I avsnitt 24 av Tennispodden summerar vi Wimbledon 2014 och diskuterar de svenska framgångarna i Swedish Open i Båstad.
Vad hände egentligen med Andy Murray i London? Kan utskåpningen mot Petra Kvitová i finalen ge årets sensation Eugenie Bouchards självförtroende en stjärnsmäll? Varför har hennes, och kollegan Nick Kyrgios, attityd stått i fokus efter deras senaste succéer?
Ja, det är ju bara några av grejerna vi bjuder på i veckans Tennispodden:
√ Wimbledon-summering.
√ Så bra var finalen mellan Novak Djokovic och Roger Federer – och därför var segern så viktig för Djokovic.
√ Vad muttrade egentligen Andy Murray under sin plattmatch mot Grigor Dimitrov i kvartsfinalen – och varför?
√ Har Eugenie Bouchard och Nick Kyrgios attitydproblem?
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
Novak Djokovic vann den dramatiska drömfinalen i Wimbledon mot Roger Federer. FOTO: AP
Var börjar man?
Federers osannolika vändning i fjärde set?
Eller Djokovics benhårda tro på sig själv i femte?
Eller tårarna, skratten, skämten, lyckan efter triumfen?
Jag är mållös.
Okej, fullt så dränerad på ord är jag kanske inte. Det finns bara så himla mycket att säga om den här matchen, som lär gå till historien som en av den här erans mest dramatiska.
Och hur kan man egentligen börja i någon annan ände än Roger Federers galna vändning i fjärde set?
Novak Djokovic hade alltså tagit en solid 2-1-ledning i set efter ett tidigt break i andra och ett stabilt tiebreak i tredje.
I fjärde set gick han så fram till 5-2. Allt kändes klappat och klart. Fram med skumpan, ladda mobilkamerorna, förbered de fyndiga segertweetsen, knyt skorna, rätta till slipsen och så vidare.
Djokovic släpper nästa game enkelt. Försöker aldrig ens riktigt få tag i Federers serve. Har fokus inställt på nästa, då han själv får chansen att serva hem sin andra titel i Wimbledon.
Så stegar han ut mot baslinjen. Darrar lite, placerar några svaga servar mitt i gapet på Federer – och har plötsligt 0-30. Han räddar upp situationen tillfälligt, men Federer kämpar till sig en breakboll.
Han bryter.
Publiken exploderar.
Djokovic imploderar.
Federer var nära att fullborda en osannolik vändning. FOTO: AP
I nästkommande game har Djokovic en matchboll, men den räddas av Federer efter ett ess som först döms ut (HawkEye ger Federer rätt). Vid 5-5 är Djokovic en skadeskjuten kråka. Han tappar gamet och sedan setet enkelt. Pendeln har svingat till schweizarens fördel. Han har svarat för en helt osannolik vändning och pressat fram ett avgörande set.
Hur ska Djokovic hantera det?
Inledningen på femte set domineras av Federer, som vinner 12 raka poäng i egen serve och har breakboll vid 3-3. Djokovic biter ihop, spelar med små marginaler och krånglar sig ur det tuffa läget. Har sedan tre breakbollar till 5-3, men bränner samtliga.
Vid ställning 5-4 får han chansen igen, och den här gången är de två breakbollarna dessutom matchbollar. Han behöver bara en: Federer slår en backhand i nät och Djokovic brister ut i ett triumfatoriskt vrål som förmodligen hörs i hela London.
Direkt efteråt kände jag så här:
Att Djokovic lägger härdsmältan och det snöpliga slutet på fjärde set bakom sig, håller näsan ovanför vattenytan i början av femte och till slut vinner matchen är nästan lika imponerande som om Federer fullbordat sin vändning. Jag menar, förstå det psykologiska övertag Federer hade efter det där fjärde setet? Att bränna så många öppna lägen och tvingas börja om från början i ett avgörande set, det måste vara snudd på tortyr.
Men jag säger ”nästan”, för en fullbordad vändning från Federer hade så klart varit jämförbart med att Mose klöv ett hav i två delar. Eller något åt det hållet. Trots att schweizaren övertygat i turneringen var Djokovic förhandsfavorit, och det var nog inte många som gav Federer ens tillstymmelsen till en chans vid 5-2 i fjärde set. Jag kan knappt föreställa mig reaktionerna om Federer vunnit. Hans redan gudalika status bland många tennisentusiaster hade troligen uppgraderats till The Almighty God of all Almighty Gods. Det hade stått i proportion till hans helt osannolika vändning, med andra ord.
När den här matchen ska summeras går det dock inte att säga annat än att den bäste spelaren vann. Att Federer fick med sig första set var nästan ett rån. Djokovic hade det spelmässiga övertaget och naggade hela tiden på schweizarens serve, samtidigt som han enkelt seglade sig igenom de egna servegamen. I tiebreaket hade han sedan två setbollar, en i egen serve vid 6-5 och en i Federers vid 7-6, men brände båda och tappade setet.
Det spelmässiga övertaget höll egentligen i sig fram till 5-2 i fjärde set. Då hade visserligen Federer fått med sig ett break redan (direkt efter att Djokovic brutit) och serben tappat lite av sin edge, men han såg likväl ut att vara lite för stabil, lite för solid och helt enkelt lite för bra för Federer denna dag.
Fenomenalt av Federer att kämpa sig in i matchen på det viset. Hans serve blev bara bättre och bättre ju längre matchen led, och han spelade med större taktisk variation. Hans huvudsakliga strategi, att nöta ner Djokovics backhand, började ge resultat. Där Djokovic till en början bara blev lite ställd när Federer styrde spelet åt det hållet började han visa tecken på osäkerhet.
Djokovic och Federer efter finalrysaren. FOTO: AP
Han visste inte riktigt hur han bäst skulle ta sig ur de duellerna, för när han slog sin raka backhand svarade Federer med att smacka in svårtagna forehandcrossar. Låste han fast spelet i backhandduell nyttjade Federer sin slice, tills han antingen kunde växla tempo och ta kommandot eller tills Djokovic slog bort sig.
Djokovic i sin tur letade hela tiden efter lägen att attackera Federers forehandruta, antingen med rak backhand eller bananskruvar från forehandsidan.
Men mer än något annat var det här en servefest. I fjärde set hade endast 12 dueller varat i över 10 slag. Det blev väldigt många oreturnerade servar, och snäv sliceserve följd av winner cross court var ett typiskt mönster från båda.
En otroligt förlösande triumf för Djokovic, detta. Efter fem förluster i sina senaste sex Grand Slam-finaler har han av många stämplats som en ”choker” i de här sammanhangen. Efter triumfen i Australiska öppna radade han upp tre raka finalförluster: Wimbledon 2013 (mot Andy Murray), US Open 2013 (mot Rafael Nadal) och Franska öppna i år (mot Nadal).
Den här segern kanske kan ta Djokovic ett steg närmare hans största mål – att äntligen få lyfta bucklan på Roland Garros. Han har misslyckats där två gånger. Något som troligen kan ha varit en faktor i hans ”choke”-tendenser de senaste åren.
Med sina totalt sju Grand Slam-titlar går han dessutom om coachen Boris Becker och Federers coach, svenske Stefan Edberg (som båda har sex).
Och som grädde på moset tar han även över tronen som världsetta från främste rivalen Nadal i och med finalsegern.
Det kan inte förvåna någon om superserben från Belgrad kliver ut på centercourten i Flushing Meadows som klar favorit när det är dags att sparka i gång årets fjärde och sista Grand Slam i New York.
Men det är en bit kvar till dess.
Nu ska nog den nygamla världsettan fira sin makalösa triumf i London med familjen – som han tillägnade segern.
