En match mellan Roger Federer och Rafael Nadal omhuldas av ett speciellt skimmer och har alltid på papperet potential att bli episk. Helt och hållet på grund av gamla meriter förstås, men det är någonting alldeles särskilt med den här rivaliteten.

Bara det faktum att totalt 28 Grand Slam-titlar står på varsin sida av nätet (17 för Federer, elva för Nadal) skapar en svårslagen atmosfär.

Även den här matchen hade potential att bli episk, trots att ingen av de båda rivalerna är i sin bästa form – eller snarare precis just därför, faktiskt.

Nu blev ju inte den här drömkvartsfinalen så överdrivet episk. Mestadels på grund av Roger Federers krånglande rygg.

31-åringen såg nämligen betydligt mer hämmad ut av den än Nadal av sina knän. Med facit i hand är det i ärlighetens namn märkligt att han över huvud taget kom till start. Han måste helt enkelt på allvar ha trott att han trots typ halverad styrka i serven och begränsad rörlighet skulle ha en chans mot Nadal, kanske för att det trots allt handlade om hardcourt.

Eller så kändes ryggen bättre efter tresetaren mot Stanislas Wawrinka i åttondelen, då smärtan i ryggen verkligen gjorde sig påmind för schweizaren.

För det började trots allt riktigt bra. Fram till 3-3 var det världstvåan som låg lite lite i framkant. Matchbilden var ganska väntad: Federer försökte spela med ytterst små marginaler, Nadal matade toppade slag mot Feds backhand.

Det gav resultat för spanjoren. Slutligen började de oprovocerade misstagen staplas på hög och när även serven sviktade (mestadels på grund av ryggen) var det inte mycket som gick Federers väg.

Matchen rann snabbt iväg till 6-4, 3-0 för Nadal, som spelade aggressivt, resolut men framför allt väldigt stabilt. Att han tappade serve till 3-1 kom som en blixt från klar himmel, men det ska sägas att Federer gjorde sitt klart bästa returgame i matchen (kanske till och med turneringen).

Den slutgiltiga spiken i kistan kom vid ställning 4-2 när Nadal, efter nytt svagt servegame från Federer, fick chansen att serva hem matchen. Vilket han också gjorde: 6-4, 6-2. Världsfemman har nu 19-10 i inbördes möten mot tidernas störste.

En skön revansch för Rafa efter semifinalförlusten här i Indian Wells förra året, men jag tror inte att det är en seger som spanjoren njuter så överdrivet mycket av. Snarare lider han nog med sin rival, som inte alls kunde göra sig själv rättvisa i natt. Hans rörlighet var plågsamt begränsad och det räckte egentligen för Nadal att gå från hörn till hörn ett par gånger för att schweizaren inte skulle hinna med.

Hur såg då Nadal ut, undrar ni kanske?

Bra, men inte fläckfri. Serven är stabil och bollträffen av yppersta klass. Forehanden det vapen den ska vara och backhanden solid. Rörelseschemat och fotarbetet betydligt mer tillfredsställande än i början av comebacken. I sidledslöpningarna vågar han belasta knäna på ett helt annat sätt än i framför allt Vina del Mar och Sao Paolo, vilket är glädjande.

Däremot är han inte lika snabb i djupled, har lite långsammare reaktionsförmåga än när han presterar på topp och är sårbar nere i forehandkrysset.

Det blev särskilt tydligt när Federer fick längd på sina returer i Nadals servegame (som vid 3-0). Nadal hinner helt enkelt inte justera sin position bakåt och får då ingen tajming i sina slag.

Vid sidan av det bör noteras att han av förklarliga skäl inte är lika rapp i fotarbetet i största allmänhet, vilket givetvis har negativ inverkan överlag då hans spelstil i allra högsta grad är beroende av just perfekt fotarbete.

Vill ändå säga att jag blir mer och mer positiv till Nadals chanser att ta sig tillbaka till toppen. Jag tror förvisso fortfarande inte att han kommer kunna hålla på i så många år till och han skulle i dagsläget inte ha en chans mot Novak Djokovic eller Andy Murray på hardcourt, men när det väl är dags för den europeiska grussäsongen tror jag att han hunnit tillryggalägga tillräckligt många sprungna meter på tennisbanan för att utmana om de stora titlarna.

För Federers del hopar sig dock orosmolnen.

Jag har hela tiden varit lite skeptisk till taktiken att banta spelschemat för att kunna hänga med i toppen. Förra året gick han i stället för max, vilket gav resultat. Det handlar säkerligen om att han inte orkar köra på på det viset två år på raken, men det är så tydligt att hans spel blir lidande när han inte matchar så där stenhårt.

I och med nattens nederlag tappar han 820 poäng och landar på 8,715 – bara 535 poäng mer än vad Murray hade inför den här turneringen. Och då ska vi komma ihåg att skotten redan i och med sin plats i kvartsfinalen inkasserar 170 färska poäng, eftersom han åkte ut i första omgången förra året.

Tar han sig till final går han om Federer efter den här turneringen. Misslyckas han med det – vilket är troligt eftersom han med största sannolikhet måste besegra Djokovic för att ta sig dit – så får han dock en ny chans att gå om i Miami. En turnering som Federer som bekant står över i år.

Vilket innebär att nattens kvartsfinal mot Nadal var schweizarens sista match på två månader. Han kommer tillbaka först i Madrid i början av maj.

Stora poängtapp i tre raka turneringar var nog inte vad Federer hade hoppats på när han pusslade ihop sitt bantade schema inför säsongen. Men som det ser ut just nu är faktiskt Murray en värdig världstvåa, och missar han sin chans att gå om här i Indian Wells eller Miami så lär det ske under våren.

Nadal har å sin sida över 500 poäng upp till världsfyran David Ferrer, men om formkurvan fortsätter peka uppåt borde han ta tillbaka sin plats i Big Four under året.

* * *

Tomás Berdych avfärdade formstarke Kevin Anderson enkelt i sin kvartsfinal: 6-4, 6-4 på drygt en och en halv timme.

Berdychs galna formtopp fortsätter alltså och tjecken har ännu inte tappat set i Indian Wells.

– Det känns bra ute på banan, särskilt fysiskt. Det är det viktigaste för mig, att jag kan vara i bra fysisk form inför matcherna mot [topp]spelarna i de kommande rundorna. Då kan jag fokusera på mitt spel, säger han efter triumfen.

