Toppar, dalar, dramatik, nerver, galna passeringar, omöjliga räddningar, vändningar, offensivt godis.

Ja, finalen i Indian Wells bjöd på det mesta.

Kanske även ett nytt begrepp: Lex Isner.

Favoriten inför matchen var inte den formstarkaste av de båda finalisterna. Roger Federer har gått från klarhet till klarhet under säsongsinledningen, medan Novak Djokovic bjudit på lite av en kräftgång (en mild sådan, men likväl en kräftgång).

Samtidigt var segern över John Isner i semifinalen ett kvitto på serbens höga lägstanivå, att krutet inte alltid måste vara snustorrt för att kunna göra skada.

Finalen mot Federer inledde han dock som befarat – det vill säga skakigt. Hamnade i schweizarens bakvatten tidigt efter att ha tappat sin serve direkt och såg inte ut att kunna reparera skadan under första set. De normalt så solida grundslagen var märkligt svajiga. Han hade problem med sin forehand under hela veckan i Indian Wells och mot Isner förlorade han flera backhand-dueller(!).

Federer spelade riktigt bra i första set. En av de bästa matcherna han presterat i år, tillsammans med semin mot just Djokovic i Dubai. Men då precis som nu handlade mycket av hans spelmässiga övertag om världstvåans tillkortakommanden. I Dubai lät han matchen rinna honom ur händerna efter två bedrövliga set. I Indian Wells bjöd han bort första set med för honom osedvanliga oprovocerade misstag och inledningsvis svagt servande.

Djokovic var osäker i det där setet. Och när han är osäker spelar han ofta Federer rakt i händerna. Schweizaren älskar att kliva fram på de där korta ballongbollarna (okej, nu var det ju inte riktigt Caroline Wozniacki-nivå på Djokovics ballonger, men ni fattar nog poängen) och sätta hög offensiv press. Djokovic hade å sin sida förtvivlat svårt att sätta defensiv press, vilket ju är hans signum.

Men världstvåan fick ordning på allt det där lagom till andra set. Han servade mycket bättre redan i slutet av första, och när han började hitta säkerheten i serven, grundslagen och returtagandet kunde han sätta betydligt högre press på Federer.

Vilket var nödvändigt. Fram till andra set hade Federer dikterat spelet och hela tiden stått med en fot innanför baslinjen. När Djokovic fick bättre tryck och längd på sina slag pressades han tillbaka i banan.

Att folk tjatar om att ”gå fram på nät” när vissa spelare (som Federer) befinner sig i underläge är knappast ovanligt, men jag förvånades ändå över att så många experter gnällde över schweizarens oförmåga att attackera nätet i avgörande set. Hur ska han kunna göra det när en stabiliserad Djokovic står cementerad på baslinjen och pumpar sylvassa grundslag? Att serben dessutom är en av de bästa i världen på att slå passeringar gör ju inte saken direkt lättare för Federer. Att gå på nät är långt ifrån en given taktik mot spelare som Djokovic.

Nog kan man tycka att Federer hade behövt mixa upp spelet på något vis, kanske dragit ner tempot med slice och tvingat fram Djokovic i banan med stoppbollar eftersom världstvåan tilläts styra och ställa från baslinjen ganska obekymrat. Men det stigande antalet oprovocerade misstag från Federers racket under andra och tredje set skvallrade om Djokovics spelmässiga övertag. Federer spelade bra genom hela matchen men fick inte utrymme att spela sitt spel fullt ut efter öppningssetet. Jag tycker inte att det handlade om att han spel fel – Djokovic var helt enkelt för bra när han började göra allting (eller i alla fall det mesta) rätt.

Att Djokovic fick med sig ett tidigt break i avgörande set och sedan gick fram till 5-3 kändes helt väntat.

Och att han återigen skulle bränna chansen att serva hem matchen vid 5-4, för tredje gången i rad?

Ptja. Helt oväntat var det kanske inte…

Dags för Djokovic att serva för matchen. Misslyckas han så lär begreppet Lex Isner cementeras och förevigas.

— Henrik Ståhl (@BollarAvStahl) March 16, 2014

Det blev en Lex Isner. Efter det svagaste servegamet i matchen kunde Federer bryta tillbaka mot 15 och sedan pressa fram ett tiebreak.

Vad handlar egentligen det där om? När under de senaste säsongerna har Djokovic haft så smärtsamt svårt för att stänga matcher? Det hade ju varit en sak om Isner och Federer presterat omänsklig tennis med kniven mot strupen, men både i semin och finalen handlade det om att Djokovic darrade och vek ner sig. Fattar inte var det där kommer ifrån. Märkligt.

I tiebreaket var han hur som helst överlägsen. 3-6, 6-3, 7-6(3) och serben har inkasserat sin första titel för säsongen.

Givetvis grymt imponerande att vinna en turnering efter en, med egna mått mätt, på det hela taget ganska medelmåttig insats.

Men övertygande?

Nja.

Djokovic säger sig vara nöjd med Boris Beckers insatser som huvudcoach, trots det tunga nederlaget i Australiska öppna – en titel han i princip abonnerat på – och halvfloppen i Dubai. Att han ska upprepa sin magiska säsong 2011 är det få som förväntar sig. Inte ens han själv, tydligen:

– Det är inte möjligt. Jag är en annan person. Jag har andra åtaganden i livet, andra prioriteringar, säger han till USA Today.

Kanske syftar han på förlovningen med Jelena Ristic när han nämner ”åtaganden och prioriteringar”, och självklart kan sådant påverka en spelare även på banan. Särskilt Djokovic, som ju tenderar att påverkas mycket av yttre omständigheter.

– Jag har inte riktigt varit mig själv i avgörande lägen i de stora matcherna de senaste två åren. I båda stora matcher jag förlorat i år föll jag med några poängs marginal. Det är något som visar att jag spelar bra, fortsätter han.

– Uppenbarligen, på ett mentalt plan, så lyckades jag inte slå mina bästa slag i rätt lägen. Du får inte en andra eller tredje chans när du spelar mot toppspelarna. Det är bara en tidsfråga innan jag får en ny chans och då kan jag förhoppningsvis förvalta den.

Det där sista visade sig bara vara delvis sant.

Ja, han fick en ny chans. Tre, till och med – två mot Isner, en mot Federer.

Nej, han tog dem inte.

Men vann ändå.

Det kan knappast avfärdas som turligt eftersom han i slutänden avgjorde båda matcherna kontrollerat, men att kasta så många chanser i sjön och komma undan med det är givetvis inte ett tvärsäkert företag.

Det brukar ju sägas i sportsammanhang att tur inte är något man får, utan något man förtjänar.

Vi får se om Djokovic gör sig förtjänt av sin tur även framöver.

Årets första Masters-vecka är snart till ända.

De 96 personer starka startfälten har kokats ner till blott fyra – två på herrsidan, två på damsidan.

I dag avgörs båda finaler. Här är två tänkbara scenarion:

* * *

NOVAK DJOKOVIC (2) – ROGER FEDERER (8)

Två forna världsettor och rivaler på varsin sida om nätet – för första gången i finalsammanhang sedan World Tour Finals 2012 (då Djokovic vann i raka set). 17-15 i inbördes möten till Federer, men 9-4 till Djokovic sedan 2011 (och 4-4 i finaler).

Och den klart formstarkaste av de båda är Roger Federer. Det var det nog inte många som kunde förutse för ett par månader sedan.

Federer har inlett säsongen ruggigt bra. 19-2 i matchfacit (Indian Wells inkluderat) och en titel på två finaler (seger över Tomás Berdych i Dubai, förlust mot Lleyton Hewitt i Brisbane).

Djokovic har, med hans mått mätt, svaga 11-2 i matchfacit – och var för första gången sedan 2005 titellös inför Indian Wells Masters.

De båda möttes så sent som i Dubai för två veckor sedan, i semifinalen. Den gången vände Federer 0-1 i set efter att Djokovic klappat ihop i andra och tredje.

I Indian Wells såg det ut som om serben prickat in formtoppen lagom till semifinalen, efter en ganska trög start: Tvingades till tiebreak mot Victor Hanescu i öppningsmatchen, tappade set mot Alejandro Gonzalez och blev utskåpad av Marin Cilic i första set i åttondelsfinalen (1-6, 6-2, 6-3) innan han körde över Julien Benneteau fullständigt i kvarten (6-1, 6-3).

I semin mot hemmahoppet John Isner vann han första set kontrollerat med 7-5, efter att servat kassaskåpssäkert (vann 25 av 31 poäng i egen serve – enda dippen kom vid 4-5, då han tvingades rädda tre setbollar).