”Tack för att du lät mig vinna”, sa han skämtsamt till Federer efter matchen.
Själv vill jag säga tack till båda för att ni gav mig chansen att bevittna en så dramatisk och rafflande Grand Slam-final.
Roger Federer ställs mot Novak Djokovic i dagens drömfinal i Wimbledon. FOTO: AP
And then there were two.
34 gånger har de mötts redan, Novak Djokovic och Roger Federer. Världens sjunde största rivalitet, sett till antal matcher. 11 matcher har de spelat mot varandra i Grand Slam-sammanhang – världens näst största Grand Slam-rivalitet sett till antal matcher, tillsammans med Federer-Nadal och bakom Djokovic-Nadal (12).
9 av de där 11 GS-matcherna har varit semifinaler, men de har bara mötts en gång i en final (US Open 2007, Federer vann i raka set).
En enda gång.
Det är ganska sjukt egentligen, med tanke på att deras rivalitet sträcker sig åtta år bakåt i tiden och de båda varit del av extremt dominanta Big Four.
Fortsätter vi kolla siffror kan vi konstatera att Federer leder deras head-to-head både totalt (18-16) och i Grand Slams (6-5), på grus (4-3) och på gräs (1-0). Oavgjort på hardcourt (13-13).
Att de möttes första gången redan 2006 och sedan alltså spelat mot varandra totalt 34 gånger innebär förstås att de vet precis vad de har att vänta sig. De har alltid haft ganska svårt för varandra (spelmässigt, även om det finns exempel på osämja även på ett personligt plan) vilket ofta resulterat i minnesvärda, underhållande bataljer.
För Djokovics del handlar det delvis om att Federer har en effektiv och svårläst serve, men framför allt att schweizaren spelar med så mycket variation och tempoväxlingar – vilket rycker sönder Djokovics matchrytm.
För Federers del är det främst serbens stabilitet och täta defensiv som gör honom svårspelad. Det går liksom knappt att attackera honom någonstans, som Federer själv uttrycker det.
Federer gynnas av underlaget.
Pratar vi underlag så gynnas så klart Federer av att den här finalen spelas på gräs, något annat går inte att säga. Världsfyran trivs som fisken i vattnet på det gröna och får hög utdelning på sin slice. Djokovic…? Not so much.
Vi ska strax titta lite närmare på siffrorna i årets Wimbledon för båda, men rent generellt kan nämnas att Federer varit den som imponerat mest. Inte enbart rent spelmässigt, utan kanske först och främst för att han utstrålar mycket mer positiv energi. Där han har visat upp ett lugn och en trygghet i sitt spel har Djokovic i stället gett oss frustration och ett disharmoniskt kroppsspråk.
Men om man tar det i beräkningarna – är verkligen Federers semifinal mot Milos Raonic mer övertygande än Djokovics mot Grigor Dimitrov? Nej, jag tycker inte det. Raonic gjorde nämligen ingen överdrivet bra match. Dimitrov däremot, han gjorde en väl godkänd insats men föll likväl i fyra set. Det måste ändå ses som ett styrkebesked från Djokovic.
Överlag kan man också argumentera för att Djokovic ställts inför svårare prövningar än Federer. Personligen tycker jag dock att det är rätt marginellt, sett till spelarnas formkurvor. Måste ändå säga att jag har Federers kvartsfinal mot landsmannen StanWawrinka, den högst seedade spelaren Federer slagit,färskt på näthinnan. Han var faktiskt helt utspelad i första set, innan Wawrinka säckade ihop av utmattning. Och då är ändå landsmannen normalt inte särskilt bra på gräs.
Summa summarum tycker jag därför att båda imponerat, men på diametralt olika sätt. Det som tippar över lite till Federers fördel är som sagt Djokovics negativa attityd på banan. Den mentala balansen är oerhört viktig för honom i sådana här sammanhang. Med tanke på att Federer kommer hejas fram som om han vore en hemmaspelare kan Djokovic inte kosta på sig en sådan inställning.
Sedan 2010 har Djokovic nått 12 av 16 Grand Slam-finaler (denna inräknad). 5-6 i finalfacit under de åren – men från 2012 har han svaga 2-5. Tre raka finalförluster sedan senaste Grand Slam-bucklan i Australiska öppna 2013. De senaste säsongerna har han inte varit de stora matchernas man, med andra ord. Jag tror att den svidande förlusten i Franska öppna 2012, mot Nadal, kan ha något med saken att göra, men det får vi prata mer om någon annan gång.
Federer har spelat totalt 25 Grand Slam-finaler i sin karriär (17-7 i matchfacit). Detta blir alltså hans 26:e. Sedan 2010 har han 2-1 i finalfacit (förlusten kom mot rivalen Nadal i Franska öppna 2011). Faktum är att bara två spelare i hela världen kan stoltsera med att ha besegrat Roger Federer i en Grand Slam-final: Rafael Nadal (Franska öppna 2006-2008, 2011, Wimbledon 2008, Australiska öppna 2009) och Juan Martin del Potro (US Open 2009).
Så, ska vi gå vidare och jämföra siffrorna i årets Wimbledon? Ja, så gör vi.
Novak Djokovic:
• Totalt 240 winners, i genomsnitt 40 per match. Som mest 54 (i andrarundan mot Radek Stepanek).
• 130 oprovocerade misstag, i snitt 21,6 per match.
• 27 vunna returgame, i genomsnitt 4,5 per match.
• Slår in i snitt 67,5% förstaservar, vinner 76,8% av dem (som bäst 81%, i åttondelsfinalen mot Marin Cilic). 58,3% i andraserve (som bäst 71%, i förstarundan mot Andrej Golubev).
• 73 ess totalt, i genomsnitt 12 per match. Bara 9 dubbelfel på sex matcher.
Roger Federer:
• Totalt 230 winners, i genomsnitt 38 per match. Som mest 46 (i kvartsfinalen mot Wawrinka).
• 84 oprovocerade misstag, i snitt 14 per match.
• 24 vunna returgame, i genomsnitt 4 per match.
• Slår in i snitt 66,8% förstaservar, vinner 83% av dem (som bäst 91%, i andrarundan mot Gilles Müller). 68% i andraserve (som bäst 75%, i andrarundan mot Müller).
• 69 ess totalt, i genomsnitt 11,5 per match. Bara 5 dubbelfel på sex matcher.
Hyfsat likvärdiga siffror. Viss skillnad i winners/oprovocerade misstag, även om ration är ungefär samma (två winners på varje miss). Nu ska man visserligen ta de oprovocerade misstagen med en nypa salt i Wimbledon, de är som bekant väldigt generösa mot spelarna och registrerar väldigt mycket som provocerade misstag (forced errors på engelska), men ändå. Att Federer har slagit så många färre än Djokovic är rätt så överraskande.
I övrigt har Federer servat lite bättre, vilket inte är någon överraskning. Inte heller att Djokovic fått med sig fler servegenombrott (bör dock påpekas att Djokovic spelat tre fler set än Federer).
Backar vi bandet och granskar några av deras episka Grand Slam-bataljer så kan man snabbt konstatera att när de varit jämna, då har de varit ruskigt jämna. Själva essensen av begreppet jämnt skägg, typ. I båda US Open-semifinalerna 2010 och 2011 räddade Djokovic två matchbollar (i Federers serve), kan till exempel poängteras. När matcherna varit ensidiga har det oftast berott på en blek insats från någon av parterna – från Federer i Franska öppna-semin 2012, från Djokovic i Wimbledon-semin samma år.
Ska vi göra en klassisk ”det talar för XX” också? Låt oss!
