: Goffin slog ut hemmahoppet Matthew Ebden i raka set (6-2, 6-2) och Dimitrov kämpade ner Brian Baker (6-3, 7-6). Dimitrov möter mammutservaren Milos Raonic i åttondelsfinalen. En mycket mycket intressant match som inte bör missas. Ja, om man pallar att gå upp mitt i natten alltså. Matchen före börjar 11.30 lokal tid, det vill säga 02.30 svensk tid…

Goffin möter Jürgen Melzer i sin åttondel, och Lleyton Hewitt möter Denis Istomin (som slog ut Klizan). Även det sevärda matcher.

I övrigt har vi inte bjudits på några stora skrällar. Kei Nishikori, Alexandr Dolgopolov, Gilles Simon och Marcos Baghdatis är klara för kvartsfinal (Nishikori möter Dolgopolov, Simon möter Baghdatis).

Andy Murray spelar sin första match i turneringen någon gång under eftermiddagen i morgon, svensk tid. Möter 199-rankade kvalspelaren John Millman.

* * *

Även 73-rankade Johanna Larsson har öppnat säsongen starkt. Svensken är klar för kvartsfinal i Auckland efter segrar över 93-rankade Misaki Doi i första omgången (4-6, 6-3, 6-2) och 18-rankade Julia Görges i andra omgången (7-5, 6-7, 6-3).

Görges var upp ett break tidigt i tredje set men Larsson kämpade sig tillbaka, och efter ett gäng stenhårda och långa games lyckades hon stänga matchen mot den andraseedade sluggern efter drygt två och en halv timmes spel.

– Jag hade faktiskt aldrig vunnit en match under Australienturnén förut, så att gå till kvartsfinal betyder mycket för mig. Jag hade min strategi klar före matchen och jag tycker att jag höll mig till den genom hela matchen, slog några bra slag från baslinjen och slogs om varje poäng. Det känns väldigt speciellt, säger Larsson, som hade 0-6 i facit i WTA-matcher under den australiska säsongen inför mötet med Görges.

* * *

Gaël Monfils, som äntligen återvänt efter skadan som spolierade hans säsong (spelade inte en enda match efter förlusten mot Patrik Rosenholm i Stockholm Open, till exempel), ångar på i Doha. Slog 1,851(!)-rankade hemmaspelaren Mousa Shanan Zayed i raka set (6-0, 6-3) och besegrade därefter tredjeseedade Philipp Kohlschreiber i åttondelsfinalen: 6-4, 2-6, 6-4.

Otroligt kul att se Monfils in action igen. Segern över Kohlschreiber är ett tydligt kvitto på att han fortfarande håller enormt hög klass, de långa skadeuppehållen till trots.

Hoppas det här håller i sig. Vill verkligen se Monfils bli åtminstone delar av sitt forna jag igen under 2013.

* * *

David Ferrer hade oväntat svårt mot Dustin Brown i sin öppningsmatch men vann till slut i tre set: 5-7, 6-3, 6-2. Spelar i skrivande stund sin åttondelsfinal mot Tobias Kamke.

* * *

Richard Gasquet svarade för årets vändning när han kämpade ner 55-rankade slovenen Grega Zemlja – efter att ha legat under med 5-2 i avgörande set. Matchsiffrorna blev slutligen 6-7(7), 6-4, 7-6(3).

* * *

Andraseedade Janko Tipsarevic, Stanislas Wawrinka, Go Soeda och Aljaz Bedene är klara för kvartsfinal i Chennai. Tipsarevic slog Eduoard Roger-Vasselin med övertygande 6-2, 6-3 och 86-rankade Bedene slog ut 56-rankade (och sjätteseedade) Robin Haase i raka set: 7-5, 6-3.

* * *

Samtliga resultat:

 

Tennisspektaklet är i gång igen. Som vi har längtat!

Och vad passar väl dagen till ära bättre än att gå igenom herrarnas respektive damernas topp 10 och se vad de kan bjuda oss på under 2013?

Blir en härlig nyårspresent från Tennisbloggen.

HERRARNAS TOPP 10:

1. NOVAK DJOKOVIC
25 år, ATP-matchfacit 2012: 75-12 (6 titlar) 

2011 års gigant kom att regera även 2012. Inte fullt så överlägset, men de två Grand Slam-finalerna (Franska öppna och US Open) utöver titeln i Australiska öppna är det som skiljer honom från motståndartrion i Big Four (Rafael Nadal vann en av två finaler, likaså Andy Murray; Roger Federer vann sin enda final). För andra året i rad samlade han dessutom ihop flest segrar av alla på touren.

