Joachim ”Pim-Pim” Johansson är tillbaka på riktigt.

I alla fall under en vecka i Kungliga Tennishallen i Stockholm.

Den 31-årige veteranen, som lade racketen på hyllan för gott mitt under en pågående Future-turnering i Schweiz 2011, är klar för huvudturneringen av Stockholm Open efter att ha kört över sina kvalmotståndare fullständigt.

216-rankade 21-åringen Damir Dzumhur från Bosnien fick bara med sig tre game i måndagens kvalfinal. 14 ess, fyra servegenombrott och fyra räddade breakbollar gav svensken utklassningssiffrorna 6-1, 6-2.

Kul för Pim-Pim, som går igenom kvalet utan att tappa set – och utan att förlora ett enda game i egen serve.

Men för svensk tennis?

På kort sikt, ja.

På lång sikt, nej.

Inte så länge Pim-Pim väljer att inte förlänga sin comeback, vilket han konsekvent sagt att han inte tänker göra.

Det innebär att allt vi får är en i allra högsta grad levande relik från en svunnen svensk tennistid som bjuder upp till en sista dans inför en nostalgisk hemmapublik, på inrådan av turneringsarrangörerna.

Om man vill vara oresonligt hård kan man säga att han skämmer ut svensk tennis på kuppen – för hur gott betyg är det egentligen att en veteran som inte spelat på två och ett halvt år kör över allt motstånd, medan den enda av övriga svenskar som överlevde kvalet (Milos Sekulic) halkar in på ett bananskal (förstaseedade Julian Reister bröt kvalfinalen vid ställning 6-3, 2-2 till Sekulic)?

Vill man vara något mer resonlig i sin dom räcker det med att poängtera att hans framgångar hittills inte är mer än en påminnelse för oss om det totala vakuum som i dag är svensk tennis. Ett vakuum som han och Robin Söderling lämnat efter sig och som en rad felbeslut från Svenska Tennisförbundet genom åren bär skuld för.

Att årets upplaga av Stockholm Open verkar vara i så skriande behov av svenska dragplåster att vi låter en pensionerad servekanon damma av muskedundret och gå bärsärk en sista gång i Kungliga Tennishallen kan dessutom näppeligen ses som något odelat positivt.

Vad händer om han vinner hela kalaset? Står han fast vid sitt beslut att begränsa sin comeback till Stockholm Open 2013 riskerar det att dra ett löjets skimmer över hela turneringen. Skulle Sverige dessutom förlora sin ödesmatch mot Danmark i Davis Cup lär nog glädjen över en svensk ATP-titulant snabbt bytas ut mot irritation över att landets just nu tveklöst bästa spelare inte ställde upp när plikten kallade.

För man kan inte både äta kakan och ha den kvar. I Stockholm ger Pim-Pim oss en liten ljusglimt av hur det skulle kännas att återigen ha en svensk tennisspelare med ATP-kapacitet, men stänger sedan skoningslöst dörren igen.

Och fler ljusglimtar än de vi redan sett kommer han garanterat att bjuda på. I huvudturneringens förstarunda väntar nämligen Grigor Dimitrov, Guillermo Garcia-Lopez, Alejandro Falla eller Jan-Lennard Struff.

Dimitrov är visserligen rankad 28 i världen och sjundeseedad i Stockholm, men i ruggigt dålig form. Garcia-Lopez är i första hand en grusspelare. Falla hyfsat skicklig på snabba underlag (då främst gräs), men har svårt att hävda sig på inomhushardcourt. 23-årige Struff har vunnit blott tre ATP-matcher under karriären och har på papperet inte kapacitet att slå en Pim-Pim i den form han hittills visat upp.

Minst en match kommer 31-åringen således att vinna – vilket innebär att sannolikheten för att vi ska få se honom mot en spelare av världsklass (världselvan Milos Raonic eller 15-rankade Jerzy Janowicz, till exempel) är väldigt stor.

Det blir i så fall lätt att glädjas åt hans individuella framgång, även om det varit ännu lättare om det handlat om en äkta comeback i stället för den tillfälliga cirkus vi nu bjuds på (och ingen skugga ska falla över Pim-Pim – det är inte han som gjort sig själv till ett av turneringens dragplåster).