Vi börjar med Djokovic:
1. FORMEN. En märklig sak att lyfta fram i och med att han inte bjudit på sin bästa tennis i sina två senaste matcher, kan tyckas. Men nej, formen är det verkligen inget fel på – vilket nämnda matcher faktiskt är ett bra bevis för. När han skakade av sig frustrationen och började skita ner händerna var han totalt överlägsen Cilic i kvarten. Och Dimitrov avfärdades som sagt i fyra set trots en ganska blek insats från serben. Tittar vi längre bakåt så ser vi att han sakta men säkert höjt sig sedan floppen i Australiska öppna. Tre Masters-titlar och två raka Grand Slam-finaler talar sitt tydliga språk.
2. FYSIKEN. De negativa besked Djokovic gett oss hittills i Wimbledon har varit på ett psykologiskt plan. Frustrationen, uppgivenheten, kroppsspråket. Fysiskt har han dock inte haft några bekymmer alls. Trots att han for i backen och gjorde illa handleden i tredjerundan mot Gilles Simon, vilket såg en aning dramatiskt ut. Av handledsskadan som plågade honom i våras har vi dock inte sett något av. Blir det en lång och krävande match måste Djokovic hållas som favorit.
3. SERVEN. Han har överlag servat bra i London. Andraserven är ganska svag, men när han sätter förstaservarna är han svåråtkomlig. Det skänker honom ett lugn och en trygghet som gör att han kan fokusera mer på hans paradgren: returerna.
4. RETURERNA. Som sagt. Han har vunnit flest poäng i motståndarens andraserve av alla spelare i hela turneringen, och näst flest i förstaserve (Federer ligger på delad fjärde respektive sjunde plats på de listorna). Nu har han som sagt spelat fler set och games än Federer, men han vinner likväl en hel del poäng i motståndarens serve.
5. SOLIDITETEN. Djokovic är en väldigt komplett spelare med få och svårexploaterade svagheter. Hittar han sin matchrytm tidigt krävs det av Federer att han gör en kanonmatch för att komma åt serben.
… och så trampar vi vidare med Federer:
1. FORMEN. Japp, även världsfyran är i kalasform. Inledde året riktigt bra, kom sedan en liten dipp under våren – som nådde sin kulmen i Franska öppna – men har sett strålande ut på gräset hittills. Stefan Edberg-effekten? Kanske. Känns som att svenske legendaren generellt bidraget med en trygghet som Federer saknade under fjolårets fiaskosäsong.
2. UNDERLAGET. Federer älskar att känna gräset under sina fötter och Wimbledon är, som ni vet, mer eller mindre hans vardagsrum (fortfarande). Sju titlar och nio finaler (dagens inräknad) är ett bra kvitto på det. Och det stannar inte vid att Federer rör sig lätt och ledigt på gräset som kan ge honom ett övertag – att underlaget dessutom missgynnar Djokovic ska förstås tas med i beräkningarna. Dubbelt gynnsamt för Federer, kan man säga.
3. MOTIVATIONEN. Jag tycker mig ha sett en helt annan glöd hos Federer under hela den här säsongen än under de senaste två-tre åren, typ. På så sätt var fjolårssäsongen bra för schweizaren – den gav honom revanschlust. Federer, och hans fans, skulle älska att platta till Djokovic och sätta alla belackare och skeptiker på plats.
4. PUBLIKEN. Publiken här fullkomligt älskar Federer. Inte bara tack vare hans många framgångar i turneringen, utan även för att han spelar precis den sortens offensiva och för många visuellt tilltalande tennis som åskådarna här uppskattar. När nu regerande mästaren Andy Murray är utslagen så övertar Federer rollen som ”hemmafavorit”. Något som kan få Djokovic ur gängorna. Världstvåan söker ofta själv publikens stöd, nämligen, och kan påverkas negativt om den inte visar honom den uppskattning han vill ha.
5. VARIATIONEN. Federer har fler och mer uppenbara brister (backhanden, returerna) än Djokovic, men väger upp det med tempoväxlingar och variation. Hans backhandslice är särskilt effektiv mot Djokovic, som inte gillar den låga studsen och ibland faktiskt kan ha problem med att själv sätta fart på bollen.
Ja, vad säger ni?
Så här svart på vitt känns det ju som att mer talar för Federer. Trots att Djokovic hålls som favorit enligt oddssättarna (drygt 1,60 gånger pengarna, mot 2,30 på Federer). Den där slicen kan bli riktigt jobbig för Djokovic, särskilt om Federer dessutom servar stabilt.
Djokovic är oddssättarnas favorit.
Men jag tror ändå på Djokovic. Dels för att han faktiskt sett fullständigt orubblig ut när han väl skakat av sig sin frustration över kastvindar, halt underlag, ditten och datten och hittat sin mentala balans, och dels för att han krånglat sig ur svåra underlägen när han inte nått upp i sin normala nivå.
Det är dessutom skickliga grässpelare han utmanövrerat på sin väg mot final, inte minst Jo-Wilfried Tsonga (som dock inte är i särskilt bra form) och Marin Cilic. Man ska också komma ihåg att Dimitrov hade 10 raka segrar på gräs i år och ett enormt självförtroende.
Magkänslan säger därför Djokovic, i fyra eller fem set.
Om några timmar smäller det.
Då avgörs om Federer blir den förste herrspelaren att vinna åtta Wimbledon-bucklor (i så fall totalt 18:e GS-titeln), eller om Djokovic blir den tredje spelaren i historien att besegra schweizaren i en Grand Slam-final.
20-åriga Eugenie Bouchard ställs mot 2011 års Wimbledon-vinnare Petra Kvitová i finalen. FOTO: AP
Finaldags!
Endast två singelmatcher kvarstår i Wimbledon 2014: Herrarnas final i morgon, men först – damernas final i dag.
Vi tar en titt på denna potentiellt rafflande matchup:
* * *
PETRA KVITOVÁ (7) – EUGENIE BOUCHARD (13)
En final som bokstavligt talat kan bli lite hur som helst.
Det som i första han åsyftas är så klart Kvitovás vida beryktade ojämnhet. När hon presterar på sin absoluta topp är det få spelare på touren som kan stå emot hennes bombardemang och hänga med i tempot.
Men när dipparna kommer, då kommer de med besked. Det har hänt fler än en gång att Kvitová slarvat bort matcher efter fullständigt katastrofala insatser – vilket också är den stora anledningen till att hon ännu inte följt upp sin Grand Slam-succé i Wimbledon 2011, då hon körde över Maria Sjarapova i finalen.
Det är ändå på gräset hon oftast kommer till sin rätt. Semifinal 2010, seger 2011, två raka kvartsfinaler 2012-2013 och nu en ny final talar sitt tydliga språk. Kvitová får helt enkelt stor utdelning på sitt tunga grundspel och tycks trivas mer än sina motståndare på underlaget.
Hon är dock inte så jättesnabb – och det är Bouchards allra bästa öppning. Bouchard är nämligen även hon en aggressiv spelare som gärna spelar i högt tempo. Hon tar dessutom bollen snudd på omänskligt tidigt, vilket ger Kvitová lite tid att försvara sig. Kan hon dessutom hitta snäva vinklar och flytta runt tjeckiska världssjuan i banan så har hon en riktigt god chans.
Största problemet för Bouchard är att det är ett extremt svårt projekt. Om Kvitová spelar på topp så kommer hon sannolikt att styra och ställa i egen serve och nagga lite mer på Bouchards än tvärtom. I så fall gäller det för Bouchard att bita sig kvar i matchen och invänta en dipp från Kvitová, som troligen lär komma någon gång om kanadensiska 20-åringen bara har tillräckligt stort tålamod.
Kvitová har siktet inställt på seger.
