Okej, dagens matcher är alltså avbrutna och uppskjuta på grund av oväder.

Vi tar en snabb titt på vad som väntar när kalaset drar i gång igen:

* * *

RICHARD GASQUET (9) – √ MILOS RAONIC (11)

Raonic knapp favorit bland oddssättarna (runt 1,60 på Raonic och 2,20 på Gasquet). Känns som ett rimligt odds.

De har visserligen bara mötts en gång tidigare (Cincinnati 2011, seger i raka set för Raonic), men servekanoner passar Gasquet ganska illa. Dels för att han tenderar att bli passiv och hamnar långt bak i banan, vilket gör honom sårbar i djupled, men också för att han inte får tillräckligt hög utdelning i egen serve (har blivit bruten sju gånger på totalt tio spelade set – Raonic blott två gånger på lika många).

Nyckeln till att lyckas mot en servekanon är som bekant att hålla sin serve och ta tillvara på de få chanser som uppstår. Med tanke på Raonics nuvarande form måste Gasquet verkligen göra en riktigt bra match, och som jag skrev i min förhandsanalys av lottningen har det den senaste tiden egentligen inte funnits någonting i hans spel som talat för att han ska nå sin högstanivå i nuläget.

Vilket förmodligen krävs i denna åttondelsfinal – förutsatt att inte Raonic gör en plattmatch.

* * *

VICTORIA AZARENKA (2) – ANA IVANOVIC (15)

En inte helt ointressant match på förhand. Azarenka leder med 4-2 i inbördes möten och har tre raka segrar, men tappade set på hardcourt i Carlsbad tidigare i år.

Problemet för Ivanovic är Azarenkas jämnhet, på grund av Ivanovics brist på densamma. Världstvåan kan dessutom exploatera serbens överlag svaga backhand med sitt tunga grundspel och har stabilt försvar.

På det hela taget känns Azarenka som den mer kompletta spelaren, även om Ivanovic när hon blixtrar till fortfarande mycket väl kan ha högre maxkapacitet. Krävs dock att Azarenka underpresterar för att Ivanovic ska kunna slå världstvåan i natt.

* * *

√ RAFAEL NADAL (2) – PHILIPP KOHLSCHREIBER (25)

Känns som en ickematch på förhand. Inget illa menat mot Kohlschreiber, en väldigt underskattad spelare (och en av mina personliga favoriter), men rent krasst har han helt enkelt ingenting att sätta emot en Nadal i så här bra form.

9-1 i inbördes möten (5-0 på hardcourt) är en ganska tydlig signal i sig, men att det inte finns några som helst frågetecken kring Nadal är den klart mest avgörande faktorn.

Kohlschreiber är en smart spelare, så jag hoppas att han utnyttjar sitt taktiska kunnande för att åtminstone ge Nadal en match. Men att han ska skrälla, det måste anses extremt osannolikt.

* * *

√ ROGER FEDERER (7) – TOMMY ROBREDO (22)

Även det här en ickematch, på papperet. 10-0 i inbördes möten och förkrossande 24-3 i set till Federer. Med tanke på att Federer börjar hitta tillbaka till det spel som tog honom till semifinal i Australiska öppna ska det här inte vara några problem för schweizaren.

Kan mycket väl bli det ändå, beroende på vad Robredo hittar på. Lyckas han låsa fast Federer i malande baslinjedueller kan han nog göra livet surt för världssjuan, men inte på en sådan nivå att han mäktar med en skräll.

För visst är väl tiden när Federer kunde förlora mot nästan vem som helst förbi nu? Nu har ju visserligen Federer inte satts på några som helst prov, men har ändå fått positiva vibbar av det jag sett hittills.

http://www.youtube.com/watch?v=EdVkm6StpwI

Till att börja med blev det en riktigt trevlig match mellan Stanislas Wawrinka och Marcos Baghdatis. Kändes på förhand väldigt intressant.

Fullt så intressant blev det ju inte. Trots att Baghdatis fick med sig ett tidigt break tog Wawrinka kommandot fullständigt och ägde matchen – så till den milda grad att Baghdatis reducering i tredje set kom en smula överraskande.

Tyckte schweizaren höll i taktpinnen mest hela tiden, men som så ofta förr fick han lite soppatorsk i det där tredje setet. Hans klart största svaghet, det där. Ojämnheten (som oftast är ett direkt resultat av bristande uthållighet).

Han spelade överlag oerhört säkert när han väl presterade, både i offensiv och defensiv. Tycktes hinna ikapp varenda boll och satte ständigt hög press på Baghdatis, som å sin sida hade svårt att hitta sin matchrytm.

Efter varsitt break i fjärde följdes de sedan åt till ett nytt tiebreak, där Baghdatis räddade tre matchbollar (två i Wawrinkas serve) vid ställning 6-4 och 7-6. Starkt av Baghdatis att hitta sitt bästa spel just i sådana lägen – och lika starkt av Wawrinka att hålla sig mentalt kylig efter de brända matchbollarna – men tyvärr var det lite för sent.

Tror den här matchen hade kunnat bli en väldigt jämn historia om Baghdatis varit i bättre form generellt. Lyckades visserligen ofta pressa Wawrinka i sidled (vilket överlag är en effektiv strategi, eftersom schweizaren är lite långsam och dessutom tenderar att satsa på riskabelt kontringsspel) men inte tillräckligt ofta – och framför allt inte tillräckligt bra.

6-3, 6-2, 6-7(1), 7-6(7) blev det hur som helst till slut. Vilket innebär att Wawrinka nu är klar för sin tredje Grand Slam-åttondelsfinal i år (gick till åttondel i Australiska öppna, kvartsfinal i Franska öppna). Där möter han Tomás Berdych, som fullkomligt mosade Julien Benneteau: 6-0, 6-3, 6-2. Kan bli en riktigt intressant match det. Inte minst med tanke på att Wawrinka har 6-5 i inbördes möten (3-4 på hardcourt).

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=V2lDZKGDfDY

Andy Murray såg riktigt riktigt plågad ut i sin match mot Florian Mayer. Alltså på den nivån att man nästan misstänkte bakfylla eller sjukdom.

Vilket det givetvis inte rörde sig om. Det var inte mer dramatiskt än att det berodde på värme och kompakt luftfuktighet. Snarlika förhållanden som under Miami Masters, alltså.

Murray har ju ett väldigt speciellt (negativt) kroppsspråk. Obotlig pessimist, typ. Och eftersom han i regel brukar förstärka just negativa aspekter med sitt kroppsspråk såg han därför extremt plågad ut.

Spelmässigt gick allt som på löpande band. Efter ett något trevande inledningsset, som vanns i tiebreak, körde han över Mayer. 7-6(2), 6-2, 6-2 blev matchsiffrorna. Utan att faktiskt imponera. Visst, han bjöd i vanlig ordning på några riktigt läckra kontringsslag och hade ibland retligt bra bollträff, men överpresterade inte direkt. En habil insats, helt enkelt.

Möter Denis Istomin, som slog Andreas Seppi i en femsetare (6-3, 6-4, 2-6, 3-6, 6-1), i åttondelsfinalen. Riktigt kul för Istomin, som haft ett ganska tungt år efter en bra säsongsstart, men han har inte mycket att sätta emot en Murray som avfärdar erkänt knepiga Mayer så enkelt trots jobbiga väderförhållanden.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=MpUDKWZixfM

Tycker inte att matchen mellan Tommy Haas och Mikhail Juzjnyj var så mycket att hänga i julgranen. Till stor del på grund av att Haas underpresterade. Fick ett break med sig direkt i första set men föll sedan ihop som ett korthus. Hade enorma problem med sin backhand och fick inte mycket att stämma, förrän i tredje set.

