http://www.youtube.com/watch?v=CztOCjWrY6Y

Finalerna i både London och Halle hade högst väntad utgång: segrar för Roger Federer och Andy Murray.

Blev ingen promenadseger för någon av dem. Nu trodde jag förvisso att Mikhail Juzjnyj skulle bjuda upp till kamp mot Federer, men inte att han skulle spela riktigt så här bra.

Bortsett från det allra första servegamet i matchen, där han hade fem breakbollar mot sig, servade han kassaskåpssäkert och stressade hela tiden Federer i sina returgame.

29-rankade ryssen knep också mycket rättvist första set: 7-6(5).

Vissa stunder utklassade han faktiskt schweizaren, med sina resoluta grundslag från baslinjen och självsäkra spel framme vid nät. När han skruvade upp tempot hängde Federer ofta inte med alls, och det hör inte till vanligheterna – särskilt inte på gräs. Juzjnyj dikterade ofta spelet och försvarade sig dessutom riktigt bra.

Federer hade stora problem med framför allt sin backhand. Hans svar på Juzjnyjs projektiler blev helt enkelt för korta och för höga, varpå ryssen kunde kliva fram och avgöra med stenhårda winners.

Schweizaren spelade upp sig i andra set. Störde Juzjnyjs rytm med tempoväxlingar och variation – samtidigt som Juzjnyj började tappa intensitet. Han är rysligt giftig på gräs, men likt många andra spelare på touren med imponerande högstanivå har han problem med att hålla sig på den nivån under en hel match.

När Federers nivå höjdes skiftade därför balansen i matchen, och världstrean kunde jobba sig till ett övertag.

Juzjnyj hängde med bra även i andra set, fram till 4-3 när Federer bröt till 5-3 efter dubbelfel från ryssen vid breakboll och sedan servade hem andra set.

Det var onekligen matchens vändpunkt och efter det kändes den här finalen förhållandevis avgjord, eftersom det stärkte Federers självförtroende och sköt Juzjnyjs i sank. Det absoluta avgörandet kom vid 3-3 i avgörande set, när Federer fixade matchens blott andra servegenombrott med en perfekt backhandpassering och sedan höll till 5-3.

6-7(5), 6-3, 6-4 blev alltså segersiffrorna, efter att Federer servat hem sin första titel för säsongen (på blott två finaler)

En oerhört viktig vinst för schweizaren, förstås – och ett styrkebesked inför Wimbledon som drar i gång om knappt en vecka.

Det är verkligen med en helt annan självsäkerhet och inställning Federer går ut på banan när underlaget är grönt. Var faktiskt inte speciellt orolig efter hans slätstrukna figur i Franska öppna, och under den här tävlingsveckan fick vi alla se hur taggad han är inför årets tredje Grand Slam.

* * *

En annan som lär bli rysligt farlig i Wimbledon i år är världstvåan Andy Murray.

Starten, efter x antal timmars väntan på att ens få börja spela på grund av konstant regn, lämnade mycket övrigt att önska. Han fick visserligen med sig ett tidigt break men var den osäkrare av de båda i grundspelet, och siktet på hans normalt så giftiga raka backhand var till synes helt felkalibrerat.

Titelförsvararen Marin Cilic visade däremot prov på tålamod och ett stort lugn. Det har hänt fler än en gång att han sänkt sig själv mentalt i underlägen, men mot just Murray brukar han spela väldigt metodiskt och sansat. Förmodligen för att man måste spela så mot en spelare med så fantastiska defensiva och taktiska egenskaper som Murray.

Kroaten hämtade upp 1-4-underläget och kunde sedan bryta hemmafavoriten på nytt vid 5-5. Är grymt kylig i nästa game, räddar två breakbollar och servar hem första set, 7-5.

Därefter börjar Murray få marginalerna med sig, efter att uteslutande haft dem emot sig under i princip hela första set.

Världstvåan servar mycket bättre i andra set (vinner 89 procent i förstaserve, 71 procent i andra) och de båda följs åt till 6-5, då Murray bryter efter ett svagt transportslag från Cilic som fastnar i nätet.

Även vid nästa break var det ett misstag från Cilic som gav Murray övertaget – närmare bestämt en horribel forehandcross som seglar långt utanför vid 2-1 i avgörande set. Murray höll sedan sin serve genom resten av matchen och bärgade sin tredje Queen’s Club Championships-titel: 5-7, 7-5, 6-3.

Det som framför allt imponerar är att Murray både mot Cilic i finalen och Jo-Wilfried Tsonga i semin jobbat sig ur tuffa underlägen och fokusdippar, och justerat felande slag (mot Tsonga var det främst serven som klickade).

Det var också ett styrkebesked i dag att han var så överlägsen när han väl presterade på topp. Segern kändes aldrig riktigt hotad i tredje set, trots att Cilic på det hela taget gjorde en riktigt riktigt bra match. En av hans bättre i år, till och med.

Det här var givetvis en match han på papperet skulle vinna, allt annat hade varit en skräll, men jag tycker att hans insats i den här turneringen bådar riktigt gott inför Wimbledon.

Onödigt att börja spekulera innan vi får se lottningen, men efter den gångna veckan är det svårt att inte betrakta honom som en av favoriterna till titeln.

Okej, nästan hela denna tävlingsvecka är avslutad.

Vi tar en titt på dagens finaler:

* * *

Queen’s Club Championships:

√ ANDY MURRAY (2) – MARIN CILIC (12)

Murray som väntat vidare efter en tresetare mot tredjeseedade Jo-Wilfried Tsonga (4-6, 6-3, 6-2). Bortsett från första set tycker jag att Murray var den klart bättre spelaren, i alla fall från mitten av andra. Hade enorma problem med sin serve men var den säkrare av de båda i grundspelet. Tsonga lyckades bra med att störa hans rytm inledningsvis, men i takt med att Murray jobbade sig in matchen skiftade också momentum.

Blev en jämn semi mellan Cilic och Lleyton Hewitt – som forne världsetta inledde med fyra raka dubbelfel. Tror aldrig jag sett något liknande.

Slarvade verkligen bort det där första setet. Spelade upp sig ordentligt i andra. Låg under med 0-2 men vände till 6-4. Trodde faktiskt att han byggt upp tillräckligt med momentum inför avgörande att han skulle kunna ta sig till sin första final i Queen’s sedan 2006.

Förkrossande inbördes statistik för Murray: 8-1. Har förlorat ett set på deras tre senaste matcher (US Open förra året). Murray vann i tre raka när de möttes i Wimbledon förra året (7-5, 6-2, 6-3).

Nu ska man inte räkna ut Cilic fullständigt bara därför. Generellt påminner han en del om Juan Martín del Potro (en lite sämre version av argentinaren, helt enkelt) men kroaten rör sig bra på gräset och har likt Tomás Berdych inte lika stora bekymmer med den låga bollstudsen som andra storvuxna spelare. Får dessutom hög utdelning på sin serve.

Har dock väldigt svårt att se honom besegra Murray i dag. Världstvåan är inte bara den bättre spelaren generellt utan också den klart vassare grässpelaren.

Om Murray har lika stora problem med sin serve som i går, samtidigt som Cilic servar stabilt, kan skotten få ordentliga bekymmer – men om inte ens Tsonga lyckas exploatera en sådan detalj så tror jag inte heller att Cilic gör det.

* * *

Gerry Weber Open:

√ ROGER FEDERER (3) – MIKHAIL JUZJNYJ (29)

Juzjnyj vidare alltså, som jag förutspådde. Trodde dock inte att han skulle köra över Richard Gasquet på det sätt han gjorde (6-3, 6-2). Hade förväntat mig en något mer jämn match, om man säger så.

Federer såg aningen nyvaken ut när han klev ut på banan mot Tommy Haas. Haas vann det fullt rättvist med 6-3. Efter några trevande inledningsgame från Federer i andra set tog dock schweizaren över kommandot totalt. Servade överlag fenomenalt, fick hög utdelning framme vid nät och var den klart säkrare i grundspelet.

15 ess slog han totalt. Några i avgörande lägen. Haas å sin sida bokförde nio dubbelfel – två av dem efter varandra i tredje sets tredje game, vilket gav Federer det enda break han behövde: 3-6, 6-3, 6-4.

