Det blev ju som det blev den här veckan, ett never ending-soffliggande.

Det är konstigt, och löjligt, hur dåligt samvete man får när man inte går till jobbet. Som att man är oumbärlig, som att Aftonbladets nöjesredaktions framfart skulle stoppas för att jag inte råkar sitta där och mumla vid min dator. Vet ni vad det här är? Det är att ta sig själv på för stort allvar. Om jag faller pladask framför en bil och inte på en toalett nästa gång och DÖR – då kommer allt ändå att gå vidare, jobbmässigt. Alla sidor kommer att fyllas i tidningen, sajten kommer att matas med nöjesnyheter.

Det är kanske deppigt och lite jobbigt att inse – MEN SÅ ÄR DET!

Vart jag ville komma, och jag vette fan hur jag ska få in det här på ett naturligt sätt här nu, var att jag gjorde två längre intervjuer förra veckan som jag tänkte tipsa om att ni kan läsa om ni vill.

Den ena med Sebbe Stakset från Kartellen. Sebbe är 26, har suttit inne i fem år men tagit sig tillbaka.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article15831602.ab

Den andra är med Sylvia Vrethammar. Hon ÄR inte så förvirrad hon verkar på tv, hon är en insiktsfull och intelligent kvinna som här pratar om att se sina familjemedlemmar dö och att hitta den stora kärleken. Läs det här så fattar ni. Artikeln är plusinlåst, men plus kan ni ju unna er, åtminstone testa en vecka för 1 krona, tycker jag.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article15831614.ab?teaser=true

På lördag är det lillajul! Lillajul, vad är lillajul, kanske du tänker. Lillajul är en tradition som du med intresse kan fördjupa dig i i det här blogginlägget från ifjol.

Mamma smsade att hon köpt en lillajulgran här i början på veckan och den var så fin att jag kände att vi inte kan vara sämre här i Enskede.

Mammas gran. Lite mer stilren, om man säger så.

Jag gick loss helt på vår gran från torget i Farsta. Julgransdekorationerna är mina smycken: örhängen, halsband och armband. Och en torkad ros som stjärna!

Christian, förstagångsfiraren, verkar lite brydd över det här med att lillajul är lite löst i kanterna, alla firar ju liksom på sitt vis, precis som folk gör på valborg och midsommar.

Jag förklarar att huvudsaken för mig är granen, lillajulklapparna och glöggen. Sen får man gå helt bananas om man vill! Kanske titta på något med Adam Sandler! Kanske lyssna på gangstarap! Äta kalkon!

Efter fyra dagars sjukfrånvaro från blogg och jobb och tja, verkligheten är jag tillbaka.

Vad har hänt?

Min mamma väste åt mig per telefon att det här ”kanske lämpar sig för allmänheten”, men jag har väl aldrig dragit mig för att berätta någonting förut så (insert stämningshöjande musik) följande har hänt: i lördags kväll var jag hemma hos Malin och hade det härligt, jag drack rödvin och whiskey (för mycket) varefter vi gick vidare till en bar. Där anser Malin att jag är för ”rund under fötterna” och ringer en taxi. Jag tar mig hem, men faller i golvet på toaletten, slår huvet rejält och får en hjärnskakning. Haha alltså, tragiken! Komiken! Hur som helst, huvudvärken och illamåendet som följer är inte att leka med.

Sååå, detta, och väldigt mycket Gossip girl, är alltså vad jag ägnat de senaste fem dagarna åt.

Skratta eller gråt.

I den här stan så är man übergirig om man önskar sig ett skilt sovrum. En tvåa kostar en miljard, typ, och man hör skräckhistorier om par som trängt ihop sig på 24 kvadrat i fem år.

Jag ska väl egentligen JUBLA över att vi får bo på ”luftiga” 40 kvadrat men jag kan inte låta bli att önska mig ett sovrum.

För hade jag ett sovrum skulle jag kunna tapetsera och heltapetserade rum är något av det vackraste jag vet. Kolla bara!

AHHHH! TAAAAAAPEEEEET! Måste ha tapet.

Hej och hå. Dagarna bara rinner ur händer på en och snart är man död och begraven.