Men, det spelar som bekant ingen roll att man i grunden är den bättre spelaren (vilket jag tycker att Haas är) om man bara är det stundtals under en match, och Juzjnyj kunde slutligen bärga en välförtjänt 3-1-seger med matchsiffrorna 6-3, 6-2, 2-6, 6-3.

Juzjnyj möter Lleyton Hewitt, som avfärdade Jevgenij Donskoj i fyra set (6-3, 7-6, 3-6, 6-1), i åttondelen. Väldigt bra chans för Hewitt att ta sig till kvartsfinal. Har 5-1 i inbördes möten (2-1 på hardcourt) och vann deras senaste möte i Cincinnati 2012 i raka set.

Tycker forne världsettan Hewitt borde hållas som favorit där. Juzjnyj gjorde en bra match mot Haas, men Hewitt kommer inte att bjuda på lika mycket enkla poäng som tysken gjorde.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=wu0Z2mTFpGk

Matchen mellan Novak Djokovic och Joao Sousa var en ickematch redan på papperet och blev det definitivt i verkligheten: 6-0, 6-2, 6-2 till världsettan. Enorm klasskillnad rakt igenom.

”Kan lika gärna bli Marcel Granollers, känns det som. Upplagt för skräll”, skrev jag i min US Open-förhandsanalys om Djokovics potentiella motståndare i åttondelsfinalen (tippade dock Benoit Paire, men skit i det nu).

Blir alltså mycket riktigt så. Granollers låg under med 1-2 i set (efter att ha utklassats i tredje och tappat det setet med 0-6) men vände på steken och vann över Tim Smyzcek, den siste kvarvarande amerikanen på herrsidan, i en femsetare: 6-4, 4-6, 0-6, 6-3, 7-5.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=PWgHbLzjang

På damsidan blev matchen mellan Serena Williams och Sloane Stephens inte i närheten av så bra som vi hoppats på förhand. Williams var omutlig och släppte bara ifrån sig totalt fem game: 6-4, 6-1.

Världsettan möter Carla Suarez-Navarro, som slog världsnian Angelique Kerber (4-6, 6-3, 7-6), i kvartsfinalen.

Riktigt tråkigt att Kerber ännu inte lyckats hitta formen från 2012. 3R/QF/SF/4R i Grand Slam-sammanhang under 2012 har i år blivit måttligt imponerade 4R/4R/2R/4R.

Inte heller matchen mellan Li Na och Jelena Jankovic (4-4 i inbördes möten och tre raka segrar för Jankovic inför matchen) blev vad vi hade hoppats på. 6-3, 6-0 till världssexan och överkörningen var ett faktum.

Vilket i och för sig innebär att mitt tips inför turneringen står sig. Agnieszka Radwanska föll i raka set mot Ekaterina Makarova (6-4, 6-4), en spelare Li Na har 3-0 i inbördes möten mot. Med tanke på världssexans goda form borde hon säkra en semifinalplats i morgon.

* * *

Alla gårdagens resultat:

http://www.youtube.com/watch?v=imF6G0fndwA

Wow. Lleyton Hewitt alltså.

Jag dömde ut honom på förhand, ska erkännas. Trodde faktiskt inte att han skulle mäkta med att skrälla mot Juan Martín del Potro.

Och vid ställning 2-1 i set till argentinaren – efter att Hewitt vunnit första set och bränt chanser att ta en 2-0-ledning – såg det ju ut som att det skulle bli en relativt enkel seger för världssexan at the end of the day.

Men Hewitt ville annat.

32-åringen krigade på, höll näsan över vattenytan, utjämnade efter tiebreak (servade för setet vid 5-3 men blev bruten) – och femte set blev en transportsträcka till australisk seger. Det Juan Martínska skeppet kapsejsade nämligen fullständigt och världssexan blev bruten inte mindre än tre gånger. 6-4, 5-7, 3-6, 7-6(2), 6-1 blev segersiffrorna till slut.

Med tanke på att Hewitt möter den inte fullt så skräckinjagande Jevgenij Donskoj i nästa omgång har forne världsettan riktigt goda chanser att nå sin första Grand Slam-åttondelsfinal sedan Australiska öppna 2012. I den eventuella åttondelen väntar förresten Tommy Haas eller Mikhail Juzjnyj, så den första GS-kvartsfinalen sedan Wimbledon 2009 är faktiskt inte heller någon omöjlighet för Hewitt.

Imponerande seger och riktigt kul för Hewitt förstås, men samtidigt ju nu en av Novak Djokovics främsta utmanare redan försvunnit. Världsettan möter Joao Sousa i tredjerundan och Tim Smyczek eller Marcel Granollers i åttondelen. Haas/Juzjnyj/Donskoj/Hewitt känns som en väldigt överkomlig kvartsfinal, oavsett vem av dem det blir.

Första riktigt ordentliga utmaningen lär alltså bli Andy Murray i semifinalen. Känns spontant som att det ligger Djokovic i fatet att inte bli satt på prov dessförinnan. Hoppas därför att någon av ovanstående fyra spelare (troligen Haas eller Juzjnyj) spelar sin allra bästa tennis just i kvartsfinalen.

* * *

Mer då?

Jo, det blir Richard Gasquet mot Milos Raonic i åttondelen på den undre halvan. Ingen direkt överraskning. Raonic har sett riktigt bra ut hittills. Avfärdade Feliciano Lopez i fyra set, efter att ha tappat första: 6-7(4), 6-4, 6-3, 6-4.

Kan bli en riktigt jämn historia. Passar Gasquet ganska illa att möta servekanoner, eftersom han tenderar att bli alldeles för passiv och har svårt att som returtagare hantera bombardemanget. Relativt enkel seger i raka set för Raonic sist de möttes (deras hittills enda möte), men det var i bäst av tre set (Cincinnati 2012).

Det som talar för Gasquet är så klart rutinen – det som talar emot Raonic är brist på densamma. Framför allt nervositeten kan spöka för kanadensaren, eftersom han har chansen att gå till sin första GS-kvartsfinal i karriären. En god chans, dessutom. Gasquet är en väldigt kompetent spelare, men passar som sagt bra för Raonic rent spelmässigt.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=vunvuqoy7_0

Roger Federer och Rafael Nadal rör sig allt närmare en blockbuster i kvartsfinalen. Nadal avfärdade Ivan Dodig i raka set (6-4, 6-3, 6-3) och Federer pulvriserade Adrian Mannarino (6-3, 6-0, 6-2). Federer möter Tommy Robredo (som satte stopp för 179-rankade 23-åringen Daniel Evans ”dream run”) i sin åttondelsfinal.

10-0 i inbördes möten för Federer, 6-0 på hardcourt (har bara tappat två set på de sex matcherna). Härligt att han börjar hitta tillbaka till sig själv, den gamle.

Och Nadal slipper John Isner – vilket innebär att samtliga tre mer eller mindre potentiella hoten som pekades ut på förhand (Fernando Verdasco, Nikolaj Davydenko, Isner) bommat sina chanser att möta spanjoren. Tror faktiskt inte att det spelar så överdrivet stor roll, nu när Nadal är i en sådan makalöst bra form.

Möter hur som helst Philipp Kohlschreiber (som alltså slog ut Isner: 6-4, 3-6, 7-6, 7-5) i sin åttondel. 25-rankade tysken ska ju inte underskattas, men tror inte att han har något att sätta emot Nadal i dagsläget. 9-1 i inbördes möten (enda segern för Kohlschreiber kom på gräset i Halle förra året) talar sitt tydliga språk.