I andra set fortsatte han på inslagen, medan servekanonen Isner hade förtvivlat svårt att hålla sina servegame. Djokovic bröt till 5-4 och fick chansen att serva för matchen. Han brände den chansen efter några busenkla misstag och extremt aggressivt allt-eller-inget-spel från Isner.

Han fick omgående en ny chans, när Isner återigen slarvade bort sin serve.

Djokovic återgäldade tjänsten med att inleda sitt servegame med ett dubbelfel – och sedan bli bruten blankt.

”Men JISSES”, var det enda jag till en början kunde haspla ur mig på Twitter.

En uppumpad Isner kunde sedan vinna efterföljande tiebreak enkelt och tvinga fram ett avgörande set. Ett set som Djokovic visserligen vann stabilt, men siffrorna 7-5, 6-7(2), 6-1 är ändå ingen munter läsning för serbens fans. Inte under de förutsättningarna. Att bli bruten när man servar för matchen två gånger på raken, dessutom mot en så pass svag returtagare som Isner, det är inget gott betyg. Det ska dessutom sägas att Isner under andra halvan av matchen plågades av vad som såg ut att vara en knäskada.

Hur kommer det att påverka hans insats i kväll? Visst, det är starkt att kunna skaka av sig ett så horribelt set och sedan avgöra så pass kontrollerat, men det vore konstigt om sådana där händelser inte låg och gnuggade någonstans i bakhuvudet. Han är trots allt ingen robot, den gode herr Djokovic.

Jag skulle inte vilja säga att Federer sett ut som en rund miljon hittills, det vore en direkt överdrift. Men han har inte tappat set på hela veckan och viftade bort formstarke Alexandr Dolgopolov som om han vore en liten insekt i semifinalen. Nu tycker jag i och för sig att Dolgopolov gjorde sin sämsta match i turneringen. Tappade serve från 40-15 tidigt i första set efter några riktigt hårresande missar och återhämtade sig aldrig riktigt efter det. Såg dessutom ut att störas ordentligt av snålblåsten. Hur som helst ett styrkebesked från Federer.

Spelmässigt är det här något så ovanligt som en dålig matchup för båda spelare. Finns inte jättemånga exempel på det fenomenet som är så talande som just Federer-Djokovic. Typ Berdych mot Jo-Wilfried Tsonga, eller Stanislas Wawrinka mot David Ferrer.

I exemplet Berdych-Tsonga handlar det om att de har liknande spelstil, styrkor och svagheter, och på så vis tar ut varandra. När det gäller Wawrinka-Ferrer är det precis tvärtom: Ferrers spelstil passar Wawrinka ganska bra och vice versa. Wawrinka vill diktera spelet med aggressiv offensiv, Ferrer vill ta ett steg tillbaka i banan och försvara sig med aggressiv defensiv. Det blir lite katt-och-råtta-lek, helt enkelt, där dagsformen ofta är avgörande.

Djokovic-Federer är ett mellanting. Båda vill diktera spelet – Djokovic med långa, nötande baslinjedueller, Federer med varierat spel och offensiva chockeffekter, för att störa motståndarens matchrytm och så ett frö av osäkerhet (vilket Djokovic avskyr, eftersom matchrytmen är så viktig för honom). Djokovic vill hela tiden styra spelet mot Federers backhand för att tvinga schweizaren i försvarsställning och på så vis kunna styra tempot och därmed hela matchbilden. Federer jobbar i grunden mot samma resultat, att få vara den som bestämmer tempo och ha kontroll över matchbilden, men gör det med lite andra medel.

Enbart sett till dagsform tycker jag att Federer är klar favorit i den här finalen. Han har varit väldigt mycket starkare av de båda så här långt, medan Djokovic mest sett frustrerad och bekymrad ut. Så klart ett styrkebesked att ta sig så långt när man inte presterar sin bästa tennis, men i en final är det lite andra bullar.

Och nu är det ju inte bara dagsformen som avgör. Fram till den där semifinalen i Dubai hade Djokovic tre raka segrar (och 6 på deras senaste 8 möten) mot Federer. Efter höstens drabbningar kändes det som att Federer även framöver skulle få nöja sig med att i bästa fall ta set mot serben.

Nu har dynamiken återigen förändrats – och som vi alla vet trivs Djokovic som underdog. Att Federer lyfts fram som favorit (dock inte av oddssättarna, som drygt 1,50 gånger pengarna på Djokovic och 2,60 på Federer) kan stärka honom.

Dessutom är det nog ingen överdrift att påstå att Djokovic suktar efter årets första titel. Han föll mot Wawrinka i en gastkramande femsetare i Australiska öppna-kvarten och har sedan dess bara spelat en turnering, i Dubai där det som sagt blev pisk mot just Federer i semin.

Djokovic är revanschsugen – och förhoppningsvis motiverad. I så fall har den här matchen potential att bli en riktig nagelbitare.

Som det sett ut hittills i Indian Wells tror jag dock mer på Federer, även om en nivåhöjning från Djokovic kan komma lika plötsligt och oväntat som en positiv tweet från något av cyberrymdens alla bittra nättroll.

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA (3) – FLAVIA PENNETTA (21)

Oj. Hoppsan. Flavia Pennetta slog alltså Li Na i semifinalen – i raka set: 7-6(5), 6-3. Räck upp en hand om du tippade den här finaluppställningen för en vecka sedan…

Själv tippade jag Radwanska och Li Na i final, med Radwanska som slutsegrare. Just det sistnämnda tipset känns ju lite säkrare nu än om världstvåan stått på andra sidan nätet.

Visst har Pennetta gjort en fantastisk resa de senaste månaderna (semifinal i US Open, kvartsfinal i Australiska öppna och Dubai), men kan hon slå toppspelarna i en Masters-final?

Teoretiskt, ja. Självklart. Kan hon slå Li Na i en semifinal så kan hon mycket väl slå Radwanska i en final.

Men det känns inte så troligt. Hon körde visserligen över polskan i Dubai, men Radwanska har 4-2 i inbördes möten och vann deras senaste möte i Indian Wells (2012) enkelt. Hon har visserligen aldrig vunnit titeln i Indian Wells, men har bra resultat här (hennes tredje bästa Premier-turnering, efter Miami och Tokyo).

Spelmässigt påminner Pennetta om offensiva Simona Halep, som Radwanska slog i raka set i semin: 6-3, 6-4. Vilket passar världstrean bra. Det gäller alltså för Pennetta att inte bara spela aggressivt – utan extremt aggressivt. Helst ska hon göra en av sina bästa matcher någonsin. Vilket inte är det lättaste mot Radwanska.

Särskilt inte i sin första Premier Mandatory-final någonsin.

Tennisen blir mer och mer oförutsägbar för varje vecka som avverkas på touren, känns det som.

Vilket så klart är väldigt kul.

Låt oss ta en titt på vad som hänt i Indian Wells de senaste dagarna.

På herrsidan skulle man kunna säga att det hela började med Jerzy Janowicz bistra sorti mot Alejandro Falla. 6-3, 2-6, 7-6(5) och den första seedade spelaren var utslagen (tillsammans med Pablo Andújar, som föll mot framtidslöftet Jiri Vesely).

Samma dag tappade Rafael Nadal set mot Radek Stepanek (2-6, 6-4, 7-5) och Andy Murray krånglade sig förbi Lukas Rosol (4-6, 6-3, 6-2).

Men de första riktigt stora knallarna kom dagen därpå:

• Tomás Berdych föll pladask mot Roberto Bautista-Agut (som ju slog ut Juan Martín del Potro i Australiska öppna): 4-6, 6-2, 6-4.

• Veteranen Julien Benneteau körde över landsmannen och världstian Jo-Wilfried Tsonga: 6-4, 6-4.

• Mikhail Kukusjkin mosade Vasek Pospisil: 6-0, 6-2.

• 20-årige Dominic Thiem avfärdade Gilles Simon i raka set: 7-6(5), 6-2.

Och det stannade inte där.

Natten till tisdag chockslog formstarke Alexandr Dolgopolov värdsettan och regerande mästaren Rafael Nadal redan i tredje omgången: 6-3, 3-6, 7-6(5). Nadal hämtade visserligen upp 2-5 i tredje set (bröt blankt när Dolgopolov servade för matchen) och tvingade fram ett tiebreak – där han var ett minibreak upp – men blev till slut bortblåst av ukrainarens offensiva slägga.

– Jag hittade inte rätt känsla i den här tävlingen. Jag spelade visserligen mot två motståndare som gör det svårt att hitta sin rytm, men jag räddade mig ur en tuff situation första dagen. I dag var jag nära att rädda en till. Men i slutänden, när man pressas till gränsen, så händer sånt här. Du kan förlora. Jag förlorade i dag. Grattis till honom, jag tycker att han spelade bättre än mig. Det är allt. Livet går vidare. Jag kommer att fortsätta jobba hårt inför Miami, säger Nadal efter nederlaget.

