Alltså. Vi ska tydligen ha någon maratonchatt på Aftonbladet. Ovan ser ni en artikel från Medievärlden. Ett gäng profiler ska hålla låda i en chatt med läsarna som pågår i 24 timmar. Säkert kul, för den som inte måste stiga upp 02 mitt i natten och försöka få något vettigt ur sig.

Hur som helst, om någon dåre råkar vara uppe 02 på torsdag natt så vet ni var jag finns. Annars om ni vill vara snälla mot mig, kan ni gå in HÄR, skriva mitt namn och en fråga efter redan nu. Jag skulle tycka det var himla festligt om jag på förhand fått fler frågor än både Bank och Niva och allt vad de nu heter! Totalt meningslösa frågor går an, typ vad jag åt till lunch och var jag blev av med oskulden. Men ni kanske också fråga om relationstrassel och sånt som jag ÄLSKAR att nysta i!

Jag har ju uppenbarligen auktoritetsproblem. I går hade jag en intervju i med en tjej i ett café precis intill Aftonbladet. När vi var klara ville fotografen fota henne på vår takterass. Lugnt tänkte jag och tog med henne upp. När vi kommer ner till gatuplan igen får jag skäll av en väktare FÖR MAN FÅR INTE TA OBEHÖRIGA IN I HUSET UTAN ATT DET MEDDELAS I RECEPTIONEN. Jag blir så till mig att jag tappar mitt passerkort mitt i allt ursäktande.

Han spänner ögonen på baksidan av mitt kort, där jag fortfarande har min kod skriven på en post-it-lapp.

– ÖPP ÖPP! Du tar genast bort koden.

– Jaja, sa jag och försökte krypa ihop, göra mig osynlig och försvinna från den här mannens åsyn för evigt.

– Du gör det nu, säger han.

Med darriga händer plockar jag bort post-it-lappen och svär för mig själv. Jag reflekterar inte över att det faktiskt var jag som gjorde dubbelfel och ”äventyrade” Aftonbladets säkerhet två gånger om. Jag tänker bara att någon gång ska jag hämnas på den där JÄVELN. Koka honom i olja eller så.

Jag blev så less på att känna mig sliten, gråblek och lätt illamående var och varannan söndag så jag bestämde mig för att sätta alkoholstopp drygt tre veckor nu.

Det här har fått några konstiga följder:

– Precis som när jag sommaren 2010 inte drack någonting drömmer jag MARDRÖMMAR om att vara full.

– Första helgen man väljer att inte dricka något kan det vara rätt soft att bara stanna hemma. Går man ut är det lätt att karaktären sviker och så står man där med näsan i en starköl och hör sig själv skråla ”man måste ju få ha ROLIGT också jöh”. Men att vara ensam hemma en hel helg kan vara rätt påfrestande för psyket också. Jag tittade mycket på film och serier och humöret följer exakt handlingen. Är det deppigt är jag deppig, är det glatt är jag glad, är folk kära blir jag JÄTTEKÄR osv. Till slut är det som att man inte styr över sitt eget liv, allt bara hängs upp på fiktionen och det är ju … helt stört.

– Christian gick på ledigt i går, gick ut på pub och hängde med sina polare. När jag gick från jobbet, vid 23, sällskapade vi hem och jag förundras över hur enkelspårig man blir efter några öl. Allt han skulle berätta tog så lång tid, sedan är det som att han går vilse i resonemanget och tar upp någon alldeles ny tråd och mitt i allt tystnar han och säger ”fattar du?” och då nickar jag och tänker att nu är det nog dags att gå och lägga sig, för skulle jag säga att jag inte fattar – då börjar det osammanhängande dravlet bara mala om på nytt igen.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/article15654124.ab

Här är eftersnacket som vi körde efter sista avsnittet av Torka aldrig tårar utan handskar. Jag är så oerhört stolt över att ha varit med från första pressdagen med intervju med Gardell till det livesända eftersnacket med Adam Pålsson (”Rasmus”), Simon J Berger (”Paul”) och regissören Simon Kaijser.

Om ni inte gjort det, titta på den här serien. Det är tre timmar av ditt liv du aldrig, aldrig kommer att ångra. Den ligger på SVT Play och är fantastisk.

Hör upp! Torka aldrig tårar utan handskar är den bästa svenska serie jag sett. I lördags kväll tittade jag på sista avsnitt i förväg och det bubblade upp så otroligt mycket känslor, aldrig har en tv-serie fått mig att kastas mellan tårar och leenden på det här viset.

I kväll, när sista avsnittet börjar sändas kommer jag att chatta med läsarna för att få in frågor till vårt livesända eftersnack på sajten. Det kommer givetvis gå bra att ställa frågor fortfarande under sändningen.

Det är vår tv-recensent Jan-Olov Andersson som rattar sändningen, jag tar emot läsarnas frågor och på plats i studion har vi: skådespelaren Adam Pålsson (Rasmus), Simon J Berger (Paul) samt regissören Simon Kaijser.

Hoppas vi ses på sajten dårå!

När det kommer till rökare har jag varit så naiv. Jag röker själv när jag dricker, men det är sällan jag får för mig att dra i mig en cigg i opåverkat tillstånd – och får jag det, då smakar det nyfimpad askkopp och jag blir illamående. Så ser jag på rökare, hur de drar i sig cigg efter cigg efter cigg och jag tänker ”men det är väl bara att sluta”.

Precis som när jag var yngre och tittade på vuxna i min närhet som drack och bara ”VARFÖR I HELA FRIDENS NAMN dricker man när man bara blir konstig?”.

Så tänker jag på socker. Jag pratade med en kompis häromdagen om hur beroende vi är av skiten. Hur man bara ”nej nu ska jag inte äta något som innehåller socker alls på en vecka”. Hur svårt kan det vara? Sju ynka dagar! Det borde ju gå lätt som en plätt. Det gör det inte.

Charlotta Flinkenberg, mediekvinnan, gick ju ut häromveckan och berättade om sitt sockerberoende. Hon pratar om det där med att inte kunna behärska sig. Och jag undrar så var gränsen går? När unnar man sig och när är det missbruk?

Så i går tänkte jag: bara en dag då. En dag utan socker. Bara för sakens skull. Ta en dag nu, förslagsvis i dag. Det måste ju gå. Allt annat vore ju skrattretande, klart jag klarar det!

Men vid 21-snåret tänker jag så mycket på att jag inte ska äta socker vilket gör att jag aldrig varit så här sugen på socker, någonsin! Och jag märker hur jag dras mot kanelbullarna som Christian bakade i måndags. Som robotstyrd värmer jag dem i ugnen och äter upp. Två stycken, men en jävla massa pärlsocker på. Tuggar och glor på Sons of Anarchy.

Gott var det. Och det är ju det som är problemet.

Det är hemskt, rent ut sagt vidrigt av mig. Man SKA ju aldrig sätta sig över någon annan människa, tro att man är bättre. Men när det kommer till sport, speciellt fotboll, då väcks det förbjudna känslor.

Jag känner bara: alla de här miljontals människorna som investerar så mycket känslor i sport, vad är det för masspsykos egentligen?

Ett gäng överbetalda tjommar ska springa fram och tillbaka på en plan och skjuta runt på en boll. Och det här ska fullvuxna människor stå och titta på och bli så JÄVLA ARGA för eller SÅ HIMLA happy happy joy joy. Klappa händer så det bränner i handflatorna och skrika så det yr spott ur trutarna.

För att låta som den torraste människan på jorden: om all den här energin som läggs på sport skulle läggas på någonting vettigt hade vi kanske kunnat åstadkomma någonting tillsammans. Och nu tänker du: men SPORT förenar, sysselsätter ungar osv osv. Men allvarligt talat, och det vet vi allihop: det finns mer rimliga saker att lägga pengar och kraft på.

Jag tittade på matchen i går. Jag uppskattar sport. Men jag kan inte lite bli att tänka på alla som ROSENRASANDE av ilska stängde av apparaterna i går för att Sverige låg under, alla som sedan GAPADE om UNDRET. Alla som brölade, lipade, hojtade, skrek, gruffade, hoppade, kramade, vrålade.

Herregud. LUGNA NER ER NÅGRA HEKTON.

Jag var ju på 40-årsfest här i helgen. Den började tidigt, redan klockan 14 hade man kunnat sitta där oppklädd och gla. Vi ramlade väl in någon gång vid 16-snåret, men hann ändå kasta oss över afternoon teet.

Och så bjöds det på skumpa också, vilket ju aldrig försämrar någonting.

Som man gör på sådana här tillställningar hamnade jag vid ett bord med några som jag känner sedan tidigare, några som jag känner lite halvt sedan tidigare och någon som jag träffar för första gången. Jag är på gott humör och drar någon anekdot som folk skrattar hjärtligt åt. Sedan tar någon annan vid och berättar något kul och jag famlar runt i hjärnan efter fler lustiga historier, den här härliga stämningen får inte brytas nu, paniken stegrar, och jag hittar någon gammal story som jag dammar av och fyrar iväg men det faller inte lika väl ut som den första, folk skrattar lite mätt och jag svär för mig själv och för det här får inte falla nu, vi har byggt upp en behaglig värld kring det här bordet och kan inte någon jävel hitta på någonting kul, berätta om när de vält en ko eller vad fan som helst, gör det bara, HALLÅ!

Jag sitter fortfarande på samma mysputtriga kafferep, men inombords är jag i sånt upplösningstillstånd att jag är på gränsen att skrika SNOPP!!!! rakt ut bara för att eventuellt kamma hem lite fnitter.

Gunde grät i dag i en intervju med Malou von Sivers. Jag tittade på den här intervjun och kände hur det knöt sig i hela magen när han började snyfta. När han röst spricker och han sätter händerna för ögonen så KÄNNS det i hela kroppen.

Frågan är varför det känns så mycket.

Varför berör Gundes tårar så starkt? Är det för att han är en före detta världsmästare? Är det för att han är man? Är det för att han är en glad skit som proppar i sig havregrynsgröt till frukost och duschar rekordsnabbt i ”Berg flyttar in”? Är det för att han alltid framstått som en vettig människa? Är det för att månar så mycket om sin dotters välmående?

Jag vet inte, kanske är det en kombination av alltihop.

Allt jag vet är jag inte vill att Gunde ska gråta.

I går hörde jag ett frustande, nästan skriande ljud från övervåningen hemma hos mamma. Jag gick upp och hittade Christian – gråtande av skratt! – i sängen. Det skulle visa sig att han läst sportbladets lista över landslagets 100 roligaste ögonblick och hittat den här hysteriskt roliga dialogen om den ”hemliga pizzan”.