Vi kan konstatera så här: det tar på att fira Halloween i Värmland. Jag kände mig inte som en människa i går, snarare en ångestfylld varelse som bara släpade mig från punkt a (jobbet) till punkt b (lunchmatsalen) till punkt c (sängen). Ja, ja. Det är inte lätt att vara människa. Speciellt inte en människa som tycker det är en bra idé att häva i sig tequila strax före stängning. Eller dansa omkull på dansgolv.

Så här var det i alla fall:

Jag var, efter mycket om och men, clown. Den där rosa tröjan hade jag dock aldrig på mig för den råkade jag tappa i toastolen.

Christian var mimare. Han hade gått på om hur bra och originellt det var och sedan när vi väl kom ut på lokal visade det sig att halva Värmland klätt ut sig till mimare 🙁 Julia var vildvittra och hade någon väldigt avancerad näbb som bara åkte av hela tiden, Alexander var mest avancerad av alla med sin gycklarutstyrsel som han beställt i förväg. Marc var pirat och väldigt uppspelt kvällen till ära.

Och här har vi delar av Christians härliga familj. Gud vad torrt liv jag måste ha haft innan jag träffade dem.