Kvartsfinaler!

Det är nu det nästan börjar kännas lite vemodigt. En hel Grand Slam-vecka har gått och fyra omgångar avverkats. Endast åtta av totalt 128 spelare återstår.

Hur som helst. Vad har vi då att vänta oss under morgondagen? Vi tar en titt:

David Ferrer (5) – Nicolás Almagro (11)
De båda spanjorerna har mött varandra hela tolv gånger. Ferrer har vunnit samtliga matcher. Åtta på grus, fyra på hardcourt. Många av de ganska överlägset, dessutom. I Grand Slam-sammanhang har de dock bara mötts en gång tidigare, i US Open 2006. Den gången blev det seger i raka set för Ferrer, efter två tiebreaks och sedan en total utskåpning i tredje set.

Världsfemman har sett ruggigt stark ut i Melbourne hittills. Almagro har inte riktigt haft anledning att imponera. Jerzy Janowicz i tredje omgången var förvisso ett potentiellt hot men kämpade med formen och avfärdades i raka set. Janko Tipsarevic avbröt i tredje omgången på grund av skada.

Det där kan ju verkligen ligga världselvan i fatet. Överlag tror jag ändå att det har marginell påverkan på slutresultatet. Almagro kan helt enkelt inte mota undan Ferrer över fem set. Det har han, framför allt, inte psyket för. Det blir säkert jämnt i något eller några set, men han kommer inte orka hålla ånga och fokus uppe.

Agnieszka Radwanska (4) – Li Na (6)
Radwanska har bärgat 13 segrar så här långt under 2013, alla utan att tappa set. Li Na har sett stabil ut i Melbourne, och hon har bevisligen förmågan att slå igenom Radwanskas försvarsmur. Världssexan leder med 5-4 i inbördes möten, och tre av de segrarna kom under imponerande fjolårssäsong.

I Sydney hade hon dock inte mycket att sätta emot. Blev 6-3, 6-4 till Aga där.

Samtidigt är Li Na den klart aggressivare och offensivt kraftfulla av de två, vilket har visat sig vara effektiva egenskaper i Australiska öppna 2013. Radwanska besitter å sin sida ett spelsinne som inte är av denna värld och har en sällsynt förmåga att klä av kraftpaket inpå bara skinnet. Hon är en tennisens MacGyver, typ.

Att underlaget är något snabbare än vanligt gynnar så klart Li Na med sin tyngre serve och hårdare grundslag, men bara marginellt eftersom Radwanska är en så pass snabb och skicklig returtagare.

Hon viker dessutom aldrig ner sig och lyckas ofta hitta ett sätt att gneta sig ur underlägen. Världssexan är tvärtom smärtsamt dålig på att hålla känslorna i schack i viktiga lägen och har den dåliga vanan att låta matcher rinna henne ur händerna för att hon inte kan stänga dem.

Som ni säkert förstår kan detta alltså bli en gastkramande fight mellan två diametralt olika spelare. Går säkert till tre set – och slutar med att Radwanska tar sig till sin första Australiska öppna-semifinal i karriären.

Maria Sjarapova (2) – Ekaterina Makarova (19)
Makarova har varit överraskande bra så här långt och utmanövrerade Angelique Kerber enkelt.

Sjarapova?

Hennes form kan inte beskrivas som annat än omänsklig – världstvåan har osannolika 48-5 i gamefacit efter fyra omgångar. Hon har alltså vunnit 90 procent av sina game i Melbourne. Nio av tio. Dessutom: det är två spelare som delar på de där fem gamen (fyra för Venus Williams och ett för Kirsten Flipkens).

Det är faktiskt helt sanslöst.

Mycket mer behöver därför inte sägas om den här matchen, annat än att Sjarapova vinner.

Novak Djokovic (1) – Tomás Berdych (6)
Ni vet redan allt om hur Stanislas Wawrinka pressade superserben till fem set i åttondelsfinalen och hade lägen att vinna matchen. Fem timmar var de ute på banan. Det borde väl till och med göra självaste Novak Djokovic lite mör, eller?

Jodå. Klart det där känns i kroppen knappt två dagar efter matchboll. Frågan är om det räcker för att Berdych ska kunna fälla honom.

Jag tror inte det. Det vill säga, jag tror inte att det blir avgörande för matchen. Djokovic är van vid såna där maratonmatcher. Han är liksom lite av en maratonmatchernas man. Han spelade fem timmar mot Andy Murray i semifinalen förra året, och vann ändå finalen över Rafael Nadal – efter sex timmars spel.

Han är duktig på att spela energisnålt, den gode Novak. Dessutom har han förmodligen en återhämtningsförmåga utöver det vanliga.

Så, för att Berdych ska vinna den här matchen gäller det att Djokovic uppträder så där nonchalant som mot Wawrinka i första och halva andra set. Då har världssexan en chans att jobba upp ett övertag som Djokovic inte orkar hämta in.

Om världsettan däremot är sugen på att spela tennis redan från start, då tror jag att han vinner. Det kan säkert bli jämnt, Berdych tar nog minst ett set. Men vinner, det gör han inte. Om Wawrinka kan spela så där bra och inte vinna, då kommer Djokovic inte att låta Berdych fälla honom.

Min förhoppning är att Djokovic går stärkt ur den där nattmanglaren mot Wawrinka. Tar Berdych, som kanske förväntar sig en trög inledning, lite på sängen.

Jag hoppas också att han gör proceduren så kort som möjligt, om han nu vinner. Det vore liksom trist om han måste tillryggalägga två maratonmatcher före semifinalen, vilket mot Ferrer inte direkt är till gagn.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=OM7AgCC2uJE#t=290s

Känner ni att det finns några frågetecken som behöver rätas ut efter den episka nattmanglaren mellan Stanislas Wawrinka och Novak Djokovic i går?

Det gör inte jag, men däremot tycker jag att det är på sin plats med ett konstaterande.

Det här med att domaren skulle ha avgjort matchen är nämligen rent struntprat.

2-2 i set. 4-4 i game. Wawrinka har fördel vid deuce, i Djokovics servegame. Bombar en retur som klipper linjen precis. Huvuddomaren korrigerar linjedomaren och dömer ut slaget. Wawrinka väljer att inte utmana.