Desto svårare att inte gräma sig över vad mer han hade kunnat åstadkomma.

Om inte annat så för den svenska tennis som just nu lever på konstgjord andning.

Milt uttryckt.

Nu ni.

Snart dags för en av årets tennishöjdpunkter.

Ja, för det måste man ju ändå säga att det är. Inomhustennis på hemmaplan med några av världens bästa spelare i startfältet (och ett gäng andra väldigt intressanta namn).

Givetvis alltid speciellt med turneringar på svensk mark, särskilt som det bara finns två på ATP-nivå.

Under helgen har det spelats kval i Kungliga Tennishallen i Stockholm. Huvudturneringens lottning offentliggjordes i går (kvalfinalerna spelas dock i morgon).

Låt oss ta en titt:

* * *

En riktig drömlottning för andraseedade Milos Raonic, som alltså fick turneringens sista wild card i elfte timmen. Förmodligen också därför han är klar favorit att vinna hela kalaset (runt 3,00 gånger pengarna – världstrean David Ferrer ger ungefär 4,50).

Nu vet vi i och för sig inte var i lottningen kvalspelarna hamnar. I värsta fall kan Raonic tvingas möta comebackande Joachim ”Pim-Pim” Johansson (om svensken tar sig förbi sista hindred Damir Dzumhur i kvalet) redan i sin öppningsmatch. Det skulle onekligen bli en högintressant match med högt underhållningsvärde, men knappast den motståndare Raonic vill ha redan i andra omgången.

Bortsett från det har han en ganska enkel resa framför sig. Med största sannolikhet Benoit Paire i kvarten. Kan inte tänka mig att Santiago Giraldo slår honom i förstarundan, och varken Jürgen Zopp eller Pablo Carreno-Busta har kapacitet att slå fransmannen. I alla fall inte på papperet. Nej, de matcherna ska han bara vinna, Paire. Annars är det flopp.

Paire inomhus är inte speciellt skräckinjagande för Raonic. Inte om kanadensaren servar som han gjort i Asien under de senaste tre veckorna. Given semi för världselvan.

Där möter han sannolikt Kevin Anderson. Det blir lite tuffare, men inomhus är Raonic den klart bättre spelaren av de två.

För övrigt: Om inte Grigor Dimitrov får en svår kvalspelare i sin öppningsmatch (typ Julian Reister, Marius Copil eller Pim-Pim) så har han riktigt goda chanser att ta sig till kvartsfinal.

Övre halvan av lottningen är ett riktigt getingbo. Ferrer möter antingen Bernard Tomic eller Jack Sock i sin öppningsmatch. Troligen Tomic. Oavsett vem det blir så är det en tuff öppning för spanjoren, som befinner sig i en rätt rejäl formsvacka. Inomhushardcourt är dessutom världstreans klart sämsta underlag.

Intressant förstarunda mellan Fernando Verdasco och Ivan Dodig. Verdasco har ju generellt högre kapacitet, men Dodig är skicklig på snabba underlag och är dessutom mitt i en formtopp.

Tredjeseedade Jerzy Janowicz möter Guillermo Garcia-Lopez eller en kvalspelare i sin öppningsmatch. Precis som med Raonic vore det ju onekligen intressant om Pim-Pim tog sig till den andrarundan. Oavsett, rätt tuff lottning för Janowicz. Möter troligen Ernests Gulbis i kvartsfinalen.

Det är ju verkligen en match man vill se. Att Gulbis valt att komma hit efter sexköpsskandalen 2009 – då han svor på att aldrig någonsin sätta sin fot på svensk mark igen – tolkar jag som att han ger sig själv goda chanser att vinna hela spektaklet.

Och ger Gulbis sig själv chanser att vinna, ja då får man anta att han är motiverad. Alla vet vi vad en motiverad Gulbis kan ställa till med. Drygt 8,00 gånger pengarna ger han som slutsegrare. Janowicz: 10,00.

