Så var det den här skiten med Micke Nyqvist igen.

Han har ju NÅGOT. En gång när jag höll på att tvätta fönstren och han stegade förbi på gatan blev jag så till mig att jag höll på att ramla ut. Det hade inte hänt om det hade varit Eric Gadd, direkt.

Så tänker jag – när det kommer till kritan. Skulle man verkligen?

Om man nu satt där en tidig söndagmorgon på någon kajkant vid Söder mälarstrand, jag inbillar mig att det är där man skulle sitta om man hamnade med honom efter en festnatt, och vi bortser från att han är lyckligt (eller olyckligt vad vet jag) gift och allt sånt.

Bara scenariot: han sitter och håller om mig och jag pladdrar om något oviktigt, stirrar ut över vattnet och han vänder sig mot mig och tar tag i min nacke och säger typ ”du…” och så lutar han sig fram… och NEJ.

Jag tror inte jag skulle. Ändå.

För några år sedan bodde jag ihop med en kille som ja. Man kan inte säga att vi bråkade, nej det gjorde vi inte. Ingen kastade mobiler eller skrek. Men stämningen i den där lägenheten var väl inte alltid på topp om man säger så.

Ni vet när folk har varit i Polen eller liknande land på bröllop och kommer hem och berättar storögt om att festen bara fortsatte, solen gick upp och ner och upp och ner och allt bara pågick – ungefär så var våra gräl.

Vi var lika usla och långsinta bägge två.

Det var otroligt energikrävande. Efter att ha fört kalla kriget en helkväll kunde jag känna mig så som jag inbillar mig att Gunde Svan kände sig på den tiden då han låg i skidspåren dygnet runt. Helt jävla slutkörd.

Så jag löste det genom att gå och lägga mig.

Det var inte bara en metod för att spara krafter, det var också ett utomordentligt straff. För när jag somnade hade han ingen att dela den dåliga stämningen med vilket innebar att jag hade övertaget. (Vill man finns ju möjligheten att begrunda frågan: om man tjurar när ingen ser, räknas det då?).

Det här resulterade i alla fall i att jag under en hel höst gick och la mig typ åtta på kvällen.

I efterhand kan jag tycka att det var lite onödigt att straffsova bort mina tonår.

Men alla har vi väl gjort våra misstag.

(Och jag kan fortfarande i dag känna mig lite, lite stolt över att jag vann).

Några saker:

– Det är så klart sinnes att den här bloggen går under nån form av tagline som lyder ”Zandra – om att vara reporter på nöjesbladet”. Ska försöka pitcha ny idé till någon webbmänniska: ”Zandra – aldrig har så få haft så mycket ångest över så lite”. Finns det något annat förslag tar jag gärna emot?

– Dagarna är för korta för att man ska hinna äta allt man vill äta.

– Jag förstår att det är ett jävla tryck på den här bloggen eftersom alla vill in och se min analys av det finska presidentvalet. TYVÄRR måste jag meddela att det inte kommer hända. Som kompensation kan jag bjuda på en gullig bild på en trött unge på ”Bonde söker fru”-Pär-Olas bröllop.

Mina syskon är de sötaste grymmaste. Så klart. Men ibland kan jag undra: vad ska de med mig till?

Nu har de hängt här över helgen och jag vet inte … jag kan känna mig så otroligt dålig. Jag borde väl hitta på någon avancerad typ av kurragömma? Kittlas? Baka en femvåningstårta?

Jag VET ju att jag själv när jag var liten HATADE när torra vuxna bara ”jaha, hur går det i skolan då?”, ”mhm, vad gör du på rasterna då?”, ”har du haft något prov på sistone? Hur gick det då?”.

Man bara: gå och dö vuxenlivsdöden människa.

Ändå har jag suttit parkerad i soffan i helgen och haft förhör. ”Jaha, vilket ämne tycker ni bäst om då?”, ”vem är du kär i?”, ”har ni haft träslöjd ännu?”.

VA!?!??!?!?

Jag kan ju aldrig skaffa några barn. De skulle VITTRA SÖNDER av uttråkning.

Socialen hade tvingats gripa in eftersom ungarna skulle vara i princip apatiska av tristess.

Det är söndagkväll och jag släpar mig iväg till Coop på Medborgarplatsen. Hasar fram i uggs och träningstajts.

