Milos Raonic tog sig som väntat förbi andra omgången i Toronto Masters, efter seger över 33-rankade Viktor Troicki: 6-3, 6-4.

– Det känns bra. Jag är väldigt stolt över hur jag spelade. Jag gjorde många viktiga saker bra och jag har lite utrymme till förbättring inför nästa match, säger hemmahoppet efter öppningsmatchen.

I nästa match kan Raonic möta OS-guldmedaljören Andy Murray, som spelar mot 97-rankade Flavio Cipolla i kväll.

* * *

Juan Monáco bokförde karriärens 250:e vinst i segermatchen mot Kanadas 104-rankade wild card Vasek Pospisil: 7-5, 6-4. Världstian möter fjolårsfinalisten Mardy Fish i nästa omgång.

* * *

Maratonmannen John Isner behövde återigen (och föga förvånande) ett tiebreak för att slå Pablo Andújar i sin öppningsmatch: 7-6(5), 7-5. Andújar hjälpte dessutom till med ett dubbelfel på Isners breakboll vid ställning 5-5 i andra set och den reslige amerikanen pangade sedan in tre raka ess i egen serve.

Isner har nu totalt 721 servess i år.

Att tvingas till tiebreak mot en spelare som Andújar på hardcourt tycker jag är ett stort svaghetstecken och en av anledningarna till att Isner i nuläget inte är mer än en högst ordinär monsterservare. Andy Murray, med sitt geniala försvarsspel, blir en mardrömsmotståndare i en eventuell kvartsfinal, men det vore även intressant att se hur han hanterar Raonic om det i stället han som står för motståndet.

* * *

Nu 25-rankade Tommy Haas vann veteranmatchen mot David Nalbandian i tre set: 6-2, 6-7(11), 6-3.

16-seedade hemmahoppet Milos Raonic menar att han har en riktigt god chans att åstadkomma någonting stort i Toronto Masters den här veckan.

Raonic spelar sin öppningsmatch mot Viktor Troicki i morgon och kan möta Andy Murray – om han väljer att spela – redan i åttondelsfinalen.

– Det är en stor möjlighet som jag verkligen ser fram emot. Det är här som jag kan göra störst skillnad, inte bara för mig själv och min tennis, utan för kanadensisk tennis, snäppet under en Grand Slam. Det är här verkligen en speciell tävling, säger han.

Novak Djokovic var en av favoriterna till singelguldet i London-OS – men turneringen slutade i tårar för serbiske världstvåan, som lämnade England utan medalj efter förlust mot Juan Martín del Potro i bronsmatchen.

Nu menar tennisstjärnans före detta coach, den serbiske tennisgurun Jelena Gencic, att orsaken till Djokovics svaga insats i OS kan bero på personliga problem som hindrat världstvåan från att fokusera hundraprocentigt på tennisen den senaste tiden.

– Det är väldigt synd att han inte vann en medalj, men jag kan inte säga att jag inte förutsett denna utgång. Även om ingen ville offentliggöra det så fanns det skäl till varför hans uteblivna triumf kunde förutses. Han har definitivt problem, kroppsligt och mentalt, men han har lyckats övervinna liknande problem tidigare när det var som värst för honom. Novak når inte upp till sin högsta nivå och det är upp till hans team att identifiera anledningarna och reda ut dem. Man når inte framgång utan hårt arbete. Han tyngs av personliga problem och nu lider hans tennis av det, säger Gencic till sajten Blic Online.

Gencic vill dock inte specificera vad för typ av problem det kan röra sig om. Hon säger vidare att hon är överraskad av att se sin forne adept ”bli mer utmattad” än sina motståndare:

– Jag läser i tidningen att Novak säger att han ”ska till Toronto, trots allt”. Vad handlar det där ”trots allt” om? Jag känner honom, och jag tror att han inser vilken situation han befinner sig i och att han måste ändra på saker och ting om han vill komma tillbaka på rätt spår. Jag skulle bli orolig eftersom han ofta säger att han är trött. De måste identifiera orsakerna och varför det här händer – om det handlar om hans fysik eller är någonting utanför tennisen som tröttar ut honom.

