Inlägg av Zandra Lundberg

Långtråkig depression?

av Zandra Lundberg

Apropå, det inlägget jag skrev senast om träning och depression så länkade jag till en man som sätter fingret väldigt bra på en punkt när det gäller en deprimerad hjärna.

Någon som är deprimerad kan aldrig känna sig uttråkad, menar han. Man kan känna sig tom, orolig, ängslig, men man kan inte känna att man faktiskt har tråkigt. Det där stämmer väldigt bra in på mig. Fem dagar har jag varit ledig nu, som sagt, och jag har inte gjort mycket alls.

I lördags kväll drabbades jag av en fruktansvärd känsla av tomhet och nedstämdhet. Jag ställde in allt jag skulle göra på kvällen, vilket jag vet inte är den bästa lösningen. Det är bra för mig att tvinga mig att göra saker för jag mår bättre då. Men den här gången gick det inte.

Någon annan frisk människa hade antagligen tänkt, fy fan vad TRÅKIGT, sitta hemma och glo en hel lördag och dessutom känna sig deppig! Och till viss del stämmer det ju, det är inte så jävla kul. Men känslan av att vara uttråkad var det länge, länge sedan jag hade i min kropp.

När jag ändå är inne på det här med depression så här en solig fredag i maj kan jag passa på att reflektera över en annan sak.

Kärlek har alltid fått mig att må bättre. Jag har alltid vetat det, men knappt vågat uttala det för det känns så jävla patetiskt att ens välmående ska vara upphängt på någon partner. Det är inge GIRL POWER i det uttalandet inte.

När jag är med den jag älskar har jag kanske, vadå, 70 procent lättare att ta mig för saker. Att ens ta mig utanför dörren, träffa folk, hitta på saker. Gå till Gröna lund eller vad nu människor sysselsätter sig med.

Det är förstås inget positivt. Men jag är medveten om det och det är alltid en bra början till saker.

En gla’ bild på Gröna Lund passar utmärkt här tycker jag! Något kul för alla som bara scrollat ner till bilden!
En gla’ bild på Gröna Lund passar utmärkt här tycker jag! Något kul för alla som bara scrollat ner till bilden!

 

Bästa träningsformen någonsin?

av Zandra Lundberg

Jag har även lyckats få in en helt ny fixidé gällande träning i mitt liv.

Stronglifts!

På pappret låter det som den bästa träningsformen någonsin. Om man gillar styrketräning som jag gör. Man lyfter helt enkelt bara det tyngsta man orkar 5 gånger. Sedan gör man det 5 gånger om.

Här ska det inte hålla på och jomsas med bicepscurls och vadträning. Här är fokus bara på övningar som tränar de stora muskelgrupperna: marklyft, benböj, rodd osv.

Det här gör jag på grund av tre saker:

1. Jag älskar att prova nytt inom träning och drivs av en tro om att jag en dag kommer att hitta det som passar allra bästa för mig och sedan kunna fortsätta utvecklas vidare därifrån.

2. Jag har nått en platå i styrketräningen. Jag vill blir starkare, men hur fan jag än gör så lyckas jag inte. Mitt max är 2×50 i bänkpress, vilket är bra för att vara en vanlig kontorsarbetare, men jag vill bli starkare. Faran är att jag tappar meningen och det får inte hända för att …

3. Har man nära till depression, oro och tomhet som jag har är det extra viktigt att ha någon mening med någonting. Då känns det genast bättre. I alla fall för 60 minuter på gymmet. (Läs mer om depression och styrketräning här).

Det bästa med stronglifts? Det bästa är att man bara SKA träna 2-3 gånger i veckan.

Perfekt ju!

(Om det visar sig funka förstås).

Läs mer om stronglifts här.

120 timmar ledigt.

av Zandra Lundberg

Jag har varit ledig ett gäng dagar. Det sämsta/bästa för den här ledigheten har varit att jag upptäckt 24. Jag har aldrig sett serien och började nu alltså från början. Tänk detta i kombination med att jag tittat på Netflix där man inte ens behöver klicka någonstans för att byta avsnitt. Ja, jag har inte direkt fått mycket annat gjort. Om man säger som så.

Sjukt egentligen. Jag har varit ledig fem dagar. Jag kunde ha utforskat en ny stad! Kanske åkt till Sundsvall och sett mig omkring!

Men nej. Här har jag suttit med öppen mun och stirrat på Jack Bauer.

Kvartersresan Mariatorget.

av Zandra Lundberg

Nu finns det ett nytt inlägg ute på Kvartersresan.

Kvartersresan är alltså Christians och mitt lilla projekt där vi åker runt till olika kvarterskrogar och försöker hitta den där mysiga, härliga kvarterskrogsstämningen som man så ofta ser på tv och film.

Christian skriver och jag klipper ihop filmer om upplevelsen så det är ett tvättäkta multimediaprojekt.

Den här gången besöker vi några ställen kring Mariatorget! Kolla in vettja!