Hamnar framför hyllan med bulgur och quinoa och mathavre och matvete och helvetesfrön hit och dit.

Jag är inte alls beredd på känslorna de bara svallar – väller – över mig.

Jag tänker: jag bestämmer över allt. Jag bestämmer vilken hårfärg jag har, vilka människor jag kramar, vilka böcker jag tragglar mig igenom, vad jag väljer att prata om. Lika mycket som jag styr och ställer över vilka korn jag stoppar i mig till middag, lika mycket styr jag över var jag bor eller vilken lottorad* jag lämnar in eller vilket material jag har på mina kläder. Jag kan ägna resten av livet åt att bara lyssna på musik som jag tycker är vacker och har jag lust kan jag bara umgås med människor som gör mig lycklig livet ut.

Jeeez.

Sedan gick jag hem och svor över att jag glömde köpa batterier till köksklockan.

*Har aldrig lämnat in en lottorad i mitt liv, men OM!

Michael Brinkenstjärna ska släppa en bok inom kort. Och det märks i inkorgen. Det dimper ner det ena pressmeddelandet efter det andra. I dag fick man en liten ”personlig intervju” och en faktaruta om skandalmanagern till livs och det roar inte mig särskilt mycket. 

Men jag kom på: om man låtsas att det här är en faktaruta om Håkan Juholt i Dagens Nyheter, då blir det genast mycket lustigare.

Summan av bekymmer är konstant verkar det som.

När renoveringshelvetet är över en och en New York-resa med ex-kille är avstyrd stod jag i går kväll framför spegeln och bara ”just det, det var ju det här med att jag har USEL hy också!!!”. Det problemet hade hamnat i skymundan i några månader. Kanske jag kan roa mig med det bekymret i vår i brist på annat. Göra om de här turerna med att lägga tre månadslöner på skönhetsvård och sedan få utslag som är värre än någonsin. Och gå till läkare som skriver ut krämer som gör att man får psoriasisliknande eksem.

Alltid något att sysselsätta sig med!

Var ute och åt med Malin i går.

Hon var verkligen på sitt värsta humör och gick på om att min träning håller på att ta över mitt liv och framför allt min själ:

– Du har ju ingen dekadens kvar över huvud taget.

Sedan frågade hon mig vad jag skulle göra i kväll och jag svarade att jag tänkte se ”Tinker, tailor, soldier, spy” på bio och då fnös hon.

– Vad då? frågade jag.

Hon ryckte på axlarna:

– Nä, ointressant film bara.

Haha. Jag älskar henne gränslöst.

Just nu i min mejlbox: typ 85 mejl/veckan om att jag är en JUBELIDIOT som skriver om Gladiatorerna EFTERSOM DE ÄR DOPADE ALLIHOP. Att jag inte FATTAT det gör att jag är den mest sinnesslöa människa som vandrat på den här jorden.

Jag har inte fått så här mycket mejl sedan någon tjej lade ut min mejladress med beskrivningen ”svensk journalist som har kontakt med Justin Bieber” på något fanforum (jag hade intervjuat honom på telefon en gång).

Läsarna alltså.

Kan de lugna ner sig?

Som om folk aldrig sett muskler förr.

Man vill bara åka hem till var och en och krama krama krama hårt tills de slutar sprattla och hyperventilera och försäkra sig om att de bara andas en regelbunden djup hela-vägen-ner-i-lungorna-andning i famnen på en.

Lyssnade på Filip och Fredriks podcast i morse.

Där pratar de om folk som drömmer om att leva Entourage- och Friendsliv. Entourage har jag ingen vidare dragning till och Vänner har jag aldrig tittat på. (Jag vill hävda att det inte finns någon intressant människa som gillar Vänner).

Däremot vill jag:

– Leva Melrose place-liv. Älskar tanken på intriger kring pool. Nån som mördar nån, nån otrohetsaffär, något bråk. Sedan: poolfest. Alla har fönade 80-talshår och är vältränade.

– Min högsta dröm: bo i futuristiskt beach house i LA med Malin. Typ 400 kvadratmeter stort så man egentligen aldrig riskerar stöta på varandra om man inte vill förstås. Vita heltäckningsmattor och fjärrkontrollsstyrda garderober. Hemmets mittpunkt: En cola light-kyl.