Superserben har återigen pekat ut Franska öppna som huvudprio, men det ligger betydligt närmare till hands att tro att han försvarar sin titel i Melbourne för andra året i rad (har vunnit 2008, 2011 och 2012). I Paris kan i värsta fall en fullt återhämtad Rafael Nadal återigen grusa hans planer på att inkassera en Career Grand Slam. Om inte är det svårt att se vem som ska kunna stå i vägen för honom. Juan Martín del Potro? Tomás Berdych? Jo-Wilfried Tsonga? De har mycket kvar att bevisa, och varken Federer eller Murray är helt bekväma på underlaget.

Han kommer förmodligen aldrig att dominera Wimbledon på samma sätt som han gjorde 2011, och där kommer troligen Murray och Federer tillsammans få bära favoritskapet. US Open kan dock mycket väl bli Djokovics turnering även den. Tre raka finaler, totalt fyra i karriären (2007, 2010, 2011, 2012), bevisar om något att han trivs på Flushing Meadows – och han lär vara gruvligt sugen på revansch efter nederlaget mot Murray.

Räknar kallt med att 2013 blir någonting mitt emellan 2011 och 2012 för Djokovic: sex-sju titlar totalt, varav en eller två Grand Slams. Avslutar året som världsetta för tredje säsongen i rad.

2. ROGER FEDERER
31 år, ATP-matchfacit 2012: 71-12 (6 titlar)

Meste mästaren svarade för en riktigt bra säsong och bärgade inte bara sin 17:e GS-buckla i karriären, utan nådde (och passerade) även den magiska 300-veckorsgränsen som världsetta. Finns inte mycket kvar för Federer att vinna, förutom OS som ligger tre och ett halvt år framåt i tiden efter nederlaget i London.

Schweizaren har dock visat att han fortfarande håller absoluta världsklass och kan fortsätta slåss om de allra största titlarna. Om Nadals skada är så allvarlig som vi fruktat är det Federer som har allra bäst chans att stoppa Djokovic från att slutföra en Career Grand Slam under 2013.

Annars tror jag att han prioriterar Wimbledon och US Open. Wimbledon är som bekant hans vardagsrum, och i US Open har han chansen att ensam hålla rekordet i totalt antal titlar under Open Era (har fem titlar, samma antal som Jimmy Connors och Pete Sampras).

Räknar med att en taggad Federer tillryggalägger ännu en stark säsong med tre till sex titlar totalt och åtminstone en Grand Slam-final. Avslutar året som världstrea- eller fyra.

3. ANDY MURRAY
25 år, ATP-matchfacit 2012: 56-16 (3 titlar)

Lyckades inte bara ta sig till final i Wimbledon, utan bärgade också OS-guldet inför en extatisk hemmapublik på samma arena – och fick äntligen lyfta sin första Grand Slam-buckla i karriären efter femsetsseger över rivalen Novak Djokovic i US Open.

Att han bara vann tre titlar totalt känns lite i lägsta laget med tanke på hur bra han faktiskt spelade, men det var tveklöst de fyra slamsen och OS som stod i fokus för britten. När han nu bevisat både för omvärlden och sig själv att han kan ta sig hela vägen och vinna de stora titlarna kommer han förhoppningsvis att spela betydligt mer avslappnat och med mycket större självförtroende under 2013.

Räknar kallt med att han når en eller två Grand Slam-finaler. Fullt möjligt att han fördubblar sin Grand Slam-skörd under året och klättrar ännu högre, poängmässigt, på rankningen. Borde vinna åtminstone en Master och det är inte alls osannolikt att han avslutar året som världstvåa bakom Djokovic.

4. RAFAEL NADAL
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-6 (4 titlar)

Inledde 2012 strålande. Bjöd Djokovic på en ordentlig holmgång i Australiska öppna och slog sedan rivalen i tre raka finaler under grussäsongen (Monte Carlo, Rom och Franska öppna), innan resten av säsongen spolierades av knäskadan. Hur 2013 blir är ännu höljt i dunkel – särskilt efter hans beslut att stå över Australiska öppna senare i januari.

