I dag är det fredag och jag har några funderingar kring några saker:

• På lördag är vi bjudna på min kompis Annas 40-årsfest/afternoon tea. Det här är alltså ett ”event” som påbörjas klockan 14 och antagligen inte kommer att avslutas tidigast 02 på natten. Tolvtimmarsfest! Håhåjaja, man får verkligen hoppas att man vaknar som ett socialt geni på lördag morgon. Man kommer inte riktigt undan med att stå och trycka mot en vägg i tolv timmar känns det som.

• Det har öppnat ett Blueberry här i närheten av jobbet. Blueberry är någon slags hälsohak där allt innehåller antioxidanter och sånt jox. Nu har jag hur som helst stegat dit och pungat ut 99 spänn för en tomatsoppa flera gånger den här veckan. 99! Och jag håller mig mätt på den i två timmar – MAX. Det här hör ni ju att absolut inte håller i längden, men när det närmare sig lunchtid är det som att osynliga krafter DRAR mig mot den där tomatsoppebeställningen. Konstigt, för två timmar senare måste jag gå och köpa bananer och choklad och trycka i mig framför datorn och det här är ju fan inte vettigt alls.

• Jag tänker lite på hur hajpat Solsidan är och hur patetiskt det känns när man tittar på programmet och det är över på en pisskvart. Det bara fräser till och så är det reklam och sedan hinner man knappt blinka och så är det slut.

• I dag har jag lönesamtal med min chef, vilket innebär att jag ska sitta och propsa på att få mer pengar. Och det vill man ju ha (speciellt om man ska ha råd med tomatsoppelunchen). Men det här med att sitta och stirra stint i någons ögon och begära om pengar är inte min starka sida direkt. Känner instinktivt att jag bara vill fråga om man kan få skicka ett mejl i stället.

• Ex-brottaren Frank Anderssons son ska heta Winston. Det är ett fint namn.
• Tomatsoppa ÄR ju rätt gott ändå.

Hej, hej. Jag har färgat håret ljusare.

Och nu FÖRVÄNTAR jag mig att blondiner SKA ha roligare.

Annars kommer jag att stolpa iväg till Ica och köpa en burk brunfärg.

Så här skrev Lisa häromdagen:

Jag själv har precis kommit ett myrsteg ifrån ligga-och-stirra-in-i-element-fasen för jag har precis sökt den jävla hjälpen nu åtminstone och herregud vad bara det tar otroliga mängder energi. Kan inte du skriva ett inlägg hur du har gjort så att du hamnat där du är nu mer ingående? Please!! 🙂

Jag har skrivit om min depression tidigare och de som tycker att de redan läst allt som går att läsa om ämnet kan bara hoppa förbi det här inlägget. Gott så!

Och här kommer någon typ av svar: jag fattade rätt tidigt att jag behövde hjälp. Vad kan jag ha varit? 18-19 när jag gick till psykolog första gången.

Det handlade så klart om så mycket mer, men min största problem just då var att jag under flera år levt väldigt destruktivt. Allt som gick att göra för att skada mig själv så mycket som möjligt försökte jag mig på. Dricka för mycket, såra människor runtomkring mig, hångla med fel killar, vakna på fel ställen, ragga på pojkvänners bästa vänner. Allt som var bra lyckades jag på något vis vända till kaos. 

Då var jag i upplösningsstadie, satt bara och grät och grät. Psykologerna jag slussades runt mellan var inte till så mycket hjälp. Så jag struntade i dem och grottade mig längre och längre ner i min skit.

Började kontrollera maten, slutade svara när mina vänner hörde av sig. Jag vill bara sitta hemma med min ångest och här kommer det märkliga, när man mår tillräckligt uselt så VILL man inte må bra. Antagligen handlar det om att man inte känner sig trygg med något annat tillstånd än ångest längre. Plötsligt blir ens eget dåligtmående det enda man klamrar sig fast vid, för man känner sig hemma där.

Det slutade med att min mamma fick nog och bokade tid hos en psykiatriker. Då hade det gått så långt att jag kände att jag inte ville bli ”botad”. Kunde inte alla människor bara lämna mig ifred med min ångest? Kan jag inte bara få säga upp mig från jobbet, be alla vänner dra åt helvete och låta mig må dåligt ifred?

