I regel tycker jag att de absolut roligaste matcherna att titta på är dem mellan två diametralt olika specialister. Som offensiva mammutservaren Milos Raonic mot bollsäkra försvarsmuren Andy Murray. Eller defensivt aggressiva Novak Djokovic mot offensivt aggressiva Jo-Wilfried Tsonga (eller Nikolaj Davydenko när han spelar som bäst).

Men även matcher mellan utpräglade specialister i samma skola har högt underhållningsvärde eftersom spelarna då ofta tvingas kliva ut ur sin ”comfort zone” för att hitta sätt att ta kommandot, vilket skapar en intressant dynamik. Det har inte minst den defensiva topptrion Djokovic, Murray och Rafael Nadal gett prov på otaliga gånger i möten sinsemellan.

Jag skulle vilja påstå att de mest välspelade matcherna mellan två specialister av samma skola är de mest fascinerande och mångfacetterade att som tittare följa.

Matchen mellan världsnian Janko Tipsarevic och forne världsettan Lleyton Hewitt hade alla möjligheter att bli just en sådan match.

Så blev det tyvärr inte.

De båda formstarka kombattanterna följdes åt i första set, som avgjordes i tiebreak: 7-6(4) och fördel Tipsy.

När sedan Lleyton svarade med att fixa dubbelbreak och komfortabel 3-0-ledning i andra set trodde nog många (mig själv inkluderad) att det här mycket väl kunde bli en femsetsthriller. Att möta Hewitt i en kvällsmatch inför de galna hemmafansen i Melbourne är inte synonymt med ”tursam lottning”. Tvärtom.

Men trots att Hewitt spelade så bra, med sina mått mätt, rådde han inte på Tipsarevic. Trots att han hade så mycket medvind i ryggen. När han sedan misslyckades med att bärga setet i egen serve vid ställning 5-4 rasade korthuset ihop. Han hämtade visserligen in ett 0-3-underläge i tredje set men fick till slut se sig besegrad i raka set: 7-6(4), 7-5, 6-3.

Det mest imponerande är egentligen hur Hewitt lyckas stå emot Tipsys grundslagskavalkad så bra med så pass små medel. Hewitts slag var som en lätt vårbris som på sin höjd fick några av serbens hårstrån att fladdra förnämt, medan världsnians pumphagel från baslinjen borrade sig djupt in i australierns planhalva. Dessutom är 81-rankade veteranens serve på tok för opålitlig. Addera en total oförmåga att vinna de viktigaste poängen och ni har svaret på varför hans stjärna bleknat till oigenkännlighet.

Spelmässigt är de annars ganska lika: båda är snabba och bollsäkra baslinjegnuggare som fokuserar på att vårda bollen i duellerna i väntan på att stora ytor ska öppnas upp eller att motståndaren ska tabba sig.

Grejen är bara att Tipsarevic gör det där så otroligt mycket bättre. Hewitts försök att kliva in i banan och avsluta med en winner var fruktlösa eftersom Tipsys returer, även i trängda situationer var så djupa och därför inte gav hemmafavoriten de lägen han så desperat suktade efter.

Starkt av världsnian att ro hem segern i raka set. Att både första och andra set teoretiskt hade kunnat sluta lite hur som helst är ovidkommande. Tipsarevic var helt enkelt alldeles för bra för Hewitt och seglar välförtjänt vidare till nästa omgång.

Där möter han Lukas Lacko, som slog Gilles Müller: 6-2, 6-4, 7-6(3). Frågan då är väl hur många game han släpper ifrån sig. Fem, typ?

* * *

Av Maria Sjarapovas skada syntes ingenting i öppningsmatchen mot 107-rankade Olga Putjkova: 6-0, 6-0. Hoppas hon kan leverera även mot tuffare motståndare.

* * *

Novak Djokovic hade som väntat inga som helst bekymmer mot 61-rankade Paul-Henri Mathieu: 6-2, 6-4, 7-5. I nästa omgång möter världsettan 20-åringen Ryan Harrison, som slog ut Santiago Giraldo i fyra set: 2-6, 6-4, 7-5, 6-4.

Amerikanens skrällchanser får dock ses som obefintliga. Han har aldrig tagit set mot Djokovic och har helt enkelt inte kapacitet att rå på superserben än på ett tag.

* * *

Veteranen Venus Williams tappade bara ett game mot 80-rankade Galina Voskoboeva: 6-1, 6-0. 32-åringen möter 68-rankade Marina Erakovic i andra omgången. En inte överdrivet svår uppgift för forna världsettan, kan tyckas.

* * *

En av de på förhand mest intressanta spelarna att iaktta under herrarnas Australiska öppna är tveklöst Jerzy Janowicz. Efter att ha chockat motståndarna och hela tennisvärlden i ParisMastersi höstas måste han nu leva med pressen som följer av att lyftas fram som en av framtidens stjärnor.

I Auckland föll han ihop under den pressen, mot Brian Baker.

Men i Melbourne höll han huvudet något sånär kallt och bjöd stundtals på bländande tennis mot en alltid så ojämn Simone Bolelli: 7-5, 6-4, 6-3. Detta efter att ha vänt underläge 0-3 och 1-4 i första set.

38 oprovocerade misstag under tre set är väl i högsta laget, särskilt som majoriteten av dem var busenkla transportslag. Men det hör till när man spelar så aggressivt som Janowicz. Han går väldigt ofta för winners med rak forehand och backhand, och vill gärna avsluta duellerna snabbt.

Vinner man 81 procent av sina förstaservar gör det liksom inte så mycket. Dessutom fick 26-rankade polacken en hel del gratispoäng från Bolelli, som har enorma problem med att hålla koncentrationen uppe under en hel match – särskilt i bäst av fem set. Vek ner sig alldeles för lätt när Janowicz började få vind i seglen i första set.

Jerzy behöver dock jobba på sin andraserve. 17 av 40 vunna poäng (43 procent) är knappt godkänt. Och omdömet lämnar en del övrigt att önska. Kunde han bara spela smartare och mer effektivt så skulle han vara ett riktigt monster till tennisspelare. Men det där kommer nog med ålder och erfarenhet.

I andra omgången möter han hur som helst 551-rankade Somdev Devvarman, som slog Björn Phau i raka set: 6-3, 6-2, 6-3. Borde bli en promenadseger för Janowicz, och han möter i så fall troligen Nicolás Almagro i tredjerundan. Det kan bli en riktigt intressant match.

* * *

Världsfyran Agnieszka Radwanska håller liv i sin segersvit efter 7-5, 6-0 mot 307-rankade Bobana Bobusic.

* * *

Världsfemman David Ferrer gjorde rent hus i sin öppningsmatch mot 126-rankade Olivier Rochus: 6-3, 6-4, 6-2. Matchen i sig var inte särskilt intressant, utan en sån där klassisk öppningsmatch som Ferrer bara gnuggar sig igenom.

* * *

Två spelare vände underläge 0-2 i set till seger med 3-2: Mikhail Juzjnyj och Radek Stepanek: Juzjnyj mot hemmaspelaren Matthew Ebden (4-6, 6-7, 6-2, 7-6, 6-3) och Stepanek mot Viktor Troicki (5-7, 4-6, 6-3, 6-3, 7-5).