Om Nadal ska vinna sin tolfte Grand Slam i karriären under året så lär det bli i Franska öppna. Han trivs förvisso på gräset i Wimbledon och har bärgat två titlar på fem finaler där, men det är helt enkelt inte realistiskt att utgå ifrån att han blir en topputmanare om de största titlarna så snabbt efter det långa skadeuppehållet.

Det troliga scenariot är att Nadal koncentrerar sig uteslutande på de viktigaste turneringarna under grussäsongen (Monte Carlo, Barcelona, Madrid, Rom och Franska öppna). Beroende på hur mycket han spelar och om han inte hämmas av skadan så lär han avsluta året runt 2-5 på världsrankningen.

5. DAVID FERRER
30 år, ATP-matchfacit 2012: 76-15 (7 titlar)

Är redan uppe och nosar på fjärdeplatsen på rankningen. Är i skrivande stund blott 185 poäng bakom landsmannen Nadal, och eftersom Rafa inte kommer att kunna försvara sina 1,200 poäng i Australiska öppna blir Ferrer världsfyra och Spanienetta efter turneringen. Som fjärdeseedad har han dessutom goda chanser att ta sig till semifinal (förlorade mot Djokovic i kvarten förra året).

Välförtjänt med tanke på vilken fantastisk säsong Ferrer tillryggalagt, men att inte nå toppnoteringen världsfyra helt av egen kraft är måhända lite smolk i bägaren. Hur det än är med den saken så kommer Ferrer troligen att fortsätta på den inslagna vägen under 2013.

Med Nadal borta under säsongsinledningen har han kanske sin bästa chans i karriären att bärga en Grand Slam (Franska öppna), men även om Rafa inte hinner hitta tillbaka till storformen lagom till dess håller jag det inte för troligt att det blir någon GS för Ferrer. Den outtröttlige spanjoren kommer förmodligen att få nöja sig med att hamna högt upp på listor över de bästa spelarna som aldrig vunnit en Slam…

Att han lyckas dansa hem en till Master är däremot inte otänkbart. Antingen någon av grusturneringarna (Monte Carlo, Madrid, Rom) eller Paris, där han är regerande mästare.

6. TOMÁS BERDYCH
27 år, ATP-matchfacit 2012: 61-23 (2 titlar)

När Berdych tog sig till semifinal i Franska öppna 2010 och final i Wimbledon samma år – efter imponerande segrar över Roger Federer och Novak Djokovic i kvartsfinal respektive semifinal – utsågs han nog av många till en ny topputmanare om Grand Slam-titlarna. Sedan dess har han dock inte lyckats leva upp till förväntningarna. Semifinalen i US Open (återigen efter kvartsfinalseger över Federer) 2012 är det närmaste han har kommit.

Han har inte heller lyckats utmana om Masters-bucklorna: efter segern över Ivan Ljubicic i Paris 2005 har han tagit sig till blott två finaler (Miami 2010, förlust mot Andy Roddick, och Madrid 2012, förlust mot Federer).

Under 2012 visade han dock att han höjt sin lägstanivå och hittat en stabilitet i sitt spel, bortsett från en formsvacka under senvåren och sommaren (med förluster i första omgången av både Wimbledon och OS som absoluta bottennapp).

De luckor han har i framför allt defensiven behöver tätas för att han ska kunna nå nästa nivå, men precis som alla andra spelare som befinner sig i sfären precis utanför Big Four gynnas Berdych av Nadals frånvaro. Lyckas han bara hitta sätt att kompensera bristerna, exempelvis med större strategisk variation då han tenderar att bli aningen lättläst, har han kapaciteten att nå minst kvartsfinal i samtliga Slams.

7. JUAN MARTÍN DEL POTRO
24 år, ATP-matchfacit 2012 (65-17, 4 titlar)

Lyfts ofta fram som toppkvartettens allra största utmanare – med rätta. Till skillnad från spelare som Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga så vet faktiskt del Potro hur det känns att lyfta en Grand Slam-buckla. Det har tagit lång tid för honom att ta sig tillbaka efter den förödande handledsskadan 2010, både spel- och rankningsmässigt, men under 2012 hittade han tillbaka till sin gamla storform.

Problemet är bara att övriga toppspelare har höjt sig sedan del Potro sist befann sig på den här nivån. Det högoktaniga kraftspel som fick motståndarna att darra av skräck och som tog honom hela vägen på Flushing Meadows 2009 räcker helt enkelt inte längre.