Jelena Gencic är en före detta tennis- och handbollsspelare, och blev efter karriären tenniscoach. Som sådan har hon upptäckt talanger som Novak Djokovic, Goran Ivanisevic och Monica Seles.

OS-guldmedaljören Andy Murray är på väg till Toronto – men han är osäker på om han verkligen kommer att tävla i pågående Toronto Masters. Murray är andraseedad och ska enligt schemat spela sin öppningsmatch i morgon onsdag.

– Planen är att åka dit och spela. Det är inte optimalt, men tennisen har sina regler och jag kommer definitivt att vara där. Om jag spelar eller inte får vi se, jag måste känna efter hur kroppen mår på tisdag, säger han enligt Tennis.com.

Sedan tidigare har bland andra Roger Federer, Rafael Nadal, David Ferrer och Andy Roddick valt att stå över Masters-turneringen.

Andy Murrays bragdbetonade finalseger i London-OS i söndags har förevigats – som frimärke.

Frimärket, med en bild på guldmedaljören och texten ”Gold Medal Winner – Andy Murray, Tennis, Men’s Singles”, började säljas i Storbritannien dagen efter världsfyrans triumf. Royal Mail har även målat en traditionell röd brevlåda i guld i skottens hemstad Dunblane.

Murrays mamma Judy twittrade om den gyllene brevlådan i går morse: ”Dunblane har en gyllene brevlåda. Och ett helt nytt frimärke. Första klass.”

Röken har knappt hunnit lägga sig, baksmällan precis tagit vid.

När London-OS nu är över för tennisens del går touren in i en ny fas – höstsäsongen, med US Open som monumental höjdpunkt.

Men dessförinnan ska ett gäng andra turneringar avverkas. Först ut är säsongens sjätte Masters-turnering: Canada Masters (eller Canadian Open/Rogers Cup/Toronto Masters).

Avhoppen på herrsidan har varit många och tre topp tio-spelare saknas (världsettan Roger Federer, världstrean Rafael Nadal och världsfemman David Ferrer) samt en hel drös andra spelare på rankningslistans övre region.

Titelförsvararen Novak Djokovic är således förstaseedad, OS-guldmedaljören Andy Murray andraseedad.

Några matcher har redan spelats under kvällen. Värt att nämna bland dem är att Donald Young nu bokfört sin 16:e raka förlust (6-3, 6-7, 0-6 mot Jeremy Chardy). Young är nu alltså bara fem förluster från att tangera Vincent Spadeas gamla rekord från 1999/2000. Wow…

Så här har det sett ut i Masters-sammanhang på herrsidan hittills i år:

Indian Wells: Roger Federer – John Isner 7-6(7), 6-3
Miami: Novak Djokovic – Andy Murray 6-1, 7-6(4)
Monte Carlo: Rafael Nadal – Novak Djokovic 6-3, 6-1
Madrid: Roger Federer – Tomas Berdych 3-6, 7-5, 7-5
Rom: Rafael Nadal – Novak Djokovic 7-5, 6-3

… och så här såg det ut förra året:

Indian Wells: Novak Djokovic – Rafael Nadal 4-6, 6-3, 6-2
Miami: Novak Djokovic – Rafael Nadal 4-6, 6-3, 7-6(4)
Monte Carlo: Rafael Nadal – David Ferrer 6-4, 7-5
Madrid: Novak Djokovic – Rafael Nadal 7-5, 6-4
Rom: Novak Djokovic – Rafael Nadal 6-4, 6-4
Montreal: Novak Djokovic – Mardy Fish 6-2, 3-6, 6-4
Cincinnati: Andy Murray – Novak Djokovic 6-4, 3-0
Shanghai: Andy Murray – David Ferrer 7-5, 6-4
Paris: Roger Federer – Jo-Wilfried Tsonga 6-1, 7-6(3)

Notera att Rogers Cup/Canadian Open spelades i Montreal förra året (turneringen arrangeras vartannat år i Montreal, vartannat år i Toronto – därav det inofficiella namnet ”Canada Masters”).

Ser hur som helst en smula annorlunda ut i år jämfört med förra året. Blir väldigt intressant att se hur Andy Murray – som vann turneringen 2009 och 2010 – presterar efter sitt OS-guld. ”Drömfinal” mellan honom och Djokovic? Nja, skulle kanske inte sätta mina besparingar på det. Vore så klart väldigt kul om någon av spelarna utanför Big Four tog tillfället i akt och klev fram nu när både Federer och Nadal (+ Ferrer) saknas.