Kan bli väldigt mycket av en katt och råtta-lek, detta. Kvitovás serve är överlägset bäst (38 ess så här långt och vunnit 71% bakom sin förstaserve), men Bouchards aggressiva returer är giftiga. Samtidigt är Bouchards serve inte hennes främsta vapen, vilket ger utrymme för Kvitová att ta kommandot i duellerna.
Vad tror vi generellt om matchen då?
Om Kvitová är på riktigt bra spelhumör – vilket hon varit hela turneringen – så kan hon mycket väl vinna det här i raka set. Så stark är hon när hon spelar på topp.
Men det känns inte riktigt troligt. Om Kvitová är övertygad om att det är hon som kommer stå med bucklan i famnen i slutet av dagen så har finaldebutanten Bouchard en minst lika hårdnackad inställning. Bouchard är helt enkelt för bra för att bli blåst av banan. Finalnerver till trots.
Jag tippade Kvitová som slutsegrare redan inför turneringen och tänker stå fast vid det. Så pass mycket har hon övertygat hittills. Demonerna verkar vara bortjagade och attityden osar självsäkerhet och beslutsamhet. Bouchard är dock långt ifrån chanslös.
Hoppas på en minst lika bra final som den mellan Sjarapova och Simona Halep i Franska öppna!
Novak Djokovic tar ut sin frustration på den anrika banan i Wimbledon. FOTO: AP
Federer-Dimitrov var den våta drömmen för många.
Nu blir det i stället, inte så oväntat, Federer-Djokovic.
Och visst är det väl på tiden att de båda möts i en Grand Slam-final igen?
Till att börja med måste jag nämna att mitt Twitterflöde var märkligt pro-Dimitrov under gårdagens semifinal mellan bulgaren och Novak Djokovic.
Märkligt för att till och med professionella tennisbevakare inte kunde dölja sin kärlek till ”baby Federer”.
Nåväl. Nog om det.
Matchen i sig var ganska underhållande, men inte särskilt välspelad. Första set var en servefest (Djokovic satte 19 raka förstaservar – totalt 20 av 24 – kan ju nämnas) som vanns av serben efter att Dimitrov slumrat till i ett servegame.
I andra set jobbade sig Djokovic fram till en 3-1-ledning, innan Dimitrov plockade fem raka game och utjämnade matchen. I tredje sets tiebreak hade han känslorna utanpå kroppen, varpå Djokovic kunde ta ledningen efter klara 7-2.
Eye of the tiger.
I fjärde set räddade världstvåan fem breakbollar (blev bruten i början av setet, direkt efter att själv ha fått med sig ett servegenombrott). Dimitrov var rätt överlägsen i sina servegame, medan Djokovic fick kämpa i nästan alla sina. Mycket negativt kroppsspråk från honom. Och om det halkades mycket, från båda, i hela matchen så var det närmast parodiskt under just det här setet.
Hur som helst nytt tiebreak och Dimitrov jobbade sig fram till 6-3 och tre setbollar. Djokovic räddade två i egen serve och kunde sedan kvittera till 6-6 efter en alldeles för försiktig duell från Dimitrov – som sedan slog ett dubbelfel. Djokovic brände sin första matchboll (i egen serve) men stängde matchen vid nästa: 6-4, 3-6, 7-6(2), 7-6(7).
Precis som i kvartsfinalen mot Marin Cilic var Djokovic mycket irriterad i den här matchen. Tydligen var ”löpgraven” bakom baslinjen väldigt hal och svårbemästrad – något som ju inte riktigt passar perfektionisten Djokovic. Även Dimitrov hade stora problem med fotfästet (dock över hela banan) men utstrålade mycket mer positiv energi än sin motståndare. Givetvis starkt av världstvåan att vinna trots att han på det hela taget gjorde en ganska blek insats, men beteendet är oroväckande.
Finalmotståndaren Roger Federer verkar nämligen inte ha några bekymmer alls med det där. Kontrollerade sin semifinal mot Milos Raonic från början till slut: 6-4, 6-4, 6-4.
Vet inte riktigt hur stora växlar man kan dra på den segern? Ja, Federer var helt överlägsen och Raonic var aldrig riktigt nära över huvud taget, bortsett från i början av första set när han hade en breakboll (hans enda i matchen). Men riktigt så omänskligt bra som exempelvis eminente analytikern Craig O’Shannessy fick det att låta som:
Roger #Federer leads 6-4 5-4 serving. He is absolutely on top of his game. Defending well & crushing from the back when he can #Wimbledon
— Craig O'Shannessy (@BrainGameTennis) July 4, 2014
If the final was played right now #Federer beats #Djokovic. But it's not. Just a fun thing to think about #Wimbledon
— Craig O'Shannessy (@BrainGameTennis) July 4, 2014
Det ska nämligen påpekas att Raonic inte servade särskilt bra. Vann visserligen 81% bakom sin förstaserve, men slog bara in 55%. Var dessutom trög i fotarbetet och hanterade inte stundens allvar så bra. Nervös, helt enkelt. Precis som Dimitrov.
Vilket gör det svårt att dra på några växlar av någon av dessa matcher, mer än att Federer utstrålade mycket mer positiva känslor än Djokovic. Han befinner sig i känslomässig harmoni, schweizaren – vilket inte direkt kan sägas om serben. Och det där kan ju förstås bli helt avgörande i finalen.
Eugenie Bouchard är klar för sin första Grand Slam-final i karriären.
And then there were four.
Novak Djokovic, Grigor Dimitrov, Roger Federer och Milos Raonic gör i dag upp om de två sista Wimbledon-biljetterna.
Gårdagens semifinaler, på damsidan, blev nästan identiska: hård fight i första set, enkel resa i andra.
Lucie Safarova pressade Petra Kvitová till tiebreak i första set, men föll sedan platt: 7-6(6), 6-1.
Och Eugenie Bouchard bokförde övertygande 7-6(4), 6-2 mot världstrean Simona Halep.
Halep hade en lite oturlig dag, måste sägas. Stukade foten vid 2-2 i första set, krigade på ändå men rasade ihop spelmässigt efter det förlorade tiebreaket (där hon hade minibreak och 4-2 innan Bouchard vann fem raka poäng).
–Det är svårt att hålla fokus uppe i varenda poäng eftersom man är lite rädd efter att ha gjort illa sig… Jag spelade till slutet, men i andra set tappade jag all energi och trodde inte längre att jag kunde avsluta på rätt sätt, säger hon efter nederlaget.
Kvitová mot Bouchard i final, alltså. Första Grand Slam-finalen för Bouchard, andra för Kvitová. Kan bli riktigt bra det!
Men nu: låt oss ta en titt på dagens semifinaler:
* * *
Novak Djokovic.
NOVAK DJOKOVIC (2) – GRIGOR DIMITROV (13)
3-1 i inbördes möten. Svårt att dra några växlar på de matcherna, dock. Djokovic har varit överlägsen i de tre han vunnit (6-2, 6-2, 6-3 i Franska öppna förra året säger väl det mesta), så det enda resultat som sticker ut här är deras möte i Madrid 2013, då Dimitrov vann överraskande i tre set (7-6, 6-7, 6-3).
De där fyra matcherna har dock spelats på grus och hardcourt. Nu gäller det ju gräs.
Spelar det någon roll?
Ja, det är så klart en faktor. Gräs är som ni vet Djokovics sämsta underlag och har halkat runt en del under årets Wimbledon – vilket resulterade i en hel del frustration i kvartsfinalen mot Marin Cilic (det var först efter skobyte och allsköns vredesutbrott som han vände skutan på rätt köl).
Man ska dock akta sig för att dra på några stora växlar gällande Dimitrovs seger över regerande mästaren Andy Murray. Så loj som hemmahoppet var i den matchen kommer Djokovic garanterat inte att vara i dag.
