Ja, ingen är väl mer värd en plats i WTA-tennisens topp-10 än succéfinalisten (och slutsegraren i dubbeln) Sara Errani? Efter sitt sensationella äventyr i Franska öppna hoppar italienaren inte mindre än 14 hack uppåt på rankingen – och kan nu titulera sig världstia. 25-åringens hittills bästa notering (och bästa Grand Slam-resultat).

Hoppas verkligen att hon kan följa upp succén nu när grussäsongen (nästan) är över. Med sin nya ranking borde hon kunna få en tillräckligt fördelaktig lottning för att kunna ta sig förbi omgång tre, som är hennes hittills bästa resultat i turneringen.

Vi kan också notera att:

• Serena Williams och Samantha Stosur byter plats, efter den förstnämndas praktfiasko i Franska öppna.
• Dominika Cibulkova hoppar upp fyra hack, från 16 till 12.
• Forna världsettan Caroline Wozniacki äntligen lyckats få stopp på sitt farsartade fall, om än i liten skala – från världsnia till världssjua efter Franska öppna.
• Li Na tappar fyra placeringar efter haveriet mot Jaroslava Sjvedova i åttondelsfinalen.

Att Maria Sjarapova blev ny världsetta redan efter segern i semifinalen visste vi redan. Otroligt välförtjänt, efter en grym säsong hittills. Nu hoppas vi att hon kan hålla uppe lågan även framöver.

Det finns ju ingenting så sorgligt som att se en stjärna falla.

Nu har Lleyton Hewitt aldrig varit någon stor personlig favorit, men jag har alltid beundrat hans kampvilja och envishet.

Nu tycker jag dock att det börjar gå lite för långt.

Den 31-årige i dag 205-rankade forne världsettan har för länge sedan passerat sitt bäst före-datum på touren. Förlusten mot 56-rankade Ivo Karlovic, som även han för länge sedan passerat karriärens zenit, i Queen’s Club Championships (Aegon Championships), är ett i raden av bevis på detta dystra faktum.

Att förlusten dessutom kommer på gräs, där Hewitts giftiga returnerande och karakteristiska lobb som en gång varit så effektiva mot grusspecialister (gav honom en Wimbledon-buckla 2002, till exempel), gör saken så klart etter värre.

Vore inte det bästa helt enkelt att lägga av nu, Hewitt?

* * *

Känns som att det även är lite nu eller aldrig för Andy Roddick i London. Forne världsettan fortsätter dala på rankingen och återfinns på undre halvan av topp-50.

32-rankade amerikanen möter 67-rankade Eduoard Roger-Vasselin i sin första match. En ovanligt viktig match för att vara en 250-turnering. Roddicks form har varit allt annat än bra i år (bortsett från en explosion mot Federer i Miami) och har redan en tung uppförsbacke inför Wimbledon.

Minns ni hans lilla utbrott i Shanghai förra året, när han lämnade podiet på en presskonferens efter att ha uppmanat reportern att gå i pension? Reporterns fråga lär upprepas under året om inte hans negativa formkurva vänder snart. Drastiskt.

* * *

En annan spelare att hålla ögonen på i London är så klart Kevin Anderson. Tror inte att 2012 blir året då han får sitt stora genombrott (även om det börjar brinna lite i knutarna nu för 26-åringen), men det är onekligen intressant att iaktta hans form på gräset inför Wimbledon. Unnar verkligen kämpen att ta sig förbi andrarundan i Wimbledon.

* * *

Roger Federer får, som väntat, möta Florian Mayer i sin första match i Gerry Weber Open, efter att tysken slagit 202-rankade amerikanen Tim Smyczek 6-4, 6-4. Blir intressant att se vad 24-rankade Mayer kan ha att sätta emot Federer, som han aldrig lyckats ta ett se av på tre tidigare möten.

