Nu hoppas vi kunna behålla momentum och dundra på under hela säsongen.
På menyn i detta rykande färska avsnitt av Sportbladets Tennispodcast står förstås Monte Carlo och Stanislas Wawrinkas triumf.
Har han etablerat sig som en given topp 5-spelare nu? Kan han rentav utmana om titeln i Franska öppna – och avsluta året som världsetta? Vi analyserar schweizarens framgångar och framtida chanser.
Dessutom:
• Hur påverkar Novak Djokovics skada serbens chanser att bärga sin efterlängtade Franska öppna-buckla? Och behöver vi oroa oss över Rafael Nadals formsvacka?
• NÖRDKOLLEN: Vi grottar ner oss i wild card-träsket. Vilka får flest? Tar de tillvara på sina gyllene chanser? Kan det missgynna spelare att få många wild cards? Borde det införas något sorts tak eller striktare regler?
• Vi tar tempen på svensk tennis efter Elias Ymers och Rebecca Petersons senaste framgångar!
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
• Toppen oförändrad. Rafael Nadal fortfarande världsetta alltså, med god marginal. Novak Djokovic tvåa, Stanislas Wawrinka trea och Roger Federer fyra. På säsongsrankningen ser det dock helt annorlunda ut, men den pratar vi mer om lite längre ner.
• David Ferrer åter världsfemma efter en finfin insats i Monte Carlo. Är spanjoren på väg ur sin lilla formsvacka? Grussäsongen är ju hur som haver hans time to shine.
• Milos Raonic ny världsnia, medan skadade Richard Gasquet ramlat ur topp 10.
• Tommy Haas klättrar två steg uppåt, till plats 14 – trots att han inte spelat sedan Indian Wells. Detta eftersom Grigor Dimitrov misslyckades med att försvara sina poäng från i fjol (likaså Mikhail Juzjnyj).
• Guillermo Garcia-Lopez sex snäpp upp, till plats 32, efter sin imponerande prestation i Monte Carlo (slog ut Alexandr Dolgopolov och Tomás Berdych, innan han föll mot Novak Djokovic i kvarten). Spanjoren har klättrat 30 placeringar sedan början av året. Starkt!
• Wawrinka etta med 500 poängs marginal ner till Djokovic. Federer trea, Nadal fyra. Andy Murray först på plats 10, efter Grigor Dimitrov, Fabio Fognini och Alexandr Dolgopolov. Det hade man ju kanske inte förutspått inför säsongen. Sannolikheten att Wawrinka är världsetta vid årets slut? Man ska aldrig säga aldrig, men nog måste den bedömas som ganska liten ändå. Att han ska cementera sin position inom topp 5 däremot, det är ju verkligen ingen omöjlighet.
• Marin Cilic och Kei Nishikori strax utanför topp 10. 12 spelare med 1,000 poäng eller mer, för övrigt. Onekligen en intressant säsongsrankning. Ytterst tveksamt att världsrankningen ser ut så här i slutet av säsongen, dock. Tycker att någon av Dimitrov, Cilic och Nishikori borde kunna norpa en plats, på bekostnad av nuvarande världstian John Isner (eventuellt även Juan Martín del Potro). Såvida inte Raonic tar den, förstås. Har ju bäst utgångsläge trots att han ”bara” återfinns på plats 18 på säsongsrankningen. Känner man Dolgopolov rätt så kommer det snart en formdipp och Fognini har inte tillstymmelsen till den stabilitet som krävs.
Det är listan över de 30 senaste Masters-vinnarna.
11 raka hade Big Four bärgat inför finalen i Monte Carlo 2014. 28 av de senaste 29.
Sen kom Stanimal the Animal och skrev in sitt namn bland mästarna på allvar.
I en tid då det vi brukade kalla för Big Four – Rafael Nadal, Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray – lagt beslag på 34 av de 36 senaste Grand Slam-bucklorna och dominerat Masters-turneringarna sedan den nya högsta ATP-serien (Grand Slam är ITF-sanktionerade) introducerades 2009 har det varit en mer eller mindre omöjlig uppgift för övriga toppspelare att bärga de finaste titlarna.
Det är nästan som att vissa har nöjt sig med att stå i skuggan av dessa fyra giganter och leva på brödsmulorna de lämnar efter sig.
Vid enstaka tillfällen har vissa spelare borrat sig igenom det tjocka lagret av suveränitet och chockat tennisvärlden. David Ferrer vann vid 30 års ålder sin första Master i karriären i Paris 2012, efter seger över en annan skrällfinalist: då 21-årige Jerzy Janowicz.
Tre år tidigare, 2009, var det argentinaren Juan Martín del Potro som visade vägen, när han i US Open körde över Rafael Nadal i semifinalen och krigade sig fram till sin första och hittills enda Grand Slam-buckla i karriären efter en femsetsrysare mot Roger Federer i finalen. Han var då den första utanför Big Four att vinna en Grand Slam-turnering sedan Marat Safin slog Lleyton Hewitt i Australiska öppna 2005.
Den riktigt svåra utmaningen kommer dock efter en sådan triumf, när du står mitt i strålkastarljuset och folk förväntar sig att du ska fortsätta leverera. del Potro har haft förtvivlat svårt att följa upp den där succén på Flushing Meadows. Han tog sig visserligen till final i World Tour Finals senare samma år (förlust mot Nikolaj Davydenko) men har sedan dess som bäst spelat semifinal (Wimbledon 2013). I Masters-sammanhang har han spelat tre finaler och förlorat samtliga – mot medlemmar av Big Four (Murray i Cincinnati 2009, Nadal i Indian Wells 2013, Djokovic i Shanghai 2013).
När Stanislas Wawrinka triumferade i Melbourne för tre månader sedan var det därför inte en självklarhet att han skulle fortsätta gräva guld världen över. Han hade bestigit ett av de högsta bergen – men det finns fler hinder att övervinna på hans karriärsstig.
Att snuva Big Four på en Master var ett av de hindren.
Och det fick han bocka av från sin checklist redan här i Monte Carlo.
I Australiska öppna besegrade han en av sina största demoner: Novak Djokovic. Efter den förlösande kvartsfinalen flöt det bara på, och väl i finalen höll han huvudet kallt mot en av ryggskada och monsterblåsa plågad Rafael Nadal.
I Monte Carlo stod han öga mot öga med en annan nemesis: Roger Federer.
1-13 i inbördes möten.
Blott fem vunna set på 14 matcher.
Det är en ganska brant backe att klättra.
Stanislas Wawrinka.
Och visst märktes det att fanns en del nerver i den här matchen, som inledningsvis kändes smärtsamt avslagen. De oprovocerade misstagen stod som spön i backen (från båda håll) och det fanns ingen riktig intensitet i duellerna. Det var trevande. Wawrinka var å sin sida något övertänd i vissa lägen, medan Federer ibland mest såg ut att bara slarva.
Federer var dock den som hade det spelmässiga övertaget och plockade första set med 6-4. Relativt kontrollerat också, ska sägas. Han vann 65% av poängen i egen serve och hade bara en breakboll mot sig. Förvaltade själv en av de två breakbollar han fick.
Andra set fortsatte i ungefär samma stil. Det bjöds visserligen på en del spännande dueller och tennisgodis, men det var överlag inte särskilt välspelat och det fanns ingen riktig nerv.
Även i andra set hade Federer ett litet spelmässigt övertag (tappade visserligen sin serve tidigt, men bröt tillbaka omgående – blankt, dessutom). Det hade säkerligen mycket att göra med det initialt dåliga vädret. Regnet gjorde banan tung, vilket medförde att Wawrinka inte riktigt fick fart på sin dödliga backhand (många oprovocerade misstag på just backhandsidan i dag). Federer å sin sida brukar inte besväras lika mycket av att underlaget ”dör” vid sådana väderförhållanden. Inte som att det direkt gynnade Federer, alltså. Mer att det missgynnade Wawrinka.
Världstrean bet sig hur som helst kvar i matchen, mycket tack vare stabilt servande: han hade bara en breakboll mot sig och förlorade blott 10 poäng i egen serve under hela setet.
I tiebreaket fick han med sig ett tidigt minibreak och gick fram till 6-3.
Kommer ni ihåg att jag inför matchen skrev att jag hoppades på en tokjämn match med ett dramatiskt crescendo som avgörs i någon enstaka duell? Det avgörande ögonblicket kom vid ställning 6-5, när Federer bergsäkert räddat två setbollar i egen serve. Om Wawrinka inte stått pall för pressen där, med 0-1 i set och två mosade setbollar i en match där han dittills fått slå ur ett (om än svagt) underläge, då hade inte jag klandrat honom.