* * *

Dagens skräll stod framtidslöftet Andreij Kuznetsov för. 79-rankade 21-åringen slog ut världstolvan Juan Mónaco i raka set: 7-6(3), 6-1, 6-1. Mónaco blev dock enligt uppgift skadad under matchens gång.

Kuznetsov möter hur som helst servekanonen Kevin Anderson, som besegrade Paolo Lorenzi (3-6, 7-6, 6-3, 6-4), i nästa omgång.

* * *

Nicolás Almagro fick som förutspått en tuff uppgift i sin öppningsmatch. Efter tre timmar och fem set stod han till slut som segrare mot 175-rankade 23-åringen Steve Johnson. Imponerande insats av amerikanen. Honom vill vi så klart se mycket mer av i framtiden.

* * *

Forna världsettan Jelena Jankovic var som sagt ett par nummer för stor för svenskhoppet Johanna Larsson: 6-2, 6-2. Jobbig förlust för Larsson naturligtvis, men så var det också en av nitlotterna hon åkte på.

* * *

Kei Nishikori såg väl inte alldeles för skadad ut mot Victor Hanescu? Seger i fyra set blev det i alla fall: 6-7(5), 6-3, 6-1, 6-3. Nu hoppas vi att knäet håller hela vägen till en åttondelsfinal mot David Ferrer.

* * *

Albert Ramos var tveklöst en av fjolårets mest överskattade spelare, i alla fall inför säsongen och under våren, men i öppningsmatchen mot publikfavoriten och finalisten i 2006 års upplaga av turneringen Marcos Baghdatis var 51-rankade spanjoren riktigt riktigt bra.

Det är dock oerhört svårt att nöta ner Baghdatis när man spelar med så små marginaler som Ramos gjorde, något spanjoren blev varse i femte set. Vid sidan av att han fick kramp (eller gjorde sig i illa på något sätt) i benet så hade den snabbe lille cyprioten helt enkelt mer bensin i tanken när det hela gick in i ett avgörande skede.

6-7(0), 7-6(4), 6-4, 3-6, 6-3 är riktigt fina förlustsiffror för Ramos, som normalt gör sig mycket bättre på grus än hardcourt. Förvisso svidande med tanke på hur bra han faktiskt spelade, men Baghdatis är som sagt ingen lätt nöt att knäcka.

Särskilt inte i Melbourne.

* * *

ALLA DAGENS RESULTAT HITTAR NI HÄR

Okej, herrarnas lottning gick vi igenom i går. Dags för damernas, med andra ord. Here goes!

FÖRSTA SEKTIONEN

Regerande mästaren Victoria Azarenka drog alltså den stora nitlotten – och den stavas som så ofta Serena Williams. Vägen till semifinalen ligger dock vidöppen för Azarenka. 16-rankade Roberta Vinci är en oerhört kompetent spelare i dubbel och även en duktig singelspelare men utgör inget större hot mot världsettan, Varvara Lepchenko har fyra raka förluster sedan oktober, Caroline Wozniacki har gett rankningsraset ett ansikte och namn, formsvaga Sabine Lisicki har fyra raka förluster mot världsettan och Sara Errani rår inte på de stora stjärnorna riktigt än.

Errani känns lite som en damernas David Ferrer, förresten. Båda är liksom däruppe och nosar och utvecklat slagkraft även på underlag där de normalt är svaga, men har en bit kvar upp till toppen.

Framtidslöftet Anastasia Pavlytjenkova är en spelare jag kommer hålla ett öga på. Nådde finalen i Brisbane (förlust mot Williams) efter segrar över Petra Kvitová och Angelique Kerber. Gjorde en helt okej säsong förra året efter en mardrömsstart och har varit rankad 13 som högst.

I övrigt noterar vi att svenskhoppet Sofia Arvidsson har fått en gynnsam lottning. Borde rimligtvis bli promenadseger mot 201-rankade 19-åringen Luksika Kumkhum i öppningsmatchen och varken Urszula Radwanska/Jamie Hampton är särskilt skräckinjagande i andrarundan. Jag såg Hamptons kvartsfinal mot Kiki Bertens och semi mot Agnieszka Radwanska i Auckland och i båda de matcherna gjorde hon riktigt bra ifrån sig (tresetsseger över Bertens, förlust i raka tiebreaks mot Radwanska), men hennes Grand Slam-facit är inte direkt imponerande. Urszula är en knepig men inte på något vis omöjlig motståndare. Goda möjligheter för Arvidsson att nå en tredjerunda mot Azarenka, alltså.

Ska man höja ett varningens finger för någon spelare så får det i så fall bli 85-rankade Lesia Tsurenko. Tog sig i egenskap av lucky loser (förlorade i sista kvalrundan, men ersatte skadade Maria Sjarapova) till semifinal i Brisbane. Kan mycket väl mäkta med en skräll eller två i Melbourne. Vill gärna nämna Su-Wei Hsie i dessa sammanhang, men hennes katastrofala uppvisning i Hobart reser en hel del frågetecken.

Och fightern Elena Vesnina vann visserligen sin första WTA-titel i karriären nyligen och fick då säkert en ordentlig självförtroendeboost, men det räcker nog inte för en spelare som inte tagit sig förbi första omgången i Melbourne sedan 2008.

Hon går vidare till semifinal: Victoria Azarenka.
Skrällvarning: Sara Errani, Lesia Tsurenko.
Bubblare:  Anastasia Pavlychenkova

ANDRA SEKTIONEN

Egentligen behöver man inte säga mycket mer än att detta är Serena Williams sektion, och för att göra saken ännu värre/bättre är motståndet fram till semifinalen mot Azarenka snudd på obefintligt för världstrean. Världsåttan Petra Kvitovás sanslöst dåliga form har varit det stora samtalsämnet under säsongsinledningen och det finns inte mycket som talar för att det vänder i Melbourne.

I stället är det 15-rankade Maria Kirilenko och världstolvan Nadia Petrova som lär stå för motståndet i åttondels- respektive kvartsfinal. Petrovas serve och glödgande offensiv är effektiv när allt klaffar, och hamnar hon i ett läge där hon får diktera spelet är hon livsfarlig. Om Kirilenko kan nå upp till samma nivå som under förra sommaren (kvartsfinal i Wimbledon, semi i London-OS, final i New Haven) har hon med den här lottningen goda chanser att få möta Williams.

Med tanke på att Lucie Safarova inte tagit sig förbi första omgången i de sex senaste GS-turneringarna ska vi nog inte räkna med henne.

För övrigt bör ni hålla extra koll på de framtida stjärnorna Sloane Stephens och Laura Robson. Blott 18 år gammal tog sig Robson till åttondelsfinal i US Open förra året och 19-åriga Stephens är som bekant redan nu ett potent hot mot i princip alla spelare på touren. Räknar med att de nu 25- och 53-rankade ynglingarna tar rejäla kliv under 2013.

Hon går vidare till semifinal: Serena Williams.
Skrällvarning: Sloane Stephens, Laura Robson.
Bubblare: Maria Kirilenko, Nadia Petrova.

