Kärlek alltså.

Först ska man hitta den, vilket ju milt sagt inte är det allra lättaste.

Sedan – hur i hela helvete ska man lyckas behålla kärleken med en person livet ut? Går det ens eller rusar min generation mot en framtid med ett par, kanske tre, fyra skilsmässor?

I går på morgonmötet på redaktionen hamnade vi i en diskussion efter att Magnus Uggla i en intervju svarat på frågan: Är du kär?

– Jag kan inte påstå att jag går omkring och är kär, nej.

Det här fick vissa (Frida) att gå i taket.

– Han har ju en fru, hur kan han säga att han inte är kär?

Detta medan resten av gänget mumlar någonting om att ”på äldre dar”, efter att ha levt i en relation/äktenskap i ett gäng år, går man nog inte omkring och är kär. Vilket ju är deppigt, men i vissa fall sant.

MEN!

I morse hittade jag en rapport som hävdar att livslång kärlek faktiskt existerar (artikel från Dagens medicin skriven av min kompis Lisa Röstlund):

Tidigare studier har visat att det första stadiet av het passion i en kärleksrelation övergår i svalare känslor efter omkring 15 månader och efter 10 år har kärleksglöden falnat helt.

Men enligt en ny studie utförd av forskare vid Stony Brook University i New York, USA, kan vissa par uppleva nyförälskelseartad passion fortfarande efter 20 år tillsammans, uppger CNN.

Forskarna lät nyförälskade par och par som levt tillsammans i 20 år titta på foton på sina respektive partners, samtidigt som deras hjärnor undersöktes med hjälp av datortomografi.

Omkring 10 procent av de äldre paren påvisade samma kemiska reaktioner som de nyförälskade paren.

– Resultaten går emot den traditionella bilden av kärlek, att den minskar kraftigt under det första decenniet. Men vi är säkra på att kärleken finns, säger Arthur Aron, psykolog vid Stony Brook University, till brittiska Sunday Times.

Alltså, kärlek finns (bland typ 10 procent av alla jävla par som envisas med att leva ihop).

Jag tänkte lyfta en fråga här från kommentarerna från gårdagens inlägg om lågkolhydratskost. Det här är från Lotta:

Intressant! Jag har själv ett lite komplicerat förhållningssätt till mat, även om det är mycket bättre än vad det var för några år sen, nu äter jag i stort sett vad jag vill på ett normalt sätt och är ganska avslappnad över det (vilket är otroligt skönt efter typ 8 år av dieter varvat med hetsätning), men äter nog för mycket socker. Ser en kost med mindre kolhydrater som mer naturlig och bättre, men hur strikt måste man vara? Hur noggrann är du? Måste man typ, väga maten? Och den viktigaste frågan: Får man dricka öl?! Tack för en bra blogg, önskar dig allt gott.

Socker är ett helvete. Både när det kommer till socker och alkohol så har jag ett komplicerat förhållande, och det ska understrykas, gäller inte bara mig utan väldigt många. Ibland går det hur bra som helst, jag är måttfull, klarar av att dricka lagom och gå hem innan någonting går överstyr. Samma sak med socker: jag kan ta två kakor och så är det bra med det.

Men så händer det då och då att socker eller alkohol triggar igång något jävla monster i mig och plötsligt har jag ätit ett och ett halvt kakpaket och två skålar glass. OCH INGEN JÄVEL kan komma och hävda att jag mår bra där och då för att jag har ”unnat mig”. Jag har för fan inte unnat mig, jag har hetsätit, tryckt i mig en massa skit som kroppen mår dåligt av.

Samma sak med alkohol: jag börjar dricka och så vill jag aldrig aldrig sluta, jag vill fortsätta tills jag blir riktigt jävla packad. Så vaknar man dagen efter och bara ”what the fuck har jag GJORT mot mig själv?!??!?!”. När jag har varit i de här situationerna stöter jag på folk som bara ”men det är väl ingen fara, du blev lite full, ta en dusch så piggnar du till”. Eh, låt mig tänka lite: NEJ. Jag kan inte ta en dusch, jag har sådan ångest att jag knappt kan andas över att jag fallit in i det här beteendemönstret där alkohol blir någonting destruktivt.