I semifinalen ställs han alltså mot Rafael Nadal, som han har 3-12 totalt i inbördes möten och tio raka förluster mot. På de där tio senaste förlusterna har han vunnit blott två set (Nadal har förkrossande 26-2 i set där).

Skulle dock inte bli det minsta förvånad om oddssättarna framhåller Berdych som favorit i den semifinalen. Nadal har visserligen imponerat i sin första hardcourt-turnering på nästan ett år, men Berdych är som sagt inne i ett galet stim.

En så formtoppad Berdych har alla vapen för att sätta press på Nadal i djupled, mer så än en skadad Federer. Vi har säkerligen en tresetare att se fram emot där. För vi ska inte inbilla oss att Nadal på något sätt är chanslös. Så stort är glappet mellan ”den äkta” Big Four och segmentet strax under på världsrankningen. Med Nadal i nuvarande fysiskt skick och en maxad Berdych ser jag den matchen som helt öppen.

Han är ju förresten en intressant framgångssaga, den där Berdych. Var knappt 25 år gammal när han spelade sin första och hittills enda Grand Slam-final (mot Nadal i Wimbledon 2010, förlust i raka set) och har sedan dess kämpat med att nå sin fulla potential.

Nu, nästan tre år senare, är han äntligen på god väg att göra det.

Vissa lyfter fram honom som den främste kandidaten att splittra Big Four, men det tycker jag känns lite naivt. Han har tagit stora kliv framåt de senaste åren men har fortfarande svårt att på allvar hota toppspelarna (bortsett från Federer, som han byggt upp ett psykologiskt övertag mot).

Dessutom fyller han 28 i år. Finns nog inte jättemycket kvar att utveckla innan den där fulla potentialen är nådd, och det räcker inte till en Grand Slam-seger. Möjligtvis final.

Nåväl. Lär bli en laddad semifinal. Ser faktiskt mer fram emot den än blockbustern Federer-Nadal, eftersom den på lite olika sätt kommer ge en indikation på vartåt det barkar – både för Nadal och för Berdych.

* * *

På damsidan var gårdagen en dyster matchdag, milt uttryckt. Det började med att Samantha Stosur lämnade walkover på grund av lårskada och bara timmar senare tvingades världstvåan Victoria Azarenka göra likadant på grund av en fotskada.

Angelique Kerber och Caroline Wozniacki seglar därför obekymrat vidare till semifinal.

Hold your horses.

Ni kan alltså, tyvärr, helt bortse från införtexten om kvarten mellan Victoria Azarenka och Caroline Wozniacki i föregående inlägg.

Azarenka tvingas nämligen lämna walkover på grund av fotskada (enligt uppgift inflammation i högra vristen).

Detta alltså bara timmar efter att Samantha Stosur lämnat w/o mot Angelique Kerber.

Wozniacki och Kerber möts i semifinalen.

Samantha Stosur tvingades precis lämna walkover på grund av benskada, vilket ger Angelique Kerber en gratisplats i semifinalen (där hon med största sannolikhet möter Victoria Azarenka).

Men vi har trots det avbräcket en hel del intressanta matcher att se fram emot. Vi tar en titt.

* * *

TOMÁS BERDYCH (6) – KEVIN ANDERSON (37)

• Den första av kvällens två kvartsfinaler på herrsidan. Anderson är visserligen i riktigt bra form och skåpade ut Gilles Simon i första och tredje set (tankade bort andra), men det bör noteras att Simon inte sett speciellt bra ut alls i Indian Wells.

Det har däremot Berdych.

Tjecken är inne i ett riktigt stim och har förträffliga 17-4 i matchfacit så här långt i år (bortsett från den överraskande kvartsfinalförlusten mot Roberto Bautista-Agut i Chennai har han bara förlorat mot Novak Djokovic och Jo-Wilfried Tsonga). Sedan Australiska öppna har han nått två raka finaler och imponerat i båda de turneringarna (Marseille och Dubai).

I Indian Wells har han hittills inte tappat set och faktiskt bara förlorat totalt 17 game på tre matcher.

Anderson är som sagt formstark, men har 0-5 i inbördes möten mot världssexan. Med tanke på att Berdych är en i grunden klart bättre spelare och minst lika formtoppad så raderas därför den lilla fördel den där formtoppen möjligen kan ha gett.

Det blir nog ingen busenkel resa till semifinal för Berdych, men skrällchanserna får betraktas som oerhört små.

* * *

ROGER FEDERER (2) – RAFAEL NADAL (5)

Det här har ju som ni förstår potential att bli årets match. En blockbuster av massivt episka mått.

Båda hade problem i sina respektive åttondelar – Nadal på grund av Ernests Gulbis ytterst hälsosamma/beundransvärda brist på respekt för tennisstjärnor och osannolika formtopp, Federer på grund av den formsvacka som plågat honom sedan semifinalförlusten i Australiska öppna.

Så, vad kan vi vänta oss då? Tja, att Nadal inte är helt hundra än efter den långa skadefrånvaron och att Federer inte spelat särskilt bra tennis den senaste månaden behöver vi inte tjata vidare om.

I stället kan vi konstatera att dessa båda faktum jämnar ut oddsen. En formtoppad Federer hade sannolikt gjort snudd på slarvsylta av Nadal i nuvarande skick, helt enkelt eftersom spanjoren är så beroende av att vara på absolut topp när det spelas på hardcourt.

På förhand känns den här matchen väldigt 50-50, men faktiskt med svag fördel Nadal. Helt enkelt för att han imponerade mer i sin match mot Gulbis och på det hela taget sett stabilare ut än sin rival i Indian Wells.

Federer kommer sannolikt att satsa allt på ett kort och spela oerhört riskabelt från start. Sen får det bära eller brista. I så fall är risken stor att det brister för honom. Med den allt annat än perfekta bollträff och det tröga fotarbete han visat upp den senaste tiden har han inte en chans att blåsa Nadal av banan med ursinnig attacktennis.

Addera Nadals massiva mentala övertag, uppbyggt under åratal av prestigefyllda möten, och att Federer haft känningar i ryggen så ser det ännu lite mörkare ut för schweizaren.