TREDJE SEKTIONEN

Intressant sektion. Formstarka Agnieszka Radwanska är givetvis solklar favorit, med Li Na som främsta utmanare. Samantha Stosur ska inte underskattas, men hennes svaga säsongsinledning i kombination med den oförutsägbarhet hon visade upp i de större sammanhangen under förra säsongen är olycksbådande.

Ana Ivanovic är en trolig motståndare i åttondelsfinalen för Radwanska. Världsfyran har dock fyra raka segrar mot forna världsettan, så det ska mycket till för att Ivanovic ska ta sig förbi henne.

Mona Barthel tog sig till tredje omgången förra året och har goda chanser att upprepa bedriften. Där tar det dock stopp mot Radwanska.

Li Nas största utmanare på vägen mot kvartsfinal är ovan nämnda Stosur, vars form är ett stort frågetecken. Har svårt att se vem som ska stoppa kinesiska världssjuan. 21-åriga Coco Vandeweghe? Tja, hon tog sig visserligen till final i Nottingham och Stanford förra året, men formen efter sommaren lämnar mycket övrigt att önska.

Sverigetvåan Johanna Larsson har åkt på en tuff lottning. Trots att forna världsettan Jelena Jankovic är en skugga av sitt forna jag och typ glömt bort hur man vinner viktiga matcher så är hon ett par nummer för stor för 69-rankade Larsson.

Laura Robsons 20-åriga rival Heather Watson borde rimligtvis ta sig förbi 91-rankade Alexandra Cadantu i öppningsmatchen relativt enkelt, men ryker sedan mot Mona Barthel. Om nu inte Ksenia Pervak ställt till med en skräll i första omgången. Inte helt omöjligt, faktiskt. Pervak har visserligen inte gjort mycket väsen av sig i GS-sammanhang sedan hon vann Australiska öppna för juniorer mot Laura Robson 2009 (åttondel i Wimbledon 2011, åtta förluster i första omgången och tre kvalnederlag), men slog ut Wozniacki i sin öppningsmatch i Brisbane förra veckan.

Hon går vidare till semifinal: Agnieszka Radwanska.
Skrällvarning: Li Na, Ksenia Pervak.
Bubblare: Samantha Stosur, Mona Barthel.

FJÄRDE SEKTIONEN

Maria Sjarapova är ett gigantiskt frågetecken. Hon har inte kunnat spela under säsongsinledningen på grund av en nackskada och har under veckan tränat med ett gäng juniorkillar i Melbourne. Enligt världstvåan själv hade hon åtta setbollar mot sig mot en av grabbarna. Det bådar inte gott, om man säger så.

Det känns därför mer logiskt att lyfta fram Angelique Kerber som den här sektionens självklara favorit, trots att hon inte direkt lämnat några styrkebesked under säsongens första månad. Hon kan dock stöta på Lucie Hradecka i andra omgången. Världsfemman har visserligen fyra raka segrar mot tjecken men hon är ändå en jobbig spelare att möta, särskilt så tidigt i en turnering.

Störst skrällpotential har så klart Dominika Cibulkova, som följde upp sin tunga förlust mot Sloane Stephens i första omgången i Brisbane med att slå ut tre toppseedade spelare på vägen mot final i Sydney. Där åkte hon visserligen på en ”double bagel”, men det har hon förhoppningsvis redan kommit över.

Venus Williams kommer förmodligen inte palla hettan Down Under, men gör hon det har hon goda chanser att ta Sjarapovas plats i kvartsfinalen. Tror dock inte att hon tar sig förbi tredje omgången.

Marion Bartoli har en ganska enkel resa till kvartsfinalen, där hon kan ställa till det för Kerber. Leder med 3-2 i inbördes möten och hennes ettriga aggressivitet och extremt tidiga bollträff är grymt effektiv.

Hon går vidare till semifinal: Angelique Kerber.
Skrällvarning: Marion Bartoli, Dominika Cibulkova.
Bubblare: Maria Sjarapova.

SEMIFINALERNA: Williams slår Azarenka, Radwanska slår Kerber.
FINALEN: Williams slår Radwanska.

Givet Radwanskas fantastiska säsongsöppning är det svårt att hitta en värdigare finalmotståndare för Williams, men man ska så klart aldrig räkna ut Maria Sjarapova. Victoria Azarenka bjöd visserligen upp till kamp i US Open-finalen och trivs bra i Melbourne, men jag tror inte att hon rår på världstrean ens här. Inte heller Sjarapova, om hon nu skulle ta sig så långt som till final.

Kerber är jag osäker på. Hon brukar visserligen leverera i de stora turneringarna så en semifinalplats känns inte som en högoddsare trots att hon aldrig tagit sig förbi tredje omgången. Vore så klart riktigt kul om hon tog sig hela vägen till final, men det dröjer nog ett tag till i Grand Slam-sammanhang.

Säsongsupptakten med ett gäng mer eller mindre ljumma 250-turneringar är så äntligen över.

Inte för att det på något vis varit tråkigt att följa bataljerna i Brisbane, Sydney, Auckland, Doha, Chennai och så vidare – utan för att det nu äntligen är dags för årets första Grand Slam!

Låt oss därför, som brukligt är inför dessa fyra högtider under året, gå igenom turneringens lottning sektion för sektion. Vi börjar med herrarnas i dag och betar av damernas i morgon.

FÖRSTA SEKTIONEN

På papperet en enkel resa till semifinal – och därefter final – för titelförsvaren Novak Djokovic. Roger Federer är säkert glad över att slippa Tomás Berdych på sin halva, men tjecken har aldrig lyckats ge Novak skrämselhicka på samma sätt. 60-rankade veteranen Paul-Henri Mathieu ska givetvis inte vara några som helst problem för världsettan i öppningsmatchen.

I övrigt en ganska tråkig sektion, får man lov att säga. Sam Querrey kan möjligtvis ta sig till en åttondel mot Djokovic, men det är tveksamt om han kommer palla den galna hettan Down Under.

Ska så klart bli intressant att följa ynglingarna Andreij Kuznetsov, David Goffin och Ryan Harrison, men det känns inte som att Australiska öppna 2013 blir genombrottsturneringen för någon av dem. Harrison kan mycket väl ryka redan i första omgången mot Santiago Giraldo, vilket han gjorde i raka set i London-OS förra sommaren.

Vore kul om Fernando Verdasco kunde sprattla till och få revansch efter förlusten i första omgången förra året (mot Bernard Tomic), men har svårt att se att han ens har skrällpotential. 

Stanislas Wawrinka och Juan Mónaco? Risk för att de blir några av de första seedade spelarna att åka ut, men man vet aldrig med dessa båda herrar. Kan lika gärna ta sig till åttondel mot Djokovic/Berdych.

Han går vidare till semifinal: Novak Djokovic.
Skrällvarning: Tomás Berdych.
Bubblare: Sam Querrey.

ANDRA SEKTIONEN

Här lär det hända grejer. Till att börja med har vi en David Ferrer i god form, en Janko Tipsarevic i till synes lika god form (båda har bärgat sina första titlar i år – i Chennai respektive Auckland) och däremellan ett helt koppel intressanta spelare: höstens stora utropstecken Jerzy Janowicz, lovande 21-åringen Grigor Dimitrov, den snabbe lille giganten Kei Nishikori (om han är hel och frisk), hetlevrade Nicolás Almagro och publikfavoriten Marcos Baghdatis, för att nämna några.