Avgörande läge? Japp, milt uttryckt. Break där och Wawrinka hade servat för matchen. Förmodligen vunnit. Med ganska stor sannolikhet, i alla fall.

Summa summarum: domaren avgör matchen.

Fel.

Den där returen som klipper linjen, det är inte en winner. Djokovic tar den. Han blir väldigt ställd av den, men likväl räddar han den och skopar bollen över nät.

Vad som hade hänt om duellen fortsatt vet ingen. Inte du, inte jag, inte Wawrinka, inte Djokovic, inte huvuddomaren. Det hade kunnat sluta med att Wawrinka pangat in en stenhård forehand och fixat break. Det hade också kunnat sluta med att han pangat en lika stenhård forehand i nät. Eller på fel sida av linjerna. Eller att Djokovic gjort en sedvanligt fenomenal räddning. Och så vidare.

Men eftersom det inte var ett vinnande slag kan vi inte veta om sekvensen slutat i break för Wawrinka om det felaktiga domslutet aldrig hade kommit.

Därför: ja, det var extremt klantigt och oskickligt av huvuddomaren att döma ut den där bollen, och det missgynnade Wawrinka.

Men avgör han matchen?

Nej, det kan man faktiskt inte med säkerhet säga, och därför ska man inte heller påstå det.

Åttondelen mellan Andy Murray och Gilles Simon var tråkig redan på papperet.

Hur den var i verkligheten?

Som rohypnol för själen.

Den enda egentliga behållningen med matchen, som på förhand kändes snudd på onödig att ens genomföra, var att Simon spelade så kraftlöst att det liksom smittade av sig på Murray.

Så där stod de, två av världens just nu bästa tennisspelare, och föste bollar fram och tillbaka över nätet i vad som alltså påstods vara en åttondelsfinal i årets första Grand Slam-turnering. Det hade lika gärna kunnat röra sig om en match mellan Mårten Gås och Katten Gustaf, kändes det ibland som.

Murray vann så klart busenkelt, och att han släppte ifrån sig så mycket som sju game kändes nästan som en ödmjuk gest gentemot Simon, efter dennes heroiska insats mot Gaël Monfils i förrgår. Alltså, jag menar inte att han förlorade dem med flit, jag menar bara att om Murray känt behov av att köra över Simon fullständigt så hade han utan tvekan kunnat göra det.

Nu gjorde han inte det, hur som helst. 6-3, 6-1, 6-3 blev det till slut. Murray lämnade inga besked alls, vilket ingen hade väntat sig. Svårt att utmäta någon som helst form när motståndet är så här svagt.

Man skulle utan att ljuga kunna hävda att Andy Murray fått den klart enklaste lottningen, eftersom han stöter på oseedade Jeremy Chardy i kvartsfinalen. Chardy slog som väntat (i alla fall för mig) Andreas Seppi i sin åttondel: 5-7, 6-3, 6-2, 6-2.

Och ja, på papperet ska ju det där vara en enkel match för världstrean.

Men!

Chardy har vid det här laget vant sig vid rollen som underdog. Det har han varit i sina tre senaste matcher (mot Marcel Granollers, Juan Martín del Potro och nu senaste alltså Andreas Seppi).

Dessutom vann Chardy deras senaste möte, i Cincinnati förra året. I raka set. 6-4, 6-4. I en Master, alltså. Inte illa pinkat.

När han har huvudet med sig så har Chardy onekligen de offensiva vapnen för att ställa till det för Murray, vilket han visade inte minst mot del Potro.

Det är dock svårt att spela så kraftfullt och med så små marginaler mot en defensiv specialist som Andy Murray – om det kan Stanislas Wawrinka vittna, efter den episka förlusten mot Novak Djokovic i går.

Förutom att Murray på det hela taget är en klart bättre spelare än Chardy så är även pressen större på fransmannen – detta är trots allt hans första GS-kvartsfinal i karriären.

Det ska också noteras att Murray vann deras första fyra möten, alla på hardcourt, enkelt.

Om man, som jag, är smått besatt av statistik finns det en sista sak som Chardy kan ta fasta på inför kvarten: de senaste 15 åren har fyra oseedade spelare tagit sig hela vägen till final i Melbourne. Det är fler än Wimbledon (2) och US Open (1) tillsammans (och lika många som Franska öppna).

Senast det hände var bara fem år sedan, då Jo-Wilfried Tsonga spelade final mot Novak Djokovic.

* * *

Tsonga vann för övrigt Battle of France mot världstian Richard Gasquet: 6-4, 3-6, 6-3, 6-2.

Belöningen: Roger Federer i kvartsfinalen.

Federer var helt omutlig mot Milos Raonic i sin åttondelsfinal, i alla fall i sina egna servegame. Vann 90 procent i förstaserve och 75 procent i andraserve. Det var stundtals smärtsamt att se hur underlägsen Raonic var.

Om 22-åringen varit något kyligare i vissa avgörande lägen hade det här möjligen kunnat bli en lite jämnare tillställning, men det rådde aldrig några som helst tvivel om vem som skulle vinna.

Federer var helt enkelt på tok för bra för kanadensaren. Raonic hängde inte med alls i schweizarens tempo och måste ha förlorat närmare 90 procent av duellerna som varade längre än tre slag. Att han lyckades vinna totalt tolv game får väl ses som en smärre sensation: 6-4, 7-6(4), 6-2

Så, Federer bara staplar styrkebeskeden på hög, alltså – och bockar av ännu en potentiellt giftig motståndare. Det är det som har imponerat allra mest på mig, att han fått den här på papperet så tuffa lottningen att se ut som en vårpromenad i Skytteholmsparken.

Allt han har gjort hittills har sett så galet enkelt ut. Det där extra långa säsongsuppehållet (ett resultat av att han valde att inte spela några turneringar före Australiska öppna) var tydligen ett genidrag.

I nuläget tycker jag faktiskt att han ser ut som en självklart finalist, givet att Murray inte satts på några svåra prov alls hittills. Fortsätter han spela som han gör så har jag svårt att se hur Tsonga eller Murray ska kunna stoppa honom.

* * *

Maria Kirilenko lyckades irritera Serena Williams i sammanlagt typ fem minuter. Sen ångade världstrean på och bärgade i vanlig ordning en överlägsen seger: 6-2, 6-0.

