I går kväll fick jag gå till mitt favoritölhak Bishops arms ovanför Mariatorget. Malin hånar mig för att jag älskar det här stället. ”Hur kan man älska en pub som är den del av en pubkedja?” eller hur hon nu brukar uttrycka det.

Jag tycker om stället för att det egentligen inte borde finnas. Första gången några kompisar drog med mig dit så traskade vi kullerstensgata upp och ner, det var småkyligt och regnigt och alla husfasader och gatorna ser ut som tagna ur en gammal pilsnerfilm. Jag gjorde mitt bästa för att vingla fram så värdigt som möjligt på mina högklackade skor och var på väg att ge upp när den här underbara baren uppenbarade sig.

De var som en hägring! Jag skojar inte. Det var som i den där gamla reklamen på tv där man får se ett vindpinat kargt Irland och så zoomar de in ett litet hus på ett berg och inne i det här lilla huset så pågår det full fest, det är varmt och ombonat, brasor, och folk är fulla och skråliga och män och kvinnor häller i sig skummande öl från gigantiska ölstop med handtag.

Så i går var jag här med min kompis Stefan och åt hamburgare och drack öl och sedan blev vi fler och Malin tog den här bilden och jag inser att jag måste sluta med mitt fotogrin nu för det ser verkligen ut som att jag gör det där leendet på fullaste allvar.

Jag har då legat febersjuk i några dagar. Två dagar var jag alldeles utslagen, så de räknas inte, men på den tredje dagen kröp det fram sidor hos mig som var riktigt oklädsamma. Så här: jag var för sjuk för att gå på jobb, men för frisk för att bara ligga däckad i sängen, ni vet säkert hur det är.

Jag börjar dagen med att vara ett riktigt översittararsle mot Christian som snart ska gå på jobb. Stackarn jobbar skift och kommer hem sent på nätterna och jag kickar igång frukosten med att klanka ner på att han glatt berättar att han vid 00-tiden i går natt kilade ner till Burger king och åt en snackbox (det är mix av allt möjligt som kan tänkas kunna dippas i såser, plus såser). JAG pikar alltså honom för att han har ätit dåligt när JAG själv byggt min kost på vaniljglass, lösgodis och fanta de senaste dagarna. Okej.

Sedan fortsätter jag eftermiddagdagen med att irritera mig på att jag har ”gått hemma och dragit” de två och ett halvt senaste dygnen och inte vikt om garderoben. FÖR DET BRUKAR MAN JU KÄNNA SUG EFTER NÄR MAN ÄR FEBERSJUK.

Christian ringer och berättar att han ska få åka på ett kul jobb. I stället för att glädjas med honom tar jag det här på något vis som en förolämpning. Måste HAN ringa till MIG och berätta saker som är kul för honom på jobbet när han VET att jag, även om jag skulle vilja, inte kan vara där?

Timmarna går och nu sitter jag här vid soffan och äcklas över allt lösgodis jag ätit, samtidigt finns det INGENTING jag kan sysselsätta mig med förutom att stoppa saker i munnen (jag har vikt om garderoben). Jag svär för mig själv över att jag inte hade vett att spara lite på ätandet så att jag hade kunnat sprida ut det lite mer jämnt fördelat över kvällen.

Och jag går runt här och är det här praktaset till människa och jag tänker, om Gud finns och om han är god då måtte han ge mig sömn snart.

Under min sjukdomstid låg jag och försökte logga in på mitt Instagramkonto. Jag vill för det första hävda att jag skaffade Instagram långt långt före alla började använda det som någon typ av blogg, grejen var att det var så nytt, så jag förstod inte att de här bilderna man tar liksom delas i det här ”forumet” utan jag trodde att det bara var ett filter som man kunde roa sig med ett tag. Och jag tog väl några bilder och bytte filter och sedan var det inte mer med det, appen har legat kvar men jag har för länge sedan glömt användarnamn och lösen och så där som man ofta gör med massa konstiga konton man går och registrerar sig på lite oansvarslöst på internet.