MEN, observera att inte varje dag var så här. Jag hade fortfarande dagar när jag skrattade, festade med mina vänner och gick till gymmet. De dagarna blev färre och färre, men jag i alla fall inget striphårigt gråmulet mjukisbyxbeklätt ras, som man kanske kan inbilla sig.

Jag minns när jag gick in i det där jävla väntrummet första gången. Kroppen skakade av ångest och jag hade dragit på mig en stor svart bylsig tröja som jag på något sätt försökte försvinna in i.

Så blev jag uppropad och efter ungefär två minuter i rummet med psykiatrikern sa han att jag måste medicineras. Nej, sa jag. Det tänkte jag inte gå med på. Nog för att jag mådde skit, men MEDICINER är att ta i. Han kunde väl prata lite om min barndom och ge mig några aha-upplevelser och tack hej, sedan kunde allt vara bra?

Till slut gick jag med på antidepp. Och vi fortsatte träffas och han gav mig aldrig några aha-upplevelser från min barndom men han förklarade hur hjärnan fungerar och gav mig frågeställningar som vände och vred på sånt jag i min ensamhet gjort till sanningar.

Det tog några veckor, kanske fyra fem, men sedan började livet plötsligt kännas lite, lite enklare. Varje gång jag kom ut från hans rum var det som att luften var lite lättare att andas. Som att jag plötsligt upptäckte att blommorna blommade, att solen värmde skönt, att det pågick en värld runtomkring mig som jag helt missat när jag kapslat in mig i mig själv.

I perioder efter det här har jag mått både bättre och sämre. Ibland faller jag tillbaka, men aldrig lika hårt. Och förhoppningen, någon slags mål, är väl att jag aldrig ska må så där uselt igen.

TILLÄGG: Vill ni fördjupa er i ämnet så berättar jag mer ingående om alltihop i det här sommarpratet i Ålands radio från 2010.

(Jag pratar OERHÖRT låååångsamt och tydligt. Antar att jag inbillade mig att det var så man pratade när man pratar i radio. Ha överseende).

Jag drog en filt över mig när jag kom hem från jobbet, var så himla trött efter London och allt. Vaknade 90 minuter senare, alldeles tilltufsad, lågt blodsocker och på ett riktigt uselt humör. 

Jag tänker att det fanns en tid när jag alltid mådde så här, när jag sov och sov och sov och vaknade och tyckte att ingenting var värt någonting. Och så tänker jag på hur skit det kunde ha blivit om jag aldrig hade tagit tag i saken.

Jag hade aldrig börjat på Aftonbladet, aldrig träffat alla härliga människor jag lärt känna, aldrig köpt lägenhet i Enskede. Jag hade inte tagit tag i min framtid utan bara grottat mig djupare ner i min ångest tills jag bara legat och stirrat framför mig in i något … element. 

Det var mycket ojande kring att söka hjälp. Då. Då var det det. Gå till någon förståsigpåare som ska vaddå? Ta betalt för att tycka synd om en. Ungefär så tänkte jag.

Sedan tänker jag på när allt blev bättre, när jag verkligen fick hjälp. När jag började äta antidepp (antidepp som jag tänkte att var för PSYKFALL!!!!). När jag orkade prata med folk igen, när det inte kändes som att livet var lika segt och trögt som att cykla på treans växel i uppförsbacke längre.

Då känner man sig plötsligt dum som gick där, håglös och dan och inte bara kunde unna sig själv att få må bra. 

Nu ska jag försöka förklara en märklig sak.

Jag trodde länge att det var fint att inte älska för mycket. Nu när jag sätter det på pränt på det här viset så hör jag ju hur sjukt det låter. Jag trodde att det fanns ett värde i att hålla kärleken måttfull.

Det vill säga:

Inte kramas för mycket. Inte berätta hur mycket man älskar den andra personen hela tiden. Inte pussas för mycket. Inte hångla för mycket. Inte föra händerna genom håret för ofta. Inte skriva för många fina lappar. inte överraska för ofta.