I går kväll kom två av Chris kompisar över och vi åt och drack. Och eftersom jag stiger upp i ottan (06) varje morgon och råkade vara extra trött i går drog jag mig till soffan redan vid niesnåret. Det är så härligt att lyssna på när de pratar och skrattar i köket medan man själv vaggas in i ett halvsovande dvala som sakta men säkert övergår i sömn.

*Börjar hyra in statister som kan stoja i köket varje kväll*

Äh men allvarligt talat, jag tror jag har börjat röka. Det händer under en period ungefär en gång varje år.

Ibland har det börjat med att jag är jävligt less, en rökte jag någon månad bara för att jag tyckte att min pojkvän var så trist som låg med öppen mun och glodde på Sopranos och andravärldskrigetdokumentärer vareviga kväll.

Den här gången har det nog berott på att jag varit rastlös. Jag går hemma på helgen, jag vet att jag vill stanna hemma men när klockan närmar sig 21 en lördagskväll är det ändå som att det börjar krypa i kroppen och jag tänker ”hela världen gör någonting roligt nu förutom jag”. Det medför att jag måste hotta upp min tillvaro, känna mig lite wild n crazy och det gör jag genom att dra i mig en cigg. Alltså haha.

Sedan ligger man där i soffan och luktar rök och bara ”jahapp, kanske jag skulle läsa lite i kommentarsfälten på Blondinbellas blogg då”.

Christian hävdar att jag ”håller på med benet” när jag sover.

”Vadå håller på med benet?” har jag frågat och då har han lagt sig på sängen och visat hur det kan se ut, att jag liksom hovrar med foten i luften.

”Så där gör jag inte alls” har jag sagt då vilket har lett till att Christian enträget suttit och inväntat någon natt då han ska lyckas fånga det här ”fenomenet” på bild.

I morse när jag vaknade hade jag ett mms på telefonen.

Det här ser ju inte klokt ut, inser jag. Betyder det att jag har djävulen i mig? Och i så fall: hur driver man ut hen?

Kate Hudson. Den mest färglösa av alla färglösa kändisar, har jag gått och suckat för mig själv varje gång jag sett henne i någon blaska eller framför allt läst intervjuer där hon pratar om hur viktigt det är att sova ordentligt och dricka mycket vatten och älska sig själv och BLABLABLA. Hur död inombords kan man bli!?!?

MEN så såg jag om Almost famous i söndags och FAN I HELVETE vad hon är bra i den rollen. Jag smäller av! Allt är förlåtet. Jag känner att jag vill vända mig någonstans med min avbön, kontakta Kate på något sätt och säga att jag HADE FEL! Hon är inte alls färglös. Hon är full av färg!

Och så den här underbara scenen som skär i hjärtat så bra den är.

Där sitter Russell med sin ångest och sin skamsenhet och så börjar de sjunga och se så han lyser upp, vilken befrielse det är för honom. Hur underbart är det inte med gladsjungande vänner när man är riktigt trasig?

Åter tillbaka i verkligheten. Jag har haft några ”dåliga dagar”. Eller vad fan man nu ska kalla det när man famlar i mörker och skiter i att titta om det kommer bilar när man går över övergångsställen för allt är ändå totalt, skrattretande meningslöst.

Vad har det här medfört då?

Ja, jag tänker – jag hoppas – att jag den här gången (vad är det tusende gången nu?) kanske lär mig att det går över. Jag vill ju gärna rasa ihop i en hög och strunta i allt när det känns så här. Jobb, vänner, hygien och mat. SKIT SAMMA. Jag struntar i allt, låt mig bara slippa. Det känns som att det onda aldrig aldrig ska gå över.

Men, det gör det, visar det sig. Den här gången, återigen.

Mitt i allt det svarta roade jag mig själv med en ”utflykt” till det nyaste Satsgymmet Spårvagnshallarna i helgen.

Gymmet får +++.

Det bästa var att jag såg Thåström utanför.

Det sämsta var att det var tre våningar och liksom byggt som en labyrint för att det skulle vara så svårt som möjligt att hitta alla maskiner. Gym ska vara gym, inte lustiga hus.

Haha, nöjestidningen jag jobbade på innan jag flyttade från Åland, XIT, ordnar årligen en tävling där man korar de bästa halloweenoutfitsen.

Folk är alltid så himla fyndiga och duktiga!

Kolla här bara: