http://www.youtube.com/watch?v=SWPK2drc9l4

I Montpellier är tre av fyra semifinalister fransmän. Inte jättekonstigt kanske. Dels har Frankrike tio spelare inom topp 100 (vilket inte bara innebär att en tiondel av de högst rankade ATP-spelarna är från Frankrike; det är även ett kvitto på nationens styrka och bredd inom sporten) och dels har många av hemmafavoriterna i den här turneringen en osviklig förmåga att leverera på hemmaplan.

Som veteranen Michael Llodra, till exempel. Under 2012 hade 32-åringen 12-14 i matchfacit i ATP-sammanhang (kvalmatcher ej inkluderade). Nio av de tolv segrarna bärgades på hemmaplan (fyra i Marseille, en i Franska öppna och fyra i Paris Masters).

I Montpellier har han besegrat Kenny De Schepper, Janko Tipsarevic och Jan Hajek på sin väg till semifinal, där han möter 23-årige Benoit Paire (som i sin tur slagit Adrian Menendez-Maceiras, Steve Darcis och landsmannen Gilles Simon).

Vem som vinner? Tja, med tanke på hur Llodra ångat på hittills, och att han dessutom är en giftig inomhusspelare (särskilt i de franska hallarna), skulle det inte förvåna mig det allra minsta om han sätter ynglingen Paire på plats.

I finalen pekar det mesta på att han i så fall får möta världstian Richard Gasquet, som ställs mot Jarkko Nieminen. Nieminen har visserligen överraskat med tresetssegrar över Nikolaj Davydenko och Sergej Stakhovskij (öppningsmatchen mot Florent Serra vann han i raka set) och har dessutom slagit Gasquet i Montpellier förr (2010, enda segern på fem matcher).

Nieminen trivs inomhus och har imponerat hittills, men jag tror inte att det räcker mot en Gasquet som börjar hitta stabilitet och som dessutom tycks vara i god form fortfarande.

* * *

Om lottningen i Zagreb var monumentalt ojämn är det ingenting mot vad semifinalerna är. På den övre halvan ställs hemmahoppet Marin Cilic mot 32-rankade Mikhail Juzjnyj. En särdeles dålig matchup för Cilic, som inte riktigt visat formen än under 2013.

Förutom att Juzjnyj är en kompetent inomhusspelare har han dessutom övertaget i inbördes möten (5-3 totalt, 3-2 på hardcourt). Cilic har dock vunnit deras två senaste möten (St. Petersburg 2011, München 2012) och kommer bli ivrigt påhejad av hemmapubliken, men det är inte alltid till fördel. Särskilt inte när man visat prov på så darriga nerver som Cilic genom åren gjort.

Vinnaren i det svårtippade mötet (tror ändå Cilic drar längsta strået till slut) får möta antingen 28-rankade Robin Haase eller 29-rankade Jürgen Melzer. Om någon av dessa båda herrar (förmodligen Melzer) skulle vinna hela kalaset vore det att betrakta som ytterst förvånande.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=0EW5Dk0s3Bc

Rafael Nadal har frustat och stångat sig till en semifinal mot Jeremy Chardy. Det såg inte alltid så bra ut i comebackmatchen mot Federico Delbonis, men det verkade åtminstone inte som att han hämmades av knäsmärtor mer än väntat.

Likadant var det mot 64-rankade Daniel Gimeno-Traver i gårdagens kvartsfinal. Det är inte ”den riktige” Rafael Nadal vi ser glida runt på gruset (för det första glider han inte alls lika mycket som vi är vana vid).

Men vi hade inte heller väntat oss något annat. Att han slog Gimeno-Traver i raka set (6-1, 6-4) får ses som ett litet, kanske minimalt, styrkebesked.

Semifinalen mot Chardy blir den första tuffare utmaningen. 25-rankade fransmannen, som tog sig hela vägen till kvartsfinal i Australiska öppna i januari, är en i allra högsta grad kompetent grusspelare, även om han har betydligt mer bett i sina offensiva vapen på hardcourt.

Nu tror jag förvisso att Nadal vinner även den här matchen, men inte lika ”lätt” som mot Delbonis och Gimeno-Traver. Tror faktiskt att Chardy kan norpa ett set från spanjoren.

I finalen lär världsfemman möta 81-rankade argentinaren Carlos Berlocq, som tar sig an 73-rankade landsmannen Horacio Zeballos i sin semifinal. De båda har bara mötts i Challengers tidigare, och där leder Berlocq med 3-1 i inbördes möten. Berlocq gick dock vidare på walkover från Guillaume Rufin, vilket kan ligga honom i fatet. Har potential att bli en tajt uppgörelse, det här.

Det har ju spelats betydligt mer tennis än den där efterlängtade comebackmatchen i Vina del Mar, förutom i Chile även i Zagreb och Montpellier.

Så, låt oss därför gå igenom tennisdagen i sin helhet:

* * *

Tidigare i dag, några timmar före Rafael Nadals comeback, svarade 93-rankade Guillaume Rufin för turneringens största skräll i Vina del Mar när han skickade ut andraseedade Juan Mónaco med huvudet före: 7-6(3), 6-4.

I övrigt vann alla andra seedade spelare sina matcher denna dag. Bland andra Carlos Berlocq, efter en tuff tresetare mot Santiago Giraldo: 7-5, 4-6, 6-4.

Även 64-rankade Daniel Gimeno-Traver pressades till tre set mot 88-rankade Joao Sousa: 6-4, 4-6, 6-1.

* * *

I Montpellier vann Jarkko Nieminen veteranmötet mot Nikolaj Davydenko i raka set: 6-3, 7-6(8). Finländarens första seger över forne världstrean på drygt tre år! Värt en skål, tycker jag. Nieminen alltså klar för sin totalt tredje kvartsfinal i Montpellier (tog sig även till kvarten 2010 och 2012).

Den normalt så mentalt svage Benoit Paire räddade matchboll mot Steve Darcis i ett svängigt tiebreak i andra set, där Paire tappat en komfortabel 5-1-ledning. Efter drygt två timmar och 15 minuters spel stod dock franska hemmafavoriten som segrare: 4-6, 7-6(11), 6-4.

84-rankade japanen Tatsumo Ito stod för turneringens miniskräll när han besegrade 98-rankade fransmannen Edouard Roger-Vasselin: 3-6, 7-6(5), 7-5.

* * *

I Zagreb stångade sig 2007 års titulant Marcos Baghdatis vidare efter en tresetare mot Tobias Kamke: 6-76), 6-2, 6-4.

Tredjeseedae Mikhail Juzjnyj är klar för kvartsfinal efter enkel seger över 64-rankade Igor Sijsling: 6-3, 6-2.

Och Ivan Dodig säkrade en åttondelsfinal mot hårdservande landsmannen Ivo Karlovic efter 6-2, 7-6(3) mot Benjamin Becker.

Chile Open är inte världens mest spektakulära turnering.

Och det var långt ifrån en spektakulär match vi bjöds på denna afton, när Rafael Nadal klev ut på en tennisbana för första gången på över sju månader.

Efter en slitsamt seger över landsmannen Guido Pella fick 128-rankade Federico Delbonis chansen att skriva in sig i historieböckerna som Nadals comebackmotståndare.

Med facit i hand hade han nog kunnat göra ett betydligt större avtryck än han gjorde, trots att det var en av världens genom tiderna största spelare som stod på andra sidan nätet. 6-3, 6-2 blev det till slut, efter att Nadal vänt ett 0-2-underläge i första set och vunnit sju raka game från 3-3.

Men den här matchen handlade aldrig om Federico Delbonis. Inte före, inte under och inte efter. Precis som i onsdagens dubbelmatch, då i par med Juan Mónaco, var allas ögon riktade mot Rafael Nadal.

Hur var han då, gruskungen? Låt oss sammanfatta i tre punkter:

• Trög. Fotarbetet var, som väntat, inte alls vad vi är vana vid. Framför allt var han seg i starten. Han kom helt enkelt inte iväg tillräckligt snabbt efter motståndarens tillslag och såg därför ofta stillastående ut, och kom ibland helt fel till bollen.

• Försiktig. När han väl brände på, vilket han började göra några game efter den horribla matchinledningen, visade han prov på forehandsläggans dödlighet och den resoluta självklarheten i både kontringar och passeringar, men mestadels spelade han avvaktande och ibland rentav passivt.

• Osäker. Osäkerheten satt inte så mycket i psyket som i bollträffen. Den fanns helt enkelt inte alls där inledningsvis. Det gjorde inte heller finessen i stoppbollar och volley, eller stabiliteten i forehand och backhand.

… i alla fall om vi bara fokuserar på det negativa. Men vi fick så klart även positiva tecken denna comebackafton. När Nadal väl jobbat sig in i matchen, vilket han delvis gjorde redan vid 3-3 i första set, var han stundtals så resolut och aggressivt självsäker som vi är vana att se honom.

När bollträffen satt och harmonin i det egna spelet infunnit sig hade Delbonis inte en suck – vilket han inte heller ska ha mot en spelare av Nadals kaliber, skadefrånvaro till trots.

Överlag såg det dessutom inte ut som att knäet direkt hämmade honom, vilket är ett glädjebesked. Visst, han försökte i möjligaste mån att inte belasta det (särskilt tydligt när han jagades ut i hörnen), vilket också var anledningen till att han såg så försiktig ut på banan – men det är å andra sidan helt förståeligt.

Vidare är Delbonis faktiskt både en mardrömsmotståndare och en drömmotståndare i en sådan här match.

Mardrömsmotståndare för att han inte har kapaciteten att sätta Nadal på prov i särskilt hög utsträckning (Delbonis har en förhållandevis hög högstanivå, men en bedrövlig lägstanivå – och är på tok för ojämn för att kunna utmana toppspelare).

Drömmotståndare dels för att Nadal är i behov av segrar för att stärka självförtroendet, dels för att det låga tempot gör att Nadal många gånger kan styra spelet och på så vis ha kontroll över hur hård belastningen blir.

En riktigt tuff öppningsmotståndare hade kunnat vara förödande för Nadal, eftersom det hade kunnat sluta med en tung förlust som gett självförtroendet en törn. En alldeles för enkel hade å sin sida inte gett Nadal den utmaning han behöver för att kunna avgöra om knäna håller.

Delbonis ojämnhet var därför till gagn för Nadal i den här matchen.

Det är dock alldeles för tidigt att dra några slutsatser. Av det jag såg i den här matchen och tisdagens dubbelmatch gör jag den spontana bedömningen att knäet kommer hålla.

Om han hinner hitta formen lagom till Franska öppna däremot, det återstår fortfarande att se.

Summa summarum: Nadal vann relativt enkelt, utan att imponera. Knäna såg helt okej ut, formen sisådär. Han har en lång väg kvar att vandra, men har tagit ett första steg på vägen.

Vamos!

Sju månaders väntan är över. 19 miljoner sekunder tog det innan vi återigen fick se Rafael Nadal kliva ut på en tennisbana, efter knäskadan som spolierade halva säsongen 2012.

I ”fuskcomebacken” teamade han upp med kompisen Juan Mónaco i dubbeln mot Frantisek Cermak och Lukas Dlouhy.

Tillställningen var över efter knappt en och en halv timme, med Nadal och Mónaco som segrare: 6-3, 6-2.

Matchen i sig var ungefär så spännande som man kan förvänta sig i första omgången av en turnering som Chile Open. Allas ögon vilade på Nadal – och det var givetvis hans namn som var på allas läppar både före och efter mötet.