* * *

Janko Tipsarevic slog framtidslöftet Jack Sock (3-6, 7-6, 6-1, 6-2) och David Ferrer krånglade sig förbi Mikhail Kukusjkin (6-4, 6-3, 4-6, 6-4). Möts alltså i en åttondelsfinal där världsfyran Ferrer måste hållas som klar favorit.

* * *

Så här ser herrarnas respektive damernas åttondelsfinaler ut i dagsläget:

HERRAR:

DAMER:

Vilka åtta spelare som kompletterar på herrsidan avgörs i dag.

Okej, vi är nästan en vecka in i US Open och vi kan snabbt konstatera att skrällarna inte direkt duggat lika tätt som i Wimbledon i somras.

Rafael Nadals galna form tycks hålla i sig. Avfärdade Ryan Harrison enkelt i första omgången (6-4, 6-2, 6-2) och körde sedan över Rogerio Dutra-Silva fullständigt i andra (6-2, 6-1, 6-0).

Blir dock ingen efterlängtad 3R mot Fernando Verdasco eller Nikolaj Davydenko, eftersom båda redan är utslagna. I stället är det Ivan Dodig som väntar där.

Även Roger Federer har visat god form på den halvan: 6-3, 6-2, 7-5 mot Grega Zemlja i öppningsmatchen (visserligen en match där Zemlja vek ner sig totalt, men såg ändå lovande ut från Federer) och förkrossande 6-3, 6-2, 6-1 mot Carlos Berlocq i andrarundan. Närmar sig ett kvartsfinalmöte mot Nadal med stormsteg (möter Adrian Mannarino i 3R och Tommy Robredo/Daniel Evans i åttondelsfinalen).

– Jag hoppas fortfarande jobba upp självförtroendet match för match. Det kanske inte kommer ta bara en match utan några matcher, men innan du vet ordet av spelar du riktigt riktigt bra tennis igen och då är det inte långt till att spela fantastisk tennis, säger världssjuan.

David Ferrer har fått kämpa lite mer men har ändå sett pigg ut hittills. 7-5, 6-3, 6-2 mot framtidslöftet Nick Kyrgios i öppningsmatchen följdes upp med 6-3, 6-7(5), 6-1, 6-2 mot Rogerio Batista-Agut. Möter Mikhail Kukusjkin i nästa match.

Kul att se Milos Raonic ånga på. 6-3, 7-6(6), 6-3 mot 152-rankade Thomas Fabbiano i 1R, förkrossande 6-1, 6-2, 6-4 mot Pablo Andújar i 2R. Möter Feliciano Lopez i 3R. Ingen busenkel match, men en i allra högsta grad överkomlig motståndare.

Lika kul att se hemmahoppet Jack Sock slugga sig vidare också. Ledde med 2-0 i set och 5-2 i tredje mot Philipp Petzschner i första omgången när 163-rankade tysken valde att kasta in handduken. I andra omgången blev det seger över 247-rankade Maximo Gonzalez: 7-6(3), 1-6, 7-5, 6-2. Möter Janko Tipsarevic i 3R, en match han har goda chanser att vinna.

John Isner spelar för övrigt sin tredjerunda i morgon, mot Philipp Kohlschreiber. Blev ju seger för Kohlschreiber i deras femsetare i förra årets upplaga av US Open, så det blir knappast en lätt match för Isner (trots att Kohlschreiber under sommaren inte direkt varit i sin bästa form).

Men ja, på det hela taget får man säga att vi inte bjudits på några stora överraskningar på den undre halvan – bortsett från Jerzy Janowicz respass direkt i öppningsmatchen mot Maximo Gonzalez. Hade tydligen skadekänningar, vilket påverkade hans serve, och föll i raka set. Lite tråkigt, förstås.

På den övre halvan ser det också ut pretty much som förväntat: Novak Djokovic har inte tappat set. Tommy Haas och Mikhail Juzjnyj möts i 3R. Juan Martín del Potro slåss med forne världsettan Lleyton Hewitt om en plats i tredje omgången i natt svensk tid. Kan ju bli en riktigt trevlig match det. Tror inte Hewitt mäktar med en skräll eftersom argentinaren sett stark ut hittills, men han kan säkert darra lite. Hewitt är trots allt hans ”barndomsidol”.

* * *

Även på damsidan har det mesta gått enligt planerna. Sofia Arvidsson svarade för en stark öppning och vann sin öppningsmatchen (vilket jag inte hade väntat mig) mot Petra Cetkovska med 1-6, 6-4, 6-1, men föll sedan mot världssexan Li Na: 6-2, 6-2.

Världssexan slog sedan även Laura Robson i raka set (6-2, 7-5) – och möter precis som väntat Jelena Jankovic i 3R.

Sloane Stephens vann ”framtidsmötet” mot Jamie Hampton enkelt (6-1, 6-3) och möter troligen Serena Williams i tredjerundan.

Även världsfyran Agnieszka Radwanska är klar för tredje omgången, där hon möter Ekaterina Makarova. Makarova slog alltså ut Wimbledon-finalisten Sabine Lisicki redan i andrarundan: 6-4, 7-5. Synd att Lisicki inte riktigt kunnat hitta tillbaka till den där superformen.

Så, ska börja ta lite mer krafttag i bloggen nu när vi börjar närma oss andra veckan. Mycket har ju sabbats av det usla vädret på Flushing Meadows, men förhoppningsvis får vi se lite mer tennis framöver.

Vi har redan tittat på herrarnas lottning.

Damernas då, är den lika svårtippad?

Vi tar en titt:

* * *

DAMER

ÖVRE HALVAN:

Till att börja med: bra lottning för svenskhoppet Sofia Arvidsson! Ja, i alla fall sett till öppningsmatch (146-rankade Petra Cetkovska, som hon har 2-0 i inbördes möten mot), men därefter blir det snudd på mission impossible: formstarka världssexan Li Na.

Med tanke på att Arvidsson tagit sig förbi första omgången blott två gånger i Grand Slam-sammanhang de senaste tre åren (och förbi 2R bara en enda gång under karriären, i Australiska öppna 2006) så måste det ändå ses som en bra lottning.

I övrigt är ju det här Serena Williams halva. Francesca Schiavone är kanske inte direkt en drömmotståndare i öppningsmatchen, men ska inte kunna rubba världsettan. Därefter är det motorväg till åttondelsfinal, där hon troligen möter Sloane Stephens eller Jamie Hampton. Tror på Stephens där, så den åttondelen kan ju bli intressant.

Tycker mig se tre potentiella kvartsfinalmotståndare på förhand: Kaia Kanepi, Angelique Kerber och Kirsten Flipkens. Venus Williams? Vore så klart oerhört kul, men någon gång måste man inse att loppet är kört (beträffande att gå långt i GS, alltså).

På den undre delen av den här halvan får världsfyran Agnieszka Radwanska och sexan Li Na dela på favoritskapet. Tror dock inte på Radwanska. Hon har inte imponerat under sommaren och tampas tydligen med problem utanför banan. Brukar dessutom aldrig leverera i US Open (som bäst åttondelsfinal, 2008 och 2012).

Nej, då tror jag mer på Li Na, med några potentiella utmanare: Laura Robson, Jelena Jankovic, Sabine Lisicki och Madison Keys, för att nämna några. Tror väl framför allt på Jankovic och Robson i det sällskapet.

