Jag sitter här på kvällskvisten och har dåligt samvete för det här inlägget jag skrev för någon dag sedan om att man kan förändra allting.

Jag bara kände det just då, att det är ju möjligt liksom. Allt går och det tar tid och det kan vara kämpigt som fan men det mesta går ju faktiskt att förändra.

Och sen tänker jag: vilken jävla hycklare jag är. Vad försöker jag förändra i mitt liv? Behöver jag ens förändra någonting?

Jag är så lyckligt lottad att jag vill skriva och det får jag göra. Som att någon som gillar moskéer får jobba i moskéer, kanske vara någon vaktmästare om de nu har sånt i moskéer. Det är ändå på jobbet vi människor med jobb tillbringar en stor del av den vakna tiden och då är det ju gött för en att man får göra något man tycker är soft.

Kanske ska man bara jobba med små delmål i livet, inte alltid dra på med det mest drastiska. Kanske ska man bara sikta på att laga mat hemma i lugn och ro alla kvällar i en vecka, ringa tre kompisar och få dem att skratta eller läsa en bok. Eller sticka! Jag har tänkt på det på sistone, att det vore fint att sticka en halsduk eller ett tvåmannatält.

Förlåt, det är ju uppenbarligen en vilsen människa som skriver det här.

Men jag är nyduschad i alla fall.

Av allt meningslöst jag häver ur mig på dagar är självhatet störst över de här sägningarna:

”Gud vad kallt det är ute” Eh ja det är kallt, det är vinter. En gång om året, varje år. Temperaturen är samma för alla.

”Oj vad hungrig jag är nu” Okej!? Vem bryr sig om dina hungerskänslor egentligen? Gå och ät något, tillfredsställ dina behov människa. Du har pengar på kontot och det finns mat på hyllorna i affärn.

”Usch vad trött jag är” Samma sak här. VEM bryr sig om det förutom du själv? Du lär ju inte bli pigg och energisk av att tjata om det, direkt.

Jag blir så jävla less på det här.

Först ska man sitta på sin kammare med sina komplex och sedan ska det läggas pengar på att fylla i och fylla ut och fixa till.

Och jag är så less, för jag är likadan själv. Herregud, jag har opererat brösten för att de inte ”ser normala ut” och det gör de sannerligen inte efter den här 60.000-kronorsoperationen heller. Jag har övervägt att räta till min tandrad för att den är så sne. Skulle väl kosta typ 40.000 eller något?

Jag sitter och går igenom mina bylinebilder och jag är inte nöjd. Varför, egentligen? Jag ska skriva. Mitt huve är där som något sekundärt, för att läsarna ska känna att ”hej hej här är jag som skrivit”! Ändå känner jag att jag gärna skulle vilja vara en sån där som bara ”råkar vara snygg”. Som många kvinnliga profiler bara ”råkar vara”. För det finns en mängd kvinnliga skribenter och tv-människor som syns och hörs och har vettiga åsikter – samtidigt som de är trådsmala, välfönade och stilsäkra som fan.

För man orkar ju inte stå och vara ful?!?

Jag kan fatta att folk är upprörda på Gina Dirawi och hennes ”förvandling” sedan hon blev svenska folkets favoritprogramledare numero uno. Och nu kan det ha hänt vad fan som helst med hennes vikt, det vet vi inte ett skit om. Men om jag inte är helt ute och cyklar så har hon ju inte bara gått ner i vikt utan blivit mer medveten om stil och plattänger och locktänger – eller åtminstone har SVT applicerat en stil på henne som inte känns riktigt genustänkt över huvud taget utan snarare ”kolla här har vi en ung tjej med hårsvall och några trendiga klackar”.

Och jag KAN fatta det! Jag kan fatta att man låter sig piffas och puffas till för det är väl typ lag på att programledare ska vara både piffade och puffade.

Så är det bara.

Så läser folk om Mia Skäringer, ”som är så naturlig”, att hon fixat och trixat bort gluggen för några sköna tusingar.

Och så ser folk Gina Dirawi som står med sina vettiga åsikter men i en prinsessklänning och barbiesvall i rutan.

Och man kommer liksom ingen vart. FÖR DET ÄR SÅ HÄR SAMHÄLLET SER UT OCH UTSEENDET ÄR SÅ JÄVLA MYCKET.

I slutändan vill ingen vara ful utan man lägger en massa pengar på att vara fin och fylla upp sin glugg och dyra plattänger och sen dör man.

Fan ta allt.

Jag älskar Kim och Kanye för att de verkar så kära i varandra. Sådana där blickar och leende kan man inte fejka.

Så tänker jag på att det finns så många som är tillsammans och inte alls upplever den här typen av kärlek, utan mest går och irriterar sig på varandra. Och så tänker jag på alla som läser detta och hötter med fingret och predikar om att VÄNTA BARA tills du fått tre barn/ni varit tillsammans i 14 år/inte haft sex på åtta månader. Och så tänker jag på hur deppigt det är att det finns så många sådana här ”VÄNTA BARA”-exempel på sina kärlekslösa förhållanden. Varför är man då ens i en relation om man inte tror på den – eller ännu värre, inte tror på kärleken över huvud taget? Om man har varit tillsammans i 14 år eller fått de där barnen och bara sitter med någon egensnickrad ”insikt” om att kärleken dör efter si och så lång tid – gör något åt det då. Skilj dig, flytta till Guatemala, pånyttfinn kärleken med den du är med.

