Så var vi plötsligt framme vid den allra sista tävlingsdagen.

Två Wimbledon-veckor går onekligen väldigt fort.

De toppseedade spelarna har fallit som käglor, men nu står vi ändå här med världsettan och världstvåan i final.

Novak Djokovic mot Andy Murray.

Den överlägsna, och tyvärr ofta styvmoderligt behandlade, världsettan mot publikfavoriten Murray.

Och vad har vi att vänta oss i dagens final?

Den blir förmodligen väldigt välspelad. Murray har en förmåga att plocka fram det bästa ur Djokovic, rent taktiskt (han spelar sällan lika blixtrande offensivt mot Murray som mot Rafael Nadal). Trots att underlaget är gräs kommer vi nog bjudas på en hel del strategiskt välavvägda dueller (eller ”nötande långtråkiga”, som vissa väljer att beskriva dem som).

Jag tror att det blir Djokovic som mestadels håller i taktpinnen. Det brukar vara så när de här båda möts.

Innan vi dyker ner i en djuplodande analys av förmodad matchbild kan vi ta en titt på siffrorna inför den här finalen. Vi börjar med Djokovic:

• Totalt 20 spelade set, 204 games (89 av dem i de två senaste matcherna).

• 275 winners totalt, i genomsnitt 45 per match. Som mest 80 (i semifinalen mot Juan Martín del Potro, som gick till fem set; i snitt 16 per set, vilket motsvarar 48 i en tresetare).

• 112 oprovocerade misstag, i snitt 18,6 per match (inför semifinalen låg snittet på 12,8 per match).

• 25 vunna returgame, i snitt 4,16 per match.

• I snitt 77,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 93 procent, mot Jeremy Chardy i tredje omgången). 64,6 procent i andraserve (som bäst 81 procent, mot Florian Mayer i första omgången). Bara sju dubbelfel på sex matcher.

• Totalt 76 ess, i snitt 12,6 per match.

Och så fortsätter vi med Murray:

• Totalt 21 spelade set, 207 games (90 av dem i de två senaste matcherna).

• 249 winners totalt, i genomsnitt 41,5 per match. Som mest 49 (mot Jerzy Janowicz i semifinalen).

• 102 oprovocerade misstag, i snitt 17 per match.

• 29 vunna returgame, i snitt 4,8 per match.

• 80,6 procent vunna poäng i förstaserve (som bäst 85 procent, mot Lu Yen-hsun i andra omgången och mot Tommy Robredo i tredje omgången). 57,3 procent vunna poäng i andraserve (som bäst 71 procent, mot Janowicz i semifinalen).

• Totalt 80 ess, i snitt 13,3 per match.

Det finns några intressanta detaljer i den här statistiken att analysera närmare inför finalen: Djokovic slår in 65 procent förstaservar och vinner alltså i genomsnitt 77,6 procent av dem. Murray slår in nästan lika många, 64,5 procent, och vinner 80,6 procent av dem. Har dessutom smaskat in fler ess totalt.

Det är anmärkningsvärt. Trodde faktiskt att Djokovic skulle ha det statistiska övertaget i egen serve, sett till just de siffrorna.

Ett övertag har han dock, trots allt – eftersom Murray bara vinner i snitt 57,5 procent av poängen i andraserve. Där kommer Djokovic sannolikt att vara obarmhärtig och bärga en del enkla poäng.

Vad gäller underlaget är det mycket svårare än jag trodde för bara två veckor sedan att peka ut en spelare som gynnas. Murray är teoretiskt den bättre av de båda på gräs. Rör sig naturligare, störs inte av den lägre (och mer oförutsägbara) bollstudsen och får mer utdelning på sin giftiga slice.

Djokovic har historiskt haft vissa problem på gräs (bortsett från det magiska 2011), till stor del beroende på att han får mindre tid på sig att förbereda sin sving och att höjden på bollstudsen inte är idealisk för honom.

I årets Wimbledon har han dock sett fullständigt orubblig ut. Rör sig lika ledigt på det gyllengröna gräset som på det röda gruset (dessutom ännu bättre nu när gräset vid baslinjen nötts ner). Egentligen bara i semifinalen mot del Potro som han halkat runt och haft lite problem med stadigheten.

När allt detta nu är sagt kan vi gå vidare med att poängtera fem saker som talar för respektive spelare. Vi börjar återigen med Djokovic:

1. FORMEN. Det går inte att säga annat än att världsetta är i superform. Gjorde inte sin bästa match i turneringen mot del Potro (som i sin tur spelade på toppen av sin förmåga) i semin men vann ändå det avgörande setet tryggt och var aldrig nära att förlora.

2. MOTIVATIONEN. Djokovic har bestämt sig för att vinna. Han har återhämtat sig från det tunga nederlaget mot rivalen Nadal i Franska öppna och är fast besluten att bärga sin andra titel i Wimbledon.

3. SERVEN. Djokovic har varit en riktigt skicklig servare de senaste tre-fyra åren. Den är inte den mest imponerade beståndsdelen i hans spel, men är en aning underskattad. I Wimbledon har han servat kassaskåpssäkert – vilket legat till grund för hans enklare segrar fram till semifinalen.

4. PSYKET. Djokovic är förmodligen den mentalt starkaste spelaren på touren. Han har en kuslig förmåga att plocka fram sin absolut bästa tennis när det behövs som mest. Det väger upp de formsvackor han ofta hamnar i mitt under pågående match med råge, eftersom han nästan alltid vinner de viktigaste poängen.

5. VINNARSKALLEN. Novak har vunnit sex Grand Slam-titlar – fem av dem de senaste tre säsongerna. Spelade fyra raka GS-finaler från Wimbledon 2011 till Franska öppna 2012 och vann tre av dem. Har nått finalen i åtta av de senaste elva Grand Slam-turneringarna (bara missat Franska öppna 2011, Wimbledon 2012 och Franska öppna 2013). Djokovic vet vad som krävs för att vinna – och han gör det ofta.

Och så fortsätter vi med Murray:

1. PUBLIKEN. Supportrarna har lärt sig att älska världstvåan kompromisslöst, och har burit fram sitt hemmahopp under hela turneringen. I finalen kommer publiken uteslutande att stå på Murrays sida. Trots Djokovics dominans de senaste åren åtnjuter han inte samma kärlek som Roger Federer på gräset i Wimbledon.

2. SJÄLVFÖRTROENDET. Skotten har utvecklats enormt på det mentala planet. Visst, han skriker fortfarande ut sin frustration och har ibland ett väldigt negativt kroppsspråk, men nu för tiden hittar han sätt att omvandla det till positiv energi. Han gräver djupare och tar sig ur knepiga underlägen med en helt annan sorts beslutsamhet i dag – som mot Fernando Verdasco i kvartsfinalen.