Intressanta odds där. Beror givetvis på att Janowicz haft skadeproblem sedan US Open, annars är han (tillsammans med Raonic) på papperet den klart bästa inomhusspelaren i startfältet.

Vill gärna se Janowicz i finalen på söndag, men är benägen att hålla Gulbis som huvudkandidat till den finalplatsen. Om han nu kan hålla sig i skinnet och fokusera på tennisen, förstås.

Ferrers prövning kommer som sagt redan i öppningsmatchen. Klarar han det är han given semifinalist, och väl där kan man inte räkna ut honom.

Har vi några skrällvarningar då? Ptja, Igor Sijslings formtopp är visserligen över för länge sedan, men han har kapacitet att överraska på de här snabbare underlagen. Paire är väldigt oberäknelig och kanske bestämmer sig för att spela sin livs tennis just den här veckan. Bernard Tomic? Hm. Kanske. Inte troligt, men inte heller omöjligt.

Och så Pim-Pim, förstås. Jag menar, killen har inte spelat på två och ett halvt år men sluggar sig ändå enkelt förbi två inte helt oävna lirare. Nu låter det som att han redan är klar för huvudturneringen, vilket han ju inte är. Men det känns inte som att Dzumhur ska kunna stoppa honom.

Vem som vinner hela kalaset?

Då säger jag nog Raonic eller Gulbis, med Janowicz som främsta utmanare.

Semifinalerna: Raonic slår Anderson, Gulbis slår Ferrer.
FINALEN: Raonic slår Gulbis.

Så Roger Federer nobbar alltså Stockholm Open.

Ingen överraskning, direkt – men jisses så fel jag och Andreas Käck hade i senaste avsnittet av tennispodden.

Den som får turneringens sista wild card i stället för schweizaren är ju nämligen 22-årige världselvan Milos Raonic.

Vi resonerade helt enkelt i vår Stockholm Open-special att kanadensaren borde vara sliten efter tre raka turneringar (Bangkok, Tokyo, Shanghai) och inte vill riskera att trötta ut sig fullständigt inför Paris Masters.

Det är han dock bevisligen beredd att göra, i jakt på en slutspelsplats. Faktum är att han även är anmäld till 500-turneringen Swiss Indoors i Basel veckan efter Stockholm. Spelar han där och sedan Paris Masters kommer han alltså att ha tillryggalagt sex raka tävlingsveckor inför World Tour Finals i London.

Det är ganska mastigt.

Hur som helst en mycket mycket bra bokning. Helt rätt att ge sista wild card till just Raonic. Dels för att han, sin ringa ålder till trots, är ett hyfsat etablerat namn, dels för att han som bekant är involverad i en stekhet streckstrid.

Spelade ju Stockholm Open 2011, då han gick hela vägen till semifinal (förlust mot Gaël Monfils). Kan mycket väl vinna titeln i år.

* * *

Och så släpptes lottningen till kvalet tidigare i kväll. Joachim ”Pim-Pim” Johansson gör mycket riktigt comeback. Var ju inte helt spikat när nyheten damp ner för ett par dagar sedan, men nu finns det alltså svart på vitt:

Möter Erik Chvojka i första omgången. En 450-rankad (därmed oseedad i kvalet) Future-spelare som även hållit till en del på Challenger-nivå (i år har det dock bara blivit sex matcher, 2-4 i matchfacit). Är i ganska dålig form, så det får anses vara en bra lottning för Johansson.

Har åkt på två torskar i raka set mot Sverigeettan Markus Eriksson (i Danderyd och Jönköping) och blev fullkomligt överkörd av 17-årige svenska framtidshoppet Elias Ymer (6-1, 6-3) i Falun.

Men det blir tuffare för svenske veteranen redan i en eventuell andrarunda. Där väntar nämligen troligtvis 147-rankade (och fjärdeseedade) Matthias Bachinger, en rutinerad Challenger-spelare som har en del ATP-turneringar under bältet (slog ut Andreas Seppi på sin väg mot åttondelsfinal i Rotterdam i början av året, till exempel).