Tipsarevic har åkt på en synnerligen tuff lottning: Lleyton Hewitt inför forne världsettans hemmafans är ingen lätt öppningsmatch, trots att han sett sina bästa dagar. Vill det sig illa kan Tipsy sedan stöta på både Dimitrov (eller alltid lika svårspelade Julien Benneteau) och Janowicz/Almagro innan det är dags för David Ferrer i kvartsfinalen.

En åttondel mellan Ferrer och Nishikori är den match jag helst av allt vill se i den här sektionen, men givet Nishikoris skadebekymmer under vintern ligger vägen vidöppen för fjärdeseedade spanjoren.

Vore även intressant att se en åttondel mellan Almagro och Tipsarevic också. I deras hittills enda möte vann Almagro i raka set – dock på spanjorens favoritunderlag grus (Franska öppna 2012). Även Almagro har åkt på en knepig motståndare i första omgången: 23-årige sluggern Steve Johnson.

Apropå Janowicz tycker jag att det är på sin plats att skruva ner förväntningarna en aning. Jag såg hans match mot Brian Baker i Auckland och jag var i ärlighetens namn inte det minsta förvånad över att han förlorade den. 22-åringen har ett väldigt stort spel i sig, men det räcker som bekant inte i dessa sammanhang. Det gäller för honom att hålla för pressen när nu både motståndare och betraktare känner till hans namn och kapacitet.

Det gjorde han inte i Auckland. Han störde Bakers matchrytm med sitt oortodoxa spel, precis som han gjorde mot de snopna kombattanterna i Paris, men Baker hade mer tålamod, större mental styrka (visserligen rysligt starkt av Jerzy att hämta in 1-5 i tredje set, men lika imponerande av Baker att slutligen knyta ihop påsen efter åtta brända matchbollar) och spelade betydligt smartare.

Jag tror därför inte att han kommer ställa till med någon skräll i Melbourne, men med tanke på hans relativt enkla lottning borde han åtminstone kunna ta sig till tredje omgången. Ger vi oss till tåls lär vi säkerligen se mer av Jerzy längre fram under året.

Och Dimitrov? Tja, han har goda chanser att äntligen ta sig förbi andra omgången, men mycket roligare än så blir det nog inte.

Han går vidare till semifinal: David Ferrer.
Skrällvarning: Kei Nishikori, Nicolás Almagro.
Bubblare: Janko Tipsarevic.

TREDJE SEKTIONEN

Till en början barnsligt enkelt för Andy Murray, men i åttondelen blir det lite knepigare. Här väntar förmodligen Alexandr Dolgopolov, Gaël Monfils eller Gilles Simon, nämligen. Av dessa tre är det egentligen bara en frisk och hel Monfils som kan ställa till med ordentliga besvär, men Simon och Dolgopolov är jobbiga spelare att möta även de och ska inte underskattas.

I kvartsfinalen möter Murray hur som helst Juan Martín del Potro. Argentinarens största hinder på vägen dit är Marin Cilic, och honom tappade han inte ett enda set mot på fyra matcher under 2012 (totalt tio raka set).

För skojs skull tycker jag att ni ska hålla ett öga på Aljaz Bedene. 77-rankade 23-åringen tog sig till semifinal i Chennai (slog ut Wawrinka på vägen) och gjorde en bra match mot Kevin Anderson i Sydney. Spelade mestadels Challengers förra året, men kan förmodligen klättra några pinnhål på världsrankningen om han fortsätter leverera som han gjort i säsongsinledningen.

Han går vidare till semifinal: Andy Murray.
Skrällvarning: Juan Martín del Potro.
Bubblare: Marin Cilic.

FJÄRDE SEKTIONEN

Federer slipper förvisso Berdych, men har å andra sidan ett helt knippe andra jobbiga spelare på sin halva. Trots den inneboende talangen hos Benoit Paire är 23-åringen givetvis en munsbit för den schweiziske armékniven i öppningsmatchen, men Nikolaj Davydenko redan i andra omgången är allt annat än en mjukstart – i alla fall om forne världstrean spelar som han gjorde i Doha.

I tredje omgången kan han sedan möta Bernard Tomic. Ingen överdrivet svår nöt att knäcka, men visst har 20-åringen skrällpotential om han dyker upp med boostat självförtroende och kampvilja. Tänk om Tomic skulle bli den första att slå Federer före kvartsfinalen i en Grand Slam-turnering sedan Gustavo Kuerten i Franska öppna 2003? Det vore ju nåt det. Fast det är så klart inte särskilt troligt.

22-årige superlöftet Milos Raonic har här en förbaskat god chans att leverera i GS-sammanhang. Inte ens Philipp Kohlschreiber borde stå i vägen för avancemang till åttondelsfinal mot Federer, tycker jag. Givet den här busenkla lottningen ska han bara mäkta med det, Raonic. Annars börjar nog tålamodet tryta hos de allra flesta som höjt honom till skyarna under de senaste åren.

Om det inte vore för lårskadan hade Jo-Wilfried Tsonga varit en solklar kvartsfinalist. Nu känns det i stället som att Richard Gasquet är något av en favorit i hans ställe, efter fransmannens imponerande tävlingsvecka i Doha.

Ska även (som vanligt) bli kul att följa Tommy Haas, även om jag inte tror att han tar sig längre än till andra eller tredje omgången. Han har inte fysiken för matcher i bäst av fem set, helt enkelt.

Han går till semifinal: Roger Federer.
Skrällvarning: Milos Raonic, Nikolaj Davydenko, Bernard Tomic.
Bubblare: Jo-Wilfried Tsonga, Richard Gasquet.

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Ferrer, Murray slår Federer.
FINALEN: Djokovic slår Murray.

JAG VET att magkänslan för knappt två månader sedan sade att Murray skulle ta hem sin andra GS-buckla redan i Melbourne, men det var ju innan jag hade sett lottningen (host, host). Okej, jag tror visserligen fortfarande att Murray kan nå hela vägen fram – jag skulle till och med kunna gå så långt som till att det är 55-45 fördel Djokovic – men det vore snudd på tjänstefel att inte tippa serben som slutsegrare i en turnering han vunnit tre av de fem senaste åren, och efter ett så otroligt starkt avslut på säsongen 2012.

Världsettan trivs som fisken i vattnet på det medellångsamma (kan man säga så?) underlaget och vill säkerligen visa var skåpet ska stå efter det svidande nederlaget i US Open.

Å andra sidan kan Murray spela mer avslappnat och har dessutom bevisat för sig själv att han kan vinna när det betyder som mest. Och visst kommer han att trivas med att stå i Djokovics skugga i stekheta Melbourne, och på så vis själv undslippa press och höga förväntningar.

Nåväl. Väldigt mycket talar för att Djokovic bärgar sin tredje raka Australiska öppna-titel. En del saker talar för Murray.

Och ett och annat talar även för Federer. Som att det trots allt bara var tre år sedan han vann här sist. Nu tror jag visserligen inte att han vinner här i år, men man ska aldrig räkna ut maestron.

Eftersom han hängt med i ett par år nu glömmer man lätt att Bernard Tomic bara är 20 år gammal. Att han inte vunnit en enda titel i karriären förrän tidigt i morse känns också en smula märkligt, när man tänker på det.

Men så är det. I och med segern över Kevin Anderson i Sydney har nu Australiens problembarn inom tennisen så äntligen bärgat sin första buckla. 6-3, 6-7(2), 6-3 blev segersiffrorna, efter en imponerande tävlingsvecka.

Så här såg hans väg till guldet ut (rankning inom parentes):

Marinko Matosevic (49) 6-3, 6-4
Florian Mayer (28) 7-6(4), 6-2
Jarkko Nieminen (44) 6-7(6), 6-4, 6-2
Andreas Seppi (23) 7-6(10), 6-4
Kevin Anderson (36) 6-3, 6-7(2), 6-3

Inte illa för en 20-åring med så låg arbetsmoral som Tomic. Får han bara ordning på allt utanför banan och hittar motivation kan han ju bevisligen nå så långt som alla förutspått.

Dock alldeles för tidigt att dra några långtgående slutsatser av segern. Tomic är en typisk hemmaspelare som ofta gör bra ifrån sig under den australiska säsongen (semifinal i Brisbane följt av en åttondelsfinal i Australiska öppna förra året, exempelvis).

Kommer han att kunna fortsätta leverera utanför hemlandets gränser under återstoden av året? Det är ännu ytterst oklart.

* * *

Det är inte ofta man ser en ”double bagle” (när en spelare förlorar två set utan att vinna ett enda game; bagle = ett set) i dagens tennis över huvud taget – ännu mer sällan i en final.

Men Dominika Cibulkova, som dittills slagit ut seedade spelare på löpande band, mäktade inte med att plocka ett enda litet game mot Agnieszka Radwanska i Sydney-finalen: 6-0, 6-0.

Ridå.

* * *

Nej, det blev ingen final mellan Gaël Monfils och Sam Querrey. Hade visserligen bara varit snäppet hetare än den mellan David Ferrer och Philipp Kohlschreiber, men Ferrer bärgade hur som helst säsongens första titel efter sin 7-6(5), 6-1-seger över 19-rankade tysken.

Ferrers tredje raka titel i Auckland, fjärde totalt i karriären (2007, 2011, 2012, 2013). Spanjorens 19:e buckla totalt i karriären – och åttonde under de senaste tolv månaderna. Inte illa.

* * *

19-åriga Sloane Stephens kunde dessvärre inte ta sig hela vägen till final i Hobart, och Mona Barthel misslyckades med att försvara sin titel.

Vann gjorde oseedade Elina Vesnina efter 6-3, 6-4 mot titelförsvararen Barthel i finalen. 68-rankade Vesninas första WTA-titel i karriären.

För herrarnas del är det alltså dags för semifinaler i morgon bitti. Inga större överraskningar i Auckland hittills. Om inte Tommy Haas åkt på stryk i tre set mot Gaël Monfils (3-6, 7-5, 6-3) så hade samtliga fyra toppseedade spelare varit representerade i semifinalerna.

Är dock inte alls förvånad att Monfils vann. Han är på det hela taget en bättre spelare, om än mer oförutsägbar så här i inledningen av säsongen efter det långa skadeuppehållet. Härligt att se att han börjar hitta formen redan.

Philipp Kohlschreiber slog planenligt Xavier Malisse: 7-6(6), 6-4. Förstaseedade David Ferrer krossade lika planenligt Lukas Lacko: 6-2, 6-1. Och Sam Querrey avfärdade Jesse Levine i raka set: 6-4, 7-6(5).

Den klart mest intressanta semifinalen är givetvis den mellan Ferrer och Monfils. Visst, Kohlschreiber är en svårtippad spelare och kan mycket väl dra till med en miniskräll mot Querrey, men tycker ändå att amerikanen borde vinna den matchen.

Seger för Monfils ger 4,33 gånger pengarna. Ett lite väl högt odds med tanke på att Monfils leder med 3-0 i inbördes möten (två av de segrarna på gruset i Franska öppna, dessutom) och visat sig vara i överraskande god form i Auckland. Skulle inte förvåna mig alls om han kuvar den outtröttlige spanjoren.

En final mellan Querrey och Monfils vore inte fy skam, ändå.

* * *

I Sydney lyckades 20-årige Ryan Harrison bärga sin första seger över landsmannen John Isner i åttondelsfinalen: 6-4, 6-4. Isner hämmades av den knäskada han ådrog sig i Hopman Cup förra veckan och tvingas nu så över Australiska öppna.

– Läkare har sagt att fortsatt spel kan resultera i en allvarligare skada, säger han efter förlusten i Sydney.

Harrison föll dock i kvartsfinalen mot 35-rankade veteranen Julien Benneteau: 6-4, 6-2.

Bernard Tomic sluggade sig förbi formsvage Florian Mayer i åttondelsfinalen (7-6, 6-2) och Jarkko Nieminen i kvartsfinalen: 6-7(6), 6-4, 6-2. I semin möter han Andreas Seppi, som slog Marcel Granollers: 6-4, 7-5.

Benneteau möter Kevin Anderson, som besegrade Denis Istomin i raka set: 6-4, 6-3.

På damsidan fortsätter Dominika Cibulkova slå ut toppseedade spelare på löpande band – segern över Sara Errani i kvarten (6-2, 6-1) följde hon upp med att besegra Angelique Kerber i tre set: 6-2, 4-6, 6-3.

I finalen möter hon Agnieszka Radwanska, som håller liv i sin förlustfria svit efter seger över Li Na: 6-3, 6-4.

Blir en riktigt intressant final. Cibulkova har visat prov på riktigt god form i Sydney, men 23-åringen har inget skräckinjagande finalfacit att flasha med (två segrar och tre förluster). Hon imponerade visserligen mot Marion Bartoli i finalen i Carlsbad i somras (6-1, 7-5), men Radwanska är en något tuffare motståndare – särskilt med tanke på världsfyrans superform.

Tror på knapp seger för Radwanska där.

* * *

Titelförsvararen Mona Barthel är klar för semifinal Hobart, likaså 19-åriga Sloane Stephens. Hoppas de båda möts i finalen.

* * *

Alla dagens resultat:

För WTA-resultat, klicka här.

Turneringarna inför Australiska öppna ångar på. Klimatet har varit betydligt hetare än spelet ute på banorna kan jag säga. En del spelare som klagar på den kväljande värmen i Sydney, i alla fall.

Hur som helst.

Såg matchen mellan Gaël Monfils och  (den evige) kvalspelaren Benjamin Becker i Auckland. Monfils övertygade inte alls men tog sig vidare till andra omgången efter en tresetsseger: 6-7(2), 6-3, 6-4.

Spelet klaffade visserligen inte helt och hållet för fransmannen, men däremot drog han ofta på smilbanden. Ett sundhetstecken, efter alla skriverier kring hans långa skadefrånvaro.

Det är i dagsläget helt omöjligt att veta vad Monfils kan åstadkomma eftersom han inte alls hunnit komma i form vare sig fysiskt eller spelmässigt, men att han ser ut att trivas på banan bådar gott.