Som jag ser det är de största hoten mot världstvåan
1) han själv 2) publiken.
Grigor Dimitrov.
Och de två punkterna hänger så klart ihop. Publiken här älskar Dimitrov (vilket givetvis har att göra med att han tagit spelmässig inspiration från Roger Federer) men har en ljummen inställning till serben. Inte lika sval som i US Open, men ljummen. Hur hanterar han det?
Risken för honom är att Dimitrov får vind i seglen om han får ett övertag och ännu större boost av publikens stöd, vilket innebär att Djokovic behöver hålla sig kylig nog att ta ner bulgaren på jorden igen. Det där är något som Djokovic jobbar stenhårt på – att hitta sin mentala groove. I kvarten mot Cilic gjorde han enkla yogaövningar (satt rak i ryggen, blundade, tog djupa andetag, höll in en stund innan han blåste ut osv; mycket enkla, alltså) i sidbytena.
Och så var det ju det här med matchrytmen. Dimitrov, med sin hårda, välriktade serve och effektiva slice, kan likt Roger Federer hacka sönder den om han har en riktigt bra dag, och då kan Djokovic få det tufft.
Allt detta på ett teoretiskt plan, förstås. Hur tror vi att det kommer ser ut i praktiken?
Min gissning är att Djokovic inte är särskilt sugen på att låta Dimitrov slå en av de sista spikarna i Big Four-kistan. Hit, men inte längre. Typ. När han hittat sin mentala balans var han överlägsen Cilic, en skicklig grässpelare. Jag räknar kallt med att han kommer gå ut på banan med känslan av att han har en riktigt god chans att vinna Wimbledon igen, och få revansch för sina tre raka Grand Slam-finalförluster. Dimitrov lär dessutom vara nervös. Det är trots allt hans första Grand Slam-semifinal i karriären.
Dimitrov ska absolut inte underskattas här. Inte minst just för att han spelmässigt påminner om Federer, som ju serben inte direkt har lätt för.
Men sett till spelstyrka är Djokovic likväl klar favorit. Vinner med 3-1 i set?
* * *
Milos Raonic.
ROGER FEDERER (4) – MILOS RAONIC (9)
Federer framme i sin hundrasjuttielfte Grand Slam-semifinal – Raonic i sin första.
Precis som Djokovic-Dimitrov är detta alltså en klassisk nutid-möter-framtid-historia.
4-0 i inbördes möten för Federer. Tre av deras möten har dock varit väldigt tajta:
• Indian Wells 2012: 6-7(4), 6-2, 6-4
• Madrid 2012: 4-6, 7-5, 7-6(4)
• Halle 2012: 6-7(4), 6-4, 7-6(3)
Bara ett möte, åttondelen i Australiska öppna förra året, har slutat med utskåpning: 6-4, 7-6(4), 6-2.
Men Raonic har tagit väldigt många – och stora! – kliv framåt sedan den åttondelsfinalen. Han har genom åren haft stora problem på gräs, men hittat rätt lagom till i år. Får ju så klart enorm utdelning på sin mammutserve, men han har även rört sig mycket bättre på underlaget än tidigare.
Kanadensaren leder ess-racet med 147 på 5 matcher (i genomsnitt 30 per match, alltså) och även antal vunna poäng i förstaserve (275 av 313 = 88%). Vinner dessutom 66% i andraserve.
Roger Federer.
Siffrorna för Federer är 63 ess (i snitt 13 per match), 83% vunna poäng i förstaserve och 68% i andraserve.
Som ni förstår kommer serven att vara en avgörande faktor, därav statistiken ovan.
Sett till spelstyrka har Federer fler vapen i sin arsenal, något annat går inte att säga. Men Raonic har som sagt imponerat på många plan i år (serven vet vi redan att han har). Jag har tjatat rätt mycket om det, men det som imponerat mest på mig är mognaden i spelet. Han är helt enkelt mycket mer balanserad, särskilt i defensiven. Nyttjar slice mer frekvent, försöker hålla liv i duellerna och hitta öppningar i stället för att bara gå all-in på vartenda slag.
Raonics främst vapen är dock serve och forehand (även om hans vanligtvis svaga backhand sett mycket bättre ut de senaste månaderna), det går inte att komma ifrån. Och om krutet är torrt och siktet kalibrerat så kan det faktiskt räcka för seger i en sådan här matchup. Mycket lär nämligen handla om serven, och tiebreaks är alltid en katt och råtta-lek.
Stan Wawrinka pressade tillbaka världsfyran ordentligt i första set i kvartsfinalen, innan han kollapsade fysiskt. Raonic har spelet för att stressa Federer rejält, och har på sistone också visat upp en mognad på det mentala planet. Ser det därför inte som någon omöjlighet alls att han fladdrar med sig några servegenombrott och plockar ett eller ett par tiebreaks, och därmed fullbordar ännu en skräll – även om Federer så klart måste hållas som favorit.
Federer-Dimitrov i final är nog många tennisentusiasters våta dröm, men det lutar mer åt Djokovic-Federer. Vilket inte vore dumt alls, med tanke på att de bara mötts en gång i en Grand Slam-final (US Open 2007). Lite sjukt att det inte blivit fler egentligen.
Sannolikheten för Djokovic-Federer är hur som helst störst, men någonstans tror jag ändå lite på Djokovic-Raonic. Det jag sett av Raonic har verkligen övertygat så pass mycket.
Kvartsfinalerna stökades undan i går – dags nu för damernas semifinaler.
Gårdagens matcher gick ju lite som väntat, men ändå inte.
Till att börja med kan vi konstatera att Grigor Dimitrov och Milos Raonic är klara för semifinal i en Grand Slam-turnering för första gången i respektive spelares karriär. Raonic efter att ha avfärdat Wimbledons stora sensation Nick Kyrgios i fyra set (6-7, 6-2, 6-4, 7-6) och Dimitrov efter att ha skickat ut regerande mästaren Andy Murray med huvudet före (6-1, 7-6, 6-2).
Tennisvärlden (särskilt den som lever och frodas på Twitter) gick fullständigt bananas över Dimitrovs knall. Kanske hade de glömt ta på sig glasögonen, eller var så berusade av att ”baby Federer” kan ställas mot sin stora inspirationskälla i en eventuell final, för såg man matchen i nyktert tillstånd var det svårt att missa att något inte var som det skulle med Murray.
Han kom helt fel in i matchen, strösslade banan med för honom osedvanligt enkla missar och fick inte ordning på någonting i sitt spel. I tredje set bara duttade han bollen långa stunder, och drämde den i nät så fort han försökte ta i lite.
All respekt för Dimitrov, men han vann inte den här matchen enbart tack vare ”taktisk briljans”. Murray gjorde en horribel insats. Visst var vi många som pekade ut Dimitrov som ett hot mot Murray inför turneringen, och bulgaren har sett bra ut i turneringen, men han slår inte en Murray i toppform i raka set på gräs. Så är det bara.
Dimitrov, som ofta tränar med Murray (de är polare), vittnar ju dessutom själv om att Murray inte stod att känna igen – redan vid inbollningen.
– Jag har tränat rätt många gånger med honom och jag vet hur han träffar bollen när han är på topp, och jag vet hur han spelar när han inte är det. Det var bara en känsla jag hade, säger han efter triumfen.
Enligt brittiska dagstidningen The Independent muttrade Murray mystiska grejer till sig själv under matchen (”Håll käften! Fem minuter före den jävla matchen…!”) vilket indikerar att något hänt strax före matchstart.
Nåväl.
Likväl kul att det går bra för ynglingarna. 23 år gamla är de, Dimitrov och Raonic. Fortfarande ett par år från sin peak. Det bådar mycket gott för framtiden.