Det var den enda skrällen på herrsidan just den matchdagen. I övrigt kan nämnas att Jiri Vesely tog set mot Andy Murray, men föll slutligen i tre set: 6-7(2), 6-4, 6-4.

Natten till i dag hände ingenting mer skrällartat än att Fernarndo Verdasco slog Richard Gasquet: 7-6(5), 6-1. Ingen jätteöverraskning, dock. Själv slog jag redan i min förhandsanalys fast att han hade skrällpotential i ett eventuellt möte mellan dem.

91-rankade Alejandro Gonzalez tog set mot Novak Djokovic: 6-1, 3-6, 6-1. Det är så klart anmärkningsvärt. Inför den matchen hade blott fyra spelade rankade 70 eller lägre vunnit ett set mot serben på hardcourt sedan 2010…

* * *

Nattens hetaste match måste vi så klart prata om.

Vilken?

Den mellan Ernests Gulbis och Grigor Dimitrov, förstås.

Båda hajpade in absurdum, båda talanger som fram tills alldeles nyligen äntligen börjar nå sin fulla potential och göra skäl för sina hyllningar. ”Jag sätter ju gärna mina slantar på Gulbis där, eftersom jag tycker att han generellt är starkare än Dimitrov när han är i så bra form som han varit hittills i år”, skrev jag i min förhandsanalys.

Och han levererade: 2-6, 6-1, 7-5. Dimitrov må vara snabbare, flinkare, mer elegant och mer varierad i sitt spel, men Gulbis talang står sig knappast slätt mot den sortens motstånd.

Ja, letten är ju ganska enformig. Kanske till och med monoton. Som Alexandr Dolgopolov och andra högoktaniga offensiva spelare. Det smäller i hörnen, om man ska låna en hockeyklyscha. Gulbis utmanar alltid sina motståndare på det offensiva planet. Han dikterar spelet med blytunga grundslag, stenhård serve och självsäker aggressivitet.

En enkel taktik att slå hål på, kan tyckas – om det inte vore för att Gulbis (när han är på humör) utför sin gameplan med sådan precision. Och man ska förstås inte inbilla sig att han helt saknar strategiskt sinne bara för att han rent tekniskt är ganska enkelspårig. När han väl upptäckte att det här var en sådan där dag då Dimitrov inte orkade hänga med i tempot och inte heller hade självsäkerheten att försvara sig effektivt i backhandhörnet, så var det just backhanden Gulbis siktade in sig på.

Slag efter slag efter slag styrde han mot Dimitrovs backhand – vilken som bekant är en av bulgarens stora svagheter.

– Alla pratar om honom som nästa världsetta. Jag tycker att han fortfarande har en lång väg kvar att gå, sammanfattade Gulbis matchen och sin motståndare efteråt.

Game, set, match: Gulbis. Både på och utanför banan.

* * *

På damsidan har skrällarna inte duggat riktigt lika tätt, trots att den största skedde redan i andra omgången (när Victoria Azarenka åkte ut med huvudet före).

Sedan dess har Angelique Kerber torskat mot 72-rankade Maria-Teresa Torro-Flor (2-6, 7-6, 6-4). Världstian Sara Errani föll sedan mot framtidslöftet Eugenie Bouchard, men det var inte särskilt oväntat.

Även Maria Sjarapova åkte ut i tredjerundan, mot 79-rankade Camila Giorgi. Skräll? Ptja. Jo, det får man väl säga ändå. Men någon chock var det verkligen inte. Indian Wells var trots allt Sjarapovas första turnering sedan Paris i slutet av januari.

Sloane Stephens gjorde för övrigt en mycket bra match mot Ana Ivanovic och vann i raka set: 7-6(3), 6-4. Hoppas Stephens äntligen hittat tillbaka till sitt vinnande koncept från förra säsongen.

I natt hände väl ingenting riktigt uppseendeväckande. Dominika Cibulkova slog Petra Kvitová: 6-3, 6-2. Kul att se att Australiska öppna-finalisten Cibulkovas goda form håller i sig. Finalrepris mot Li Na i åttondelsfinalen!

* * *

Alla nattens resultat:

Hejsan hoppsan.

Världsfyran Victoria Azarenka är redan utslagen ur Indian Wells Masters.

Vem hon fick spö av?

66-rankade 20-åringen Lauren Davis – som dessförinnan aldrig slagit en topp 20-spelare…

Jag skrev visserligen i min förhandsanalys att Laren Davis knappast är en busenkel öppningsmotståndare, men trodde jag att hon hade skrällpotential? Njae. Det vore ju en efterhandskonstruktion om jag påstod det. Jag trodde att Azarenka skulle få det svårt men i slutänden kirra biffen.

20-åringens första seger mot en topp 10-spelare, alltså. Ja, hon har faktiskt aldrig ens slagit en spelare innanför topp 20. Ingen överdrift att påstå att det är hennes tveklöst största seger hittills i karriären.

6-0, 7-6(2) är dessutom snudd på utklassningssiffror.

Nu måste det så klart nämnas att Azarenka inte spelat sedan Australiska öppna (förlust mot Agnieszka Radwanska) på grund av en fotskada, vilket så klart märktes – särskilt i första set.

– Jag ville göra mitt allra bästa. Det var kanske lite för tidigt, men jag kämpade. Jag är ganska stolt över vad jag åstadkom i dag. Jag tycker att det är rätt så bra med tanke på vad jag gått igenom, säger Azarenka efter matchen.

– Det är något man måste gå igenom efter skador. Nu måste jag fundera över vad som är bäst för mig inför Miami. I nuläget vill jag bara vara fri från smärta, det är inte jättekul att vara ute på banan när man har ont.

Tycker dock inte att det förtar Davis prestation. Hon spelade riktigt bra. Aggressivt, offensivt och med enorm självsäkerhet.

– Jag visste att hon inte spelat en turnering på sex veckor, så det gav mig självförtroende att jag spelat fler matcher. Jag är imponerad av att hon tog sig igenom hela matchen. Jag har stor respekt för henne, säger Davis efter triumfen.

Hon möter Varvara Lepchenko, som slog Daniela Hantuchova i sin öppningsmatch (6-3, 6-2), i tredjerundan. Ingen omöjligt uppgift för 20-åringen.

* * *

Annars då? Jaroslava Sjvedova körde över Kaia Kanepi: 6-3, 6-2. Lite oväntat, tycker jag.

Och Caroline Wozniacki var kassaskåpssäker mot framtidslöftet Bojana Jovanovski: 6-1, 6-3. Forna världsettan hade trots allt förlorat två av deras senaste tre möten och det är ingen hemlighet att Jovanovski har hög kapacitet, så det var inte direkt en busenkel lottning för ”Woz”.

Förutom Davis triumf var det dock skrällfritt på damsidan.

* * *

Herrarna då?

Känns ju onekligen som att deras turnering inte riktigt kommit i gång än. De här första dagarna brukar vara ganska sömniga eftersom det dröjer innan giganterna gör entré. Största ”skrällen” hittills var väl när Jiri Vesely slog Igor Sijsling i förstarundan  i torsdags (3-6, 6-4, 7-6), men det var ju ingen dunderskräll direkt.

Lite trist att Jack Sock redan är utslagen. Föll mot landsmannen Tim Smyczek i förstarundan (6-4, 1-6, 6-4).

Dominic Thiem gjorde dock en hyfsat stabil insats mot Daniel Kosakowski: 6-2, 7-6(1). Nu är visserligen 22-årige Kosakowski bara 366-rankad, men det är ändå glädjande att Thiem fortsätter att inte bara ta sig igenom kvalen till tävlingarna på ATP-nivå, utan även vinna matcher i huvudturneringarna.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Det har inte varit så mycket action i bloggen på sistone, som ni har märkt.

Jag hade visserligen hört talas om ”vabruari”, men kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle göra skäl för sitt namn på ett så fullständigt skoningslöst sätt.

Ska dock inte tråka ut er med sådant en dag som i dag. Ursäkter urschmäkter.