Världsettan Victoria Azarenka var lika orubblig i sin åttondelsfinal mot Elena Veznina: 6-1, 6-1.

I kvarten möter Azarenka oseedade Svetlana Kuznetsova, som noterade ännu en vinst över forna världsettan Caroline Wozniacki: 6-2, 2-6, 7-5.

Williams möter 19-åriga Sloane Stephens, som slog Bojana Jovanovski i en tresetsrysare: 6-1, 3-6, 7-5.

Hua.

Den sanslösa drabbningen mellan Novak Djokovic och Stanislas Wawrinka står över allt annat som hänt i dag. Bortsett från att Wawrinka närmade sig skrällterritorium hände ingenting uppseendeväckande under denna matchdag.

Förutom att Angelique Kerber torskade i raka set mot Ekaterina Makarova: 7-5, 6-4. Det hade jag verkligen inte väntat mig, men enligt världsfemman själv har hon haft ont i ryggen i flera dagar och befarar skada. Tråkigt att hon åkt ur Australiska öppna, hur som helst.

Och så tvingades Janko Tipsarevic avbryta matchen mot Nicolás Almagro vid ställning 6-2, 5-1 till spanjoren på grund av skada. Gjorde sig tydligen illa i foten vid ställning 4-2 i första set.

– Jag vet inte hur jag lyckades göra det men jag sabbade min vänstra häl helt och hållet. Jag har inte varit hos läkare än, och jag vet inte vad han kommer att säga, förklarar världsnian efter matchen.

Annars, inga konstigheter: Maria Sjarapova tappade bara ett game mot Kirsten Flipkens (6-1, 6-0), Agnieszka Radwanska körde över Ana Ivanovic (6-2, 6-4) och Li Na slog Julia Görges i raka set (7-6, 6-1).

På herrsidan blåste David Ferrer japanen Kei Nishikori av banan (6-2, 6-1, 6-4) och Tomás Berdych besegrade Kevin Anderson utan större bekymmer (6-3, 6-2, 7-6).

Redan i morgon är det dags för nya åttondelsfinaler. Låt oss gå igenom dem, för skojs skull:

Milos Raonic (15) – √ Roger Federer (2)
Dagens klart mest sevärda match. Efter Djokovics och Wawrinkas galna holmgång tänker jag inte använda uttryck som ”turneringens potentiellt bästa”, men det här är en klart intressant match.

Väldigt mycket talar givetvis emot en skräll här: Federers makalösa kvartsfinalsvit i Grand Slam-sammanhang (34 raka), hans magiska formtopp i Melbourne, hans speltekniska överlägsenhet och det faktum att han vunnit deras tre tidigare möten. Samtliga visserligen på håret, men det ger så klart ett visst psykologiskt övertag.

Detta är ändå en match som passar schweizaren ytterst dåligt. Raonics serve är inte att leka med, och eftersom Federer inte är tourens starkaste returtagare tenderar hans matcher mot mammutservare ofta att gå till tiebreak – och som vi alla vet kan tiebreak vara något av ett lotteri.

Samtidigt kan 22-åringen bevisligen hota Federer i hans serve, särskilt om världstvåan tappar fokus och missar förstaservarna, vilket händer lite titt som tätt nu för tiden.

Att döma av det jag sett av dessa båda herrar hittills tror jag ändå att det ska ofantligt mycket till för att Raonic ska kunna störa Federer tillräckligt mycket (och länge) för att mäkta med en skräll. Det är trots allt Grand Slam och bäst av fem set vi snackar om här. Precis allt måste liksom stämma för kanadensaren, han måste hålla sina oprovocerade misstag på ett absolut minimum och dessutom vara rysligt aggressiv i Federers serve.

Sviktar han minsta lilla i egen serve är loppet kört. Ja, så känns det på förhand.

Jag vill inte påstå att det är helt omöjligt för Raonic att vinna den här matchen, men jag tror inte att han är mogen uppgiften än.

√ Serena Williams (3) – Maria Kirilenko (15)
En av få kvarvarande spelare som kan irritera Serena en smula. Dock inte tillräckligt för att mäkta med mer än att plocka ett game eller två. I stället får hon gestalta en enkel biljett till kvartsfinalen för Serena.

√ Jo-Wilfried Tsonga (8) – Richard Gasquet (10)
Personligen ser jag den här matchen som den mest intressanta vid sidan av Federer-Raonic. Rent spelmässigt har den här matchen potential att bli både svängig och underhållande, eftersom de är så olika spelartyper:

Gasquet har visserligen goda offensiva kvaliteter men håller sig mest en bit bakom baslinjen, där han liksom suger ut allt tempo ur bollen och sedan skickar över hårt toppade loopar för motståndaren att hantera.

Tsonga är en offensivt kraftfull spelare, vars fundament vilar på en tung serve, aggressiva grundslag och nätruscher.

Det som gör den här matchen extra intressant är att Gasquet har återvänt efter sin ökenvandring de senaste åren. Den förbättrade fysiken tycks ha gett honom ett starkare psyke som bonus – något han visade mot Nikolaj Davydenko i finalen i Doha.

Tsonga? Tja, han är ju inte känd för sin mentala stabilitet på banan, om man säger så. Vid det här laget har jag tappat räkningen på hur många gånger han sjabblat bort en seger. Hände så sent som i höstas, mot Tomás Berdych i Stockholm Open-finalen.

Det kan möjligen bli avgörande. För det spelar ingen roll hur överlägsen Tsonga är – kommer det en mental dipp har Gasquet numera tålamodet och den fysiska/mentala styrkan att utnyttja den.

Svårt ändå att inte se Tsonga som favorit, särskilt inte med tanke på att underlaget passar honom bra. Hoppas så klart på en riktigt tät match, men det kan snabbt rinna iväg. Och i så fall tror jag att det rinner iväg till Tsongas fördel.

Bojana Jovanovski (56) – √ Sloane Stephens (25)
Två unga framtidsnamn på varsin sida av nätet. Känns upplägget igen? Ja, vi såg det ju senast i lördags, när Stephens utmanövrerade Laura Robson i raka set.

Kan man vänta sig en liknande matchbild i morgon?

Ja och nej. Ja för att denna trio framtidsspelare är ungefär samma spelartyp och nej för att Jovanovski har bättre förutsättningar än Robson hade (Robson spelade som bekant en maratonmatch mot Petra Kvitová i andra omgången – de timmarna på banan gjorde sig påminda i mötet mot Stephens).