3. SPELSINNET. Andy Murrays taktiska speluppfattning och ”court coverage” kommer verkligen till sin rätt på gräs. När bollträffen inte finns där och spelet sviker har han alltid alternativa lösningar och strategiska ess i rockärmen. Han är en sällsynt smart tennisspelare, helt enkelt.

4. VARIATIONEN. Även Murrays varierade slagregister kommer till sin absoluta rätt på gräs. Slicen biter bättre, han får högre utdelning i egen serve. Men framför allt: tempoväxlingarna och de snabba omställningarna ger större effekt.

5. DEN MENTALA GRAN SLAM-SPÄRREN. Ja, att den inte finns där längre, alltså. Den där spärren, som i princip fick honom att krevera av pressen, försvann redan delvis efter Wimbledon-finalen och guldet i London-OS förra året. I Wimbledon gjorde han en fantastisk match och vann sitt första set i en GS-final, i OS slog han Federer i raka set. Det lade grunden för karriärens första GS-buckla i US Open samma höst.

Jag har tippat Djokovic som vinnare i årets Wimbledon och tänker stå fast vid det. Tror däremot inte att det blir en särskilt enkel seger för världsettan. Murray kommer troligen inte att bjuda på samma offensiva kavalkad som del Potro i semin, men skotten har onekligen andra vapen att utmana Djokovic med.

Hoppas så klart på en femsetare, men tror att Djokovic kan springa hem det här i fyra set. Vem som gynnas i ett eventuellt skiljeset är inte helt lätt att svara på, men tror ändå att det i så fall är Djokovic. Tror inte att den fysiskt krävande semifinalen påverkar honom så speciellt mycket i dag. Han har haft tillräckligt med tid till återhämtning.

Det var det.

15.00 smäller det. Du kan givetvis följa hela kalaset på www.aftonbladet.se. Undertecknad kommer att direktrapportera hela finalen. Ses då!

Finalnerver.

Med vilket annat ord kan den här matchen sammanfattas?

Jag kommer på några till: Kollaps. Härdsmälta. Haveri. Magplask.

First things first.

Marion Bartoli gjorde en riktigt bra insats. Hon levererade – precis som hon gjort genom hela turneringen.

Men spelade hon magiskt? Hade hon krossat Serena Williams, Agnieszka Radwanska eller någon annan med mer erfarenhet i dessa sammanhang?

Nej.

Hon spelade riktigt bra. Kanske inte på den absoluta toppen av sin kapacitet, men nära. Hon gav Sabine Lisicki minimalt med utrymme att jobba sig in i matchen.

Men hon fick också enormt mycket hjälp från 24-rankade tyskan, som var helt ur gängorna redan när hon klev ut på banan och inte hängde med för fem öre i första set. Servade bedrövligt (slog in blott 54 procent förstaservar, vann bara 36 procent av dem) och returnerade ännu sämre (vann sju av 22 poäng i Bartolis serve). De oprovocerade misstagen stod som spön i backen.

För det mesta behövde Bartoli faktiskt inte ens anstränga sig för att störa Lisickis matchrytm. Det räckte med att hålla bollen i spel och vänta på en miss från tyskan (slog totalt 25 oprovocerade misstag i matchen, vilket är mycket med tanke på Wimbledons generösa sätt att räkna).

Bartoli joggade hem första set med 6-1. Vann poängen med överlägsna 31-17.

I pausen verkade det som om Lisicki laddat om. Hon höll sin serve enkelt och visade sedan större initiativförmåga i Bartolis serve.

Men den mentala upphämtningen blev kortvarig.

Setets tredje game varade i över tio minuter, och här kom det som skulle bli spiken i kistan för Lisicki. Bartoli vinner en av matchens längsta, och bästa, dueller med en helt makalös rak backhand, vilket ger henne breakboll. Lisicki tappar sin serve och faller tillbaka ner i formsvackan från första set.

Reprisbilderna visade att den där makalösa bollen från Bartoli landade på fel sida av linjen med någon centimeters marginal. Om Lisicki utmanat (och då fått poängen med sig) hade matchbilden under resten av setet nog kunnat se en aning annorlunda ut.

Lisicki repade sig nämligen aldrig riktigt efter den där missen. Matchen rann henne ur händerna och plötsligt hade Bartoli 5-1. Hon praktiskt taget gav bort tre raka game i hennes hittills viktigaste match i karriären.

Hon räddade förvisso tre matchbollar i egen serve, bröt sedan Bartoli och höll fram till 5-4, men närmare än så kom hon aldrig.

I vad som skulle bli matchens sista game plockade Bartoli fram några av sina absolut bästa servar i matchen, höll blankt – och bärgade sin första Grand Slam-titel med ett ess: 6-1, 6-4.

Utan att förminska Bartolis insats (hon har gjort en genomgående bra turnering och blev i dag den sjätte spelaren under Open era att vinna Wimbledon utan att tappa set) är det helt omöjligt att inte känna sig snuvad på en riktigt bra final. Faktum är att den här finalen till och med var sämre än den mellan Li Na och Victoria Azarenka i årets Australiska öppna, och den var långa stunder fullkomligt bedrövlig.

Vilket känns extremt bittert. På förhand hade den ju en mängd intressanta ingredienser: två skrällfinalister, de första i Wimbledon utan tidigare Grand Slam-triumfer sedan 1998 (då tredjeseedade Jana Novotvá besegrade 16-seedade Nathalie Tauziat), den första finalen utan Serena Williams, Victoria Azarenka eller Maria Sjarapova sedan Franska öppna 2011.

Dessutom där en av finalisterna (Lisicki) slagit ut förstaseedade Williams (i åttondelen) och fjärdeseedade Agnieszka Radwanska (i semin) på vägen mot final.

Nu fick vi en Wimbledonsegrare som visserligen inte tappat set, men som inte mött en enda spelare rankad inom topp 15 och som sprang hem den viktigaste matchen av alla tack vare sin motståndares totala haveri.

Missförstå mig rätt här. Bartoli hade mycket väl kunnat vinna även om Lisicki inte låtit sina nerver kuva henne så totalt. Men det är svårt att säga annat än att matchbilden hade blivit väsentligt annorlunda om hon kommit upp i samma nivå som mot Samantha Stosur, Williams och Radwanska – matcher där hon bjöd på övertygande spel på i princip alla plan.

Lisickis bittra sorti gav Bartoli guldeufori – och i slutet av dagen är det alltid segrarna som räknas.

Bartoli må ha fått en enkel resa till finalen, men väl där gjorde hon det som stora spelare gör:

Hon gav allt och spelade på topp.

Det kan inga enkla lottningar eller haverier i världen ta ifrån henne.

Det riktigt känns i luften att det är finalhelg nu.