”Nu är du orealistisk”, tänker du. NEJ DET ÄR JAG INTE.

Allt går. Se bara på de här handikappade människorna som åker omkring och föreläser för att de har gjort otänkbara saker, de som inspirerar andra till att tänka att det kanske inte alls är omöjligt att göra si eller så.

I princip alla kan förändra sin livssituation.

Jag också. Jag kan flytta till Berlin, skaffa mig ett meningsfullt fritidsintresse eller ge mig fan på att en gång för alla jobba med mitt psyke så jag är 100 procent stabil.

Men mest handlar det väl om att man är så inihelvete lat och inte orkar göra det.

Nåväl. Detta om detta.

Här i helgen så kom jag på mig själv med att sitta med pannan i djupa veck över huruvida jag skulle like:a en avlägsen gymnasiekompis status på Facebook eller inte.

”Hmm … hon har visserligen köpt en lägenhet och verkar glad, men är det värt en like?”.

Ungefär: Är den här människan VERKLIGEN värd min uppskattning? Eller ska jag bara gå vidare i livet, sköta mitt eget och bara trycka gilla när det verkligen, verkligen ”behövs”. Typ när någon besegrat cancer eller vunnit stora journalistpriset?

Förstår ni vilken sunkig människa jag är? Att ens lägga en sekund av sitt liv på att fundera om man ska like:a eller inte like:a är ju ett sjukt beteende. Sjukt.

Christian har klippt sig kort och fått till någon härlig redarson/old school filmstjärne-look.

Det är nästan svårt att greppa att han hade inte-klippt-på-två-år-hårdrockslängd när vi träffades och nu är alldeles prydlig. När det kommer till utseenden blir de allt som oftast bättre med åren. Det är som att dragen ”sätter sig” och man får ett lugn i blicken.

Inte för att det inte var något fel på hårdrockslängderna MEN på något vis är ändå den här nya frisyren att föredra. Eh ja. Se exempel nedan.

Jag funderar på frukost. Och min frukostavundsjuka.

Det ser så otroligt mysigt ut när bloggare och instagrammare och allt vad det nu är sitter med tända ljus och myspyser vid frukostbordet i vad det verkar, en evighet.

När jag stiger upp på morgonen är det inte tal om att man hinner tända ljus, arrangera en finfrukost och fotografera morgonfesten. När jag äter frukost är det sömnklumpiga rörelser som försöker få ut prylarna ur kylskåpet och sedan tar det max fyra minuter så är allt överstökat och upptätet! Fyra minuter! Det är inte värt att tända ett ljus för max fyra minuter! Varför är det så här? Jag är så avundsjuk!!!

En gång var jag på en fest ute i skärgården där folk, kanske åtta tio pers, satt runt ett bord och en kille satt och pekade och sa:

– Du kan dra åt helvete.

(Pekade på nästa)

– Du kan dra åt helvete.

(Pekade på nästa)

– Du kan dra åt helvete.

(Pekade på nästa)

– Inte du, du behöver inte dra åt helvete.

(Pekade på nästa)

– Du kan dra åt helvete.

Och så där höll det på.

Uppfriskande dålig stämning efteråt.

Jag har bloggat från och till, mest till, sedan 2006.

Och jag har tänkt att det inte finns en endaste röd tråd i det här blahaet jag häver ur mig på internet. Så hittade jag de här presentationerna, från då och nu, som så tydligt visar att det faktiskt funnits ett genomgående tema under alla år.

Det faktum att jag aldrig riktigt velat ta i det här med bloggande på allvar.

Jag tänkte ge lite uppdates på saker och ting i livet.

Det här var roligt! Jag fick en present inslagen med Schibbye och Persson. Så absurt! Eller om man vill: en fin påminnelse om att uppskatta friheten.

När min lillebror för första gången kom och hälsade på i Enskede så tittade han på våra kala vita väggar och rynkade på näsan, ”varför har ni inte hängt upp något?” frågade han och det kan man ju faktiskt fråga sig. Jag tycker det blir så beslutsångestigt och på något vis AVGÖRANDE vad man väljer att hänga upp på väggen.

Vad du har på väggen kan ju skildra allt från samhällsklass till personlighet. Så jag blev himla glad när min moster skickade en ”grattis till förlovningen”-tavla som hon målat. Nu hänger den i köket, tillsammans med en tupp-tavla som jag fått av henne tidigare!

Eftersom jag har sminkat mig likadant sedan jag gick i högstadiet så tänkte jag att det var dags för en förändring. Jag har alltid avskytt mina ögonbryn för att de är tjocka och mörka, vilket har gjort att jag har haft en himla sjå med att plocka dem millimetersmala. Nu har jag insett att jag tammefan inte kan hålla på och kämpa emot naturen så här, så jag har till och med börjat fylla i dem lite smått. I början kände jag mig som en Simpson-figur, men jag vänjer mig.

Jag ramlade över en tjockjacka på 70 procents rea. Inte till mig utan till Christian. Han har ju inte fattat att den här kylan KRÄVER en tjockjacka, hur otympligt och ofashionabelt det än må vara. Man kan inte kämpa med någon liten rock eller kappa när det är 20 minus, hör ni det? INGEN BLIR GLADARE AV DET!