Känns nästan som att det var en moralisk final i miniatyr. För Juzjnyj kan rimligtvis inte ställa till några bekymmer för Federer i den riktiga finalen, sin imponerande tävlingsvecka till trots.

14-0 i inbördes möten för Federer, 6-0 på gräs (i vilka han förlorat blott två set). I Halle förra året blev det totalt utskåpning (6-1, 6-4) och en ännu värre sådan i Wimbledon (6-1, 6-2, 6-2). Han har alltså bara tappat totalt tio game på deras senaste två möten.

Nu tror jag inte att Juzjnyj kommer att göra en riktigt så slätstruken figur i dag, men om Federer spelar lika bra som i andra och tredje set mot Haas ska han bärga sin sjätte titel i Halle i raka set.

Mycket finfin grästennis har vi bjudits på under veckan, och nu är vi alltså framme vid semifinaler.

Vi tar en titt:

* * *

Queen’s Club Championships:

MARIN CILIC (12) – √ LLEYTON HEWITT (82)

70 rankningsplaceringar skiljer dessa båda spelare åt.

Det märks dock inte så överdrivet mycket på banan, i alla fall inte när underlaget är grönt. Hewitt har slagit sig förbi Michael Russel, Grigor Dimitrov, Sam Querrey och nu senast världsåttan Juan Martín del Potro på vägen mot semifinal.

Titelförsvararen Cilic å sin sida har inte blandat och gett under turneringens gång. Först enkel seger över landsmannen Ivan Dodig (6-3, 6-4), som följdes upp av en tursam vinst mot grässpecialisten Feliciano Lopez (4-6, 7-6, 7-5) – en match där Lopez var den klart bättre spelaren, men lät sig påverkas negativt av en rad i hans ögon felaktiga domslut (skrek till och med i ren frustration ”du vill att jag ska förlora!” till huvuddomaren vid ett tillfälle) – och en skräll mot världssexan Tomás Berdych (7-5, 7-6).

Av dessa är det egentligen bara matchen mot Berdych som var något att hänga i julgranen. Baslinjeduellerna mixades upp med mycket serve & volley och chip & charge. Gammaldags grästennis i modern tappning, helt enkelt.

Och det finns en väldigt basal förklaring till varför just Hewitt och Cilic möts i den här semifinalen.

Tennisintelligens.

Att Hewitt är en ytterst kompetent grässpelare beror inte enbart på hans fantastiska returtagande, hans snabba fotarbete, hans på gräset så följsamma rörelseschema eller stabila (om än inte alltid Roger Federer-eleganta) volley. Mycket beror också på hans taktiska förmåga.

Den oförutsägbara, i regel låga, och snabba bollstudsen gör att spelarna har mindre tid på sig att läsa av slaget och hitta rätt position – och därmed att förbereda sin sving. Det är därför vi fått se en hel del horribla misstag på vad som ser ut att vara busenkla transportslag under veckan.

Detta gör att den percentage tennis som spelas på gräs i grunden är väsensskild exempelvis grus och hardcourt. På grus och hardcourt handlar det mycket om placering, att slå det enklast möjliga av ett gäng svåra eller medelsvåra alternativ. Att bara blocka eller slå väldigt lösa slag lönar sig helt enkelt inte på grus eller hardcourt, eftersom det ger motståndaren ett övertag.

På gräs, däremot. Där är det helt annorlunda. Både Hewitt och Cilic visade prov på det i går, men allra mest Hewitt – vid matchboll. Världsåttan bryter av en ganska avvaktande bollväxling med en backhandslice. Hewitt svarar med en egen, och djup, backhandslice och smyger fram på nät. Argentinaren lägger ner en rak backhand, rör sig in mot mitten och förbereder sig därmed på en crosscourt-volley.

Hewitt sätter då i princip bara fram racketen och placerar bollen rakt med en lös volleyblock. Knappast ett särskilt svårt slag – men i sammanhanget mördande effektivt. del Potro är chanslös.

Sådan här typ av percentage tennis, att på riktigt välja det effektivast möjliga slaget (i stället för det enklaste av en rad svåra eller medelsvåra alternativ) och bästa placering, är lite av Hewitts specialitet och en stor anledning till hans framgångar på gräs.

Jag hoppas att vi får se mycket mer av den här tennisintelligensen mot Marin Cilic i dag. För i så fall tror jag att den forne världsettan vinner. Han är nämligen den bästa av de båda på gräs. De båda har bara mötts en gång tidigare, i London-OS förra året, och den gången vann Hewitt i raka set (6-4, 7-5). Gräs även den gången – dessutom mycket mer slitet och därmed mer lättspelat, eftersom Wimbledon spelats bara några veckor tidigare, än i Queen’s Club i dag.

Cilic ska så klart inte underskattas, men 2,20 gånger pengarna på Hewitt känns som ett klart lockande odds.

* * *

√ ANDY MURRAY (2) – JO-WILFRIED TSONGA (7)

Andy Murray har, precis som väntat, varit grymt stark på gräset efter sitt skadeuppehåll (har inte spelat sedan Rome Masters veckan före Franska öppna). Har hittills inte tappat set.

Även Tsonga har övertygat. Tappade visserligen set mot både Edouard Roger-Vasselin och Igor Sijsling, men avfärdade 112-rankade Denis Kudla i gårdagens kvartsfinal.

Förkrossande statistik för Murray i inbördes möten: 7-1. Tsongas enda seger kom i Australiska öppna 2008 – fransmannens genombrottsturnering, där han följde upp med att slå ytterligare två topp 10-spelare, däribland Rafael Nadal i semifinalen, innan han föll i finalen mot Novak Djokovic – och Murray har sedan dess sex raka segrar.

Tre av deras matcher har spelats på gräs och där leder alltså Murray med 3-0. Slog Tsonga i finalen här i London 2011 i en tresetare. Möttes två gånger under 2012: Wimbledon-semifinalen och World Tour Finals-gruppspelet. Klara 5-1 i set i de två matcherna.

Tycker mig faktiskt se ett fortsatt effektivt spel från Tsonga även efter grussäsongen. Världssjuan spelade sällsynt enkelt och stabilt på gruset, och har även här i Queen’s Club avhållit sig från det mest spektakulära. Han har verkligen mognat under året, och hittills ser det ut som att hans pågående förändring ger resultat även på gräset (som han redan behärskar, dessutom).

Hoppas därför på en någorlunda rafflande semifinal. Går troligen till tre set. Har dock svårt att se Murray förlora, med tanke på hur bra han varit hittills.

* * *

Gerry Weber Open:

√ ROGER FEDERER (3) – TOMMY HAAS (11)

Federer har 10-3 i inbördes möten, men Haas vann deras senaste drabbning – just här i Halle för lite drygt ett år sedan.

Haas har visat grym form under hela året och presterar dessutom alltid på hemmaplan.

Att helt räkna ut 35-åringen är därför dumdristigt.

Men samtidigt.

Federer är den i grunden klart bättre spelaren av de båda och inte bara behärskar underlaget utan är generellt överlägsen på det.

Förra årets final var en riktigt intressant tillställning, och att den slutade i seger för Haas var en kombination av att han då gjorde sin klart bästa match under hela det året och att Federer troligen underskattade honom en smula. Det slitna gräset gjorde också sitt till för att göra det hela aningen mer oförutsägbart.

Om vi börjar med Federer kan vi konstatera att han är i obestridligt formidabel gräsform. I öppningsmatchen mot Cedrik-Marcel Stebe var han omutlig och vann enkelt (6-3, 6-3). Borde ha varit minst 6-1, 6-3, men schweizaren slumrade till när han skulle serva hem första set vid ställning 5-1.

I kvartsfinalen mot Mischa Zverev visade han däremot inga tecken alls på bristande fokus: 6-0, 6-0. En så kallad ”double bagel”, alltså. Hans första sedan han slog Gaston Gaudio med samma siffror i Tennis Masters Cup 2005 (dåtidens motsvarighet till World Tour Finals) och hans totalt andra i karriären.

Haas kan säkert ställa till det lite för Federer, men världstrean kommer gå in i den här semifinalen med ett helt annat fokus än i fjolårets final.

Tror därför på seger i raka set för schweizaren.

* * *

RICHARD GASQUET (9) – √ MIKHAIL JUSJNYJ (29)

Intressant att Gasquet hålls som så klar favorit mot Juzjnyj. Fransmannen är en riktigt skicklig grässpelare, men det är även ryssen.

Gasquet spelar generellt defensivt även på gräset och bygger upp poängen med hårda grundslag från baslinjen. Avancerar fram mot nät när tillfälle har ett stabilt stabilt volleyspel.

Jyzjnyj mer offensiv.

Så här långt in i turneringsveckan gynnas Gasquet av banans skick (som i Halle är betydligt sämre än i London) eftersom han är kvickare i fötterna och i och med att fotfästet är bättre nere vid baslinjen än i början av turneringen får fler lägen för snabba omställningar.

Samtidigt ger det också Juzjnyj mer tid till att förbereda sig i sitt försvarsspel, vilket gör det där övertaget ganska knappt.

Är därför benägen att slänga in en skrällvarning på Juzjnyj. Tycker han såg riktigt bra ut mot Philipp Kohlscreiber i kvarten. Får hög utdelning både på sin serve och sitt volleyspel.

Jag fascineras alltid av snacket om dagens plågsamt långsamma spel och hur vissa tycks föredra 1990-talets pangpangtennis med 50 servess per match och spelare parkerade framme vid nät.

Att gräset är långsammare nu än förr i tiden råder det ingen som helst tvekan om, det finns massor av vetenskapliga bevis för att så är fallet och det är inte heller någon hemlighet att framför allt underlaget i Wimbledon förändrats under 2000-talet. När tid finns kan vi titta lite närmare på det.

Men just i dag vill jag fokusera på det som många alltså kallar för ”dagens plågsamt långsamma grästennis”. Eller ja, dagens plågsamt långsamma tennis över huvud taget, i och med att främst Rafael Nadal, Novak Djokovic, Andy Murray och David Ferrer med sin snabbhet, bollsäkerhet och svårpenetrerade defensiv satt en helt ny standard för långa och malande dueller.

Personligen uppskattar jag utvecklingen generellt. Homogeniseringen stör mig – det borde helt enkelt finnas utrymme för fler turneringar med underlag av det snabbare slaget. Allt kan inte vara långsamt hela tiden. Men generellt föredrar jag dagens mer krävande baslinjedueller framför serve & volley.

Åter till gräset: Är det verkligen så långsamt som vissa vill påskina? Bjuder dagens gyllengröna guld på lika malande tennis som dess brunröda motsats gruset?

Svar: Nej.

Eftersom jag har ett förhållandevis nördigt intresse för siffror och statistik i allmänhet och tennismatematik i synnerhet så bestämde jag mig för att ta en närmare titt på några matcher i Queen’s Club Championships i London, den av de två nu pågående grästurneringarna (den andra är Gerry Weber Open i tyska Halle) vars underlag har tveklöst bäst kvalitet.

Vi börjar med onsdagens match mellan Lleyton Hewitt och Grigor Dimitrov (slutade 6-4, 6-3 till Hewitt):

• Matchlängd: 1 timme, 8 minuter fördelat på 2 set och 19 game.

• Snittlängd per set: 34 minuter.

• Snittlängd per game: 3,5 minuter.

• Antal spelade poäng totalt: 110.

• Antal slag totalt: 475.

• Längsta duell: 15 slag.

• Antal dueller med 10 eller fler slag: 5.

• Antal dueller med 5 eller färre slag: 74.

• Genomsnittligt antal slag per duell: 4,4. 

Matchens längd och gamens genomsnittliga längd i tid räknat är inte så överdrivet relevant i sammanhanget, eftersom det är betydligt fler faktorer än banans underlag som där måste tas i beaktande.

För sakens skull kan påpekas att det är ungefär samma snitt som i flera inomhusturneringar på hardcourt jag jämfört med (till exempel Dimitrov-Bernard Tomic i Rotterdam eller Jo-Wilfried Tsonga–Tomás Berdych i Marseille; jämförde den spelade tiden med matcher i inomhusturneringar eftersom hardcourt inomhus i regel är det näst snabbaste underlaget, efter gräs).

Vad som däremot är intressant att titta på här är just duellerna räknat i slag.

I statistiken har jag utelämnat de tre dubbelfel som slogs, eftersom dubbelfel inte är att betrakta som en duell. Ess och servewinners finns dock med i siffrorna.

Då ska också påpekas att den här matchen bjöd på blott sex ess (tre från Hewitt, lika många från Dimitrov) och två servewinners (det vill säga en serve där motståndaren inte lyckas få tillbaka bollen i spel).

Detta är alldeles särdeles intressant eftersom ess och servewinners brukar dra ner genomsnittet när man granskar sådana här siffror.

Ett snitt på 4,4 slag per duell är så klart väldigt lågt, och att den längsta duellen varade i blott 15 slag, att endast fem dueller bestod av tio eller fler och att så många som 78 dueller (av totalt 110, minus tre dubbelfel) var fem eller färre tycker jag är ett ganska bra kvitto på att dagens grästennis inte alls är så långsam som vissa vill få det till.

Det här är inte speciellt överraskande siffror. Gräs är ett väldigt speciellt underlag som ställer särskilda krav på spelarna. När en lirare som Daniel Evans (rankad 277, ganska kompetent på gräs men helt omeriterad) från en central position vid baslinjen kan slå en inte ens särskilt snäv forehandwinner förbi Juan Martín del Potro (som hade varit helt rätt i position om matchen spelats på hardcourt), då förstår man liksom att gräs inte är som andra underlag.

Har så klart även jämfört med andra matcher under turneringen, och samtliga har gett ungefär samma utfall. Även i de senare omgångarna, då gräset varit lite mer slitet och då i regel brukar bjuda på längre dueller eftersom spelarna får bättre fotfäste i den ”ränna” som uppstår nere vid baslinjerna.

Som exempel kan nämnas matchen mellan Andy Murray och Marinko Matosevic i går (6-2, 6-2):

• Matchlängd: 57 minuter fördelat på 2 set och 16 game.

• Snittlängd per set: 28,5 minuter.

• Snittlängd per game: 3,5 minuter.

• Antal spelade poäng totalt: 97.

• Antal slag totalt: 411.

• Längsta duell: 11 slag.

• Antal dueller med 10 eller fler slag: 1.

• Antal dueller med 5 eller färre slag: 60.

• Genomsnittligt antal slag per duell: 4,3.

Ja, ni ser ju. 4,3 slag per duell, bara en duell med tio slag eller fler. 60 med fem eller färre. Betydligt färre slag och generellt snabbare spel än på hardcourt, som ju brukar kunna bjuda på en del dueller som varar uppåt 20-30 slag.

Ska bli intressant att se hur siffrorna för semifinalerna och finalerna blir, eftersom motståndarna i de senare rundorna i regel är lite mer jämbördiga. Tycker i och för sig att Dimitrov-Hewitt på gräs är en ganska jämn matchup, men ni förstår nog vad jag menar.

Nåväl.

Tills vidare kan vi väl slå fast att gräset trots allt inte är så långsamt, om än inte lika snabbt som förr? Om jag känner mig själv rätt kommer jag säkert att göra minst en uppföljning inför, under och/eller efter Wimbledon.

Vi får se om det hinner bli någon radikal ändring till dess.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=jYo29rY-pck#t=1541s

Att spelare vägrar skaka hand med varandra vid nätet har hänt fler än en gång genom tennishistorien (ett färskt exempel är Tomás Berdychs diss mot Nicolás Almagro i Australiska öppna 2012, se klipp ovan).

Likaså att spelare vägrar skaka hand med domaren efter match.

Men att huvuddomaren beter sig på det viset är betydligt ovanligare. Så här på rak arm kan jag inte dra mig till minnes att det någonsin hänt tidigare.

Men det hände i måndags, mellan Xavier Malisse och Guillermo Garcia-Lopez i Queen’s Club Championships i London (en tresetare ur vilken Malisse gick segrande: 6-4, 5-7, 6-4).

Eftersom matchen spelades på en av de mindre banorna var det inte så mycket snack om den direkt efteråt. Enligt uppgift ska det dock ha varit en temperamentsfull drabbning där Malisse och Garcia-Lopez utväxlat hårda ord både sinsemellan och gentemot domaren.

Inte helt överraskande, med tanke på att den 56-rankade belgaren genom åren gjort sig känd som en av de mest eldfängda spelarna på ATP-touren.