Glädjande då att del Potro anammat delar av den mer försvarsinriktade tennisfilosofin under 2012. Personligen tycker jag att han vårdar bollen på ett helt annat sätt än back in the days, och har defensiva kvaliteter som många storvuxna spelare saknar. Kan han bara förbättra uthålligheten och mejsla fram strategier för hur han ska vinna de mest fysiskt krävande matcherna i bäst av fem set så kommer han med stor sannolikhet att leva upp till förväntningarna under 2013.

Och med det menar jag inte nödvändigtvis att han vinner en Grand Slam. Nej, det får nog i dagsläget ses som osannolikt. Men semifinaler och möjligen en final borde han mäkta med.

Vad gäller Masters-turneringarna bör 2012 betraktas som en besvikelse för del Potro. Han har fortfarande bara nått en enda final i karriären (Toronto 2009, förlust mot Andy Murray). Totalt fem semifinaler, varav två under 2012, är godkänt – men en Grand Slam-utmanare måste givetvis kunna leverera och gå hela vägen även i Masters.

8. JO-WILFRIED TSONGA
27 år, ATP-matchfacit 2012: 55-25 (2 titlar)

Ett bra år för Tsonga, trots att han tappat tre placeringar på rankningen sedan februari. Tsonga är dock en spelare som trivs i de stora sammanhangen, så blott en Grand Slam-semifinal (Wimbledon), en kvart (Franska öppna), en åttondelsfinal (Australiska öppna) och en förlust redan i andra omgången (US Open) får ses som ett svagt GS-facit.

Inför 2013 har han anlitat Roger Rasheem som ny coach (har tidigare tränat Lleyton Hewitt och Gaël Monfils). Förhoppningsvis bär samarbetet frukt – sedan finalen i Australiska öppna mot Novak Djokovic 2008 har tennisvärlden gått och väntat på att Tsonga ska blomma ut i sin fulla prakt. Det har han tyvärr inte gjort hittills, trots imponerande insatser i Wimbledon 2011 (vände 0-2 i set mot Roger Federer i kvartsfinalen) och 2012 (tog sig till semifinal, där han föll mot Andy Murray), och i Franska öppna 2012 (hade fyra matchbollar mot Novak Djokovic i kvartsfinalen).

Att han har kapaciteten att slå toppkvartetten och utmana om både Masters och Slams har han redan bevisat. Nu måste han bara börja göra det i praktiken också – och på regelbunden basis.

Jag tror att 2013 kommer att bli ett steg i rätt riktning för Tsonga. Vid sidan av del Potro ser jag honom faktiskt som toppkvartettens klart största utmanare. Blir inte ett dugg förvånad om han tar sig till en GS-final, typ Australiska öppna eller Wimbledon.

9. JANKO TIPSAREVIC
28 år, ATP-matchfacit 2012: 57-28 (1 titel)

Det är onekligen imponerande att Tipsarevic lyckats nagla sig fast inom topp 10 under en hel säsong, men det går inte att ignorera känslan av att han befinner sig där på lånad tid. Han har goda defensiva kvaliteter och har börjat utveckla en riktigt giftig serve, men han har egentligen inte mycket att sätta emot övriga topp 10-spelare och blev föga förvånande totalt överkörd i World Tour Finals i november.

Har väldigt svårt att tro att han höjer sig till den nivå som krävs för att han ska kunna utmana om GS och Masters under 2013. Ett troligare scenario är att han trillar ur topp 10 och parkerar sig någonstans runt 11-20.

10. RICHARD GASQUET
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-22 (1 titel)

”Baby Federer” smög sig igenom 2012 under radarn och seglade obemärkt upp på en tiondeplats, på samma poäng som Nicolás Almagro, efter att ha inlett året på plats 19.

Gasquet har bevisligen kapaciteten att stabilisera sig som en topp 10-spelare, men knappast motivationen och attityden – i alla fall att döma av hans loja uppträdanden både på och utanför banan genom åren.

Är vid sidan av Tipsarevic den svagaste av spelarna i segmentet under Big Four och det ska mycket till för att han ska börja utmana om Grand Slam-titlarna under 2013.

Om han fortfarande är en av världens tio bästa spelare vid årets slut? Det är helt och hållet upp till Gasquet.