Men det gjorde han inte.
I stället smällde han in en resolut serve och pressade fram ett öppet smashläge, där han var skoningslös.
Att regnet tystnade, molnen skingrade sig och solen kom för att beskåda finaldramat kändes nästan poetiskt.
Den där smashen (om vi nu ska prata i poetiska metaforer; jag menar givetvis att han vann setet) gav Wawrinka en ordentlig självförtroendeboost – och hade exakt motsatt inverkan på Federer.
Världsfyran vek ner sig mentalt efter tiebreaket. Wawrinkas självförtroende – kanske i kombination med det pånyttfödda vädret – gav honom ett rejält spelmässigt övertag. Plötsligt stod det 4-0 och matchen var på väg att rinna Federer helt ur händerna.
Han slipade till de där siffrorna något, men stod ändå chanslös mot Wawrinkas bombardemang från baslinjen. Federer hittade inga svar, sjönk allt längre ner i banan och övergav sin tidigare aggressiva taktik till förmån för en mer passiv, och mindre effektiv, strategi.
Mycket stark vändning av Wawrinka, detta. Jag menar, att Federer vann poängen i andra set med 40-39 (ledde med 35-32 inför tiebreaket) stärker bara min uppfattning att han faktiskt hade ett litet spelmässigt övertag fram till the very end (”slutet” i den meningen var alltså tiebreaket, för efter det var matchen förlorad).
Den där uppförsbacken jag pratade om tidigare kan ju knappast ha varit mindre brant efter första set. Eller i andra sets tiebreak, där ett enda minibreak kunde ha kostat honom hela matchen. I stället var det han som fick med sig ett minibreak, och det redan i den allra första poängen – och det kostade Federer segern.
Förutom att det här var dagen då Stanislas Wawrinka vann sin första Master och på allvar tog steget upp i den yttersta eliten kommer den här matchen troligen inte gå till historien som en av de mest minnesvärda.
Men vad gör det?
Nu när den gett oss en Stanislas Wawrinka som vi på riktigt kan räkna med framöver.
Plötsligt känns inte en andra raka Grand Slam-buckla fullt så otänkbart längre…
Sist två schweizare möttes i en ATP-final förlorade Roger Federer.
I dag ska han försöka vinna sin första Masters-buckla sedan Cincinnati 2012 (22:a totalt i karriären).
Stanislas Wawrinka kämpar å sin sida för sin första i karriären.
Det blev alltså inte ännu en finalrepris mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic i Monte Carlo. Nadal gjorde en plattmatch mot David Ferrer i kvartsfinalen (6-7, 4-6) och Djokovic hämmades av sin handledsskada mot Roger Federer i gårdagens semifinal (5-7, 2-6).
Om vi ska börja med en snabb recap av dessa matcher (och övrig kvartar/semifinaler) så kan vi konstatera att David Ferrer svarade för en formidabel insats mot Nadal. Ja, världsettan gjorde förvisso en oerhört blek insats, men det går inte att förneka det faktum att Ferrer kommit att bli något av en mardrömslottning för Nadal – i alla fall i tresetsmatcher. Att Ferrer slår honom utan att ens vara i överdrivet bra form är ytterligare ett kvitto på det.
Novak Djokovic.
Och Nadal då, vad finns det för slutsatser att dra där? Inga direkt världsomvälvande. Gjorde en riktigt dålig insats i Indian Wells också men studsade tillbaka redan veckan därpå, i Miami (finalförlust mot Djokovic). Att han inte skulle kunna upprepa sin magiska säsong 2013 var väntat, och han var trots allt svag i Monte Carlo redan förra året. Han har dock inlett året svajigt. Blir intressant att följa hans framfart i Barcelona, Madrid och Rom.
Djokovic? Den där handledsskadan – som han i början av turneringen inte villa prata om – visade sig vara värre än vi trodde. Mot slutet av första set mot Federer kunde han knappt serva, och han grinade illa efter vissa dueller. Smart av Federer att mata på mot hans forehand. Utnyttjade sin motståndares svaghet på bästa sätt där, eftersom det redan i inledningen av matchen stod klart att Djokovic hade som mest problem just på forehandsidan.
Återstår att se exakt hur allvarlig skadan är. Förhoppningsvis är han fullt återställd till Madrid.
Även om man bortser från skadan så gjorde Federer en strålande match och har sett pigg ut hela turneringen. Jo-Wilfried Tsonga var visserligen överraskande bra mot i kvarten, men kunde inte stå emot när schweizaren väl fått ordning på sitt klickande grundspel. Även en fullt frisk Djokovic hade troligen fått problem i semin.
Så, är det nu dags att blicka framåt, mot eftermiddagens final?
Vi gör så.
* * *
STANISLAS WAWRINKA (3) – ROGER FEDERER (4)
92,8.
Det är Federers vinstprocent mot Wawrinka. 13-1 i inbördes möten. Wawrinkas enda seger kom just här i Monte Carlo för fyra år sedan, i åttondelsfinalen 2009. Bortser man från den segern har han vunnit blott tre set mot 17-faldiga Grand Slam-mästaren.
Det är rätt så överlägsna siffror, om man säger så. Och ser man enbart till dem är chansen stor att Federer går segrande ur den första ATP-finalen som spelats mellan två schweizare sedan 13 februari 2000 (då Federer föll mot Marc Rosset i en tresetsrysare i Marseille: 2-6, 6-3, 7-6).
Men Wawrinka är inte samma spelare som han var under majoriteten av deras tidigare möten. Redan i Shanghai 2012 var han nära att slå sin nemesis, men föll i en tresetare efter att ha tappat andra set i tiebreak (4-6, 7-6, 6-0). Även i Indian Wells förra året pressade han fram ett avgörande set (6-3, 6-7, 7-5).
Och sedan det där senaste mötet i Indian Wells har han dessutom vunnit sin första Grand Slam-titel i karriären – och han slog både Djokovic och Nadal på vägen dit.
Detta blir hans tredje Masters-final i karriären (Rom 2008, Madrid 2013) och om han någonsin ska slå Federer i en Master så har han störst chans att göra det här. Nu är Federer förvisso ingen Bambi på halt grus, men att underlaget inte hör till hans favoriter är ingen hemlighet.
Grus är däremot Wawrinkas överlägset bästa underlag. Ja, i grunden passar hans spel bra för lite snabbare underlag, men det är först på senare år han hittat den jämnhet på hardcourt som han nästan alltid haft på grus. Att grus passar honom så bra handlar delvis om att han inte är så överdrivet snabb. Den extra tiden han får att komma rätt till bollen gör honom farligare i defensiven och ger honom bättre lägen att placera sina giftiga vinklade slag.
Mot David Ferrer i semifinalen styrde han spelet precis som han ville och hade hela tiden ett offensivt övertag. Eftersom hans främsta kvaliteter ligger i just offensiven passar det honom generellt ganska bra att möta defensiva spelare (att han genom åren kuvats ändå har med andra saker att göra – många faktorer att ta hänsyn till i tennis, som ni vet).
Att möta spelare som Federer passar honom å andra sidan ganska dåligt. Detta beror inte nödvändigtvis på att Federer är bättre i offensiven (för det är han inte alltid), som ofta är fallet när två spelare av samma skrot och korn möts (till exempel är Tomás Berdych och Kevin Anderson spelmässigtganska lika varandra – Berdych har helt enkelt bara tyngre och vassare vapen vid en direkt jämförelse).
Wawrinkas problem är att Federer är så komplett: han har en riktigt bra serve och blixtrande offensiv, men också bra slice, snabbt fotarbete och solitt försvarsspel. De enda riktigt stora svagheterna är backhanden och returerna (Federer har aldrig varit en särskilt bra returtagare). Svagheter som han mot de flesta spelarna väger upp med sina främsta styrkor: den redan nämnda serven, forehanden och variationen.
Att Djokovic haft problem med Wawrinka de senaste åren – sedan schweizaren började genomgå sin stora transformering – beror delvis på att Wawrinka kan diktera spelet på ett offensivt plan (vilket få spelare mäktar med mot Djokovic), sätta konstant hög press och jaga ut världstvåan i sidled, där hans kontringsspel inte är lika farligt. Djokovic gillar som ni vet att springa klistrad vid baslinjen och få bollarna placerade mitt i zonen, så han får perfekt träff på sina grundslag. När Wawrinka sätter press både i djupled, med sitt hårda grundspel, och i sidled, med sina farliga vinkelslag, får Djokovic problem eftersom han inte ges utrymme att spela sitt spel enligt sin egen matchrytm. Att Djokovic dessutom inte har en blytung serve som enkelt räddar honom ur trängda lägen och själv måste kämpa i Wawrinkas servegame gör så klart saken värre för serben.
