Det fanns en grupp med killar som redan i slutet av högstadiet, början på gymnasiet blev små farbröder.

Började gå med portföljer, små lammullsstickade tröjor, engagerade sig i ungdomspartier, hade glasögon med tummärken och vattenkammat hår. 

En gång gick min kompis hem med en sån här kille. Hon brukar vara rätt så frispråkig så där annars men i det här fallet vägrade hon ge ut någon information över huvud taget. Efter ett tag började jag misstänka att hon var smått traumatiserad av händelsen.

Till slut, efter mycket om och men sa hon kort:

– Han var formell.

Sedan var det slutdiskuterat.

Ja herrejävlar, här har jag knappt vaknat upp ur helgens tequiladimma innan jag fullkomligen kan bada i beröm från sportkrönikören Lasse Anrell.

Får jag tacka någon? I så fall vill jag tacka min mamma. Inte för att hon fixat något jobb åt mig eller så. Men hon har bidragit med en ständigt pågående show under hela min uppväxt. Om ni tänker er Sunes pappa Rudolf mixat med Allan Svensson i Svensson Svensson och lägg till en hel del spirituella inslag.

Gud jag vet inte ens vad jag skriver nu, är så himla trött. Jag vill bara få fram att jag är väldigt glad.

Jag glömmer aldrig minen på min före detta kollega och vän Jon när jag berättade om Brändö för första gången. Sedan dess har han ofta när vi har pratat kommit tillbaka till den här storyn, gång på gång.

Så här:

Det finns en liten avlång skärsgårdskommun nordöst i Ålands skärgård som heter Brändö. Där bor drygt 500 personer och det tar två timmar att ta sig dit med färja från fasta Åland. Brändö är många små öar som är sammankopplade med vägbankar och jag kommer aldrig att glömma den rosa solnedgången sommarkvällen vi körde igenom där första gången.

Min bästa kompis var ihop med en kille vars föräldrar var bosatta där och vi fick därför snabbt en insyn i det lilla samhället.

Jag minns speciellt en kall och mörk höstkväll i det stora röda huset vid havet. De eldade i bastun och det trillade in medelålderspar från byn kring middagstid.

Burköl på burköl öppnades upp och sedan var det dags att besöka bastun nere i källaren. Någon badade naken, någon skylde sig med en liten handduk, någon hade rotat fram en spräcklig baddräkt. Folk drack öl, det var hett utav bara helvete i den där bastun och efter 30-40 minuter så där så gick de första ut och kippade efter luft nersjunkna i en grupp med fåtöljer utanför. Folk grimaserade, högröda ansikten. De sög i sig mer öl och någonstans här började folk spridas runt i huset. Fortfarande nakna eller med bara någon liten handduk. Någon nickade till en fåtölj utanför bastun, några andra hade släpat fram ett sällskapsspel på övrevåningen i köket. Imman från bastun spred sig i hela källaren och någon som skulle gå ut på verandan och röka fiskade upp en gammal luggsliten morgonrock och ett par gummistövlar som han drog på sig. Allt var varmt, gosigt, gemytligt och bara väldigt väldigt härligt.

Och, sa jag till Jon, så här gör de i princip varje helg på den där lilla ön.

Jon såg eftertänksam ut, sedan sa han:

– Det är fantastiskt.

Jag vet inte riktigt vad det är som fängslar honom så mycket med den här grejen, men jag antar att det är en behaglig tanke att de här människorna finns där någonstans mitt ute i ingenting, livet bara pågår och de ramlar runt halvnakna och har det härligt.

Det är fredag och helgen står med en systemetkasse utanför porten och försöker komma ihåg koden.

Min mamma ringde i går och frågade om jag vill komma med på en föreläsning av diverse höjdarcoacher om ”kärlek och sorg”. Jag tackade vänligt men bestämt nej.

Jag tror jag ska ägna min lördag åt en av mina favoritsysselsättningar. Klä mig a-kassa-chicht och slå dank på söder. Kanske köpa cherry coke på English shop i Söderhallarna.

Gud vilket obekymrat liv jag lever egentligen. Jag kan bara drälla runt en hel helg. Ingen som sitter någonstans och grubblar över om jag är levande eller död. Den känslan, den är fin.

Tänkte skriva några rader om den här bröstoperationshistorien jag var inne och svamlade lite om i förra veckans krönika.