Lågvattenmärket den här gången måste ha varit när Malisse kallade en – under en av matchens många dispyter – högljutt protesterande kvinna i spanjorens entourage för ”Garcia-Lopez barnvakt”.

Enligt rapporterna var båda spelarna hetlevrade matchen igenom, dock med Malisse som klar segrare på det osportsliga planet.

Huvuddomaren James Keothavongs hämnd kom alltså efter att sista poängen spelats, då han vägrade att skaka Malisses hand. Publiken belönade detta med att bua ut den osportsliga domaren.

Rätt eller fel?

Personligen tycker jag att det finns ytterst få saker som rättfärdigar att vägra ta i motståndarens och domarens hand efter avslutad match. För en huvuddomare, som ju i alla lägen ska föregå med gott exempel, är det därmed ett fullständigt horribelt beteende. Inte minst med tanke på att han befinner sig i den maktposition han gör och därför per default ska ha betydligt högre smärttröskel vad gäller kritik.

Nej, i det här fallet blir det rött kort för Keothavong.

Grässäsongen är alltså i full gång och vi har redan bjudits på dels dramatik och dels ett gäng skrällar.

För egen del fick James Ward och Ivan Dodig sparka i gång min grässäsong i Queen’s Club Championships. En spelmässigt godkänd men inte direkt spektakulär match. 215-rankade Ward håller vanligtvis till på Challenger-touren och brukar inte göra mycket väsen av sig i ATP-sammanhang förutom just under grässäsongen.

Hanterade underlaget klart bättre än Dodig som alltså ligger drygt 160 placeringar över honom på världsrankningen. Att Dodig var utspelad är kanske att ta i, men Ward hade klart överläge genom i stort sett hela matchen.

Att Dodig slutligen vann efter att ha räddat två matchbollar i Wards serve i andra set (britten misslyckades att serva hem setet i alla tre set) kändes som ett typexempel på poetisk rättvisa. Matchen slutade med trippla tiebreak: 6-7(8), 7-6(2), 7-6(2).

* * *

Lleyton Hewitt mot Michael Russell var inledningsvis en ganska avslagen historia. Hewitt hade stora problem med att hitta både bollträff och ett fungerande försvarsspel, medan Russell hade ordentlig snärt i sin sving. Hittade ofta lägen att avsluta poängen med en forehandwinner och slog dessutom några av sina tveklöst bästa backhandslag under året.

Hewitt har dock en förmåga att korrigera sånt där. Han är en i grunden rysligt bra grässpelare, Hewitt.

Dels för att han tack vare sitt rörelseschema kan counterpuncha även på gräs, men framför allt för att han spelar smart. När han väl hittat sin matchrytm blev det överkörning: 4-6, 6-1, 6-3.

* * *

Smart kan dock inte Grigor Dimitrov beskyllas för att vara i alla lägen. På sätt och vis är det en gåta hur han har kunnat vara så pass framgångsrik på gräs de senaste åren. Ja, han har en bra serve, ett följsamt rörelseschema och riktigt bra grundslag, men har oerhört dålig balans och bristande taktiska egenskaper.

Personligen tror jag att det handlar mycket om enkla poäng, självförtroende och att bara vara den överlag bättre spelaren. Så kändes det i alla fall mot Dudi Sela i måndags.

Servade inledningsvis kassaskåpssäkert i alla sina servegame utom ett, då han sviktade och blev bruten. Returnerade bedrövligt och förlorade därför setet. Kom ut stenhårt och krossade Sela i andra set.

I tredje fick Sela ett tidigt break som Dimitrov hämtade upp. Vid 4-4 hade han sedan 40-0 men tappade fyra raka poäng och hade plötsligt breakboll emot sig. Under efterföljande duell halkar Sela och faller pladask ute i högre hörnet. Dimitrov har hela banan öppen – men skopar bollen utanför.

Fullkomligt katastrofalt.

Som tur var för hans del kunde inte Dudi Sela vinna den här matchen av egen kraft. Från start kändes det som att avgörandet helt och hållet låg i Dimitrovs händer. Sela är en kompetent, om än ganska formsvag (har tillbringat större delen av säsongen på Challenger-touren), spelare. Har en hel del brister och inget egentligt vapen, men är tillräckligt snabb och bollsäker för att hänga med i spelet, och rör sig bra på gräset. Dessutom är han ganska kort (1,75) och har därför bra tajming i sina slag på underlaget.

Dimitrov behövde hur som helst inte göra ett sagolikt returgame vid 4-5. Räckte med ett hyfsat stabilt försvarsspel så hade han 5-5 (visserligen starkt att hålla huvudet kallt vid 0-30).

5-5 blev 6-6. I tiebreak hade han inga större bekymmer och kunde slutligen stänga matchen: 4-6, 6-2, 7-6(4).

Det jag tycker var så talande för Dimitrovs insats var hans oförmåga att justera sitt spel. Han pangade liksom på från baslinjen. Strategin var lika busenkel som stundtals ineffektiv: Slå hårt och med bra längd. Gå för winners, helt enkelt. Precis hela tiden.

Funkade som sagt inte alltid jättebra, särskilt inte eftersom Sela har ett bra kontringsspel och är väldigt trygg i sin forehandcross i steget. Han var därför inte så sårbar för att bli satt under press i forehandhörnet som Dimitrov hade önskat.

Bulgaren fortsatte hur som helst bomba på med sina grundslag. Och det är här självförtroendet och den i grunden stora nivåskillnaden spelarna emellan kommer in. 22-åringen blev liksom aldrig orolig eftersom han visste att det här var en match han normalt vinner. Dessutom berodde Selas övertag på missar och felbeslut från Dimitrov – så varför skulle han inte kunna vända?

Utgången av matchen vilade ju i hans händer, som sagt.

Segern lär stärka det där självförtroendet ytterligare. Vilket kommer behövas mot Hewitt i dag. Hewitt är nämligen en spelare som utan problem kan vinna matcher för egen kraft på gräs.

* * *

Stora delar av gårdagens matchdag i London förstördes av regn. Den klart bästa drabbningen tyckte jag var den mellan sjätteseedade Sam Querrey och 78-rankade Aljaz Bedene. 23-årige Bedene inledde sin första grästurnering i ATP-sammanhang med att slå Paul-Henri Mathieu i första omgången (7-6, 6-3) och följde upp med riktigt bra insats mot Querrey.

Bedene har inga tunga vapen som typ Jerzy Janowicz, Milos Raonic eller Benoit Paire, men han väger upp det med smart och välbalanserat spel. Han är faktiskt en av de ynglingar som i nuläget visar störst taktisk potential. Viktigt på gräs.

Querrey såg väldigt lugn och trygg ut, trots att han inledningsvis klampade runt ganska osmidigt på banan. Vann första set i ett tokjämnt tiebreak: 7-6(11). Bedene kvitterade efter att ha servat grymt bra i andra set och tagit vara på sin enda breakboll: 7-5.

Tredje set stördes ordentligt av regnet och avbröts i mitten av setet. Återupptogs och gick till nytt tiebreak, efter att Querrey räddat matchboll med ett ess vid ställning 6-5 till Bedene. Väldigt behärskat av amerikanen. Smaskade in två raka ess i ett så avgörande läge. Viktigt för honom att få hög utdelning på sin serve, vilket var tydligt matchen igenom.

Intressant också att Bedene bara hade en enda breakboll mot sig i hela matchen – i första set (Querrey förvaltade den). Servar normalt stabilt, men brukar inte ha riktigt så stort övertag i egen serve. Men så är ju gräs också ett väldigt speciellt underlag.

Hade unnat Bedene den här segern. Han stretade emot väldigt väl och var faktiskt jämbördig Querrey under i princip hela matchen.

* * *

Juan Martín del Potro övertygade inte alls i sin första match sedan Rome Masters. Vann första set mot Xavier Malisse i tiebreak och blev sedan totalt utspelad i ett och ett halvt set.

Tappade fem raka game i andra set och hade mycket väl kunnat bli nollad, men lyckades hålla sin serve vid 0-5. I tredje set fick han ett tidigt break emot sig och underläge 1-3. Hämtade in, men bröts på nytt. Lyckades utjämna till 4-4, men hade sedan tre breakbollar emot sig vid ställning 5-5. Räddar dem och bjuds sedan på tre matchbollar i Malisses servegame.