Stanislas Wawrinka.
Så där ser det dock inte ut mot Federer. Han tillåts inte diktera spelet på samma sätt och får inte lika stor utdelning i sitt grundspel. Inte för att Federer är en bättre försvarsspelare än Djokovic (för det är han ju inte), utan för att matchbilden inte är densamma.
Att hävda att serven blir livsviktig i dag är en underdrift. Det blir så klart inte lika många ess som på hardcourt, och det är i allmänhet lättare att returnera på grus vilket bäddar för breaks, men det här är två spelare som bygger sitt spel utifrån serve och offensiv. Det kommer sannolikt att smälla i hörnen, för att låna en sliten hockeyklyscha.
Mycket talar förstås för Federer – inte minst siffrorna och det psykologiska övertag han byggt upp under åren.
Men det är å andra sidan just på det mentala planet Stanislas Wawrinka (tack vare svenske Magnus Norman) gjort som allra störst framsteg det senaste året.
Lägg därtill att underlaget gynnar honom och oddsen jämnas ut rätt rejält.
Om det hade varit gräs skulle jag nog sagt fördel Federer 70-30. Hardcourt kanske 60-40 (beroende på vilken sorts hardcourt). Men nu, på grus? Undrar om det inte är svag fördel Wawrinka, typ 55-45. I alla fall på ett strikt spelmässigt plan, sett till kapacitet. Wawrinka är en otroligt bra spelare – och ännu bättre på grus. Som sagt: ska han någonsin slå Federer i en Master så har han som störst chans nu.
2,30 gånger pengarna på Wawrinka är knappast ett orättvist odds. Det här är trots allt hans blott tredje Masters-final – och Federers 36:e totalt (21 segrar, 14 förluster) och fjärde i Monte Carlo. Kan det där att Federer aldrig vunnit Monte Carlo (tre raka finalförluster 2006-2008) ha någon betydelse, kanske du undrar? Nja, va? Hade inte överdrivet stor betydelse i Franska öppna-finalen 2009, även då mot en spelare han hade överlägset facit mot (en viss herr Robin Söderling). Tror snarare att han nu som då mest ser det som sin bästa chans att äntligen bärga en titel som saknas i troféhylla.
Så, hur slutar det då?
Jättesvårt att säga, tycker jag. Många håller nog Federer som solklar favorit, men jag är inte så säker. Wawrinka har trivts väldigt bra som underdog hittills i år. Det lär passa honom lika bra i dag.
Jag hoppas förstås på en tokjämn kamp med ett dramatiskt crescendo som avgörs i någon enstaka duell, men det blir det ju sällan när man uttalar en sådan önskning så den som vinner gör det säkert i raka set.
Vem det blir? Hjärnan säger Federer, hjärtat Wawrinka. Måste jag tippa en slutsegrare under pistolhot så säger magkänslan Wawrinka. Han har bevisat för sig själv att han kan slå de bästa och i de största sammanhangen (Andy Murray i US Open-kvarten 2013, Djokovic och Nadal i Australiska öppna 2014).
Ett berg har han kvar att bestiga under sin klättring mot toppen.
22-årige Pablo Carreno Busta blev tillplattad av regerande mästaren Novak Djokovic.
40 minuter.
Så lång tid tog det för Pablo Carreno Busta att vinna ett game mot Novak Djokovic.
Serben är i ruggigt bra form – handledsskadan till trots.
22-årige spanjoren Pablo Carreno Busta må ha blivit utsedd till årets mest utvecklade spelare förra säsongen, men mot giganter av Novak Djokovics kaliber står han sig fortfarande slätt. 6-0, 6-1 blev det för världstvåan i deras åttondelsfinalmöte.
Den där handledsskadan – som Djokovic nyligen bekräftade – har man inte sett mycket av under hans inledande två matcher. Förhoppningsvis är det inte värre än att han bara haft känningar.
Nu är i och för sig Carreno Busta en munsbit för Djokovic alla dagar i veckan, men spanjoren slog trots allt Gaël Monfils i raka set i tredje omgången. Att inte släppa mer än ett game (och totalt blott 20 poäng) är ett ordentligt styrkebesked från världstvåan.
Även Roger Federer ångar på: 6-1, 6-2 mot Radek Stepanek i går och 6-4, 6-1 mot Lukas Rosol i dag. Ser ut att trivas bättre på gruset i Monte Carlo än på många år.
Rafael Nadal somnade till en stund vid ställning 6-1, 4-2 mot Andreas Seppi och tappade sitt break, men det hade ju marginell betydelse eftersom Seppi tappade sin serve omgående. 6-1, 6-3 blev det till slut till världsettan. Ser stabil ut även han – vilket bådar gott inför den eventuella finaldrabbningen mellan Nadal och Djokovic många säkert ser fram emot.
David Ferrer körde över Grigor Dimitrov (6-4, 6-2), Milos Raonic avfärdade Tommy Robredo busenkelt (6-4, 6-3) och Nicolás Almagro lämnade walkover mot Stanislas Wawrinka på grund av en fotskada.
– Jag vaknade i morse med en så svår smärta i vänstra foten att jag inte ens kunde gå. Jag och min läkare kom gemensamt fram till att det bästa var att inte spela, berättar Almagro.
Milos Raonic.
Hoppas han tillfrisknar snart. Almagro är ju en färgsprakande del av den europeiska grussäsongen.
Den enda av toppspelarna som inte riktigt svarade upp till förväntningarna i dag var Tomás Berdych. Världsfemman föll mot Guillermo Garcia-Lopez i en tresetare: 4-6, 6-3, 6-1. Behöver knappast påpekas att Garcia-Lopez är i kanonform. Vann sin första titel på nästan fyra år i Casablanca i söndags och har nu alltså slagit ut Alexandr Dolgopolov (6-1, 7-5)och Berdych back-to-back.
Och Fabio Fognini, som en och annan (inklusive undertecknad) trodde skulle ta sig till kvartsfinal, föll pladask mot Jo-Wilfried Tsonga: 5-7, 6-3, 6-0. Att han vände ett 2-0-underläge för att sedan bränna sin första chans att serva hem öppningssetet var inte särskilt förvånande. Det är helt enkelt sådant han tvingar sina fans att stå ut med.
Tsonga var i ärlighetens namn inte överdrivet bra i det setet. Först vid 3-3 i andra set hittade fransmannen gaspedalen och gasade fram till 6-3 och 1-1 i set. Fognini var missnöjd med en linjedomare och fick honom utbytt efter en het diskussion med huvuddomaren och supervisorn, men till ingen nytta – i tredje set blev han fullständigt överkörd.
Typiskt Fognini att ta den enkla vägen ut, kan jag tycka. Välja att ta ut sin frustration över att motståndaren kämpat sig in i matchen på något annat (kanske i syfte att psyka?) och sedan mer eller mindre lägga sig platt i stället för att ta en hederlig förlust. Känns det igen? Well, det händer ganska ofta när Fognini möter spelare av lite högre kaliber. Ni minns säkert Peking förra året, när Fognini ledde över Rafael Nadal med 6-2, 4-1. Nadal – som dittills gjort en undermålig insats – gnetade sig in i matchen, hittade sin rytm, tog tillbaka breaket – och vann 11 av de 12 sista gamen. Fognini var extremt loj i det avgörande setet, så till den grad att en stark misstanke om tankning är på sin plats.
Nåväl. Nog om det nu.
6 av 8 kvartsfinalseedade spelare gör alltså upp om fyra semifinalplatser i morgon. Världstolvan Tsonga (9) är den lägst seedade spelaren och Guillermo Garcia-Lopez är den enda oseedade. Det är en riktigt fin uppställning det.
Så, vad sägs om att ta en titt på morgondagens kvartar?
Ja, låt oss:
* * *
STANISLAS WAWRINKA (3) – MILOS RAONIC (10)
Det står redan nu klart att Raonic hoppar upp ett hack på måndagens uppdaterade världsrankning. Kul! Verkligen på tiden att han etablerar sig inom topp 10. Fortfarande långt kvar upp till Andy Murray på åttondeplatsen, men kanadensaren är knappast klar med sin utveckling.
