Jag har alltid velat tatuera mig men aldrig riktigt fattat vad det är jag vill göra så det har inte blivit så mycket me’et. Men nu kom min vän och fd kollega Madde till skott och gjorde en väldigt fin tatuering på Söder i Stockholm varpå jag blev väldigt peppad. Och nu vill jag göra både ett och annat, dels ett ankare snarlikt det ovan.

Dels en lite mer 80-talig, hej-jag-har-varit-på-chartersemester-och-valt-det-vackraste-motivet, fåglar i solnedgång. Det här är min egen eminenta skiss. Eh, ja. Den ska väl inte se ut riktigt så här.

Jag går ju mot blondare tider och i går kom jag ytterligare ett steg på vägen hos frisörn. Nu vet jag faktiskt inte om jag vill ha det så värst mycket ljusare. Det kanske räcker så här. Nånstans måste man ju sätta GRÄNSER vet ni.

Det syns lite dåligt på den här bilden, men jag har lyckats LURA vintern. I stället för att dra på mig, två tre strumpbyxor på morgnarna har jag rotat fram ett par gamla benvärmare som jag drar upp till låren och sedan drar av mig när jag kommer till jobbet. Jag känner mig som ett GENI som kom på det här.

Jag ser att Alex Schulman dissar Pugh i sin lista i dag i Nöjesbladet och jag blir alldeles förskräckt. Pugh känns så skör, han får inte läsa det här, jag tror att han skulle bli väldigt ledsen. Det får inte hända! Skydda Pugh från Aftonbladet i dag!

Svartsjuka alltså. Det dyker upp en del mycket vidriga känslor i bakvattnet av att känna starkt för någon.

Jag minns i somras när vi satt på verandan, Christian och jag. Solen inte bara sken, det stekte, man tror att det översta skiktet av svett och hud ska börja koka. Vi hade hängt några dagar jag och han, vid stugan vid havet, och de första dagarna när man kopplar bort omvärlden för att göra i princip ingenting brukar vara knepiga. Jag tycker det i alla fall. Man är lättretlig och har svårt att komma ner i varv, och har man då en annan människa omkring sig är det så lätt att ta ut sin irritation på den andra. Man är en mästare på att skapa ett tajfs från scratch.

Hur som helst, jag frågade honom när vi satt där om han varit svartsjuk och han svarade att det har han väl varit. Sedan frågade han mig samma sak och där, för några sekunder tvekade jag, för det är så enkelt att bara säga ”nej, varför skulle jag ha varit det?”, gå vidare med huvudet högst och framstå som en bra och vettig människa (”svartsjuk, va? Vem? Jag? Nej, nej!”). Svartsjuka är fult. Man vill inte vara det. Man vill inte gå omkring och misstänka sin parter för att han eller hon ska vara mer intresserad av någon annan.

Men det är klart jag att jag hade varit svartsjuk. Och jag tänkte: det är lika bra att lägga korten på bordet, berätta vad jag känt och när.

Jisses! Vad långt inne det satt! Jag tror jag höll på och stakade mig och snubblade på orden, och formulerade 76 tänkbara meningar i huvudet innan jag hävde ur mig sanningen.

Det konstigaste av allt var att när allt var sagt, när orden var ute från munnen, då kändes det så futtigt. Rent ut sagt patetiskt.

Men vet ni? Efter det blev det faktiskt lättare. Det är klart att jag fortfarande är svartsjuk, det är alla varmblodiga varelser, men det är liksom mycket enklare att hantera de här känslorna när de är utanför kroppen än när de växer sig till stora monster inuti. 

Det här vädret är ju bara till för en sak = stanna kvar i sängen och gynna ”Efter tio med Malous” tittarsiffror.

Förövrigt så skänker jag en tanke på alla som försöker få ihop ”livspusslet” i dessa dagar. Fy fan, jag har tillräckligt med att bylsa på mig själv alla kläder och forsla mig till jobbet. Kan bara tänka mig hur det är med ett knippe ungar och eventuellt någon långhårig golden retriver som ska ut och rastas 🙁 Styrkekram!!!

Det finns ett företag som heter Sportamore, de säljer träningskläder på nätet och i somras beställde jag ett par svarta träningstajts (använder bara svarta träningstajts). Allt gott så, förutom att sömmarna på tajtsen inte var de allra bästa men sånt kan jag ha överseende med. Jag kan däremot INTE ha överseende med de här obehagliga, stalkkundmejlen de envisas med att skicka. Det dimper ner ett i månaden ungefär, alltid lika insmickrande.

Man bara: SLUTA låtsas att ni känner mig. Jag är en FRI människa. Låt mig vara.

Irriterad och nästintill folkilsken i dag.

Men sånt här lättar ju alltid upp en måndag förstås.

George Bush äter kattunge. Nomnomnom.

:)))

Så sant.

Lika rolig varje gång.

Och den här, tröttnar aldrig!

Mammade mmsade en bild i fredags kväll.

Det är en bild som jag fick som en skämtsam studentpresent av en kompis. Det finns få bilder från just den här tiden och jag förtränger lätt hur illa det var. Jag är väl typ 13, 14 och har någon slags svart läppstift (?) och det där blekta håret alltså..

Herregud, stackars vilsna människa, tänker jag bara.

I lördags var det då lillajulfirande. Christian hade ju ingen susning om vad han gav sig in på så jag hade princip kunnat hitta på vad som helst (”och nu ska vi rensa alla avlopp i lägenheten, det är tradition”).

Men jag lyckades undvika alltför mycket lögner.

I stället gick vi på julmarknad i Gamla stan. FY FAN, säger jag bara. 40 000 människor som halkade omkring bland en länga rödmålade baracker där det såldes granriskransar till överpris. Behöver jag tillägga att Peter Jöback skrålade över hela torget? Inget fel på Peter Jöback och hans julsånger men det känns så TYPISKT att det SKA spelas Peter Jöback på sådana här ”event”, det faktum att det spelas Peter Jöback har inte ens föregått av någon diskussion, det bara är så. Punkt slut.

Jaja. Sedan gick vi hem och påbörjade middagen.

Det blev: lammkorv, köttbullar, griljerad kalkon och broccoligratäng.

Chris äter av någon diffus anledning inte gris, därav julskinkesubstitutet.

Och jag släpade in lillajulgranen till köksbordet så att den inte skulle känna sig utanför.

Sedan satt vi uppe till 03 på natten och youtubade allt från Roger Pontare till Lil Wayne. Och jag tänker på alla relationer där man skulle tråkas ut till döds av att sitta och uggla med varandra en hel helg, jag har varit där själv och jag lider bara av tanken, men man har alltid ett val här i livet.

Tänk på det.