Vi tycker det här är fruktansvärt roligt och det bästa av allt är att folk har börjat engagera sig i Kvartersresan och kommer med tips på ställen vi borde besöka!!

Den här gången gick vi till exempel till ett ställe som heter Loch ness tack vare vår väldigt glada och härliga kollega Ted.

Kvartersresanh

Journalist. Inte ölkompis.

av Zandra Lundberg

Jag funderade på det här i går: jag har jobbat som journalist i snart tio år. Jag har intervjuat hundratals personer.

Men.

Trots alla de här mötena har det ALDRIG hänt att jag blivit vän men någon av de här personerna. Aldrig bytt nummer. Aldrig gått ut och tagit en öl. Aldrig ens haft ett sug att föreslå något sånt.

Då undrar jag: beror det här på att jag har en så tydligt markerad journalistroll att jag gör väldigt tydligt att jag är på jobb och inte en vanlig dödlig. Och att den jag intervjuar blir så starkt påverkad av min roll att det inte skulle komma på tal att hänga någon gång.

Eller: finns det helt enkelt FRUKTANSVÄRT många trista människor där ute som man aldrig känner för att träffa igen och som uppenbarligen inte känner för att träffa mig.

 

TA DET LUGNT!

av Zandra Lundberg

Det var en väldigt konstig söndag.

I lördags jobbade jag och planen var därför att bara vara hemma och ta det lugnt i går.

Det är så konstigt det här begreppet att ta det lugnt.

Vad innebär det?

I min värld innebar det igår att jag åt frukost, gick en promenad runt Skogskyrkogården och gick och handlade vindruvor.

Sedan gick jag hem för att ta det lugnt resten av dagen.

Det gick ju så där, kan man säga. Först fick jag panik över att jag inte var ute och gjorde någonting med mina vänner: jag tänkte ”jag kanske inte har några vänner”. Påminde mig själv om att jag ju faktiskt inte skulle göra någonting.

Sedan blev jag uttråkad. Kollade alla sociala medier 17 gånger om. Bläddrade runt på netflix i säkert en halv timme. Tänkte att jag har ett tråkigt liv och borde gå ut och göra någonting. Påminde mig själv om att jag ju faktiskt inte skulle göra någonting.

Jisses vad jag höll på.

Att man inte ska klara av att BARA TA DET LUGNT. Hur svårt kan det vara?

Jag antar att det tar några dagar för kroppen att varva ner. Första två dagarna måste man helt enkelt TVINGA kroppen att vila och slappna av, medan hjärnan fortsättningsvis trilskas och tror att saker ska vara på gång.

Men det är inte på gång. Det kommer inte att hända något.

Ta det bara lugnt.

(Lugnt, sa jag).

Sedan åt jag en kalkonkorv och ett ägg.
Sedan åt jag en kalkonkorv och ett ägg.

Ingen miu miu direkt.

av Zandra Lundberg
-1

Förra veckan slarvade jag bort min väska. Det var på lördagen och det här upptäckte jag först på måndagen, och det säger väl ganska mycket om hur ointresserad jag är av väskor.

(En mer ärlig omskrivning av informationen ovan är att jag helt enkelt söp bort väskan).

Hur som helst.

Nu har jag alla mina tillbehörigheter i plastkassen ovan i stället.

Och jag känner mig liksom lite …köpt. Ta då i beaktande att jag INTE betalt 8000 spänn för att gå omkring med den här loggan utan 1 spänn.

Nej, jag har aldrig varit så bra på det här med märken eller design.

En gång köpte jag en DKNY-väska med massa massa logotyper på. Den kostade nog 3500 (surt förvärvade pengar från mitt jobb som reflexvästförsedd bilpekare åt Viking line) om jag inte minns fel. Använde den några gånger, max tre, när jag var ute och drack öl och sedan gav jag den till en kompis. Och nu tio år senare kör jag alltså plastkasse.

Det funkar bra det också.

Kanske har vi något att lära av Bieberfansen?

av Zandra Lundberg
När jag ändå är i farten och promotar mitt skrivande kommer här en krönika om Justin Bieber som jag skrev förra veckan.
Den fick väldigt stor spridning i sociala medier och sånt gillar man ju som journalist så klart.

Tänk om det inte alls är galet att stå och gråta och skrika efter Justin Bieber.

Tänk om det är så att vi vuxna faktiskt har någonting att lära av fansen.

Det står två flickor utanför Grand Hôtel i Stockholm och fullkomligen bryter ihop.

Runt omkring dem hörs öron­bedövande skrik.

De håller om varandra och stora tårar trillar ner längs kinderna på dem.

Justin Bieber, iklädd en svart skidmask, har nyss passerat horderna av fans och gått in på hotellet.

Tillbaka till ”verkligheten”: i ett rätt trist öppet kontorslandskap i centrala Stockholm ojar sig två vuxna över vad det är som egentligen HÄNDER!?

”Jag har väl aldrig sett på maken”, säger man om bilderna och tv-sändningarna från Grand Hôtel.

