I går kväll fick jag gå till mitt favoritölhak Bishops arms ovanför Mariatorget. Malin hånar mig för att jag älskar det här stället. ”Hur kan man älska en pub som är den del av en pubkedja?” eller hur hon nu brukar uttrycka det.

Jag tycker om stället för att det egentligen inte borde finnas. Första gången några kompisar drog med mig dit så traskade vi kullerstensgata upp och ner, det var småkyligt och regnigt och alla husfasader och gatorna ser ut som tagna ur en gammal pilsnerfilm. Jag gjorde mitt bästa för att vingla fram så värdigt som möjligt på mina högklackade skor och var på väg att ge upp när den här underbara baren uppenbarade sig.

De var som en hägring! Jag skojar inte. Det var som i den där gamla reklamen på tv där man får se ett vindpinat kargt Irland och så zoomar de in ett litet hus på ett berg och inne i det här lilla huset så pågår det full fest, det är varmt och ombonat, brasor, och folk är fulla och skråliga och män och kvinnor häller i sig skummande öl från gigantiska ölstop med handtag.

Så i går var jag här med min kompis Stefan och åt hamburgare och drack öl och sedan blev vi fler och Malin tog den här bilden och jag inser att jag måste sluta med mitt fotogrin nu för det ser verkligen ut som att jag gör det där leendet på fullaste allvar.