Jag tror att det blir svårt för dagens finalister att toppa gårdagens tenniscirkus, som bjöd på en av säsongens bästa matcher (semifinalen mellan Novak Djokovic och Juan Martín del Potro).

Men en intressant final lär det ändå bli – och en förstagångsvinnare i Grand Slam-sammanhang kommer vi att ha fått vid dagens slut.

* * *

MARION BARTOLI (15) – √ SABINE LISICKI (24)

15-seedade Bartoli mot 24-seeedade Lisicki i final, alltså. Förmodligen ytterst få, kanske ingen, som förutsåg den matchupen för några veckor sedan.

Lisicki har redan sluggat sig förbi tre topp 15-spelare: 13-rankade Samantha Stosur i tredjerundan, världsettan Serena Williams i åttondelsfinalen och världsfyran Agnieszka Radwanska i semin.

Den högst rankade spelaren Bartoli slagit hittills är 17-rankade Sloane Stephens i kvartsfinalen.

Lisickis väg till finalen är därför mer imponerande, trots att Bartoli ännu inte tappat set.

Lisicki leder med 3-1 i inbördes möten, 1-1 på gräs (Bartoli vann i raka set i Wimbledon 2008, Lisicki i tre set i Wimbledon 2011).

Så, hur kommer dagens final att se ut?

Tyskan kommer tveklöst att diktera spelet med sin stenhårda serve och sitt blytunga grundspel. Lär flytta runt Bartoli i sidled och dra nytta av hennes begränsade räckvidd (till följd av hennes tvåhandsfattade forehand).

Lisicki har använt stoppbollar flitigt under turneringen och kommer säkert göra det nu också, och kommer troligen få högre utdelning av att jaga Bartoli i djupled än vad Kirsten Flipkens fick i semifinalen. Detta eftersom Lisickis offensiva vapen kommer att pressa tillbaka Bartoli i banan.

Om det här går till tre set tror jag att Lisicki gynnas enormt. Hon har visserligen inte erfarenheten av att spela i en Grand Slam-final (Bartoli var i final i Wimbledon 2007, förlust i raka set mot Venus Williams) men har visat prov på fantastisk mental styrka både mot Serena Williams och Radwanska.

Bartolis bästa chans är därför att gå all-in, förstöra Lisickis matchrytm och ta hem segern i raka set. Frågan är om hon har vapnen till att göra det.

Jag tror inte det.

Hon har visserligen returnerat väldigt bra i sina senaste matcher, men har inte mött någon spelare som ens är i närheten av Lisicki när det kommer till ren kraft. Radwanskas överlägsna taktiska kunnande och varierade slagregister räckte till tre set. Det kan Bartolis frenesi också göra, men jag tvivlar på att hon kan plocka fram det där extra som tydligen krävs för att besegra Sabine i årets Wimbledon.

Jag tror att Bartolis bästa chans är att Lisicki ska bli nervös och tappa fokus i egen serve. Hon har vägrat vika ner sig i de svåraste underlägena hittills, men har som sagt inte erfarenheten av att spela en Grand Slam-final.

Med det sagt hoppas jag på en intensiv finallördag och helst en rafflande tresetare. I slutet av dagen tror jag dock att det blir Sabine Lisicki som fullbordar skrällen.

Vilken tennisdag vi har bjudits på, gott folk!

Det hela började med en episk semifinal mellan Novak Djokovic och Juan Martín del Potro.

Eller ja, den kändes inte så episk till en början. Båda servade visserligen riktigt bra, men Djokovic naggade hela tiden på del Potros serve och bjöd knappt på någonting alls i egen (argentinaren vann blott sju av 31 poäng i sina returgame).

Djokovic fick rättvist med sig breaket och bärgade första set med 7-5.

I andra set svarade han för ett oerhört lojt servegame (slog bland annat en illa vald stoppboll och kom sedan helt fel i positioneringen, vilket gav del Potro tre breakbollar) och hamnade i tidigt underläge. Kunde sedan inte förvalta någon av sina totalt fem breakbollar och tappade setet: 4-6.

Tyckte att Djokovic spelade väldigt otåligt under i stort sett hela andra set, och det fortsatte in på tredje. När det var dags för tiebreak hade världsettan vunnit svaga en av totalt tio breakbollar. Kändes som att han ibland hade svårt att hänga med i det höga tempot och framför allt att slå igenom del Potro, men försökte lik förbannat gång på gång göra just det.

Här anser jag att han borde ha försökt dra ner tempot i stället. Nu är inte hans backhandslice den bästa på touren, men han borde ha nyttjat den oftare än han gjorde. Men framför allt – han borde ha kapat lite fart i sina grundslag och letat vinklar i stället. Tvingat ut del Potro mer i sidled, som han gjorde i första set.

I tiebreaket slog argentinaren bort sig nästan direkt, och dessutom på ett helt bedrövligt sätt. Djokovic hade räddat två smashar och sedan halkat. Världsåttan hade alltså bara behövt peta bollen över nät för klockren winner. I stället dundrar han den i nät.

Efter den fasäden vinner han inte en enda poäng och Djokovic vinner tiebreaket enkelt med 7-2.

I mitten av fjärde set får han sedan ett break med sig, men lyckas inte fullborda. De båda följs åt till ett nytt tiebreak, där Djokovic har två matchbollar. Han bränner båda – och del Potro vänder 4-6 till 8-6.

Novak visar dock omgående varför det är han och inte del Potro som är överlägsen världsetta. I avgörande set får han med sig det där livsviktiga breaket vid 4-3 och får chansen att serva hem matchen.

Efter 46 minuters spel (det näst kortaste setet i matchen) säkrar han slutligen finalplatsen genom att förvalta sin totalt tredje matchboll: 7-5, 4-6, 7-6(2), 6-7(6), 6-3.

Semifinalen i sig blev betydligt mer spännande än vad många hade förväntat sig, men jag måste säga att Djokovic långa stunder inte spelade i närheten av så bra som han gjort tidigare under turneringen – medan del Potro ibland var snudd på omänsklig. Att slå så där extremt hårda forehands från i princip vilken position som helst i banan… Makalöst. När den är hundraprocentig, då är del Potros forehand den tveklöst bästa på touren. I alla fall sett till ren kraft och precision.

Men åter till Djokovic. Det var som att han hade bestämt sig för att spela på ett visst sätt och sedan vägrade vika en tum från sin gameplan, trots att den egentligen hade behövt finjusteras under matchens gång. 48 oprovocerade misstag (mot del Potros 37) är väldigt högt för Djokovic – särskilt med tanke på Wimbledons generösa sätt att räkna just oprovocerade misstag.

Att världsettan slog 80 winners är ännu ett kvitto på den här offensiva strategin. Den gav honom segern i slutänden, men personligen tror jag att han kunnat vinna betydligt enklare om han spelat mer på säkerhet, med större tålamod och nött ner The Tower from Tandil.

