Fatta att jag en gång gått fram till brottarlegendaren Frank Andersson och sångerskan Jessica Andersson med den här bilden och bara ” hej skulle ni kunna göra den här posen framför kameran?”.

I morgon ska jag på bröllop. Och det vet man ju vad bröllop innebär=att börja dricka tidigt på dagen. Och det vet ju alla vad det i sin tur innebär, att man står packad och svajar på något ”rökområde” och försöker dra i sig en felvänd cigg redan vid halv sju. Älskar verkligen bröllop.

Har dessutom bara packat ner en beige klänning. Så slog jag upp uppslaget ”Så gör du succé på bröllopsfesten” i Aftonbladet i morse. Olika do and dont’s var listade och där fick jag veta att MAN BRINNER I HELVETET OM MAN HAR PÅ SIG EN VIT ELLER BEIGE KLÄNNING FÖR MAN SKA FAN INTE KONKURRERA MED BRUDEN.

Jaha. Kommer väl inte bli insläppt? Får stryka omkring i nåra buskar. Eller: ta på mig blå regnponcho á la folkparksfest.

Hur som helst. På lunchen ojade jag mig för att jag INTE får bli för full. Älskar lunchsällskapets tips:

Drick inte

Fixa antabus

Ha ”vakter”

Alltså ursäkta att jag låter spirituell nu men herregud vad jag kan få KONTAKT med mina känslor ibland.

Är rätt så avtrubbad till vardags, eller ”kall” som Malin säger, så det är ju rätt uppfriskande att veta att man faktiskt har en själ osv.

De här stunderna då. De är så jävla fina. Som när man (till exempel) sitter på en uteservering, det är sommarkväll, vinet smakar lite lite blommigt (älskar den beskrivningen, låter som något en gammal farbror skulle säga) och man skrattar och pratar och när man tittar sig omkring är man omgiven av fina roliga människor. Alltså man vet ju att de är där men man SER dem helt plötsligt på ett annat sätt mmmkey.

Eller när man träffar någon och säg att han sitter i fönstret och röker och pratar om något rätt så meningslöst men ändå roligt och man får tårar i ögonen för att det är en så jävla underbar människa som sitter exakt där bara några centimeter ifrån en och man vill bara trycka exakt den stunden och känslan på repeat så den varar för alltid, men det kan man ju inte så i stället får man krama om och försöka förklara men det går ju ändå aldrig att få ord på just den där känslan. För det krävs en skrivmaskin och typ tio dygns ensamhet och det har man ju inte riktigt tid med va.

Eh ja. Det var det om det.

Ibland inbillar jag mig att jag kanske inte är så jävla tråkig ändå. Jag går ju ändå ut rätt ofta och så. Även om jag kanske mest står och suckar, skrapar i marken och vill hem efter två glas MEN ÄNDÅ!

Så får jag det här smset av en kompis.

”Jaha. Då har man haft en trekant då. Fint!”

Vill ändå påpeka, i det här sammanhanget, att det var onsdag i går. Själv stod jag och smygfotade Färjan-Håkan och tyckte det är ”lite galet”.

Trekant på onsdagar är ”lite galet”. Fota Färjan-Håkan är inte det.

På tal om det. Älskar att jag har en vän som avfärdar trekanter som ”svennigt”. Haha. Typ, svenniga saker:

Foppatofflor

Melodifestivalen

Ikeakonst

Att gilla Oskar Linnros

Fredagsmys

Att ha trekant

Livet bara pågår.

Köpte smink för tusen spänn på Åhléns i går. I kassan stod en finsk lång cruella de vil-kvinna som talade hackig svenska. Man bara: är det utbildningsradio det här eller? Nä, tyckte synd om henne och sa något ord på finska. Då gick hon igång som fan. Fick jag stå där i fem minuter och nicka när hon kräktes över hur jävligt det är i Stockholm. Herregud. Det blev kö bakom mig men hon bara fortsatte mala. Smet därifrån när det började bli kravaller. Insåg på tunnelbanan att jag glömt sminket i kassan. Orkade egentligen inte vända om i rädsla att bli fast med cruella de vil igen. Gjorde det i alla fall. Inte värt att vaska sminket.

Sen serverades det camparijuice hemma hos Cornelia och Christoffer. Jonas dök upp och hade som vanligt någon sinnessjuk matrelaterad story på lager. Den här gången hade han varit på finrestaurang och ätit fiskläpp (???) Efter det började folk diskutera porrfilm av hemlösa kissande bulgarer. Då gick jag.

Åkte till uteställe. Min kompis spelade skivor. Färjan-Håkan var där. Min kompis (hon är också journalist) går fram till honom och säger (obs! skämtsamt):

– Håkan, nu måste du hålla dig skärpt i kväll för jag ser allt du gör, minsta snedsteg och jag skriver om det.

Han: – Men det är inga konstigheter, jag har redan Se&Hör här som följer mig i kväll (pekar på fotograf+reporter).

Det livet alltså.

Återpublicerar här ett inlägg från Malins blogg 2006. Det är inget hån eller så, bara ett bevis på att tiderna förändras.