Hur som helst.
2-0 till Wawrinka i inbördes möten. Båda matcherna har varit ganska täta: 2-6, 7-6(5), 6-4 i Cincinnati 2012 och 7-6(2), 6-4 i Shanghai 2013.
Wawrinka brukar faktiskt inte ha så överdrivet svårt för servekanoner. Slår man ihop statistiken i de inbördes mötena mellan Wawrinka och Raonic, John Isner, Ivo Karlovic och Andy Roddick så har Wawrinka överlägsna 10-4. Isner står för 50% av servekanonernas segrar.
Anledningen är ganska enkel: Wawrinka har en väldigt bra serve, en okej retur och är förträffligt bra på att flytta runt sin motståndare i banan (vilket otympliga mammutservare som Raonic inte är så förtjusta i). Särskilt på grus, där han får mer tid till att hitta de där knepiga vinklarna.
Schweizaren har 42% vunna breakbollar hittills i år, vilket är ett gott facit. Förvaltar man nästan varannan breakboll får man ofta med sig det där enda servegenombrottet som i regel krävs för att plocka ett set mot Raonic, Isner eller Karlovic.
Det ska dock sägas att om Raonic någonsin ska slå Wawrinka på grus så ska det förmodligen ske i Monte Carlo (eller möjligen Barcelona). 22-åringen är bekant med underlaget eftersom han tränat mycket här genom åren och ser dessutom ut att vara i riktigt bra form i årets upplaga av turneringen.
Stalltipset är ändock att Wawrinka tar hem det här. Förhoppningsvis i tre set. Jag tycker inte att det är en dunderskräll om Raonic vinner – Wawrinka har trots allt sett lite svajig ut på sistone – men schweizaren är klar favorit.
* * *
RAFAEL NADAL (1) – DAVID FERRER (6)
Jag skrev inför turneringen att det var hugget som stucket vem av Ferrer eller Dimitrov som står för motståndet mot Nadal i kvarten, men att han troligen valt Ferrer om han tvingats välja eftersom landsmannen inte varit i sitt livs form den senaste tiden.
Med tanke på hur svajig Dimitrov var under veckan tvingas jag nog revidera det påståendet. Ferrer har dessutom varit på bra spelhumör hittills.
Spelar det någon roll? Nja. En enda gång har Ferrer slagit Nadal på grus – och det var för 10 år sedan, i Hamburg 2004 (när Nadal var 18 år gammal). Det känns inte troligt att han ska fälla kolossen just nu och just här. Nadal tycks ha skakat av sig förlusten i Miami på bästa sätt och det finns ingenting i hans spel som indikerar någon sorts genomklappning mot Ferrer.
Och en genomklappning från Nadal, det är nog vad som krävs för att världssexan ska mäkta med en skräll av den här digniteten.
* * *
ROGER FEDERER (4) – JO-WILFRIED TSONGA (12)
Kul att Tsonga är vidare till kvarten! Han behöver poängen för att inte avståndet till topp 10 ska bli ännu större.
Mot Federer tror jag dock att det tar stopp. Förra året var fransmannen betydligt bättre än vi är vana att se honom på grus och gjorde en kanonmatch i kvartsfinalen i Franska öppna (där han slog Federer i raka set). Men Federer å sin sida hade vaknat på fel sida inför den matchen – och fortsatte göra det under nästan hela resten av säsongen.
Nu är ordningen omvänd: Federer är i kalasform, medan Tsonga har haft svårt att hävda sig mot de bästa spelarna sedan skadan i Wimbledon förra året (har 0-3 i matchfacit mot topp 10-spelare hittills i år; sist han slog en topp 10-spelare var mot just Federer i Paris för nästan ett år sedan).
Tsonga har dessutom inte övertygat mot vare sig Philipp Kohlschreiber i öppningsmatchen eller Fognini i åttondelen. Det han presterat hittills räcker inte mot Federer.
* * *
NOVAK DJOKOVIC (2) – GUILLERMO GARCIA-LOPEZ (38)
Hade Dolgopolov eller Berdych utgjort ett särskilt potent hot mot en Djokovic i storform på grus? Nja. Särskilt inte Berdych. De har mötts så pass många gånger att det krävs något extra för att Djokovic inte ska läsa honom sönder och samman, och utnyttja varenda liten svaghet i tjeckens spel. I Rom förra året var serben lite ur slag, medan Berdych var extremt fokuserad. Sedan dess har Djokovic verkat mer koncentrerad när de mötts och vunnit båda deras möten (Wimbledon och Davis Cup) i raka set. Dolgo är mer oförutsägbar, så han hade eventuellt kunnat störa honom en aning.
Men nu är det alltså Guillermo Garcia-Lopez som står för motståndet.
En Garcia-Lopez med självförtroendet på absolut topp, ska noteras, men det krävs betydligt mer än så för att fälla regerande mästaren. Såvida inte Djokovic plötsligt känner av sin handledsskada så till den grad att det hämmar hans spel ska det här vara en enkel resa till semifinal för världstvåan.
Novak Djokovic pulvriserade Albert Montanes i Monte Carlo. FOTO: AP
Monte Carlo Masters är i full gång och i går klev turneringens två huvudrollsinnehavare rakt in i hetluften.
Vi tar en snabb recap.
Till att börja med kan vi konstatera att Alexandr Dolgopolovs galna formtopp lever. Nu gjorde visserligen inte Ernests Gulbis en särskilt bra match, men det spelar ju egentligen inte så stor roll – 6-2, 6-4 talar sitt tydliga språk. Mycket härligt att se Dolgo i så fint slag.
I övrigt har turneringen mest puttrat på. Jag hade väl kanske inte väntat mig att Teymuraz Gabashvili skulle slå Gilles Simon (4-6, 6-4, 6-4), eller att Pablo Andújar skulle få sådan problem mot Edouard Roger-Vasselin (2-6, 7-5, 7-6), men skrällarna har hittills uteblivit.
Trist sorti för Jerzy Janowicz: 2-6, 4-6 mot Michael Llodra.
* * *
Matchen mellan Jo-Wilfried Tsonga och Philipp Kohlschreiber var ganska trevlig. Kohlschreiber visade sig mycket riktigt bli en ganska jobbig öppningsmotståndare för världstolvan. Tsonga var i och för sig relativt överlägsen i första set – sen fick han plötsligt skadekänningar och tankade bort andra set. Tredje var tajtare, men tycker ändå att fransosen hade matchen under kontroll.
Är dock inte ett dugg imponerad. Tsonga spelade ofta så där otaktiskt och överilat som han ofta gör (och kommer undan med) på hardcourt och gräs. Han har en lång väg kvar att vandra, och mitt förhandstips att Fabio Fognini tar hans plats i kvartsfinalen står sig.
Trots att inte heller italienaren övertygar. Joao Sousa är en spelare som Fognini typ ska göra mos av på grus. Ändå låg italienaren plötsligt under med 5-7, 2-5 (0-30) – det vill säga två poäng från förlust – efter att ha misslyckats med att serva hem första set. Tack vare en hel näve tur och helt obegripligt beteende från Sousa (tjafsade med huvuddomaren och kollapsade totalt spelmässigt) dansar han ändå vidare: 5-7, 7-5, 6-4.
* * *
Ett game.
Det var allt Albert Montanes mäktade med att plocka mot regerande mästaren Novak Djokovic: 6-1, 6-0.
45 minuter i rampljuset fick stackars Montanes, innan kölhalningen var fullbordad.
Inte heller Jeremy Chardy hade mycket att sätta emot sin stjärnmotståndare – världssjuan David Ferrer: 6-0, 6-3.
* * *
Det blev en ganska skakig start på grussäsongen för Grigor ”Baby Federer” Dimitrov, men 22-åringen slog till sist Marcel Granollers i en tresetare: 6-2, 4-6, 6-2.
* * *
Ska vi passa på att blicka framåt också?
Tja, varför inte.
Vi bjuds ju trots allt på en del potentiellt bra matcher i dag.
Vi tar en titt!
* * *
√ FABIO FOGNINI – ROBERTO BAUTISTA-AGUT
Det skiljer en del i spelstyrka mellan italienaren och spanjoren, så normalt är det här en walk in the park för Fognini. Men Bautista-Agut har verkligen imponerat så här långt i år och parkerat sig inom topp 50-segmentet på världsrankningen. Han har dessutom fällt två kolosser hittills (Juan Martín del Potro i Australiska öppna och Tomás Berdych i Indian Wells) och pressade Fognini till tre set i Miami.