Jag är därför en aning kluven till Djokovics prestation i dag. Å ena sidan är det imponerande att slugga sig fram till seger mot en så kraftfull spelare som Juan Martín del Potro, särskilt när han spelar på den här fantastiska nivån. Å andra sidan är jag förundrad över att han inte valde en taktiskt smartare och mer tålmodig strategi.

Hur den här fysiskt krävande drabbningen påverkar honom inför finalen är svårt att säga, men visst hade han gått ut på banan med betydligt större självsäkerhet på söndag om han tagit en mer övertygande skalp i dag.

* * *

Andy Murray fick en något enklare väg till sin fjärde raka Grand Slam-final (Wimbledon och US Open 2012, Australiska öppna och Wimbledon 2013; stod över årets Franska öppna).

Jättetalangen Jerzy Janowicz vann visserligen ett jämnt första set i tiebreak, men tappade sedan två raka set innan det var dags att stänga taket – till Murrays stora förtret.

Janowicz hade då gnällt på domaren i varenda sidbyte under tredje set, eftersom han tyckte att det var för mörkt för att spela vidare. Murray å sin sida ansåg att det knappt var mörkt och att domarens beslut att stänga taket var orättvist.

Är benägen att hålla med Murray här. Tyckte inte att det såg särskilt mörkt ut, och att stänga taket runt 20.30 lokal tid… Nej, det var besynnerligt. Kändes som att domaren föll för Janowicz påtryckningar.

Inte så konstigt med tanke på att han då befunnit sig i något av ett stim, vunnit fem raka game och vänt 1-4 till 6-4.

Det där 20 minuter långa avbrottet medan taket stängdes spelade dock inte så överdrivet stor roll, skulle det visa sig. Snarare positivt för Murrays del. Världstvåan tog en dusch, svalde förtreten – och körde över Janowicz i fjärde set. Matchsiffrorna blev klara 6-7(2), 6-4, 6-4, 6-3 till skotten.

Ja, den här matchen var enklare för Murray än Djokovics semi mot del Potro, men bakom siffrorna döljer sig något annat än en enkel seger per se.

Murray hade vissa problem i dag, nämligen. Han hade otroligt svårt att hitta lösningar på Janowicz serve (inte så konstigt i och för sig – polacken hade ett snitt på 212 km/h i förstaserve i första set). Hans räddning blev ofta den egna serven. Dels för att den i dag var stabil och dels för att Janowicz inte returnerade särskilt bra alls.

Först när Janowicz började tappa sitt övertag i egen serve (förmodligen på grund av det tilltagande mörkret, om vi frågar honom) så kunde också Murray jobba sig in i matchen. Janowicz hade sina chanser i andra set, men det var Murray som tog tillvara på sina och utjämnade. Behöver nog inte påpeka att det är aningen vanskligt att ligga under med 1-4 i tredje set i en Grand Slam-semifinal. Nu tror jag visserligen att Murray hämtat upp ett 1-2 underläge, men ändå.

Fjärde set blev hur som helst snudd på en överkörning. Janowicz – som såg ut att ta i precis allt vad han hade i egen serve, till följd av en hel del missade förstaservar – blev bruten omgående och var helt chanslös i sina returgame.

Murray avslutade matchen med ännu ett break.

Efter alla de skrällar vi bjudits på i årets Wimbledon är det ändå världsettan och världstvåan som gör upp om titeln på söndag, alltså – men de gör det utan att ha glänst i sina respektive semifinaler.

Så återstår bara fyra tappra själar.

En överlägsen världsetta, en beslutsam världstvåa, en knäskadad och vilt sluggande världsåtta – och en sensationell polack.

I morgon avgörs vilka som gör upp om titeln på söndag.

Så här tror jag att de bägge uppgörelserna slutar:

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – JUAN MARTÍN DEL POTRO (8)

Sett till statistiken är dessa båda herrar extremt jämna i årets Wimbledon. 95 procent vunna game i egen serve för Djokovic, 97 procent för del Potro. 31 procent vunna returgame för Djokovic, 26 procent för del Potro. 54 ess var. Och så vidare.

Det kan man nästan inte tro, men då ska man också komma ihåg att Djokovic haft väsentligt tuffare motståndare än argentinaren.

Djokovics väg till semi:
1R: Florian Mayer 6-3, 7-5, 6-4
2R: Bobby Reynolds 7-6(2), 6-3, 6-1
3R: Jeremy Chardy: 6-3, 6-2, 6-2
4R: Tommy Haas 6-1, 6-4, 7-6(4)
Q: Tomás Berdych 7-6(5), 6-4, 6-3

del Potros väg till semi:
1R: Albert Ramos 6-2, 7-5, 6-1
2R: Jesse Levine 6-2, 7-6(7), 6-3
3R: Grega Zemlja 7-5, 7-6(3), 6-0
4R: Andreas Seppi 6-4, 7-6(2), 6-3
Q: David Ferrer 6-2, 6-4, 7-6(5)

Vad jag vill ha sagt med detta? Att Djokovic är snäppet mer överlägsen och att hans resa till semifinalen är mer övertygande.

del Potro är inte långt efter. Han har gjort en fantastisk turnering hittills. Han kanske inte är så nära Djokovic i nivå som han teoretiskt kan komma, men inte långt ifrån.

Hur skulle den här matchen se ut om han faktiskt var så nära i nivå som han teoretiskt kan komma, med samma formtopp fast utan hämmande skada?

Den skulle bli jämnare än oddsen (6,00 gånger pengarna på seger för del Potro) låter påskina. När argentinarens serve och forehand levererar som de gjort hittills är han ett hot även på gräs, trots sin begränsade rörlighet. Det visade han inte minst i London-OS förra året, när han pressade Roger Federer till 36 game i skiljeset och besegrade Djokovic i raka set i bronsmatchen.

Men då var inte ”Djokern” alls i samma form som nu. Det han presterat på gräset hittills, det är mäktigt. Berdych var aldrig ens nära att ta set i går, trots tiebreak i första och dubbla break direkt i andra.

Det är faktiskt svårt att se någon spelare besegra Djokovic när han spelar på den här nivån. För att del Potro ska vinna den här semifinalen krävs alltså att serben kollapsar, på ett eller annat sätt. Att han kommer helt fel in i matchen och sedan inte lyckas hitta sin rytm.

Jag säger inte att del Potro är chanslös. Särskilt inte om han inte hämmas av skadan. Men att han ska vinna tre set mot en Djokovic i den här utomjordiska formen… Nej, det känns inte troligt.

Att han tar set, däremot. Det är ingen omöjlighet alls. Djokovic har inte råd att bjuda på dubbelt break mot en spelare som del Potro.