Så. Vad kan vi då säga om Nadal, hans knän, hans comeback och hans utsikter att nå sin maxnivå under 2013?

Inte speciellt mycket.

Jag ska inte döma ut dubbeltennisen som sport totalt, men den tjänar inte särskilt väl som värdemätare för en singelspelares form.

Att vi inte kan vänta oss samma dödliga fotarbete och flinka rörelseschema som när han är på topp visste vi redan, likaså att en dubbelmatch inte erbjuder svåra prövningar på det området, så det var aldrig det som stod i fokus för våra observationer. I stället var det (bortsett från knäna; risken fanns så klart att smärtan trots allt skulle göra sig för påmind och han skulle tvingas bryta) attityden och uppträdandet som skulle synas den här kvällen.

Och det vi fick se bådar gott inför morgondagens ”riktiga” comeback.

Rafael Nadal var nämligen på precis så ivrigt spelhumör som man kunde hoppas. Vilket är både glädjande och lättande, eftersom risken att han skulle uppträda nervöst och med lågt självförtroende faktiskt var överhängande – om än inte helt trolig.

Nu uppträdde han ibland snarast överilat. I en situation, vid ställning 1-0 och 15-30 i Cermaks/Dlouhys serve, var han så het på gröten att få nudda bollen i en duell att han huvudlöst sprang över till Mónacos sida och lämnade på så vis hela högerflanken oskyddad.

Poängen i de lägen då han blev så övertänd gick så klart förlorade, men han vann något betydligt större – respekt.

Nu är inte Cermak/Dlouhy några direkt skräckinjagande motståndare, men visst hade de kunnat utnyttja det faktum att detta var Nadals första tävlingsmatch på 19 miljoner sekunder… förlåt, sju månader.

Redan i andra halvan av första set började båda i stället rikta majoriteten av sina slag mot Mónaco, vilket resulterade i malande baslinjedueller som argentinaren oftast vann (bakom en ivrigt studsande Nadal framme vid nät). Nadals goda spelhumör och självförtroende ingjöt helt enkelt fruktan i motståndarna.

Visst, det var några löpningar spanjoren valde att inte ta och Dlouhy slog en och annan stoppboll som världsfemman inte hann ikapp, men på det hela taget gav Nadal enbart positiva vibbar ifrån sig under den här matchen. Serven funkade fint, fotarbetet var lite trögt men inte blytungt, bollträffen var bra och hans inside-out forehand satt oftast som en smäck.

Det här var dock bara prologen till det riktiga elddopet, mot 128-rankade Federico Delbonis. Ingen skräckinjagande motståndare där heller, men då kommer han att få springa betydligt mer än i kvällens dubbel.

Och det är först då vi kan avgöra om hungern och ivern räcker – eller om knäna grusar comebackplanerna för The King of Clay.

http://www.youtube.com/watch?v=7TJTbZyF2kE

Det har gått ungefär 222 dagar sedan vi sist såg honom på en tennisbana i tävlingssammanhang. Vilket motsvarar 5,328 timmar. Eller 319,680 minuter. Eller lite drygt 19 miljoner sekunder.

Men nu, mina vänner. Nu är det snart dags för Rafael Nadal att göra sin storslagna comeback.

Eller ja, storslagen och storslagen. Chile Open i Vina del Mar har väl aldrig tillhört kategorin ATP-tourens mest prestigefulla turneringar, men har fördelen av att vara årets första som spelas på grus.

Tar vi en titt på startfältet så ser vi att en skadehämmad Nadal står för precis all stjärnglans. 15-rankade Juan Mónaco är visserligen Sydamerikas just nu näst högst rankade spelare, och har spelat tre finaler i turneringen (seger 2012, förlust 2008 och 2010), men har även han hämmats av skador på sistone och kommer så klart inte i närheten av Nadals status och popularitet.

Närmast efter dessa båda herrar kommer 26-rankade Jeremy Chardy, som tog sig hela vägen till kvartsfinal i Australiska öppna förrförra veckan. Fransmannen verkar trivas i Sydamerika och spelade semifinal här förra året, mot Mónaco (följde sedan upp det med en åttondelsfinal i Sao Paolo och kvartsfinal i Mexiko).

I övrigt består startfältet mer eller mindre enbart av utpräglade grusspelare, som Albert Ramos, Pablo Andújar, Tommy Robredo, Filippo Volandri och så vidare.

Vad gäller Nadal så säger världsfemman själv att han inte förväntar sig vinna turneringen. Det här är liksom ett test för honom, för att se om knäna håller. Det hoppas vi så klart att de gör.

Personligen är jag väldigt exalterad över att äntligen se honom på banan igen. Visst, han kommer med största sannolikhet att vara rostig, kanske till och med lite klumpig – men icke desto mindre ska det bli mycket mycket intressant att se i vilken form han är.

Snacket om att han inte förväntar sig att vinna är så klart bara ett sätt att tona ned förväntningarna på honom. Kanske också ett sätt att tona ned sina egna förväntningar.

Världsfemman har hur som helst tränat intensivt fyra dagar i sträck i Vina del Mar, senast i dag mot Nicolas Massu. I morgon tisdag spelar han dubbel tillsammans med Juan Mónaco (men ”den riktiga” comebacken sker alltså först på onsdag, då han går in i singelturneringen).

– Knäet är mycket bättre, men de har sagt att han kommer att känna lite obehag och svårigheter att röra sig till slutet av månaden. Men det blir definitivt bättre. Spelmässigt är han mycket bättre än när vi kom hit. Det var bättre i går och ännu bättre i dag. Vi ser dubbeln som ett extratest, säger Nadals farbror och coach Toni Nadal.