Sloane Stephens har visserligen sett snudd på orubblig ut, men även Jovanovski har imponerat och sluggat sig vidare utan att tappa set.

På det hela taget tycker jag att Stephens är den bättre spelaren och därför borde vinna. Hon svajade stundtals mot Robson, men höll ihop både sitt spel och sina nerver.

Däremot tror jag inte att hon klarar sig helt oskadd ur den här sluggerfesten. Kanske tappar hon till och med set.

√ Caroline Wozniacki – Svetlana Kuznetsova: Wozniacki är taggad och hämndlysten efter tresetsförlusten i Sydney.

√ Victoria Azarenka – Elena Veznina: Fick visserligen ordentlig skrämselhicka mot Jamie Hampton innan hon blev skadad, men det har hon redan skakat av sig. Seger i raka set.

√ Andy Murray – Gilles Simon: All heder åt Simon, som kämpade heroiskt mot Gaël Monfils i tredjerundan. Här tar det dock stopp, och det obarmhärtigt. Simon har ingenting i sin repertoar som kan störa Murray ens det minsta lilla. Särskilt inte i det skick han säkerligen kommer är i efter maratonmatchen mot Monfils.

√ Jeremy Chardy – Andreas Seppi: En match som känns lite som ett lotteri. Seppi knapp favorit, men efter matchen mot Juan Martín del Potro vill jag gärna se honom i kvartsfinalen. Och jag tror faktiskt att han tar sig dit. Blir förmodligen jämnt, dock.

Episkt!

Ja, det är verkligen ingen överdrift när man ska beskriva åttondelsfinalen mellan världsettan Novak Djokovic och 18-rankade Stanislas Wawrinka.

Men låt oss ta det från början:

Ni vet hur jag brukar försöka undvika att avfärda förluster som resultatet av att den förlorande spelaren hade en dålig dag på jobbet.

Det är ibland svårt att avgöra om en person spelar dåligt för att han eller hon verkligen har just en dålig dag på jobbet, eller för att motståndaren får honom eller hennes att se dålig ut.

Exempelvis är Andy Murray och Novak Djokovic experter på att ta fram det allra sämsta ur sina vederparter, vilket bland andra Roger Federer fått erfara upprepade gånger.

Just i dag var det dock inga som helst problem att tolka vad som hände på banan i ett och ett halvt set.

• Novak Djokovic servade uselt. Han slog bara in 56 procent förstaservar och vann blott 50 procent av dem. Siffran för andraserve var så låg som 26 procent. Föga förvånande tappade han tre raka servegame i första set.

• Djokovic såg inte alls närvarande ut i matchinledningen, kom fel till bollen mest hela tiden och levererade elva oprovocerade misstag.

• Stanislas Wawrinka å sin sida var på tårna från start, utnyttjade varenda chans han fick och använde Djokovic som slagpåse med sin serve, sin forehandslägga och sin raka backhand.

När Djokovic sedan tröttnade på att bli nertryckt i skosulorna vid ställning 1-4 i andra set förändrades matchbilden. Världsettan jobbade sig successivt in i matchen, började visa känslor och hittade tillbaka till den där fina bollträffen som gett honom tre enkla segrar, utan att tappa set, hittills i turneringen.

Serben kunde sedan skaffa sig de lägen han behövde för att först kvittera matchen via 7-5 och sedan ta ledningen via 6-4.

Dock inte utan bekymmer. Han fick visserligen någorlunda ordning på sin serve men hade förtvivlat svårt att vinna de egna servegamen komfortabelt, och tappade flera gånger 40-0 och 40-15-övertag.

Att han inte hittade stabiliteten blev kostsamt för Djokovic. Wawrinka högg nämligen som en kobra, satte otroligt hög press och stressade Djokovic i varje duell då han gavs chansen till det.

Han lyckades dessutom hålla längd på sina slag och vägrade vika ner sig, vilket hänt fler än en gång tidigare. Lägg därtill att han hade marginalerna med sig i sin högoktaniga offensiv och ni förstår varför han lyckades få världsettan ur balans.

Wawrinkas signaturslag, den raka enhandsfattade backhand som han driver igenom med dödande bestämdhet, fångade Djokovic på fel fot gång på gång.

Mest imponerande var ändå att han spelade så där bra under hela matchen. Inga plötsliga formdippar, inga mentala kollapser. Han bara matade på och satt som en liten flisa i Djokovics psyke. Inte ens när han i slutet av fjärde set tvingades till medical timeout på grund av kramp(?) i benet vek han ner sig. Han bet ihop, fortsatte gnugga och tvingade fram ett skiljeset efter ett helt vansinnigt välspelat tiebreak, 7-5.

När Wawrinka sedan bröt världsettan omgående i femte set var det nog många som kände att skrällen låg i luften.

Men Djokovic är ju van vid sådana situationer – och han vet vad han måste göra för att krångla sig ur dem. Han bröt tillbaka, höll sedan serve efter 15-40-underläge och därifrån var det egentligen en fråga om uthållighet.

När den aspekten blir en avgörande beståndsdel i ekvationen vinner oftast Djokovic. Frågan då var därför hur mycket bränsle Wawrinka hade kvar i tanken.

Det skulle visa sig räcka fram till 4-4, 40-15 i Djokovics serve. Med fyra räddade breakbollar (som i sammanhanget får betraktas som minimatchbollar) visade Djokovic varför han varit världsetta i sammanlagt 63 veckor hittills.

De följdes sedan åt fram till 11-10, när Djokovic efter två brända matchbollar och nästan fem timmars spel piskar in en helt fenomenal passering som viner förbi Wawrinka.

Vilket antiklimax för schweizaren, som under hela matchen spelat så makalöst bra. Han gör onekligen sitt livs match och tårarna efter den där matchbollen är helt förståeliga. Som han spelade hade en skräll faktiskt inte varit det minsta förvånande.

Snarare är det ett enormt styrkebesked från Djokovic, att under långa stunder spela så instabilt och osäkert, och ändå lämna banan med ett triumfatoriskt segervrål: 1-6, 7-5, 6-4, 6-7(5), 12-10.