De går vidare till semifinal: Williams, Li Na.
Skrällvarning: Stephens, Kanepi, Jankovic, Robson.
Bubblare: Keys, Kerber, Flipkens.

* * *

UNDRE HALVAN:

Bra lottning för Victoria Azarenka. Stöter inte på ordentligt motstånd förrän i åttondelsfinalen, och då i form av forna världsettan Ana Ivanovic – som hon har tre raka segrar mot (på tre olika underlag, 4-2 totalt i inbördes möten). Om nu inte Varvara Leptjenko vaknar till liv och slår ut Ivanovic i andra omgången?

Petra Kvitová är i vanlig ordning huvudkandidat till den andra kvartsfinalplatsen men kan i lika vanlig ordning åka ut mot i princip vem som helst på vägen dit. Samantha Stosur ska så klart kastas in i mixen, men tycker även att spelare som Mona Barthel eller talangen Bojana Jovanovski har chans att gå långt.

Semifinalen då? Ja, det blir ju ingen blockbuster mellan Azarenka och Maria Sjarapova, eftersom världstrean tvingats stå över turneringen på grund av skada. På den övre delen är Sara Errani och Caroline Wozniacki högst seedade, men det finns en flera spelare med potential att nå semin: Simona Halep, Roberta Vinci och Maria Kirilenko. Kirilenko har visserligen haft en tung sommar, men vill gärna tro på henne. Hoppas, kanske man kan säga.

Simona Halep har ju tillryggalagt en otroligt bra senvår och sommar med fyra titlar sedan Franska öppna. Ska hon slå till med en semifinal i US Open? Inte helt otroligt.

Håller Halep, Kirilenko och Wozniacki som favoriter till den där semifinalplatsen. Vem som kniper den? Hua, vad svårtippat. Slår till med Halep, Kirilenko som främsta utmanare.

Och Sverigeettan Johanna Larsson? Hon möter tyvärr Barthel i första omgången. Tuff lottning där. 0-2 i inbördes möten och sist de möttes (på hardcourt i Auckland i år) lyckades Larsson bara ta tre game. Blir dessvärre sannolikt respass direkt.

De går vidare till semifinal: Azarenka, Halep.
Skrällvarning: Kirilenko, Wozniacki, Stosur.
Bubblare: Barthel, Jovanovski, Wozniacki.

SEMIFINALERNA: Williams slår Li Na, Azarenka slår Halep.

FINALEN: Williams slår Azarenka.

Riktigt bra insats från Azarenka i Cincinnati, där hon ju slog Williams i finalen, men kan hon göra det två gånger i rad – andra gången i Grand Slam-sammanhang? Om någon kan så är det hon, men jag tvivlar på att hon mäktar med det. Williams har haft sin lilla formdipp nu och borde vara taggad till tänderna att försvara sin titel här.

Wow. Redan dags för årets sista Grand Slam.

Seedningen var inte mycket att orda om eftersom US Open, likt Franska öppna och Australiska öppna, följer världsrankningen rakt av och nu är även lottningen klappade och klar.

Låt oss i vanlig ordning göra en djupdykning:

* * *

HERRAR

ÖVRE HALVAN:

Till att börja med: Novak Djokovic fick nitlotten Andy Murray, och bäddar alltså för en finalrepris från i fjol redan i semifinalen.

Behöver jag ens påstå att detta passar Murray mycket bättre än tvärtom? Förstaseedade Djokovic och andraseedade Rafael Nadal hoppades så klart på att få världsfyran David Ferrer på sin halva. Murray i sin tur ville nog hemskt gärna slippa Nadal i en eventuell semifinal. Han har erkänt svårt för spanjoren och dessutom bra statistik mot Djokovic (11-8 till Novak i inbördes möten, 7-5 på de senaste tolv mötena från 2011 till nu).

Fram till kvartsfinal är det mer eller mindre motorväg för Djokovic. Ricardas Berankis i öppningsmatchen, sedan Benjamin Becker/Lukas Rosol i andra omgången och troligen Grigor Dimitrov i tredje.

I åttondelsfinal? Känns förvånansvärt öppet. Fabio Fognini och Benoit Paire högst seedade potentiella motståndare. Båda fullkomligt opålitliga. Men Paire? Ptja. Kan lika gärna bli Marcel Granollers, känns det som. Upplagt för skräll. Men jag säger Paire.

I kvartsfinalen väntar troligen Juan Martín del Potro. På papperet inga jättestora hot mot argentinaren: Tommy Haas är i dålig form och överlag inte särskilt konkurrenskraftig över fem set, Mikhail Juzjnyj har bara mäktat med att plocka ett set mot del Potro på fyra försök och övriga spelare ska han bara besegra.

För Murrays del är Michael Llodra en ganska knepig öppningsmotståndare, men ska så klart vinna den matchen utan jättestora bekymmer. Därefter har han inga egentliga hot fram till kvartsfinal. Jag menar, att han i värsta fall möter Juan Mónaco i tredjerunda och Nicolás Almagro i åttondel lär inte hålla honom vaken om nätterna direkt.

I kvartsfinalen väntar dock sannolikt Tomás Berdych (som för övrigt i åttondelen eventuellt möter Kevin Anderson för sjätte gången i år). Nu är det ju på det viset att Berdych alltid är ett potentiellt hot mot toppspelarna. Han har dessutom 6-4 i inbördes möten, och två raka segrar, mot Murray.

Men.

Det är ganska stor skillnad på att möta Andy Murray i någon av årets alla Masters och i Grand Slam-sammanhang – i synnerhet US Open (och Wimbledon). När de båda möttes i semifinalen på Flushing Meadows förra året vann Berdych visserligen första set, men fick sedan storstryk (5-7, 6-2, 6-1, 7-6).

Håller Murray som klar favorit i den matchen, men visst måste det ses som en tuff lottning att potentiellt behöva slå Berdych, Djokovic och Nadal back-to-back?

Tycker för övrigt att ni ska hålla ett öga på framtidslöftet Jiri Vesely (möter Denis Kudla i första omgången, Berdych i andra om han vinner). Har 18-1 i Futures-matchfacit, alla på hardcourt, och 28-6 på Challenger-touren (1-1 på hard) i år. En intressant spelare som vi ska prata mer om vid tillfälle.

Hoppas också att Stanislas Wawrinka har tagit sig ur sin lilla formsvacka lagom till US Open.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Murray.
Skrällvarning: Berdych, del Potro.
Bubblare: Wawrinka, Anderson.

* * *

UNDRE HALVAN:

Stackars Ryan Harrison tvingas möta en formtoppad Nadal i första omgången. Bra öppningsmatch för Nadal. Harrison är tillräckligt bra för att störa honom och kanske tvinga fram en lite högre nivå än tomgångskörning, men ska så klart inte ens vara i närheten av att hota.

I andra omgången Vasek Pospisil eller kvalspelare. Sedan förhoppningsvis Fernando Verdasco. Ja, om han nu inte är slutkörd efter Winston-Salem. Har potential att bli ett intressant möte. Vore även lite kul om det blev Nikolaj Davydenko i tredje omgången (en av väldigt få spelare med plusstatistik mot Nadal).

Åttondelsfinal: Troligen John Isner.

Kvartsfinal: Möjligen Roger Federer.

På det hela taget ingen jättelätt lottning för Nadal, alltså. Nej, den måste nog betraktas som tuff, i alla fall på papperet. Trots att han slapp nitlotten Murray.

