Alltså: jag minns så tydligt hur det var när jag var 12 och var övertygad om aldrig någonsin någon skulle tycka om mig.

Jag skulle aldrig hångla och absolut aldrig bli ihop.

Vad stark den känslan var.

Alla andra var ihop, låg i kuddrum på ungdomsgården och rumlade runt och höll händer på skolgården och allt fan vad det nu var.

Minns så stark när en kompis till mig stod mitt på skolgården och hånglade öppet med sin kille när vi gick i sexan. Det ringde in och de stod liksom mitt i HORDERNA av ungar och sliskade mig.

Sedan KAN ju mitt okyssta jag ha någonting med att göra jag var en tönt som hade blå sidenskor och satt på skoldiscon och koncentrerade mig på om jag skulle köpa grönt eller rött godis. Ja, så kan det vara.

Jag är väldigt uppspelt i dag, och det beror inte på att jag ska slita ut en visdomstand i morgon utan att Christian och jag har startat ett roligt projekt tillsammans! Det är en blogg, med video, bilder och text, som går ut på att vi besöker olika kvarterskrogar (så kallade sunkhak) i stan.

Kvartersresan heter bloggen.

Här får jag utlopp för mitt nyvunna intresse för videoredigering medan Christian skriver texterna om upplevelsen. Ja, det känns lite meta att sitta här på en blogg och förklara om vad en annan blogg handlar om så ni kan ju gå in HÄR och kika vettja!

Jag är hemma och är sjuk.

Och det måste sägas, jag har haft mina allra mest långtråkiga stunder under påverkan av ipren dylika tabletter.

Så här är det: sjukdomstillståndet kan jag ta på något sätt. Då ligger man och försöker tillfriskna. Så ibland får man för sig att ta en smärtstillande febernedsättande tablett och vad händer? Jo, man känner sig typ frisk. Dåsig och dan, men ändå så pass alert att man inte orkar ligga blixtstilla i sängen och stirra på netflix. Och det är då man inser hur tråkigt det är. För du kan inte göra någonting. Det kliar i hela kroppen men det enda du kan göra är att fortsätta ligga i sängen och stirra på netflix, för egentligen är du ju sjuk. Det är bara det att ett piller har gjort så att du inte känner dig så sjuk just nu.

Och med det här vill jag ha sagt att det är rätt tråkigt just nu.

I går kväll ”läste jag ut” boken ”Sju gyllene regler för ett lyckat äktenskap”. Jag skriver ”läste ut” för jag har glidit runt rätt rejält i boken och hoppat över stora delar där forskaren/författaren inte gör annat än att konstatera uppenbara saker som att man ska ta sig tid för närhet och så vidare.

Den här snubben, John Gottham, påstår att han kan lyssna på ett par i 3 minuter och därefter avgöra om de kommer att skilja sig eller inte.

Hur fan gör han det, undrar man förstås.

Jo, det handlar tydligen inte om att man bråkar eller vad man bråkar om utan HUR man bråkar. Hur ilsken och frustrerad man än är så måste bråket också få ett värdigt avslut, varifrån man kan gå vidare i sina liv och känna att man har fått ventilera klart.

Jag ska ta ett exempel från i lördags som är rätt förnedrande för mig själv, men skit samma, det är ett exempel (om än futtigt) på hur man kan använda Gotthams tänk på riktigt.

Christian och jag skulle gå ut på kvällen. Jag hittade inte några kläder som passade, rätt klassisk grej som gjorde att jag fick en rejäl dipp i självkänslan. En massa känslor sköljde över mig, jag kände mig ful, värdelös, tråkig, knappt värd att gå ut och vara någons sällskap en lördagskväll.

Men jag valde att hålla de här känslorna inom mig.

Det gick … så där.

Allt brast när jag satte på mig en ny jacka och märkte till min stora fasa att Christian inte hade några planer på att kommentera den över huvud taget!

Jag gick till attack direkt: – Du tänker inte säga någonting om min jacka?

Han känner sig påflugen, förstås, för honom kommer ju det här från ingenstans!

Grejen är ju att allt jag egentligen vill här är ju att han ska säga att jag är fin, att jag duger. Jag vill ha en kram och gå ut och ha kul.

Men det uppfattar ju inte Christian, han befinner sig under plötslig attack och måste försvara sig (”det handlar bara om en jacka, vad är problemet? Vad ÄR det med dig?”).

Här är det så lätt, tycker jag, att bara ge upp. Säga: ”vi skiter i allt. Jag skiter i allt i alla fall. Gå ut om du har lust men jag stannar hemma.”

För att sedan sätta sig tyst och tjura (och kanske vänta på att bli ÖVERTALAD om att komma med ut, kanske följa med ändå, för det är ju det man innerst inne vill, men med dåliga känslor i kroppen).

Den här gången valde jag en annan väg, jag förklarade hur jag hade känt, att det inte bara handlade om jackan utan att jag i säkert två timmar gått omkring och känt mig totalt värdelös. Det här är ju förstås mer lätt förståeligt än att jag bara går till vildsint attack om någon gammal jacka (som jag dessutom köpt på second hand i Götgatsbacken för 100 spänn så det var inte direkt som om den såg splitterny ut).

Nu klarnade alltihop och vi kunde ta oss ur bråket! Vi kunde skratta åt det och gå ut och ha roligt i stället. Och jisses, den är fantastisk den här känslan, att ha tagit sig ur ett bråk med värdighet i behåll!

Rekommenderas starkt!