Ska bli intressant att se vad Pim-Pim kan åstadkomma. Är han bara i tillräckligt bra form så borde han kunna serva sig hela vägen in i huvudturneringen. Råder liksom ingen tvekan om att han är den kvalspelare med överlägset högst kapacitet – om han bara är fit enough.

Kvalet drar hur som helst i gång i morgon. Pim-Pim är tvåa på spelschemat (spelar efter Patrik Rosenholms match mot Dennis Bloemke, som startar 10.00), så lär kliva ut på banan runt lunch.

Det har bara knappt hunnit gå en vecka sedan förra avsnittet av Sportbladets Tennispodcast, men jag och Andreas Käck kände oss givetvis extremt manade att redan nu serva er med ännu en episod.

Anledningen stavas så klart Stockholm Open.

Den svenska 250-turneringen drar i gång på måndag (kval i helgen), och i år finns det mycket gött att snacka om.

Som exempelvis Roger Federers flopp i Shanghai Masters (som öppnar dörren för en återvändo efter schweizarens besök här 2010), Jonas Björkmans och Joachim Johanssons respektive comebacker, de många intressanta unga förmågorna i startfältet – och vilka som får bära favoritskapet i förhandssnacket.

Mycket nöje!

Disclaimer: Vi upptäckte i efterhand att vi i podden konsekvent säger att Paris Masters spelas veckan efter Stockholm Open. Det är så klart fel – ty däremellan kommer en 500-vecka med turneringar i Basel och Valencia. Det var dock för sent att ändra. Hoppas ni har överseende med denna lilla blunder!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt07-SO.mp3

@BollarAvStahl Är det Stockholm Open eller Legends of Tennis som går av stapeln?

— Glenn Abrahamsson (@Howyadoinpal) October 8, 2013

”Är det Stockholm Open eller Legends of Tennis?”

Jag brukar själv i möjligaste mån undvika att raljera. Det finns redan gott om självgoda och hånfulla småpåvar i sportvärlden (därmed inte sagt att twittraren ovan är en sådan, ska poängteras).

Men det här citatet har ju en klar poäng.

Först kom beskedet att 41-årige Jonas Björkman gör comeback i Stockholm Open-dubbeln, i par med Robert Lindstedt.

Några veckor senare kommer nästa överraskning: 31-årige Joachim ”Pim-Pim” Johansson testar lyckan i kvalet till 250-turneringen.

Eller ja, det återstår att se om han faktiskt tilldelas ett wild card till kvalet, men det mesta lutar år det. Och om det blir en comeback i Stockholm Open så blir det hans fjärde-femte i ordningen. Skam den som ger sig.

På rak arm finns det egentligen bara en rimlig förklaring till att dessa båda pensionerade föredettingar väljer att snöra på sig skorna och stränga sina racketar just nu, i 2013 års upplaga av Stockholm Open: för att generera publicitet.

Turneringsdirektörerna Björkman och Thomas Johansson är fenomenalt duktiga på att få ihop imponerande startfält till en lågstatustävling som ligger inklämd mellan två Masters. Men trots att fjolårets upplaga bjöd på toppnamn som Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga (okända namn för den breda massan) så ger de inte i närheten av lika mycket som Robin Söderling eller någon annan framgångsrik svensk spelare.

Som ni redan vet är Söderling fortfarande frånvarande – och ingen yngre svensk förmåga har ens varit i närheten av att fylla hans skor.

Dåvarande Sverigeettan Patrik Rosenholm skapade förvisso rubriker i och med sin skrällseger över regerande mästaren Gaël Monfils förra året, men förlorade sedan i nästkommande match. Dessutom lades inte speciellt stor vikt vid hans match på förhand, vilket är avgörande här.

Björkmans återkomst skapar buzz inför turneringen. Det kommer även Pim-Pims att göra. Och buzz genererar som bekant i bästa fall fler besökare. Vilket uteslutande är positivt, i alla fall på kort sikt.

Men det är inte direkt ett sundhetstecken för svensk tennis att två veteraner måste fylla det tomrum som uppstått efter Söderlings försvinnande.

Särskilt inte om det stämmer att Pim-Pim fått frågan om han kan tänka sig att göra comeback. Det är i så fall inte så att han själv känt ett sådant enormt sug efter att åter få spela tennis på ATP-nivå och således kontaktat arrangörerna – utan det är arrangörerna som känt ett sug efter Pim-Pim.

Här snackar vi om ett rätt rejält underkännande av generationen som egentligen ska fylla det där ovan nämnda tomrummet.

Där har jag inget att invända. Det är ingen hemlighet att svensk tennis i dagsläget befinner sig i ett kompakt mörker, men frågan är ändå om det här verkligen är rätt väg att gå.

Björkmans och Pim-Pims respektive comebacker skapar ett kortvarigt sus (exakt hur kortvarigt återstår dock att se) som begränsar sig till Stockholm Open anno 2013.

Åker de ut tidigt blir det inte mer än en kul grej och en påminnelse om svunna tider, en nostalgitripp för de mest hängivna.

Går de långt riskerar det å andra sidan att dra ett löjets skimmer över hela turneringen. För inte ska de väl kunna hota yngre och mer aktiva förmågor på den här nivån?

Nej, hur kul man än tycker att det ska bli att se Björkman och Pim-Pim på en tennisbana i tävlingssammanhang igen så är det svårt att skaka av sig den där olustiga känslan av att det hela bara är en ömtålig liten bubbla som kommer spricka omgående. En show vars nummer är sedan länge daterade och därför inte bjuder på mer än en kort stunds underhållning.

Låt oss i alla fall hoppas att Björkman och Pim-Pim säljer en jäkla massa extra biljetter. För det förtjänar verkligen turneringen Stockholm Open, som på det hela taget återigen kommer kunna presentera ett riktigt starkt startfält.

Det ska vi givetvis prata mycket mer om när tillfälle ges.

Ja, det har ju hänt en del, både under och efter Stockholm Open. Här kommer ett axplock av det senaste i tennisvärlden:

* * *

Sverigeettan Sofia Arvidsson gjorde en grym insats mot forna världsettan Caroline Wozniacki i semifinalen i Kremlin Cup i lördags, men föll i tre set: 3-6, 7-6(4), 6-4.

– Det är ett väldigt långsamt underlag så det är svårt att avsluta poängen, man försöker slå hårdare och börjar göra misstag. Hon har spelat väldigt bra den här veckan, slagit några riktigt bra spelare och hon har spelat bättre och bättre mot mig för varje gång vi mötts. Så jag var verkligen tvungen att höja mig där ute, sa Wozniacki, som nu leder med 7-2 i inbördes möten.

Wozniacki besegrade sedan Samanha Stosur i finalen (6-2, 4-6, 7-5), efter att ha legat under med 3-1 i avgörande set, och bärgade i och med det sin 20:e WTA-titel.

25-rankade italienaren Andreas Seppi vann herrarnas Kremlin Cup, efter finalseger över Thomaz Bellucci (3-6, 7-6, 6-3).

* * *

Venus Williams vann sin första titel sedan 2010, i Luxemburg. Storasyster Williams vann den helt oseedade finalen mot 68-rankade Monica Niculescu med 6-2, 6-3.

– Jag var tvungen att jobba så hårt för att ta mig till final. Matchen mot Andrea (Petkovic i semifinalen) var så utmanande, och även de två matcherna dessförinnan, till och med i första omgången var jag tvungen att vara riktigt fokuserad. Monica var i sin andra final här så uppenbarligen trivs hon på den här banan. Man måste slå fem, sex, sju slag mer än vanligt. Det kan vara frustrerande. Hon är knepig. Man måste vara redo, sa hon efter finalen.

Titeln är Venus Williams 44:e i karriären.

* * *

Förstaseedade Juan Martín del Potro slog kvalspelaren Grega Zemlja i finalen i Erste Bank Open i Wien: 7-5, 6-3. Argentinarens tolfte titel i karriären – blott andra inomhus. Dessutom i första turneringen på en månad, efter handledsskadan som plågat honom under hösten.