Varför då så jämnt som 50-50, med svag fördel Nadal? För att Federer är Federer, för att matchen spelas på hardcourt i Indian Wells, för att världstvåan inte vill tappa ännu fler dyrbara poäng (har trots allt en titel att försvara här), för att Nadal inte är hundra och för att bollen som bekant är rund.

Det mest intressanta kommer faktiskt att bli matchbilden inledningsvis. Det är nog inte orimligt att anta att första set aldrig har varit så viktigt i en tennismatch mellan dessa båda giganter.

* * *

VICTORIA AZARENKA (2) – CAROLINE WOZNIACKI (10)

Kvällens enda kvartsfinal på damsidan eftersom Stosur som sagt tvingats lämna walkover mot Kerber.

Wozniacki har faktiskt tre raka segrar och 4-2 totalt i inbördes möten mot Azarenka. Visst känns det galet?

Senaste segern kom dock i Indian Wells 2011 och efter bara tre game, eftersom Azarenka tvingades avbryta matchen. Azarenka var alltså 21 år gammal då och inte nått sitt stora genombrott än.

Nu har hon hunnit parkera sig i toppen av världsrankningen, medan Wozniackis fall inte ens kunnat förhindras av Thomas Johansson.

Matchbilden kommer att se ut ungefär som när Azarenka möter Radwanska. Stabila Azarenka har normalt sett inga problem med snabbfotade bollmotare, men när Wozniacki väl levererar har hon en kuslig förmåga att nöta ner sina motståndare.

Det kommer hon dock inte att göra i kväll. Tiden har nämligen hunnit ikapp forna världsettan och Azarenka har för länge sedan hittat den stabilitet som tagit henne dit hon är i dag.

Skrällpotentialen är därför att betrakta som snudd på obefintlig. Visst, konstigare saker har väl skett, men att Azarenka skulle vika ner sig redan i kvarten mot Wozniacki… Nej, det känns inte troligt.

Några matcher är redan överstökade. Milos Raonic slog Marin Cilic i tre set (3-6, 6-4, 6-3) och Jo-Wilfried Tsonga krånglade sig förbi comebackande Mardy Fish (7-6, 7-6). Han har svårt för Fisken, den gode Tsonga. Förstår inte riktigt varför. Tsonga är ju en i grunden så mycket bättre spelare.

Men nåväl.

På damsidan slog Sara Errani världselvan Marion Bartoli (6-3, 6-2) och Petra Kvitová avfärdade Klara Zakopalova (6-2, 6-3).

Vi går raskt vidare till återstående matcher:

Sam Querrey-Marinko Matosevic
Nicolás Almagro-Tommy Haas
Kei Nishikori-Carlos Berlocq
Novak Djokovic-Grigor Dimitrov
Juan Martín del Potro-Björn Phau

• Querrey leder i skrivande stund med 1-0 i set över Matosevic och Tommy Haas, lite oväntat, med 1-0 i set över Almagro. Känns ändå som att båda har goda chanser att vända sina matcher. Querrey borde så klart vinna, men det är inte helt givet. Om inte Almagro kollapsar fullständigt ska han kunna nöta ner 34-årige Haas.

• Nishikori solklar favorit mot Berlocq, trots att det är svårt att veta var man har japanen. Magisk ena dagen, rasselkungen själv nästa (och oftast då på grund av någon sorts skada). Men Berlocq på hardcourt, det är en match Nishikori bara ska vinna om han inte går sönder fullständigt.

• Dimitrov är alltid rolig att titta på, men han har inte mycket att sätta emot Djokovic. Om Djokovic har en dålig dag och Dimitrov en väldigt bra så kanske det går till tre set, men det tror jag inte att Novak har någon lust med efter matchen mot Fognini. Två raka för världsettan, alltså.

• Delpo har sett stark ut hittills. Phau? Han får nog nöja sig med att ha tagit sig så långt som till tredje omgången i en Master.

* * *

Och på damsidan:

Maria Sjarapova-Lara Arrubarrena-Vecino
Agnieszka Radwanska-Maria Kirilenko
Victoria Azarenka-Urszula Radwanska
Samantha Stosur-Mona Barthel
Angelique Kerber-Garbine Muguruza Blanco

• 5-5 mellan Sjarapova och 87-rankade Arrubarrena just nu. Väldigt otippat. Men den lilla fnurran på tråden borde världstrean rimligtvis reda ut. Hon brukar hitta tillbaka till bollträffen och vända på steken mot svagare motståndare.

• En av kvällens mest intressanta matcher. Radwanska har visserligen 6-2 och fyra raka segrar i inbördes möten, men Kirilenko har närmat sig mer och mer för varje match. 7-5, 4-6, 7-5 i Wimbledon senast och 6-0, 2-6, 7-5 i Indian Wells 2011. Kan mycket väl bli en skräll här, även om Radwanska får betraktas som klar favorit.

• Promenadseger för Azarenka. Var visserligen hyfsat jämn i deras hittills enda möte, i just Indian Wells 2011, men Azarenka är en så mycket bättre spelare nu. Borde handla om strögame för Radwanska.

• Stosur imponerade inte mot Peng i går. Barthel svajade visserligen även hon mot Ana Ivanovic, men här finns tveklöst skrällpotential.

• Kerber verkar ha hittat tillbaka till sig själv på sistone. Glädjande. Muguruza borde därför inte bli några problem.

Tennisen har genom historien haft sin beskärda del bad guys. ”Nasty” Ilie Nastase, Jimmy Connors, John McEnroe.

Det närmaste en riktig bad guy vi kommit i modern tid är spydige Andy Roddick, psykande Radek Stepanek, divige David Nalbandian eller ibland osportslige Tomás Berdych. Bland andra.

På grund av denna uppenbara avsaknad av ”riktiga” bad guys inom tennisen är Ernests Gulbis en spelare som sticker ut från mängden. Han säger alltid vad han tycker (som att många topp 100-spelare inte förtjänar sin höga rankning). Han försöker sällan dölja sin vrede över domslut eller egna misstag. Och han tar alltid ut sin frustration på närmaste racket (den han för tillfället har i handen svävar därför konstant i direkt livsfara).

Lägg därtill att han har en stenrik affärsman till pappa och en erkänd teaterskådespelerska till mamma (ja, han har åkt räkmacka genom livet, skulle man kunna påstå).