Vad som än händer tycker jag inte att man ska tillmäta hans prestationer i den här turneringen alltför stor betydelse. Han har som sagt inte spelat på touren på över sju månader och (möjligen bortsett från startpengen…) finns det ingen annan anledning att Nadal ställer upp i Chile Open än att han behöver hitta matchform inför svårare prövningar.

Worst case scenario vore förstås att han avbryter öppningsmatchen eller tvingas hoppa av turneringen i ett senare skede för att knäet inte håller, men än så länge tyder ingenting på att så kommer ske. Nadal gick förvisso ut i förra veckan och medgav att han fortfarande känner smärta i knäet, men eftersom han inte dragit sig ur Chile Open får man anta att man gjort bedömningen att han är tillräckligt rehabiliterad för att återvända till ATP-touren.

Så här ser turneringsträdet ut:

Nadal möter alltså 128-rankade kvalspelaren Federico Delbonis eller 92-rankade Guido Pella i öppningsmatchen. Inte särskilt skräckinjagande ens för en haltande Nadal.

Och om Mónaco någonsin ska vinna en match mot spanjoren på grus (Nadal leder med 4-0 i inbördes möten på underlaget; 10-0 i set och 60-12 i game) så måste han nog ta sin chans nu. Om Nadal går hela vägen till final, alltså.

Vilket jag tror att han gör, om han inte tvingas bryta. Han har helt enkelt alldeles för hög lägstanivå rent spelmässigt för att låta sig stoppas av lite ringrost och på det hela taget mediokert motstånd.

Finns en del frågetecken kring Mónaco också. Var ju som bekant skadad i Australiska öppna, där han föll mot ynglingen Andreij Kuznetsov redan i första omgången. Följde sedan upp det med två segrar (över Tobias Kamke och Florian Mayer) i Davis Cup, så han verkar inte vara helt ur form. Däremot svårt att säga om skadan kan komma att störa honom i Chile, särskilt som han inte vilat särskilt länge efter Melbourne-debaclet.

Han har dessutom Ramos, Andújar och Santiago Giraldo i på sin halva. Betydligt mer svårtuggat än för Nadal, som bara har en formstark Chardy i en eventuell semifinal att oroa sig över.

* * *

Sett enbart till startfält är Chile Open och Open Sud de France i Montpellier som natt och dag kvalitetsmässigt (bortsett från Nadal!). Montpellier stoltserar nämligen med världsnian Janko Tipsarevic och världstian Richard Gasquet – och har strösslats med färgstarka profiler som Gaël Monfils, Gilles Simon, Nikolaj Davydenko, Jarkko Nieminen och Julien Benneteau.

Grädde på moset hade givetvis Tomás Berdych varit, men världssexan tvingas tyvärr ställa in sin medverkan på grund av en handledsskada han ådrog sig under helgens Davis Cup-matcher mot Schweiz.

Hur som helst svårtippad turnering, det här. Håller nog Tipsarevic och Gasquet som favoriter, med Monfils och Davydenko (om han skakat av sig Roger Federers överkörning i Melbourne och hittar tillbaka till spelet han visade upp i Doha) som största utmanare. I en ”drömfinal” mellan Tipsarevic och Gasquet skulle jag med en pistol mot pannan välja Gasquet som favorit. Jag har gillat det jag sett av honom hittills under säsongsinledningen, och hoppas på något sätt att han åtminstone har något halvstort på gång.

* * *

Åtta av de nio åren som Zagreb Indoors arrangerats (1996-97, 2006-2012) har minst en kroatisk spelare tagit sig till final, och sex av de gångerna har en kroatisk spelare vunnit.

Att det blir så i år är inte särskilt troligt. 12-rankade Marin Cilic har inte prickat formtoppen än, Ivo Karlovic är knappt ens en skugga av sitt forna jag och Ivan Dodig är lika oförutsägbar som alltid.

Men framför allt har samtliga av hemmanationens hopp hamnat på samma halva. Den övre. Som råkar vara lite av ett getingbo (i dessa sammanhang – allt är ju relativt).

På den undre halvan har andraseedade Andreas Seppi en riktigt behaglig resa fram till final. Största hoten är Martin Klizan och Lukas Lacko. Klizan är visserligen giftig både på hardcourt och inomhus, men Seppi är lite för rutinerad för 23-åringen i de här sammanhangen.

Cilic, däremot, han måste troligen slugga sig förbi Marcos Baghdatis och Mikhail Juzjnyj eller Grigor Dimitrov på sin väg mot finalen. Ja, om nu inte Dodig eller Karlovic sätter krokben för Juzjnyj eller Dimitrov.

Med tanke på hans nästan skrattretande enkla lottning är det inte särskilt svårt att peka ut Andreas Seppi som favorit på förhand, men varken titelförsvararen Juzjnyj, 2007 års mästare Baghdatis eller hemmahoppet Cilic kan räknas bort.

Personligen tycker jag att det vore riktigt kul med en final mellan Cilic och Seppi, eftersom det blir en repris av både helgens Davis Cup-möte och tredjerundan i Australiska öppna (Seppi vann som bekant i Melbourne i en tät femsetare, Cilic fick sin revansch i raka set i DC). Den matchen har helt enkelt potential att bli en känsloladdad kraftmätning.

Annars vore det kul om Dimitrov tog sig till sin andra ATP-final i karriären, men jag håller det inte för troligt. Den övre halvan är alldeles för svår, helt enkelt.

Så, då var helgens Davis Cup-runda (utan Sverige, som förra säsongen halkade ner i andradivisionen) överstökad.

Här följer en liten sammanfattning av vad som hänt:

KANADA-SPANIEN 3-2

Det var ett, milt uttryckt, decimerat Spanien som – efter den snöpliga finalförlusten mot Tjeckien så sent i december – ställdes mot ett hungrigt, hoppfullt Kanada.