Det spelar dock inte så stor roll. Jag tror att Djokovic kommer att höja sig ytterligare en nivå och säkra finalplatsen efter en lika övertygande insats som mot Haas i åttondelen och Berdych i kvartsfinalen.

Han har helt enkelt bestämt sig för att vinna Wimbledon i år.

Då spelar det ingen roll att en nästan två meter lång jätte med en kanonarm till forehand och hästspark till serve står i hans väg.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – JERZY JANOWICZ (22)

Så fantastiskt roligt att Janowicz är framme i semifinal. Han har varit den här turneringens stora behållning.

Att han kan slå även de bästa har han redan bevisat. Kanske inte just i Wimbledon, där den hittills högst rankade han besegrat är 15-rankade Nicolás Almagro i tredjerundan (dessutom på spanjorens klart sämsta underlag) men han slog just Murray så sent som i höstas, i Paris Masters (räddade matchbollar i det mötet).

Men det var i bäst av tre set, det var inomhus och det var på hardcourt.

Det här är i bäst av fem set, utomhus och på gräs.

Inte nog med det.

Det är på Andy Murrays hemmaplan.

Världstvåan var verkligen inte på topp mot Fernando Verdasco i kvartsfinalen, det ska vi inte sticka under stolen med. Och varför skulle vi? Det gör ju bara hans seger, efter att ha vänt 2-0-underläge, än mer imponerande.

Mot Janowicz förväntar jag mig att han kommer vara på tårna från start. Det kommer säkert att ta ett tag för honom att arbeta sig in i polackens serve (om han inte inledningsvis servar lika svajigt som mot Jürgen Melzer i åttondelsfinalen), men det tålamodet har Murray.

En trolig matchbild är att Janowicz dikterar spelet med sitt fysiskt kraftfulla spel. Jag hoppas att Murray kommer ta mer framgångsrika offensiva initiativ än mot Verdasco, men jag tror att han kommer fokusera på att rubba Janowiczs matchrytm med tempoväxlingar och enorm slagvariation.

I mångt och mycket tror jag att Murrays erfarenhet blir avgörande. Janowicz är visserligen underdog och har ingenting att förlora, men är inte van vid att spela på den här nivån. Murray visade i går att han är villig att gå ända in i kaklet för att nå sin andra raka Wimbledonfinal.

En Janowicz i den här formen är onekligen en svår prövning på vägen mot det målet.

Men inte tillräckligt svår för en beslutsam Andy Murray framburen av sin hängivna hemmapublik.

http://www.youtube.com/watch?v=n7kMZK6lRug

Vilket drama.

Break emot sig och 0-3 – i avgörande set.

Då vaknade fightern i Sabine Lisicki till liv. Serven, som klickat under hela andra och inledningen av tredje set, blev återigen det vapen hon är i så desperat behov av, och snart hade 0-3 förvandlats till 3-3.

Precis som mot Serena Williams i åttondelsfinalen (fast där låg hon under med 4-1 innan upphämtningen kom).

Lisicki bröt sedan fram till 5-4 och servade för matchen. Den gången räddade sig Agnieszka Radwanska ur knipan och var sedan två poäng från seger vid 6-5, 30-30 och 40-40 i Lisickis serve.

Den tyska sensationen fortsatte att dundra in stenhårda servar och grundslag. Hennes kraftfulla spel var Radwanska övermäktigt – världsfyrans taktiska briljans var helt enkelt inte tillräcklig när Lisicki kunde hålla samma höga tempo som i första set (då hon vann 73 procent av poängen i egen serve, 22 av 30).

Hon gjorde dock en strålande insats, Radwanska. Hon spelade enormt smart och försökte hela tiden hitta alternativa lösningar när hon var så tydligt underlägsen i grundspelet.

Till slut lyckas hon inte stå emot Lisickis kavalkad utan blir bruten vid 7-7 och tyskan servar sedan hem matchen – och säkrar därmed sin första Grand Slam-final i karriären.

– Jag tänkte ”jag har gjort det mot Serena så jag kan göra det i dag också, ge inte upp”. (Skrällen mot Williams) gav mig så mycket självförtroende och jag är bara så glad över att jag klarade det, säger hon efter matchen.

Radwanska lär inte vara helt nöjd med att ha tappat det där breaket i avgörande set, men till hennes försvar ska sägas att Lisicki spelade riktigt riktigt bra efter de tre inledande gamen.

– Det var bara ett break. Hon servade väldigt bra. Så å ena sidan var ett break mycket, å andra sidan egentligen inte. Jag hade många chanser. Var bara två poäng från seger. Sen började hon serva andraservar i 160 km/h. Sen bara vände det, säger en besviken Radwanska efter nederlaget.

I finalen möter Lisicki 15-rankade Marion Bartoli, som körde över dagens andra skrällsemifinalist Kirsten Flipkens i raka set: 6-1, 6-2.

Flipkens själv summerar det hela väldigt bra själv:

– Jag prövade min slice. Hon hade inga problem med den. Jag prövade en stoppboll. Hon tog den. Jag slog en passering, hon kom fram mot nätet. Jag prövade en lobb. Jag prövade faktiskt allt, sammanfattar hon förlusten.

Hon hade visserligen skadekänningar i knäet i andra set, men då var ju överkörningen redan inledd. Flipkens höll sig flytande ett tag med ett break i andra set, men Bartoli bärgade själv fyra servegenombrott och säkrade sin andra Wimbledonfinal (den första förlorade hon mot Venus Williams 2007) efter knappt en timmes spel.

128 spelare har blivit fyra.

Och av de fyra är det bara en som var semifinalseedad: världsfyran Agnieszka Radwanska.

Så udda är 2013 års upplaga av Wimbledon.

* * *

√ AGNIESZKA RADWANSKA (4) – SABINE LISICKI (24)

Strategen Radwanska mot sluggern Lisicki. 1-1 i inbördes möten, Radwanska vann deras senaste i raka set (i Dubai förra året).

Lisicki är ganska klar favorit hos oddssättarna, vilket jag både förstår och inte. Hon får enorm utdelning i sitt tunga grundspel på gräset och följde upp skrällen mot Serena Williams i åttondelsfinalen med en stabil tvåsetsseger över Kaia Kanepi i kvarten.

Men Agnieszka Radwanska i en semifinal i Wimbledon, det är liksom något helt annat. Att Lisicki ligger på runt 1,60 och Radwanska på upp till 2,40 speglar inte det.

Särskilt inte med tanke på att världsfyran vunnit en liknande matchup förhållandevis övertygande så sent som i går, mot Li Na i kvartsfinalen. Världssexan gjorde en strålande – och ursinnigt offensiv – insats, men räckte alltså inte till mot Radwanska.