Han har dessutom aldrig varit särskilt förtjust i tennis, utan – i alla fall hittills – utan valt att spela enbart för att han råkar ha talang för sporten.

När han nu vunnit 13 raka matcher (inklusive fem i kvalet till Indian Wells) och bara under årets två första månader klättrat 71 placeringar på världsrankningen (från 138 till 67) är den historiskt så överskattade 24-åringen åter i ropet.

Med all rätt, förstås. På banan har han visat tvivlarna att den kapacitet han besitter inte supits bort fullständigt, efter segrar över bland andra Janko Tipsarevic och Andreas Seppi (5-7, 6-3, 6-4 i går kväll).

Utanför banan fortsätter han, sin vana trogen, att leverera rubriker. Så även inför åttondelsfinalen mot Rafael Nadal.

– Jag gillar att spela mot honom för att han har så mycket överskruv, det är bra för min tajming. Jag tycker inte om när motståndaren slår flacka, djupa slag. Jag gillar när motståndarna slår överskruvade, höga bollar. Det är lättare för mig att kontrollera dem. Han är självklart en fantastisk spelare, men ärligt talat så tror jag att jag kan slå honom om jag spelar på topp, säger han efter segern över Seppi.

Och fortsätter:

– Jag lovar dig, att om jag slår en winner (vinnande slag) så kommer det att bli en winner. Spelar ingen roll om det är Nadal eller vem som helst. Självklart kanske det kommer att krävas mer än ett slag. Kanske krävs det två slag. Men jag är redo för det. Ett slag i ena hörnet, ett slag i andra hörnet. Jag vill se honom ta det.

Inte så lite kaxigt uttalande från en spelare som varit som bäst rankad 21 i världen – för två år sedan. Men så har han också, trots fyra raka förluster mot Nadal, pressat spanjoren alla gånger de mötts. Även på världsfemmans favoritunderlag grus, i Rom 2010.

Sammantaget är det svårt att inte se Gulbis som en frisk fläkt i en annars nästan tråkigt torr och korrekt sport (då pratar vi alltså inte om det rent spelmässiga). Det är också svårt att inte låta sig roas av hans arroganta uttalanden och galna upptåg.

Sexskandalen i Stockholm för några år sedan är givetvis smolk i bägaren, och det är bara en av anledningarna till att man bör ha en viss distans till hans utsvävningar.

Men icke desto mindre är han en välbehövlig comic relief på ATP-touren, denne nye ”Nasty”.

Och med tanke på vilka sorts rubriker han ger upphov till nu kan ni bara tänka er vad han skulle kunna ställa till med om han lyckas ta sig upp till rankningens högre regioner.

* * *

Noterar för övrigt att Benoit Paire inte räckte till mot rishögen Gilles Simon, trots seger i första set. Och med ”rishögen” syftar jag uteslutande på Simons dåliga form. Lite tråkigt att Paire inte lyckades utnyttja landsmannens formdipp, för han är överlag en betydligt mer underhållande spelare för oss tittare.

* * *

I övrigt totalt skrällfritt både på herr- och damsidan. Kirsten Flipkens tog visserligen set mot Victoria Azarenka, men torskade sedan nio raka game vid ställning 3-3 i andra set.

Att 24-seedade Mona Barthel slog ut elvaseedade forna världsettan Ana Ivanovic känns inte särskilt överraskande, trots att Ivanovic väl var knapp favorit inför matchen? Inte helt säker där för minns inte hur oddsen såg ut.

Nåväl.

Mer om dagens matcher senare i eftermiddag.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Vi tog en titt på herrarnas lottning i Indian Wells Masters i går. I kväll är det således dags för damernas.

ÖVRE HALVAN

Ingen överdrivet läskig lottning för förstaseedade världstvåan Victoria Azarenka, får man lov att säga. Vägen till först och främst åttondelsfinal ligger vidöppen, och väl där möter hon förhoppningsvis Sloane Stephens. Nu ska vi inte ha alldeles för höga förväntningar på den talangfulla 19-åringen, men det vore onekligen den mest intressanta matchupen.

Och i kvarten då? Caroline Wozniacki, Nadia Petrova? Troligtvis, och framför allt Wozniacki har ingenting att sätta emot Azarenka i dagsläget. Möjligen Petrova, beroende på vilken form hon visar upp i Indian Wells.

I semin hoppas i alla fall jag se Angelique Kerber, men det är inte helt troligt med tanke på hennes usla form så här långt i år. Hon tog sig till semifinal förra året och borde på papperet göra det igen med tanke på den relativt enkla lottningen, men som sagt – hon har inte direkt övertygat under säsongsinledningen och har dessutom plågats av skada.

På den här sidan blir det intressant att se vad Mona Barthel kan ställa till med. Eller 21-åriga Bojana Jovanovskij. Blev visserligen respass i första omgången förra året, men visst borde hon kunna ta sig förbi 95-rankade 19-åringen Garbine Muguruzu i årets öppningsmatch.

I semifinalen kan Azarenka mycket väl ställas mot Ana Ivanovic, som trivs i Indian Wells. Hon har spelat två finaler här (seger 2008, förlust 2009) och var framme i semifinalen så sent som förra året.

Mona Barthel hade oturen att möta Azarenka redan i andra omgången förra året, men i och med sin betydligt mer gynnsamma i år tycker jag att åtminstone en kvartsfinal inte är för mycket begärt.

I skrivande stund vann dessutom allas vår Sofia Arvidsson sin öppningsmatch mot Laura Robson: 2-6, 7-6(2), 6-1. Mycket glädjande! Hon borde nu ha en god chans att slå Julia Görges i nästa runda, trots att hon har 0-2 i inbördes möten – och lär vid seger där ställas mot Petrova. Kan bli intressant.

De går vidare till semifinal: Victoria Azarenka, Ana Ivanovic.
Skrällvarning: Mona Barthel, Sloane Stephens.
Bubblare: Nadia Petrova.

Hon går vidare till final: Victoria Azarenka.

UNDRE HALVAN

Här har vi ett riktigt getingbo. På ena sidan världsfyran Agnieszka Radwanska, världssjuan Petra Kvitová, 14-rankade Dominika Cibulkova och 15-rankade Maria Kirilenko.