Malisse är en ytterst kompetent grässpelare och en i grunden väldigt talangfull tennisspelare över huvud taget. Rör sig lätt och ledigt på gräset, och är trygg framme vid nät.

Medan del Potro lufsar runt och har enorma problem med fotfästet på gräs, i alla fall så här inledningsvis. Brukar ju hitta formen efter några matcher, men det såg verkligen inte bra ut i går. Kom allt som oftast helt fel till bollen och hängde inte alls med i Malisses tempo.

Ändå vann han alltså. Varför?

Well, delvis för att Xaviers vinnarskalle är i det närmaste obefintlig. Han är ganska bra på att sänka sig själv, helt enkelt. Och ja, del Potro var som allra bäst i några av de där avgörande lägena.

102-90 i poäng totalt till Malisse säger ändå en del om vem som styrde den här matchen. del Potro ska vara glad över att han inte mötte en kyligare spelare med mindre benägenhet att vika ner sig mentalt.

* * *

I Halle bjöds vi inte på några större överraskningar i måndags.

Däremot i går.

Först och främst åkte Milos Raonic ut med huvudet före. Visserligen ganska tuff lottning i och med en formtoppad Gaël Monfils redan i öppningsmatchen, men tycker att kanadensaren ska vinna den matchen. Okej att Monfils rör sig oändligt mycket bättre på gräs, men med tanke på hur hög utdelning Raonic normalt får på sin serve på snabbare underlag så ska han ju knappt behöva flytta på sig i sina servegame.

Nåväl. Utklassningssiffror för Monfils: 6-4, 6-2. Mycket bra att Monfils fortsätter prestera och dessutom får resultaten med sig, så han klättrar på rankningen.

* * *

Jerzy Janowicz åkte på en riktig stjärnsmäll – förlust i en tresetare mot 240-rankade Mirza Basic: 7-6(5), 3-6, 7-6(5). 21-åringens första ATP-match (i en huvudturnering) i karriären. Riktigt svagt från Janowicz, men det är sådant man får räkna med så här i inledningen av grässäsongen.

* * *

Ernests Gulbis fick det lite svettigt mot Marcos Baghdatis men vann i tre set: 6-4, 3-6, 6-3. Tuff öppningsmatch för Gulbis där. Baghdatis är en riktigt skicklig grässpelare.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Ny vecka och därför, sent omsider, dags för rankningstitt:

ATP-RANKNINGEN

• Trots att han bärgade sin åttonde Franska öppna-buckla i karriären i går trillar Rafael Nadal ner ett pinnhål, från plats fyra till fem. Detta eftersom han försvarade sina poäng från förra året, medan David Ferrer inkasserade färska i och med sin finalplats. I övrigt inga förändringar inom topp 10, förutom att Jo-Wilfried Tsonga och Juan Martín del Potro byter plats (eftersom del Potro tvingades stå över Franska öppna och därmed tappade 360 poäng, medan Tsonga gick 360 poäng plus tack vare sin semifinalplats).

• Kvartsfinalen i Paris gav Tommy Haas tre placeringar på rankningen och 35-åringen kan därför nu titulera sig världselva. Både välförtjänt och glädjande. Man unnar honom liksom de här framgångarna.

• Små förändringar i segmentet 10-20. Både Nicolás Almagro och Juan Monacó tappar tre placeringar och återfinns nu på plats 16 respektive 20. Kei Nishikori tillbaka på toppnoteringen 13 efter sin åttondelsfinal på Roland Garros.

• I segmentet under tar Jerzy Janowicz ett litet kliv framåt – från 23 till nya toppnoteringen 22. Kul att det äntligen börjar lossna för 22-åringen den här säsongen, efter succén i Paris Masters i höstas. Även Benoit Paire hoppar upp ett hack och är nu rankad 25.

• Viktor Troicki tar ett 13 placeringar stort skutt, från 57 till 44, efter sin överraskande insats i Franska öppna.

• Gaël Monfils slog sig ju in på topp 100 igen redan efter Nice, och efter att ha nått tredje omgången i Franska öppna är han nu rankad 67:a i världen. Det går åt rätt håll i alla fall – om än lite långsamt.

• David Goffin rasar 26 placeringar och landar på plats 84. Detta eftersom han hade en åttondel att försvara i Franska öppna men åkte ut redan i första omgången. Dock mot Novak Djokovic, så hans lottning var ju allt annat än lyckosam.

• Strax utanför topp 100 kan noteras att 19-årige Jack Sock klättrar 16 placeringar, från 118 till 102. Även jämngamla framtidslöftet Jiri Vesely tar ett ordentligt kliv framåt – från 127 till 106. Detta efter att ha tagit sig igenom kvalet och in i huvudturneringen i Paris (förlust mot Philipp Kohlschreiber) och sedan final i en Challenger i Tjeckien förra veckan (där han slog Jack Sock i en tresetsrysare – föll mot Radek Stepanek i finalen).

Och så en titt på säsongsrankningen:

• Rafael Nadal leder alltså poängracet hittills i år. Dessutom en klar ledning – nästan 2,000 poäng före rivalen Djokovic. Ferrer trea, Murray trea. Återigen tråkig läsning för Federer-fansen, eftersom 31-åringen återfinns först på plats 7. Strax före landsmannen Stanislas Wawrinka, som mycket väl kan parkera sig i de regionerna. Skulle inte förvåna mig om han är 7-8 i slutet av året.

• Paire på plats 17. Och skrällveteranen Tommy Robredo på plats 20. Intressant om Paire kan fortsätta klättra och om Robredo kan hålla sig runt 20-30 under resten av året.

• Janko Tipsarevic bromsar in raset något och tar tillbaka fyra placeringar, men det räcker ändå bara till en delad 29-plats med Jürgen Melzer. Får se om han lyckas få bukt med den avgrundsdjupa formsvacka han hamnat i och åtminstone klamra sig fast inom topp 30. Även John Isner hejdar sitt ras något, men återfinns trots det först på plats 33.

• Gaël Monfils på plats 36. Bra! Hoppas han kan hålla sig frisk och hel, samla på sig mer poäng under sommaren och hösten och åtminstone avsluta året inom topp 30.

I går gick vi igenom hela grässäsongen så där lagom svepande. Som en trevlig liten guide nu när det gyllengröna underlaget gör sin entré på touren.

I dag är det dags att i detalj se vad denna tennisvecka har att erbjuda:

* * *

GERRY WEBER OPEN
ATP 250
Halle, Tyskland
Regerande mästare: Tommy Haas

Intressant startfält, som sagt. Femfaldige mästaren (och sjufaldige finalisten) Roger Federer får anses vara favorit på förhand, förutsatt att han inte hämmas av skada. Lite oklart om ryggskadan han ådrog sig i Indian Wells plågar honom mer än han låter påskina. Inte omöjligt.

Mycket tråkigt att Federer och regerande mästaren Tommy Haas hamnat på samma halva och därför möts redan i semifinal. Haas har visserligen Marcos Baghdatis eller Ernests Gulbis redan i andra omgången och sedan troligen Milos Raonic. En inte helt lätt lottning, alltså – men Haas brukar leverera på hemmaplan.

Federer har eventuellt Jerzy Janowicz i kvarten. Kan bli en intressant match.

På den undre halvan är världsnian Richard Gasquet förhandsfavorit, men det finns en del namn med skrällpotential: Philipp Kohlschreiber, Mikhail Juzjnyj, Kei Nishikori. Inte helt omöjligt att titeln står mellan Federer och Kohlschreiber.

Som vanligt svårt att tippa så här precis i inledningen av grässäsongen, men jag tycker att det är svårt att hålla någon annan än Federer som favorit med Gasquet eller Kohlschreiber som största utmanare på den undre halvan. Kohlschreiber har spelat tre semifinaler och två finaler (vunnit en, 2011) de senaste sex åren.

Rafael Nadal har för övrigt lämnat återbud. En ren försiktighetsåtgärd på uppmaning av läkare för att vila knäna inför Wimbledon, eftersom han spelat oerhört mycket under våren och återigen tog sig hela vägen i Paris. Blev ju förlust redan i hans andra match (kvartsfinal) mot Kohlschreiber här förra året – i raka set, dessutom.

Även Andreas Seppi har lämnat återbud på grund av axelskada, Janko Tipsarevic på grund av sjukdom och Paolo Lorenzi på grund av vristskada.