Över till nästa fråga: Ser en kost med mindre kolhydrater som mer naturlig och bättre, men hur strikt måste man vara? Hur noggrann är du? Måste man typ, väga maten?

Så ligger det till: för att gå ner i vikt måste man hålla rätt bra koll, inte äta något med mer än 5 kolhydrater per 100 gram (kolla innehållsförteckningen).

Jag säger inte att jag inte skulle vilja gå ner i vikt. Det är väl självklart att jag i den här idealiserade jävla pissvärlden vi lever i också när någon patetisk dröm om att jag var en av de där som kan ”äta som en häst” och ändå se ut som Kate Moss.

Men jag orkar inte. Det är redan avvikande nog att plocka bort potatis, pasta, ris, godis, frukt, chips och mjukt bröd. Så jag håller mig till det och sedan får det vara nog så. Jag tänker inte plocka bort röd paprika eller tomat bara för att det inte är tillräckligt ”strikt”.

Och nej! Jag pysslar inte med något matvägande, jag bara äter tills jag är mätt, vilket man blir rätt snabbt när man ökar fettintaget i kosten!

Och den viktigaste frågan: Får man dricka öl?!

Jag dricker öl! Är jag sugen på öl så dricker jag det. Det finns lågkolhydratsöl som smakar lite blaskigt, vilket jag kan gilla. Men är jag ute och känner för en öl så får det bli en öl. Vin är dock bättre ur kolhydratssynpunkt. Läskeblaskiga drinkar á la barnkalasdricka för vuxna har jag aldrig förstått mig på och klarar mig gott utan.

Här kommer lite matfester!

När det kommer till fixidéer är jag lite av en expert. Jag vill gärna testa både det ena och det andra, gå ALL IN, för att sedan ledsna snabbt. Detta har inneburit att jag har testat på allt från avslappningyoga till detoxkurer till cupcakesbakning.

För någon månad sedan fick jag en fixidé om att gå ner sisådär fem kilo så snabbt som möjligt för att klara av att göra ordentliga snygga chins.

Så jag körde atkins i två veckor! Gick inte ner ett skit, men jag mådde så otroligt bra av det. Så nu har jag fortsatt, och jag läser på mer och mer om lågkolhydratskost, bloggar, recept, instagram och jag är besatt!

Jag vet inte om man får kalla det LCHF när man ändå är så generös med kolhydrater som jag är, men det är någon variant hur som helst.

Så här ligger det till: sedan jag började äta på det här viset, mindre kolhydrater, mer fett så har jag:

Inte gått ner i vikt, MEN blivit av med det här jävla ångestmonstret kring mat som jag gått och burit runt på, som jag skrivit om i inlägget ”Jag vill bara sluta tänka på mat”. Det var faktiskt en tjej vid namn Louise som skrev till mig, under det här inlägget, att hennes något skeva syn på kost förändrats efter att hon börjat med LCHF.

Och jag känner verkligen att den oron som funnits i kroppen på något märkligt vis bara försvunnit. Borta! Matångesttankar finns inte längre.

Fattar ni!?! Alla tankar på mat är positiva! Dessutom är all lågkolhydratsmat så god att det är en fest vareviga dag.

Bästa fixidén på länge!

Alltså jag orkar inte.

För drygt en månad sedan hittade jag en knöl som jag fick panik över att var cancer. Det har säkert alla gjort och fått någon gång och antingen skiter man i den där knölen och efter nån vecka är den uppslukad av kroppen eller så masar man sig till läkare för att kolla upp den.

Jag gick då till någon riktigt barsk och otrevlig kvinna för drygt en månad sedan. Hon sa att det nog inte är någon fara, men att jag skulle komma tillbaka om drygt en månad på återbesök.

Den 21 januari. Så jag skrev upp det på min telefon och jag var varit YTTERST medveten om att det är den 21 januari jag ska släpa mig till Enskededalens plastmattiga vårdcentral.