Trots den senaste tidens lågvattenmärken borde Federer ta sig till kvarten. Grega Zemjla i 1R, Santiago Giraldo/Carlos Berlocq i 2R, sannolikt Sam Querrey i 3R och Kei Nishikori i åttondel är en överkomlig lottning. Nishikori, förresten. Inte alls säkert att han tar sig till åttondel. Kan kanske bli Bernard Tomic – eller kanske Tommy Robredo.

David Ferrer då? Tja, han kan möta Ernests Gulbis i tredje omgången. Skulle han ens vara favorit då, på hardcourt, givet de senaste två veckornas svaga Masters-resultat? Det återstår att se. Även en eventuell åttondel kan bli tuff för världsfyran, eftersom Jerzy Janowicz har goda chanser att ta sig dit.

Janowicz imponerade inte direkt i Montréal och Cincinnati, men kan säkert hitta tillbaka till formen han visade upp i Wimbledon nu när det vankas Grand Slam igen.

Även Milos Raonic har fått en högst överkomlig lottning till åttondel: Kvalspelare i 1R, Thiemo de Bakker/Pablo Andújar i 2R, Feliciano Lopez i 3R.

Annars överlag den klart mest svårtippade sektionen. Richard Gasquet har väl inte imponerat på sistone men kan ändå hållas som favorit framför David Ferrer. Ska ju ta sig till åttondelsfinal utan större problem, men kan alltså möta Raonic där. Inte helt lätt.

Vill någonstans väldigt gärna tro på trion Janowicz, Raonic, Gulbis (Janowicz och Gulbis kan för övrigt mötas i åttondel). Men som sagt, oerhört svårtippad sektion. Jag menar, Gasquet har ju knappast en mördande lottning men att han ska ta sig till sin första GS-semifinal sedan Wimbledon 2007… Har det den senaste tiden egentligen funnits någonting i hans spel – om vi helt bortser från lottningen – som tyder på det? Tveksamt.

Och Ferrer ska man aldrig räkna ut helt, trots ganska dålig form och svår lottning. Tänker ändå dra till med Janowicz. Lika bra chansning som någon annan, känns det som på förhand.

Finns en hel del andra spelare att hålla koll på här: Gaël Monfils i den understa semifinalsektionen. Kan mycket väl slå ut Isner redan i andra omgången. Vore ingen megaskräll direkt. 19-årige Jack Sock i Ferrers åttondelssektion. Möter kvalspelare i första omgången, sedan troligen Janowicz. 24-årige Aljaz Bedene (som tyvärr trillat ur topp 100 efter en svag sommar) möter Dmitrij Tursunov i sin öppningsmatch. Möttes i kvalet i Cincinnati, gick till tre set (Tursunov vann).

Och 22-årige Andreij Kuznetsov möter Dudi Sela i sin öppningsmatch. Ingen omöjlig uppgift. Har tagit sig till 2R både i Australiska öppna och Wimbledon i år.

De går vidare till semifinal: Nadal, Janowicz.
Skrällvarning: Ferrer, Raonic, Gulbis, Federer.
Bubblare: Isner, Gasquet.

Semifinalerna: Nadal slår Janowicz, Murray slår Djokovic.

FINALEN: Nadal slår Murray.

* * *

Egentligen hopplöst att tippa GS-turneringar så här på förhand, men det är väl lite det som är tjusningen? Baserat på de senaste veckornas resultat är det till exempel svårt att inte hålla Nadal som favorit, men är det troligt att han vinner med den här lottningen?

Well. Det beror ju på en mängd olika faktorer (knän, trötthet, form etc).

En semifinal mellan Djokovic och Murray känns oerhört öppen. Där kan dagsformen avgöra helt och hållet. Har Djokovic en riktigt bra dag så vinner han. Har han det inte så vinner Murray. Tycker inte att Djokovic har sett tillräckligt hungrig och fokuserad ut på sistone. Han har liksom känts… opålitlig. Därför svårt att hålla honom som favorit.

Och Murray. Tycker han underpresterade både i Montréal och Cincinnati, men i Grand Slam-sammanhang skärper han alltid till sig.

Och så vidare, och så vidare. Brasklappar till höger och vänster.

Kan avslutningsvis säga att Nadal-Djokovic givetvis är drömfinalen. Men visst vore det kul med Federer-del Potro? Eller typ Janowicz-Berdych? Knappast troligt. Men roligt.

När WTA-touren i dag rullade i gång igen efter dubbla Masters-veckor var den en profil fattigare.

Bara sju veckor efter succén i Wimbledon har nämligen 28-åriga världssjuan Marion Bartoli valt att lägga racketen på hyllan.

– Jag förverkligade min dröm och det kommer att vara med mig för evigt, men nu klarar min kropp inte av alltihop, förklarade hon det plötsliga och överraskande beskedet.

Det är inte utan att man undrar om det finns ett dolt ironiskt budskap i de där sista orden. Att hon väljer att förkroppsliga sitt beslut i och med den där formuleringen, eftersom just hennes kropp har stått i fokus under snart sagt hela hennes karriär.

Marion Bartoli valde att ägna sig åt det hon älskar allra mest och för det fick hon utstå spott och spe. Match efter match. År efter år.

Anledningen: hon är ingen typisk ”postergirl”.

Hon är ingen Maria Sjarapova, som tjänar mer pengar på sitt modellande än på sin tennis.

Hon anses ”tjock”.

För ”tjock” för att spela, för ”tjock” för att vinna och för ”tjock” för att åtnjuta den respekt hon obestridligen förtjänar. Och hon ansågs dessutom länge för ”ful” för att få sina tävlingskläder betalda av sponsorer.

Ja, detta är sant. 2010 berättade hon i en intervju att hon, då rankad elva i världen, betalade sina egna kläder. Ingen var intresserad av att erbjuda henne sponsorkontrakt.

– Jag har inga sponsorer eftersom jag inte är tillräckligt blond, lång och smal, sade hon. 2007 (då hon nådde final i Wimbledon) hade jag ett möte med ett franskt företag. De sa att de skulle höra av sig. Jag har ännu inte hört av dem.

Först 2011 skrev hon ett fyraårskontrakt med klädmärket Lotto, efter att ha varit utan sponsor i fyra år.

Att damspelare bedöms på ett helt annat sätt och utifrån helt andra premisser än herrspelare är ingen hemlighet. Tävlingskläder har under årtionden designats på ett sätt som ska andas ”sex appeal” och de spelare som lever upp till rådande skönhetsideal erbjuds lukrativa modellkontrakt.

Spelare som Bartoli kallas ”tjocka”, trots att deras BMI är 21,8 (”idealvikt” ligger enligt indexet på mellan 19 och 25) – medan Maria Sjarapova med sina 188 centimeter och blygsamma 55 kilo (15,6 i BMI – gränsen för undervikt går vid 19) agerar måttstock för normalitet.

BMI är ett trubbigt instrument och tillgänglig spelardata inte alltid tillförlitlig, men det säger ändå något om hur det står till med synen på damtennisen när Bartoli regelbundet kallas ”köttbulle” medan herrarnas världsåtta Jo-Wilfried Tsonga på sin höjd skrockfullt kallas ”lite plufsig” (hans BMI är 25,7).

Sexistiska kommentarer är vardagsmat för spelarna på WTA-touren och har antagit helt nya proportioner i och med exempelvis Twitter (där snabba, raljerande och kränkande kommentarer oftast går före ödmjuk eftertänksamhet).