Jag tycker faktiskt att hennes resa till semin har varit mer imponerande än Lisickis. Hon har krånglat sig ur mentalt tuffa lägen och besegrat flera svåra motståndare på vägen. Lisicki chockslog Williams, vilket smäller högre sett till enskild prestation, men världsettan gjorde verkligen en slät figur i den matchen.

Segern mot Samantha Stosur i åttondelsfinalen var visserligen imponerande, men Lisicki har inte mött en spelare med så här pass defensiva kvaliteter tidigare i turneringen. Tror inte att hon kommer få lika hög utdelning i egen serve, och håller bara Radwanska duellerna vid liv är det bara en tidsfråga innan semifinalnerverna gör sig påminda.

Summa summarum: Lisicki kommer att försöka blåsa Radwanska av banan. Radwanska kommer att försöka utmanövrera Lisicki på det taktiska och mentala planet.

Återstår att se vilken taktik som blir den mest framgångsrika.

Själv tror jag på den taktiska.

* * *

√ MARION BARTOLI (15) – KIRSTEN FLIPKENS (20)

Snudd på omöjlig match att tippa. Flipkens har visserligen en bra serve, men som Bartoli returnerade mot Sloane Stephens i kvarten kommer hon inte att få i närheten av så hög utdelning som mot Petra Kvitová.

Samtidigt servade Bartoli bedrövligt mot Stephens och har överlag inte serven som sitt främsta vapen.

Nästan lika dynamisk matchbild som Radwanska-Lisicki, fast i stället för taktik mot aggressivitet möts här iskyla och frenesi.

Det vore onekligen kul om Flipkens saga hölls vid liv ända till på lördag, men jag tror att det blir två tidigare Wimbledonfinalister i finalen: Radwanska mot Bartoli.

”Magiska piller” hjälpte Juan Martín del Potro.

Det benhårda psyket och formtoppen hjälpte Novak Djokovic.

Överlägsenheten hjälpte Jerzy Janowicz.

Och publiken hjälpte Andy Murray.

Ja, frågan är om inte världstvåan får tillskriva sina supportrar en del av segern. För under en stor del av matchen var det det egna spelet som höll på att sätta krokben för honom.

Extremt formtoppade Fernando Verdasco pumpade nämligen på från start, drämde in andraservar i 190 km/h och pressade hemmafavoriten i varenda duell.

Murray hade enorma svårigheter med att hitta sin matchrytm och efter knappt en och en halv timme låg skotten under med 2-0 i set.

Och det var Andy himself som bäst gav uttryck för vad alla vi tittare tänkte:

”Andy, vad håller du på med?!”, skrek han i högan sky efter de där tre brända breakbollarna när Verdasco servade hem andra set.

Han lyckades hålla känslorna något sånär i styr och sprang ursinnigt hem tredje set, 6-1. Fjärde set var betydligt jämnare – Murray förvaltade sin enda breakboll och räddade de fyra han hade emot sig, och så hade vi ett skiljeset framför oss.

Det kändes faktiskt som att Verdasco hade ett pyttelitet övertag i det där femte setet. Murray bjöd inte på några breakbollar, men fick slita för i stort sett varje poäng. Samtidigt var Verdasco inledningsvis iskall så fort ett litet litet läge öppnade sig för Murray. 15-30 blev 30-30 efter ess i andraserve. 0-15 blev 15-15 efter ursinnig offensiv press. Och så vidare.

Fram till setets elfte game. Verdasco sviktade lite och förlorade en fantastisk 20 slag lång duell vid 30-30. Slår sedan en andraserve i 175 km/h, men den blir inte tillräckligt snäv. Murray får tillbaka bollen i spel, Verdasco slår bort sig några slag senare. Murray servar därefter hem matchen blankt: 4-6, 3-6, 6-1, 6-4, 7-5.

All heder åt Verdasco, han gjorde en makalös match och har tillryggalagt en fantastisk turnering. Hittade verkligen formen som från ingenstans, precis när vi börjat räkna ut honom fullständigt.

Men ännu mer imponerande av Murray att hålla känslorna i styr och hitta sätt att vinna när spelet klickade. Spelade oerhört defensivt i framför allt femte set, och det var helt rätt taktik i dag. Verdasco hängde nämligen inte bara med i duellerna utan var ofta direkt överlägsen (mycket beroende på att skotten slog bort sig så fort han tryckte på lite i sina grundslag). Viktigt då att försöka störa rytmen och hela tiden tvinga till några slag extra. Stressa fram misstag.

Ja, Murray vann den här matchen på det mentala och taktiska planet, helt klart. Och stödet han får från läktarna är inte att leka med. I slutet av matchen var det verkligen ”fotbollsstämning”. Hela arenan jublade efter varenda poäng Murray vann. Publiken bär verkligen fram Murray i den här turneringen.

Oerhört viktigt mot Jerzy Janowicz i semifinalen. Polacken har inte bara en blytung serve och är grymt aggressiv, utan mixar även upp spelet med sina oväntade (och effektiva) stoppbollar.

Janowicz vann för övrigt sin kvartsfinal mot landsmannen Lukasz Kubot enkelt: 7-5, 6-4, 6-4. Hade totalt sex breakbollar mot sig men räddade alla. Förvaltade själv tre av totalt tio, en per set.

Första semifinalen i karriären för Janowicz. Dessutom är han, med sina 22 år och 236 dagar, den yngsta herrspelaren att nå semi i Wimbledon sedan Andy Murray 2009 (då 22 år och 51 dagar). Faktiskt den enda av de unga framtidslöftena som nått så långt i Grand Slam-sammanhang. Det ska vi givetvis skriva mer om när tillfälle ges.

* * *

Tomás Berdych hängde med riktigt bra mot Djokovic inledningsvis. Fram till tiebreaket, som han i princip gav bort.

Och världsettan punkterade sedan matchen tidigt i andra set. Berdych bärgade dubbla break och servade för 4-0, efter att Djokovic förlorat fyra raka poäng vid 40-15 i föregående game.

Då svarar Novak med att själv vinna tre raka game – och håller sedan till 4-3.

Jag säger inte att det är så, men det kändes faktiskt nästan som att det var en genomtänkt strategi, för att få Berdych ur gängorna mentalt. Han uppträdde verkligen otroligt lojt i de där tre inledande gamen, särskilt i det tredje där han som sagt hade 40-15 i egen serve.

Men så, från ett game till ett annat, förvandlas han från prins Adam till He-Man och kör över Berdych fullständigt: 7-6(5), 6-4, 6-3.

Så fick världssexan äta upp sina ord inför matchen, till slut. Det räcker liksom inte med att man vet hur man ska besegra Djokovic – man måste göra det också. Och det är inte så enkelt som det låter, när han är i så här bra form.