DAMERNAS TOPP 10:

1. VICTORIA AZARENKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 69-10 (6 titlar)

”Vika” är en värdig världsetta – trots att hon är WTA-tourens näst bästa spelare. Det kan vi tacka eller beskylla Serena Williams och hennes spartanska spelschema för, beroende på hur man ser på saken.

Azarenka inledde 2012 med att bärga sin första Grand Slam-titel i Australiska öppna och fortsatte sedan med att rada upp segrar. 26 raka blev det totalt under årets första tre månader, innan hon föll mot Marion Bartoli i Miami.

GS-bucklan, finalen i US Open (förlust mot Williams), OS-bronset och de övriga fyra titlarna skvallrar om Azarenkas höga nivå. Hon lär fortsätta hålla ångan uppe under 2013 och är en av Williams farligaste utmanare i GS- och Premier Mandatory-sammanhang.

2. MARIA SJARAPOVA
25 år, WTA-matchfacit 2012: 60-11 (3 titlar)

Lyckades säkra en Career Grand Slam i Franska öppna – åtta år efter hennes första Grand Slam-triumf (Wimbledon 2004). Har dock plågats av skador och sjukdomar även under 2012, vilket gör det svårt att tippa hennes 2013. En frisk Sjarapova är alltid en potentiell GS-vinnare och Azarenkas största konkurrent om förstaplatsen (givet Williams bantade schema), men får hon inte ordning på framför allt axeln, som stör hennes serve något oerhört, kommer hon få ordentliga problem under 2013.

3. SERENA WILLIAMS
31 år, WTA-matchfacit 2012: 58-4 (7 titlar)

WTA-tourens stora gigant har kommit tillbaka med full kraft efter den svåra skadan 2010: Wimbledon, US Open och dubbla OS-guld säger det mesta om hennes dominans.

Under 2013 är det därför inte det minsta långsökt att tro att hon kan mäkta med en äkta Grand Slam (vinna alla fyra GS-titlar under samma säsong) – den första sedan Steffi Graf 1988. Akilleshälen är så klart Franska öppna, en turnering hon bara vunnit en gång (2002). Att hon fortsätter dominera Wimbledon och US Open, som hon vunnit fem respektive fyra gånger, är dock högst sannolikt. Hon får dessutom leva med att bära det stora favoritskapet i Australiska öppna efter den formidabla avslutningen på säsongen 2012.

Är hon frisk och motiverad kommer hon att vinna Australiska, Wimbledon och US Open utan större problem. Franska öppna blir en svårare nöt att knäcka, men tar hon sig bara förbi de knepiga förstarundorna och på så vis vinner tillbaka självförtroendet på grus är det svårt att avgöra vem som har bäst chans att stoppa henne.

4. AGNIESZKA RADWANSKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 59-19 (3 titlar)

Avslutade 2011 som världsåtta och var under senvåren 2012 nära att bli världsetta. Att hon avslutade året som världsfyra får ändå ses som ett väl godkänt resultat. Wimbledon-finalen var hennes första Grand Slam-final i karriären och hon har gott om tid på sig att bärga sin första titel i de största sammanhangen.

Radwanska känns i nuläget lite som en Andy Murray före 2012: en spelare strax utanför (i damernas fall) topptrion, som har kapaciteten och potentialen att utmana, men i praktiken inte riktigt nått ända dit än.

Förväntar mig att Radwanska tar ytterligare kliv framåt under årets säsong. Har goda chanser att upprepa bedriften att nå en GS-final, men håller det för osannolikt att hon vinner en redan under 2013. Framför allt måste hon börja leverera mot tuffare motstånd: nio förluster på tio matcher mot topptrion under 2012 är förstås på tok för dåligt.

5. ANGELIQUE KERBER
23 år, WTA-matchfacit 2012: 60-22 (2 titlar)

En oerhört intressant spelare och ett framtidsnamn på WTA-touren. Tog tennisvärlden med storm under 2012 och klättrade från plats 32 i slutet av 2011 till nuvarande plats 5.

Nådde tredje omgången i Australiska öppna, kvartsfinal i Franska öppna, semifinal i Wimbledon och åttondelsfinal i US Open 2012 – ett strålande Grand Slam-facit, med andra ord. Kan säkerligen upprepa, kanske till och med förbättra, det resultatet i år och lär stabilisera sig som en given topp 10-spelare och framtida titelutmanare.