För var man för mycket, då kunde man tjata sönder kärleken, tänkte jag. Därför tillät jag mig aldrig att älska helt och fullt utan bara ungefär till tre fjärdedelar. En fjärdedel skulle hållas tillbaka, sparas på. Till vad? Det har jag ingen aning om, kanske var jag lite rädd, kanske var jag orolig för att jag skulle uppfattas som tröttsam. Hur som helst låter det ju verkligen inte klokt.

Det är ju faktiskt så att man får älska och känna och skriva hur många fina lappar man vill.

Hej hej alla glada. Tillbaka på den trygga kontorsstolen.

London var mycket, men mest mat och dricka. Ungefär så här kan man sammanfatta resan:

Skål på flyget! Korta flighter är så härliga. Man bara dricker något och pratar lite och sen är man framme.

Världens bästa sällskap!

På kvällen vandrade vi runt i Soho med Andreas och när vi fick syn på skylten ”två pitchers för en” slank vi in och beställde en mojito och en margarita. Mojiton var så blaskig att den var alldeles odrickbar men ingen var ledsen för det. Tio minuter efter att vi fått in våra kannor kom en man i väst och ropade att de skulle stänga, så då fick vi hälla över drickat i plastmuggar och vandra vidare i natten.

Så vi hittade till en brölig pub med massor med våningar, dåligt coverband, spelautomater och monsterfulla och glada britter.

Dagen efter åkte vi till Camden och åt hamburgare på en diner.

Efter det gick vi in på en otroligt omysig och stel glassbar som serverade SJUKT god banana split och cappuccino. Min fotomin var lika stel som stället!

Sedan gick vi på Amy Winehouses stampub i Camden och jag skrev en sak i taket på toaletten.

Dagen efter gick vi vilse i Embankment, men det gjorde inte så mycket för vi hittade till en härlig pub där vi åt vegetarisk frukost/lunch och Chris drack en pyttepytteliten guinness.

På eftermiddagen gick vi till en stillsam cocktailbar någonstans där i stan och drack Singapore sling!

Och sedan åt vi. Fish & chips och kycklingburgare.

Sent på kvällen, vid 22.30, SPRANG vi till Burgers & Lobsters för att hinna innan köket stängde. Vi hann! Så var det bara att dra på sig hakklappen.

Och sedan var den Londonresan slut och vi kom hem till Enskede, kokade ärtsoppa och stekte pannkakor (eller plättar, som jag envist hävdar att det heter). Och det var det det.

I morgon åker jag och Chris på någon form av kärlekssemester! Till London! Jag har aldrig varit till London och har inte några större förväntningar. Jag tänker att jag gör likadant som när jag åkte till New York, jag bygger inte upp en massa förväntningar och skit som resan sedan måste leva upp till. Man blir bara ledsen om allt sen slutar med att man sitter där i ölfull i ösregn på en bänk med en slafsig fish & chips.

Jag tänker inte ens hoppas på att se en buss eller en telefonkiosk.

Vi får helt enkelt se vad det blir.

Jag är mest glad över att få tid med Christian. Häromnatten när han kom hem från jobbet, sjönk han ner på köksstolen och informerade mig om att vi på en vanlig månad har sammanlagt fyra lediga dagar tillsammans.

FYRA!!!! (För att friska upp er minne kan jag meddela att en månad är cirkus 30).

Med det sagt så borde jag röra vid honom vareviga sekund vi träffas den här långhelgen. Allt annat vore ju vansinne.

Alltså… följande har hänt: i natt klockan 05 blev Christian vän med Hollywoodfrun Gunilla Persson på Facebook.

Koppla sedan ihop med att jag i morse i diskhon hittade en stort DRICKSGLAS som han druckit rödvin ur under natten.

Jag ska väl inte lägga mig i vem han i salongsberusat tillstånd facebookchattar med på nätterna. Jag tänker bara meddela redan nu att jag INTE kommer att finnas där som något stöd när han tröttnat på att vara styvpappa åt Erika.