På damsidan (WTA Premier 5-turneringen spelas för övrigt i Montreal) är det egentligen bara titelförsvararen och dubbla OS-guldmedaljören Serena Williams som saknas. Blir spännande att se vem som tar kommandot där i hennes frånvaro. Maria Sjarapova? Victoria Azarenka? Angelique Kerber?

Mer om säsongens sjätte Masters-turnering under veckan!

… gick ju faktiskt unge herr Alexandr Dolgopolov och vann sin första 500-titel i karriären, efter finalseger över Tommy Haas (6-7, 6-4, 6-1) i Washington natten till i dag.

Slog bland andra hemmafavoriterna James Blake (7-6, 6-4) och Sam Querrey (6-4, 6-4) på vägen till titelmatchen.

Det var av naturliga skäl ingen skräckinjagande uppställning i denna turnering, men det är likväl en imponerande insats av 23-åringen – som nu vunnit två ATP-titlar (den första i Umag förra året, efter finalseger över Marin Cilic).

Riktigt kul också att segern innebär att Dolgopolov studsar inte mindre än nio hack uppåt på rankningslistan; från 25 till 16 (han har som bäst varit rankad 13).

Dolgopolov är med sitt flacka spel, giftiga slice och stabila defensiv en riktigt intressant spelare. Han har tveklöst topp tio-potential. Hoppas kunna skriva mer om honom, och andra intressanta ynglingar, någon gång inom en snar framtid.

Efter finalförlusten mot Andy Murray i går förklarar Roger Federer hur mycket OS-turneringen och ett guld i den betytt för honom, men säger samtidigt att han känner att han vann silvret – inte förlorade guldet.

– Jag tror att det här var det bästa jag kunde åstadkomma i den här turneringen. Andy var mycket bättre än jag i många aspekter. Det har varit en fantastisk månad för mig, jag vann Wimbledon, blev världsetta igen och jag vann silver. Tyck inte synd om mig. Jag är väldigt väldigt stolt över att ha vunnit silver, säger han.

Och fortsätter:

– Det här var en känslosam turnering från början till slut. Jag hade kunnat förlora i första omgången mot (Alejandro) Falla. Samma sak, uppenbarligen mot (Juan Martín) del Potro. Det känns som att jag vann silvret, inte förlorade (guldet). Så jag är väldigt väldigt glad.

De tuffa matcherna i början av matchen kan ha dränerat honom mentalt, menar han.

– Jag hade tårar i ögonen efter öppningsmatchen. Jag bröt nästan ihop när jag svarade på frågor från media på banan. Det är så mycket det här har betytt för mig. Jag förstod hur nära jag var att förlora. Jag kände precis samma sak i semifinalen. Det kanske var så känslosamt redan att det möjligtvis hindrade mig från att göra mitt absolut bästa.

Samtidigt hyllar han finalkombattanten, och guldmedaljören, Andy Murray.

– Han är redan en fantastisk spelare. Jag tyckte att han spelade väldigt väldigt bra i Wimbledon. Jag var glad över att se att han inte bröt ihop efter Wimbledon-finalen. Det är lätt att komma tillbaka, i bäst av tre och åka ut i kanske tredje omgången redan. Då mår man bara ännu värre. Men han gjorde inte det. Han kom och vann guld. Det är så en mästare hanterar det, säger han.

Det här, mina vänner, var inte bara en historisk uppvisning – utan även Andy Murrays stora genombrott.

Jag kan knappt tro att det är sant.

Sju game på tre set släppte han ifrån sig, världsfyran. Sju game – mot självaste Roger Federer. I en final. I en så otroligt viktig match, där så mycket stod på spel.