Matchen mellan Yen-Hsun Lu och Benoit Paire var en ojämn historia, och framför allt mot slutet uppträdde Paire provocerande lojt. När han skulle serva för att hålla sig kvar i matchen vid ställning 5-2 i avgörande set langade han iväg klena stoppbollar och orkade knappt springa. Pinsamt.

6-3, 2-6, 6-2 slutade matchen, hur som haver.

373-rankade Greg Jones stod för dagens skräll, i och med segern över sjätteseedade Jürgen Melzer: 7-6(7), 6-2. 23-åringens första ATP-seger i karriären!

* * *

I Sydney åkte Brisbane-finalisten Grigor Dimitrov ut med huvudet före – förlust mot Fabio Fognini (för övrigt en av tourens mest ojämna spelare) i raka set: 6-3, 6-1. Väldigt svagt efter uppvisningen i Brisbane förra veckan.

Bernard Tomic slog som väntat landsmannen och rivalen Marinko Matosevic: 6-3, 6-4. Tomic är helt enkelt en mycket bättre spelare än Matosevic, och det är skönt att Tomic har fått en så pass bra start på året efter den katastrofala säsongen 2012.

* * *

På damsidan håller Agnieszka Radwanska och Li Na liv i sina förlustfria sviter. Radwanska efter seger över japanska veteranen Kimiko Date-Krumm (6-4, 6-3) och Na efter seger över 81-rankade 22-åringen Ayumi Morita (6-1, 6-0) – Li Na vann matchens åtta sista game och krossen var överstökad på 51 minuter.

Den enda seedade spelaren som åkte på pisk i dag var Caroline Wozniacki, som föll i tre set mot Svetlana Kuznetsova: 7-6(4), 1-6, 6-2. Den tvåfaldiga Grand Slam-vinnaren och forna världstvåan återvände nyligen efter ett sex månader långt skadeuppehåll och var tvungen att spela sig igenom kvalet.

Det är inte utan att man känner ett visst mått av skadeglädje efter Wozniackis ovärdiga behandling av Thomas Johansson (fick i princip läsa i media att han fått sparken som danskans tränare).

* * *

Alla dagens resultat:

För WTA-resultat, klicka här.

Årets första uppdatering av världsrankningen släpptes ju i går, så det måste vi givetvis titta lite närmare på.

15. Milos Raonic: Tappar två placeringar efter förlusten i öppningsmatchen i Brisbane. Tråkig start på säsongen så klart, men tror han har betydligt mer att komma med under året.

31. Marcos Baghdatis: Klättrar tre placeringar tack vare semifinalplatsen i Brisbane. Gillar att se hans hårda slit löna sig. Okej, han har inte tillräckligt hög kapacitet för att fajtas mot giganterna längre, men i och kring topp 20-30 är en värdig tillvar oför cyprioten.

41. Grigor Dimitrov: Nytt personbästa för bulgaren efter Brisbane-finalen mot Andy Murray. 21-åringens första ATP-final. Förhoppningsvis når han fler under året.

55. Roberto Bautista Agut: Säsongsstartens stora överraskning. Slog ut Tomás Berdych i Chennai och tog sig hela vägen till final, där det blev förlust mot Janko Tipsarevic. Succén gav honom en rejäl skjuts, i form av 25 pinnar på världsrankningen.

64. Bernard Tomic: Hade poäng att försvara under förra veckan men valde i stället att spela Hopman Cup: ”Belöningen” blev ett miniras på tolv placeringar.

66. Horacio Zeballos: Vann en Challenger i Sao Paolo på nyårsafton, vilket tar honom 19 pinnhål uppåt på rankningen.

99. Gaël Monfils: Gjorde efterlängtad comeback i Doha, men eftersom han hade en finalplats att försvara från förra året och endast tog sig till kvartsfinal rasar han ytterligare 22 placeringar på rankningen.

ATP TOPP 30:

Brisbane, Doha, Chennai, Shenzhen och WTA:s Auckland är avklarade – under den här veckan upplever vi lugnet före den australiska Grand Slam-stormen i Sydney, Aucklan och Hobart.

Låt oss ta en titt på dessa tre turneringar och vad vi har att vänta oss.

Sydney Internationel
ATP 250, WTA International
Sydney, Australien
Regerande mästare: Jarkko Nieminen, Victoria Azarenka

14-rankade John Isner och 16-rankade Gilles Simon är toppseedade på herrsidan. Därefter kommer 23-rankade Andreas Seppi och 24-rankade Fernando Verdasco i startfältet. En inte överdrivet stjärntät turnering, med andra ord.

Grigor Dimitrov och Bernard Tomic är de spelare jag kommer följa med störst intresse. Lite huvudlöst av Dimitrov att riskera en till lång vecka efter finalen i Brisbane så här tätt inpå Australiska öppna, men kanske är det ett genidrag att fortsätta vässa formen i skarpt läge.

Kan Tomic dra nytta av sin seger över Novak Djokovic i Hopman Cup förra veckan? Om inte annat borde det ha stärkt hans självförtroende, kan tyckas – och dessutom lär han vilja bevisa att han förtjänar en plats i Australiens Davis Cup-lag efter avstängningen i december.

På damsidan är det betydligt stjärntätare: världsfyran Agnieszka Radwanska, världsfemman Angelique Kerber, världssexan Sara Errani, världssjuan Li Na, världsåttan Petra Kvitová, världsnian Samantha Stosur och världstian Caroline Wozniacki innebär att 70 procent av topp 10 finns med i startfältet.

Kvitová och Stosur har visserligen fått tidiga respass; Kvitová blev totalt överkörd av Dominika Cibulkova i går (6-1, 6-1) och Stosur föll i tre set mot 42-rankade Jie Zheng (3-6, 7-6, 6-4).

Radwanska tappade inte ett enda set i Auckland förra veckan men lär få det hetare om öronen här. Svårt ändå att inte hålla henne som favorit givet den goda form hon visade upp förra veckan. Största utmanare blir Kerber, Errani och Li Na (som var i final förra året och vann turneringen 2011).

* * *

Heineken Open
ATP 250
Auckland, Nya Zeeland
Regerande mästare: David Ferrer

David Ferrer, Philipp Kohlschreiber, Tommy Haas och Sam Querrey är toppseedade. Ferrer lär vara gruvligt revanschsugen efter nederlaget mot Nikolaj Davydenko i semifinalen i Doha. Personligen tycker jag kanske att det hade varit bättre om världsfemman ägnat veckan åt att träna sig i form inför Australiska öppna, men själv anser han förmodligen att han behöver hitta sin matchrytm.

Ferrer får givetvis ses som självklar favorit, särskilt med tanke på att han vunnit turneringen tre gånger (2007, 2011, 2012), med Gaël Monfils (om han är frisk och hel) och Querrey som största utmanare (hyfsat enkel lottning för amerikanske servekanonen).

Turneringens tre unga framtidsnamn har alla redan fallit: David Goffin mot Thomaz Bellucci (7-6, 6-2), Martin Klizan mot Xavier Malisse (7-6, 3-6, 6-3) och Jerzy Janowicz i en synnerligen underhållande match mot Brian Baker alldeles nyss (4-6, 7-6, 6-4).