Finns skrällpotential här, alltså. Även om jag tror att Fognini reder ut stormen.
* * *
√ ROGER FEDERER – RADEK STEPANEK
Stepanek fullkomligt pulvriserade Ivo Karlovic i sin öppningsmatch(6-1, 6-2), men nu är ju motståndet en aning bättre. Milt uttryckt. Ska bli intressant att se vad för slags statement Federer gör på gruset i Monaco. Att han över huvud taget är närvarande i Monte Carlo tyder på att han är i fortsatt fin form – och vill manifestera den ute på banan.
* * *
√ RAFAEL NADAL – TEYMURAZ GABASHVILI
Att möta en Gilles Simon på dekis på grus är inte riktigt samma sak som att möta en Rafael Nadal (oavsett form). Typ natt och dag. Allt annat än solklar seger för Nadal får betraktas som en smärre bragd.
* * *
√ STANISLAS WAWRINKA – MARIN CILIC
Ujuj. Den andra riktigt heta matchupen serveras på ett silverfat. Wawrinka imponerade inte mot Kazakhstan i Davis Cup, men nu vankas det grus. Wawrinka är generellt mycket starkare än Cilic på underlaget. Kroaten har visserligen hunnit förbereda sig lite bättre (och har redan tillryggalagt en match i Monte Carlo), men frågan är om det gör någon skillnad över huvud taget.
Dessutom: Cilic såg skakig ut mot Marinko Matosevic i sin öppningsmatch. 6-1, 3-6, 6-2 är inte ett jättebra resultat för kroaten. Måste verkligen höja sig ett snäpp.
Hoppas hur som helst på en tät match, och Cilic ska givetvis inte räknas ut fullständigt på förhand. Riktigt jobbig öppningsmatch för Wawrinka – men går han helskinnad ur den lär det stärka hans självförtroende.
* * *
√ GAËL MONFILS – PABLO CARRENO BUSTA
Tycker rent generellt att man alltid ska försöka hålla ett öga på ynglingen Pablo Carreno Busta, men sett till kapacitet ska han så klart inte ha någon chans mot Monfils (som såg stabil ut mot Kevin Anderson: 6-4, 7-6). Monfils har i och för sig haft skadekänningar den senaste tiden, och kan Carreno Busta bara hålla liv i duellerna och försöka trötta ut fransmannen finns det kanske en liten öppning.
Men nej, Monfils ska vinna det här. Något annat går ju inte att säga.
* * *
√ PABLO ANDÚJAR – ANDREAS SEPPI
Seppi är favorit hos oddssättarna efter Andújars svaga insats mot Roger-Vasselin och Seppis avfärdande av Mikhail Juzjnyj i raka set (6-3, 7-6). Det ska dock noteras att Juzjnyj brukar ha svårt med övergången från hardcourt till grus (grus är för övrigt hans sämsta underlag) och dessutom plågats av skador under säsongsinledningen.
Jag tycker därför inte att man ska dra på alltför stora växlar av dessa båda resultat.
Seppi har ju en förmåga att överprestera när han väl hamnat i en positiv formcykel – och det är inte som att han egentligen behöver överprestera för att slå Andújar – men det känns ändå som att spanjoren underskattas en aning här.
Jag blir inte ett dugg förvånad om Seppi ångar vidare i Monte Carlo, men jag tror på Andújar inför den här matchen (som inte är tillräckligt het för att avgöras på en bana med tv-bevakning, men det finns ju alltid livescore).
* * *
√ ALEXANDR DOLGOPOLOV – GUILLERMO GARCIA-LOPEZ
Garcia-Lopez är tyvärr inte världens roligaste spelare att titta på, men desto större behållning är det att beskåda Dolgopolov. Matchen i sig är inte särskilt intressant på förhand, men man vill ju hålla ett öga på ukrainaren och se om han kan spinna vidare på framgångarna han rönt de senaste månaderna. Synd bara att den inte spelas på tv-bevakad bana.
Och vad passar väl inte bättre då än att snacka om Roger Federers gryende form (och glädjebeskedet att ställa upp i Monte Carlo Masters? Eller Novak Djokovics uppvaknande? Eller Simona Haleps fortsatta framfart på WTA-touren?
Vi grottar dessutom ner oss i underlagens komplicerade värld i det numera stående inslaget NÖRDKOLLEN, men gruskungen Rafael Nadal som referenspunkt. Stämmer det verkligen att spanjoren alltid missgynnas av snabba underlag? Vi slår hål på myterna!
Utöver allt detta lovar vi dyrt och hederligt att från och med nu börja leverera poddavsnitt på betydligt mer regelbunden basis – kanske så ofta som en gång i veckan.
För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress: http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$
Grussäsongen smyginleddes redan tidigare i veckan, i Houston och Casablanca.
Men det är nu den kickar i gång på allvar.
Låt oss ta en titt på lottningen i Monte Carlo – årets första Master på grus.
* * *
HERRAR
Klicka på bilden för större version.
ÖVRE HALVAN:
Bra startfält, som vanligt. Dock alltid några toppspelare som väljer att stå över, eftersom det är den enda av de totalt nio Masters-turneringarna som inte är obligatorisk. I år är det Andy Murray som valt att avstå. Juan Martín del Potro har fortsatta skadeproblem och Richard Gasquet tvingades lämna återbud på grund av ryggsmärtor. John Isner ställde förra året upp i Monte Carlo för första gången i karriären och åkte ut redan i första omgången (mot Ernests Gulbis), så det var ju inte en högoddsare att han skulle ta en vilovecka.
En trevlig lottning det här, hur som helst, med gott om intressanta underdogs.
För Nadals del borde det bli en enkel resa till final. Gilles Simon eller en kvalspelare i öppningsmatchen, sedan Pablo Andújar, Edouard Roger-Vasselin, Mikhail Juzjnyj eller Andreas Seppi i andra omgången. Juzjnyj och Seppi har tyvärr inlett säsongen bedrövligt (i Juzjnyjs fall på grund av skadeproblem), så där har ju grusräven Andújar läge att kliva fram. Tror han är väldigt glad över att få studsa ut på gruset igen, efter fem förluster och bara en seger på hardcourt så här långt i år.
I kvartsfinalen är världssjuan David Ferrer den högst seedade spelaren Nadal kan stöta på – om han inte åker ut mot 15-rankade Grigor Dimitrov på vägen? Inte helt omöjligt. Marcel Granollers spelar final mot Guillermo Garcia-Lopez i Casablanca i eftermiddag. Inte optimalt att flyga till Monaco och spela mot en så pass bra spelare som Dimitrov dagen därpå. Jarkko Nieminen (eller en kvalspelare) borde inte heller utgöra något stort hot mot Dimitrov på grus. Bra lottning för bulgaren, alltså. Som upplagt för ett litet åttondelsdrama mot Ferrer. En repris på finalen i Stockholm Open i höstas, där ju Dimitrov vann i tre set och bärgade sin första ATP-buckla i karriären.
För Nadal är det nog lite hugget som stucket vem han får i den där kvarten. Dimitrov tog set mot honom i kvartsfinalen i Monte Carlo förra året (6-2, 2-6, 6-4) och Ferrer har en förmåga att störa världsettan. Men måste han välja under pistolhot är det inte omöjligt att han hellre skulle ta Ferrer, med tanke på landsmannens svaga form de senaste månaderna.
På nedre delen av den här halvan har vi världstrean Stanislas Wawrinka och världselvan Milos Raonic. Raonic trivs som bekant bra i Monte Carlo. Han bor ju här sedan ett antal år tillbaka och har tillryggalagt gott om träningstimmar på det röda gruset. Mysig lottning har han fått också. Troligen Federico Delbonis i öppningsmatchen, därefter en formsvag Tommy Robredo, en Julien Benneteau på nedgång eller en Jürgen Melzer som spelar sin första turnering på sex månader (har varit skadad sedan Shanghai i oktober). Det är ju bara att tacka och ta emot.
Wawrinka har fått en desto knepigare lottning. Troligen Marin Cilic eller Fernando Verdasco i öppningsmatchen. Satsar mina slantar på Cilic där. Nu är visserligen Verdasco generellt en skickligare grusspelare än Cilic, men han spelar final mot Nicolás Almagro i Houston i kväll. Tror ni Verdasco skulle avstå från att fira (eller tröstfesta) för att komma fräsch och förberedd till Monte Carlo? Nja. Han kommer nog att vara sliten. Bra läge för Cilic.