* * *

… och nu är ”Fed” ett steg närmare ett nytt möte med fruktade talangen Milos Raonic. Oj, vad jag vill se det mötet. Och det lär vi väl få också? Ze Zhang har visserligen vunnit deras hittills enda möte, i Futures-turneringen Korea F3 2010, men på den här nivån borde inte 217-rankade 21-åringen vara något större hot mot kanadensaren.

Inga dramatiska förändringar på rankingen efter Franska öppna, som ni ser. Gapet mellan Novak Djokovic och Rafael blir lite större, eftersom världsettan i och med sin finalplats inkasserar ett gäng extrapoäng.

Samtidigt tappar Roger Federer mark mot superduon – och Andy Murray mot supertrion. Fortfarande drygt 1 700 poäng ner till världsfemman Jo-Wilfried Tsonga, som har David Ferrer tätt i hasorna.

I övrigt är det kul att se Milos Raonic och Andreas Seppi hoppa upp varsitt hack (22 till 21 respektive 25 till 24).

Återkommer med WTA-rankingen, måste ta en supersen lunch (på grund av det där fiaskot nere i Kiev) och sen röra mig hemåt.

Hörs!

Vi har knappt hunnit torka svetten ur pannan efter en fantastisk turnering på Roland Garros, som slutade med ett brutet svenskt rekord i och med Rafael Nadals sjunde titel.

Samma dag som den dramatiska finalen avgjordes inledde 34-rankade hemmafavoriten Philipp Kohlschreiber jakten på sin andra raka titel i 250-turneringen Gerry Weber Open i tyska Halle med en jämn seger över 163-rankade Dustin Brown: 7-6(4), 7-6(4).

En turnering där nykrönte konungen av Franska öppna tillsammans med världstrean Roger Federer nog får ses som de stora favoriterna (närmast efter på rankingen är för övrigt världssjuan Tomás Berdych).

Gerry Weber Open är en av blott sex grästurneringar på ATP-touren. De andra fem är Aegon Championships i London (pågår nu), Unicef Open i Holland, Aegon International i engelska Eastbourne, Campbell’s Hall of Fame Tennis Championships i amerikanska Newport och, så klart, Wimbledon.

Plus sommar-OS i London, som kommer att spelas på Wimbledons gräs.

Lite fakta om Gerry Weber Open:

• Turneringen har spelats sedan 1993 och är en utomhusturnering med möjlighet till tak vid regn.
• Har plats för cirka 12 000 åskådare på läktaren.
• Roger Federer är meste mästaren med sina fem titlar (2003, 2004, 2005, 2006, 2008).
• Gerry Weber Open är den enda turneringen där Roger Federer förlorat en final mot forne världsettan Lleyton Hewitt (2010, med setsiffrorna 3-6, 7-6, 6-4). Hewitt och Federer har mötts i totalt fyra finaler.
• Två svenskar har vunnit turneringen: Nicklas Kulti 1996 och Thomas Johansson 2001.

Även framtidslöftet Milos Raonic tog sig vidare i sin första omgång efter seger över 144-rankade Philipp Petzschner: 7-5, 7-6(1). Kan möta Federer i en eventuell åttondelsfinal, om han tar sig förbi 217-rankade Ze Zhang. Blir intressant att se Raonics form på gräset inför Wimbledon – men kanske framför allt de tre toppseedade spelarna Nadals, Federers och Berdychs gräsform.

Alla Rafael Nadal-hatare därute (ni är ofantligt många) kommer givetvis att skylla Novak Djokovics förlust på att matchen sköts upp på grund av gårdagens ösregn.

Det är naturligtvis kvalificerat skitsnack.