Det har ju hänt en del på touren de senaste veckorna. Rafael Nadals rygg höll hela vägen i Rio de Janeiro (finalseger över formstarke Alexandr Dolgopolov i raka set), Ernests Gulbis körde över hemmafavoriten Jo-Wilfried Tsonga i Marseille-finalen, Kevin Anderson förlorade sin fjärde raka ATP-final i Delray Beach (förlust mot Marin Cilic), Roger Federer utmanövrerade både Novak Djokovic och Tomás Berdych på vägen mot sin första titel för året i Dubai och suveräna Serena Williams föll pladask i raka set mot Alize Cornet (som sedan förlorade mot Serenas syster Venus Williams i finalen), Grigor Dimitrov avfärdade Gulbis, Andy Murray och Anderson i Acapulco (och bärgade därmed första 500-titeln i karriären, andra ATP-bucklan totalt) och Federico Delbonis knep segern i en ganska sval tillställning i  Sao Paulo.

Bland annat.

Och nu är det så äntligen dags för årets första Master, i Indian Wells. Och vi bjuds alltså i vanlig ordning på två Masters på raken, som ni vet. När Indian Wells är avklarade rullar tenniscirkusen nämligen vidare till Miami. Finns så klart både för- och nackdelar med ett sådant upplägg.

Men en sak i taget – låt oss ta en titt på lottningarna och försöka oss på att vaska fram ett par potentiella slutsegrare:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Nadal toppseedad. Har till en början en ganska enkel resa, med Dolgopolov och Gaël Monfils som potentiella första hot (i en eventuell tredjerunda respektive åttondelsfinal). På den nedre halvan av den här kvartsfinalsektionen har Andy Murray motorväg till åttondelen. Möjligen att han kan störas lite av Igor Sijsling (eller kanske framtidslöftet Jiri Vesely?), han har trots allt haft svårt att hitta formen efter skadefrånvaron. Pablo Andújar presterade visserligen typ sin bästa tennis i karriären i Rio de Janeiro, men på hardcourt ska han rimligtvis inte kunna rubba världsfemman.

I åttondelen riskerar dock Murray att stöta på Jerzy Janowicz eller Milos Raonic. Med tanke på kanadensarens skadebekymmer (har inte spelat sedan Australiska öppna, på grund av en vristskada) är Janowicz det på papperet mest logiska alternativet. En Janowicz på bra spelhumör är som bekant alltid ett hot mot nästan alla spelare.

Hur som helst känns det som att Murray har riktigt goda chanser att ta sig till kvartsfinal – och där få möta Rafael Nadal för första gången sedan Tokyo-finalen 2011 (som Murray vann). Om Nadal är frisk och hel så kan jag inte se att han blir utslagen före kvartsfinal. Och Murrays fina lottning… Ja, nu är han som sagt inte direkt i kalasform, men han är inte en spelare man bara joggar förbi.

David Ferrer är skadad och Stanislas Wawrinka är därför tredjeseedad. Han har så klart lottats i samma kvartsfinalsektion som sin landsman Roger Federer, den enda personen i världen han inte kan slå. Okej, det är både lite elakt och överdrivet, men det råder liksom ingen tvekan om att Wawrinka har förtvivlat svårt mot Federer. Jag tror att ”Stanimal” i hemlighet önskar att världsåttan ska hamna i en sån där formsvacka som kantade hela hans 2013 och trilla ur på vägen.

Ska för övrigt bli intressant att se hur Wawrinka presterar i sin första ATP-turnering sedan triumfen i Australiska öppna. Han har fixat överlägsna 11-0 i matchfacit och två titlar på två tävlingar så här långt i år. Så klart oerhört imponerande – men än mer imponerande vore det förstås om han fortsatte på inslagen väg. Nu när han inte bara tagit sig till sin första Grand Slam-final i karriären utan dessutom vunnit den har säkerligen de där sista mentala spärrarna släppt, men det skulle inte förvåna mig om han råkar ut för en liten kalldusch i Indian Wells. Han är inte underdog på samma sätt längre och kommer därför att ha en annan sorts press på sig, en som han inte riktigt är van vid.

Han har dessutom en lite halvknepig lottning. Ivo Karlovic vill nog möta i sin öppningsmatch (om han tar sig förbi Alex Bogomolov Jr, förstås). Särskilt inte med tanke på att kroaten upplevt något av en pånyttfödelse de senaste månaderna. Andreas Seppi i en eventuell tredjerunda är inte oäven han heller. Sam Querrey däremot… Nej, det skulle förvåna mig oerhört om Wawrinka förlorade mot honom i en Master. 4-8 i matchfacit och 38 tappade placeringar på världsrankningen inom loppet av knappt ett halvår skrämmer inte direkt.

I åttondelen väntar troligen Kevin Anderson. Och sedan alltså Roger Federer. Ganska smörig lottning för schweizaren. Möter en kvalspelare i sin första match, därefter ännu en kvalspelare eller Juan Mónaco/Dmitrij Tursunov. I åttondelen väntar sedan Kei Nishikori eller formsvaga Tommy Haas (eller kanske Jeremy Chardy? Han brukar kunna höja sig ett snäpp i de här sammanhangen). Det är inte så man darrar av skräck, direkt – även om både Nishikori och Haas kan ställa till lite besvär, under rätt förutsättningar.

Ser väldigt mycket fram emot båda dessa kvartar, faktiskt. Känns på förhand som att Nadal inte borde ha några jättestora problem mot Murray med tanke på den sistnämndes tveksamma form, men det blir ändå häftigt att äntligen få se dem mötas igen. Jag brukar inte se tjusningen i matchupen Federer-Wawrinka, men just här i Indian Wells 2014 känns den extremt lockande.

Semifinalen då? Där ser jag helst Nadal-Wawrinka, för jag tror faktiskt att Wawrinka kan hota Nadal även när spanjoren inte är fysiskt kvaddad. Vem vill inte se en miniatyrrepris på finalen i Melbourne, men med lite jämnare odds? Tror dock lite mer på Federer. Han såg riktigt riktigt bra ut i Dubai och har ett ganska massivt psykologiskt övertag på Wawrinka.

De går vidare till semifinal: Nadal, Federer.
Skrällvarning: Wawrinka, Monfils, Dolgopolov, Janowicz.
Bubblare: Murray, Raonic, Nishikori.

* * *

UNDRE HALVAN:

Är det någon som har imponerats av Novak Djokovic så här långt i år? Det är nog inte så många som svarar ja på den frågan. Nu är ju visserligen kraven på honom snudd på omänskliga, men det han åstadkommit hittills den här säsongen… Han gick in i Australiska öppna som dunderfavorit men föll igenom redan i kvartsfinalen mot Wawrinka. Han gick in i semifinalen mot Roger Federer som stor favorit men klappade ihop och förlorade trots att han vann första set med övertygande 6-3.

Någonting står inte riktigt rätt till när det gäller Djokovic. Jag vet inte vad, men det kanske är något privat – för inte kan väl Boris Becker ha kvaddat honom spelmässigt redan? Skämt åsido. Djokovic må vara mentalt stark i många avgörande matchlägen, men han påverkas också väldigt mycket av yttre omständigheter. Vilket inte är konstigt. Visar bara att han är mänsklig, trots att han säsongen 2011 nästan bevisade motsatsen.

Om de här senaste flopparna påverkar honom negativt eller positivt i Indian Wells återstår att se. Förhoppningsvis känner han hämndlystnad och skärper till sig. Förra året dröjde det till Shanghai innan han ens nådde final i Masters-sammanhang efter triumfen i Monte Carlo. I år hoppas vi att han är med i leken på allvar under hela säsongen.

Halvknepig lottning för världstvåan. Ivan Dodig utgör väl kanske inte ett direkt hot, men ändå inte en idealspelare att möta redan i tredjerundan. Sen väntar troligen formstarke Cilic i åttondelen. Han har tveklöst kapacitet att göra livet surt för Djokovic.

Kvartsfinalen då?

Ja, där måste nog faktiskt Tsonga hållas som favorit på förhand, i och med Juan Martín del Potros skadebekymmer. Återigen den där handleden som krånglar. Struligt år för argentinaren hittills. Förlust mot doldisen Roberto Bautista-Agut redan i andra omgången i Melbourne, torsk i raka set mot Gulbis i kvarten i Rotterdam och var sedan tvungen att avbryta sin öppningsmatch mot Somdev Devvarman i Dubai. Är ju så klart en av huvudutmanarna om han är hel och frisk, men det ser tyvärr ut som att världssjuan kommer att tappa en hel drös värdefulla poäng här (har en finalplats från i fjol att försvara).

På den övre kvartsfinalhalvan har vi världsfemman Berdych, nian Richard Gasquet och ett helt knippe andra intressanta namn – som Gulbis, Dimitrov, Fernando Verdasco, John Isner och Philipp Kohlschreiber. Ett litet getingbo däruppe. Verdasco kan skrälla mot Gasquet, en tredjerunda mellan Isner och Kohlschreiber känns som en ganska öppen historia (fördel Isner dock, i och med att han spelar på hemmaplan), Gulbis och Dimitrov möts förhoppningsvis för tredje gången i år.

