Saker jag hellre skulle göra än jobba just nu:

Åka buss

Äta korv bland skrikande småbarn på IKEA

Titta på när andra tränar

Peta bort flagnande nagellack med tandpetare

Operera tonsillerna

Det är dagen efter. Allting är över. Melodifestivalen, Ålandshelgen. Jag känner mig helt uttömd. Vi går till Hesburger och jag beställer glass. Jag har verkligen svårt att inse att snabbmatskedjornas mjukglass inte är mjukglass på riktigt utan bara en kall vit massa. Vid bordet framför mig sitter en mamma med sina två blonda barn. Mamman är gravt överviktig och framför sig på bordet har hon en kycklingsallad i plastlåda. Och extra currymajo. Och pommes frites. Och en fet cola. Hon tog ”det nyttiga alternativet”. Hennes barn äter burgare och hon kastar trånande blickar när barnen tuggar på sitt. Den där mamman alltså, hon har råttfärgat slitet stripigt hår, hennes ansikte saknar all form av lyster, ögonen är tomma, hon har klätt sig i en hur många XL som helst-t-shirt för att dölja sig. Jag mår dåligt av att se henne. Se hur hon klämmer omsorgsfullt på majonäspåsen och slickar upp det som hon råkar söla på fingarna. Jag har ingen aning om vem den här människan är, hon kanske är den lyckligaste kvinnan på jorden, men det mesta tyder på motsatsen.

Jag känner mig så rädd. Livrädd för att det en dag kan vara jag som är hon.

Så här ser armen ut efter praktsnubblet i går. Det är något väldigt Christer Petterssonskt över att vara uppskrapad på det här viset. Fyllhundsaktigt. Man kan tänka sig att jag välte ner från parkbänken jag sov på i natt, landade på underarmen och vaknade med lite grus och en fimp fastklibbade på min rödmosiga kind och började hötta och muttra ilsket och cigghest mot idioten som knuffade ner mig trots att jag egentligen är alldeles ensam på ett öde torg.

Jag ramlade i går. Stod och pratade med min före detta kollega/vän/mentor Anna när Kristoffer kom för att hämta upp oss och jag tog tag i Annas arm för att inte halka och jag hinner knappt ta ett kilklackssteg fram på den glashala isen innan vi lyckas dra ner varandra. Så ligger man där och stirrar upp i natthimlen. Det är något så otroligt förnedrande med att ramla. Man har absolut ingen värdighet när man ligger där med uppskrapade armbågar och kravlar. Du kan vara hur jävla cool som helst, du kan ha en 5000-lappsjacka, beskrivas som ”sval”, jobba med något hippt, känna Gry Forssell, vara följd av Fredrik Wikingsson på twitter och ha en kille som ser ut random snubbe med markerade käkben ur en reklam från Axe, men när man väl ligger på marken och desperat försöker klösa sig upp så är man fan inte särskilt mycket att hänga i julgranen.

För några vintrar sedan levde jag ett väldigt deppigt liv. Min före detta kille hade under hösten kastat ut mig med buller och bång och jag tillbringade vardagskvällarna med att titta på ”2 1/2 män” och tröståt vispad grädde tills jag mådde illa. Den vintern alltså.

Jag tror jag halkade över 20 gånger.

När jag dricker alkohol så kommer jag förr eller senare till en gräns där jag kan dricka hur mycket som helst. Jag kan hälla i mig vitt vin med tratt! Jag vill bara ha mer och mer och det spelar ingen roll att jag inte vanligtvis dricker avslagen pissig mellanöl eller att jag hatar campari, jag pinar i mig ändå för kroppen skriker efter ett konstant intag. I det här stadiet finns det inte några konsekveser, jag tänker bara ALKOHOL, jag rör mig tvångsmässigt mot närmaste spritkälla.

Det är efter den här gränsen har överskridits som jag gör märkliga saker, för några år sedan frågade jag till exempel en min chef om han ville hångla med mig. Han ba ”eh vänta jag ska bara ringa och skilja mig först?”, nej ärligt så sa han bara nej och snubblade in i en taxi.

Hur som helst, i går stod jag på ett uteställe på Åland och kände att jag var där, vid gränsen. Min första tanke var att gå till baren och beställa mer, men för första gången ifrågasatte jag mitt begär. Jag stod emot! Det var kämpigt men jag klarade det!

Värt att fira med en fylla i kväll tror jag bestämt.

I morse var jag med i Vakna med the voice och snackade om Orup. Han är en vackert sliten man. Som en läderväska som bara blir snyggare med åren. Jag har alltid varit förtjust i äldre män, men nu vette fan, det känns som att det börjar gå lite överstyr. Plötsligt har jag börjat sukta efter 50-plussare (så kallade FILF:ar). Äcklas lite av mig själv ändå, samtidigt som jag inte kan låta bli att undra hur det vore med…

Orup.

Frank Andersson.

Dolph Lundgren.

Lasse Brandeby.

(Okej, nu skämtar jag).

Eftersom jag är en skrattretande urusel fotograf har jag snott Ålandsbilderna från: Bild 1-2 Liz Lindvall, 2-3 Mona Sedghi, 4 Petter Ekman.

I helgen åker jag alltså hem till Åland. Jag saknar ön mest hela tiden. Bästa stället att bli full på. Det finns så mycket fina människor där, så många jag har hånglat med, bråkat med, älskat, hatat, gråtit med, skrattat med.

För min del kan Stockholm fara åt helvete i jämförelse.

Min kille Kristoffer lämnar mig. Ursäkta att jag upprepar skiten, men det är svårt för mig att ta in. Nu har han till och med spikat datumet för när han drar. Den 28 mars. Det känns förjävligt så klart. Egentligen vill jag kasta mig ner på marken, skrika av sorg, snorhulka och eventuellt börja med kokain men jag hinner verkligen inte! (En av fördelarna med att vara reporter). Hur som helst, i går när jag kom hem låg den här t-shirten på sängen.

Det är en tröstpresent. Någon slags märklig avskedsgåva.

En plojt-shirt som han fått av sina vänner men som krympt i tvätten – en bild på honom med hans smeknamn ”Stubio” och texten ”This cowboy sure knows how to ride”.

Eh, tack?

Det här med att jag bedriver en Big brother-blogg?

Gurkan i ”Big Brother”, man måste bara älska honom. Vill ligga med honom, äh skojar men gärna ha en relation utan sex som Tina Thörner och hennes danstossa. Ligga skavfötters alternativt hög- och lågsäng. För en stund sedan sa Gurkan ”man vill bara äta och äta”. Alltså jag känner igen den känslan. Just nu skulle jag utan problem kunna duka upp en kaloribuffé av:

Semlor, blåbärsmuffins, fransk chokladtårta, oändligt mycket skumgodis, marängsviss (vad är det med människor som skriver ”swisch”?) biskvier, biopopcorn och lite kolasås ringlad över härligheten.

Är ingen kött och potatis-tjej direkt.

Sa jag att jag haft en pissig dag?