De går till semifinal: Federer, Haas, Kohlschreiber, Gasquet.
Skrällvarning: Raonic, Juzjnyj, Janowicz, Nishokori.
Bubblare: Gulbis, Baghdatis.

Semifinalerna: Federer slår Haas, Kohlschreiber slår Gasquet.
FINALEN: Federer slår Kohlschreiber.

* * *

QUEEN’S CLUB CHAMPIONSHIPS
ATP 250
London, England
Regerande mästare: Marin Cilic

Förra året var en märklig tillställning. Samtliga fyra toppseedade spelare åkte ut i andra och tredje omgången. Finalen stod mellan sjätteseedade Marin Cilic tiondeseedade David Nalbandian. Argentinaren skrev historia den söndagen, men kanske inte på det sätt han velat.

Han blev nämligen diskad efter att i ursinne ha sparkat sönder en annonsskylt och i samma veva skadat en linjedomare. (Varpå undertecknad krävde att han skulle stängas av på livstid – ni är hjärtligt välkomna att slentrianhåna lite, om andan faller på. En gnutta självdistans är nyttigt, har jag hört. Hehe.)

I år hoppas vi att det här blir en aningen mer sansad tillställning.

Jag är benägen att hålla Andy Murray som förhandsfavorit. Enligt egen utsago är han i fysisk topptrim efter det drygt tre veckor långa skadeuppehållet. Förra året var han oerhört loj och föll redan i sin öppningsmatch i en tresetare mot Nicolas Mahut.

Som av en händelse kan han faktiskt möta Mahut även i årets öppningsmatch, men den här gången lär han inte förlora. Dels för att Mahut är i bedrövlig form (i alla fall i singel – tog sig till final i dubbel i Franska öppna med partnern Michael Llodra), men också för att Murray är sjukt taggad på grässäsongen.

Dessutom har han inga hot fram till kvartsfinalen, och knappt ens där. Alexandr Dolgopolov har varit under isen i stort sett hela året och Bernard Tomic har inte gjort mycket väsen av sig (på tennisbanan, alltså) efter titeln i Sydney. Lukas Rosol? Kan mycket väl knipa en kvartsfinalplats, men är då chanslös mot Murray.

Något tuffare för Jo-Wilfried Tsonga, som har Denis Istomin i en eventuell åttondel och Kevin Anderson i kvarten. Eller landsmannen Benoit Paire. Inte alls omöjligt. Hans spel lämpar sig för gräs och borde kunna störa formstarka Anderson.

På den andra halvan gör Juan Martín del Potro comeback efter sjukdomen som förstört större delen av hans vår. Bra lottning för honom. Xavier Malisse är ingen dålig spelare, men ska inte kunna rubba The Gentle Giant om han är hel och frisk. Jarkko Nieminen i en eventuell åttondel känns inte så skräckinjagande, i alla fall inte på gräs.

Grigor Dimitrov har goda chanser att ta sig till en kvart mot del Potro. Håller honom faktiskt som favorit över Sam Querrey, som är den högst seedade spelaren i den åttondelssektionen.

Längst ner har vi andraseedade Tomás Berdych. Väldigt tveksam form på honom. Åkte ut tidigt i Franska öppna (första omgången mot Gaël Monfils) och hade en formsvacka vid den här tiden förra året. Hoppas att han går ut starkt i London, för han är en ytterst kompetent grässpelare.

Busenkel lottning för övrigt. Största hotet innan kvarten är liksom 51-rankade Grega Zemlja. Väl i kvartsfinalen ställs han mot Marin Cilic eller Julien Benneteau. I allra högsta grad överkomligt, om man säger så.

Får höja ett varningens finger för Feliciano Lopez. Spanjoren kvalade sig alltså in i huvudturneringen och har därmed, förutom erfarenhet och ett utpräglat grässpel, redan matchform.

Det var ett tag sedan han presterade här i London och har svaga 7-8 i matchfacit i år (tre av segrarna kom i Memphis – efter det har han bara en back-to-back-seger, i Franska öppna), men ska inte underskattas på de snabbare underlagen.

De går vidare till semifinal: Murray, Tsonga, Berdych, Dimitrov.
Skrällvarning: Paire, Anderson.
Bubblare: del Potro, Lopez.

Semifinalerna: Murray slår Tsonga, Berdych slår Dimitrov.
FINALEN: Murray slår Berdych.

Feta brasklappar på del Potro förstås, men han brukar inte prestera när han precis kommit tillbaka från skada. Och så små frågetecken kring Berdych också. God chans för Dimitrov att knipa sin andra raka semifinalplats. Slog trots allt Anderson förra året, och jag tycker att han generellt är en giftigare grässpelare än Querrey.

Kommer ni ihåg att jag lovade att göra en fullständig genomgång av grässäsongen, som jag gjorde inför grussäsongen?

Ett inte lika massivt jobb som för drygt två månader sedan eftersom det bara spelas totalt sex grästurneringar per, men hur som helst – här har ni den kompletta guiden till grässäsongen 2013!

* * *

JUNI

* * *

GERRY WEBER OPEN
ATP 250
Halle, Tyskland
10-16 juni

Grässäsongen sparkar i gång direkt efter avslutad grusdito. Fjolårsfinalisten (och femfaldiga mästaren) Roger Federer samt titelförsvararen Tommy Haas återvänder, första- respektive tredjeseedad. Mellan dem i seedningen finns världsnian Richard Gasquet.

Övriga seedade är Kei Nishikori, Milos Raonic, Philipp Kohlschreiber, Jerzy Janowicz och Florian Mayer. Ska bli intressant att se vad Janowicz kan åstadkomma. Han är som bekant en skicklig grässpelare. Likaså Kohlschreiber.

Startfältet är likvärdigt fjolårets. Bara två topp 10-spelare (tre förra året: Federer, Rafael Nadal och Tomás Berdych), men överlag intressanta namn. Utöver de seedade har vi nämligen spelare som Gaël Monfils, Ernests Gulbis, Marcos Baghdatis och David Goffin, till exempel.

Den här turneringen var verkligen katalysatorn för Haas stora pånyttfödelse förra året. Dessförinnan hade han snubblat sig igenom första halvan av säsongen, till och med spelat en Challenger i Dallas efter det tidiga uttåget i Indian Wells. Enda framgången dittills var i Franska öppna, där han tog sig igenom kvalet och till tredje omgången (förlust mot Gasquet).

Efter finalsegern över Federer tog han sig till ytterligare två finaler (Hamburg och Washington) och tre kvartsfinaler (Toronto, Shanghai och Wien). Resten är, som man brukar säga, historia – fast en fortfarande pågående sådan.

Nåväl.

Med det här startfältet måste Federer hållas som favorit, såvida han inte är skadad. Finns så klart flera spelare som kan hota honom (exempelvis Raonic, som pressade honom till tre set förra året; tredje set avgjordes först i tiebreak). Främsta utmanarna är Haas och Kohlschreiber.

Gulbis? Tja, ska bli riktigt spännande att se hur han hanterar omställningen från grus till gräs, men har inte så jättehöga förväntningar på honom. Inte heller Janowicz, men tror att han är den av de båda som har störst skrällpotential. Kan möta Federer redan i åttondelsfinalen. Blir i så fall ett intressant möte.

Framför allt är jag nyfiken på att se hur Federer presterar. Det är ju många som tvivlar nu efter den slätstrukna insatsen i Franska öppna-kvarten mot Jo-Wilfried Tsonga. Själv är jag inte särskilt orolig, men ska som sagt bli intressant att se exakt hur peppad han är nu när underlaget skiftas från rött till grönt.

* * *

QUEEN’S CLUB CHAMPIONSHIPS
ATP 250
London, England
10-16 juni

Min favoritturnering på gräs. Näst efter Wimbledon, förstås. Väldigt trevlig atmosfär och har ofta grymt bra startfält för att vara en 250-turnering.

Så även i år: Andy Murray, världssexan Tomás Berdych, sjuan Juan Martín del Potro och åttan Jo-Wilfried Tsonga toppseedade. Under dem har vi bland andra Marin Cilic, Alexandr Dolgopolov, Sam Querrey, Kevin Anderson, Benoit Paire, Grigor Dimitrov (totalt 16 spelare seedas i den här turneringen). Cilic titelförsvarare, för övrigt. Bland de oseedade kan bland andra nämnas Denis Istomin, Feliciano Lopez (kvalade in) och Bernard Tomic.