Marion Bartoli har under sin karriär tvingats genomlida framgångarnas absolut mörkaste baksida. I egenskap av normalbyggd ickeblond kvinna med oortodox spelstil har hon synats dubbelt så hårt. När hennes tennis för ovanlighetens skull stått i centrum har det mest talats om hennes konstiga tvåhandsfattade forehandsving, ”tekniska talanglöshet” och begränsade rörlighet (som även då oftast levererats med en hånfull ”tjockis”-kommentar).

Det har till och med raljerats kring hennes frenetiska och stenhårda träningspass (vilket ju rimmar väldigt illa med hennes påstådda övervikt).

Där hon borde ha hyllats och lyfts fram som en inspirationskälla och ett föredöme har hon i stället hånats. För sin spelstil. För sin outtröttliga, nästan naiva entusiasm. Men framför allt för sitt utseende. Det har helt enkelt blivit accepterat att avfärda en så framgångsrik tennisspelare baserat på något så banalt, så ytligt och så förtvivlat barockt som fysisk uppenbarelse.

Och det känns så förbannat jävla orättvist.

Marion Bartoli har visat att man med beslutsamhet och hårt arbete kan kompensera mer än väl för brist på naturlig talang. Att man om man bara vågar tänka utanför boxen (precis som en viss Monica Seles gjorde) kan korrigera en felande forehand och på så vis höja sitt spel. Att man kan förverkliga sin dröm trots mördande konkurrens om man bara tror tillräckligt mycket på sin förmåga och ger sitt yttersta för att nå dit.

Och att man kan göra det utan sponsorer och modellkontrakt värda miljontals kronor.

Visst, det går att argumentera för att hennes Wimbledon-titel var ”tursam” eftersom hon inte behövde besegra en enda topp 10-spelare på vägen dit. Men vänder man på det är det snarare toppspelarna som ska belastas för sina tillkortakommanden – inte Bartoli för hennes triumf.

128 spelare trängs i ett Grand Slam-startfält. En enda spelare kan gå obesegrad genom två veckors spel. I år var det Marion Bartoli. Så enkelt är det. Själv tycker jag att hennes seger i London var höjden av poetisk rättvisa, efter allt hon tvingats utstå genom karriären.

Som när BBC-kommentatorn John Inverdale kläckte ur sig det här efter segertåget på det engelska gräset i somras:

– Tror du att Bartolis pappa sa till henne när hon var liten: du kommer aldrig bli någon snygging, du måste kämpa?

Världssjuans svar känns redan nu som en odödlig klassiker:

– Nej, jag är inte blond. Det är ett faktum. Har jag drömt om att få ett modellkontrakt? Nej. Tyvärr. Men har jag drömt om att vinna Wimbledon? Ja, absolut.

Marion Bartoli spelade inte tennis för att tillfredsställa objektifierande manliga blickar.

Hon spelade för att vinna.

Och hon vann.

Vi behöver egentligen inte orda så mycket om finalen i Cincinnati. John Isner gjorde en riktigt bra match. Väldigt väldigt nära hans absolut högsta nivå.

Och han hade sina chanser. Först två breakbollar i första set, som dessutom råkade vara setbollar. Men Rafael Nadal visade som så många gånger förr prov på sin enorma mentala styrka – och avslutade setet med skoningslösa 84 procent vunna poäng bakom sin förstaserve (att jämföra med servekanonen Isners mer blygsamma 69 procent).

I tiebreaket fick han ett tidigt minibreak med sig, som han skänkte tillbaka några poäng senare. 18 poäng krävdes för att slutligen avgöra setet, och det var till Nadals favör.

Andra set var en ganska lågmäld historia, och hettade till lite först i sjunde gamet då Nadal tvingas rädda ytterligare en breakboll. Även andra set går till tiebreak. Väl där är Isners energiläckage ett faktum och Nadal bygger upp en komfortabel 5-1-ledning. Nadal förvaltar sedan sin första matchboll (i Isners serve) vid ställning 6-3 och vinner sin första Cincinnati Masters-buckla via 7-6(8), 7-6(3).

• Hans 26:e Master i karriären.

• Femte bara i år.

• Tredje på hardcourt.

• 15:e raka segern på underlaget.

• Nionde titeln totalt, på elva finaler.

• Säsongens 53:e seger (blott tre förluster).

Dessutom tar han över platsen som världstvåa från Andy Murray när nya världsrankningen släpps i morgon. På säsongsrankningen är han nu 2,200 poäng före Novak Djokovic.

Detta bäddar givetvis för att Rafael Nadal tar över den absoluta tronen någon gång under hösten. Kanske redan efter US Open, som står för dörren.

2,200 poäng är ett ordentligt försprång, och såvida spanjoren inte kollapsar fullständigt kommer det sannolikt inte att krympa mer än marginellt under de dryga tre månader som återstår av säsongen 2013.

Han kommer givetvis också att bära favoritskapet i årets sista Grand Slam. Tycker nog att man ska vila lite på hanen i det avseendet. Nadal har spelat fantastiskt bra på hardcourt hela året – främst i Montréal och Cincinnati – men vi vet inte hur mycket det faktum att det då är bäst av fem set kommer att påverka.

De närmaste konkurrenterna då, hur ligger de till inför US Open?

Well. Djokovics resultat den senaste tiden oroar. Han pekade tidigt ut att Franska öppna var säsongens huvudsakliga mål, men förlorade i semifinalen mot Nadal.

Därefter klargjorde han att han bestämt sig för att vinna Wimbledon i stället. Det såg ju ut att gå bra. Riktigt bra. Ända fram till finalen, där han föll i raka set mot hemmafavoriten Andy Murray, efter en gastkramande semifinal mot Juan Martín del Potro.

Sedan dess har han, med sina mått mätt, gjort ganska svaga insatser i Montréal (semifinalförlust mot Nadal) och Cincinnati (kvartsfinalförlust mot Isner).

Detta i sin tur innebär att han inte vunnit en titel sedan Monte Carlo i april. Totalt blott tre i år (Australiska öppna, Doha, Monte Carlo).

Att jämföra med Djokovic anno 2011 är orättvist eftersom han spelade på en snudd på omänsklig nivå då. Men just nu når han bara stundtals upp till nivån från 2012. Det räcker inte. Inte nu när Nadal är i så makalöst bra form.

Och det är svårt att inte tänka i banor som att det finns någon annan bakomliggande orsak än bara spelmässig. Tyckte att han kändes mentalt matt på ett för honom väldigt ovanligt sätt i Wimbledon-finalen. Likaså mot Isner i Cincinnati. Personliga problem? Eller har han tappat självförtroende efter de tunga förlusterna under våren och sommaren?

Svårt att säga. Men klart är att han måste höja sig avsevärt om han ens ska ta sig till final i US Open.

Andy Murrays tidiga respass de senaste två veckorna ska man nog inte dra för stora växlar på. Att vinna Wimbledon var tveklöst en enorm mental urladdning för honom. Kanske är det så enkelt som att han inte riktigt hunnit ladda om än. Med tanke på hans överlag starka säsong kan man inte annat än hålla honom som en av toppkandidaterna till US Open-titeln.

Och så slutligen: Roger Federer.

Matchen mot Tommy Haas var bedrövlig. Fullständigt bedrövlig. I alla fall i ett och ett halvt set. Personligen tycker jag att han ”borde” ha förlorat den – och med det menar jag inget värre än att Haas sumpade matchen. Han hade den helt i egna händer, men krampade.

Däremot var det väldigt bra att Federer fick chansen att växa in i den matchen och sedermera vinna den. För det gav ju honom chansen att möta sin nemesis Nadal, vilket tvingade schweizaren att hitta en nivå han inte nått upp till på mycket mycket länge. Plågsamt länge, faktiskt.