Milos Raonic och Frank Dansevic vann sina respektive singelmatcher i fredags (mot Albert Ramos respektive Marcel Granollers) och 15-rankade Raonic satte i går spiken i den spanska kistan efter seger över Guillermo Garcia-Lopez i raka set, vilket gav Kanada en ointaglig 3-1-ledning.

Noteras bör att femfaldiga DC-mästarna Spanien saknade sina klarast lysande stjärnor Rafael Nadal, David Ferrer och Nicolás Almagro på grund av skador och utmattning.

Kanada möter Italien i kvartsfinalen (som spelas i april).

* * *

ITALIEN-KROATIEN 3-2

Italien är alltså klara för sin första DC-kvart på 15 år. Detta efter att Fabio Fognini vänt på steken mot Ivan Dodig och bärgat segern med 3-1 i set. Dodig slog 17 servess – förgäves.

Dessförinnan hade Kroatiens toppspelare Marin Cilic gett laget hopp om avancemang efter att slagit Andreas Seppi och därmed utjämnat serien.

Cilic, som gick segrande ur en femsetsrysare mot Paolo Lorenzi i sin öppningsmatch, stod för övrigt för 100 procent av Kroatiens vinster.

Sist Italien var i kvartsfinal i Davis Cup var 1998. Den gången mötte de Zimbabwe. Efter 5-0 i den serien besegrades också USA med 4-1, innan det blev finalförlust mot Sverige, ledda av bland andra Magnus Norman och Jonas Björkman, med 1-4.

* * *

ARGENTINA-TYSKLAND 5-0

Tyskarna hade noll och ingenting att sätta emot Argentina, som redan i lördags säkrade avancemang efter seger i dubbeln. Juan Mónaco och Carlos Berlocq följde sedan upp med att vinna sina betydelselösa andrasinglar, mot Tobias Kamke respektive Christopher Kas.

Argentina möter Frankrike i kvartsfinalen.

* * *

FRANKRIKE-ISRAEL 5-0

Som väntat körde Frankrike fullkomligt över Israel. Världsåttan Jo-Wilfried Tsonga och världstian Richard Gasquet vann sina öppningsmatcher mot 173-rankade Amir Weintraub respektive 106-rankade Dudi Sela.

När Julien Benneteau och Michael Llodra sedan gav laget en ointaglig 3-0-ledning i dubbeln mot Sela och Jonathan Erlich fick Llodra och Gasquet äran att spela av de betydelselösa andrasinglarna.

Efter de totalt fem matcherna stod Frankrike som segrar – utan att ha tappat ett enda set.

* * *

SERBIEN-BELGIEN 3-2

Serbientrean Viktor Troicki fick uppgiften att hantera framtidslöftet David Goffin, medan Belgien kastade in Olivier Rochus åt vargen Novak Djokovic. Goffin kollapsade fullkomligt i sin öppningsmatch och tappade 2-0-ledning i set (6-1, 6-3) till 2-3.

39-rankade Troicki och svenske Robert Lindstedt nye kollega Nenad Zimonjic säkrade sedan avancemang i dubbeln.

Serberna lät därefter 173-rankade Boris Pashanski och i singelsammanhang nollrankade Zimonjic (22-rankad i dubbeln) spela av andrasinglarna. Pashanski stod upp bra mot Goffin men föll i tre set, medan Zimonjic endast mäktade med att plocka fyra game mot Steve Darcis.

Serbien möter USA i kvartsfinalen.

* * *

USA-BRASILIEN 3-2

USA-ettan John Isner och 20-rankade Sam Querrey gav USA en komfortabel 2-0-ledning efter segrar över Thomaz Bellucci och Thiago Alves, men efter att bröderna Bob och Mike Bryan fallit i en gastkramande femsetsdubbel mot Marcelo Melo och Bruno Soares, och Bellucci malt ner Isner i ännu en femsetsrysare hängde plötsligt avancemanget på en skör tråd.

Sam klev då fram som USA:s savior och brottade ner en vilt kämpande Alves i fyra set i den avgörande singeln i går.

* * *

TJECKIEN-SCHWEIZ 3-2

Stanislas Wawrinka gjorde sitt jobb och besegrade Lukas Rosol enkelt i första matchen. Tjeckiske lagkaptenen Tomás Berdych kvitterade i och med sin fyrasetsseger över Henri Laaksonen (som fram till 2011 representerade Finland i DC-sammanhang).

Dubbeln blev därför som väntat väldigt viktig, eftersom en eventuellt avgörande femtematch kunnat sluta lite hur som helst.

Berdych och Rosol vann hur som helst den mycket viktiga dubbeln mot Wawrinka och Marco Chiudinelli, efter sju timmars spel och typ elva missade matchbollar.

Berdych vann sedan andrasingeln mot Wawrinka, i en match som varade ungefär hälften så länge, och säkrade de regerande mästarnas avancemang till kvartsfinalen – där de möter skrällgänget Kazakstan…

* * *

KAZAKSTAN-ÖSTERRIKE 3-1

… som – i 155-rankade Kazakstanettan Mikhail Kukusjkins frånvaro – besegrade Österrike med 3-1 efter imponerande segrar från 187-rankade Andreij Golubev och 211-rankade Jevgenij Korolev. Golubev slog 107-rankade Andreas Haider-Maurer i öppningsmatchen och forne världsåttan Jürgen Melzer i andrasingeln, medan Korolev slog Melzer i sin öppningsmatch – i raka set.

Hela laget brast ut i en euforisk segerdans efter Golubevs seger över Melzer, som gav Kazakstan en ointaglig 3-1-seger, och den sista matchen (som skulle ha spelats mellan Korolev och Haider-Maurer) ställdes in.

Det här är en ganska händelsefattig vecka, får man lov att säga. Spelas lite del WTA och sedan Davis Cup i helgen, men det är knäpptyst på ATP-touren.

