Det finns väl inget man är mer less på än vikt. Ändå går det ju inte att inte bry sig. Som Hanna Hellquist skrev i en väldigt träffsäker krönika häromsistens: ”Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej.”

I och med att jag har haft både lite hobbyanorexi och närapå proffsbulimi så tänker jag fortfarande, om än motvilligt, fortfarande mycket på mat. Jag har skrivit om den saken i ett blogginlägg här om ni känner för att fördjupa er i det ämnet så här på torsdagskvällskvisten.

I alla fulla fall.

Jag tänker på när jag hade jobbat mycket, med ständig prestationsångest, måtte jag klara ytterligare en dag utan att cheferna spänner ögona i mig och be mig dra åt helvete. Måtte den här artikeln också falla i god jord. Måtte inte den jag intervjuat ringa upp och skälla ner mig, åtminstone inte före frukost.

Jag använde mat som någonslags tröst i allt det här. Sex knäckebröd kan jag väl trycka i mig, även om jag inte är hungrig, även om jag nyss åt, bara för att stilla det där som molar i magen. Den där känslan som påminner om hunger men egentligen är ångest.

Så stod jag någon dag framför spegeln och drog på mig byxorna. Försökte dra på mig byxorna. Det här var tredje paret som inte passade. Jag fattade ju att mitt beteende påverkat min kropp. Att jag gått upp i vikt. Givetvis FATTADE jag det.

Ändå ville jag höra att jag inte hade gjort det. Därför satte jag min kille på förhör.

– Har jag gått upp i vikt? Har jag det? Visst har jag det? Jag har blivit tjockare eller hur?

Han visste knappt vart han skulle vända blicken. Mumlade ”det känner du väl bäst själv”. Men jag fortsatte. Nu när jag en gång satt i gång måste jag få det bekräftat. Kunde han inte bara vara ärlig? Men skit i vad jag tycker eller vad vågen visar, vad tycker HAN?

Till slut klämde han fram att ja, nog hade jag väl kanske gått upp något kilo, men det var ju ingen fara med det, det kan jag ju gå ner lätt om jag vill det.

I min sjuka, sjuka hjärna var det här plötsligt ett PÅHOPP.

Han tycker att jag är tjock.

Fan vad det är synd om mig.

Bäst att jag gråter och äter några kakor i smyg.

En helt vanlig dag i en tröstätares glamourösa liv.