Det behövdes inte ens någon OS-frossa från Federers sida för att skotten skulle bärga sin största seger hittills i karriären. Världsettan var inte på något sätt dålig. Han var bara inte i närheten av lika bra som sin motståndare, helt enkelt. Och när han var ”dålig” så var det för att Murray gjorde honom ”dålig”. Visst, Federer gjorde inte sin bästa match i karriären, men samtidigt långt ifrån sin sämsta (till den kategorin kan öppningsmatchen mot Alejandro Falla höra, segern till trots). Att schweizaren bjuder på en hel hög med oprovocerade misstag och felbeslut – särskilt inledningsvis – är högst ordinärt och någonting vi fått lära oss att leva med de senaste åren. Federers storhet ligger ju i att han vinner trots de där misstagen och trots alla tuffa underlägen.

Hemmafavoriten gick som väntat (och precis som i Wimbledon-finalen tidigare i sommar) ut stenhårt i första set och lät inledningen av finalen bli en fortsättning på semifinalen mot Novak Djokovic. Han pressade Federer bakåt i banan och tvingade honom att kämpa för varenda poäng.

Två servegenombrott och 6-2 kändes helt rättvist. Här väntade vi oss en uppryckning från Federer snarlik den i Wimbledon.

Och han försökte.

Till en början testade han att spela mer defensivt – till och med i egen serve. Det funkade inte.

Då började han göra tjurrusningar mot nät. Det funkade ännu sämre.

Slutligen försökte han kruta på i Murrays serve och slugga sig fram till en vändning. Det föll platt och världsfyran plockade andra set till synes busenkelt med 6-1.

Att pokerfacet Roger Federer då visade sin frustration öppet var ett bevis på att Murray styrde matchen och att Federer var rådvill. Vad han än serverade världsfyran kunde han ge sig f-n på att det kom tillbaka – med besked. När till och med lobbar från bakom baslinjen gick in och Murray kunde vända till synes omöjliga underlägen kändes matchen nästan avgjord.

Federer saknade dessutom inte chanser. Han hade inte mindre än nio breakbollar, samtliga i för honom avgörande lägen. Inte en enda av dessa möjligheter lyckades han omsätta i ett servegenombrott. Murray höll huvudet kallt och hade alla marginaler på sin sida, till skillnad från Federer.

Vilket inte var konstigt. När överläget kommer och man lyckas hålla i det, när de viktiga poängen bärgas och de svåra bollarna landar på rätt sida av linjen, när självförtroendet skjuter i höjden, ja då följer turen med som en sorts bieffekt. Det ena föder det andra och är produkten av hårt slit, smarta beslut och taktiskt spel.

Andy Murray hade dessutom inte kunnat få ett bättre avslut på finalen och hela turneringen. Med två raka servess, det vid matchboll mitt på linjen.

Personligen tycker jag faktiskt att den här turneringen i år är större för just Andy Murray att vinna än Wimbledon. Det är OS, en tävling som bara spelas vart fjärde år, och dessutom på hemmaplan. Wimbledon har han gott om tid på sig att vinna. Det här var, kanske, once in a lifetime.

Att det här var Andy Murrays stora genombrott råder det ingen tvekan om. Jag har inte sett Federer så här utskåpad i en final i bäst av fem set sedan Rafael Nadal vann Franska öppna 2008 (6-1, 6-3, 6-0). Att det sker ”i Federers vardagsrum”, Wimbledons Centre Court, gör den här prestationen ännu större och mer betydelsefull.

Vad skönt att vi nu äntligen på riktigt kan prata om en Big Four. Nu slipper vi brasklappen Big Three plus Andy Murray.

Så otroligt välförtjänt.

Personligen känner jag mig lite snuvad på en drömfinal mellan Roger Federer och Novak Djokovic – men att det i stället är Andy Murray som svarar för motståndet när Federer jagar sin efterlängtade guldmedalj gör inte finalen mindre intressant på något sätt.

Jag tycker att Murray är den som genomgående svarat för den mest imponerande prestationen så här långt. Särskilt i semifinalen mot Djokovic, där han i mitt tycke gjorde sin bästa match i år (tillsammans med Wimbledon-kvarten mot David Ferrer).

Spelmässigt har han faktiskt sett starkare ut än Federer, som svajat betänkligt mer än en gång. Det som främst imponerar med världsettan är hur han lyckas krångla sig ur tuffa lägen även när han inte bjuder på sin bästa tennis – gång på gång. Hans lägstanivå är helt enkelt så otroligt hög, och dessutom har han alltid sin fantastiska serve att luta sig mot när vinden blåser åt fel håll.