Dessutom kom danske Frederik Nielsen in i huvudturneringen som lucky loser efter att Rogerio Dutra-Silva tvingats lämna återbud.

Dimitrov gick till semifinal förra året. Ska bli intressant att se hur hans form är efter den imponerande grussäsongen.

Alla toppseedade spelare floppade förra året (Murray, Tsonga, Janko Tipsarevic, Gilles Simon). Hoppas de presterar bättre i år. Mest nyfiken är man så klart på Andy Murray, som enligt egen utsago känner sig fräschare än på länge efter sitt skadeuppehåll (stod som bekant över Franska öppna på grund av ryggskada).

* * *

ROSMALEN GRASS COURT CHAMPIONSHIPS
ATP 250
’s-Hertogenbosch, Holland
16-22 juni

Startfältet inte helt spikat än, men regerande mästaren David Ferrer återvänder. Stanislas Wawrinka är andraseedad, John Isner fjärdeseedad, Benoit Paire fjärdeseedad. Under dem har vi Jeremy Chardy, Jürgen Melzer, Marcos Baghdatis och Marcel Granollers.

På damsidan är världselvan Roberta Vinci förstaseedad.

En av de svagare grästurneringarna, som dessutom spelas samtidigt som den normalt snäppet hetare Eastbourne International i England.

Ferrer kommer så klart få bära favoritskapet efter hans starka säsongsinledning. I övrigt känns det som att det finns säkert åtta-tio spelare som aspirerar på en finalplats.

* * *

EASTBOURNE INTERNATIONAL
ATP 250
Eastbourne, England
17-22 juni

Det är i grästider som dessa man saknar Andy Roddick lite extra. Nu tycker jag förvisso att han gjorde helt rätt som valde att lägga spaden på hyllan i höstas, men visst är grässäsongen (och hela touren) en profil fattigare utan honom.

Den här turneringen är faktiskt den näst sista som forne världsettan vann. Besegrade Andreas Seppi i finalen förra året (vann sedan karriärens allra sista titel i Atlanta en månad senare).

Startfältet i år är ungefär som 2012, det vill säga inte mer än hyfsat intressant. Som en helt vanlig 250-turnering, typ. 17-rankade Gilles Simon är förstaseedad, följd av 18-rankade Philipp Kohlschreiber, 20-rankade Juan Mónaco, 23-rankade Kevin Anderson, 24-rankade Alexandr Dolgopolov, 26-rankade Andreas Seppi, 31-rankade Fabio Fognini, och 32-rankade Julien Benneteau.

Övriga namn värda att nämna är Feliciano Lopez, Denis Istomin och Bernard Tomic.

Svårt att inte hålla Kohlschreiber som favorit med Anderson som främsta utmanare. Blir intressant att se om Seppi kan följa upp de senaste två årens överraskande gräsframgångar (seger här 2011 och finalförlust 2012). Personligen hoppas jag också att Dolgopolov och Tomic kan hota.

Det här är dock en sådan där typisk turnering som brukar bjuda på en del skrällar, så inte alls omöjligt att vi får se två helt otippade finalister (eller i alla fall en).

På damsidan har vi ett riktigt starkt startfält: topp 10 representeras av inte mindre än sju spelare. Världsfyran Agnieszka Radwanska är toppseedad, och hon följs av världsfemman Sara Errani, sexan Li Na, sjuan Angelique Kerber, åttan Petra Kvitová, nian Caroline Wozniacki och tian Maria Kirilenko.

Även andra riktigt intressanta oseedade namn: titelförsvararen Tamira Paszek (som ju är som allra bäst på gräs), Laura Robson, Sloane Stephens, formtoppade Jelena Jankovic och Ana Ivanovic.

Bäddar för drama, alltså – och kommer tveklöst bli mycket intressantare än herrarnas turnering, som vanligt.

Med den här uppställningen kan det sluta lite hur som helst. Ska framför allt bli se om Kerber kan hitta formen på gräs, om Radwanska kan följa upp sin succéartade grässäsong från i fjol (finalist i Wimbledon, som bekant) och om Tamira Paszek hamstrar gräspoäng i samma utsträckning som hon brukar.

* * *

WIMBLEDON
Grand Slam
London, England
24 juni-7 juli

Sett till popularitet och mediabevakning årets största Grand Slam-tävling.

Och visst är det något alldeles särskilt med Wimbledon? Inte bara för att det i dagens moderna tennis är den enda av de fyra slamsen som spelas på gräs, hela turneringen liksom osar av historik och grym atmosfär.

Förra årets upplaga av Wimbledon blev minnesvärd på många sätt – Federer bärgade sin sjunde titel (17:e GS-bucklan totalt) och Andy Murray tog sig äntligen hela vägen till final inför sina hemmafans. Han höll dessutom ett tårdrypande tal efter förlusten och vann nog en hel del nya supportrar efter sin fantastiska insats i den matchen.

Ja, och så skrällde ju dansken Frederik Nielsen och hemmafavoriten Jonathan Marray i dubbelfinalen mot svenske Robert Lindstedt och Horia Tecau. Riktigt tung förlust för Lindstedt – tredje raka i Wimbledon.

Dessutom åkte ju Rafael Nadal ut redan i andra omgången mot Lukas Rosol och Jo-Wilfried Tsonga tog sig till semifinal.

Känns som att årets upplaga är ännu mer spännande på förhand än förra året, framför allt i och med Rafael Nadals sensationella comeback. Dessutom finns det ju vissa frågetecken kring Federer. I början av året pekades han ut som en självklar favorit att vinna sin åttonde buckla här i sommar.

Många har börjat vackla efter hans oerhört svaga säsongsinledning.

Själv tycker jag att det är på tok för tidigt att säga varken bu eller bä – först måste vi se hur alla tacklar omställningen från grus till gräs. Men att Federer är en av utmanarna till titeln, det tycker inte jag att det råder någon tvekan om.

Tycker att det ska bli mer intressant att se hur Novak Djokovic presterar. Efter finalförlusten i Franska öppna förra året var det lite som att luften gick ur honom, och efter det tog han sig ”bara” till semifinal i Wimbledon och OS (där han dessutom förlorade bronsmatchen mot del Potro). Nu är visserligen gräs Djokovics sämsta underlag, men jag tyckte att han gjorde en ganska lam semifinal mot Roger Federer förra året.

Får se om han bryr sig om Wimbledon tillräckligt mycket för att orka ladda om efter nederlaget i Paris. Med den otroliga vinnarskalle han har kommer han givetvis inte att vika ner sig, men frågan är om han är ute efter omedelbar och skoningslös revansch eller låter sig rubbas mentalt av den där episka semifinalförlusten i fredags.

Ska också bli intressant att se hur Berdych följer upp sitt fiasko på Roland Garros. Förra året hamnade han som bekant i en rejäl formsvacka efter Madrid och Rom, en svacka som höll i sig över hela sommaren och som han inte lyckades vända förrän under hösten. I Wimbledon blev det förlust i första omgången mot Ernests Gulbis, så har en del färska poäng att hämta in här.

På damsidan är det givetvis Serena Williams som är den stora förhandsfavoriten, vilket inte är ett dugg konstigt efter hennes sanslöst starka vår. Personligen hoppas jag att Agnieszka Radwanska och Petra Kvitová kan kliva fram nu efter att ha hamnat i skuggan av Williams, Maria Sjarapova och Victoria Azarenka i princip hela året.

* * *

JULI

* * *

HALL OF FAME TENNIS CHAMPIONSHIPS
ATP 250
Newport, USA
8-14 juli

Den här turneringen ligger alltså veckan efter Wimbledon och spelas samtidigt som ett gäng grusturneringar – däribland Swedish Open.

Brukar inte vara överdrivet het, med andra ord.

John Isner har vunnit de två senaste åren. Brukar ju prestera på hemmaplan, amerikanen. Ja, nästan uteslutande på hemmaplan, faktiskt. Har förtvivlat svårt att röna framgångar utanför hemlandet.

Som ni förstår är en hel drös amerikaner redan klara för turneringen: Isner, Sam Querrey, James Blake, Ryan Harrison, Rajeev Ram, Michael Russell, Denis Kudla, Rhyne Williams, Tim Smyczek, Jack Sock.