Sedan när var och varannan jeppe började Instagramma, eller vad man nu säger att man gör, har det legat och gnagt i mig. Vad var det för bilder jag tog egentligen? Det var väl inte nakenbiler? Kan det ha varit nakenbilder? Jag har inte för vana att ta några nakenbilder, men TÄNK om jag haft det just exakt då, förträngt det hela och nu har halva jorden, om de så vill, access till mitt konto vars bilder jag inte vet vad föreställer.

Så till slut tog jag och min febersjuka kropp tag i det här problemet och återställde lösen och hit och dit och GUDSKELOV så var jag inte naken! Jag tror jag aldrig har varit så glad över att inte ha varit naken på bild som jag var just då.

En av mina bilder såg ut så här! Jippi!

Bloggen ser annorlunda ut, som ni kanske noterat. En vän till mig skrev på Facebook att det såg ut som 1998, och ja. Hon är väl inte helt fel ute. Tanken är väl att det här inom sinom tid ska kännas superhightech.

Det jag vill att ni ska veta innan ni avfärdar den här blogglooken som det vidrigaste ni sett, är att en arbetsgrupp vid namn ”superteamet” har jobbat fram Aftonbladetbloggarna så som de ser ut i dag.

Jag har varit lite orolig för den här bloggflytten och så, men då har nätmänniskorna bara sagt åt mig att mejla superteamet med mina frågor. Man undrar ju vad superteamet är för glatt gäng, helst vill jag att det ska vara en bunt hackers som sitter i en källare och skriver kilometerlånga koder och dricker så starkt kaffe det bara är en liten, liten tunn hinna kvar av magsäckarna. Jag blir på något vis upplyft av tanken på att deras tunna magsäckshinnor när som helst hade kunnat spricka av stressen kring min blogg.

Annars då? Jag har varit sjuk. Väldigt sjuk. Så där att jag nu när jag ringer runt till vänner och bekanta så refererar jag till nuet som ”tiden efter sjukdomen”. För några veckor sedan intervjuade jag en man som varit riktigt sjuk, på riktigt alltså, han hade en stor jävla tumör i hjärtat som upptäcktes här i början på året – och han sa att man lever aldrig så mycket som när man just har blivit frisk. Man går utanför dörren och känner av luftfuktigheten, noterar hur torra löv dansar över parkeringen, hör träden prassla och cyklarnas gnisslande kedjor.

Lite så känner jag mig nu, ”tiden efter sjukdomen”. Jag uppskattar allt. Speciellt kaffe och Facebook.

Det är inte det enklaste det här med vänner, alltid.

Jag tänker så här: om det inte är en enkel och soft relation, om det ska vara tjafs och missunsamhet och märkliga känslomässiga utspel hit och dit. Då vänskapen fara åt helvete. I TEORIN tänker jag så här i alla fall.

Men verkligheten är ju av någon anledning alltid krångligare. Man kanske har känt varandra länge och inte vill avsluta kontakten av sentimentala skäl, man kanske inte kan klippa av helt på grund av att man har samma jobb eller delar korpinnebandylag, någon orsak finns det ju ofta.

Och ja. Ibland kan man ju bli så jävla rädd. Man fantiserar ihop sin 40-50-årsfest eller kanske sitt bröllop och plötsligt har man ingen att bjuda. Det kommer inte att finnas några kroppar som fyller ut rummet.

Det händer väl folk rätt sällan att de tappat alla vänner på vägen. Men jag tänker så här: om det nu händer, om nu ett gäng fallit bort så finns det väl en orsak till det.

Vill man ha en lokal med människor i kvantitet eller räcker det med en mindre med kvalitet?

Jaja gud vad jag känner att jag rapar självklarheter här nu.

Det utbröt stor förvirring under brunchen i går.

Jag tycker om att äta. Speciellt våfflor. Och pannkakor. Och hamburgare. Och när det kommer till våfflor, pannkakor och hamburgare kan jag äta i princip hur mycket som helst.