Att han såg ut att ha känningar i ryggen och ibland hade problem med fotfästet tycker inte jag förtar Wawrinkas insats det allra minsta.

För kontentan av punkterna och resonemangen ovan är att Djokovic inledde vansinnigt svagt och bjöd bort första set, varför man kan argumentera för att serbens tillkortakommanden där vägde tyngre än att Wawrinka spelade riktigt bra.

Men den analysen stämmer inte alls in på resten av matchen. Djokovic hämtade sig, reste sig och visade under långa stunder prov på den tennis som tagit honom till den absoluta toppen. Samtidigt gav Wawrinka exempel efter exempel på varför han en gång i tiden var världsnia (och med den kapacitet han besitter är det en gåta att han inte är topp 10 i dag – vilket han onekligen varit om bara kontinuiteten funnits där).

Tack vare det bjöds vi under denna dag på turneringens tveklöst bästa match.

Vem hade trott det på förhand?

Inte jag, i alla fall…

Okej, när nu veckan lider mot sitt slut och antalet matcher som spelas i Australiska öppna minskar med sisådär 80 procent kan vi i lugn och ro sitta ner och prata lite om Rafael Nadal.

Och om Robin Söderling.

Och om dopningsryktena som omgärdar dem.

I Nadals fall satte de i gång tidigt i hans karriär, och det var då framför allt hans välsnidade biceps och triceps – samt det faktum att han visade prov på exceptionell statisk och explosiv uthållighet – som triggade konspiratorikerna.

Dessa dopningsrykten har sedan hängt med Nadal genom åren, och varje gång han förlorat en match stort eller tvingats till längre skadeuppehåll har ryktesgrytan närmast kokat över.

De värsta konspirationerna handlar om att han var överlägsen i Australiska öppna och hela vårsäsongen 2009, innan han chockbesegrades av Söderling i Franska öppna och sedermera tvingades till skadetimout på grund av sina krånglande knän. Hans beslut att stå över Wimbledon, där han var regerande mästare, var särdeles mystiskt, enligt konspiratorikerna.

Sedan lyfts också US Open 2010 ofta fram som ett ”bevis” på att Nadal inte har rent mjöl i påsen, eftersom han inför denna turnering förbättrat sin serve avsevärt. Att han följt upp vissa urstarka prestationer med förlust i tidiga omgångar är också ”bevis” för att spanjoren druckit häxbrygd, som sedan slutat att verka. Typ.

Vidare är det de många olika diagnoserna som väcker misstänksamhet. Det måste ju vara något fuffens när han nu, exempelvis, pratar om både inflammationer och magvirus och hej och hå.

Att Nadal före Wimbledon 2012 bara tvingats till ett riktigt långt skadeuppehåll (det mellan maj och augusti 2009) samt det faktum att han aldrig någonsin offentligt ertappats och hängts ut som dopare bryr sig inte ryktesspridarna särskilt mycket om.

Nej, ”bevisen” – i form av redan indicier – är ju så mycket starkare.

Hm.

Det var således inte särskilt förvånande när Nadals förlust i Wimbledon och efterföljande skadetimeout förra året omgående avskrevs som en ”tyst dopningsavstängning”.

Det är så klart rent nonsens. Att det finns stora brister i systemet för dopningstester inom tennisen råder det i mina ögon ingen tvekan om, och särskilt avsaknaden av transparens från Internationella Tennisförbundet är komprometterande för sporten – men ITF är trots allt anslutet till Wada och följer den globala antidopningskodens föreskrifter, som tydligt deklarerar att alla avstängningar måste offentliggöras.

I Nadals fall skulle det teoretiskt kunna röra sig om en så kallad provisional suspension, det vill säga att han testats positivt men sedan överklagat. Pågående process ”mörkas” nämligen tills dom faller.

ITF har dock som mål att nå ett beslut inom 60 dagar, vilket inneburit att Nadals avstängning hade offentliggjorts i augusti/september. Finns förvisso fall där avstängningar offentliggjorts betydligt senare – exempelvis testades Petr Korda positivt för nandrolon i Wimbledon 1998, men straffet meddelades inte förrän ett halvår senare.

Men att ITF skulle vänta så här pass länge med ett offentliggörande är däremot osannolikt.

Om en spelare testats positivt, överklagat och sedan vunnit ”rättsprocessen” så skulle ingenting nå ut till allmänheten, och det skulle stå spelaren fritt att förklara sin frånvaro hur denne själv än behagar.

Men – det skulle ju också betyda att, i det här fallet Nadal,friatsfrån anklagelserna och därför inte är att betrakta som skyldig till dopning.

Sunt förnuft.

Det jag vill ha sagt med detta är att jag ser det som högst osannolikt att Nadal är dopad.

Söderlings fall behöver vi inte ägna alls lika mycket utrymme, eftersom det är ett så fullkomligt befängt påstående.

Söderling spelade fantastisk tennis under 2011, men upptäckte inte sin körtelfeber i tid och klappade ihop fysiskt. Detta har det redan skrivits spaltmeter om (bland annat av undertecknad). Jag ser inga som helst anledningar att betvivla att det är just körtelfeber och andra fysiska åkommor som hindrat Söderling från att ägna sig åt det han kan allra bäst.

Att man dessutom skulle mörka ett dopningsfall kring en spelare som aldrig vunnit en Grand Slam och som aldrig nått ens i närheten av topptrion i fråga om popularitet är snudd på skrattretande, när man tidigare hängt ut en spelare som Petr Korda. Korda var som bäst världstvåa och vann Australiska öppna samma år som han stängdes av för dopning.

Nej, att Söderling skulle vara dopad är helt uteslutet. Sen får Christophe Rochus säga vad han vill. Han är väl bara avundsjuk för att han aldrig blev så bra som Söderling.

Tyvärr har ITF och ATP sig själva att skylla när det gäller dessa rykten och att de tillåts få sådant fäste. Mest ITF, eftersom det är de som hanterar dopningskontrollerna inom tennisen. Med större transparens och öppen redovisning av kontrollerna skulle dessa rykten lätt kvävas i sin linda, och misstänksamheten efter de mörkningar som trots allt förekommit tidigare skingras.

Vi journalister bär också en del av ansvaret. Vi lägger helt enkelt för mycket fokus på poäng, game och set, och ställer inte de ansvariga till svars, bombarderar dem och spelarna med frågor, kräver större transparens. Och så vidare.