I övrigt inte jättemycket att hänga i julgranen. Lleyton Hewitt, Marinko Matosevic och Marius Copil typ.

Det där kan ju så klart ändras nu under sommaren, men det här kommer säkerligen att bli en väldigt amerikansk tillställning (en hemmaspelare har vunnit turneringen fyra år i rad – förra året var tre av fyra semifinalister amerikaner).

Hewitt var i final förra året, förresten. Tveksamt om han kan upprepa det. Känns inte direkt som att han bli bättre med åren…

Den riktiga finalen spelades i fredags.

Det må låta krasst, eller till och med respektlöst mot David Ferrer, men det är faktum.

Redan inför och under den där episka ”semifinalen” mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic var känslan att vinnaren i den bataljen också skulle vinna söndagens final.

Den känslan försvagades inte efter Ferrers överlägsna seger mot Jo-Wilfried samma dag. Den försvagades inte heller under lördagen (varför skulle den det?).

Och den hade inte försvagats lagom till finaldagen.

Trots regntunga förhållanden som normalt missgynnar Nadal.

De där få sakerna som talade för Ferrer inför matchen var både just för få och på tok för klena.

Förhandssnacket handlade därför, med all rätt, väldigt lite om vem som skulle vinna – utan uteslutande om hur många game eller eventuellt set The King of Clay skulle släppa till sin landsman och vän.

Matchen började precis som väntat: Ferrer gick ut hårt och offensivt, Nadal lite mer avvaktande. Det var ändå Nadal som fick med sig matchens första break till 3-1, men kunde inte förvalta det. Från 3-3 vann han dock tre raka game och bärgade därmed första set med 6-3.

Det var egentligen i det där första setet som Ferrer hängde med som bäst. Duellerna var i regel korta och Ferrer fick utdelning på sin aggressiva spelplan (som innebar stort risktagande).

I andra set gjorde han några av sina bästa game i matchen, tempot och intensiteten höjdes och duellerna blev längre. Problemet var att han också gjorde några av sina sämsta game och det blev promenadseger med 6-2 för Nadal – trots att setet med sina 52 minuter kom att bli matchens längsta.

Tredje set blev en logisk fortsättning på andra och Nadal kunde utan större bekymmer spela sig fram till matchboll och åttonde titeln i Franska öppna (tolfte Grand Slam-bucklan totalt i karriären) efter 6-3.

6-3, 6-2, 6-3 alltså. Sju tappade set. I en Grand Slam-final.

På papperet känns det givetvis inte speciellt värdigt, men Ferrer gjorde inte en dålig match.

Tvärtom.

Han spelade ofta helt rätt: aggressivt och offensivt. Satte hög press på Nadal med djupa crossar, returnerade stundtals sagolikt bra, klev väldigt ofta fram i banan och attackerade också nät mer än han brukar göra mot Nadal.

De absolut största problemen för Ferrer den här dagen, hans första GS-finaldag i karriären, var två till antalet:

• Han spelade som allra bäst i fel lägen. Var ofta den som dikterade spelet och hade greppet om poängen, men sällan när det handlade om just de viktiga poängen.

• Nadal spelade som allra bäst i rätt lägen. Sett till matchen som helhet gjorde gruskungen inte mer än en godkänd insats, men när han väl klev fram och skoningslöst ryckte taktpinnen ur näven på Ferrer så var han fullständigt överlägsen. Det var just i matchavgörande situationer som han valde att skruva upp tempot, öka intensiteten och spela mer aggressivt. Som han så ofta gör.

När Nadal ”slumrade till” och Ferrer samtidigt spelade på topp så räckte det till totalt tre servegenombrott och några riktigt välspelade game för 31-åringen.

Så stort är gapet mellan dessa båda spelare i Grand Slam-sammanhang (särskilt när titeln står på spel).

Jag tyckte att det var som allra tydligast vid tre tillfällen, ett i varje set:

• Första set, 4-3 till Nadal i egen serve: Nadal går förhållandevis enkelt fram till 40-30 men blir överraskad av Ferrers cross, eftersom han förväntar sig en rak backhand. Missar sedan sin defensiva lobb när han jagat ner Ferrer i djupled och har breakboll mot sig. Nadal räddar med en bra förstaserve följt av en offensiv forehandcross, slår sedan en grymt bra andraserve som ställer Ferrer totalt och vinner gamet med ett servess. Inte helt oväntat bryter han sedan Ferrer och bärgar därmed första set.

• Andra set, 3-1 till Nadal i egen serve: Ferrer gör sitt dittills klart bästa returgame och tvingar fram totalt fyra breakbollar. Vid varenda en av dessa plockar dock Nadal fram sina ess ur rockärmen. Kliver fram och spelar mycket mer aggressivt. Håller till slut med en resolut rak backhand och har därmed mentalt redan vunnit setet. Nadal tappar visserligen sin serve vid 5-1, men följer upp med att bryta blankt efter ett väldigt svagt servegame av Ferrer (två raka dubbelfel till 0-40, bland annat).

• Tredje set, 4-3 till Nadal i Ferrers serve: Ferrer gör överlag ett riktigt bra servegame, men när Nadal skruvar upp tempot hänger han inte med. Går fram till 30-40, Ferrer räddar breakbollen med en stenhård inside out-forehandcross men pressas sedan till ett misstag i nästa duell. Slår sedan ett dubbelfel, vilket ger Nadal 5-3 och chansen att serva hem titeln.

Det finns ett gäng andra liknande situationer, men jag tycker att dessa tre är bra exempel på hur Nadal när han kliver fram och spelar mer offensivt är totalt överlägsen en spelare som Ferrer, och hur han har en förmåga att göra det i de absolut viktigaste lägena.

Ferrer kunde helt enkelt återigen inte mäta sig med Nadal och var inte tillräckligt stark mentalt.

100-72 i poäng totalt är ett bra kvitto på hur ohotad Nadal faktiskt var i den här finalen (för övrigt den första GS-finalen han vinner i raka set sedan Wimbledon 2010 mot Tomás Berdych, som slutade 6-3, 7-5, 6-4; Rafa har vunnit totalt fyra GS-finaler i raka set).

Ja, typ alla siffror efter den här matchen är kvitton på Nadals överlägsenhet:

Kan tyckas lite märkligt att påstå att Nadal mestadels spelade godkänt med tanke på de här siffrorna, men med Nadal-mått mätt var det bara stundtals som han nådde upp till en högre nivå – helt enkelt för att han inte behövde spela så bra under hela matchen. Det var som att han hushöll lite med energin, för att sedan gasa på i de där matchavgörande lägena.

Så hög är Nadals lägstanivå. Nu påstår jag inte att Nadal var nere på lägstanivå, långt ifrån – men det är i princip nästan bara mot Novak Djokovic, och i enskilda fall och då oftast i begränsad utsträckning mot andra spelare, som han måste spela på sin absoluta topp under i stort sett hela matchen.

Jag tycker hur som helst att Ferrer ska ha en eloge. Han slet och kämpade och krigade, och skämde inte på något sätt ut sig trots utskåpningen. Okej, han såg väldigt kuvad ut i mitten av andra set och hade nog kunnat bränna på lite mer i vissa game, men samtidigt ska man vara väl medveten om hur både mentalt och fysiskt dränerande det är att möta Nadal.

Ferrer är ju verkligen en av de där spelarna man verkligen unnar en Grand Slam-titel. Så typiskt då att han när han nu äntligen får spela sin första GS-final ställs mot Nadal.

Men å andra sidan – om det inte varit Nadal så hade det varit Djokovic. Och hur stor chans hade han haft då? Nästan lika liten som mot Nadal.

Med allt detta sagt behöver jag knappast påpeka hur välförtjänt den här segern är. Nadal har gjort en bra turnering med några få bumps on the road, gick segrande ur den tuffaste matchen han spelat sedan Australiska öppna 2012, i den riktigt finalen i fredags mot Djokovic, och gjorde sitt jobb i dag.

Det gav honom en åttonde titel på Roland Garros (fjärde i rad) och totalt tolfte GS-bucklan i karriären – efter ett över sju månader långt skadeuppehåll.

Hatten av, som vi säger.

* * *

Här kan du läsa mer om finalen på Sportbladet:

Rafael Nadal vann Franska öppna

Protester mot samkönade äktenskap – tände bengal på banan