Ok, det är ett hån.

”I går var det invasion kring Stureplan – fredag mitt i veckan i kombination med att folk fått lön gjorde alla ställen överbefolkade. Började kvällen vid 21.30 på Dry Lakefesten på Utecompagniet. Lilla My och jag drack alkoholfria drinkar och mumsade munsbitar av lax, kräftor och ostron. Såg några Paradise Hotel-deltagare. Vi fick nog efter ett tag och begav oss till Riche där det kändes som om det var ca 10 000 personer. Trångt var bara förnamnet. Såg en ensam kvinna ute som såg ut som en afrikansk version av Nanne Grönvall. Lilla My och jag tyckte synd om henne för hon verkade inte ha några vänner. Sen slocknade Nanne-look-a-liken. F. Virtanen gav mig och Lilla My en exklusiv minisolosångskonsert. Mycket uppskattat. Sedan gled Hasse Aro förbi. Vi spottade ett skägg-indie-killgäng som vi belåtet kikade på. De verkade inte ens en gång en smula intresserade. Lilla My trodde att folk kollade på henne för att hon såg ut som en transvestit. Jag menade att det var för att hon var urtjusig.

Lillasyster ringde och meddelade att hon och hennes entourage skulle till O-baren så vi lämnade det trånga Riche, köpte cola light hos korvgubbe och drog till O-baren vi med. Där var det folk man vill träffa och likaså vissa man inte ville träffa lika gärna. Dansade till Broder Daniel och Johnny Cash med snyggaste rock-kill-gänget. Mitt horoskop stämde inte för jag träffade alltså inte en ny förälskelse varken i tisdags eller igår. Typiskt.

Efter O-baren stängde köpte Lilla My och jag tre cookies för 20 kronor på 7eleven och tog t-banan hem med Lillasyster. Skrattade gott åt en kille som snubblade på vägen hem.”

ÅH! Kom nyss och tänka på när jag var 17 eller något. Jobbade på Ålandstidningen tillsammans med en äldre tjej från Stockholm. Hon nätdejtade. Jag tyckte det verkade lite konstigt. Men det var inte konstigt det var NORMALT, sa hon. ALLA gjorde det i Stockholm. Man träffade inte någon på naturlig väg längre, sa hon. Man fick gå på någon grynig bild och sedan träffas på ”öppen plats” och sen blev det ju oftast inte så mycket med den saken men hon kunde ändå rabbla upp några exempel på några stackare som faktiskt blivit IHOP.

Fatta vad jag aldrig ville flytta till Stockholm.

”Jag frågade min pappa om han tyckte att jag behövde rehab. Han sa nej, men att jag kunde försöka ändå. Så jag försökte, i 15 minuter. Jag gick in, sa hej och förklarade att jag drack för att jag var kär och hade förstört en relation. Sedan gick jag därifrån”.

I lördags ringde min moster Soffi och skrek. Hon stod på Kungsgatan och det var ett jävla liv i bakgrunden.

– Jag ska gå till en Afrikaaffär och så ska jag gå på gallerier på Hornsgatan, sa hon.

Så vi slog följe till ”Just Africa” där hon for omkring längs väggarna och drog i olikfärgade batiktygsjok.

– Jag är Afrikafrälst, är inte du det? frågade hon.

– Det kan jag inte påstå, mumlade jag.

Sedan spände hon ögonen i en illgrön cykelkorg som hon slog till på. Den ska hon ha på sin gröna cykel som hon trampar omkring med i Godby på Åland när hon inte permanentar tanter i frisörsalongen som hon har i källaren.

Eller när hon inte läser min blogg, för det gör hon.

– Du ska inte festa så mycket, säger hon om den saken.

Sedan ville hon köpa ett kort också.

– Det måste vara en giraff på, sa hon bestämt och då var det bara för expediten springa och rota i gömmorna.

Hon är så härlig Soffi.

Nyhetsflödet har ju varit ett riktigt elände på sistone. När allting är som värst, då får man greppa efter små tillfällen när det glimrar till:

Som att Babben Larsson berättar om att hon blev gravid – med en skotsk oljeborrare. SKOTSK! OLJEBORRARE!

Som nyheten om att Kikki Danielsson ska flytta från Bollnäs för att hon ”kvävs” där. Hon uttrycker sig så dramatiskt Kikki, målar med den stora penseln. Nu ska hon ”prova utanför Gävle i stället”. Man hoppas ju att hon trivs där. Och att hon träffar nån som hon kan dela tillvaron med. Det finns ingen jag unnar att träffa någon så mycket som Kikki. Man vill ju att hon ska ha någon som hon kan eftermiddagsfika med, bara tanken på att Kikki sitter vid ett plastmöblemang vid sin uteplats och petar i sig ett wienerbröd för sig själv SKÄR i hjärtat. Hon ska ha någon som rufsar henne i håret när hon har sagt något skojigt, någon som säger ”ja du är minsann duktig du” när hon varit ute på gårn och dragit upp maskrosor, någon som ger henne fotmassage framför Doobidoo.

Ulrik Munther. Han är ju så himla rar.