Under rådande omständigheter är setsiffrorna 6-4, 6-3, 2-6, 7-5 helt rättvisa. Att utgången hade kunnat vablia en helt annan spelar egentligen ingen roll, men låt oss för skoj skull spekulera lite:

• Vad hade hänt om vädret inte förvärrats under matchen i går?
Baserat på hur otroligt stark Nadal varit under hela resan på Roland Garros, och hur överlägsen han var i finalens inledning, vågar jag påstå att han slagit sin nemesis i tre raka set. Djokovic hade svårt att hitta matchrytmen, vilket hade mer att göra med pressen som Nadal satte på honom med sina signifikativa toppspinbollar än att han underpresterade. Djokovic är tveklöst den bäste på touren att hantera Nadals högtstudsande slag, men det kräver enorm precision och fokus. Den biten av världsettans spel var inte helt klockrent i går.

• Vad hade hänt om arrangörerna valt att inte avbryta matchen i början av fjärde set? Då hade Djokovic förmodligen bärgat sin fjärde raka Grand Slam-titel. Det var nästan skrämmande att se hur obekymrat Djokovic sluggade vidare i obarmhärtiga vätan. Ju tyngre bollen och ju lergrötigare banan blev, desto hårdare och mer precisa tycktes världsettans slag bli. Helt makalöst att kunna prestera så bra tennis under så svåra förhållanden. Samtidigt var det närmast sorgligt att se hur extremt avväpnad Nadal blev när han tvingades ta i med varenda fiber i sin 185 centimeter långa kropp för att över huvud taget kunna slå igenom. Utan sin sjukt höga toppspin var Nadal närmast chanslös. En uppenbar brist som spanjoren måste åtgärda för att kunna fortsätta utmana Djokovic i Grand Slam-racet.

Det är omöjligt att komma i från att Nadals svaga avslutning i går (åtta förlorade game på raken är under all kritik) och efterföljande matchavbrott är smolk i bägaren för grusmonstret, som fram till finalen krossat allt motstånd.

Det lilla smolket kan dock inte ta ifrån Nadal den slutgiltiga segern – som gör att Rafael Nadal äntligen slagit det där gamla rekordet som skulle ha slagits redan förra året, om det inte varit för en viss Robin Söderling i åttondelsfinalen 2009.

Kritiken mot att Nadal gnällde på domaren i slutet av tredje och inledningen av fjärde set i går kväll är helt obefogad. Varför skulle han inte gnälla? Han missgynnades oerhört av vädret, men det var inte grundorsaken till hans klagomål: om detta inte varit en hett efterlängtad final hade arrangörerna tveklöst valt att avbryta matchen betydligt tidigare.

Det örat lyssnar säkert inte Nadal-hatarna (och Djokovic-älskarna) på.

Men vad gör väl det, en dag som denna?

Hattan av för Rafael Nadal, en värdig vinnare av Franska öppna 2012. Och hatten av för hans motståndare, en värdig finalist och överlägsen världsetta.

Vilken helt galen superfinal vi bjudits på hittills.

Tyvärr av helt fel anledningar, dock.

Det tunga regnet som legat som ett vått täcke över hela matchen gjorde till slut vad regn gör bäst: saboterar. (Ja, i alla fall om man snackar utomhussport – det här är ju trots allt inte en blogg om pelargoner.)

För mig ter det sig helt obegripligt att matchen inte avbröts tidigare än efter ett helt frustrerande set.

Och detta säger jag inte bara för att jag tippat Rafael Nadal, som missgynnats oerhört av det dåliga vädret, som segrare – utan för att underhållningsvärdet har sjunkit i takt med att regndropparna duggat tätare.

Nadal såg ordentligt uppgiven och frustrerad ut efter de åtta raka gameförlusterna. Och inte är väl det så konstigt? Den på Roland Garros annars så självsäkre spanjoren fick knappt någonting alls att stämma i det där ödesdigra tredje setet.

Det ska absolut inte användas som en bortförklaring. Novak Djokovic bevisar återigen att han på många plan är en betydligt mer komplett spelare än Nadal i och med att han till synes obekymrat anpassar sig efter rådande väderförhållanden (precis som i den blåsiga tillställningen mot Roger Federer i semifinalen).