Den ene skakar på huvudet och trycker i gång kaffemaskinen för fjärde, kanske femte, möjligtvis sjätte gången den här dagen.

Nej, det är verkligen helt galet det här kring Justin Bieber, slår man fast och klunkar girigt i sig kaffeblasket.

Här skulle jag vilja passa på att stoppa bandet och göra en stilla reflektion.

Å ena sidan har vi de två tjejerna som nyss sett Justin Bieber. De är unga, kanske 12–13 år. I deras kroppar virvlar en massa känslor som de väljer att rikta mot sin idol. Det är kärlek, glädje, förhoppningar och kanske ett stänk av rädsla.

När han väl kliver ur bussen, skitsamma om han gör det i en skidmask, så exploderar de här tjejerna. Hela känsloregistret kommer på en och samma gång. Det forsar ur dem, för något som knappt varar mer är några sekunder.

Å andra sidan har vi de här välanpassade lönearbetarna vid kaffe­automaten. De tillbringar minst 40 timmar med varandra i veckan.

40 timmar utan att visa en enda känsla.

Inombords däremot är ett virrvarr. Kanske känner de sig frustrerade, kanske är de olyckliga, missnöjda, förbisedda, oälskade, osäkra. Men de här känslorna trycker de undan, så gott det går det vill säga. Ibland sipprar det ut en del genom bittra kommentarer, sarkasm eller rent och skärt gnällande.

Därför blir det också så naturligt att himla med ögonen över de känsloladdade tonåringarna som står utanför Grand Hôtel med ansiktena förvridna i gråt. Det är enklare att avfärda det som någonting konstigt än att tänka att det faktiskt är sunt, och Gud förbjude, kanske låta sig inspireras till att deala med sina egna känslor.

Nej, då är det smidigare att vänta till fredagen, dra med några från jobbet på after work. Dricka två, tre stora stark för mycket och låta känsloregistret svalla, stå packad och berätta lite för mycket om sina drömmar om kärlek och lycka.

Skämmas dagen efter och låtsas som ingenting på måndag igen.

Plötsligt gör sig livet påmint.

av Zandra Lundberg

Jag skriver ju krönikor varje lördag i Aftonbladet. Jag har en alldeles egen sida att bre ut mig på och det är ju tammefan sjukt stort!

Utöver det skriver jag den här säsongen krönikor om ”Let’s dance”.

Och jag är tyvärr väldigt dålig på att promota mig själv och det jag skriver, jag inbillar mig liksom att om någon är intresserad så får man väl dammsuga internet efter mina krönikor, vilket ju inte alls är särskilt serviceminded av mig. Så här kommer den krönikan jag skrev i går efter att Sofia Wistam hastigt fördes till sjukhus mitt under sändningen.

Skärmavbild 2013-05-03 kl. 14.10.52

Tävlingsdans i all ära.

Men när livet gör sig påmint blir en felfri rumba totalt obetydlig.

Det var en omskakande dag i går.

Oavsett om man är intresserad av fotboll eller inte är jag övertygad om att många var djupt berörda av nyheten om att AIK-målvakten Ivan Turina avlidit i sin säng – bara 32 år gammal.

Det är sådana nyheter som får en att stanna upp och plötsligt se klart. Se över vad man har och känna en uppskattning som verkligen tränger rakt igenom och står över allt vad vardagsstress och måsten heter.

Allting pågår precis som vanligt runt omkring, det är bara man själv som blivit påmind om hur skör tillvaron är.

Det var en annorlunda kväll i ”Let’s dance” i kväll.

Under sju säsonger har aldrig någon deltagare avbrutit sin medverkan så abrupt.

Det olyckskantade året 2009 då Mojje Johansson drabbades av en hjärtinfarkt och Magdalena Graaf fick en hjärnblödning hann de ersättas till sändningen.

I kväll blev det inte så.

När det var Sofia Wistams tur i tävlingen meddelade programledarna att hon förts till sjukhus. Informationen var knapphändig, men hon ska alltså ha ramlat ihop backstage av magsmärtor. Enligt dansaren Tobias kämpade hon in i det sista, viljan fanns där men kroppen förmådde inte ta henne ut på dansgolvet.

Utifrån det filmade materialet från genrepet fick juryn bedöma Sofias dans.

Programmet fortsätter.

Discokulorna glimrar till efter att röstningsnumren visats och publiken jublar åt Maria Montazamis quickstep.

Allting pågår precis som vanligt. Men med en påminnelse om att tillvaron är bräcklig och att aldrig, aldrig ta någonting förgivet.

Sofia Wistam åkte ut i kväll.

Det är väldigt tråkigt.

Hon har gjort en resa i självförtroendet när det gäller dansen som varit fantastisk att följa. Från att ha varit en fladdrig själ på höga klackar vecklade hon ut sig och blev en ståtlig donna.

En förlorad plats i ett underhållningsprogram i TV4, visst.

Men det handlar inte om det nu.

Faktum är att det är det minst viktiga.

Huvudsaken är att Sofia blir frisk.

Sida 2 av 110
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori, Patric Hamsch
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB