I går var jag på min lillebrors 18-årsfest och blev uppvaktad på nästintill filmiskt manér av en finlandssvensk gymnasiekille med bomberjacka. När det hände som var jag mest irriterad och sjasade bort honom, men när jag nu satt på bussen tillbaka till Stockholm så slog det mig hur himla fint det var, ändå.

Han kom och satte sig bredvid och frågade tusen frågor om mig och när jag försökte fråga någonting om honom svarade han bara ”det är inte intressant, vi pratar om dig nu”. Sedan fick han syn på min mamma och hade en lång utläggning om ”om du ens blir hälften så vacker när du blir äldre…”. Resten av kvällen, fyra fem timmar, fanns han överallt. Gick jag ut genom en dörr så stod han där utanför och väntade. Gick jag in genom en dörr stod han där och log. Redo med tio komplimanger eller en tändare eller vad jag nu kunde tänkas behöva för stunden.

Eftersom jag var, på gränsen till överdrivet, avvisande under kvällen kunde man ju tro att han skulle ge upp och ta sig an någon annan i stället. Det gjorde han inte, utan han kom fram precis före han skulle åka hem. La händerna på mina axlar, tittade mig stint i ögonen och sa:

– Tack för att jag fick vistas i samma lokal som dig i kväll.

Alltså?

Egentligen borde man släppa allt man har för händerna, Aftonbladet, Stockholm och hela köret och bara dela sitt liv med honom.