I semin möter Dimitrov världstvåan Novak Djokovic, som var skitirriterad under sin kvart mot Marin Cilic och tappade två set innan han krånglade sig vidare i fem (6-1, 3-6, 6-7, 6-2, 6-2), och Raonic möter världsfyran Roger Federer, som slog Stan Wawrinka i fyra set (3-6, 7-6, 6-4, 6-4). En Wawrinka som bara orkade spela bra tennis i ett set innan soppan tog slut, ska tilläggas.
Sabine Lisicki spelade riktigt bra i typ fem game och tog ledningen med 4-1 i första set, men så fort Simona Halep hittat sin matchrytm föll fjolårsfinalisten ihop som ett korthus: 6-4, 6-0. Elva raka game för Halep, som går från klarhet till klarhet. Helt sjukt egentligen, att en världstrea kan smyga sig fram i lottningen under radarn som Halep gjort. Nu har hon återigen levt upp till mina förväntningar – och har till och med chans att överträffa dem. Stort.
Angelique Kerber blev en munsbit för Eugenie Bouchard: 6-3, 6-4. Trodde Kerber skulle kunna stå emot bättre, men hon har svårt för Kanadaettan.
Nå. Låt oss nu titta på dagens två matcher!
* * *
Petra Kvitová.
PETRA KVITOVÁ (6) – LUCIE SAFAROVA (23)
5-0 i inbördes möten till Kvitová, men senaste matchen – på gräset i Eastbourne – blev en tajt historia: 6-1, 5-7, 7-6(4).
På ett spelmässigt plan är Kvitová kraftfullare och på papperet den bättre spelaren av de två, men om Safarova har en bra dag kan hon absolut störa världssexan. På det mentala planet är båda levande bergochdalbanor – detta är dock Safarovas första Grand Slam-semifinal, så hon lär ha nerverna utanpå kroppen.
Lucie Safarova.
Dessutom brukar Kvitová leverera när hon väl tagit sig så här långt. Känns som att hon hittat sin mentala balans nu (peppar peppar, ta i trä).
Safarovas måste verkligen vara på tårna från start i den här matchen. Exploatera varenda liten lucka som uppstår och ta tillvara på alla chanser, om/när det kommer dippar från Kvitová. Frågan är om hon har psyket för att göra det? Tveksamt.
Hur det än är med den saken så lär det här bli något av en sluggerfest. Båda är väldigt dominanta i egen serve: Safarova har flest vunna poäng bakom förstaserve i turneringen så här långt (82%), Kvitová har slagit flest ess (30) och har dessutom Wimbledons klart bästa andraserve (64%).
Kvitová hur som helst klar favorit hos oddssättarna. Jag håller med. Gör hon inte en fullständig plattmatch så ska hon vinna det här.
* * *
Simona Halep.
SIMONA HALEP (3) – EUGENIE BOUCHARD (13)
Har bara mötts en gång tidigare, och det var i Indian Wells i våras. Blev 6-1, 1-6, 6-4 till Halep den gången.
Nå, följer rumänska världstrean upp sin succé i Franska öppna med en ny final här i Wimbledon?
Det ser så ut. Precis som i Franska öppna har hon övertygat utan att skapa minsta lilla rabalder. Som sagt helknäppt att en världstrea kan flyga så under radarn i en Grand Slam-turnering – hela vägen till semifinal. Men det har med hennes stillsamma, ödmjuka personlighet att göra. Hon gör liksom inte så mycket väsen av sig vare sig på eller utanför banan.
Det jag föll för tidigt hos hennes är den totala stabiliteten. Hon är så otroligt solid, utan att egentligen ha några explosiva vapen. Allt är bara så tajt. Påminner till viss del om Agnieszka Radwanska, men är samtidigt så väldigt olik. En på många sätt komplett spelare.
Eugenie Bouchard.
I Tennispodden argumenterade jag för att Halep kommer hantera Bouchard bra om hon hanterat Sabine Lisicki tillfredsställande i kvartsfinalen – och det får man ju säga att hon gjorde. Ungefär samma spelartyp, Lisicki och Bouchard, om ni förstår vad jag menar. Båda är aggressiva och fokuserar främst på offensiven. Bouchard är snäppet bättre i sitt försvarsarbete och har lite giftigare kontringsslag, men det kommer inte vara jättestor skillnad på matchbilden i semin än i kvarten.
Halep måste främst se upp för Bouchards aggressiva returer. Bouchard måste i sin tur serva på sin absoluta topp. Det var trots allt ett svagt servegame från Lisicki, med ett gäng andraservar rätt i gapet på Halep, som bjöd in världstrean i matchen. Sådant har inte heller Bouchard råd med.
Bouchards bästa chans är hur som helst att gå ut stenhårt, ta kommandot direkt, få med sig första set och sedan gå all-in för att få med sig ett break tidigt i andra set. Lite som mot Maria Sjarapova i Franska öppna-semin. Ju längre matchen lider, desto mer gynnar det Halep. Hon är helt enkelt den jämnare av de båda, och Bouchards högriskspel tenderar att mattas av en bit in i matcherna.
Vinner Halep första set så blir uppförsbacken enorm för Bouchard, tror jag. Räknar därför kallt med att hon kommer gå ut hårdast.
Vem som vinner?
Jag har trott på Halep förut och gör det igen. Hon har helt enkelt känts strået vassare hittills.
Rafael Nadal efter nederlaget mot Wimbledons stora sensation – 19-årige Nick Kyrgios.
Gårdagens matcher gick som på räls.
I dag: Kvartsfinaler.
19-årige Nick Kyrgios dunderknall mot Rafael Nadal i går har vi redan både skrivit och pratat om.
Dessförinnan hade vi bjudits på en till, men i storleksordning lite mindre, skräll – nämligen Angelique Kerbers. Honslog alltså ut Maria Sjarapova i en tresetare: 7-6(4), 4-6, 6-4.
Jag har visserligen inte haft så höga förväntningar på Sjarapova i årets Wimbledon, men jag trodde inte att just Kerber skulle slå henne. Visserligen duktig på gräs, men både form och resultat har som bekant farit upp och ner som en jojo de senaste två säsongerna.
I övrigt var det väl egentligen inga överraskningar. Lucie Safarova mosade Ekaterina Makarova: 6-3, 6-1. Det kunde jag inte förutse, men å andra sidan tyckte jag att den matchen var rysligt svår att tippa på förhand. Som att singla slant, typ.
Feliciano Lopez föll platt som en pannkaka mot Stanislas Wawrinka: 7-6(5), 7-6(7), 6-3. Lopez hade sina chanser i andra set, men när han brände dem kändes det avgjort. Lite besviken på Lopez, faktiskt. Trodde att han skulle utgöra ett mycket större hot än så mot Wawrinka, som ju sett bra ut hittills men samtidigt inte är något unikum på gräs.
Precis som jag och Andreas Käck var inne på i Tennispodden inför turneringen passar det Wawrinka ypperligt att spela på gräs på ett plan – det psykologiska. Uträknad av snart sagt alla slipper han allt vad press heter och kan i lugn och ro fokusera på sitt spel. Jag trodde inte att det skulle räcka med tanke på hur mycket han ändå missgynnas av underlaget, men hade uppenbarligen helt fel.
Roger Federer körde över Tommy Robredo: 6-1, 6-4, 6-4. Inga konstigheter. Federer är i grunden överlägsen Robredo spelmässigt och trivs dessutom bättre på gräs.
Petra Kvitová slog Barbara Zahlavova Strycova i raka set: 6-1, 7-5. Såg bara första set, och där var Kvitová helt överlägsen. Hade tydligen lite bekymmer i andra set, men red ut stormen.