Djokovic möter nu del Potro i semifinalen. Vilket känns som den bästa tänkbara semifinalen på den övre halvan, faktiskt. Förutsatt att argentinaren kommer till start. Trots att han fullföljde kvarten mot David Ferrer finns ju risken att han måste kasta in handduken redan före matchstart.

Han skadade alltså sitt redan skadade knä i matchens första game. Såg inte alls bra ut och det var nog många som räknade ut världsåttan där och då, givet hans skadehistorik.

Men han fick sig ett par ”magiska pillar”, haltade tillbaka ut på banan och gjorde en fenomenal match. Han kunde knappt gå till en början. Kanske var det just därför han bestämde sig för att bara panga på utav bara h-vete, bära eller brista.

Några game senare var skadan som bortblåst – och sedan rann det iväg snabbt. 6-2 blev 6-4, och plötsligt var det dags för tiebreak i tredje set.

Ett tiebreak som del Potro avslutade på bästa tänkbara sätt. I vad som måste ha varit den längsta duellen i matchen pressar de båda krigarna varandra i sidled. Ferrer skickar en snäv forehandcross som för de flesta åskådare nog trodde skulle ge spanjoren poängen – men argentinaren hinner ifatt och petar in den i den enorma döda yta till vänster om Ferrer.

Ferrer är chanslös.

del Potro lägger sig ner i en euforisk hög på gräset.

Karriärens första Wimbledon-semifinal är säkrad.

Som han servade och pangade, världsåttan. I andra set vann han 94 procent av poängen i sin förstaserve (15 av 16). 83 procent i andraserve. Otroligt. Vann över 80 procent av poängen bakom förstaserven i samtliga set och landade på 87 procent (mot Ferrers 64).

Det ska samtidigt sägas att Ferrer gjorde en riktigt dålig match. Kanske slappnade han av efter del Potros skada, trodde att han skulle vinna enkelt. Inte likt honom, men inte heller helt omöjligt. För som han returnerade i framför allt första och andra set… Nej, det var bedrövligt.

Nog för att argentinaren har en makalöst bra serve och följer oftast upp den med en färgsprakande forehand, men en så bra returtagare som Ferrer ska inte vara så där chanslös, trots att det är på gräs.

Han kom helt fel in i den här matchen, spanjoren. Något annat kan inte sägas.

Ska bli rysligt intressant att se vad del Potro kan åstadkomma mot Djokovic i semifinalen. Hoppas verkligen att han är fit for fight, för med den där bössan ska han kunna sätta press på världsettan och göra det åtminstone en aning spännande.

Då så, gott folk.

Vi är framme vid kvartsfinalerna även på herrsidan i årets Wimbledon.

Alltid lika vemodigt, eftersom det betyder att grässäsongen går mot sitt ofrånkomliga slut (Newport spelas visserligen på det gyllengröna underlaget men känns som smulor efter den stora gräslimpan).

Skrällarna har kommit och gått och nu är det alltså last eight standning.

Det är egentligen helt sanslöst att det blivit så här. Det som på förhand var den svagare halvan (övre) har nu blivit den klart starkaste. Inte så konstigt, med tanke på att Rafael Nadal blivit Lukasz Kubot, Roger Federer blivit Jerzy Janowicz och Jo-Wilfried Tsonga blivit Fernando Verdasco på den undre.

Endast Andy Murray av de kvartsfinalseedade spelarna överlevde första veckan. På övre halvan gör samtliga upp om semifinalplatserna.

Sanslöst, som sagt.

Hur som helst. Vi börjar med den starkare halvan:

* * *

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – TOMÁS BERDYCH (6)

Ja, Berdych har besegrat Djokovic i Wimbledon tidigare. I raka set, dessutom.

Men det var tre år sedan. Mycket har hänt sedan dess (till exempel elva raka segrar för Novak, tills Berdych äntligen bröt förlustsviten på gruset i Rom i maj).

Att det ska hända igen… Nej, jag bedömer det som ytterst osannolikt. Djokovic har utvecklat sitt spel på gräs enormt de senaste åren och är dessutom i vansinnigt bra form. Överkörningen av Tommy Haas, en i grunden mycket skicklig grässpelare, i åttondelsfinalen är ett bra kvitto på det.

Han räds inte Berdychs kraftfulla tennis normalt – och definitivt inte när han är så här formtoppad.

Med den där kvartsfinalen för tre år sedan, och det faktum att även Berdych sett stark ut så här långt, i bakhuvudet ligger det så klart nära till hands att tro att han ska kunna störa världsettan. Precis som vi trodde om Haas, eftersom han har spelet i sig för att göra det. Särskilt på gräs.

Men nej, jag tycker att världssexan ska känna sig nöjd om han blir den första i årets Wimbledon att ta set mot Djokovic.

* * *

√ DAVID FERRER (4) – JUAN MARTÍN DEL POTRO (8)

Så var de här igen då. Möttes som bekant i åttondelsfinalen förra året. Den gången blev det busenkel seger för Ferrer i raka set.

Kan bli något liknande i år. Nu tror jag visserligen inte att del Potro bara vinner åtta game, men jag har svårt att se honom vinna den här matchen. Särskilt inte med tanke på skadekänningarna. Slog Andreas Seppi i raka set i åttondelen (6-4, 7-6, 6-3) men sade efter matchen att han fortfarande har ont i knäet.

Väldigt tufft att möta Ferrer med skadekänningar. Argentinaren tenderar dessutom att vika ner sig mentalt när han inte känner sig hundra fysiskt. Som att han liksom gör skadan värre än vad den egentligen är och därför inte presterar. Att han ligger under med 2-6 i inbördes möten, inte besegrat spanjoren sedan 2009 och har svaga 1-7 i set på deras tre senaste matcher gör inte direkt saken bättre.

Jag hoppas att del Potro är fysiskt fit och att han bjuder upp till ordentlig kamp. Jag hoppas faktiskt till och med att han vinner, för han förtjänar verkligen framgångar i de allra största turneringarna efter alla sina skadeproblem.

Men nej, på förhand känns det ändå som att Ferrer kommer vinna det här. Om inte annat så genom att nöta ner honom. Som han gjort med så många spelare så många gånger förr.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – FERNANDO VERDASCO (54)

8-1 i inbördes möten för Murray. Enda förlusten kom i Australiska öppna 2009, då spanjoren följde upp med att besegra Tsonga innan han föll mot landsmannen Nadal i semifinalen. Han hade en ordentlig formtopp den gången, kan man säga.

Som nu?

Ja, han är onekligen i ett ruggigt stim, Verdasco. Och när han spelar så här bra så kan han faktiskt utmana även de allra bästa.

Men Murray i Wimbledon 2013?

Nej, jag tror inte det.