Berdych har en enkel väg till åttondelsfinal, men möter där troligen Dimitrov eller Gulbis. Jag sätter ju gärna mina slantar på Gulbis där, eftersom jag tycker att han generellt är starkare än Dimitrov när han är i så bra form som han varit hittills i år (i Acapulco pressade han Dimitrov till tre set, trots att han var sliten efter hård matchning – i Rotterdam vann han i raka set).

Svårare att plocka ut en kvartsfinalist till Berdych. Gasquet, Verdasco eller Isner. Och där ligger ju Isner bra till. Spelar aldrig någonsin så bra som han gör i USA. Jag skulle vilja säga att vägen ligger öppen för Isner här, enbart sett till lottningen. Helst hoppas han nog att Verdasco skrällslår Gasquet. Verdasco avskyr verkligen att möta servekanoner, särskilt på hardcourt.

Berdych-Isner i semi? Inte helt otänkbart. Även om jag personligen gärna skulle se en lite mer oväntad matchup, som Verdasco-Gulbis, eller Kohlschreiber-Dimitrov.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Berdych.
Skrällvarning: Tsonga, Gulbis, Isner, Cilic, Gasquet.
Bubblare: Verdasco, Dimitrov, del Potro, Pospisil.

Semifinalerna: Nadal slår Federer, Berdych slår Djokovic.

FINALEN: Nadal slår Berdych.

Wow. En förhandsanalys där man inte tippar Djokovic i final. Händer ju inte jätteofta, men någon gång ska man väl dra till med mer överraskande gissningar. Det har trots allt hänt mycket spännande på touren den senaste tiden, och maktbalansen i toppen har rubbats rejält. Det blåser kraftiga vindar däruppe. Ska bli intressant att se vilka utmanare som tar tillfället i akt att mobilisera och gå all-in här i årets första Master.

* * *

DAMER

ÖVRE HALVAN:

Li Na toppseedad som ni ser, eftersom Serena Williams bojkottat Indian Wells sedan hon vann där 2001.  Ingen busenkel lottning för världstvåan. Troligen Klara Zakopalova i tredjerundan och därefter Anastasija Pavljutjenkova eller Bethanie Mattek-Sands i åttondelsfinalen (Sabine Lisicki är givetvis inte chanslös, men hennes formkurva har pekat stadigt neråt sedan Wimbledon-finalen förra året). Alla spelare är förstås underdogs mot Li Na, men med skrällpotential.

Världsnian Petra Kvitová får nog anses vara huvudkandidat till kvartsfinalplatsen mot Li Na, med Australiska öppna-finalisten Dominika Cibulkova, Svetlana Kuznetsova och Ekaterina Makarova som utmanare. Ska bli intressant att se vad hemmafavoriterna Vania King och Coco Vandeweghe kan åstadkomma. Tror hur som helst att det blir Cibulkova eller Kvitová som kniper kvartsfinalbiljetten.

Den nedre regionen av den här halvan är lite av ett getingbo. Världsfemman Maria Sjarapova gör sin första turnering sedan Paris i slutet av januari och måste troligen kriga sig förbi Julia Görges, oförutsägbara Sorana Cirstea eller Andrea Petkovic, och Samantha Stosur/Flavia Pennetta/Mona Barthel. Ingen optimal lottning för Sjarapova.

Även världssexan Angelique Kerber har en krånglig väg mot kvartsfinal. Riskerar att möta framtidslöftet Garbine Muguruza i tredjerundan och Ana Ivanovic eller Sloane Stephens i en eventuell åttondel.  Ivanovic inledde ju året urstarkt men har sedan formdippat lite. Slog dock Kerber i Dubai. Muguruza har gått från klarhet till klarhet under säsongsinledningen, medan Stephens har två raka förluster och svaga 3-3 i matchfacit hittills under 2014. Ingen vild gissning att Kerber nog helst slipper Ivanovic.

Jag skulle tro att det blir Ivanovic mot Kerber eller Muguruza i åttondelsfinalen. Om nu inte Stephens får en plötslig formboost tack vare hemmaplanen. Inte omöjligt, men på förhand tycker jag att en åttondel mellan Ivanovic och Kerber/Muguruza känns trolig.

De går vidare till semifinal: Li Na, Ivanovic.
Skrällvarning: Kerber, Muguruza, Kvitová, Cibulkova.
Bubblare: Sjarapova, Stephens.

* * *

UNDRE HALVAN:

Världstrean Agnieszka Radwanska andraseedad, och hennes största hot på vägen mot semifinal är åttan Jelena Jankovic, tolvan Caroline Wozniacki och 26-rankade Kaia Kanepi.

Möter Heather Watson i öppningsmatchen. Hon har betydligt högre kapacitet än hennes rankning skvallrar om (134), men har haft några tunga månader och ska normalt inte rå på Radwanska. Sedan Elena Veznina i tredjerundan, vilket inte heller borde vara några stora bekymmer. Alize Cornet har ju visat god form på sistone, och tar hon sig förbi Carla Suarez-Navarro kan hon kanske störa världstrean en aning. Men nej, på det hela taget känns det som att Radwanska ska ta sig till semifinal relativt enkelt – oavsett om hon möter Jankovic, Wozniacki eller Kanepi i kvarten. Här tycker jag för övrigt att ni ska hålla ett öga på 41-rankade 22-åringen Bojana Jovanovski. Möter Wozniacki i andrarundan. Finns ju lite skrällpotential där.

Övre delen av den här halvan är kanske en smula knepigare att tippa, men visst känns det som att världsfyran Victoria Azarenka har motorväg till åtminstone kvartsfinal. Lauren Davis är visserligen inte en busenkel förstamotståndare, men ser inte riktigt att någon ska kunna hota henne (formsvaga Roberta Vinci? Ojämna Kirsten Flipkens? Veteranen Daniela Hantuchova, som har bleka 3-5 i matchfacit i år?), om inte Madison Keys spelar som i trans och tar hela Indian Wells med storm. Känns som att det borde bli Keys eller Flipkens i kvarten.

Vill nog påstå att världssjuan Simona Halep är huvudkandidat till den andra kvartsfinalplatsen. Busenkel lottning, spontant: 162-rankade 18-åringen Allie Kiick i öppningsmatchen, Yanina Wickmayer eller Lucie Safarova i tredjerundan, Sara Errani eller mer troligen Eugenie Bouchard i åttondelen. Hoppas ju väldigt mycket på Bouchard här, men visst vore det kul om Halep överbevisar både mig och min poddkollega Andreas Käck. Inför säsongen trodde vi båda att hon skulle kunna hålla sig inom topp 10, men inte göra så överdrivet mycket större framsteg än så under återstoden av karriären.

De går vidare till semifinal: Radwanska, Azarenka.
Skrällvarning: Halep, Bouchard.
Bubblare: Errani, Flipkens, Keys.

Semifinalerna: Li Na slår Ivanovic, Radwanska slår Azarenka.

FINALEN: Radwanska slår Li Na.

Haha, ibland undrar jag varför jag ens bemödar mig med att tippa semifinalister, finalister och vinnare. Det är ju snudd på omöjligt att pricka in alla de positionerna.

Men nåväl. Friskt vågat, hälften vunnet – som man brukar säga.

Vinter-OS går in i sitt avslutningsskede (för egen del med herrarnas hockeyfinal som den stora höjdpunkten).

Så gör även veckans ATP-turnerinar i Rio de Janeiro, Marseille och Delray Beach.

Vi tar en titt vad som står på menyn en söndag som denna:

* * *

RAFAEL NADAL (1) – ALEXANDR DOLGOPOLOV (54)

När Dolgopolov är på bra spelhumör kan han slå typ vem som helst. Vilket han också gjort i Rio de Janeiro: Fabio Fognini i kvarten (6-1, 6-1) och David Ferrer i semin (6-4, 6-4). Inför den här turneringen hade han inte lyckats vinna mer än två matcher i rad sedan Winston-Salem i augusti förra året. Typiskt ”Dolgo”.

Och han har ju verkligen sett rysligt bra ut i Rio. Han har fortfarande lika snabb serverörelse och snärtig forehand, och tar bollen lika tidigt som han brukar. Skillnaden nu jämfört med i princip hela förra säsongen är att han har en sådan kontroll på bollen – vilket verkligen inte är lätt när man spelar som Dolgopolov gör.