– Det har varit en fantastisk vecka. Att komma tillbaka till touren och vara förstaseedad gjorde att jag kände mig pressad. Jag är så glad nu. Att vinna en turnering betyder mycket. Det är viktigt att ha ett bra slut på året, sa världsåttan efter segern.

Juan Martín del Potro möter colombianen Alejandro Falla i första omgången i Basel den här veckan.

* * *

Forne världsettan Lleyton Hewitt, som förlorade mot Nicolás Almagro i kvartsfinalen i Stockholm Open, skrällbesegrade världstian Juan Mónaco i första omgången av 500-turneringen Valencia Open: 6-3, 6-4.

Hewitt bröt världstian två gånger i första set och tre gånger i andra. Förlusten gör det mycket svårt för Mónaco att kvalificera sig för World Tour Finals i november.

* * *

Hon har dominerat WTA-touren under årets andra hälft och triumferat i Wimbledon, London-OS och US Open.

Men någon chans att avsluta året som världsetta har inte Serena Williams.

I stället är det Victoria Azarenka som har ett gyllene läge att säkra platsen som världsetta vid säsongsavslutningen i Istanbul. Världsettan behöver nämligen endast två segrar i WTA Championships.

Azarenka och världstrean Williams spelar i samma grupp under gruppspelsfasen av turneringen.

– Jag bryr mig inte om vem jag spelar mot eller när jag spelar, så länge jag kan spela. Jag är väldigt glad över att vara här. Jag är på den röda sidan med Victoria, det kommer bli bra, säger Williams.

Gruppspelet består av två grupper med fyra spelare vardera – en röd och en vit. Mer om det i ett separat inlägg senare.

* * *

Nyligen meddelade Gaël Monfils, som svarade för ett praktfiasko i Stockholm Open och som regerande mästare förlorade mot 436-rankade svenske wildcard-spelaren Patrik Rosenholm i dennes första ATP-match någonsin, att han ställer in resten av säsongen på grund av skada.

Nu är det amerikanen Mardy Fishs tur.

Fish, som lämnade walkover i åttondelsfinalen mot Roger Federer i US Open, lider av hjärtproblem och har på grund av detta redan tvingats ställa in stora delar av sin säsong.

30-årige Fish genomförde en hjärtoperation i maj för att få bukt med en typ av arytmi.

Det blev en repris av Stockholm Open 1991.

Ja, inte spelmässigt – men väl resultatmässigt.

Den gången, för 21 år sedan, kämpade andraseedade Boris Becker ner förstaseedade hemmafavoriten Stefan Edberg i fem set efter att ha tappat första set.

I 2012 års upplaga av tourens äldsta inomhusturnering var det förstaseedade Jo-Wilfried Tsonga som började bäst mot andraseedade Tomás Berdych.

Efter ett tidigt break vid ställning 2-2 och stabilt servande tog Tsonga rättvist ledningen i matchen.

I andra set grejade han ett nytt break, återigen vid ställning 2-2 och var dittills solid som granit i sina servegame. Berdych hade enorma problem att bryta Tsongas dominans och hade dessutom bekymmer även i egen serve.

Men plötsligt, vid ställning 4-3 till Tsonga, var det som om fransmannen började tänka på annat och tappade koncentrationen. Han tappade förstaserven helt och blev bruten till 4-4, sedan igen efter att Berdych hållit sin serve.

6-4 till Berdych – och matchen var helt öppen igen.

Efter det slarviga andra setet kändes det som att Tsonga förlorat momentum, samtidigt som Berdych alltmer vuxit in i matchen. Tsonga började svaja ordentligt i egen serve, spelade inte alls lika enkelt och effektivt, förlorade fokus i de långa bollduellerna och såg märkbart frustrerad ut.

Avgörande set blev trots det det klart mest välspelade setet i matchen. Berdych fick fason på sina returer, spelade med betydligt större säkerhet och tålamod ju längre matchen led.

Och i takt med att Berdychs självförtroende sköt i höjden började tvivlen smyga sig in i Tsongas huvud. Setet blev ett ställningskrig där båda naggade varandras servegame och bjöd på riktigt dramatiska bolldueller.

