Jag åt middag med Malin i går. Vi äter ofta middag på onsdagar och då gör vi det på Ljunggrens i Götgatsbacken, oftast äter vi spicy tuna och dricker vin och sedan släntrar vi över till Indigo snett mitt emot och dricker någon öl där.

Nu har vi knappt hunnit med någon onsdagsmiddag på hela sommaren eftersom Malin flåsat land och rike runt och spelat in ”På turné med Malin Collin” för Expressens webb-tv och jag har varit på Åland och så där.

Därför var det så fint i går när Malin hade bokat bord och vi räknade ner timmarna tills vi skulle ha det här hänget tillsammans. Med Malin är det så att allting som hon berättar är intressant. Hon kan så otroligt mycket om i princip allting. Jag kan till exempel börja prata om någon fransk stad eller en amerikansk författare eller långkokt högrev och hon är redan insatt och kan prata om det och det låter inte alls trist som det kanske skulle kunna göra. Dessutom ställer hon väldigt mycket frågor hela tiden. Före jag träffade henne hade jag knappt hört någon människa fråga ”hur menar du nu?” i ett vanligt samtal, men Malin gör det ofta och då utvecklar jag resonemanget och plötsligt har jag hasplat ur mig saker jag som jag knappt visste själv att jag tänkte eller tyckte, vilket leder till nya infallsvinklar och reflektioner över saker som … arbetstider och relationer, för att ta två vitt skilda exempel.

Allt var härligt och samtalet flöt på och det är så skönt med Malin för hon vet allt om mig och dömer aldrig någonting och plötsligt hade vi druckit två öl på Indigo och Malin tittade på klockan och frågade om vi skulle ta en öl till men där var jag tvungen att sätta stopp, eftersom jag måste stiga upp 06.30 på morgonen. Jag ville inte avsluta kvällen, jag önskade så innerligt att det var fredag och att vi skulle kunna vara ute halva natten och prata och dricka men det går ju inte när det är en onsdag och man ska försöka ramla in med någon form av värdighet på jobbet. 

Så jag tog tunnelbanan hem och var så himla tacksam över att jag har Malin.

Bästa bästa vännen.

Hittade några gamla bilder hos mormor när min lillebror och jag var där i somras. Här är jag väl 15 år och har nyss konfirmerats, med på bilden är min mamma och mina småbröder Jannik och Sonny. Minns ingenting från den här tiden. Eventuellt kan jag har varit väldigt förtjust i Shakiras ”Underneath your clothes” men det kan likaväl vara en efterhandskonstruktion.

Det är så konstigt, närapå obehagligt, att titta in i de där ögonen, som ju är mina, och inte ha en aning om vad som kan ha rörts och förts i det där huvudet där och då. Var jag lycklig? Olycklig? Vad tänkte jag om framtiden? Hade jag drömmar?

Allt har jag förträngt. Allt. Förutom möjligtvis Shakira då.

Jag har knappt orkat ägna det här eländet en tanke den här veckan, men så här:

jag var på en hårkonsultation i fredags.

Vad en hårkonsultation är? Bra fråga.

Jag vill färga mitt hår ljusare från mörkbrunt och då måste man tydligen, på de här dyra hippsalongerna i stan, gå på en hårkonsultation först. Så det gjorde jag då alltså i fredags.

Vidrigt, var det.

Någon Alexander Bard-snajsig kille kom och drog i mitt hår och förolämpade det något fruktansvärt. Det var risigt och flammigt och dessutom har jag SÅR i hårbotten. Okvädesorden varvade han med att stå och bara se uppgiven och bekymrad ut. Sedan berättade han att det skulle bli dyrt och ta väldigt länge att få det ljusare. Ja, det var närapå omöjligt.

Jag köper att jag efter drygt fyra år av färgande inte har den bästa hårkvaliteten. Det gör jag. Men jag tänker fan inte betala någon sprätt i shorts och fotbollsstumpor en kvarts förmögenhet för att han ska hjälpa mig med det här färgprojektet när han beter sig som nån annan högstadiemobbare.

Han avslutade med att jag nog får gå hem och tänka över den här färgningen noggrant, för det skulle slita så mycket och kosta så otroligt mycket pengar. VA?!?!?! Vad fan menas? Ska jag i stället för att en gång för alla ta tag i det här håreländet i stället gå hem och fortsätta hemmafärga tills jag jag dör? Är det bättre? ELLER SKA JAG SÄTTA ELD PÅ SKITEN DIREKT VA? VA? VA?

Gud, jag KÄNDE så mycket i tonåren.

Jag kommer ihåg när jag var 14 och hade min första pojkvän som jag var kär i på riktigt, inte bara ihop för att vara ihop.

Jag var alldeles förundrad över det här med att röra vid en annan människa. Att ligga bredvid och bara lyssna på andetagen. Att klamra sig fast vid någons kropp. Att ligga på någon arm, att känna naken hud mot min, att föra händer genom håret. Allt var så nytt och spännande och det var en sån förmån att få vara nära. Jag FÅR göra det här, jag får släppa ut alla känslor som fyller varenda liten millimeter av kroppen. Herregud, det var ju knark.