Men det vore väl själva f-n om en lerig bana och bollar tunga som bly skulle hindra Nadal från att prestera sin bästa tennis i en så ofantligt viktig match. Djokovic skulle tveklöst vara en värdig vinnare ändå om han lyckades vända matchen – men det skulle bli en bitterljuv seger, och han skulle förmodligen inte kunna skaka av sig känslan av att en seger under bättre förhållanden hade varit en värdigare vinst.

Tills han lyckas göra om bedriften på ett soligt Roland Garros om ett år eller två, förstås.

Djokovic gynnades av det första uppehållet. Återstår att se om det blir Nadal som gynnas av det andra. Men en sak är alldeles bombsäker – det gynnar oss nagelbitande tennisälskare framför tv:n.

Enda förklaringen till att matchen inte avbröts tidigare är väl egentligen att det rör sig om en så hett efterlängtad final. Hade det här varit en match av mindre betydelse är jag övertygad om att den inte hade återupptagits efter det regntyngda andra setet, utan skjutits upp till i morgon.

Nu får vi be till vädergudarna att de inte fortsätter förstöra vår superfinal.

En final som saknar motstycke mellan tourens två kolossalt överlägsna spelare.

Ja, så känns ju den här finalen i Franska öppna – som på ett eller annat sätt kommer att gå till historien.

• Om Novak Djokovic dribblar pennan ur händerna på gruskungen kommer han att skriva ett modernt tenniskapitel som den förste att vinna fyra raka Grand Slam sedan Rod Laver 1969.

• Om Rafael Nadal vägrar släppa den ifrån sig kommer han att klottra över Björn Borgs gamla rekord från 1981 – och rista in sitt eget namn som den förste spelaren någonsin att vinna sju titlar på Roland Garros.

Det är så nervdallrande att man baxnar.

Tills man nyktrar till en aning och inser att finalen i princip redan är avgjord.

För hur ska Djokovic kunna stoppa Nadal. Hur ska någon kunna stoppa Nadal i dagsläget?

Jo okej, vi vet hur Djokovic måste spela för att rubba Nadals matchrytm: Tunga backhandcrossar, aggressivt spel högt upp i banan, rappa returer, solid serve, hård press och blablabla. Men för att lyckas måste han inte bara få ordning på taktiken – han måste dessutom utföra den på ett sätt som snuddar vid total perfektion.

Monaco har försökt. Han blev totalt överkörd.

Almagro har försökt. Han orkade i ett set, sen föll han platt som en pannkaka.

Ferrer har försökt. Han bjöd på sin livs tennis – men stal i slutänden bara fem set av grusmonstret.

Lägg därtill att Djokovic aldrig lyckats vinna ett set mot Nadal på Roland Garros, på tre försök (det senaste 2008) – och du förstår hur omöjlig uppgiften ter sig för den serbiske världsettan.

Om någon ska lyckas är det dock han. Det bevisade han inte minst i Madrid och Rom förra året – och i tre efterföljande Grand Slam-finaler (Wimbledon 2011, US Open 2011, Australiska öppna 2012).

Har dock oerhört svårt att se att han ska lyckas med det konststycket.

Mitt tips: 3-0 i set till Nadal. 3-1 om Djokovic lyckas plocka första eller andra.

Tänker inte göra det till en vana att skriva om fotboll i bloggen, men så här dagen efter Danmarks ”skräll” mot Holland i EM kan jag inte låta bli att skryta och skrocka förnöjt.

Jag skriver ”skräll” eftersom jag redan före helgen svassade runt på redaktionen och skanderade: ”Holland torskar mot Danmark! Bara att börja betta och vänta på att kosingen ska trilla in!”

Mina kollegor skrattade givetvis åt mitt helgalna tips. Och jag kan knappast klandra dem – varför lyssna på en sjövild tennisbloggare när det finns gott om fotbollsexperter i huset?

Men deras tvivel gör ju bara min seger desto mer njutbar. För visst är det bra skönt när historien ger en rätt?