På den andra världstrean Maria Sjarapova, världsåttan Sara Errani och världselvan Marion Bartoli.

Däremellan ett knippe spelare med skrällpotential: Jelena Jankovic, Svetlana Kuznetsova, Roberta Vinci, Sorana Cirstea och Lesia Tsurenko.

På ena sidan ställs sannolikt formstarka Kvitová mot Radwanska, med chans för repris på deras drabbning i Dubai (6-2, 6-4 till Kvitová). Om nu inte Kvitová tappar huvudet på vägen mot, säg, Cibulkova. Som i Sydney (1-6, 1-6).

På andra sidan lär Sjarapova med största säkerhet knipa semifinalplatsen. Efter en kvartsfinal mot Sara Errani. Eller varför inte Jelena Jankovic? Har visserligen inte presterat här de senaste två åren, men vann här så sent som 2010.

Johanna Larsson vann sin öppningsmatch mot Timea Babos och möter Anastasia Pavlytjenkova i nästa runda. Där tar det troligtvis stopp för Sverigetvåan.

De går vidare till semifinal: Petra Kvitová, Maria Sjarapova.
Skrällvarning: Dominika Cibulkova, Maria Kirilenko, Marion Bartoli.
Bubblare: Sara Errani, Jelena Jankovic.

Hon går vidare till final: Maria Sjarapova.

FINALEN: Sjarapova besegrar Azarenka.

Riktigt svårt att tippa en eventuell final mellan Azarenka och Sjarapova, tycker jag. Framför allt för att Sjarapovas dagsform spelar en så oerhört stor roll i allmänhet – och mot Azarenka i synnerhet.

Tycker ändå att hon överlag sett stark ut i år, och Indian Wells/Miami är två turneringar där hon åtminstone brukar gå långt (och då krävs bara det där lilla extra för att gå hela vägen, vilket Sjarapova inte alltid men stundtals har).

Måste jag välja en spelare som mest troligt åker ut före finalen av dessa båda måste jag å andra sidan säga Sjarapova. Lite märkligt kan tyckas, men jag tror helt enkelt att världstrean ror titeln i land om hon bara tar sig till final.

Hon måste bara passa sig för speed bumps på vägen dit.

Och förresten: Serena Williams har ju bojkottat Indian Wells sedan 2001, då systern Venus Williams drog sig ur deras semifinal fyra minuter före matchen – och Serena därefter buades ut i finalen mot Kim Clijsters – men det visste ni väl redan.

Serena Williams coach Patrick Mouratoglou tycker att det var överraskande att det tog så lång tid för 15-faldiga Grand Slam-vinnaren att återta tronen som världsetta (vilket skedde i måndags, efter att Williams förlorat finalen i Doha mot Victoria Azarenka).

– Jag vet inte om hon brydde sig, men det var lite chockerande. Inget illa om Azarenka, som hade ett fantastiskt år hon också, men det är ganska chockerande att vinna två Grand Slams, OS-guld och Master-turneringarna plus några andra tävlingar (Madrid, Stanford, Charleston) och ändå bara vara världstrea, säger han.

– Så det pratas om att WTA borde se över hur de distribuerar poäng. Det är en stor skillnad på att vara Grand Slam-finalist och faktiskt vinna en Slam, och poängen kanske inte visar hur stor skillnaden är. De kanske borde ta en titt på det. Jag förstår att de vill att spelare ska spela hela året, men det är viktigt för personerna som tittar för att förstå tennis, fortsätter han.

Kan nog inte finnas överdrivet många personer ute i stugorna som inte håller med Mouratoglou om detta. Att Caroline Wozniacki, som till dags dato aldrig vunnit en Slam, kunde vara världsetta i totalt 67 veckor är givetvis inte bara ett kvitto på damtennisens ökenvandring i slutet på 00-talet utan också tecken på ett systemfel.

Serena Williams ställde visserligen upp i blott 13 turneringar förra året (plus två Fed Cup-omgångar) – men det är faktiskt bara fyra färre än 2012 års världsetta Victoria Azarenka. Hennes triumfer i Australiska öppna, fyra Premier-turneringar och en International borde därför ha stått sig slätt mot Williams två GS-titlar, OS-guld, tre Premier-triumfer och dessutom WTA Championships-buckla.

Anledningen till att Azarenka avslutade året som världsetta berodde på att hon utöver titlarna även tog sig till en GS-final (US Open, mot Williams) och två Premier-finaler, och däremellan ett gäng semifinaler och kvartsfinaler.

Det är kanske inte en helt klockren jämförelse eftersom Azarenka trots allt vann totalt sex titlar, men det ligger ändå nära tillhands att måla upp ett scenario där Andy Murray avslutat 2012 som världsetta efter sin seger i US Open och final i Wimbledon.

Problemets kärna ligger i den generösa distribueringen av poäng i de tidigare rundorna. I en Grand Slam-turnering ges vinnaren på damsidan 2,000 poäng, finalisten 1,400, semifinalisten 900 och kvartsfinalisten 500.

På herrsidan är siffrorna 2,000/1,200/720/360.

Och där man på herrsidan ger 25 ”kvalificeringspoäng” utöver de 10 poäng man får om man förlorar förstarundan, så delas det på damsidan ut poäng även i varje kvalrunda. Vinnarna i kvalet ges 60 rankningspoäng, plus 5 vid eventuell förlust redan i förstarundan.

Tar man sig vidare till andrarundan får man sedan hela 100 poäng – mot herrsidans 45.

Vid sidan av GS-turneringarna arrangeras sedan totalt nio Premier Mandatory/Premier 5-turneringar, där man kan inkassera max 1,000 och 900 poäng. Därefter kommer tio Premier-turneringar som vid seger ger 470 poäng och 31 International som ger 280.

Skillnaden gentemot ATP är dock likadan här som i GS-sammanhang: Det delas ut betydligt högre poäng i de tidigare omgångarna.

Det här är med andra ord ett system som inte nödvändigtvis belönar de bästa spelarna, i ordets rätta bemärkelse, utan snarare de mest aktiva av toppspelarna.