Simona Halep detroniserade Zarina Diyaz: 6-3, 6-0. Inte mycket att säga om det.
Milos Raonic serve blev alldeles för svår för Kei Nishikori, helt enligt förväntan: 4-6, 6-1, 7-6(4), 6-3. Mycket bra match av Raonic. Svajade lite i första set, men samlade ihop sig direkt. Såg helt oberörd ut genom hela matchen. Som att han hade full kontroll.
Två saker värda att notera: dels en sak som jag tjatat om rätt ofta på sistone, och det är att han är mycket mer balanserad i defensiven. Där han förr ofta försökte sig på omöjliga kontringsslag i trängda lägen, som man lyckas med typ max två av tio gånger, nyttjar han nu i stället sin slice (som dessutom förbättrats avsevärt) i mycket högre utsträckning – till och med på forehandsidan.
Och så de små taktiska justeringar han gjorde efter första set, framför allt i andraserve. Märkte att han serverade dem rakt i Nishikoris skottsektor och tänkte om helt. Började mixa hårda, flacka andraservar i 190-200 km/h med snäv slice och tunga ”månbollar” à la John Isner. Klar för sin andra raka Grand Slam-kvartsfinal nu, Raonic. Oerhört fin utveckling de senaste månaderna.
Sabine Lisicki hade ont under sin match mot Jaroslava Sjvedova, men tog sig likväl vidare: 6-3, 3-6, 6-4.
* * *
Innan vi går igenom dagens meny match för match så måste vi titta lite på oddsen på herrsidan:
Novak Djokovic, Andy Murray, Roger Federer och Milos Raonic är av förklarliga skäl favoriter.
Men vem har störst chans att skrälla?
Jo, det tycker oddssättarna att Nick Kyrgios har, mot Raonic. Inte så överdrivet underligt kan tyckas, med tanke på att Kyrgios precis slagit ut världsettan Rafael Nadaloch att Raonic, sin fina form till trots, faktiskt är den på papperet svagaste av de fyra favoriterna.
Tvåan? Stanislas Wawrinka.
Det tycker jag är aningen märkligt. Han har 2-13 i matchfacit (vann visserligen deras senaste möte, men det var på gruset i Monte Carlo) och Federer har sett orubblig ut hittills. Det har han visserligen gjort förut och sedan svarat för plattmatcher, men ändå. Jag vet inte om jag tycker att Wawrinka har en större chans att slå Federer än Grigor Dimitrov har att slå Murray, faktiskt.
Nåväl. Marin Cilic är slagpåsen i sällskapet. Drygt 8,50 gånger pengarna på honom mot Djokovic. Helt rimligt.
Med det sagt: Låt oss ta en titt på dagens smörgåsbord!
* * *
Eugenie Bouchard.
ANGELIQUE KERBER (7) – EUGENIE BOUCHARD (13)
Lite svårtippad match, ändå. 2,10 gånger pengarna på Kerber, drygt 1,70 på Bouchard. 1-1 i inbördes möten. Möttes så sent som i Franska öppna för några veckor sedan – den gången blev det total kölhalning: 6-1, 6-2 till Bouchard.
Styrkeförhållandet på gräs ser lite annorlunda ut, eftersom Kerber trivs mycket bättre på gräs än på grus.
Av det jag sett hittills tycker jag egentligen att Kerber imponerat mer än Bouchard, men Bouchard har ju en osviklig förmåga att kriga sig igenom sådana här matcher.
Jag säger Bouchard, men det skulle inte förvåna mig om Kerber sluggar sig vidare till semifinal.
* * *
Novak Djokovic.
NOVAK DJOKOVIC – MARIN CILIC
Ingen jätteskräll att Cilic tog sig förbi Tomás Berdych, även om jag tycker att det var överraskande att han gjorde det i raka set. Nu möter han Djokovic för tionde gången – efter nio raka förluster.
Marin Cilic.
Tre set har han tagit på de där nio matcherna, Cilic.
De har dock aldrig mötts på gräs tidigare. Om Cilic servar så stabilt som han gjort hittills i turneringen och sätter press på Djokovic med sitt tunga grundspel, då kan han faktiskt störa serben. Har han dessutom en riktigt bra dag då allting sitter, då kan han till och med göra det rejält.
Cilic är nämligen trygg på underlaget, till skillnad från Djokovic. Nu är världstvåan en i grunden så bra spelare att han ordnar det där ändå, men gräset jämnar ut styrkeförhållanden mellan de båda. På grus och hardcourt är Djokovic överlägsen. På gräs? Det återstår att se.
Som sagt, om Cilic tror på sig själv tillräckligt mycket och har en bra dag på jobbet, som Juan Martín del Potro hade i förra årets semifinal, då kan Djokovic få det riktigt tufft. Men visst ska han vinna det här, serben? Klart han ska. Cilic måste trots allt plocka tre set för att vinna. Om Djokovic bara gör det han ska så fixar han det här utan jättestora besvär.
* * *
Simona Halep
SIMONA HALEP (3) – SABINE LISICKI (19)
2-1 i inbördes möten för Halep, men Lisicki pressade henne faktiskt till tre set på gruset i Madrid.
Sabine Lisicki.
Wimbledon är ju verkligen Lisickis turnering, så är det. I de tre andra Grand Slam-turneringarna har hon aldrig tagit sig förbi åttondelsfinal, men här i London är hon nu klar för sin femte raka kvartsfinal (2009, 2011-2014 – tvingades stå över 2010 på grund av skada). Kvart 2009, semi 2011, kvart 2012, final 2013. Det är så klart ett fantastiskt facit för en spelare som aldrig varit rankad inom topp 10 och som plågats av skador under hela sin karriär.
Hon hade som sagt ont, jag tror att det var i axeln, mot Sjvedova i går. Det bådar inte gott. Mot en spelare som Halep måste hon vara hundraprocentig för att kunna vinna.
Om hon är det, då har Lisicki en fin chans att skrälla. Men nej, jag tror på Halep här. Hon har levt upp till mina högt ställda förväntningar förut och har i vanlig ordning sett solid ut under dessa två tävlingsveckor. Jag tror inte att Lisicki kommer upp i den nivå som krävs för att slå världstrean i dag.
* * *
Andy Murray.
ANDY MURRAY (5) – GRIGOR DIMITROV (13)
En väntad kvartsfinal, eftersom båda hade rätt så trevliga lottningar. Murrays första riktiga test, faktiskt.
Dimitrovs första prövning kom i tredjerundan, där han krånglade sig förbi Alexandr Dolgopolov i fem set. I övrigt har han fått möta en trio dussinspelare (känns lite så där att kalla Ryan Harrison för dussinspelare, men i nuläget utgör han ett minimalt, på gränsen till helt obefintligt, hot mot högre rankade spelare).
Grigor Dimitrov.
3-1 i inbördes möten till Murray. Dimitrov vann dock senaste matchen, på hardcourt i Acapulco. Fast det var ju när Murray precis kommit tillbaka från sin ryggoperation.
Nåväl.
Har Dimitrov skrällpotential här?
Ja, det har han. Så pass bra är han. Men kommer han att göra det? Nej, det tror jag inte. Murray har verkligen sett ruggigt bra ut så här långt. Dimitrov är ganska dålig på att hantera de här matcherna, på den här nivån. Han hade på förhand en ganska bra chans att skrälla mot Nadal i Australiska öppna, i och med världsettans monsterblåsa, men föll i fyra set. Han gavs sedan återigen skrällpotential mot samme Nadal i Rom, på grund av Nadals då usla form.
Hur det gick? Total utskåpning. Bara fyra vunna game. Förnedring.