Han kommer säkerligen att tro att han kan vinna, och det är alltid en av nycklarna till seger. Tror man inte själv att man har chansen att vinna så hittar man alltid sätt att förlora på.

Däremot är han troligen, precis som alla andra, smärtsamt medveten om att han också kan förlora – och förmodligen kommer göra just det.

Har väldigt svårt att se hur Verdasco ska komma åt Murray. Han har servat väldigt bra, hittar omöjliga vinklar och är oerhört säker i bollandet. Det räcker dock inte. Det måste till något extra för att slå Murray på gräs, och jag tycker mig inte ha sett det hos Verdasco.

Kanske sparar han på krutet. Gömmer trumfkortet i rockärmen. Det kan man hoppas, för det vore kul om han satte ordentlig press på världstvåan.

Som ändå kommer att vinna det här i slutet av dagen. Allt annat är en ordentlig skräll.

* * *

√ JERZY JANOWICZ (22) – LUKASZ KUBOT (130)

Jag är nog inte ensam om att ha lite svårt för att tagga inför den här matchen. Janowicz svåraste test kom i tredje omgången mot Nicolás Almagro. När han svepte förbi spanjoren i raka set gav det honom tillräckligt med självförtroende för att kunna ta sig till sin första Grand Slam-kvartsfinal i karriären trots en relativt svag insats mot Jürgen Melzer.

Att han då ska vika ner sig mot på papperet betydligt sämre landsmannen Kubot… Nej, jag har svårt att se det.

Missförstå mig rätt här. Kubot är ingen dålig spelare, sin låga rankning till trots. Ja, att han tagit sig så här långt beror uteslutande på lottningen och skrällarna i inledningen av turneringen (skulle ha mött Nadal i andra omgången) men han är en i grunden kompetent spelare, som dessutom kan spela grästennis.

Om Janowicz spelar som mot Almagro blir det överkörning och seger i raka set. Spelar han som mot Melzer blir det seger med 3-1. 22-åringen måste alltså göra en väldigt slät figur (samtidigt som Kubot spelar på sin absoluta topp) för att förlora det här.

Sådant där kan så klart bli en naggande flisa i huvudet. Känns ändå som att Janowicz har tillräckligt starkt psyke för att palla pressen av att vara klar favorit. Har som sagt väldigt svårt att se att han plötsligt ska vika ner sig nu när han tagit sig så långt.

Det står nu klart att det blir en förstagångsvinnare i Wimbledon i år.

Detta sedan 2011 års mästare Petra Kvitová förlorat mot Kirsten Flipkens i kvartsfinalen: 4-6, 6-3, 6-4.

Förra året var Flipkens rankad 262 och fick inte ens chansen att kvala in till Wimbledon. Nu har hon säkrat sin första Grand Slam-semifinal i karriären (har dessförinnan tagit sig till åttondelsfinal en gång, i årets Australiska öppna).

Och det är inte bara en förstagångsvinnare i Wimbledon vi kommer att bjudas på, utan en förstagångsvinnare över huvud taget i Grand Slam-sammanhang.

Agnieszka Radwanska (som slog Li Na i ännu en tresetare: 7-6, 4-6, 6-2) och Marion Bartoli (som spöade framtidslöftet Sloane Stephens i raka set: 6-4, 7-5) har spelat varsin final tidigare (båda i Wimbledon) men förlorat.

Det har givetvis sin tjusning för oss redan frälsta, men för den stora massan var nog Wimbledon över när Sabine Lisicki skickade ut dominanta världsettan Serena Williams i gårdagens åttondelsfinal.

Apropå dagens matcher tycker jag till att börja med att Kvitová återigen vek ner sig. Flipkens gjorde en riktigt bra match, och hennes iskyla i viktiga lägen var grymt imponerande, men det var som om världsåttan inte orkade fullfölja matchen mentalt. Servegamet vid 4-4 i avgörande set var fullständigt bedrövligt och trots två räddade matchbollar var hon totalt underlägsen när Flipkens servade för matchen.

Det hade hon inte behövt vara. Vid 15-0 fick hon sin chans i andraserve men brände den med en för henne så typisk brist på tålamod. När hon räddat de där två matchbollarna fram till 30-40 hade hon behövt vara på tårna och bara fått tillbaka bollen i spel – i stället släpper hon ett ess förbi sig.

Nej, Flipkens var verkligen den klart stabilaste spelaren i dag och det gav henne semifinalbiljetten. Oerhört välförtjänt. Kvitová måste få ordning på skallen. Och även fysiken. Såg rätt sliten ut mot slutet av tredje set.

* * *

Jag trodde inte på Bartoli inför matchen, men som hon returnerade! Hade ju enorma problem i egen serve, men vad spelar det för roll när man skickar tillbaka motståndarens servar med sådan frenesi. Vann 35 av 64 poäng i sina returgame, det vill säga 55 procent. Mycket bra.

Många servegenombrott i matchen över huvud taget: sex för Bartoli, fyra för Stephens. Amerikanen lyckades alltså bara hålla sin serve fem gånger, eller 45 procent av servegamen. Det säger en del om Bartolis returnerande. Särskilt med tanke på att Stephens faktiskt servade betydligt bättre än henne.

* * *

Matchen mellan Agnieszka Radwanska och Li Na blev precis så jämn som jag hade hoppats på. Faktiskt klart jämnare spelmässigt än det faktiska resultatet: 7-6(5), 4-6, 6-2.

Radwanska behövde totalt åtta matchbollar för att knyta ihop säcken i tredje set – två i Li Nas serve, två i egen.

Matchens allra sista game blev någon sorts gestaltning av hela matchen, i miniatyr. Bara det enda gamet höll på i vad som ibland kändes som en hel match mellan John Isner och Nicolas Mahut, innehöll drygt 20 poäng, tre breakbollar och sex matchbollar.

Och de där kvaddade matchbollarna var verkligen inga slarviga poäng från Radwanskas sida (bortsett från dubbelfelet på första matchbollen). Det var intensiva, rysligt jämna och helt ovissa dueller. Som den slutgiltiga striden mellan Li Nas sylvassa offensiv mot Radwanskas massiva försvarsmur.

Unstoppable force mot immovable object, typ.

Åttonde gången gillt för Radwanska, som nu är klar för sin andra raka Wimbledon-semifinal.

* * *

Sabine Lisicki hade inga större bekymmer mot Kaia Kanepi: 6-3, 6-3. Tappade sin serve en gång (i andra set) men bärgade själv fyra servegenombrott (två per set). Vann 79 procent i egen serve och 68-54 i poäng totalt. Hyfsat överlägset.

* * *

Så här ser alltså turneringsträdet ut inför semifinalerna:

Räck upp en hand om du tippat de här spelarna bland de fyra sista.

Gissar att de flesta har ett av fyra rätt: Agnieszka Radwanska.