Tar du dig bara tillräckligt långt i de större turneringarna så räcker det helt enkelt för att hamstra nog med poäng för en topplacering. När Wozniacki avslutade 2011 som världsetta hade hon bärgat totalt sex titlar, varav blott två kom i de högre Premier-sammanhangen (Indian Wells, som är Premier Mandatory, och Dubai, som är Premier 5). I GS tog hon sig som bäst till semifinal (Australiska öppna och US Open).

Det är väl att likställa med att David Ferrer avslutat 2012 som världsetta.

Att detta är ett bristfälligt rankningspoäng borde det inte råda någon som helst tvekan om. Även ATP:s system har fortfarande sina skavanker, men vid förändringen 2009 tycker jag att många luckor tätades.

Och att det dröjde så här lång tid för Serena Williams, trots hennes sagolika 2012, att återta tronen som världsetta borde fungera som signal för WTA att det är dags att göra om och göra rätt, för att låna en redan alldeles för utsliten klyscha.

37:e titeln i karriären på grus.

Det är den direkta, absoluta och lite torra slutsatsen man kan dra efter Rafael Nadals finalseger över David Nalbandian i Sao Paolo: 6-2, 6-3.

Men i dagar som dessa är det inte ett stigande antal troféer i spanjorens skrytskåp som spelar störst roll under pågående comeback. I dag, precis som alla andra dagar sedan den 7 februari, är det (förutom hans sargade knän) Nadals rörelseschema och matchform som är i blickfånget.

David Nalbandian är det närmaste Nadal kommit ett elddop. Inför alla andra matcher har man förutsatt att han ska vinna, om än inte så överlägset som vi är vana vid på grus. Mot Challenger-spelaren Horacio Zeballos blev det förlust i Vina del Mar-finalen förra veckan, i fredags upplevde han ett nära döden-ögonblick mot Carlos Berlocq och i gårdagens semifinal tappade han set mot en spelare som inför turneringen spelat blott en match på ATP-nivå.

Nalbandian var därför på sätt och vis en tacksam finalmotståndare. En spelare med kapacitet att sätta spanjoren på prov – ordentligt. En spelare som kunde ge oss ledtrådar om vad Nadal verkligen går för, eftersom han har vapnen att pressa världsfemman till att lägga ribban högre.

Inför matchen, alltså.

Det är inte riktigt likt Nalbandian att visa överdrivet mycket respekt för sin motståndare (eller någon annan, för den delen), så att han lät sig skrämmas av vem som stod på andra sidan nätet håller jag för osannolikt. Men Nalbandian nådde inte upp till den nivå jag hoppats på.

Vad som däremot är likt Nalbandian är de där plötsliga formsvackorna under pågående match. När han spelar som bäst är han brutalt effektiv, men han har svårt att hålla fokuset uppe.

Precis så var det i dag.

Att Nadal för en gångs skull belastade sina knän och bjöd oss på sina sedvanliga grusglidningar i sidled räckte för att bärga första set enkelt med 6-2. Spanjoren rörde sig avsevärt bättre än under hela den här och förra veckan, och bollträffen var överlag närmare det vi är vana vid än tidigare i turneringen.

Stundtals kändes det lite som att Nadal i föregående matcher, både i Vina del Mar och Sao Paolo, försökt belasta knäna så lite som det bara är möjligt utan att tappa sin killer instinct. Det har gått hyfsat bra hittills – med undantag för finalen i Vina del Mar, då det straffade sig rejält mot en Zeballos som spelade i trans.

Mot Nalbandian visste han att det inte skulle räcka. Och mycket riktigt var han nära att låta karriärens totalt 37:e grustitel glida honom ur händerna i andra set, när han inledningsvis vacklade och tappade två av sina servegame till 0-3. Sedan var det Nalbandians tur att visa prov på slapphänthet. Efter att ha skaffat sig en komfortabel 40-0-ledning i egen serve, och en ypperlig chans att ge sig själv 4-0 i setet, bjöd han bort hela gamet och öppnade på så vis dörren för Nadals upphämtning.

Det dröjde inte länge förrän 0-3 plötsligt var 5-3. Nadal servade sedan hem segern resolut – och efter åtta månaders lång väntan kunde han så äntligen bjuda sina fans på det karaktäristiska ”segerbettet”.

Vad kan vi då dra för slutsatser kring Nadals comeback efter den här finalen? Låt oss göra det enkelt för oss och spalta upp det i några punktform:

• Knäet ser inte ut att direkt hämma honom, men det är samtidigt tydligt att det inte är helt läkt. Det vill säga: Han kan belasta det på ett sätt som för hans spelstil får anses tillbörligt, men han vågar inte göra det fullt ut av rädsla att förvärra den smärta han trots allt i liten mån fortfarande känner av.

• Formkurvan pekar uppåt. Inte speciellt brant, men ändå. Svagt uppåt. Bollträffen börjar infinna sig och rörelseschemat såg i dag betydligt smidigare ut än tidigare under den här turneringen och i Vina del Mar.

• Det är fortfarande på tok för tidigt att dra några som helst slutsatser kring vartåt det barkar. Kan måhända anses aningen fegt, men så är det. Det jag däremot med säkerhet kan fastslå är att den här segern ger Nadal en välbehövlig självförtroendeboost. En direkt nödvändig sådan inför Acapulco. Där kommer motståndet att vara betydligt tuffare och insatsen högre. I och med det har i alla fall närvaron i Sao Paolo fyllt sitt syfte, efter debaclet i Vina del Mar.

Det är efter Acapulco som vid med största sannolikhet kommer att kunna dra de riktiga slutsatserna. Efter den turneringen är det nämligen dags för årets första Master, i Indian Wells (tätt åtföljd av Miami), och i mitten av april bär det av till Monte Carlo.

Har han inte nått upp till den nivå han önskar göra till dess är sannolikheten att han drar sig ur en av sina absoluta favoritturneringar oroväckande hög, och i så fall kan hans comeback bli ett stort fiasko.

Titeln och finalförlusten till trots.

* * *

Inför matchen mellan Nadal och Nalbandian såg jag givetvis den som dagens mest intressanta och ansåg mig därför tvingad att avbryta bevakningen av finalen mellan Serena Williams och Victoria Azarenka.

Det skulle jag inte ha gjort, med facit i hand.

Visst, det var kul att se Nadal bärga sin första titel på åtta månader, men den spelmässigt ganska undermåliga matchen (speciellt från Nalbandian) måste ha stått sig slätt mot den dramatik vi bjöds på i Doha.