VARFÖR GÅR JAG DÅ DIT FÖRST DEN 22:A?

Och grejen är att jag i princip alltid gör så här! Aldrig i jobbet, men privat ligger jag fan alltid en dag före eller efter utsatt datum.

OCH som om det inte vore nog låtsas jag in i det sista för den här sköterskan i receptionen att det nog måste varit läkaren eller deras uråldriga datasystem som gjort någonting tokigt, även om jag innerst inne VET att det är jag som är felet.

Knölen är inte mitt enda problem, kan vi ju konstatera. Och ska jag fortsätta leva så borde jag verkligen ta tag i den här datumanalfabetismen jag lider av.

Två dagar nu har jag varit på kurs.

Det är ju speciellt det här med kurs.

Å ena sidan känns det som om man är åtta år, blir styrd av någon lärare att sitta i grupp med folk man inte känner och lyssna på någon som pratar i timtal. Det kliar i kroppen, man känner sig obekväm och man är rädd för att säga något så alla ska tycka man är totalt jävla pantad i huvudet. Så, i allra värsta fall, paras man ihop med någon jävel med en skriande urusel kvinnosyn, någon besservisser som kan varenda en härskarteknik man tidigare bara läst om på nätet. (Inga sådana exemplar den här gången, dock!)

Å andra sidan är det jättenyttigt att tvingas ihop med nya människor och tänka på en massa viktigheter som man inte annars tänker på och jadajada.

Jaja. Det är säkert bra. Oftast verkar ju folk överleva.

Kom bara att tänka på det här:

när jag var yngre hände det ibland att man hamnade i en sms-konversation med någon kille som man kanske inte vara så där överdrivet intresserad av … alls.

Och man försökte svara kort för att få honom att fatta att nej, vi kommer inte bli tillsammans och skaffa något renoveringsobjekt eller adoptera någon gathund från Chile tillsammans.

Hur som: så här kunde det låta.

Han: tja, gör du i kväll?

Jag: Kollar på film.

Han: Okej, skoj!! Vad då för film?

Jag: Armageddon.

Han: Just så. Är den bra då???

Jag: Helt ok.

Han: Vilka var det som var med i den nu igen?

OCH SÅ VIDARE.

Jisses, vilken kämpaglöd det krävdes för att hålla igång sådana där dialoger ändå.

Den här bloggen blev ju plötsligt en tummelplats för en hel hop av Aftonbladetkommentatorer i går efter mitt inlägg om Laila Bagge.

En del skit fick jag, både i kommentarsfältet och i mejlkorgen. Men det är väl bara gott att främst medelsåldersmän sätter en liten flicksnärta som mig på plats eftersom jag ju inte är ”torr bakom öronen” än och inte fattat att steg ett alltid är att misstro sina medmänniskor. Skoja. INTE.

Över 100 000 besök! Kanske har jag någon ny läsare med mig på den här resan genom bloggosfären?

*20 läsare som droppar av efter det flåshurtiga uttrycket*

I så fall säger jag: välkommen, hoppa ombord, det är inget att vara rädd för! Här avhandlas mest psykisk ohälsa, relationer, vardagstristess och ibland lite kändisar.

*40 nya läsare droppar av*

Annars då? Jo tack, nästa vecka vardagslyxar jag till det rejält genom att åka på kryssning! Trots att jag bott på en ö större delen av mitt liv har jag aldrig vad jag kan minnas åkt på en regelrätt kryssning av egen fri vilja. Jag går in i det här med öppna ögon eller vad man säger, inga förutfattade meningar om kryssningskulturen! Bara glada miner och nån fin nystruken klänning.

*110 läsare surfar vidare*

OCH där var vi bara den tappra skaran bloggläsare kvar här!

Hej på er.

Laila Bagge Wahlgren har sett en man sitta på gatan och prata i mobiltelefon och på sin blogg skriver hon ordagrant:

”Vem fan har råd med en mobiltelefon om man är hemlös och sitter och tigger på gatan?”