Nu fick jag tyvärr inte helt rätt, eftersom Danmark ”bara” gjorde ett mål (jag tippade att de skulle vinna med 2-0) – men det är ju en världslig sak i det här sammanhanget.

Vill ni veta hur det går för Sverige? Så här:

Sverige slår Ukraina (2-0 eller 3-0)
England slår Sverige (2-1)
Sverige slår Frankrike (2-1 eller 3-2)
Kvartsfinal: Kroatien slår Sverige (1-0 eller 2-1)

• Dessutom tror jag att Holland åker ur redan i gruppspelet. Danmark vinner ”dödens grupp” på sju poäng. Tyskland tvåa med fyra poäng, som Holland. Tyskland vidare på bättre målskillnad. Portugal dödar Hollands hopp med ett sent kvitteringsmål.

• Italien slutar sist i sin grupp. Spanien etta. Kroatien tvåa.

Vad jag baserar tipsen på? En fiktiv turnering i Fifa 12 till Xbox 360. Så jag kan ju alltid skylla på det om allt skiter sig. Samt det faktum att jag har bättre koll på gula bollar och nät som placeras i mitten av planen.

Det här med att himlen ska gråta så fort Rafael Nadal och Novak Djokovic möts i en final… Förvisso effektfullt, för att riktigt understryka den dramatiska nerven, men framför allt är det bara enerverande att behöva vänta på det där rafflande avgörandet.

I Rom tvingades arrangörerna skjuta upp deras stekheta möte på grund av regn – och nu ser det ut som att det upprepar sig i Paris.

– Det kan regna från morgon till tidig eftermiddag under söndagen. Vi är redo att skjuta upp matchen till måndag, det är en möjlighet som vi inte har räknat bort. I så fall kommer matchen att spelas under tidig eftermiddag (i morgon), säger turneringens direktör Gilbert Ysern.

Sist en final i Franska öppna inte spelades på en söndag var 1973, då finalen blev uppskjuten till nästkommande tisdag. Den gången vann andraseedade favoriten Ilie Nastase mot Nikola Pilic i tre raka set.

Phew.

Det var en otroligt hektisk dag på jobbet, minst sagt. Hann dock följa och se klart matchen mellan Maria Sjarapova och Sara Errani innan det var dags att gå hem och underhålla/mata/natta gladlynt bebis.

Sjarapova såg riktigt bekväm ut på finalgruset, och om hon kände den minsta nervositet dolde hon den väldigt bra. Errani var något mer darrig i sin första Grand Slam-final någonsin.

Efter att Sjarapova totaldominerat inledningen av första set tycker jag ändå att Errani ryckte upp sig och började leta efter verktyg att låsa upp ryska världsettans ogenomträngliga försvar (och skydda sig mot hennes rysligt effektiva offensiv).

Om det var rörande att se italienska finaldebutantens envisa försök att rubba matchrytmen var det desto mer imponerande att bevittna Sjarapovas stenhårda raka backhand, som gav henne otaliga poäng i Erranis serve, resoluta forehand och solida serve.

Sjarapova behövde egentligen aldrig justera sin taktik (som liksom alltid gick ut på att slå hårdare och vara allmänt aggressivare än sin motståndare) eftersom Errani hade så rysligt svårt att hitta de där små öppningarna i ryskans spel.

Enda gången Sjarapova såg lite svajig ut var när Errani tvingade fram långa bolldueller, då hon ibland tappade tålamodet och dundrade bollen i nät. Problemet för Errani var att hon inte mäktade med att pressa Sjarapova så hårt att hon blev frustrerad.

Setsiffrorna 6-3, 6-2 känns således helt rättvisa, även om jag på förhand trodde att Errani skulle kunna norpa ett set. Sjarapova var helt enkelt alldeles för överlägsen i dag.

En värdig vinnare av Franska öppna – och en värdig ny världsetta på WTA-touren.

Vamos Maria!