Oerhört offensiv är han också, som bekant. Ingenting nytt under solen. Det är just det här att han i Rio lyckat prestera på den här galna nivån över flera set (ibland har han tur om han mäktar med att göra det under flera game i en match). Det är som att han är ett med sin racket och som att racketen i sin tur har en romans med bollen. Det är ibland snudd på euforiskt att se honom spela när förutsättningarna ser ut som de nu gör. Han är verkligen en bollkonstnär, Dolgopolov.

Någonstans inbillar jag mig att coachen Fabrice Santoro (även han ett bollgeni) har ett finger med i spelet.

Hur som helst.

Med tanke på Nadals insats mot Pablo Andújar i semifinalen lever världsettan farligt i dag. Andújar har visserligen offensivt bett, särskilt på grus, men om ”Rafa” serverar korta och klena bollar som på ett silverfat mot ”Dolgo” som han långa stunder gjorde mot Pablo… Det råder liksom ingen tvekan om att Dolgopolov är flera nivåer vassare offensivt än Andújar.

Nadal var illa ute mot Andújar. Spelar han som i går kommer det kanske inte räcka att spotta i nävarna och vägra förlora. Om Dolgopolov presterar på samma nivå som han gjort hittills måste Nadal vinna den här matchen. Spelmässigt, alltså. Så farlig är ukrainaren.

Ja, om han nu inte bjuder på en klassisk choke, förstås. Man vet aldrig riktigt med ”Dolgo”. Upp som en sol, ner som en pannkaka, ofta från en dag till en annan.

Nadal är givetvis favorit, med all rätt. Men en solklar seger lär det inte bli.

* * *

JO-WILFRIED TSONGA (10) – ERNESTS GULBIS (22)

3-1 i inbördes möten för Tsonga. Gulbis enda seger kom i Wimbledon förra året, då Tsonga skadade sig under matchen och tvingades avbryta. Gulbis å sin sida har aldrig förlorat en final (fyra segrar). Han har visserligen aldrig mött en så pass bra finalmotståndare som Tsonga tidigare, men de där fyra raka finalsegrarna ger honom ändå en enorm självförtroendeboost.

Och det råder ingen tvekan om att Gulbis kan slå Tsonga. Gulbis är en av de spelare utanför topp 10 som är det största hotet mot toppspelarna. 14 segrar mot topp 10-spelare säger ganska mycket – särskilt med tanke på att han själv aldrig ens varit rankad inom topp 20…

Han har verkligen sett ut som en rund miljon i Marseille, Gulbis. Körde över världsnian och toppseedade hemmafavoriten Richard Gasquet i raka set i går: 6-3, 6-2. Räkna med att han kommer försöka ta kommandot och diktera spelet mot Tsonga i finalen.

Lettens största problem kan bli Tsongas variation. När Tsonga är på bra spelhumör och hittar bollträffen kan han hitta på nästan vad som helst. Det är visserligen inte alltid till fransmannens fördel, men ofta ställer det till bekymmer för motståndaren, eftersom han är svårläst.

Vilket Gulbis inte är. Han är en enorm bolltalang med explosiva offensiva kvaliteter, men någon strateg har han aldrig varit. Det är fullt ös medvetslös från början till slut. Sen får det bära eller brista.

När han presterar på den här nivån kan det bära hela vägen. Trots att en världstia med hela publiken på sin sida står i hans väg.

Jag tror på Gulbis, helt enkelt för att jag tycker att han sett bättre ut än sin motståndare i den här turneringen. Samtidigt ska man förstås aldrig underskatta Tsonga (och hans publikstöd). Vilket bäddar för en intensiv finalrysare.

* * *

KEVIN ANDERSON (21) – MARIN CILIC (29)

Tredje raka finalen för Cilic (seger i Zagreb, förlust i Rotterdam). Extremt bra facit för kroaten, så klart. För Andersons del är det här första turneringen sedan åttondelsfinalen i Australiska öppna (förlust i raka set mot Tomás Berdych).

3-1 i inbördes möten för Cilic. Andersons enda seger kom konstigt nog på grus (Rom förra året).

Cilic körde ju typ över hemmafavoriten John Isner i semin i går (7-6, 6-3) och har inte hotats av någon på sin väg mot final. Anderson har å sin sida tappat set mot både Tim Smyzcek och Marinko Matosevic.

Spelmässigt är båda offensiva spelare med tunga grundslag. Anderson har haft en betydligt bättre serve än Cilic, men kroaten har verkligen förbättrat den delen av sitt spel enormt den här säsongen (med Goran Ivanisevics hjälp). Generellt håller jag Cilic som en bättre spelare än Anderson. Sett till kapacitet och spelstyrka har Cilic klar topp 10-potential. Anderson har gjort stora framsteg de senaste åren, men för att klättra högre behöver han ta ytterligare ett kliv – ett kliv som Cilic redan tagit.

Med tanke på Cilics grymma form kommer det därför inte som någon chock att jag håller honom som favorit i den här matchupen. Anderson litar mycket till sin serve, och kan Cilic plocka isär Isners så kan han nedmontera sydafrikanens.

Pablo Andújar.

Det går ju inte att inleda den här texten utan att först nämna honom.

I går blev den 40-rankade spanjoren varse att det inte räcker med att bara slå Rafael Nadal för att slå Rafael Nadal – man måste överträffa sig själv också. Vilket Andújar gjorde.

Nästan.

Rafael Nadal stod inte att känna igen. Hans insats i semifinalen i Rio de Janeiro förde tankarna till Vina del Mar 2013. Den gången stod han på en tennisbana för första gången på sju månader och föll till slut i en finalrysare mot doldisen Horacio Zeballos, där argentinaren gjorde sin bästa match i karriären.

Nadal var stel och trögfotad redan i inledningen av den turneringen, men det hindrade honom inte från att mer eller mindre köra över sina motståndare på väg till den där finalen.

Så är det att möta Nadal. Han har en osviklig förmåga att vinna kontrollerat över lägre rankade spelare även när han gör riktiga skitmatcher. Helt enkelt för att han är en så otroligt krävande spelare att möta, både på ett spelmässigt och mentalt plan. Många gånger räcker det inte med att slå Nadal för att slå Nadal – man måste besegra sig själv och sina tvivel också.

Det brukar manifesteras i praktiken på banan i ett högriskspel med stort chanstagande. Man måste spela med extremt små marginaler även när Nadal underpresterar, vilket generellt gäller även mot giganter som Novak Djokovic, Andy Murray och Roger Federer (bortsett från säsongen 2013). Så stor skillnad i spelstyrka är det mellan toppspelarna och lirarna på världsrankningens lägre regioner.

Det gjorde Pablo Andújar under stora delar av gårdagens match. Han inledde i högt tempo och tog kommandot direkt. Dubbelbreak och 6-2 i första set säger väl det mesta.

I andra set höjde sig Nadal några snäpp och fick med sig ett tidigt break. Hade visserligen två breakbollar emot sig men räddade båda. 6-3.

Från mitten av andra set och in på tredje hade Nadal förtvivlat svårt att störa Andújar i landsmannens servegame, medan han själv fick slita hund för att hålla sina egna. Fick ändå med sig ett servegenombrott till 4-3 i avgörande set efter en dipp från Andújar. (Där han bland annat fick en varning för att han tog för lång tid på sig mellan poängen. Vilket gjorde honom rasande eftersom han tyckte att publiken störde honom – något domarna inte ska ta hänsyn till enligt reglerna. Även Nadal blev varnad i tredje set och fick till och med en fault – gick miste om förstaserve – som man får vid andra varningen. Föredömligt av huvuddomarna att hålla hårt på den här regeln, vilket de gjort under hela veckan.)

Andújar skakade dock snabbt av sig raseriet och bröt tillbaka omgående – och var en stund senare två poäng från segern vid ställning 4-5, 15-30 i Nadals serve.

Setet gick så småningom till tiebreak, där ingen av spelarna höll serve de första fem poängen (vid 5-3 till Nadal hade de hållit serve varsin gång). Sista halvan av tiebreaket blev en nervpärs för båda sidors fans. Nadal räddade två matchbollar i egen serve, Andújar räddade tre. Först vid 10-10 fick Nadal med sig ett minibreak och därmed chansen att serva hem matchen. Vilket han gjorde. 2-6, 6-3, 7-6(10).

Måste vara den minst kontrollerade segern Rafael Nadal någonsin vunnit på grus. I alla fall mot en så här pass lågt rankad spelare. Tappa set händer det ju att han gör även på sitt favoritunderlag, men i den här matchen var han många gånger spelmässigt underlägsen. 108-106 i poäng totalt till Andújar, som verkligen var kvällens spelförare, vittnar om just det.

Och han var verkligen riktigt illa ute vid flera tillfällen. Inte minst i tiebreaket, där Andújar i vissa lägen blev lite för het på gröten (slog bland annat en illa vald stoppboll i nät, som banade väg för världsettan).