Så här då:

Som jag skrev har jag försetts med någonting som kallas tubulära bröst. Det är ingen vacker syn. Ni kan ju välja att tro mig, eller googla om ni vill få en bild av hur det kan se ut. Det här har inneburit att jag helt enkelt sopat eländet under mattan, aldrig speglat mig utan underkläder och ja, jag har väl inte varit så där superpeppad på att klä av mig för någon pojkvän i dagsljus om vi säger så. Speciellt inte efter att en ex-kille för många år sedan skrek under ett bråk att mina bröst såg ut ”som en sönderammad småbarnsmorsas”. Man kan hålla sig för skratt.

Det här var ändå inget problem jag direkt sörjde eller lade speciellt mycket energi på att ängslas över. Tills jag fyllde 20, började konfrontera mig själv i spegeln och tänkte att jag skulle ”börja älska min kropp så som den var”. Det gick, eh, så där.

Det hela slutade med att jag mer och mer började känna mig som ett missfoster. Jag hade en kroppsdel som inte alls såg ut som den skulle. Tanken på operation hade inte slagit mig förrän då, men när den gjorde det drämde den verkligen ner i huvudet på mig. Jag kunde göra någonting åt problemet! Om jag hade pengarna – och jag hade pengarna, mina surt förvärvade sparpengar – så kunde jag gå till en plastikkirurg och få det fixat. Jag blev upprymd av tanken på en operation! VARFÖR hade jag inte tänkt på det tidigare? Om jag hade haft ett stort märkligt födelsemärke över halva ryggen, nog hade jag ju opererat bort det?

Så klart.

Självklart skulle jag operera mig!

Här gjorde jag det jag ångrar mest nu i efterhand. Jag hetsade som en dåre, jag ville bara få det överstökat. Helst skulle ingreppet vara gjort i förrgår. Kontaktade en plastikkirurg i Stockholm utan att göra någon större bakgrundskoll än en googling. Berättade inte för någon. En vecka innan informerade jag min pojkvän och frågade om han kunde ställa upp och skjutsa mig. Han ifrågasatte och vände och vred på saken, men vid den här punkten så hade inte 100 000 vilda hästar kunnat stoppa mig.

Så jag åkte till Stockholm, lades in. Pekade på en size på implantaten (små, det var trots allt inte själv förstoringen jag var ute efter), blev påmålad med tusch och åkte in i operationssalen.

Vaknade upp. Var hög och skrattade åt ”2 1/2 män” så det värkte i magen.

Sen kom smärtan. Herrejävlar! Det är ju trots allt två geleklumpar som pressats in under bröstmuskulaturen. Inte så konstigt att det kändes som att bli skjuten varje gång jag rörde mig. Som om det inte vore nog hade vi bokat in en familjeresa till Kanarieöarna en vecka senare…

Smärtan avtog och ärren läkte. Två veckor senare började jag jobba på Aftonbladet.

Resultatet då?

Ja, som jag skrev i min krönika: jag är långt ifrån nöjd. Speciellt inte med tanke på att kalaset gick på 60 000 spänn. Speciellt inte med tanke på att jag tappat all känsel. Och kanske lite med tanke på att det inte blev riktigt så bra som jag väntat mig.

Jag ångrar inte att jag gjorde det. Men jag ångrar definitivt att jag inte lade ner mer tid på att hitta en kirurg jag kände mig 100 procent trygg och bekväm med. Så om du läser det här och funderar på ett ingrepp. SNÄLLA GÖR INTE SOM JAG! Gör en ordentlig bakgrundskoll. Gå på flera konsultationer! Läs på!

Hur känns det att ha bröstimplantat, brukar folk vilja veta. Ja. För min del känns det ju som sagt inte särskilt mycket alls. Men ibland när jag står i duschen eller ligger i sängen och tanken på att jag har något främmande material i kroppen slår mig så inser jag att det är helt jävla absurt. Det händer att jag funderar på att jag skulle göra en till operation för att få det att se bättre ut, men äh.

Jag har roligare saker att lägga pengarna på just nu.

Inte så stabil dag i går nej, så illa att jag var tvungen att ställa in bokat bord på Boqueria med Malin och jag vet inte hur mycket det säger er, men då är det riktigt illa ställt. 

Ibland är man svag, men i dag är en bättre dag!

Annars funderar jag mest på Camilla Läckberg. Jag gillar ju henne, verkligen. Man må säga och tycka vad man vill om hennes böcker, men hon sätter sig i alla fall ner och skriver bestsellers. Och det är långt mycket, mycket mer än vad många andra lyckats med.

Men, och jag är egentligen emot att kommentera folks vikt hit och dit, men hon är verkligen oroväckande skranglig. Armarna ser ut som att de skulle kunna knäckas som två torra grankvistar.

Jag tycker verkligen det vore beklämmande om hon gick och dunstade bort helt.

Kan man få någon typ av krasch bara för att man varit utan antidepp en helg?

Just nu ärligt talat skulle jag inte vilja något annat än att sövas ner och vakna när det känns som att jag orkar leva.

Folk frågar hur det varit i Berlin och jag vet inte. Allt det här jävla redovisande hit och dit? Kan inte folk bara förlita sig på att jag kommer att informera dem om det hänt något intressant i mitt liv. Vad ska jag berätta? Att vi ätit mat? Att vi skrivit saker på post-it-lappar i ett konferensrum? Att vi suttit i grupp och diskuterat idéer? Att vi skrattat åt något som du ändå inte kommer att fatta det roliga av när jag förklarat det?

VILL folk ärligt talat betyngas av den här jävla patetiska informationen???? Vavava??

Jag har ju misskött den här bloggen så till den milda grad att jag börjar oroa mig över att soc ska komma och ta den ifrån mig.

Förlåt. Vi har varit i Berlin på konferens med nöjesredaktionen.

Satt på flygplatsen i går och stirrade håglöst framför mig.

Allt det här tjatet om Terminal 5-män hit och dit. Jakten på en medelålders charmig berest man som kan rabbla italiens alla vingårdar, har seglat över Atlanten, har välstrukna skjortor och kan högläsa ur Hjalmar Söderberg-romaner i sängen på kvällarna.

Äh, jag vet inte.

Pekade på en resenär på flygplatsen i går och sa till min kollega Jocke:

– Jag håller på och tjatar om Terminal 5-män hit och dit. Ser du mannen under WC-skylten där? Det är ju så där de ser ut i verkligheten.

Han hade en kavaj som med råge hade klarat en 20-kilos viktuppgång, för korta byxor, bleka ben, urtvättade strumpor, eventuellt lite starkölslullig och såg allmänt bortkommen ut med sin ipad. Flygplatsrealism. Fy fan.

Annars då? Jo tack. Jag vill bara att de här hetsiga åren ska vara över. Jag vill vara 50-plus och blicka tillbaka med ett leende på tiden då allt var jobb, beslutsångest, boende, kläder, kärlek, relationer, semestrar, vänner och utekvällar.

Få lugn och ro. Slippa kämpa.

Sitta i en fåtölj och lyssna på pratradio och se ner på mina åldrande händer.

Varje gång jag bläddrar förbi den här bilden i telefonen så tänker jag att jag ska radera den eftersom det är så konstigt, nästan perverst, att ha två totalt okända Stadiumsäljare på bild.

Men.

Sedan blir jag så himla glad varje gång jag ser den att jag inte förmår mig att göra det ändå.

Den är tagen i vintras, mitt i julruschen, hela butiken på Sergelgatan var kaos. Folk slet i prasseljackor, det flög spinningskor i luften och jag satt mitt i slagfältet med min beslutångest.

Jag skulle ha ett par nya träningsskor. På förhand hade jag bestämt mig för att jag aldrig mer skulle betala för sportskotillverkarnas sjuka besatthet av neonfärger. Jag ville ha ett par svarta skor. Punkt.

Det gick ju åt helvete.

Hittade dock ett par svarta med neonrosa sula och skosnören. Gick där och suckade och ältade för mig själv, fram och tillbaka längs skohyllan då de här två glada säljarna dök upp. Nu VET jag att det är deras jävla jobb att vara tjenare-tjejen-vad-får-det-lov-att-vara-idag-då-trevliga, men det kändes som att de ändå ansträngde sig lite mer.

Jag beklagade mig över de rosa detaljerna och vips är de båda ute på lagret och sliter av svarta snören från några andra skor och snör dem på mina i stället. Sedan slår de sig ner och lyssnar när jag velar och gnäller fram och tillbaka. Flikar in någon synpunkt här och var.

Jag gillar allt som oftast inte Stockholm.

Men det finns väldigt fina människor här.

Det är slöseri på en skitstad.