Så i går fanns det någon gla kvinna i ett hörn av lokalen som gräddade våfflor. Jag gick fram och snodde åt mig två MEN TILL MIN FÖRSKRÄCKELSE upptäckte jag att våffeljävlarna var kalla. Ett fatalt misstag.

Därför skickar jag i väg Christian för att hämta två nya varma våfflor. Jag kan ju inte göra det eftersom jag nyss varit där och trynat. MEDAN Christian går och fixar våfflor smiter jag i väg och hämtar pannkakor och fattiga riddare i lugn och ro.

Sedan utbryter kaos.

– MEN VAD HAR DU GJORT?!!? hojtar Christian väl tillbaka vid bordet.

Jag mumlar lite stött att det var väl inget konstigt, jag hämtade lite pannkakor bara. Och fattiga riddare.

Han resonerar då så här: Man kan inte äta både våfflor och pannkakor. ”Det är som att beställa en pizza och sedan springa ut och köpa en kebab medan man väntar på att den ska bli färdig”.

Jag fattar knappt vad han yrar om. Om det finns möjlighet att äta både pannkakor och våfflor så äter man väl BÅDE OCH.

Han förstår ingenting, sitter bara förvirrat och ser på medan jag festar loss.

Gud, människor som är ”små i maten”. De borde inte släppas in på buffér.

I går var det brunch på Clarion på schemat och SOM jag sett fram emot det här. Jag älskar ju att äta. Även om jag har en del jobbiga känslor när det kommer till mat, men det får man ju deala med när allt är färdigätet.

Chris hakade upp sig på att det enligt hemsidan skulle finnas minimilkshakes. Det fanns det inte. Det fanns ju 700 andra saker, men nu hade han prompt siktat in sig på minimilkshakes. Så det blev lite ledsamma miner och sedan fick jag svänga förbi Ica på vägen hem och köpa glass. Så köpte jag givetvis fel. Vaniljglass med jordgubbssylt i stället för jordgubbsglass.

Så det blev helt fel, milkshake med jordgubbssyltsmak.

Sedan skällde Christian ut mig för att jag är så värdelös glassköpare och vi grät oss till sömns och drömde milkshakerelaterade mardrömmar hela natten.

Haha, nej. Det gjorde vi inte.

I lördags var en stor dag. Jag har börjat skriva krönikor i Ålandstidningen igen! Så på lördagar kan jag förutom Aftonbladet varje vecka nu också läsas i Ålands bästa lokaltidning en gång i månaden.

Mycket stolt är jag. Och nu tänkte jag festa till det lite genom att publicera den här också!

Håll till godo:

Jag satt i Rosellas kafeteria för drygt en månad sedan. Framför mig fläkte en gigantisk wrap med kyckling- och baconröra ut sig på tallriken.
Jag grät.
Hur kan man grina när man har drygt ett kilo kyckling- och baconröra under näsan? kanske du undrar.
Det ska jag berätta.
(Paus för djupt andetag och justering av tonläget genom en harkling).
Vi börjar med att backa bandet till januari. Mitt emot mig på Aftonbladets nöjesredaktion har jag en ny vikare. Han är värmlänning och glad.
Christian, heter han, och jag ska bara några månader senare komma att bli väldigt kär i honom. Jag har aldrig haft någon oåländsk pojkvän och har ingen aning om hur man visar upp en ö man älskar för någon man älskar.
Många småbarnsföräldrar berättar om hur de upplever världen genom sina barns ögon – hur de till exempel går på cirkus och tittar på sina barns reaktioner i stället för att själva roas av uppvisningen – och nu har jag inte några småbarn, men jag har en värmländsk pojkvän som aldrig har sett Åland och det kommer att visa sig vara ungefär samma sak.
Klockan är 23.00 när vi stiger iland i hamnen, men jag ber ändå min lillebror Jannik köra ett varv genom stan och då, när jag sitter i baksätet med en starköl från taxfreen i ena handen och min nyfunne värmlänning i andra så fylls jag av en sådan fruktansvärd bultande, explosiv kärlek till Åland.
Jag pekar på allt. ”Titta, där har vi landskapsregeringen, vi tänk att vi har en egen ”riksdag” fast vi är så få invånare, och där har vi ett kulturhus och där är rockpuben och där har vi en nattklubb och vi har massor med uteställen trots att det är litet, och du kolla, här är sjökvarteret och här är en bensinmack med världens trevligaste personal  …”
Jag ser hur han försöker ta in informationen samtidigt som han tittar över Slemmern. Det är en vacker, vindstilla försommarkväll och jag håller på att bubbla över för det finns så mycket som är fantastiskt med Åland som jag vill att han ska uppleva. Ålandspannkakan på Café lugn och ro, utsikten från Uffe på Berget, plåtbröd och en öl, kärleksstigen, Julius uteservering, Ziczac-Inger, Ålands radios firarmix, en helkväll på Arken, åländska kräftor, Rödhamn, Vikingamarknaden, lakritsglass vid Lemströms kanal.
Vi tillbringar sommaren på Åland och jag fortsätter berätta och min familj berättar och vi visar och vi proppar i honom lonken och gräddmunk och svartbröd och Christian försöker ta in allt så gott det går.
På kvällarna ser vi ut över havet och jag mumlar att Åland är den bästa platsen på jorden och han säger att så kan det nog mycket väl vara.
Och plötsligt, som från ingenstans, börjar det dra in kalla vindar och det är dags att packa ihop och åka till Stockholm.
När jag sitter i kafeterian och tårarna faller ner i kycklingröran är jag sorgsen, men samtidigt otroligt lycklig över att Åland står kvar och att jag alltid har en orsak att komma hem.