Och Wawrinka har i ärlighetens namn inte sett så överdrivet bra ut sedan Australiska öppna. Inte dålig, i och för sig, men han har helt enkelt inte imponerat. Blir lätt så efter en sådan där urladdning. Inte det lättaste att hålla lågan uppe. Kolla bara på Murray, som hade motivationsproblem efter triumfen i Wimbledon förra året. Schweizaren har hur som helst bara plockat drygt 180 poäng sedan Melbourne.
Almagro har en okej lottning. Gräsräven Nicolas Mahut borde inte utgöra något hot på grus. Dominic Thiem? Kanske. Jag har faktiskt aldrig sett honom spela på grus, men han har ju gjort en fantastisk säsong så här långt. Han kan möjligen utmanövrera Mahut och störa Almagro en aning.
Stalltipset är hur som helst Wawrinka eller Cilic mot Almagro i åttondelen. Grus är trots allt ett underlag Wawrinka trivs på. På sistone har han visserligen rönt större framgångar på hardcourt, men han är i grunden en offensiv grusspelare. Som Almagro. Kan bli en kul åttondelsfinal, det.
Kvartsfinalen? I slutänden tror jag att det blir Wawrinka mot Raonic. Där har Raonic faktiskt en bra chans, men Wawrinka måste ändå ses som förhandsfavorit.
Semifinalen? Wawrinka mot Nadal, alltså. Mums.
De går vidare till semifinal: Nadal, Wawrinka. Skrällvarning: Raonic, Almagro, Cilic. Bubblare: Dimitrov, Ferrer.
* * *
Klicka på bilden för större version.
UNDRE HALVAN:
Novak Djokovics halva – men också Roger Federers. Federer ställer som bekant upp i Monte Carlo Masters för första gången sedan 2011 (den gången blev det förlust mot Jürgen Melzer i kvarten). Spelade ju tre raka finaler här 2006-2008 (förlust mot Nadal i samtliga). Federer tog ett wild card till årets upplaga av turneringen och skrotar därmed sin nästan en månad långa semester (ursprungsplanen var att vila fram till Madrid Masters i början av maj).
Helt rätt, tycker jag. Federer behöver hålla tempot uppe för att inte förlora momentum, nu när han äntligen prickat in formen.
Nåväl, åter till lottningen.
Överlag den intressantaste halvan, tycker jag. Federer lär möta Ivo Karlovic eller Radek Stepanek i sin öppningsmatch. Båda kan irritera honom, men har låg skrällpotential. I åttondelen hoppas jag på Jerzy Janowicz, som haft en ganska stökig säsong hittills och nu radat upp fem raka förluster. Det är på tiden att bjässen från Lodz vaknar till liv nu. Ska hur som helst inte vara några större problem för Federer att dansa vidare till kvartsfinal.
Formsvage världstian Jo-Wilfried Tsonga har det desto tuffare. Nu visade han ju enorma framsteg på grus under förra säsongen, men att ha Philipp Kohlschreiber, Fabio Fognini och Roberto Bautista-Agut på sin del… Nej, det är inte optimalt för fransosen. Fognini lär gå till åttondelsfinal. Joao Sousa ska normalt inte kunna rubba honom på grus och Bautista-Agut har förvisso svarat för en makalöst bra säsongsöppning, men räcker det? Nja. Han måste troligtvis göra en av sina bästa matcher i år för att kunna kuva italienaren.
Tsonga mot Fognini i åttondelen är därför ett sannolikt scenario. I kvarten? Där skulle jag säga Federer mot Fognini, med Tsonga som främste utmanare.
På den nedre delen hittar vi världstvåan Djokovic och femman Tomás Berdych. Den intressantaste matchenbjuds vi på redan i första omgången: Alexandr Dolgopolov mot Ernests Gubis. Ojojoj. Tennisgodis. Jag kan så klart ha sett fel, men noterade att oddsättarna initialt höll Dolgopolov som favorit. Inte helt chockerande i så fall med tanke på hans galna formtopp, men om det nu inte var inbillat från min sida så har de hur som helst korrigerat det nu. Drygt 1,90 gånger pengarna på Dolgopolov – 1,80 på Gulbis.
Ett bra odds på Gulbis, skulle jag säga. Dels för att Gulbis i grunden är en bättre grusspelare, men också för att jag tror att letten passar Dolgo dåligt att möta eftersom de är ganska lika varandra: högoktanig offensiv med stort risktagande. Gulbis har också en bättre serve och är samtidigt en giftig (aggressiv) returtagare. Bara på en punkt är Dolgopolov märkbart bättre, och det är i variationen. Ukrainaren har helt enkelt fler vapen i sin arsenal, men med tanke på att ingen av de här två spelarna är någon taktiker av rang så kommer den här matchen troligen inte att avgöras på ett strategiskt plan.
En lite intressant grej med Dolgopolovs framgångar i år är att han faktiskt skalat bort mycket strategi i sitt spel och renodlat sin offensiv. Han har liksom främst fokuserat på att stabilisera tre delar: offensiven, grundslagen och returtagandet. Det är när han hittar en bra balans i sin offensiv, när grundslagen är så säkra att han kan ta stora risker utan att straffas för mycket av det, och samtidigt sätta hög press i motståndarens servegame, som han blir så där rysligt farlig som han varit de senaste månaderna.
Spelare som Nadal krymper Dolgopolovs ytor med ogenomtränglig defensiv. Spelare som Gulbis kväver hans offensiv genom att ge igen med samma mynt. Fight fire with fire. Därför tror jag att dagsform och jämnhet avgör den matchen. Och där tycker jag att Gulbis har ett övertag: han är både snäppet bättre på grus och lite säkrare i sitt grundspel.
Hoppsan, det blev ett långt stickspår… Åter till lottningen:
Den av Gulbis och Dolgopolov som vinner deras drabbning har goda chanser att gå till åttondelsfinal. Jag skulle säga att vägen ligger öppen, faktiskt. Och i åttondelen väntar med största sannolikhet Berdych. Där tror jag att Gulbis har störst chans att skrälla. Dolgo har bara vunnit två set på fyra möten mot Berdych – medan tjecken ”bara” har 4-2 i inbördes mot Gulbis.
Berdych tvingades som ni vet lämna walkover mot Nadal i Miami, men det berodde ju på magsjuka. Han har säkerligen hunnit återhämtat sig. Och det går inte att prata bort den stabilitet han uppvisat i år: 1 titel (Rotterdam), 1 final (Dubai) och 2 semifinaler (Australiska öppna, Miami) på 6 ATP-turneringar. Inte illa. Det är därför svårt att se någon annan än Berdych som kvartsfinalfavorit.
Och där är det så klart Djokovic som ska stå i hans väg. Inte mycket som skrämmer honom. Gaël Monfils har haft vissa skadebekymmer på sistone och Kevin Anderson har aldrig varit en grusspelare av rang.
De går vidare till semifinal: Federer, Djokovic. Skrällvarning: Berdych, Gulbis, Tsonga. Bubblare: Fognini, Dolgopolov.
SEMIFINALERNA: Djokovic slår Federer, Nadal slår Wawrinka.
FINALEN: Nadal slår Djokovic.
Viktig final det där, om det står mellan dem för tredje året i rad (och fjärde gången totalt). Känns som att man säger det varje säsong, men jag tror faktiskt att Nadals och Djokovics kraftmätningar under årets grussäsong blir viktigare än någonsin. I fjol bröt Djokovic Nadals magiska svit i Monte Carlo och var sedan nära att fälla honom på Roland Garros. Jag tror att det är extremt viktigt för Nadal att vända på steken igen inför Franska öppna.
Alex Schulman och Sigge Eklund. FOTO: ANDREAS BARDELL
Poddkejsarna Alex Schulman och Sigge Eklund har nyligen utlöst något som ganska snabbt kan komma att utvecklas till ett fullskaligt medialt skyttegravskrig.
Och vad fan har det med tennis att göra? tänker du.
Fortsätt läsa så ska jag försöka förklara.
Till att börja med måste vi kortfattat gå igenom turerna i denna märkliga historia:
Det hela började med att journalisten Marcus Joons skrev ett personporträtt av tusenkonstnären Sigge Eklund i reportagemagasinet Filter. Joons valde att ta avstamp i Eklunds bok ”Det är 1988 och har precis börjat snöa”, där författaren själv påstår att hans släkt lider av ”en narcissistisk förbannelse”, och analyserar därför begreppet narcissism.