Även här ska vi nog vänta med att dra på för stora växlar efter just den insatsen. Säsongen har hittills varit en smärre katastrof för Federer och när världsrankningen uppdateras i morgon är han ”bara” världssjua. Det spel han visade upp mot Nadal var imponerande, men förändrar inte det faktum att rankningen mer rättvist speglar hans generella nivå 2013.

Ryggen är en faktor. Enligt egen utsago har den krånglat för honom de senaste månaderna, vilket påverkat hans spel. Personligen tror jag att det är en direkt effekt av hans bantade schema – och då menar jag inte antalet turneringar han spelar. Nej, jag fick tidigt känslan av att han lägger ner alldeles för lite tid på sin tennis över huvud taget i år.

Att han dragits med ryggproblem under många år är ingen hemlighet, och jag misstänker att hård men minutiöst planerad träning varit avgörande för att det inte skulle påverka honom spelmässigt.

Att han tappat så enormt mycket i konkurrenskraft på oerhört kort tid, just i år då han bevisligen inte ägnat tennisen i närheten av lika mycket tid som förra året (då han gjorde en av sina bästa säsonger på flera år), tyder på det.

Jag tror inte att några underverk kommer att kunna ske under hösten. Framför allt tror jag att hans chanser att bärga sin 18:e Grand Slam-buckla är försvinnande små – snudd på obefintliga – eftersom han bara är kvartsfinalseedad.

Men jag hoppas att han kan ge tennisen en sista riktigt ärlig chans innan det är dags att lägga av.

För om det fortsätter så här, då tror jag faktiskt att det kommer ske ganska snart. Federer älskar visserligen tennis, men han hatar att förlora. Håller den här negativa trenden i sig kommer han tvingas se fram emot många många förluster, och det är han nog inte överdrivet sugen på.

Jag tror att han lurade sig själv lite efter förra säsongen. Att han liksom inbillade sig att hans obestridliga talang skulle räcka för att hålla maskineriet i gång trots minskat underhåll.

Nu hoppas jag att han insett sitt misstag (vilket valet att spela i Hamburg och Gstaad tidigare i somras tyder på) och väljer att stampa plattan i mattan resten av året. Sen får det bära eller brista.

De där ryggproblemen är på lite samma nivå som Nadals knädito just nu. Tycker personligen att det inte råder någon tvekan om att Nadal inte var hundraprocentig i Wimbledon, men att han skulle ha varit ”skadad”… Nej, inte i ordets rätta bemärkelse. Bara om en kronisk åkomma kan räknas som ”skada” när den råkar göra sig påmind, vilket den säkert gjorde mot Steve Darcis.

Att Nadal inte kunde gå för fullt berodde på det oerhört tuffa spelschemat under våren i kombination med att han inte hade tillräckligt med tid på sig att spela in sig på gräset. Han var sliten, helt enkelt. Eller snarare: hans knän var det.

Nåväl.

Alla andra då?

Ptja. Juan Martín del Potro visade återigen upp enorma brister i sitt spel i både Montréal och Cincinnati. Framför allt på det mentala planet, men också det fysiska. Han har förtvivlat svårt att hålla en jämn nivå under en hel match, även i tresetare. Mycket förmodligen på grund av bristfällig uthållighet, något jag varit inne på många gånger förut.

Tomás Berdych kan förvisso utmana toppspelarna, men i Grand Slam-sammanhang? Nej, där har han en bit kvar fortfarande. David Ferrer räcker inte till. Jo-Wilfried Tsonga är fortsatt skadad. Milos Raonic, Grigor Dimitrov, Kei Nishikori, Benoit Paire med flera är fortfarande på tok för valpiga.

Jerzy Janowicz? Är på förhand en av ynglingarna med störst potential att gå långt i US Open, men hela vägen? Osannolikt.

Nej, att det blir någon av topptrion Nadal, Djokovic eller Murray lyfter bucklan på Flushing Meadows är ju ingen högoddsare direkt.

* * *

Tänker på förekommen anledning avsluta den här texten med några rader om ”vårt nordiska hopp” Frederik Nielsens kvalframgångar i 250-turneringen i Winston-Salem. Nielsen låg under med 1-0 i set mot i singelsammanhang betydligt mer rutinerade Denis Kudla men vände och vann: 4-6, 6-2, 6-0. MAKALÖST.

Slipper jag avgå nu, Sebastian? Blev ju trots allt fem rader om den där dansken…

Blir det enkom Nadaldravel i bloggen nu o inte en rad om vårt nordiska hopps kvalframgångar bör du avgå med omedelbar verkan @BollarAvStahl.

— Sebastian Gustafsson (@SebaGuss) August 18, 2013

Veckans två sista matcher står för dörren. Sedan väntar en lite lugnare tennisvecka innan US Open brakar loss.

Det här är att vi bjuds på i dag:

* * *

√ RAFAEL NADAL (3) – JOHN ISNER (22)

Tidigare i veckan var jag orolig för att Nadal skulle vara sliten efter sitt hårda matchande den senaste tiden.

Om han är det så har han sannerligen inte visat några som helst tecken på det. Spelare efter spelare har avfärdats förhållandevis enkelt, och den enda som ens varit i närheten av att besegra honom är Roger Federer i kvartsfinalen (Grigor Dimitrov vann visserligen andra set i åttondelsfinalen, men blev överkörd i första och tredje).

Överlag har Nadal servat bättre än han returnerat, men tycker faktiskt att han imponerat även i det sistnämnda avseendet. Gillar att han försöker returnera aggressivare än han vanligtvis gör på hardcourt och framför allt mot Tomás Berdych i gårdagens semifinal testade han olika lösningar. Att stabile servaren Berdych fick agera försökskanin inför en final mot Isner kan tolkas som att Nadal har otroligt bra självförtroende just nu.

Vilket är viktigt för honom på hardcourt, eftersom han ibland tenderar att bli passiv på underlaget och inte våga gå för fullt.

Gått för fullt, det har han verkligen gjort både i Montréal och Cincinnati.

Jag tror inte att Isner är chanslös i dag. Matchbilden kommer nog bli ungefär likadan som den mellan Nadal och Milos Raonic i Montréal, men med den stora skillnaden att Isner kommer göra betydligt bättre ifrån sig än sin yngre motsvarighet.

Isner har visserligen bara spelat en Masters-final tidigare i karriären (Indian Wells 2012, förlust mot Federer) men har generellt mer rutin än Raonic. Han kommer säkert vara nervös men presterar i princip alltid på hemmaplan, vilket tyder på att han inte låter sig stressas av hemmafansens förväntningar.

Serven är, som alltid i Isners fall, nyckeln. Mot Juan Martín del Potro var den inte hundraprocentig, framför allt taktiskt. Han tog en hel del felbeslut och hamnade därför i knepiga lägen (som han dock oftast krånglade sig ur).

Mot Nadal borde strategin vara glasklar: bomba stenhårda förstaservar mot backhand, både i deuce och ad court. Slå med tung och snäv kick i andraserve (särskilt i deuce court, för att tvinga Nadal långt ut på kanten så han kan gå fram på nät).

Även i duellerna är det i första hand Nadals backhand som måste attackeras. Nätruscher bara i öppna lägen, annars är risken för nadalianska passeringar enorm.

Med andra ord typ samma strategi som Federer, fast finjusterad för en servekanon.