Ännu fler bilder!!

Värmländsk glad man på festival! Puss puss!

Jag med annan värmländsk man på festival (kanske kunde bli en temablogg?). Det här är Christians pappa Tommy. En himla härlig människa.

Vi bjöd in vänner till pizzafest till pizzerian i Enskede nån söndag.

Jag gymnastiserar på gården.

Jag är så jävla packad på den här bilden. Minns inte ens att den tagits. Håhåjaja, med lånade Formel 1-jackor också.

Bror <3

Och i går köpte jag nya skor! Med gummisula! Väldigt fina.

Jag noterade att den här bloggen lider av frånvaro av bilder. Så kan vi ju inte ha det. Därför överkompenserar jag nu med en hel hög. Håll till godo!

På min födelsedag åt vi hamburgare med ädelost, bacon och smörstekta kantareller. Det är det bästa jag vet.

Jag sitter och stirrar med en kräfthatt i höst hugg. Den här kvällen frossade vi i åländska kräftor och minivästerbottenpajer, hade quiz, drack konjak och åkte limousine på 80-talsvis med innerökning och sprit direkt ur flaskan.

Christian gick av sitt skift och tog båten till Åland. Jag och Jannik överraskade honom med tuckex med paprikasmak, ost, snacks och skumvin. Himla härligt var det.

Så här såg jag ut när jag var litet barn och hade fått på mig/blivit utklädd i någon slags österrikisk jodelaladijodeladioooo-klänning.

Vi köpte fina tröjor.

I Värmland, Kil, hemma hos Chris föräldrar. Här är hans underbara bröder Jonathan och Alexander. De är väldigt förtjusta i mössor, alla syskonen.

Vi åkte till Hässelby och folk hemmatatuerade hajar på varandra. Så här i efterhand ångrar jag att jag inte också gjorde en. Inte för att det är någon skönhet, men för att det vore ett fint minne från en bra kväll och skitsamma egentligen vad man har för krafs på kroppen bara man blir glad.

Första sommardagen på Åland!

Filip är ett musikaliskt underbarn och Ålands bästa dj.

Det var Aftonbladetfest samma dag jag kom hem från New York och jag var alldeles tilltufsad och omtumlad, men det är ju inget lite öl och några förtjusande kollegor kan råda bot på.

En trött söndagsfrukost medan jag fortfarande bodde på Söder.

Den här affischen möttes jag av första gången jag hälsade på i den lägenhet i Vällingby där Christian var inneboende när vi nyss hade träffats. Fresh.