Det är så lätt att bli bitter.

Jag gjorde en deal med mig själv om att inte bli det. Jag vill tro på livslång kärlek och att det finns en för alla osv. Men det är inte så JÄVLA enkelt när två förhållanden gått åt helvete på ett år! TVÅ!

Jag kan hålla mig för skratt, om man säger så.

Jag har alltid tyckt att det är så himla fint med folk som hittar varandra när de är unga. Typ kring 18-20 och lever med varandra i resten av livet, växer ihop, skapar tryggheten jag aldrig fick. Ett stillsamt hem. Aldrig hårda ord. Kramar och respekt för varandra. Sovmornar och långa promenader i solskenet. Stort kök och långa diskussioner om allt och inget. Jag ville så otroligt gärna ha det. Nu blev det – uppenbarligen – inte så för mig, jag måste ta in det, det blev inte när jag var 20, men jag hinner. Bara jag inte blir bitter.

Jag får fan inte tillåta mig själv att gapa:

– Jag är så trött på män.

– Relationer? De går ju ändå åt helvete.

– Kärlek är ett luftslott.

Men det är inte det lättaste.

För tillfället får jag stoppa mig själv flera gånger varje dag.