Ser man till Nadals prestation är det omöjligt att inte ställa sig frågan: Är ”Rafa” fortfarande skadad?

Det såg ju så oerhört stabilt ut inledningsvis i turneringen: 6-3, 7-5 mot Daniel Gimeno-Traver, 6-1, 6-2 mot Albert Montanes, 6-1, 6-0 mot Joao Sousa. Hade han bara en dålig dag på jobbet mot Pablo Andújar i semifinalen?

Det är möjligt. Men det finns vissa saker som talar för att Nadal fortfarande känner av ryggskadan:

• Serven. Hans uppkast var många gånger märkligt, och överlag osedvanligt varierat (på ett negativt sätt). Ofta var det väldigt kort och lika ofta var serven i sig ganska uddlös. Andraserven var oerhört svag, och Andújar högg som en kobra i de lägena. 

• Missarna. Det blev visserligen 40 winners till slut, men man är inte van vid att se 33 oprovocerade misstag från Nadals racket på grus. Han rörde sig inte lika bra som han brukar och hade vissa problem med sina grundslag, även i lägen där han borde ha kunnat sätta mer press.

Oroväckande? Nja. Att han över huvud taget ställt upp i Rio de Janeiro tyder ju på att skadekänningarna är hanterbara. Likaså att han faktiskt vann i går till slut. Enligt uppgift hade han små skadekänningar i finalen i Monte Carlo mot Djokovic förra året – en final han förlorade i raka set – vilket manifesterades på liknande sätt. Det innebar dock minimala bekymmer för hans fortsatta grussäsong.

Så nej, alltifrån Nadals kroppsspråk till hans insats i går, hur dålig den än var överlag, tyder på att han trots allt har kontroll över situationen.

Även om gårdagens seger inte kändes särskilt kontrollerad.

Bättre sent än aldrig, brukar man ju säga.

Det här avsnittet skulle ha kommit ut redan i helgen men undertecknad golvades i den där berömda magsjukan, så det fick läggas på is.

Men den som väntar på något gott… som man också brukar säga – och nu så!

I avsnitt 11 av Sportbladets Tennispodd pratar jag, Andreas Käck och vår expertgäst, bettinggurun Leopold ”Poldan” Neurath, om… ja, du gissade troligen rätt – betting!

Vi sparkar så klart i gång med att växla några ord om Stanislas Wawrinkas och Li Nas monumentala skrällar i Australiska öppna och vad det ger för svallvågor på respektive tour, men tar oss sedan glupskt an huvudämnet: Vilka bettingstrategier är bäst och vilka är pest? Varför är just tennis så extremt populärt att spela på? Är det svårare än andra sporter ur bettingsynpunkt?

Vi listar dessutom spelarna du aldrig ska betta på.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt11.mp3

Så var ännu en tävlingsvecka avslutad.

En urstark Tomás Berdych vann i Rotterdam, en överlägsen David Ferrer i Buenos Aires, en omutlig Kei Nishikori i Memphis och en formtoppad Simona Halep i Doha.

Och så har det rört sig i toppen både på dam- och herrsidan – igen.

Fördelen med att ha magsjuka är att man hinner se ganska mycket mer tennis än man brukar.

Nackdelen med magsjuka är… tja, magsjuka.

Och att man inte riktigt har orken att blogga om all den där fina tennisen man ser när man inte stirrar ner i botten på en hink, eller sover som Törnrosa på rohypnol.

Från Rotterdam finns annars mycket göttigt att skriva om. Förstarundan mellan Juan Martín del Potro och Gaël Monfils blev kanske inte exakt så episk som vi hade väntat oss, men likväl riktigt bra. Argentinaren svarade för en choke av rang när han servade för första set och hade 40-0 men tappade fem raka poäng, och tvingades till ett tiebreak. Väl där låg han under med 3-5 innan han till slut stängde setet och inte långt därefter hela matchen: 7-6(6), 6-3.

Av handledsskadan som plågat honom under säsongsinledningen såg vi inte särskilt mycket i den här matchen, men den gjorde sig påmind lite längre in i turneringen. Nu var visserligen Ernests Gulbis (som dessförinnan slagit ut Denis Istomin och Grigor Dimitrov) på bästa spelhumör, men del Potro gjorde inte en av sina bättre matcher när han föll mot letten i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4.

Turneringens två stora utropstecken var hemmafavoriten Igor Sijsling och formstarke Tomás Berdych. Sijsling inledde med att avfärda Mikhail Juzjnyj busenkelt i raka set (6-2, 6-2) – Jujnyj befinner sig förvisso i en avgrundsdjup formsvacka, men holländaren visade likväl upp ett övertygande spel redan där – och sedan Michael Berrer ännu busenklare (6-1, 6-2). Mot Philipp Kohlschreiber i kvarten var han spelmässigt överlägsen i första set men sträckte en muskel i andra och såg ut att vara illa ute, men redde ut det och vann efter en minst lika imponerande insats som i föregående två matcher: 6-2, 2-6, 6-1.

Hans semifinalplats tycker inte jag är att betrakta som en skräll. Sijsling brukar alltid prestera på hemmaplan. Visst, han har inte alltid fått med sig resultaten, men det har ofta berott på svåra lottningar eftersom han fortfarande är så pass lågt rankad – han gör nästan alltid bra matcher i Holland (slog ut Jo-Wilfried Tsonga i Rotterdam förra året, till exempel).

Det tog hur som helst stopp för Sijsling i tre set i semifinalen mot Marin Cilic (som slog ut en fortsatt formsvag Andy Murray i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4)

Berdych å sin sida såg många gånger helt oslagbar ut. Hade egentligen bara problem mot Jerzy Janowicz i kvartsfinalen, men vann den matchen kontrollerat efter att ha tappat första set: 6-7(9), 6-2, 6-4. Körde sedan över Gulbis i semin (6-3, 6-2) och Cilic i finalen (6-4, 6-2). Bra turnering för båda. Viktigt för Cilic att få resultaten med sig tidigt och klättra på rankningen så snabbt som möjligt, för under sommaren och hösten har han ju knappt några poäng alls att försvara.

Värt att nämna är också att 20-årige Dominic Thiem gjorde en riktigt bra turnering. Kvalade sig in i huvudturneringen utan större problem, slog Jarkko Nieminen i en tresetare i förstarundan och tog sedan set mot Andy Murray (6-4, 3-6, 6-3).

* * *

Såg i princip ingenting från Buenos Aires, bara delar av finalen mellan David Ferrer och Fabio Fognini via en ganska kass livestream. Inte mycket att hänga i julgranen. Fognini tycks ha gjort ännu en bra turnering men hade inte mycket att sätta emot Ferrer: 6-4, 6-3.

Tredje raka titeln för Ferrer i Buenos Aires – och sjätte året i rad som en spanjor lyfter bucklan (Tommy Robredo 2009, Juan Carlos Ferrero 2010, Nicolás Almagro 2011, Ferrer 2012-2014). Ferrer slog för övrigt Almagro i semifinalen – hans 15:e raka seger över landsmannen. Måste vara otroligt smärtsamt för Almagro.

Och Fognini slog Robredo i en tresetare i sin semi: 3-6, 7-5, 6-3. Nu har Robredo visserligen inte riktigt hittat formen än i år, men ändå imponerande. Trodde Robredo skulle nöta ner italienaren.

* * *

Kei Nishikori får nog sägas vara veckans mest solklara turneringssegrare (och enklaste förhandstips).

Han tappade visserligen set mot hemmaspelaren Alex Bogomolov Jr i kvarten (3-6, 6-3, 6-2) men hade överlag smooth sailing genom hela turneringen och mötte sedan Ivo Karlovic i finalen. Väl där bröt han kroaten – som under turneringen inte blivit bruten på 49 servegame – redan i matchens tredje game.

Det är ju verkligen ingen hemlighet att Karlovic har absolut noll och ingenting att komma med förutom sin mammutserve. Om man tycker att John Isner och Milos Raonic har undermåligt grundspel, så… well, de är bollkonstnärer i jämförelse med Karlovic. Och det säger jag utan att raljera. Även om det kan vara extremt tråkigt och ibland till och med smärtsamt att se honom spela tennis (inklusive den här matchen) så är det ändå imponerande att han nått så långt som han gjort med bara en enda fungerande beståndsdel i sitt spel. Det är det få som klarar av.