Hur som helst.

Nu vet ni vad jag tycker om dessa korkade rykten kring just Nadal och Söderling.

Åttondelsfinaler!

Det är nu turneringen kommer i gång på allvar. Agnarna har skiljts från vetet och snart är det bara de åtta klart bästa spelarna som kvarstår.

Så, låt oss ta en titt på vad söndagen har att erbjuda i matchväg:

√ David Ferrer (5) – Kei Nishikori (18)
Har potential att bli turneringens bästa match (och är på förhand den mest intressanta av söndagens åttondelar), men jag tror tyvärr inte att det blir så. Ferrer är helt enkelt för bra. Han avfärdade en vilt sluggande Marcos Baghdatis enkelt och har prickat in en rejäl formtopp i Melbourne.

Spanjorens och japanens tre tidigare möten har varit jämna historier, och jag tror kanske inte att Ferrer direkt krossar Nishikori. Jag kan bara inte riktigt se att Nishikori i nuvarande form rår på honom.

Hoppas hur som helst på en riktigt välspelad match. Jäkligt trist att den ska gå mitt i natten, bara…

√ Angelique Kerber (5) – Ekaterina Makarova (19)
Möttes tre gånger under 2012 (Eastbourne, Montréal, Wimbledon), Kerber vann samtliga i raka set. Mycket talar för en repris i Melbourne. Tycker Kerber sett precis så stabil ut som jag väntat mig.

Makarova har hittills haft en ganska behaglig resa och bara satts på prov av Marion Bartoli. Det klarade hon.

Kerber är dock en helt annan femma. Makarova trivs visserligen i Australiska öppna (chockbesegrade Serena Williams i raka set förra året), men hon måste spela oerhört aggressivt och med ytterst små marginaler för att inte låta Kerber förvandla matchen till en gnuggande baslinjestrid. En sådan vinner nämligen världsfemman alla dagar i veckan.

Om inte Makarova har en förträfflig dag på jobbet tror jag Kerber fixar det här i två hyfsat jämna set.

Nicolás Almagro (11) – √ Janko Tipsarevic (9)
Okej, man kan visserligen ha invändningar mot att en världsnia tappar 2-0-ledning i set mot en kvalspelare och sedan pressas till fem set igen i nästkommande match, men faktum är att Tipsarevic har imponerat i Melbourne så här långt.

Han klev in i turneringen med grym form och har vässat den ytterligare under resans gång. Den knepiga tredjeomgången mot Julien Benneteau var dessutom nyttig, eftersom fransmannen tvingade världsnian att testa fler delar av sitt register än exempelvis Ricardas Berankis.

Tipsy har bara mött Almagro en gång tidigare, och den gången blev det förlust i raka set. Det var dock på gruset i Franska öppna, spanjorens favoritunderlag, så det här kommer med andra ord att bli en helt annan match.

Serbens fördel ligger i serven. Inte för att den är bättre än spanjorens (världselvan har en av tourens mest underskattade), utan för att han är en mycket bättre returtagare. Hittar han bara stabiliteten i sin egen serve är därför sannolikheten för att han bryter Almagro större än att Almagro bryter honom. Enkel matematik.

Det som talar för Almagro är att underlaget (som är något snabbare än vanligt) hittills belönat offensiva spelare. Hans offensiv är som bekant giftigare än Tipsarevics. Det krävs dock att man spelar på hög nivå för att lyckas slå igenom serben under en hel match, och den mentala biten är ytterligare en av Almagros svagheter. Har svårt att hålla fokus uppe, helt enkelt.

Det blir en klassisk kamp mellan attack och försvar, och jag tror att den mer defensive Tipsarevic går segrande ur striden.

Kirsten Flipkens (43) – √ Maria Sjarapova (2)
Sjarapova vann 28 raka game innan Venus Williams slutligen satte punkt för den makalösa sviten. På tre matcher har världstvåan således smått omänskliga 36-4 i gamefacit så här långt.

Kirsten Flipkens har aldrig tagit set mot Sjarapova.

Vad som talar för att hon gör det nu?

Absolut ingenting.

Kevin Anderson (31) – √ Tomás Berdych (6)
Kevin Anderson har verkligen imponerat hittills, särskilt i matchen mot Fernando Verdasco. Men räcker den fina formen för att fälla Berdych?

Nej, inte på rak arm. Det kommer förmodligen att bli en ganska enformig match. Båda spelar gärna flackt och har främsta vapnen i serve och forehand.

Berdych är dock överlag en mycket bättre försvarsspelare, och på alla plan där de påminner om varandra är Berdych helt enkelt vassare. Blir säkert en jämn match, som deras fyra tidigare möten (4-0 i inbördes för Berdych), men världssexan står som segrare efter fyra eller fem set.

√ Li Na (6) – Julia Görges (18)
Två ojämna spelare. Li Na har en sällsynt förmåga att klappa ihop i viktiga lägen, särskilt när hon börjar närma sig seger. Görges blandar och ger, och var väldigt oförutsägbar under i stort sett hela 2012. Kan smälla till med chockskrällar ibland (som mot Agnieszka Radwanska i första omgången i London-OS förra året) men väger oftast lätt mot topp 10-spelare.

Li Na har sett stark ut i Australiska öppna hittills och tagit sig till åttondelen utan att tappa set, medan Görges pressats till tre set i två av sina matcher. Om bara Li Na lyckas hålla nerverna i styr ska hon så klart vinna den här matchen.

√ Novak Djokovic (1) – Stanislas Wawrinka (17)
Novak Djokovic har tio raka segrar över Stanislas Wawrinka. Sist schweizaren tog ett set mot serben var i Basel 2009. Sist han vann en match var i Wien 2006.

För att strö lite extra salt i såren är Djokovic dessutom i brutalt bra form och har i princip pulvriserat allt motstånd hittills.

Allt annat än seger i raka set för superserben är därför en smärre sensation. Särskilt med tanke på att det spel som Wawrinka allra helst spelar (går i princip ut på att jaga motståndaren från hörn till hörn med offensiva grundslag och hitta lägen att slå winners) passar sig särdeles illa mot just Djokovic.