Efter den massiva kritiken som inlägget fick har hon bett om någon slags halvdan ursäkt – men hon menar fortfarande att det var lätt för henne att dra slutsatsen att ”han spelade teater” eftersom han agerade på ett sätt när han pratade i telefon och på ett annat sätt innan han tog upp mobilen.

Det här är till dig, Laila Bagge Wahlgren:

Det du gör, är att du dömer någonting du inte vet ett skit om.

Ditt blogginlägg, det är grundlöst dömande som leder till fördomar.

Nu sprids dina fördomar baserade på lite hipp-som-happ-”vetskap” om att det nog MINSANN finns organiserat tiggeri där ute och att den här mannen med HÖGSTA SANNOLIKHET var en del av just det.

VAD FAN VET DU OM DET?

Den här mannen kanske satt och ringde sina barn som han sällan har kontakt med och berättade att han älskade dem. 

Han kanske ringde det första samtalet som på sikt kommer att få honom bort från gatan.

Han kanske ringde en kompis och ville berätta en hemlighet.

Han kanske ringde för att fixa den mängd heroin som han vet att kan avsluta hans liv.

Han kanske ringde Aftonbladet för att tipsa om att han sett en kändis på stan – kanske det var därför han tittade så konstigt på dig?

Högst antagligen inte – och det är det jag säger – vi vet ingenting om hans telefonsamtal. Jag bara spekulerar. Precis som du, Laila.

Men med ditt spekulerande sänker du trovärdigheten för hemlösa som sätter dig på gatan för att be om hjälp av folk som har pengar. De som sätter sitt hopp till att någon med pengar på kontot ska hjälpa dem att klara dagen. Du utgår ifrån att det här är någon som sitter där för att lura folk. Du utgår ifrån att att det är organiserad brottslighet att sitta i den här kylan, ute på Kungsgatan och be om pengar.

MEN DU VET INGENTING OM DEN HÄR MÄNNISKAN, LAILA BAGGE.

INGENTING.

Du bara visar ett utmärkt exempel på hur fördomar gror och sprids i det här landet.

Grattis.

Det är så konstigt med telefonsamtal. Plötsligt som man står och går eller ligger och halvslumrar till Leif GW:s En pilgrims död så kan det ringa någon och plötsligt sitter man och listar topp-tre i den grekiska övärlden.

Det här hände i går.

Jag har varit på Zakynthos och Karpathos, men utifrån vad jag hört mig för och förstått när jag var plats skulle jag lista de bästa öarna så här:

1. Skiathos

2. Zakynthos

3. Kefalonia

Men jag har inte alls bra koll, ärligt talat. Och bildgoogla blir man ju inte klokare av direkt.

ALLA öar ser nämligen likadana ut, enligt google.

Någon som läser den här bloggen kanske har erfarenhet och koll? Någon som ”öhoppat” eller varit och jobbat som reseledare eller bara vill göra reklam för sin älsklingsö? I så fall: vilken är den bästa ön? HJÄLP!

Jag har ett citat skrivet på en post-it-lapp på datorn och jag vet att den snart kommer att slarvas bort någonstans och då måste jag ha det uppskrivet för jag tycker att det är så fruktansvärt bra.

Citatet är Henrik Schyfferts från när han var med i Nyhetsmorgon och pratade om den nya TV 4-serien ”Allt faller”.

Han pratar om livet och säger:

”Allt bara pågår, pågår och pågår. Man får erbjudanden från Jamba.se på telefonen strax efter att man har fått ett missfall.”

Och det är ju så det är. Ibland tror man att man på något vis ska komma undan det faktum att livet pågår JUST NU. Man tänker att livet, nej det är något som först äger rum om några veckor när jag ska åka på weekend till Barcelona/går på den där festen/träffar min kille igen.

Och det blir sällan så TYDLIGT som när livet på autopilot ruckas. Som när man är trött, nedstämd och det är kolsvart ute på morgonen och man halkar på en folktom tågperrong.

Man ligger där och stirrar upp mot snöflingorna som dalar ner och inser att LIVET, det är i full gång just nu. Det är LIVE!