Azarenka tog tidigt kommandot med ett servegenombrott i första set, men Williams kämpade sig tillbaka. Första set avgjordes i tiebreak, till Azarenkas fördel.

När Williams sedan gick ut med förnyade krafter och körde över nuvarande världsettan (Williams blir ny världsetta på måndag) med 6-2 kändes det som att det här trots allt skulle bli en hyfsat vanlig dag på jobbet för USA-ettan.

Men icke.

I avgörande set var rollerna ombytta. Azarenka kämpade sig till ett 4-1-överläge som Williams aldrig förmådde jobba ikapp.

Slutresultatet: 7-6(2), 2-6, 6-3. Riktigt imponerande av Azarenka förstås, som gick in i den här finalen med föga smickrande 1-11 i inbördes möten mot Williams.

* * *

Julien Benneteau gjorde sin vana trogen sitt allra allra bästa i Rotterdam-finalen mot Juan Martín del Potro.

Men, sin vana trogen, föll han återigen på mållinjen.

Okej, han kom aldrig närmare den där mållinjen än ett tiebreak i första set, men jag kan i vanlig ordning inte låta bli att imponeras av Benneteaus osläckbara kämpaglöd. Han lyckades redan i inledningen åstadkomma någonting som ingen annan i turneringen mäktat med, nämligen att bryta del Potros serve.

Trots det låg han i setets slutskede under med 4-5 – i del Potros serve.

Han bröt igen.

Där och då kändes det faktiskt som att han förtjänade titeln, trots att del Potro i alla avseenden var den bättre spelaren.

Argentinaren tenderar fortfarande att vika ner sig och tappa viktiga poäng och game på grund av något så banalt som irritation över att en duell eller slag eller vad som helst inte går precis och in i minsta detalj som han vill. Vilket är en del av förklaringen till att han brände chansen att serva hem första set.

I tiebreaket var han dock kassaskåpssäker, och det momentum han vann då tog han med sig in i andra set. Han tog kommandot med ett tidigt break och höll sedan ett järngrepp om det hela vägen in i mål: 7-6(2), 6-3.

del Potros 14:e titel i karriären – och Benneteaus totalt åttonde raka finalförlust.

Man lider förstås med fransmannen, som får leva med epitetet ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel” ett tag till.

Kanske under resten av sin karriär.

Fyra högoktaniga finaler bjuds vi på i dag. Två hyfsat givna och två väldigt öppna. Låt oss gå igenom dem land för land, turnering för turnering, final för final:

ROTTERDAM

√ Juan Martín del Potro (7) – Julien Benneteau (39)
Riktigt kul att Benneteau tagit sig hela vägen efter skrällen mot Roger Federer tidigare i veckan. Chansen att han äntligen ska bärga karriärens första titel är dock försvinnande liten.

Jag betvivlar inte en sekund att fransmannen kommer bjuda upp till kamp, men med tanke på hur del Potro sett ut under veckan kan jag inte se annat än att Benneteau får fortsätta bära titeln ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel” efter sin totalt åttonde finalförlust…

* * *

SAN JOSÉ

√ Milos Raonic (13) – Tommy Haas (22)
Dagens generationsmöte. 34-årige veteranen Haas möter 22-årige stjärnskottet Milos Raonic. Raonic jagar sin tredje raka seger i San José, Haas sin 14:e titel i karriären.

Båda svarade för helt fantastiska insatser i sina respektive semifinaler i går (Haas mot John Isner: 6-3, 6-4, Raonic mot Sam Querrey: 6-4, 6-2).

Kanadensaren var faktiskt snudd på perfekt mot amerikanska hemmafavoriten. Förlorade endast fem poäng i egen serve och bröt Querrey vid tre tillfällen. Vid sidan av serven (som är hans i särklass viktigaste vapen, vilket egentligen inte behöver påpekas) var även 22-åringens forehand inte bara dödlig utan också rysligt solid.

Mest överraskande var ändå att hans normalt väldigt svaga backhand var ytterligare ett vapen för kanadensaren under den här matchen. Bör noteras också att Querrey inte gjorde en särskilt bra match. Han var inte speciellt resolut i egen serve och hittade inga svar på Raonics aggressiva dompterande.

Sett till de båda finalisternas matcher tycker jag ändå att Raonic imponerade mest. Han är sällsynt trygg i den här arenan, och självförtroendet växer så klart tack vare de tidigare framgångarna här.

Om Haas returnerar lika bra som mot Isner kan det här bli en jämn tillställning, men jag tror att Raonic vinner i raka set.

* * *

SAO PAOLO

Rafael Nadal (5) – √ David Nalbandian (93)
David Nalbandian har inte besegrat Rafael Nadal sedan Paris Masters 2007. Nu har han så klart sin bästa chans någonsin att trycka till spanske gruskungen. Nadal har sett fortsatt trög och osäker ut i Sao Paolo, och i gårdagens semifinal mot doldisen Martin Alund pressades han till tre set: 6-3, 6-7(2), 6-1.

I andra sets tiebreak var han sällsynt nonchalant och praktiskt tagit gav bort setsegern till 111-rankade Challenger-spelaren. Hade det inte varit för Nadals omutliga inställning i tredje set, där han fullkomligt körde över Alund (vilket vi förväntat oss att han skulle göra i två raka set), så hade jag hållit Nalbandian som klar favorit i dagens final.

Nu tror jag inte att ”Nallen” får det så enkelt mot Nadal som spanjorens hittills tveksamma resultat mot lågt rankade dussinspelare i Vina del Mar och Sao Paolo kanske ger sken av.

Trots att världsfemmans fötter ser ut att vara nedsänkta i cement och han spelmässigt är en skugga av sitt forna jag så har han kvar sin envisa kämpaglöd. Den kan ställa till det för Nalbandian, som historiskt haft stora problem att hålla uppe fokus under en hel match.

Det är inte speciellt svårt att betrakta den här finalen som Nadals hittills tuffaste prov under comebacken, och hans insats i dag kan ge en fingervisning om vartåt det barkar. Det är en väldigt viktig match för Nadal, som han helst bör vinna för att få det självförtroende han rest till Sydamerika för att hämta.