Här är ändå lite om vad som hänt och ska hända:

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=cTywWyvR1Gk&feature=youtu.be

Rafael Nadal har alltså trillat ner på en femteplats på rankningen. Efter de förlorad 1,200 poängen från Australiska öppna tar landsmannen David Ferrer hans plats bland Big Four.

Fast inte på riktigt, så klart. All heder åt Ferrer, men att han i dag beror inte på någonting annat än Nadals krånglande knän.

Nadal ska för övrigt spela VTR Open i Vina del Mar, Chile, nästa vecka – trots att han fortfarande känner smärta i knäet. Enligt Tennis.com innebär den här smärtan att han inte kan utföra vissa rörelser, men han hoppas att det försvinner.

– Om knäet slutar göra ont så ser jag ingen anledning till att inte spela på en hög nivå på grus, säger han.

Enligt coachen Toni Nadal besegrade Rafa nyligen Tommy Robredo i en träningsmatch och menar att hans brorson ”inte är långt från en bra nivå”.

Nadal ska även spela i Sao Paolo och Acapulco. I Vina del Mar planerar han att spela dubbeln med sin vän Juan Mónaco, och i Sao Paolo med David Nalbandian.

* * *

Australiens problembarn Bernard Tomic har återigen haffats för fortkörning. Enligt australisk media körde 20-åringen sin Ferrari i 78 km/h på en väg där maxhastigheten är 60 km/h.

Tomic riskerar att fråntas sitt körkort eftersom han sedan förra månaden genomgår en prövotid på tolv månader efter att ha åkt dit för ett flertal fortkörningar under förra året.

* * *

Mardy Fish drar sig ur SAP Open i San Jose på grund av sina hjärtproblem. Turneringen, som pågår mellan 11 och 17 februari, skulle ha blivit 30-åringens första sedan han lämnad walkover i åttondelsfinalen mot Roger Federer i US Open förra året.

Det är i nuläget oklart när forne världsåttan återvänder till touren.

* * *

Radek Stepanek tvingas stå över Tjeckiens förstarunda i Davis Cup mot Schweiz i Genève på grund av ryggskada.

– Jag kan tyvärr inte spela med killarna, jag har problem med en ryggkota som måste opereras, säger han i en video på tjeckiska Davis Cup-lagets Facebook-sida.

Stepanek avgjorde finalen 2012 mot Spanien efter seger över Nicolás Almagro.

Enligt tjeckisk press väntas Lukas Rosol bli Tjeckiens andraspelare efter världssexan Tomás Berdych. Även 192-rankade Ivo Minar kommer att kallas in.

17-rankade Stanislas Wawrinka leder Schweiz DC-team, i Roger Federers frånvaro.

* * *

Svenska Sofia Arvidsson åkte på en praktsmäll i Melbourne: förlust i raka set mot 201-rankade kvalspelaren Luksika Kumkhum.

I Paris var det dags igen.

Nu var det 35-rankade 23-åringen Alize Cornet som stod på andra sidan nätet. Arvidsson hade 3-0 i inbördes möten inför matchen, men den här gången föll hon pladask i skiljeset: 6-3, 4-6, 6-0.

* * *

Så här ser helgens Davis Cup ut:

Novakianerna är nöjda.

Det borde även tv-tittarna vara.

Vi bjöds nämligen på precis den Australiska öppna-final vi kunde vänta oss, mellan två av världens just nu bästa tennisspelare.

Matchbilden i finalens inledning var väntad: Novak Djokovic dirigerade spelet, men stressades och pressades och stördes och irriterades nonstop av en vilt krigande, resolut Andy Murray.

Precis som jag förutspådde på förhand trivs nämligen Murray lika bra i den rollen som Djokovic gör i rollen som spelförare.

Att Djokovic dessutom är en notorisk trögstartare passar Murray som handen i handsken. Skotten gav serben minimalt med utrymme att hitta sin matchrytm, bollträff och trygghet. Han hade en helt osannolik variation i spelet, sprang som en vessla i både djupled och sidled, och bjöd på blixtsnabba spelvändningar.

Att första set skulle gå till tiebreak var ingen högoddsare alls. Och som det sett ut under hela matchinledningen kom det inte heller som någon chock att Djokovic i princip lade upp fyra setbollar på ett silverfat och själv agerade servitör till en Murray som bara behövde tacka och ta emot.

I andra set hade Murray fortsatt det spelmässiga övertaget. Trots att Djokovic höll i taktpinnen och drev spelet framåt lyckades han inte slå igenom världstreans försvarsmur, stressades till på tok för många oprovocerade misstag och hade förtvivlat svårt att exploatera Murrays svaga andraserve.

Ofta kändes det som att Djokovic nöjde sig med att returnera med en block eller defensiv slice, i hopp om att Murray slutligen skulle börja missa.

Att Murrays tre brända breakbollar i början av setet skulle komma att bli kostsamma stod därför bortom varje rimligt tvivel – precis som Djokovics fem missade breakmöjligheter blev det i första set.

Andra sets tiebreak kändes lite som ett lotteri. Visserligen hade Murray fortfarande ett knappt övertag, men Djokovic började bli varm i kläderna och det syntes i hans bestämdhet och fokus att han inlett sin sedvanliga upphämtning.

Efter att en fjäder på banan pressat fram ett dubbelfel från Murray kunde världsettan bärga andra sets tiebreak utan större bekymmer.

Han hade bitit ihop, han hade uthärdat, han hade stått upp och ignorerat smärtan – och slutligen jobbat sig in i matchen så till den milda grad att han nu äntligen kunde ta över kommandot på riktigt.

I andra set följdes de båda kombattanterna åt och levererade det ena stabila servegamet efter det andra (och hittade hela tiden tillbaka till sitt stenhårda fokus när dipparna väl kom) fram till 4-3. Vid det här för matchen oerhört viktiga läget hade Djokovic hittat tryggheten i sitt spel och säkerheten i sina grundslag. Samtidigt började Murray se sliten ut.