Nej, Dimitrov är inte de stora matchernas man. Än. Detta, i kombination med Murrays kalasform, talar för skotten.
* * *
Milos Raonic.
MILOS RAONIC (9) – NICK KYRGIOS (144)
Kyrgios slog alltså ut Nadal i går.
Betyder det att han automatiskt har jättehög skrällpotential mot Raonic?
Nej, egentligen inte. Dels för att matchbilden kommer att bli en helt annan, dels för att det brukar vara svårt att landa så snabbt efter en mental urladdning av det här slaget (Lex Lukas Rosol 2012, Sergej Stakhovskij 2013).
Skrällpotentialen ligger främst i att Raonic, som sagt, är den svagaste av de fyra förhandsfavoriterna och att det mycket väl kan bli ett gäng tiebreaks, eftersom båda är så svåra att bryta.
Det ska bli mycket intressant att se hur Kyrgios följer upp gårdagens skräll. Faller han i raka set så är det ingen skam alls i det tycker jag. Han är trots allt bara 19 år och har inte hunnit lära sig hantera den här sortens situationer. Dessutom är Raonics mammutserve extremt svår att hantera. Duellerna lär bli oerhört mycket kortare än mot Nadal, och då är frågan om Kyrgios kan hitta samma matchrytm och groove som i går.
Jag hoppas på blod, svett och tårar men tror att Raonic tar det i tre eller fyra set.
* * *
Roger Federer.
STAN WAWRINKA (3) – ROGER FEDERER (4)
Okej. 13-2 i inbördes möten för Federer. Gräs är världsfyrans klart bästa underlag, och världstreans klart sämsta. Båda har sett väldigt bra ut hittills, men Federer är den som övertygat mest (i hela turneringen till och med, tillsammans med Murray).
Så vad tror vi?
Det ska mycket till för att Wawrinka ska slå Federer, säger jag. Wawrinka måste inte bara göra sitt livs match på gräs – Federer måste också göra en ganska svag insats.
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
144-rankade Nick Kyrgios, 19 år, har precis fullbordat Wimbledons största skräll.
Lukas Rosol och Steve Darcis i all ära.
Men det här, det kan ingen av dem mäta sig med över huvud taget.
Säg hej till Nick Kyrgios, 19 år – och framtida världsstjärna.
Är det någonstans en skräll av den här digniteten ska ske mot just Rafael Nadal så är det i Wimbledon. Det har ovan nämnda Lukas Rosol (2012) och Steve Darcis (2013) redan bevisat.
Redan när Nadal blev överkörd av 85-rankade Dustin Brown i Halle slog jag fast att Nadal inte är att räkna med i årets upplaga av Wimbledon. Han har helt enkelt inte längre ett fungerande spel på gräs. Vad det kan bero på kan man bara spekulera i, men det får vi ta någon annan gång.
När jag skrev min analys av lottningen inför Wimbledon räknade jag bort Nadal. Jag såg honom helt enkelt inte som en given finalkandidat.
Men att han skulle förlora mot 19-årige, 144-rankade Nick Kyrgios från Australien?
Nja. I ärlighetens namn trodde jag inte ens att han skulle gå så långt som till åttondelsfinalen. Inte minst för att den på gräs så skicklige Richard Gasquet (som han räddade osannolika nio matchbollar mot) stod i hans väg.
Det fanns andra hot på Nadals lottning: Martin Klizan i första omgången, Lukas Rosol i andra. Och i tredje lurade servekanonen Ivo Karlovic i skuggorna (fast han åkte ut redan i förstarundan).
När världsettan så krånglade sig förbi både Klizan och Rosol (och Mikhail Kukusjkin) verkade det som att den värsta faran var förbi. Att Kyrgios har spelet för att hota Nadal på snabbare underlag, det visste redan alla vi som följt honom ett tag – själv har jag gjort det i över ett års tid, och tjatat i både blogg och podd om att han är en av de klarast lysande stjärnorna bland framtidslöftena.
Men att han i praktiken skulle få med sig turneringens överlägset största skräll hittills? Jag trodde faktiskt inte att han skulle ha nerverna för att greja det. Jag trodde att han fortfarande var lite för ”valpig”. Att han inte skulle ha den mentala orken att spela på den nivå som krävs för att utmanövrera Nadal i Grand Slam-sammanhang, i bäst av fem set. Och jag trodde inte att han skulle ha den fysiska orken om matchen höll på för länge.
Allt det där visade han i kväll prov på att han redan har. Han har spelet, han har psyket, han har fysiken.
Men framför allt: han har självförtroendet.
Jag fick en rapport under matchen från en bekant som träffat ett gäng personer som är involverade i Australiska Tennisförbundet. De sa att Kyrgios var helt övertygad om att han skulle vinna. Att hans självförtroende är helt enormt.
Det är ingen hemlighet att Nadal är sårbar mot explosiv offensiv och frenetisk aggressivitet i allmänhet och på gräs i synnerhet. Ska du slå honom så måste det smälla i hörnen, helt enkelt. Du måste bomba in ess och du måste se till att winners viner förbi spanjoren. Du får inte låta honom hitta sin matchrytm, förlänga duellerna – och du får absolut inte slappna av. Minsta tecken på distraktion och världsettan hugger som en kobra.
Det blev Kyrgios varse i andra set, när tankarna verkade fladdra förbi för bara några ögonblick – och plötsligt hade en spelmässigt underlägsen Nadal utjämnat.
7-6(5), 5-7, 7-6(5), 6-3 blev hur som helst matchsiffrorna, och passande nog avslutade 19-åringen med ett ess. Hans totalt 37:e i matchen (addera 70 winners och ni förstår vad jag menar med frenetisk aggressivitet).
Betänk att detta var Kyrgios blott femte huvudturnering i en Grand Slam (bästa resultaten inför Wimbledon var 2R, i Franska öppna 2013 och Australiska öppna tidigare i år). Det kan liksom inte råda några som helst tvivel om att den här skrällen är större än Rosols 2012 och Darcis 2013. Rosols var visserligen mer oväntad, men Nadal var helt ur slag i den matchen och var borta i sju månader på grund av skada efter det nederlaget.
Mot Darcis förra året var han visserligen inte skadad, men helt ur form efter en lång och slitsam grussäsong.
I år var han taggad till tänderna. Han var redo att slita hund och verkligen ge allt för att få sin revansch efter två bittra fiaskon. Spelmässigt övertygade han inte i sina tre inledande matcher, men hans attityd gick inte att ta miste på: han var fast besluten att tysta skeptikerna. Att få upprättelse.
I stället blev han själv tystad – av en 144-rankad 19-åring.
Det ingick nog inte i planerna.
Självklart är det busenkelt att dra på enormt stora växlar efter en sådan här skräll. Jag själv gjorde det efter att Dominic Thiem slog ut världstrean Stanislas Wawrinka i Madrid. Efter det har resultaten i mångt och mycket uteblivit för den sensationelle österrikaren.
Men vi som den kvällen och även denna pratar om dessa unga lirare som framtida fixstjärnor har faktiskt fog för det. Personligen har jag följt båda under över ett års tid och noterat att de inte bara har kapaciteten utan även mentaliteten för att slå igenom stort.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi förutspå att det för Kyrgios skulle ske redan i Wimbledon 2014. Några år till trodde jag allt att han skulle behöva för att kunna prestera på den här nivån.
Nu står han här, klar för kvartsfinal i världens mest anrika Grand Slam-turnering.
Och väl där möter han 23-årige mammutservaren Milos Raonic.
Ännu en enorm prövning för australiern, men inte alls oöverkomligt.
Inte efter kvällens monumentala skräll – en av tennisens allra största i modern tid.