Finalen var hur som helst en av de spelmässigt sämsta jag sett på länge. Den lilla lilla nerv som uppstod i andra set kom i princip till i ett vakuum och bestod av en drös klantiga missar från Kei Nishikori. Missar som förmodligen hade med finalnerver och guldfrossa att göra, för Nishikori måste ha förstått redan efter tre game att Karlovic omöjligtvis kunde vinna den här matchen – den var Nishikoris att förlora.

Lite lite dramatik bjöds vi på också, med betoning på lite. I slutet av andra set hade Nishikori 0-15 i egen serve och skulle ha haft 0-30 eftersom ett slag från Karlovic klippte linjen. Linjedomaren dömde ut, men huvuddomaren korrigerade omgående. Poängen spelades om och Nishikori tackade linjedomaren genom att smaska in ett ess.

Karlovic hämtade sig aldrig mentalt efter det där och tog inte en enda poäng i tiebreaket. 6-4, 7-6(0) blev således segersiffrorna för Nishikori, som försvarade sin titel i Memphis.

* * *

Simona Halep!

Ja, hon fortsätter ju ånga på. Tappade set mot Kaia Kanepi i sin öppningsmatch (6-4, 3-6, 7-6) men körde sedan över alla motståndare fullständigt, oavsett vem hon mötte.

– Många gånger visste jag inte ens vad jag skulle göra för att avsluta poängen, hon var överallt, summerar världstrean Agnieszka Radwanska efter förlusten i semifinalen (7-5, 6-2).

Mot Angelique Kerber i finalen var hon ännu mer överlägsen: 6-2, 6-3 (och stackars Sara Errani fick bara med sig två game i kvarten: 6-2, 6-0).

Haleps sjunde titel totalt i karriären (samtliga sex tidigare kom som bekant under 2013) och första Premier 5-buckla (WTA-tourens motsvarighet till ATP:s Masters 1000; dock har de fyra Premier Mandatory-turneringarna snäppet högre status än Premier 5).

* * *

Och så till sist: Vad har dessa fyra turneringar gett för ekon på världsrankningen?

Låt oss ta en titt:

ATP-RANKNINGEN

• Toppen går inte helt oförändrad efter den här veckan. del Potro tappar 410 poäng eftersom han inte lyckades försvara sin titel i Rotterdam och förlorar därmed sin fjärdeplats till David Ferrer. Lite snöpligt. Tre veckor fick han vara världsfyra, del Potro. Nåväl. Har inte jättemånga poäng upp till spanjoren så kan säkert knuffa ner honom igen under våren.

• Andy Murray halkar ner till plats 7 efter Berdychs succé i Rotterdam. Ojoj. Inte för att det spelar någon roll i seedningssyfte om man är sexa eller sjua, men så här lågt rankad har inte Murray varit sedan juli 2008. Knappt 1,000 poäng som skiljer sjuan Murray från trean Stanislas Wawrinka, så mycket kan förstås hända framöver – men det bör dock nämnas att Murray har en del poäng att försvara under våren. 1,180 poäng bara i Indian Wells och Miami, till exempel.

• Kei Nishikori och Mikhail Juzjnyj byter plats efter Memphis, Nishikori således numera 15-rankad. Borde kunna krypa närmare 10-strecket inom en överskådig framtid. Har sett pigg ut hittills i år.

• Marin Cilic tar ännu ett skutt uppåt på rankningen tack vare sin finalplats i Rotterdam – från 37 till 29. Känns som att han, spelmässigt, är en topp 10-kandidat på allvar för första gången på flera år. De senaste två säsongerna har han mest varit det i teorin men inte nått fram i praktiken.

• I de nedre regionerna av topp 50 hittar vi forne världsettan Lleyton Hewitt på plats 38, ”Rustys” högsta placering sedan oktober 2010. Imponerande, måste ju sägas. Och ännu lite längre ner, på plats 46, hittar vi en annan gräsräv: Yen-Hsun Lu. Detta sedan taiwanesen nått semifinal i Memphis (avbröt på grund av skada). Och precis utanför topp 50 har vi Igor Sijsling, på plats 52, och Ivo Karlovic, på plats 56. 12 respektive 24 placeringar klättrar de uppåt efter succéerna i Rotterdam och Memphis.

• Julien Benneteau, fjolårsfinalist i Rotterdam, tappar 28 placeringar och återfinns nu på plats 67. Känns nästan lika tråkigt som att Marcos Baghdatis trillade ur topp 100 för några veckor sedan. De är sådana där spelare man gärna vill ha runt 40-strecket.

• Dominic Thiem plockar 14 placeringar och är nu för första gången i karriären topp 100 i och med sin 99:e-plats.

* * *

WTA-RANKNINGEN

• Li Na ny världstvåa, trots att hon föll platt mot Petra Cetkovska redan i sin andra match i Doha. Även Agnieszka Radwanska hoppar upp ett snäpp, på bekostnad av Victoria Azarenka som tappar två placeringar. Maria Sjarapova fortsatt världsfemma. Williams har för övrigt nästan dubbelt så många poäng som Li Na: 12,380 för världsettan, 6,690 för världstvåan. Och hon ligger i sin tur nästan 1,300 poäng före Radwanska (5,705).

• Jelena Jankovic, Angelique Kerber och Simona Halep hoppar alla upp ett pinnhål, medan Sara Errani tappar fyra placeringar – från 6 till 10. Kommer Errani att trilla ur topp 10 snart, vilket min poddkollega Andreas Käck förutspått vid några tillfällen? Ingen omöjlighet alls. Om hon inte lyckas stoppa blödningen under vårens grussäsong.

• Överlag små och betydelselösa rörelser inom topp 50 i övrigt. Kan väl noteras att Sloane Stephens står kvar på plats 18 – bara en placering bättre än ett år yngre framtidslöftet Eugenie Bouchard. Nu är visserligen samarbetet fortfarande färskt, men det kan väl inte betraktas som någon högoddsare att Roger Federers ex-coach Paul Annacone får foten om ingenting drastiskt händer ganska snart.

Fick en fråga på Twitter som känns relevant att reda ut:

Nej – Swedish Open blir inte en 500-turnering nästa år.

I början av sommaren 2013 spekulerades det i att Swedish Open erbjudits att flytta upp Båstad-turneringen till ATP-tourens näst högsta kategori. Bli en 500-turnering, helt enkelt.

Jag var lite förbryllad när den nyheten kom. Det stod ju redan 2012 klart att Sharks Sports & Entertainment sålt 500-turneringen Regions Morgan Keegan Championships (numera känt som US National Indoors Tennis Championships) i Memphis till företaget IMX. I och med dealen valde Sharks Sports & Entertainment – som för övrigt äger NHL-laget San José Sharks – att lägga ner sin 250-turnering i San José men fortsätta arrangera tävlingen i Memphis, dock från och med 2014 med 250-status.

Den nya 500-turneringen, som alltså arrangeras av IMX, gör sin debut på ATP-touren nästa vecka – i Rio de Janeiro.

Eftersom det inte stod uttryckligen i Svenska Dagbladets avslöjande i somras vilken av de elva 500-turneringarna som var i sådant ekonomiskt trångmål att ägarna inte såg någon annan utväg än att sälja, tänkte jag att det kanske rörde sig om en annan turnering, vid sidan av den i Memphis (som gått trögt under många år) och att det i så fall skulle avslöjas vilken senare under sommaren eller hösten. Jag lät därmed hela saken bero och lade ingen större vikt vid det.

När nu schemat för ATP-säsongen 2015 släppts står det så klart att Swedish Open fortsätter som en 250-turnering. Ingen skräll, direkt. Kan inte se någon annan förklaring än att den turnering som åsyftades var den i Memphis, som alltså redan sålts. Och det hela grundade sig i så fall i ett missförstånd. Sånt som händer.

Enda skillnaden i schemat beträffande 500-kategorin 2015 jämfört med 2014 är att grästurneringarna Queen’s Club Championships i London och Gerry Weber Open i Halle uppgraderas från 250 till 500.

Men det offentliggjordes ju redan i november förra året.

I övrigt kan noteras att grässäsongen förlängs med en vecka (som vi visste sedan tidigare), att det tillkommer en grästurnering i Stuttgart (med 250-status, samma vecka som s’-Hertogenbosch – det vill säga veckan efter Franska öppna) och att turneringen i Eastbourne flyttar till Nottingham (och får ett 48 man starkt startfält i stället för 28, som i Eastbourne).

Dessutom kommer det återigen att arrangeras en tredje ATP-turnering vecka 17, vid sidan av Oeiras (tidigare Estoril) och München. Tidigare arrangerades Serbia Open den veckan, men den turneringen – som ägdes av familjen Djokovic – lades ner efter 2012 års upplaga. ATP kommer att genomföra en ansökningsprocess för en 250-turnering på grus utomhus någonstans i Europa.