När folk pratar om träningsinspiration syftar de oftast på bilder likt den ovan och diverse ”före/efter”-bilder på folk som ätit och tränat rätt (som säger saker som ”de är bara att göra”, ”det finns inga ursäkter”).

Grejen är att jag kan stirra på sånt här på bloggar, twitter och alla möjliga olika kanaler men jag känner liksom inte ”åh nu vill jag ta den där extra promenaden” eller ”nu ska jag släpa mig till gymmet trots att jag bara sov fyra timmar i natt”.

Jag känner ingenting.

Träningsinspirationen är bara något flyktigt som typ … sommarkatter.

Därför blev jag nu väldigt uppspelt när jag läste att man alltså kan hypnotisera sig i form! Att jag inte tänkt på det? Här har man lagt pengar på någon personlig tränare!?

Full Biebermania här på jobbet. Det är väl ungefär sisådär 67 reportrar och 43 fotografer som jobbar med detta nu! Helt galet.

Dagens bästa är ändå: det är fullt kaos utanför Grand hotel, fansen svimmar hit och dit.

Då går Tommy Körberg förbi. Någon pappa ropar:

– Där går den riktiga stjärnan!

Jag knåpar och trixar med mina små videos! I helgen ska jag filma ett besök på krogen Myrans i Svedmyra! Återkommer med resultat!

Här kommer ytterligare en liten historia från påsken på Åland.

Något som är störigt är dock att en liten bit av fönstret ”försvinner” när jag lägger upp det här. Jag har försökt mejla ansvariga kring Aftonbladets bloggverktyg, men det verkar som att de väljer att ignorera mina problem. Är man intresserad av att se klippet så som det ska se ut kan man göra det via den här länken till Youtube.

Ja. Jag är ju inte gift än, men det kan ju aldrig skada att förbereda sig. Så därför slet jag åt mig den här boken direkt när jag hittade den på loppis.

Det är alltså en forskare som i alla fall hävdar att han är den enda som grundligt studerat gifta par och därmed utrönt vad det är som avgör om ett äktenskap är lyckligt eller inte. Utifrån detta har han då kommit fram till sju ”regler”.

Jag har bara hunnit till första regeln och den verkar väl … rätt vettig. Då ska man alltså se till att ha en kärlekskarta. Vad är en kärlekskarta, undrar du förstås?

En kärlekskarta är alla saker du vet om din partner. Ju fler desto bättre. Känns ju inte direkt som raketfysik, men faktum är ju att man i början av en relation ställer 10000 frågor och suger i sig varenda litet informationskorn om den andra, men det där ebbar ju lätt ut. Man glömmer, kanske slutar man bry sig.

Så när någon frågar dig vad din partner önskar allra mest i livet eller vad han eller hon oroar sig över har man inte en susning.

Ja, ni kan ju läsa boken. Eller en väldigt komprimerad version med reglerna här.

Det är en viss skillnad på den människan jag är och den jag vill vara. Jag skulle säga att de här två våffeluppläggningarna (båda är mina) är rätt talande.  

Människan jag skulle vilja vara: lite grädde, banan och riven kokos. Sofistikerad uppläggning.

Människan jag är: banan, hallonsylt, gräddhög, nutella, strössel och (som inte syns på bilden) smarties i en liten hög bredvid.

Jag fick ett litet önskemål om att skriva om ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat:

Hej Zandra, kan du inte skriva ett inlägg om kärlek eller så? Vad du vill men det får gärna vara om besvarad och lycklig kärlek! Kanske om dig och din karl?

Hur jag än vrider och vänder på det så måste jag oftast utgå från mig själv när jag skriver i den här bloggen. Jag kan försöka återge hur jag hört att andra har det men det blir sällan lika bra, har jag märkt.

Så här ligger min relation till just nu: Christian och jag har om knappt en månad varit tillsammans i ett år. Den alldeles nyförälskade dimman har lagt sig lite smått och då börjar ens usla sidor visa sitt riktiga jag.

För det är ju så, när man blir tillräckligt trygg med någon blottar man mer och mer sitt innersta, vilket inte alltid är det allra vackraste.

Jag tampas med, inte helt ovanligt, ett outsinligt bekräftelsebehov. Jag kan komma på mig själv med att säga till Christian att jag älskar honom BARA för att jag vill höra att han älskar mig tillbaka.

Grejen med just det här ”jag älskar dig” är att det inte betyder ett skit. KÄNNER man det inte när man säger det så är det bara ord. Och det här blir lätt ett missbruk. Jag bara hur jag häver ur mig kärleksförklaringar hit och dit för att jag känner mig tom och jag önskar att Christians svar ska kunna fylla mig med den kärlek och trygghet jag är i sånt desperat behov av.

Men sanningen blir att han bara kastar ner en massa fina ord i ett tomt svart hål.

Så här har jag ett litet sidojobb att roa mig med: varje gång jag känner för att börja ösa kärlek över Christian måste jag först ropa STOPP! i mitt huvud och fundera exakt av vilken orsak jag säger de här sakerna nu. Säger jag det för att jag KÄNNER det här, eller säger jag det av någon annan anledning, kanske för att jag känner mig orolig eller i behov av tröst – i så fall: varför känner jag så och vad kan jag göra åt det?

Det här låter förbannat osexigt och kämpigt. Men faktum är, om jag inte gör det här jobbet nu och stannar mig själv varje gång. Då kommer jag att fortsätta säga kasta ur mig en massa tomma kärleksförklaringar till höger och vänster och det vill jag verkligen inte.

Jag vill känna på riktigt när jag säger något.