6. SARA ERRANI
25 år, WTA-matchfacit 2012: 55-22 (4 titlar)

Avslutade de fyra senaste åren inom topp 50 (på plats 45 2011). Det var således många som höjde på ögonbrynen när hon som 21-seedad tog sig hela vägen till final i Franska öppna i år. Hon fortsatte på den inslagna vägen och noterade sina bästa Grand Slam-prestationer under 2012 (kvartsfinal i Australiska öppna, tredje omgången i Wimbledon och semifinal i US Open).

Med 55-22 i singelmatchfacit kan man knappast påstå att hennes position som världssexa är oförtjänt, om än överraskande. Blir väldigt intressant att se vad hon kan åstadkomma under 2013. Min gissning är att den jämnhet hon visade framför allt under årets andra hälft är ett kvitto på att hon etablerat sig som topp 10-spelare och inte har några som helst planer på att lämna den prestigefulla skaran på världsrankningen.

7. LI NA
30 år, WTA-matchfacit 2012: 42-17 (1 titel)

Li Na är en av WTA-tourens största gåtor. Hon har ett kraftfullt och väldigt offensivt spel som tagit henne långt i tennissammanhang (seger i Franska öppna 2011 och final i Australiska öppna samma år), men den mentala biten lämnar mycket övrigt att önska. Det är inte alls ovanligt att hon kollapsar fullständigt och låter solklara segrar glida henne ur händerna.

Det duger förstås inte om man ska slåss om Grand Slam-titlar och höga placeringar på världsrankningen.

Li Na kan mycket väl bita sig kvar inom topp 10 ytterligare ett år, men i så fall snarare närmare 10-strecket än 5-strecket.

8. PETRA KVITOVÁ
22 år, WTA-matchfacit 2012: 46-17 (2 titlar)

Petra Kvitová är tillsammans med Angelique Kerber och Agnieszka Radwanska det mest lovande framtidsnamnet på WTA-touren. Till skillnad från sina något äldre kolleger har hon dock redan bärgat en Grand Slam-buckla – Wimbledon 2011 – och dessutom WTA Championships samma år.

Kvitová har därför inte bara visat att hon har potential, utan likt del Potro på herrsidan visat vad hon faktiskt går för även i praktiken.

Hon har dessvärre plågats av skador under 2012, och får hon inte ordning på det tidigt under 2013 kan hon tyvärr ha en tuff säsong framför sig. Vilket vore oerhört synd eftersom hon spelmässigt är bland de fem bästa i världen när allt klaffar.

9. SAMANTHA STOSUR
28 år, WTA-matchfacit 2012: 44-24 (0 titlar)

Det var faktiskt bara ett år sedan hon besegrade Serena Williams i US Open, men det känns ändå som att tiden börjar rinna iväg för Stosur. En semifinal (Franska öppna) och en kvart (US Open) är ett godkänt Grand Slam-facit, men det räckte bara till en niondeplats på världsrankningen. Länge simmade hon dessutom strax utanför topp 10.

Finns en stor risk för att 2013 blir en besvikelse för Stosur, och att hon landar någonstans runt plats 15 på rankningen innan året är slut.

10. CAROLINE WOZNIACKI
22 år, WTA-matchfacit 2012: 50-21 (2 titlar)

Wozniacki har aldrig varit WTA-tourens bästa men däremot dess högst rankade spelare. I takt med att kvaliteten på touren höjts och topp 10-spelarna stabiliserat sig på en högre (och framför allt jämnare) nivå har verkligheten kommit ikapp Nordens stolthet i tennisvärlden.

Personligen tyckte jag att det var ett genidrag att anlita Thomas Johansson, trots att han inte kunde engagera sig som coach på heltid. Döm därför om min, och förmodligen många andras, förvåning när han hux flux fick sparken i höstas.

Wozniacki är en spelare som likt Lleyton Hewitt lyckats utnyttja en sällsynt lucka mellan två tennisgenerationer (och i Wozniackis fall även distribueringen av rankningspoäng). Att fortsätta på inslagen väg är därför som att klampa runt i kvicksand – det är dödfött och slöseri med både tid och potential.

Wozniacki måste helt enkelt utvecklas som spelare för att någonsin komma tillbaka till toppen igen. Blott 22 år gammal har hon onekligen tid på sig att fixa det, om viljan finns. Det kommer dock inte att hända redan 2013. Blir inte det minsta förvånad om raset på rankningen fortsätter, även om jag tror att det är mer troligt att hon naglar sig fast runt plats 10-15.