När texten väl publicerades blev Sigge Eklund rosenrasande.
Han var inte nöjd med skildringen av sig själv, hävdar att han inte förstått vad reportaget skulle handla om och gick – tillsammans med vapendragaren och ”före detta” nätmobbaren Alex Schulman – till hårt angrepp mot Joons i Alex & Sigges podcast.
En mer ingående (och ställningstagande) beskrivning av händelseförloppet kan ni läsa här.
Den genomsnittliga läsaren bryr sig troligen inte nämnvärt om det faktum att Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och Expressens dito Thomas Mattsson i sin gemensamma podcast ryckt ut till Sigge Eklunds försvar (som för övrigt producerar nämnda podd) med avstamp i Filterchefredaktören Mattias Göranssons klumpiga svar på kritiken, eller att en skribent på Dagens Nyheter anklagar Filter och Marcus Joons för att ha begått ett ”perverterat psykiskt övergrepp”. De plaskar mest i mediebranschens ankdamm.
Det som främst fångar mitt intresse i den här affären är att de – alltså det diffusa kollektiv vi kallar ”den genomsnittliga läsaren” – så förbehållslöst och ursinnigt ställt sig på Sigge Eklunds barrikader. Ryckt ut till hans försvar. Oberoende av vad Helin, Mattsson eller diverse kulturskribenter tycker och tänker.
Anledningen till detta är väldigt enkel: Sigge Eklund sysslar inte med journalistik.
I podden är myspysfaktorn hög (även om jag själv har svårt för den raljanta översittarretoriken, inte helt olik den berättarton nätmobbaren Alex Schulman hade innan han ”rebrandade” sitt varumärke inför en överraskande förlåtande publik) och är mer självbiografiskt reflekterande än journalistiskt granskande. Och det är ingenting konstigt alls med det. Podden är vad den är – och den är inte journalistisk, vilket den inte heller behöver vara.
I den genomsnittliga läsarens (eller i det här fallet lyssnarens) ögon och öron är Sigge Eklund därför helt enkelt inte en journalist.
Det är däremot Marcus Joons.
Vilket är själva kärnan och nyckeln till De Genomsnittligas raseri. Att det finns ett utbrett hat mot journalister är varken en nyhet eller hemlighet. Fråga Åsa Linderborg, Johanna Frändén, Jennifer Wegerup, Robert Laul, Markus Larsson, Karolina Fjellborg, Martin Aagård, Jan-Olov Andersson… Ja, listan kan göras mycket längre. Ni fattar poängen.
Det ovan nämnda personer har gemensamt (förutom att samtliga är mina kollegor på Aftonbladet) är att deras huvudsakliga arbetsuppgift är att bevaka och skildra. Politik, sport, kultur, film och så vidare. De kallar sig inte alltid själva för experter, men det är så folk ser på dem.
Andra sidan av hatets mynt är en skev form av absolut förtroende. Eller kanske snarare avsaknaden av densamma. Ett förtroende som grundar sig i oproportionerliga krav.
De Genomsnittliga förväntar sig ofta att en reporter, krönikör eller kritiker ska vara totalt felfri. Någon sorts supermänniska som inte bara behärskar sitt bevakningsområde till fulländning, utan även är professor i grammatik, matematik, statistik, fysik, historia etcetera. Om så mycket som ett kommatecken är felplacerat döms personen ifråga ofta ut som en komplett idiot.
Har man dessutom mage att tycka någonting som inte stämmer överens med den egna verklighetsuppfattningen och världsbilden är man ute på djupt vatten, hur mycket understöd man än tycker sig ha.
Det ställs höga krav på journalister, med andra ord. Ribban läggs så högt att inte ens Patrik Sjöberg eller Stefan Holm kunnat ta sig över utan att i bästa fall snudda vid den, och av rädsla för misslyckande vädjat till högre makter om att den inte skulle gunga så mycket att den faller.
Vilket i grunden är bra. Vi ska ställa höga krav på journalister. Journalister måste alltid sträva efter att vara så felfria som möjligt. Och när vi har fel ska vi vara transparenta och ödmjuka.
Men ibland går det överstyr. När fördämningarna brister och hatet väller fram som en skoningslös syndaflod. När en journalistisk gärning döms ut på den basala premissen att det är just en journalistisk gärning.
För ärligt talat: hur ofta åker inte vi kvällstidningsjournalister på pressträffar och ställer några pliktskyldiga frågor om aktuell bok/skiva/film – för att sedan dra på en vinkel av mer privat karaktär? Precis som Marcus Joons, som skrev ett porträtt av Sigge Eklund snarare än textreklam för hans nya bok. Det sker dagligen. Själv gjorde jag det för några veckor sedan, när jag blev utskickad till pressträffen för konserten Metal All Stars. Min huvudsakliga uppgift var att intervjua bland andra Max Cavalera om helt andra saker än just Metal All Stars, till vår kommande hårdrocksbilaga. Artiklarna om Metal All Stars (det blev till slut två – om du vill kan du läsa dem här och här) var sekundära.
Ja, det där gäller för övrigt inte bara kvällstidningarna. Även morgontidningarna jobbar till viss del så. Vilket inte borde ses som särskilt kontroversiellt alls: får man chansen så måste man ta den. Och det är inte som att Jan Helin eller Thomas Mattsson brukar rycka ut till typ Carola Häggkvists försvar när hon är sur över att kvällstidningarna varit mer nyfikna på hennes kärleksliv än nya platta.
I det avseendet har jag därför svårt att förstå argumentet från Sigge Eklund att han ”inte förstått vad reportaget skulle handla om”. Med hans erfarenhet och kunskap om mediebranschen är det ju snudd på pinsam retorik.
Men det där bryr sig ju inte den genomsnittliga läsaren/lyssnaren om.
Och ibland känns det faktiskt som att de vädrar blod i alla väderstreck. Som att de letar efter minsta tecken på svaghet och går till obarmhärtig attack när de hittar en.
Som ni säkert märkt har inläggen i den här bloggen på sistone inte kommit lika frekvent som ni kanske är vana vid. Detta sedan Australiska öppna, där jag levererade en del förhandsanalyser som i efterhand var uppåt väggarna galna. Till exempel trodde jag att Novak Djokovic ”löst gåtan” Stanislas Wawrinka (som han hade vissa problem med under säsongen 2013) och därför skulle vinna kontrollerat i deras kvartsfinalmöte.
Wawrinka vann som bekant en dramatisk femsetsrysare – och serverade därmed Djokovic hans första förlust i Melbourne sedan 2010.
Att jag underbyggde min analys med fakta och fann stöd för min tes i att Djokovic kört över Wawrinka både i Paris Masters och World Tour Finals under hösten 2013 (och dessförinnan ganska kontrollerat vunnit deras semifinalmöte i US Open, trots att den matchen gick till fem set), och att han vunnit tre raka Australiska öppna-titlar, brydde sig de genomsnittliga läsarna inte om. De såg i stället sin chans att sabla ner en journalist, en förståsigpåare som inte lever upp till deras högt ställda krav om absolut felfrihet.
För det var givetvis fullständigt obegripligt att jag över huvud taget fått det här ”jobbet”, jag som inte förstår någonting om tennis. Att bloggen inte ens är mitt jobb, utan någonting som jag tagit på mig frivilligt för att jag älskar tennis, och måste sköta vid sidan om mitt dagliga arbete, är av underordnad betydelse i sammanhanget.
Nu tycker säkert en och annan att det är patetiskt att beklaga sig över detta, men då får de väl tycka det. Jag har alltid försökt vara en motvikt till den machokultur som råder inom sportvärlden. En machokultur som å ena sidan tävlar om att rikta de elakaste kängorna och slemmigaste spottloskorna åt oss journalister, och å andra sidan säger åt oss att vi ”inte ska bry oss”.
– Du kan inte ta det personligt, får jag ofta höra från kollegor när jag visar min nedstämdhet efter att ha blivit nersablad.
Men ibland gör jag det.
Jag bryr mig om den genomsnittliga läsaren. Jag försöker att alltid svara på mejl, bloggkommentarer och mentions på Twitter. Helt enkelt för att jag vet att jag har en plattform som är få förunnad. Åtnjuter man sådana privilegier måste man vara ödmjuk. Jag vill inte vara förmer än någon annan. Jag vill diskutera och utbyta uppfattningar och åsikter om den sport vi alla älskar. Inte mästra och diktera alla villkor för något jag betraktar som ett ömsesidigt utbyte. Då krävs också en sorts transparens. Att du står för det du skriver, både när du har rätt och när du har fel. Vi investerar mycket känslor i sport. Om det är patetiskt att sätta ord på sina känslor i ett sådant sammanhang, ja då är det kanske hela kulturyttringen i sig som är patetisk.