Ana Ivanovic (13) – √ Agnieszka Radwanska (4)
Okej, vi hoppar över alla klyschor om att Radwanska är ett mobilt bollplank och en damernas David Ferrer, etcetera, för att så att säga cut to the chase: Radwanskas vapen är mer effektiva än Ivanovics.

För att forna världsettan ska kunna vinna måste hon ha grym längd på sina grundslag och hålla duellerna korta för att på så vis hindra Radwanska från att slita sönder hennes matchrytm.

Vilket inte låter sig göras så lätt mot en så pass snabb och träffsäker försvarsspecialist som Radwanska. Särskilt inte som Ivanovic dessutom har en tendens att kollapsa mentalt när det egna spelet inte är hundraprocentigt.

Världsfyran behöver alltså i princip bara störa Ivanovic tillräckligt mycket för att skapa osäkerhet och segern är hennes. Lätt som en plätt.

Ivanovics tre segrar över Radwanska har visserligen kommit på hardcourt, men senast hon slog henne var för nästan fem år sedan. Lägg till Radwanskas obesegrade svit – tolv raka matcher, alla utan att tappa set – och situationen blir genast ännu mörkare för Ivanovic.

Det mesta om tredjerundan i Australiska öppna har redan sagts, här och här.

Men innan dagen är över måste man väl ägna några rader åt matchen mellan Gilles Simon och Gaël Monfils.

Den korta versionen: turneringens sjukaste match – kanske någonsin.

Den långa: det hela började egentligen precis som jag förutspått, med att Simon låg steget före Monfils och skaffade sig en komfortabel 2-0-ledning i set.

Då krampade Simon. Fysiskt, alltså. Först i benet, sedan i benet och armen. Slagarmen, alltså. Den för spelet mest vitala armen.

Simon kunde således inte serva ordentligt och knappt slå en vettig forehand – under sisådär två, tre timmar.

Landsmannen Monfils, som själv servade som en kratta under framför allt slutet av matchen, lyckades till en början utnyttja dessa förutsättningar och kvittera. Sedan, när han leder med 2-0 i avgörande set och går mot självklar seger, svarar han för ett av sina mest katastrofala game i turneringen, blir tillbakabruten och ger en skadskjuten Simon chansen att jobba sig in i matchen igen.

Krigaren Simon kämpar heroiskt, håller jämna steg – och bryter på nytt vid ställning 6-6. Även det ett bjudgame från Monfils.

Att Monfils vid några tillfällen grimaserade, tog sig för benet, haltade och sedan tog medical timeout för att bli lite ompysslad tror jag var ren bluff. Han försökte förmodligen bara dölja att han är i dålig fysisk form. Bättre att simulera skada än visa sig trött för motståndare och publik, eh?

Hur som helst. Monfils har visserligen generellt servat helt fruktansvärt uselt under veckan, hans ojämnhet kan knappt beskrivas eftersom den varit så godtycklig. Samma visa i kväll.

Men trots det. Trots att man servar som en kratta. Så ska man bara inte förlora mot en motståndare som spelar i det skicket. Det är så fenomenalt dåligt.

Det hade ju liksom räckt med att typ dutta in sin serve och sedan bara bolla ut Simon, mata loopar mot hans forehandsida. Och så vidare.

Men nej. Monfils saknade plötsligt helt förmågan att vinna. Ville han ens vinna? Jag vet inte. Han kanske är trött på Melbourne, han kanske hellre avnjuter resten av turneringen med en burk coca-cola på läktaren. Han såg i alla fall inte ut som en person som ville ha en gratisbiljett till åttondelsfinalen i årets första Grand Slam i dag.

Nåväl.

6-4, 6-4, 4-6, 1-6, 8-6 blev det till slut, efter nästan fem timmars spel. Stackars Gilles Simon möter Andy Murray i åttondelsfinalen. En match han så klart kommer att torska i tre korta set, om han inte lämnar walkover på grund av skada.

Förra året var han 19 år gammal och blev bortspolad som en mosad insekt på en fönsterruta.

I år är han 20 år gammal – och spelar plötsligt som en fullvuxen tennisstjärna.

Okej, han har fortfarande en bra bit kvar till den absoluta toppspelarnas nivå, vilket hans förlust i raka set vittnar om.

Men det var en på alla tänkbara sätt bra förlust, ett väl godkänt resultat mot en av världens bästa racketkonstnärer.

Där en valpigBernard Tomicförra året förlitade sig helt på oortodoxa spelstil, oväntade slag och stressande slice valde Australiens sista hopp att spela lite mer konventionellt, lite mer effektivt – och betydligt mer moget.

Det kunde ha gett honom ett set, när han var ett minibreak upp i första sets tiebreak. Om inte Federer varit på så osannolikt bra spelhumör, vill säga.

Om det här hade varit en sådan där dag då Federer pressats till tillräckligt många enkla misstag för att skapa osäkerhet hade den här matchen spelmässigt kunnat bli väldigt jämn och spännande.

Men Federer var oftast säkerheten själv (utom när han fick breakchanser…) och hade svar på nästan allt som Tomic hittade på.

Och det vill inte säga lite, för Tomic spelade både smart och stabilt. Bortsett från backhanden, som krånglade inledningsvis, lyckades 20-åringen sätta press från i stort sett alla positioner på banan. Själv gillade jag när han drog ner tempot och sög all fart ur bollen, vilket han gjorde ibland, eftersom det störde Federers matchrytm.

Men mest imponerande var ändå att Tomic hängde med så bra i Federers höga tempo. Det är inte många som klarar av det, ens i tre set – vilket forne världstrean Nikolaj Davydenko fick erfara i andra omgången.

Stundtals var det dessutom Tomic som drog upp tempot och sedan gick segrande ur pingpongduellerna. I egen serve tog han kommandot i bollduellerna och drev spelet framåt. Problemet var att han, trots aggressivt returnerande och hög press i offensiven, inte lyckades störa Federer tillräckligt i schweizarens serve.

Hade det inte varit för att Federer till råga på allt försvarade sig så sanslöst bra med snabba löpningar, eleganta chippar och snäva vinklar ur helt omöjliga lägen så hade han förmodligen lyckats stressa fram två eller kanske till och med tre tiebreak.

Nu blev det bara ett, i andra set. Ett tiebreak där Tomic gav sig själv chansen att kvittera matchen och på så vis kanske leta sig in under skinnet på världstvåan.

