Det händer ofta, när jag mår bra, att jag tänker för mig själv att nu, nu har jag lämnat allt vad ångest och hopplöshet bakom mig. Nu ska livet vara så här alltid alltid. Nu kommer jag att orka gå ut och träffa vänner, kanske till och med träffa nya människor, nu kommer jag att ta mig an allting med entusiasm. Nu har jag ägnat all för stor del av livet åt att sova och stirra framför mig, tänker jag. Nu ska jag uppskatta solnedgångar och daggfuktigt gräs, och småsaker som mjölkchoklad och ett nytt magasin och en bra låt.

Jag måste sluta med det här.

För när det sedan slår tillbaka, när jag hamnar i en deppig period igen då är det som att hela världen rasar samman och jag slår så jävla hårt i marken när jag återigen tvingas konstatera att mitt dåligtmående fanns där någonstans inom mig hela tiden medan jag trodde att allt bara var solnedgångar och mjölkchoklad. I stället för att uppskatta den fina perioden jag hade så hatar jag mig själv för att jag trillat ner i hopplösheten igen. Jag hånar mig själv för att jag var en sådan jubelidiot som ens inbillade mig att jag kunde ha det bra.

Man pratar om onda cirklar och det här är väl precis en sån.

Hur jävla svårt kan det vara att lära sig att livet går upp och ner?

Väldigt svårt, tydligen.

Här är ett foto på mig som jag hittade hos mormor. Den har absolut ingenting med någon som helst deppighetsperiod att göra. Jag blev dock tvungen att konstatera att jag var rätt rultig när jag var liten, vilket jag ALDRIG fattat tidigare, men insikten var rätt mysig.

Riktigt, RIKTIGT, urusel dag i dag. Och söndagen var också ett skämt.

Det är dagar som i går och i dag som jag känner att det är svindlande att jag faktiskt bara fyller 25. Att jag har LIKA MÅNGA jävla år kvar att kämpa tills jag är 50. Och därifrån lär det ju vara några år till innan man – förhoppningsvis – får frid och ro.

Det handlar inte om att jag inte är nöjd över det jag har, för det är jag. Jag har allt jag kan önska och mer därtill.

Jag är bara inte tillfreds med mig själv.

Det finns en väldigt, väldigt rik man på Åland som brukar sitta ensam på krogen och dricka whiskey och röka cigg (han får röka inomhus fortfarande eftersom han äger stället).

Jag brukar tänka på honom, att han har allt, men det är ändå någonting som tynger honom – och att det antagligen är han själv som är roten till det onda.

Jag har gått och inbillat mig att man är som mest skör som singel. Att livet är mest ömtåligt när man sitter instängd i lägenheten, bakfull och undrar varför i hela helvete man hällde i sig två shots efter 02. Och visst, det är ingen som helst dans på rosor, men samtidigt är det självförvållade problem som man faktiskt får vara kvinna/man nog att deala med.

Att vara två är märkligt. Någon gång i tiden har någon hittat på att man ska para ihop sig och gå två och två genom livet. Få ifrågasätter VARFÖR man egentligen gör det, man bara accepterar och letar mer eller mindre desperat efter att hitta någon att hålla i handen, ge ömhetsbetygelser eller kanske bara strida hejvilt med.

Jag har valt att acceptera det här och jag funnit en underbar människa. Vi har bestämt att det ska vara vi på ombestämd framtid. Jag har en till person i livet som är lika viktig. Mitt mående är plötsligt inte bara mitt problem, om jag resonerade på det viset vore det respektlöst mot den jag valt att ta in i mitt liv. Jag kan inte tjura på min kammare utan att det förr eller senare kommer att gå ut över den andra personen. På samma vis som jag förutsätter att han tar in mig i sitt liv gör jag det bästa för att låta honom ta del av mitt. Förr eller senare blir det som tidigare var mitt problem också hans. Hans blir mina.

Och plötsligt når livet ytterligare en dimension av bräcklighet.

Jag som knappt trodde det var möjligt.

Ok, så här då. Jag är på presskonferens där årets sommarpratare ska avslöjas. Varje år är det är en JÄVLA hajp inför det här evenemanget, mestadels från Sveriges radios sida, men ändå.

Så stegar alla pratare in på radiohusets bakgård och där kommer han, blekare än någonsin – THORSTEN FLINCK.

Jag älskar ju Thorsten Flinck. Jag har alltid gillat honom, sedan såg jag den här FANTASTISKA showen eller vad man nu ska kalla den i Skavlan och sedan dess har jag verkligen älskat honom.

Så när gruppbilder har tagits och nån nyckelperson pladdrat klart stegar jag fram mot Thorsten.

– Hej Thorsten.

– Hej Zandra Lundberg, säger han.

Och här håller jag på att rasa ihop i en hög på gräsmattan. Han känner till mig! Gudars skymning! Halle-jävla-lu-ja! Något bra har jag lyckats med här i livet!

Jag intervjuar honom och han sitter med slutna ögon och när jag tackar för mig så säger han återigen mitt namn och då gör jag dagens, kanske veckans, möjligtvis årets, största misstag och frågar hur det kommer sig att han kan mitt namn.

Han sitter tyst och så pekar han på namnskylten jag blivit tilldelad där det står:

ZANDRA LUNDBERG

AFTONBLADET

Och så var det med den saken.

Med åren har jag utvecklats till något av en expert på att romantisera dåtiden.

Åh, då när man badade den där sommarkvällen eller när man hörde den där låten just på den där platsen eller det där ögonblicket när det kändes som att jag hade precis allt jag behövde eller när man satt med de vännerna på det där berget och grillade nån jävla paprika FY FAN vad jag är trött på att hålla på på det här viset.

Aldrig uppskatta det jag har nu. Aldrig inse att de här stunderna kanske EXAKT just nu när jag sitter på jobbet och skrattar min mina kollegor kommer vara något jag ser tillbaka på kantat av ljusrosa, eventuellt lite glittrigt, skimmer.

Det är så synd att nutiden alltid är lite, lite tråkigare än vad man sedan minns den.

Här är jag och Malin sista dagen i New York.

Vi satt rätt trötta och tjuriga och åt middag på ett ställe som heter Supper när en gla servitör kommer och spiller i bjudvin i glasen. Sedan lutar han sig fram mot oss och pekar mot ett rum bakom matsalen och väser ”ni får gå in dit och bjuda in 15 personer, ni får dansa och spela vilken musik ni vill”.

Vi gick och kikade på rummet varpå han kom kilande efter och vinkade att vi skulle följa med ner i källaren.

Så tog vännen Katti Ottosson den här bilden och sedan ringde vi våra 15 tungt kriminella mc-gängskompisar som kom och rev hela stället.

Skoja, vi tackade för oss och gick.

Men man kan ju undra vilka han lyckades få att dansa i rummet den där kvällen. Och vilken musik de valde att spela.

Det börjar hopa sig ett gäng ritualer för att jag över huvud taget ska klara av att skriva en artikel.

– Jag måste ha vatten på bordet.

– Klippta naglar.

– Tidningarna i en perfekt hög.

– Håret bort från ansiktet.

– Kalendern uppslagen på rätt vecka.

– To-do-list framför mig.

Sakta men säkert börjar de här små små detaljerna äta upp min arbetsdag. Det är som människor med tvångstankar som ägnar en timme av sina dagar åt att rusa in och ut genom ytterdörrn för att se att alla plattor är avstängda och strykjärnet utdraget. Undrar om kineser också har tvångstankar.

Malin kan vara världens mest tålmodiga vän.

Det är femton minuter kvar tills vi ska checka ut från hotellet och ta oss till flygplatsen och hem från New York.

Malin: – Det är kanske dags att börja packa.

Jag: – Mmm…

Fem minuter senare, Malin har fullt sjå med att pressa ner kläderna i väskan.

Malin: – Zandra, du kanske också ska börja.

Jag: – Alltså. Allting för mig tar en minut.

Malin: – Va?

Jag: – Jamen allting som tar 35 minuter för andra att göra tar en minut för mig. Packa, äta, duscha, smink, telefonsamtal, skriva artiklar. Folk är så himla långsamma. De behöver så mycket tid till allting. Jag har hittat ett kryphål i mänskligheten.

Malin (skakar på huvudet och försöker pressa in de sista shoppingpåsarna i handbagaget): – Ja, ja … grattis.

Jag upptäcker märkliga sidor hos mig själv. I helgen var jag hemma på Åland. Gick ut och festade och träffade massor med gamla vänner, ni vet, ex-killars kompisgäng som man tappat kontakten med, folk man lunchade med i gymnasiet osv.

Skålade, skrattade, kramades.

Någonstans här märkte jag att jag undvek att komma in på frågor om min relationsstatus. Det låter vidrigt av mig, jag vill understryka att jag är väldigt väldigt kär, MEN när jag började analysera varför jag gjorde så här dagen efter kom jag fram till:

1. När jag träffar vissa människor ”från förr” så drivs jag så otroligt mycket av viljan att visa att ”här står jag helt oförändrad som om inget skulle ha hänt sedan 1999”. Jag vill knappt berätta att jag flyttat till Stockholm, inte orda om vad jag jobbar med, tysta ner allt som rörts och förts i mitt liv och bara fokusera på den tiden vi hängde som mest.

2. Jag vill inte att min pojkvän i de här människornas medvetande bara ska vara ”nån svensk” när han i själva verket är den bästa människan som hänt mig. Det känns som … bortkastad information på något vis. Lika onödigt som att försöka beskriva den vackraste stranden i världen för någon som aldrig varit där, typ.

Jaja.

Nog om detta patetiska beteende.

Jag noterar på mina promenader längs Årstaviken att folk skenar omkring i barfotaskor. Det ser ju så klart inte klokt ut, men är tydligen ”det nya” inom löpning nu.

Försiktigt frågar jag för mig själv: alla de här åren som vi prackats på stötdämpande ultradesignade löparskor – var det bara vrållögn alltihop?

Det verkar ju inte bättre.

Man kunde lika gärna ha silvertejpat fotsulorna på tubsockorna och lufsat i väg.