Jag ska göra en affär.
Egentligen är det ju ett skämt, jag kan inte sånt. Jag hör om folk som prutar när de köper fatöl och andra som i cykelbutiken i princip får en extra mountainbike kastade efter sig. Det finns tydligen folk som knappt hinner innanför dörrarna i en tv-affär innan någon försäljare flåsskriker att varenda en liten prislapp ”går att diskutera”.
Något liknande har aldrig hänt mig.
Nu handlar det om att jag ska byta gym och jag vill ha en bra deal. Återigen hör jag om folk som fått 167 månader till priset av en, gratis solarium resten av livet och kanske en oljeinsmord muskulös man som bär ens handduk under gympasset. Jag klampar in på det nya dyra gymmet med en inbillad säkerhet som bara en person som nyss googlat ”att pruta på gym” kan vara uppfylld av.
Sedan går det som det går. Försäljarsnubben i noppig kavaj berättar att det var en himla TUR att jag klampade in just i dag för i dag har de DET BÄSTA ERBJUDANDET NÅGONSIN, den gubben som någon gång i tiden startade det här gymmet skulle vråla av ångest i graven om han visste hur billigt det har blivit, säger han inte riktigt, men typ. Och sisådär sju åtta minuter senare sitter och jag skriver under ett kontrakt och tar i hand och får en nylonväska och tackar för kaffet. Hur kan jag vika mig, hur kan jag vara så här usel när jag verkligen har BESTÄMT MIG för att vara bra?
Och en bonusfråga: Hur kan en nylonväska vara så förbannat ful?