Men nej, Federer var helt enkelt på tok för bra i den här matchen. Så solid, så självsäker, så bländande när situationen så krävde.

6-4, 7-6(5), 6-1 är ändå ett resultat som Tomic ska vara mer än nöjd med. Ge honom några år till och han kommer blomma ut i sin fulla prakt.

Då har han alla möjligheter i världen att gneta sig upp mot världstoppen.

* * *

Det blir trots allt en drömåttondel mellan Federer och 22-årige framtidslöftet Milos Raonic.

Raonic spöade 19-rankade Philipp Kohlschreiber i raka set: 7-6(4), 6-3, 6-4. Mycket mycket trevliga nyheter.

Med tanke på Federers omänskliga form och Raonics under säsongsinledningen tveksamma dito tror jag att sannolikheten för en dunderskräll är ganska liten, men det här är ändå en match som passar Federer ganska dåligt.

Han trivs helt enkelt inte mot bjässiga mammutservare – vilket både Raonic (dessutom tre gånger om) och kollegan John Isner visade förra året – och eftersom det ofta blir fysiskt och psykiskt tärande matcher tror jag Federer är allt annat än glad över det här mötet.

Men som sagt. Med tanke på hur Federer sett ut så här långt ska det så otroligt mycket till för att han ska förlora mer än ett set (på sin höjd två) mot kanadensaren.

Den tidiga morgonen har bjudit på inte mindre än två skrällar: Jeremy Chardys mot världssjuan Juan Martín del Potro och 20-rankade Andreas Seppi mot Marin Cilic. Den första aningen större än den andra. Eller snarare mycket större.

Argentinaren visade prov på grym form i sina första två matcher och tappade då bara 13 game (6-1, 6-2, 6-2 mot Adrian Mannarino och 6-2, 6-4, 6-2 mot Benjamin Becker) – färre än någon annan spelare på herrsidan.

Chardy såg visserligen stark ut i sin fyrsetsseger över Marcel Granollers (6-3, 3-6, 6-1, 6-2), men det var en match där åtminstone jag förväntat mig vinst för fransmannen.

Chardy rivstartade med att fixa en 2-0-ledning i set, innan världssjuan vaknade till liv och med möda lyckades kvittera. I femte set var dock den 36-rankade fransmannen både stabilare och kyligare. Han stressade del Potro med giftig slice, stenhård forehand och snäva vinklar, medan argentinaren återigen visade prov på sin bristande förmåga att hålla samma höga nivå genom en hel match.

6-3, 6-3, 6-7(3), 3-6, 6-3 kan så klart inte betraktas som något annat än ett praktfiasko för en spelare som lyfts fram som en av de stora utmanarna till titeln i Rafael Nadals frånvaro.

– Det är givetvis inget bra resultat för mig efter att jag hämtat upp 0-2-underläge, men Jeremy spelade riktigt bra i femte set. Han var så lugn när han stängde matchen i slutet, säger en besviken del Potro efter matchen.

– Jeremy spelade så tungt i fyra timmar. Han slog många vinnare med sin forehand, mycket bra slice. Mot slutet, när han hade chansen att bryta min serve, så gjorde han det. Han spelade bättre i de viktiga lägena och tog chansen att vinna matchen.

Chardy själv betraktar segern som en av hans största i karriären.

– Australiska öppna, tredjerundan, mot en toppspelare. Det är en stor seger för mig. Kanske den största i min karriär, säger han.

Det råder ingen tvekan om att Chardy, med sitt högriskspel och hårda press, är en knepig motståndare – det visade han inte minst mot Andy Murray i Cincinnati förra året – men en spelare av del Potros kaliber ska han så klart inte kunna ge mer än skrämselhicka i de här sammanhangen.

Nu återstår dessutom endast tre spelare på herrsidan som vunnit en Grand Slam tidigare: Novak Djokovic, Roger Federer och Andy Murray.

I åttondelsfinalen möter Chardy italienaren Andreas Seppi, som alltså stod för morgonens näst största skräll: 6-7, 6-3, 2-6, 6-4, 6-2 mot Marin Cilic. Ny flopp för framtidslöftet Cilic alltså, som har förtvivlat svårt att hitta det där stabila spelet och börja prestera i närheten av den toppkapacitet han visat att han har.

Inget illa menat mot Chardy och Seppi, men det känns som en osannolikt iskall åttondelsfinal i en Grand Slam-turnering. Antingen del Potro eller Cilic (helst båda två) borde ha stått på ena sidan av nätet, helt enkelt.

* * *

Victoria Azarenka pressades till tre set mot Jamie Hampton, men sluggade sig till slut vidare till åttondelsfinal: 6-4, 4-6, 6-2. Där möter hon Elena Veznina, som slog Roberta Vinci: 4-6, 7-6(4), 6-4.

Även Serena Williams är, så klart, klar för åttondel, efter överlägsna 6-1, 6-3 mot Ayumi Morita. Hon ställs mot Maria Kirilenko, som besegrade Yanina Wickmayer: 7-6(4), 6-3.

* * *

Caroline Wozniacki är klar för sin femte åttondelsfinal i Australiska öppna efter 6-4, 6-3 mot Lesia Tsurenko. Möter Svetlana Kuznetsova, som slog Carla Suarez Navarro: 6-2, 4-6, 6-3.

* * *

Andy Murray spelade inte på topp, men lyckades trots svajigt spel avfärda Ricardas Berankisi raka set: 6-3, 6-4, 7-5.

Ett styrkebesked från Murray, en morgon där andra toppspelare sviktat. Oerhört viktigt att få med sig resultaten även när man inte håller sin högsta nivå.

* * *

Inte heller världsåttan Jo-Wilfried Tsonga hade några problem i sin tredjerunda: 6-2, 6-1, 6-4 mot Blaz Kavcic.

I åttondelen möter han världstian och landsmannen Richard Gasquet, som slog Ivan Dodig i fyra set: 4-6, 6-3, 7-6(2), 6-0.

* * *

Två av dagens klart mest intressanta matcher är redan i full gång. Den mellan Roger Federer och hemmahoppet Bernard Tomic började precis, den mellan framtidsnamnen Laura Robson och Sloane Stephens är inne i sitt andra set.

Stephens bärgade första set med 7-5 och leder i skrivande stund med 4-1 i andra.