Vi var i Göteborg i augusti. Bodde hos två av Christians alldeles underbara vänner. På morgonen efter en mycket, mycket hård festnatt fixade de en – med tanke på dagsformen – avancerad frukost med pannbiff-ägg-mackor.

På tåget hem mumlade Christian att han tyckte att det var väldigt mysigt det där, att bara ha pannbiffar hemma i frysen. Som man bara kan langa fram när det behövs, så där till en lunch eller så.

Så i söndagsmorse hasade jag mig upp och konstaterade att vi råkade vi ha ett kilo extraprisköttfärs i kylen (49,90 kilot på Ica). Då tar jag väl och fräser upp det här till några biffar då, tänkte jag och började mixtra och blanda och steka.

Sedan väckte jag Christian, glatt meddelade jag att vi nu hade en hel hög med pannbiffar, att det bara var att äta tills det stod ut genom örona.

Vi satte oss till bords och satte stekt ägg och pannbiffar på skogaholmslimpan och jag tuggade glad ihågen i mig ungefär 3/4-delar då jag får syn på Christian. Han sitter, likt någon annan labbforskare och dissekerar pannbiffen med besticken. Jag undrar lite försiktigt om det möjligtvis är någonting som inte stämmer och han säger att ja, det är stora broskbitar i köttfärsen och han är väldigt känslig för sånt, ”speciellt tidigt på morgonen” säger han ursäktade och tittar urskuldande på mig och tillägger att det var väldigt snällt av mig att laga de här pannbiffarna.

I den här stunden växer det en sån vrede inom mig. Det är samma ilska som uppstår när jag ser människor som är rädda för spindlar eller andra småkryp, bara ”vad i helvete gnäller du om? Vilken goja! Skärp dig människa”. Jag lägger band på mig, jag är ju inte i tonåren längre, jag kan behärska mig, jag drar en djup suck vid köksbordet, ler och säger ”det är ingen fara, vill du ha en vanlig macka i stället?”.

Men inom mig växer frustrationen. Efter frukosten går jag lugnt och sansat fram till jättehögen med pannbiffar och tänker i mitt stilla sinne att nu, nu ska jag äta upp varenda en av de här förbannade broskbiffarna. Jag ska visa att det går! Jag är stark!

Och i dag när jag värmde upp biffarna för tredje dagen i rad till lunch så råkade jag på en riktigt seg bit, men jag ignorerade kräkreflexen, blundade och svalde.

Och jag känner att det är så värt det. Det här är viktigt för min självbild. Jag känner att jag bevisar NÅGONTING här. Jag blir helt enkelt en lite, lite bättre människa av att pina i mig de här gamla biffarna.

Alltså, höst är ju inte HELT åt helvete, men det är ju fortfarande ingenting som går upp mot sommar. Den här sommaren har varit utomordentligt bra! Ungefär så här har den varit:

Malin var matador framför en oerhört New Yorkig vägg i New York.

Jag drog med Christian till Åland för första gången och vi träffade Helene på färjan. Något bord bredvid oss satt det ett gäng med champange och tjoade och jag mumlade om att ”nog var det väl fan vad stekigt det ska vara”. Sedan försvann Christian och Helene och dök upp en stund senare med en flaska till oss! Mycket festligt!

Jag och typ 99 andra ålänningar fick medalj! Vilket gjorde att jag blev ”Veckans medarbetare” i Aftonbladet!

Chris åkte till Värmland och hämtade sin skejtboard. Sedan hittade han en liten ramp något kvarter bort. Ramlade och slog sig gjorde han också.

Frida och jag jobbade på Allsång på Skansen tillsammans. Frida var på Allsången på första gången och bara: vad litet allt är…

Mycket kärlek har det varit.

Och öl! Här med Filip och min lillebror Jannik på en uteservering på Åland.

Uppsnack inför Fryksta vattenfestival! Del 1!

Jag körde också ett litet pepptalk!

Min lillebror Emilios frukost på verandan. Mycket besvärad min.

Emilio hetsäter glass som någon annan Bridget Jones.

En äcklig groda som min syskon kom släpande på. Med vårtor och hela baletten.

Kräftskiva!

Och sedan var sommaren i princip slut 🙁