Baker möter antingen 376-rankade hemmaspelaren Daniel King-Turner eller en kvalspelare i nästa omgång. Amerikanen har goda chanser att ta sig en bit i den här turneringen, med andra ord.

I övrigt ska man hålla ett öga på Tommy Haas. Intressant att se hur han följer upp sitt succéartade 2012.

* * *

Hobart International
WTA International
Hobart, Australien
Regerande mästare: Mona Barthel

Inte på långa vägar lika skräckinjagande startfält som i Sydney. 25-rankade Su-Wei Hsieh är toppseedad – och även turneringens mest sevärda spelare. 27-åringen har verkligen gjort raketkarriär på WTA-touren och klättrat från plats 361 på rankningen 2010 till 25 inför Hobart International.

Annars är det 19-åriga Sloane Stephens man ska hålla ett öga på. Slog Storbritanniens stora framtidshopp Laura Robson i raka set i veckans hittills mest prestigefulla möte: 6-4, 7-6(4).

Det är inte ofta jag vaknar och går upp före min ettåriga son, men bjuds det på potentiellt högklassig tennis kan den tidiga morgonstunden faktiskt verkligen ha guld i mund.

Grigor Dimitrov har som bekant imponerat ordentligt under turneringen. Andy Murray har bärgat solida segrar, dock utan att övertyga.

Förutsättningarna för att finalen i Brisbane skulle bli åtminstone en smula rafflande fick således anses goda.

Och det började bra – särskilt för Dimitrov. Han höll sin serve blankt i matchens första game, bröt sedan Murray omgående och skaffade sig en 3-0-ledning efter en drömöppning med resolut offensiv och grym träffsäkerhet.

Murrays fötter hade uppenbarligen inte vaknat och han rådde inte på Dimitrov i matchens sju första game. Men då, vid ställning 5-2 till 48-rankade bulgaren, bestämde sig Murray för att på allvar börja försvara sin titel från i fjol.

Han höll sin serve utan större bekymmer och kunde sedan luta sig tillbaka och se en nervös finaldebutant slå bort sig själv totalt när han servade för setet. När Murray sedan räddade setboll vid ställning 6-5 till Dimitrov kändes det som att världstrean inte bara vridit taktpinnen ur 21-åringens hand utan också passat på att daska den i huvudet på honom.

I tiebreak fortsatte Dimitrov att slå bort sig, medan Murray statuerade exempel på varför han är en av världens bästa spelare – så till den milda grad att han inte bjöd Dimitrov på en enda poäng. 7-6(0) och matchen hade helt glidit ur händerna på bulgaren, inför ögonen på svenske tränaren Mikael Tillström.

Starkt då att kunna samla ihop sig på det sätt han gjorde inför andra set. Murray hade visserligen oftare kontroll över bollduellerna än i inledningen av första set, men Dimitrov lät sig inte skrämmas och höll sig till sin spelplan. När han bröt till 4-3 kändes det som att han börjat få vittring igen – men allt hopp om ett avgörande set grusades redan i nästa game, när Murray tog tillvara på sin chans att bryta tillbaka.

Dimitrov hade sedan inte nerverna som krävs för att hålla sig kvar i matchen i egen serve vid ställning 5-4 till Murray och britten kunde lyfta karriärens 25:e titel.

Det som slog mig när jag tittade på den här matchen var att Dimitrov förbättrat många delar av sitt spel, vilket vi redan är medvetna om: serven, returtagandet (inte världsklass direkt, men betydligt bättre än för något år sedan), rörelseschemat. Men taktiskt, nej där är han fortfarande lika valpig som en 16-årig juniorstjärna.

Ett av Dimitrovs mest effektiva vapen den här morgonen visade sig nämligen vara hans backhandslice, och till viss del även forehandslice. Det är en ruggigt bra slice, som han lyckas få ordentlig fart på och som dessutom har en oförutsägbar, låg studs. Murray hade stora bekymmer med att hantera denna slice och slog ofta bort sig när han försökte.

Tror ni att Dimitrov valde att utnyttja detta vapen när han såg hur Murray brottades med att hitta ett effektivt svar? Tror ni att han försökte sig på att mixa upp sitt spel med denna slice för att störa Murrays matchrytm och skapa frustration och passivitet?

Svaret är nej. Han använde den enbart när han befann sig i ett trängt läge. Som en defensiv yxa, alltså. För att mixa upp sitt spel valde han i stället en smärtsamt ineffektiv stoppboll, som Murray nio gånger av tio hann upp (dessutom ofta med en otagbar passering).

Kanske läste han inte Murrays spel tillräckligt bra, kanske såg han inte hur effektiv slicen var, eller kanske ville han bara spela en mer estetiskt tilltalande tennis. Oavsett vilket visar det prov på stora taktiska brister hos Dimitrov. Inte ett dugg unikt för just Dimitrov, det är väldigt vanligt bland unga spelare. Egentligen bara Bernard Tomic och Alexandr Dolgopolov av de unga talangerna som insett värdet av taktisk slughet.

Grigor Dimitrov är onekligen en fröjd att titta på, han har en blixtrande offensiv med en vacker mjuk sving och makalös enhandsbackhand, och mycket i hans rörelseschema påminner om en viss Roger Federer. Okej, han borde verkligen jobba på sin balans apropå rörelseschemat, men för att kunna nå de riktigt höga höjderna är det tveklöst de strategiska kunskaperna som måste vässas.

För när man möter en så otroligt bollsäker defensiv specialist som Andy Murray, som dessutom har ett spelsinne utöver det vanliga, räcker det sällan med en blixtrande offensiv. Marginalerna är för små och man vinner alldeles för få enkla poäng. Att Murray slog sju servess och Dimitrov bara tre, samt vann 72 procent av sina förstaservar mot Dimitrovs 63 procent, säger ganska mycket om hur tuff en så pass bra returtagare som Murray är att möta för en offensiv spelare som i mångt och mycket förlitar sig på sin serve.

Samtidigt var det här Dimitrovs första ATP-final, så turneringen får på det hela taget betraktas som en enorm framgång för 21-åringen. Hoppas bara att han kan höja sig ytterligare under säsongen, för det är nog inte bara jag som vill se honom blomma ut i sin fulla prakt snart (äntligen!).

En gnutta nervositet, en smula osportslighet, en matsked frustration och en näve kämpaglöd – kryddat med stundtals mästerlig tennis.

Ja, det var en hel del ingredienser i dagens finalsoppa i Doha. Vissa av dem riktigt välsmakande.

Nikolaj Davydenko började bäst, som väntat, och körde mer eller mindre över Richard Gasquet med sina hårda, millimeterprecisa grundslag och offensiva aggressivitet i första set.

Världstian kröp längre och längre bakom baslinjen, precis som David Ferrer i semifinalen. Vad annat kan man göra när en Davydenko som i trans står och matar missil efter missil från andra sidan nätet?

När han dessutom visar prov på sina utsökta defensiva kvaliteter och räddar breakboll vid ställning 5-3 kan man tänka sig hur självförtroendet hos motståndaren bara störtdyker och självdör. Spelar ju ingen roll vad man hittar på – 44-rankade veteranen tycks ha ett svar på allt.