Och precis som väntat blev det här gamet helt matchavgörande. Djokovic gick på offensiven i returtagandet, satte hög press och tvingade Murray till långa löpningar i sidled. Skotten orkade inte hålla emot och tappade sin serve – för första gången i matchen.

Dittills hade vi alltså bjudits på totalt 31 raka game utan servegenombrott. Att det till slut blev Djokovic som bröt dödläget kändes både rättvist och symptomatiskt för matchen, givet hur andra set avslutats och tredje set inletts.

Serben håller sin serve enkelt, låser tredje set och har svarat för en imponerande upphämtning och vändning.

I fjärde set är Murrays bränsletank i princip tömd, medan Djokovic stärkts av det övertag han på egen hand jobbat upp. Han bärgar två nya servegenombrott och räddar själv en breakboll.

När Djokovic servar för matchen vid ställning 5-2 bjuder han bort två enkla poäng, men sätter sedan fart på både bollen och Murray, som helt slutkörd tvingas springa från hörn till hörn. Vid 40-30 har skotten i princip gett upp och fjöser en kraftlös backhand i nät.

Oerhört starkt av Djokovic, som står upp enormt bra och orkar hålla emot i inledningen när Murray är så glödhet. När allt annat sviktade var nämligen serven stabil, och det kräver en hel del mental styrka för att klara av det. När man får sin matchrytm så söndersliten, hela tiden stressas och aldrig får chansen att hitta bollträffen, då brukar det spilla över på i stort sett alla delar av det egna spelet.

Serven är i sådana lägen alltid i farozonen, eftersom den är så betydelsefull för att kunna hålla sig kvar i matchen.

Djokovic klarade den prövningen med bravur.

Samtidigt ska sägas att det spel och den inställning Murray visade upp i första, andra och halva tredje set kan vara början på ett tronskifte. Den här gången orkade han inte jobba upp ett tillräckligt stort övertag, men om han lyckats greja en 2-0-ledning hade den här matchen kunnat se ut och sluta annorlunda.

Att det tronskiftet enbart skulle handla om Djokovic och Murray är givetvis inte alls vad jag syftar på.

Nej, jag menar snarare ett tronskifte i toppen som sådan. Där tidigare Djokovic och Rafael Nadal (samt Roger Federer i Nadals frånvaro) varit huvudkandidater till både Grand Slam-bucklor och positionen som världsetta kan det nu vara dags för Murray att kliva fram och röra om ordentligt i Big Four-grytan.

Tre raka GS-finaler, en titel och en mäkta imponerande match mot giganten Djokovic – som alltså bärgar sin tredje raka och totalt fjärde buckla i Melbourne – tyder på det.

Denna kyliga söndag fick vi dessutom ett kvitto på att rivaliteten mellan Djokovic och Murray inte bara börjat utveckla sig till rena kraftmätningar i stil med dem mellan Djokovic och Nadal, utan även en rivalitet som kan gå till historien som en av de bästa någonsin.

Det kommer att bli en smärtsam final.

Smärtsamt jämn, smärtsamt underhållande och förhoppningsvis smärtsamt välspelad.

Notera att jag likt i princip alla andra förståsigpåare påstår att det kommer bli jämnt. Att hävda annat vore naivt.

Spelmässigt är nämligen deras möten alltid (eller i alla fall oftast) jämna och deras tre senaste matcher har alla gått till avgörande set. Som tittare kan man alltid vara säker på en sak inför en drabbning mellan Novak Djokovic och Andy Murray: ingenting kan tas för givet.

Personligen har jag till exempel svårt att inte tippa Djokovic som segrare. Det finns flera anledningar till det. Supermatchen mot David Ferrer, den överlägsenhet han visade i tre set mot Tomás Berdych, vinnarskallen mot Stanislas Wawrinka och dominansen i de tre första omgångarna, till exempel.

Alla frågetecken som uppstod i och med den där maratonmatchen mot Wawrinka rätades liksom ut direkt. Kanske underskattade han schweizaren och blev tagen på sängen av dennes högoktaniga prestation? Möjligt.

Men det finns andra parametrar än Djokovics form som jag tycker ger honom ett inte obetydligt övertag gentemot Andy Murray. Djokovic behövde bara en och en halv timme på sig att avfärda Ferrer, och som grädde på moset fick han en extra dags vila – medan skotten pressades till fem set under sin över fyra timmar långa semifinal mot Roger Federer i fredags.

I förra årets US Open räckte den extra vila som Murray fick efter att ha utmanövrerat Berdych i semin, medan Djokovic på grund av regnuppehåll tvingades spela sin semifinal dagen före finalen, hela vägen till seger. Det tog inte särskilt lång tid för serben att köra över spanjoren den gången heller, men den uteblivna vilan blev kostsam.

Det märktes inte minst i femte set, då han efter att ha hämtat in ett 0-2-underläge inte hade tillräckligt med bränsle kvar för att slutföra upphämtningen.

En fullt utvilad Murray blev då alltså pressad till fem set mot en sliten Djokovic, efter att ha tagit ledningen med 2-0 i set. Med de lyckosamma förutsättningarna hade man kunnat vänta sig en 3-1-seger. Kanske till och med 3-0.

Men det var inte vem som helst som stod där på andra sidan nätet och vägrade ge upp. Det var Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Det kommer inte att vara vem som helst som står där på andra sidan nätet i Melbourne och vägrar ge upp. Det kommer att vara Novak Djokovic. Världens just nu bästa tennisspelare.

Trots det kan man inte utan omsvep avfärda en spelare som Andy Murray. Han gör sig redo för sin tredje raka Grand Slam-final – och har alltså efter den förlösande första GS-titeln på Flushing Meadows redan chansen att bärga sin andra. Räknar man in London-OS är det till och med den fjärde riktigt stora finalen han spelar – på ett halvår.