Jag är dock tveksam till att han gör det. Nalbandian är en i grunden för bra spelare för att förlora mot en dassig Nadal. Så enkelt är det. Det viktiga för Nadal blir i dag därför att falla med flaggan i topp, om han inte lyckas vinna.

En överkörning i en grusfinal är knappast vad The King of Clay behöver just nu.

* * *

DOHA

Victoria Azarenka (1) – √ Serena Williams (2)
De två toppseedade spelarna bärgade övertygande segrar i sina semifinaler i går, mot Agnieszka Radwanska (6-3, 6-3) respektive Maria Sjarapova (6-3, 6-2), och säkrade därmed en blockbuster-final i dag.

Behöver egentligen knappast påpekas att Williams har både det spelmässiga och mentala övertaget inför den här matchen. Hennes åtta raka segrar (och totalt 11-1 i inbördes möten) över Azarenka talar sitt tydliga språk.

Vad talar då för Azarenka?

Konstigt nog: Williams. Eller ja, så konstigt är det inte. Williams spelar som bekant i en helt egen liga och har kusligt ofta avgörandet helt i egna händer. Om hon får en för bra start kan hon tappa koncentrationen och med det sitt solida spel.

Som i US Open förra året, mot just Azarenka. Eller, för all del, mot Petra Kvitová i kvartsfinalen i fredags. Lämnar hon en sådan öppning i dag så kommer Azarenka att hugga som en kobra.

Håller det dock för osannolikt att Azarenka lyckas vända den negativa trenden mot sin nemesis. Williams är i dagsläget alldeles för bra för det.

Okej, låt oss ta en snabbtitt på dagens semifinaler.

ROTTERDAM

Grigor Dimitrov (41) – √ Juan Martín del Potro (7)
Världssjuan del Potro är givetvis favorit, dels baserat på hans tidigare framgångar i Rotterdam men också efter insatserna så här långt i årets upplaga av turneringen. Dimitrov har imponerat och tagit sig längre än jag trott, men trots att han bevisligen är på uppgång tror jag att det tar stopp mot den mer rutinerade del Potro.

√ Julien Benneteau (39) – Gilles Simon (14)
Simon leder med 3-2 i inbördes möten, men Benneteau har den klart tyngsta skalpen i turneringen så här långt – gårdagens skrällseger över Roger Federer. Det här är dock en matchup som passar Benneteau ganska dåligt. Fransmannen gillar när motståndaren håller i taktpinnen, någonting Simon ytterst sällan gör. I sina sämsta stunder är båda typiska bollfösare, och i det långa loppet är Simon den stabilare fösaren, med både bättre uthållighet och precision. Om båda presterar på topp kan detta dock bli en lågintensiv taktisk batalj, som kommer att avgöras med små marginaler. Om Benneteau presterar som mot Federer samtidigt som Simon är lika svajig som han stundtals var mot Martin Klizan i går, då har Benneteau en riktigt god chans att utjämna den inbördes statistiken.

SAN JOSE

Milos Raonic (13) – √ Sam Querrey (20)
Vi bjuds på riktigt intressanta semifinaler i San José. Querrey hade vissa bekymmer med Alejandro Falla i natt, men krånglade sig till semifinal i tre set. Querrey leder med 2-0 i inbördes möten och har faktiskt bara tappat ett set mot Raonic, i Wimbledon 2012. Däremot har tre av deras totalt sex set gått till tiebreak, så vi kan vänta oss en jämn sammandrabbning även här. Med tanke på Raonics framgångar här 2011 och 2012 är han knapp favorit, men jag tror att Querreys psykologiska övertag i kombination med hemmafördelen kan fälla avgörandet i natt.

Tommy Haas (22) – √ John Isner (16)
Riktigt kul att veteranen Haas smugit sig fram så här långt i den här turneringen. Blir dock en riktigt tuff semifinal för 34-åringen. Isner är visserligen inte direkt i sitt livs form, men det snabba inomhusunderlaget ger honom stora fördelar som med stor sannolikhet räcker till seger för amerikanen.

SAO PAOLO

√ Rafael Nadal (5) – Martin Alund (111)
Nadal lyckades slutligen vända mot Carlos Berlocq i natt, men det såg verkligen inte bra ut. Berlocq var på det hela taget den klart bättre spelaren, men vek ner sig i andra och tredje set. Delvis tack vare Nadals envisa kampvilja. Det går dock inte att komma ifrån det för Nadal så bistra faktum att Berlocq hade segern i sin hand – men lät den glida honom ur händerna. Några sådana problem borde spanjoren inte ha mot doldisen Alund. Här borde det handla om strögame för argentinaren. Världsfemman går vidare i raka set.

√ David Nalbandian (93) – Simone Bolelli (80)
Inför turneringen trodde jag verkligen inte att David Nalbandian skulle bli den som stod för motståndet i finalen mot Rafael Nadal. Nu talar väldigt mycket för att det blir just så. Nalbandian imponerade mot Nicolás Almagro i kvartsfinalen, även om spanjoren stod för en sedvanlig nedvikning. Med det sagt borde Bolelli inte bli någon svår nöt alls att knäcka.

DOHA

√ Victoria Azarenka (1) – Agnieszka Radwanska (4)
Glädjande att se samtliga toppseedade spelare i semifinalen i en så pass stor turnering som Qatar Open. I den första semin talar det mesta för nuvarande världsettan Azarenka: Hon leder med 11-3 i inbördes möten (6-0 under 2012) och har inte förlorat mot världsfyran sedan Tokyo 2011. Dessutom passar underlaget Azarenka särdeles bra och vitryskan är i god form. Radwanska har sett bra ut i Doha och under säsongsinledningen i allmänhet, men jag ser inte riktigt att en eventuell vändpunkt i deras rivalitet kommer just i dag.

√ Serena Williams (2) – Maria Sjarapova (3)
Williams vacklade ordentligt mot Petra Kvitová, men grejade till slut en typisk Serena-vändning. Det är dock en smula oroväckande att hon under långa stunder uppträdde så nonchalant som hon gjorde mot Kvitová. Det har hon inte råd med mot en glödande Sjarapova. Tror dock inte att Serena upprepar samma misstag mot sin gamla rival. Det är hon alldeles för rutinerad för. I största allmänhet så klart, men i synnerhet när det gäller just Sjarapova.