Behöver jag ens nämna att nämnda strategi behöver utföras näst intill felfritt? Isner får visserligen betydligt högre utdelning i egen serve än gemene spelare på touren, men att vara mammutservare har sina nackdelar. Som att man är hopplöst underlägsen i grundspelet, till exempel. Eller att man själv inte brukar få med sig särskilt många servegenombrott.

För Nadals del räcker det med att serva bra och få bollen i spel i Isners serve. Ju längre duellerna blir, desto mer gynnas Nadal.

Tror som sagt inte att Isner är chanslös, men kommer behöva vinna ett skiljeset om han ska kunna snuva spanjoren på karriärens 26:e Master. Kan aldrig tänka mig att Isner vinner i raka set, såvida inte Nadal är sliten på gränsen till utmattning (vilket jag inte håller för troligt med tanke på hans stabila insats mot Berdych i går).

Och att Isner ska vinna ett avgörande set mot Rafael Nadal i Masters-sammanhang. Nej, det känns högst osannolikt.

Så, att gratulera Nadal till årets sjätte Masters-titel (tredje på hardcourt) redan nu känns knappt ens som att sticka ut hakan.

* * *

√ SERENA WILLIAMS (1) – VICTORIA AZARENKA (2)

Serena Williams har aldrig vunnit Cincinnati Masters. Hon har vunnit åtta titlar i år, på nio finaler. Enda finalförlusten kom i Doha, mot just Azarenka.

Men att världstvåan ska upprepa den bedriften i dag… Den där segern i Doha är ett av bara två undantag som bekräftar Serena-regeln i den här ”rivaliteten” (första kom i Miami 2009).

Williams leder alltså med 12-2 i inbördes möten. Sist de möttes, i Rom i våras, blev det kross: 6-1, 6-3.

Azarenka är visserligen i bra form, men det räcker som bekant sällan (läs: aldrig) mot Williams. I dag måste världsettan göra en svag insats för att Azarenka ska ha en chans.

Vilket inte är en omöjlighet. Williams har knappast varit hundraprocentig så här långt i turneringen. I semifinalen mot Li Na blev hon bruten inte mindre än fem gånger (bärgade själv sju servegenombrott). Givetvis underkänt betyg med tanke på det vapen Williams besitter i och med sin serve.

Bedömer visserligen inte Azarenkas chanser att vinna som speciellt stora, men inte heller som försvinnande små. Ska hon följa upp den där finalsegern i Doha och finslipa den inbördes statistiken är det här ett bra läge att göra det.

Okej.

Vi måste börja med att prata om en av veckans absolut konstigaste matcher. Den mellan Juan Martín del Potro och John Isner.

En semifinal där del Potro visade hur man effektivt förlorar en match man haft ett järngrepp om från början till ruinens brant.

Isner var hela tiden under press i egen serve. Han bjöd visserligen bara på en breakboll i första set, men tvingades hela tiden krångla sig ur halvjobbiga lägen – medan del Potro gled igenom sina servegame retligt enkelt.

Första set avslutades med ett kliniskt tiebreak, där det enda minibreaket (på ett svagt serve & volley-försök från Isner) gav världssjuan en 1-0-ledning.

Andra set fortsatte i samma anda. Amerikanen kämpade med att få full utdelning i sin serve och var underlägsen i baslinjeduellerna, medan argentinaren enkelt flöt igenom servegame efter servegame.

Matchens första break kom i andra sets åttonde game, vilket gav del Potro chansen att serva hem matchen.

Han tog sig fram till matchboll.

Och slog dubbelfel.

Några poäng senare hade Isner brutit tillbaka – och del Potro kastat taktpinnen i sjön. Därifrån var det mer eller mindre amerikanens match.

Åtta av de 14 första poängen i efterföljande tiebreak vanns av returneraren, vilket var bevis nog på nervositeten från båda spelarna. Det var dock Isner som hela tiden låg steget före och förvaltade slutligen sin femte setboll.

I tredje set var del Potro kuvad mentalt. Tappade serve direkt och hamnade i en brant uppförsbacke. Situationen blev givetvis inte bättre av att Isner byggt upp massivt momentum efter vändningen i andra set. Trots tre chanser att bryta tillbaka för argentinaren hamnade Isner snart i samma läge som världssjuan i andra set.

USA-ettan gjorde inga misstag – och säkrade sin plats i finalen via 6-7(5), 7-6(9; 6-3, som första amerikanen i en Masters-final sedan han själv nådde den i Indian Wells förra året (förlust mot Roger Federer).

Solen var visserligen brutal på den sida som del Potro servade ifrån när han hade 5-3 och matchboll i det där andra setet, men jag tycker att det är en svag ursäkt. Fram till dess hade han inte bjudit på en enda breakboll, solen till trots. Återigen tappade han fokus/blev nervös i ett matchavgörande läge. Den här gången kunde han inte reparera skadan.

Starkt av Isner att kämpa på och inte förlora tron på sig själv trots del Potros stora spelmässiga övertag inledningsvis, men förlusten får del Potro ta på sig. Att förlora på den här nivån med matchboll i egen serve, det är dåligt. Riktigt dåligt.

Finalplatsen innebär att Isner är som sämst rankad 14 i morgon. Som bäst 11 (om han vinner finalen).

http://www.youtube.com/watch?v=IKK7Ej0kjTw

Lättare sagt än gjort. Där möter han nämligen extremt formtoppade Rafael Nadal. Spanjoren gjorde en riktigt bra men inte fläckfri insats mot Tomás Berdych. Servade gudomligt i första set (vann 20 av 22 procent av poängen i förstaserve, 24 av 28 poäng totalt i egen serve).

I andra fick han plötsligt gummiarm och bjöd tidigt in tjecken i matchen. Världssexans glädje blev dock kortvarig eftersom Nadal bröt tillbaka omgående, men han Nadal hade fortsatta bekymmer i egen serve genom resten av setet.

Det hela gick till tiebreak, där Berdych mer eller mindre klappade ihop (eftersom Nadal höjde sig ytterligare ett snäpp). Matchsiffrorna blev till slut 7-5, 7-6(4) och världstrean har nu chansen att bli den fjärde spelaren någonsin att vinna både Canada Masters och Cincinnati Masters samma år (Andre Agassi gjorde det 1995, Patrick Rafter 1998 och Andy Roddick 2003).

Om man bortser från den fantastiska serven i första set, som tydligen var temporär, var Nadals returer mest imponerande. Eller snarare: hur han returnerade. Tittar man på hur han placerade sig vid baslinjen såg det helt slumpmässigt ut. Som att han aldrig stod på samma ställe två gånger. Verkligen spridda skurar där.

Tror det handlade dels om att han försökte förutspå var Berdych skulle placera sin serve och på så sätt ge sig själv bästa tänkbara utgångsläge (en lärdom efter kvarten mot Roger Federer, där schweizaren relativt ostört och mördande effektivt kunde attackera Nadals backhand med sin serve).

Men också dels om att stressa Berdych. Tvinga honom att variera sin serve och därmed ta större risker. En framgångsrik taktik. Han fick visserligen blott fyra breakbollar (förvaltade två), men Berdych vann ”bara” 62 procent av poängen i egen serve. Framför allt – Nadal satte press på honom, gjorde honom osäker. Det var det viktigaste.

Slutligen tror jag också att det delvis handlade om att Nadal laborerade lite inför en eventuell final mot del Potro eller Isner. Han kan liksom kosta på sig det när han är i så här grymt bra form.

Nadal mot Isner i final alltså. Känns ju på förhand som att Nadal tar hem säsongens tredje hardcourttitel. 26:e Mastern i karriären. Femte totalt i år.

Men mer om det lite senare.