När han nu äntligen, dessutom två gånger om, bevisat för sig själv och resten av världen att han faktiskt har vinnarskalle så kommer han inte att spela med samma ängslighet och respekt gentemot sin antagonist som tidigare. Det självförtroende han i dag utstrålar gör honom farlig, eftersom det ger honom en helt annan trygghet och tro på sig själv och sitt spel.

Vad kan vi vänta oss för matchbild då?

Djokovic kommer med största sannolikhet att gå på knock. Ta kommandot, försöka driva på spelet, bygga upp sina poäng metodiskt och leta vinnande slag.

Murray kommer å sin sida förmodligen att gå ut starkt, störa Djokovics matchrytm med en blandning av tät defensiv, rapp offensiv och snabba spelvändningar, och på så vis försöka skapa ett tidigt överläge. Precis som semifinalen mot Federer lär det här bli ett taktiskt rävspel, men på ett lite annorlunda sätt. Mot Federer handlar det om att ta udden av schweizarens offensiv – mot Djokovic handlar det om att välja rätt lägen att kliva fram och styra spelet, alternativt ta ett steg tillbaka och leta efter de små hål i defensiven som kan uppstå.

Det intressanta med den här matchen är att det generellt passar Murray lika bra att Djokovic mestadels håller i taktpinnen som det gör för Djokovic. Den stora frågan är vem som kommer ha det där lilla extra, en avgörande edge.

Då svarar jag nog Djokovic fem av sju dagar i veckan. Inklusive den här dagen.

Djokovic har nämligen redan stirrat nederlaget i vitögat i den här turneringen, och vet således hur smärtsamt det kan vara att vinna.

Efter sina misslyckanden i Franska öppna (mot Rafael Nadal i finalen) och US Open vet han också hur outhärdligt smärtsamt det är att förlora.

Jag räknar därför kallt med att han kommer göra allt som står i hans makt för att inte tvingas bita i gräset på nytt. Rod Laver är hans arena, en plats där han uträttat stordåd förr och känner utan och innan.

Han vet inte bara att han kan vinna den här finalen. Jag är övertygad om att han gett sig f-n på att göra det.

Och då kan inte ens en Andy Murray, som efter tre fuktlösa försök äntligen tämjt sin schweiziska Grand Slam-demon, stå i hans väg utan att vältas omkull. Skotten vet mer än någon annan hur ont det gör att förlora.

Men än har han en bit kvar att vandra innan han lika väl som rivalen Novak Djokovic vet hur ont det gör att vinna.

Hon var den klart starkaste av de båda i inledningen av matchen. Båda hade visserligen förtvivlat svårt för att hålla serven – och visst började nerverna i vanlig ordning spöka för världssexan när hon skulle serva för setet vid ställning 5-3, efter att ha brutit Victoria Azarenka men en klockren rak backhand i vänsterkrysset – men det kändes ändå som att det var Li Na som hade kontroll över de viktigaste händelserna.

Sen kom skadan. Hon föll ihop i plågor efter att ha vridit foten illa när hon skulle byta riktning och haltade av banan.

Nu hade hon visserligen redan tappat till 0-3 efter två riktigt svaga servegame, men såg inte ut att vara beredd att vika ner sig riktigt än.

Efter skadetimeout klev hon ut med förnyad energi och tog Azarenka lite på sängen. 4-4 och vi var tillbaka på ruta ett.

Världssexan krigade på heroiskt och såg inte ut att bekymras av skadan, men det var ändå tydligt att hennes rörelseschema begränsades. Hon tog inte vissa löpningar och kunde inte göra tvära vändningar när Azarenka oväntat bytte riktning i duellerna.

Hon tappade dessutom styrfart i sin serve och hade problem med att komma rätt till bollen, vilket hon är väldigt beroende av i sitt offensiva spel: Hon vill gärna ta bollen tidigt och placera sina slag djupt och snävt. Små marginaler, med andra ord – och extra viktigt då med snabbt fotarbete och bra bollträff.

I avgörande set, efter att ha tappat sin serve vid ställning 4-5 i andra, tar Li Na ledningen med 2-1 och ser ut att ha kämpat sig tillbaka in i matchen.

Då kommer fyrverkeriavbrottet (på grund av Australiens nationaldag), och redan i första poängen efter den tio minuter långa pausen trampar Li Na snett. Foten viker sig och hon tvingas på nytt, med tårar i ögonen, att ledas av banan.

Hon hänger med fram till 4-3, men bränner breakboll och tvingas sedan serva för att hålla drömmen om karriärens andra Grand Slam-titel vid liv.

Hon misslyckas. Och det känns så fruktansvärt orättvist.

Man kan tycka vad man vill om Azarenka, att hon är osportslig (särskilt efter den kontroversiella skadetimeouten i slutet av semifinalen mot Sloane Stephens), okarismatisk och högljudd på banan, men hon visade ändå mästartakter i den här matchen.

Personligen tycker jag förvisso inte att hon exploaterade sin motståndarens skada ordentligt – exempelvis borde hon ha satsat mer på oförutsägbara placeringar, snabba tempoväxlingar och hög press – men hon höll hela tiden sitt fokus uppe och tog aldrig ut segern i förskott.

Trots det är det svårt att inte lida med Li Na. Som hon spelat under den här turneringen och den här finalen… ja, man hade verkligen unnat henne bucklan. Särskilt med tanke på vilken kämpainsats hon svarade för i andra och tredje set.

Men tvärtom upprepar hon i och med sin förlust den inte alltför smickrande bedriften att som enda kvinnlig tennisspelare sedan 2006 ha förlorat en GS-final efter att ha vunnit första set.

Jag hade så gärna velat sätta rubriken ”Guldkantad tortyr” efter den här finalen.

I stället blev den ingenting annat än just tortyr.