Men även det lilla gör skillnad, inbillar jag mig. Att inte kalla vissa spelare för ”dumma i huvudet”, att inte raljera, att inte håna, att inte döma ut kollegor baserat på hörsägen, att inte kritisera utan fakta och understöd. Helt enkelt visa att man kan bevaka sport i allmänhet och tennis i synnerhet utan att hänge sig åt machobullshit, som många inom tennis-Sverige tyvärr gör.
Jag bryr mig och investerar känslor i det jag sysslar med, till priset av att det inte alltid går att freda sig från hånfulla ”attacker” på ett personligt plan.
Mitt självförtroende var i botten efter Australiska öppna och jag har låtit det påverka mitt bloggande. Det blir lätt så när ens schema redan är späckat. Då orkar man inte ge det där lilla extra som krävs för att hålla ruljansen i gång. Att jag ofta har många (men långt ifrån alla) rätt i mina förhandsanalyser är ju ingenting den arga mobben tar hänsyn till. Har du fel så är du inte felfri. Är du inte felfri så är du en idiot. Enkel (o)logik.
Du kommer undan med mycket mer om du inte är journalist. Om du utger dig för att vara en entusiast, av samma skrot och korn som den genomsnittliga läsaren. Då kan du till och med vara hur raljant, hånfull och självupptagen du vill, och ändå åtnjuta respekt.
Som när jag snubblade över det här påståendet om Roger Federer:
Som ni alla vet har Roger Federer givetvis inte lagt om sin backhandsving. Jag kan inte ta gift på det, men jag tror inte att han någonsin gjort det. Under alla år jag följt Roger Federer ordentligt (sedan 2002-2003) har han vad jag kan minnas alltid haft samma grundläggande backhandsving. Vad han däremot inför säsongen 2014 gjort är att han bytt till en större racket, vilket ger honom högre marginal vid bollträffen eftersom denna nya racket inte kräver lika mycket precision och tajming som den gamla.
Jag menar, det räcker ju med att botanisera bland alla Federer-klipp på Youtube i max 10-15 minuter för att slå hål på den där tesen:
Drar ni slutsatsen att Federer lagt om sin backhandsving av de här bilderna? Det borde ni i alla fall inte göra. Ännu tydligare blir det när man studerar hela svingsekvenser, men det tycker jag inte att ni ska behöva göra för att motbevisa den här tesen – den är ju så befängd.
Detta horribla påstående, grundat i en felaktig betraktelse och analys, gick dock obemärkt förbi. Om jag påstått något dylikt hade jag troligen idiotförklarats, eftersom det tyder på ett visst mått av okunskap.
Skillnaden mellan oss är att personen som helt felaktigt hävdar att Roger Federer ”lagt om sin backhandsving för typ hundrade gången i ordningen” inte är journalist. Är man inte journalist i betraktarens ögon och öron så kan man raljera, rikta grundlösa anklagelser till höger och vänster, och ogenerat slänga ur sig sanningar som visar sig vara helt skeva.
Eller, som Sigge Eklund: hävda att man utsatts för ett övergrepp och häckla sin motståndare i en podcast som har närmare 300,000 lyssnare – utan att låta personen som häcklas komma till tals och försvara sig.
Och inte bara komma undan med det.
Utan respekteras för det.
I så fall är jag mycket hellre en journalist som då och då offras på De Genomsnittligas altare.
Ni såg väl Miami-finalen mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal i söndags?
Klart ni gjorde.
Därför ska vi nu prata om de positiva besked vi fick – från både ”Djoker” och ”Rafa”.
Få insatta kan på förhand ha trott att den här finalen skulle sluta med annat än seger för världstvåan Novak Djokovic.
Miami Masters är förvisso en av blott tre Masters-bucklor som lyser med sin frånvaro i Rafael Nadals troféskåp (Shanghai och Paris Masters är de andra), trots tre tidigare finaler, så spanjoren hade gott om incitament att vinna – och hans vinnarskalle huserade säkerligen inga andra tankar än just seger.
Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan dock ha inbillat sig att det skulle räcka mot en Djokovic på så bra spelhumör.
Men att det skulle bli en sådan kross?
Okej, det var oväntat. Nadal hade trots allt sett riktigt bra ut fram till finalen: 6-1, 6-3 mot Lleyton Hewitt, 6-1, 6-0 mot Denis Istomin, 6-2, 6-2 mot Fabio Fognini och 4-6, 6-2, 6-4 mot Milos Raonic.
Djokovic å sin sida gick stärkt ur Indian Wells, där han bärgade titeln trots att han inte spelade särskilt bra. I Miami var lägstanivån generellt högre – och i finalen mot sin stora rival presterade han mästerlig tennis. Att hävda att det var hans bästa match i år är ingen överdrift, tycker jag.
Med undantag av de inledande gamen i första set hade Djokovic full kontroll över matchen och Nadal blev faktiskt så där utklassad som han normalt bara blir på hardcourt inomhus. Inget konstigt i sig att han har kontroll, den gode Djokovic. Eller att han presterar som allra bäst mot just Nadal.
Och vi ska komma ihåg att det här slaget utkämpades på serbens territorium. Rafael Nadal har erkänt svårt på hardcourt i allmänhet och jag skulle vilja påstå att han, med dagens hårda konkurrens och efter att ha mejslat fram ett mer effektivt offensivt spel på snabbare underlag, i synnerhet har problem med långsam hardcourt (vilket gjorde hans seger i Indian Wells så mycket mer imponerande än triumferna i Montréal och Cincinnati) medan Djokovic nu vunnit totalt fyra titlar i Miami och lika många i långsamma Australiska öppna. Det är helt enkelt hans bästa underlag – och ett av spanjorens sämsta (vid sidan av inomhusharcourt). Myten om att Nadals svårigheter enbart beror på spelets tempo och banans hastighet har vi redan slagit hål på. Enough said.
Jag fick faktiskt lite flashbacks från 2011 i den här matchen. Nadal såg uppgiven ut, nästan från start. Han gjorde kanske inte sin bästa match i mannaminne, om man säger så, men det var samtidigt inte på något sätt ett magplask. Förutom på ett strategiskt plan.
Att Nadal matade forehandcross och rak backhand mot Djokovics backhand var en gåta. Serbens backhand var ju helt orubblig, och under sådana förutsättningar har han övertaget i forehand-backhand-dueller mot Nadal alla dagar i veckan. Betydligt bättre gick det för världsettan när han attackerade Djokovics forehand (särskilt med cross court-backhand eller mer flack inside out-forehand).
Ändå envisades han med att låsa fast spelet mot Djokovics backhand – med resultatet att serben kunde jaga honom i sidled med penetrerande grundslag, vinkla ut honom i hörnorna och ständigt ta det offensiva kommandot. Märkligt.
Men överlag: Det här var en sådan där dag då Nadal inte rådde på Djokovic. Sedan 2011, då en hel drös sådana dagar radades upp som ett pärlband, har deras rivalitet böljat fram och tillbaka, och sedan Nadals segrar i Franska öppna, Montréal och US Open förra året är det Djokovic som haft övertaget.
Jag ser ändå fler sundhetstecken än orosmoln från Nadal efter Miami. Det bedrövliga spelet i Indian Wells var justerat och världsettan visar att formkurvan pekar åt rätt håll inför grussäsongen.
Det var dock Djokovic som gav flest positiva besked. Han har tagit sig igenom en knagglig säsongsöppning med flaggan i topp och vunnit Indian Wells och Miami back to back – för andra gången i karriären (första gången var 2011). En triumf endast han, Steffi Graf (1994, 1996) och Roger Federer åstadkommit (Federer vann dock dubbla dubblar – det vill säga totalt fyra titlar 2005 och 2006). Blott nio spelare har någonsin klarat av den här bedriften (Jim Courier 1991, Michael Chang 1992, Pete Sampras 1994, Steffi Graf 1994 och 1996, Marcel Rios 1998, Andre Agassi 2001, Kim Clijsters 2005, Federer 2005-2006, Djokovic 2011 och 2014).
Djokovic har skakat liv i sin spänstiga tenniskropp igen.