Än mörkare såg det ut för fransmannen när Davydenko fixade ett servegenombrott till 3-2 i andra set efter att själv ha räddat tre breakbollar, och sedan håller sin serve till 4-2.

Hans 43:e vunna servegame på raken i Doha.

Mer än så skulle det inte bli.

För vid ställning 4-3 smyger sig nervositeten in under Davydenkos skinn. Han vet att han bara behöver hålla sin serve två gånger till för att bärga sin 22:a titel i karriären. Han vet också att Gasquet trots utebliven framgång dittills i matchen varit sin ursprungsplan trogen och lyckats förlänga gamen med stabil, om än alldeles för passiv, defensiv.

Det är slitsamt att spela så aggressivt som Davydenko, att ta bollen så extremt tidigt och mata på med slag efter slag, det ena hårdare än det andra. Dessutom rysligt svårt. Marginalerna är otroligt små, och börjar man darra bara lite lite på manschetten så kan hela korthuset rasa.

Det märktes att Davydenko vid sidan av nervositeten dessutom började bli trött, i takt med att duellerna blev längre och längre. När han sedan vann en sanslöst välspelad maratonduell visade sig poängen bli dyrköpt – bensinen var slut, han orkade inte ladda om på så kort tid och blev bruten för första gången i turneringen.

I det oerhört viktiga tiebreak som följde var Gasquet den kyligare och kunde utjämna med 7-4, efter två brända setbollar.

I det här läget hade momentum svängt rejält och det var Gasquet som var den klart hetare av de båda i inledningen av tredje set. Davydenko tvingades rädda två breakbollar redan i sitt första servegame och tog sedan en skadetimeout, som varade i knappt tio minuter.

Aningen osportsligt skulle jag vilja påstå, eftersom det inte syntes några tecken alls på den där ”skadan” när han väl kom ut ur omklädningsrummet. Kändes snarare som ett sätt att få en välbehövlig vilopaus och på så vis kunna hålla sig kvar i gamet och matchen. Skulle inte vara första gången Davydenko gör så, om det nu inte verkligen var en skada han kände av.

Nåväl.

Trots att han kom ut med förnyad energi spelade Davydenko på sparlåga, medan Gasquet bara såg starkare och starkare ut efter varje duell. Världstian lyckades visserligen inte bärga ett servegenombrott i det där första gamet, men tog tillvara på nästa läge och lyckades därefter skaffa sig andrum i form av ett dubbelbreak – och dessutom chansen att själv serva hem titeln vid ställning 5-2.

Den missade han efter svagt servande, förmodligen på grund av nervositet, men bröt sedan ryssen igen och säkrade på så vis sin åttonde buckla i karriären.

Gasquet och hans coach Riccardo Piatti har pratat mycket om världstians förbättrade fysik, att han har legat i stenhård träning under säsongsuppehållet för att öka sin uthållighet. I slutänden kändes det som att det var just uthålligheten som var nyckeln till Gasquets seger – plus den enorma kampviljan, som inte direkt varit hans signum genom åren.

Davydenko var den klart bättre spelaren under matchens två första set. Han dikterade tempot och hade kontroll över i princip hela matchbilden, och pressade tillbaka Gasquet långt bakom baslinjen.

Gasquets hårt toppade och ofta tempofattiga svar på Davydenkos missiler kändes till en början hopplöst ineffektiva, men ju längre matchen led desto mer djup och styrka fick slagen. Det var liksom hans taktik att simma runt där bak i kulisserna, bara hålla bollen i spel så länge som möjligt och låta Davydenko trötta ut och nöta ner sig själv. Briljant, i all sin enkelhet. Lätt att säga i efterhand kanske eftersom det funkade, men att det över huvud taget funkade är imponerande i sig.

Han visade förvisso tecken på frustration vid flera tillfällen, men aldrig mer än att han måste ha varit övertygad om att han kunde gräva sig ur det där underläget.

Med lite hjälp från Davydenko, dock.

För det är trots allt väldigt svårt att inte reflektera över vad som hade hänt om Gasquet inte fixat det där servegenombrottet till 4-4 i andra set. Om Davydenko orkat stå emot pressen och hålla huvudet kallt. Om han inte börjat tänka på hur nära han var att vinna.

För visst var det en mental kollaps och en snöplig förlust, inget snack om saken.

Blir hur som helst oerhört intressant att se vad dessa båda herrar kan åstadkomma i Australiska öppna senare i januari. Om Davydenko viker ner sig så här i en tresetare i en 250-turnering kan han få det förbaskat tufft Down Under, men kan han spela så här bra där så har han goda chanser att sprattla till och göra ett fint Grand Slam-avtryck innan det är dags att lägga av.

Om Gasquets självförtroende höjs ett par snäpp efter den här arbetsinsatsen kan han ställa till med en och annan skräll i Melbourne. Vore onekligen kul om han äntligen bestämt sig för att ta tillvara på sin talang nu.

Under finalens gång meddelades förresten att Gasquet drar sig ur 250-turneringen i Sydney nästa vecka ”av personliga skäl”. Ytterst märkligt. Även landsmannen Jo-Wilfried Tsonga missar turneringen, på grund av en lårskada han ådrog sig under Hopman Cup i går. Synd.

* * *

Serena Williams mosade 36-rankade Anastasia Pavlychenkova i damernas final i Brisbane: 6-2, 6-1. Spektaklet var över på 51 minuter.

Är någon förvånad?

Underbart att se Serena i så grym form inför Australiska öppna, så klart.

* * *

Världsfyran Agnieszka Radwanska bärgade sin elfte titel i karriären efter finalseger över Yanina Wickmayer i Auckland: 6-4, 6-4.

Toppseedade Radwanska gick igenom turneringen utan att tappa set.

* * *

Världssjuan Li Na vann sin sjunde titel i karriären, och blott andra på hemmaplan i Kina, efter en finalrysare mot 28-rankade Klara Zakopalova i Shenzhen: 6-3, 1-6, 7-5.

* * *

Kei Nishikori låg under med 4-6, 0-2 när han valde att bryta semifinalen mot Andy Murray i Brisbane på grund av en knäskada. Troligen samma skada som hämmat honom sedan segern i Japan Open i höstas.

Trist för Nishikori. Hoppas att han får ordning på sin bräckliga kropp snart. Helst lagom till Australiska öppna.

I finalen möter Murray talangen Grigor Dimitrov, som kämpade ner Marcos Baghdatis i tre set: 6-4, 5-7, 7-6(5). Bulgaren slog tolv servess och vann 79 procent av poängen i sin förstaserve. Väldigt imponerande. Hoppas att han inte klappar ihop av pressen i morgon – det är trots allt hans första ATP-final i karriären.

* * *

Janko Tipsarevic lyckades efter lite om och men slå Aljaz Bedene i Chennai: 4-6, 6-2, 6-2. I finalen möter han 80-rankade Roberto Bautista Agut, som slog Benoit Paire i sin semifinal: 3-6, 6-1, 6-4. Spanjorens första ATP-final i karriären.

Har finfint finalfacit på Challenger- och Future-nivå (tolv segrar och bara en förlust). Nio av dem totalt 13 finalerna har dock varit i hemlandet Spanien. Och en ATP-final mot världens nionde högst rankade spelare är jämförelsevis en aning annorlunda…