I slutänden var det dock Berdychs soliditet och psykologiska överlägsenhet som gav honom segern. De här båda herrarna har mötts förr, och tjecken vet att det gäller att vara på tårna när luckorna i Tsongas spel (och psyke) börjar synliggöras.

Den här förlusten borde dock svida ordentligt för Tsonga, och hålla honom vaken en natt eller två. Han hade ett ypperligt läge att fixa dubbelt break i andra set men slarvade bort det med våghalsigt spel. Det blev kostsamt.

Att Tsonga räddade två matchbollar i egen serve vid ställning 5-4, för att sedan dundra in ett dubbelfel vid nästa matchboll känns nästan symptomatiskt för både matchen och Tsonga. Guldet blev till sand.

Och sett till hela veckan är Berdych en klart värdig vinnare. Han har gått från klarhet till klarhet och levererat stabil tennis med få undantag. I finalen i dag lyfte han sitt spel i det tuffaste läget och när det behövdes som allra mest.

Blir riktigt intressant att se vad han kan åstadkomma i Paris Masters och World Tour Finals senare i höst.

Det började ju så bra för Jo-Wilfried Tsonga.

Nytt break, återigen vid ställning 2-2 – och själv var han kassakåpssäker i egen serve. Kändes inte som att Tomás Berdych ens var i närheten av att bryta tillbaka.

Men vid ställning 4-3 till Tsonga kom det stora raset. Fransmannen missade en hel drös förstaservar, Berdych högg som en kobra och förvaltade sin andra breakboll i matchen.

Detta efter att Tsonga slarvat bort ett förträffligt läge att gå upp två break vid ställning 4-2, 30-30 i Berdychs serve. Tsonga hade kommandot, men valde att lägga en onödig och inte alltför välplacerad stoppboll, som Berdych attackerade på och kunde sedan bärga gamet.

Vid ställning 5-4 till Berdych kom så ännu fler enkla misstag från Tsonga och Berdych kunde vinna sitt fjärde raka game.

1-1 i set och den här finalen känns plötsligt helt oviss igen.

Jo, finalen är lite av en sluggerfest så här långt. Inte särskilt överraskande.

Vad som däremot är en smula överraskande är att Tomás Berdych blev den första av finalisterna att tappa serve – och han gjorde det redan i matchens femte game.

Han räddade visserligen tre breakbollar (den första med ett servess) men förlorade nästan varenda av de längre bollduellerna.

Jo-Wilfried Tsonga däremot, han var totalt omutlig i sin serve. Berdych har inget svar alls på fransmannens tunga serve och verkar nöja sig med att få bollen över nät. Samtidigt imponerar Tsonga i sitt returnerande. Försöker placera sina returer långt ut mot baslinjen och gärna nära inpå kroppen på Berdych, som ibland har lång återhämtningstid efter serven.

Tsonga spelar enkelt, smart och effektivt. Ett vinnande koncept så här långt – och en rättvis seger i första set, 6-4.

Robert Lindstedt och Nenad Zimonjic föll alltså mot Bruno Soares och Marcelo Melo i dubbelfinalen: 6-7(4), 7-5, 10-6.

Lindstedts 17:e finalförlust (på totalt 33 finaler). Dock först turneringen tillsammans med nya dubbelpartnern Zimonjic, så det får ändå ses som en stark insats.

Men att de ledde med 1-0 i set och 4-2 i andra set lär nog svida ordentligt i morgon.

Nu vankas det alldeles strax singelfinal mellan förstaseedade Jo-Wilfried Tsonga och andradito Tomás Berdych. Veckans tveklöst häftigaste final. Att döma av hur de presterat hittills känns det på förhand som att Berdych är knapp favorit. Vi vet dock vad Tsonga är kapabel till, så förhoppningsvis blir det en välspelad och underhållande tillställning det här.

Du kan följa spektaklet här i bloggen och på Twitter (@bollaravstahl). Kör en klassisk liverapportering light här i bloggen med korta analyser efter varje set, och mer direkt uppdatering på Twitter.

Nu kör vi!