Vi pratar ofta om spelare som John Isner, Milos Raonic, Sam Querrey, Andy Roddick och till viss del Tomás Berdych och Juan Martín del Potro när superservare kommer på tal – och glömmer bort Federer, som inte har den hårdaste men däremot en av de mest effektiva servarna på ATP-touren. Faktum är att världsettan med sina 88 procent är den sjätte bäste spelaren på att hålla sin serve (på ATP-listan som sträcker sig tillbaka till 1991).

Hans pålitliga serve räddade honom mot del Potro. Kan den rädda honom mot Murray i dagens final?

Andy Murray är en av världens bästa returnerare, så svaret på den frågan är inte självklart. I Wimbledon-finalen tidigare i sommar bröt han Federers serve två gånger, men blev själv bruten fyra. Det räckte till att vinna ett set – men han förlorade som bekant matchen med 3-1.

Om även finalen avgjorts i tre set tror jag att Murray haft en riktigt god chans att bärga guldet. När den nu avgörs i fem set talar givetvis mycket för Federer. Utom en sak: han har, liksom Murray, aldrig tidigare spelat en match om ett OS-guld.

I Grand Slam-sammanhang är han helt överlägsen och har genom sin karriär upplevt flesta tänkbara scenarier, vilket så klart är en stor fördel mot en mindre rutinerad spelare – som Murray. I dag är han själv precis lika orutinerad, och OS-frossan har slagit till i mindre betydelsefulla matcher för världsettan (öppningsmatchen mot Alejandro Falla och gårdagens semi mot Juan Martín del Potro, exempelvis).

– Det är så ovanligt för honom att befinna sig i en position där han försöker åstadkomma någonting nytt eftersom han har uppnått så mycket inom tennisen. Jag hoppas att det kan utjämna saker och ting lite. Det kommer att bli en tuff match. Uppenbarligen måste jag spela fantastisk tennis för att vinna, säger Murray.

Federer själv tar dock fasta på det faktum att han har så enormt stor erfarenhet av stora, betydelsefulla matcher:

– Det kanske är det som har hjälpt mig under åren, att ofta vara i sådana situationer, du vet, att spela för någonting riktigt riktigt stort, spela för rekorden, historieböckerna, stora vinster, titlar, allt det där. Ärligt talar var det kanske just det som höll mig lugn, mer än att faktiskt spela på Wimbledons Centre Court, sade Federer efter den episka semifinalen mot del Potro i fredags.

Om Murray spelar lika bra som mot Djokovic i sin semifinal, inte faller tillbaka i gamla hetlevrade mönster och dessutom utnyttjar publikens stöd, ja då kan han faktiskt vinna den här finalen.

Om Federer å sin sida spelar sin bästa tennis, litar fullt ut på sin erfarenhet och inte låter OS-frossan kuva honom ska det mycket till för att hemmafavoriten ska kunna stoppa honom.

Själv hoppas jag på ett rafflande avgörande i femte set – åt endera håll. Unnar så klart Federer ett OS-guld för lång, trogen och på alla sätt fantastisk tjänst, men kanske ännu mer unnar jag Murray den finaste av medaljer. Så att han äntligen förstår att han kan vinna de betydelsefulla matcherna och de stora titlarna, så länge han inte låter sig själv stå i vägen.

Hur det än slutar i dag (förmodligen i Federers favör om vi nu ska våga oss på att tippa) kommer vi säkerligen att bjudas på en magisk OS-final mellan två av tourens absolut bästa spelare.

* * *

Om inte Novak Djokovic är helt mentalt tömd och bruten efter den tuffa förlusten mot Andy Murray i semifinalen borde han rimligtvis slå Juan Martín del Potro i bronsmatchen. Sett till turneringen som helhet vore det dock mest rättvist om del Potro lämnar London med en medalj.

I vilket fall som helst kommer argentinaren i alla fall att belönas med positionen som världsåtta på rankningslistan. Janko Tipsarevic har i nuläget 3,320 poäng och får 70 för sin plats i åttondelsfinalen – del Potro får som minst 270 poäng och landar då på 3,450 (Janko på 3,390).

Om det nu inte är några poäng från fjolåret som hinner avräknas före måndag, alltså.