Jag fick en fråga av Anna i kommentarsfältet.
Zandra, hur gör du som ålänning för att stå ut i denna stad? Liksom du är jag oxå det, och det enda som växer inom mig i Stockholm är avskyn mot staden. Är det så för att är så präglade av vår pytte-ö? Hur gör man? Kan ju anta att det blir lättare när man har kärleken här. Min är på Åland så blir väl int bättre av det.

På något vänster har ju jag lyckats uthärda tre år i Stockholm. Vissa dagar när jag traskar igenom den där helvetesgången från tunnelbanan till t-centralen tänker jag att nej, nu ger jag upp, nu lämnar jag det här. Nu flyttar jag till Helsingfors eller … Berlin.

Det jag upplever som värst med Stockholm är att jag aldrig lyckas känna mig hemma här. Jag känner mig som en utböling på maratonlångt besök. Det finns stort utbud av allt, restauranger, barer, klubbar, men inget passar mig.

Jag kommer att fortsätta kämpa, försöka trivas. Jag har mitt jobb här och många härliga vänner. Det är värt en fight mot den här staden alla gånger.

För mig har det också känts bättre sedan jag flyttade från innerstan.

Att ha kärleken på annat håll är ett gissel, det finns ju en orsak till att man inleder ett förhållande och det är ju att man vill vara tillsammans med den människan, helst så ofta det bara går. Om inte han vill/kan flytta till dig och du verkligen vantrivs i Stockholm så skulle jag ta mitt pick och pack och flytta till honom. Livet är för kort för att sitta och älska på avstånd i en stad som bara känns fel. Ångrar du dig, kommer du på att du ändå borde ge Stockholm en chans, kan du alltid flytta tillbaka igen.

Först träffar man någon och är i en dimma av förälskelse. Ni vet. Den andra personen är så närapå felfri man bara kan bli. Vad som också händer, i alla fall mig, är att jag börjar se mig själv genom ögonen på den här människan jag träffat. Vilket innebär att jag också blir en alldeles fantastisk felfri person.

Och sedan, när den här bilden av den Perfekta Partnern börjar krackerlera, för det gör den ju förr eller senare. Det vet vi ju alla också. Man upptäcker att hen faktiskt kan bli extremt grinig när hen gått alldeles för länge utan mat eller att hen lämnar våta handdukar i i en hög på badrumsgolvet. Eller kanske en kombination av båda.

Och det är ju lite jobbigt, men inte lika jobbigt som det faktum att jag är tvungen att återuppleva MINA usla sidor på nytt. 

Plötsligt är jag tvungen att i helt nytt ljus se hur otroligt barnslig och tjatig jag kan bli när jag är rastlös.

Hur osocial jag är.

Vad löjlig min fobi för nätbanken är.

Hur dålig koll jag har på min ekonomi.

Vad känslokall och jävlig jag kan vara i vissa diskussioner.

Hur oromantiskt det är att jag vill vara ifred på min egen sida av sängen när jag ska sova.

Och så vidare.

Kanske är det bra att åter konfronteras med sina dåliga sidor. Kanske lyckas man få till någon förändring.

Men mest känner jag att det fyller på den hög av självhat som jag skrapat ihop genom åren.

I morse var jag med om det märkligaste på länge.

Jag var på presskonferens av Nybyggarna, ett kanal 5-program med Arga Snickaren (sic!) som bygger boende åt hemlösa med missbrukarbakgrund.

Intervjuade en snubbe, en deltagare i programmet som frågade om jag inte varit med på tv någonstans och jag sa att ja, för nåt år sedan så var jag med i Vakna med The Voice på fredagarna och då sa han:

– Ja, för jag tycker att jag känner igen dig från kåken.

Och då menade han alltså INTE kåken, verandastället med dålig stämning här i Stockholm utan kåken som i fängelse.

Ja jisses. Jaja.

Jag fattar inte människor som bara ”nej min pojkvän är bortrest här några veckor eller kanske det var månader, om jag saknar honom? Nej jag klackar runt här som vanligt och dricker sangria med tjejerna och har inte alls någon stor fet 100-kilos klump i magen av längtan”.

Jag blir lika förundrad varje gång. Vad är det för konstig typ av kärlek? Hur står man ut?

När jag är i från Christian, vilket jag är rätt ofta, så värker det i hela kroppen och mellan värkarna så kommer det som slag i magen av saknad, slag som sprider ett enda virrvarr av tomhet som nästlar ihop sig till en liten boll som gör så förbannat ont och omöjligt går att tänka bort med några höga klackar eller vin med läsk i.

Ok, följande utspelade sig i går kväll:

Det plingar på dörren. Det plingar aldrig, ALDRIG på dörren så jag tar förgivet att det är någon förvirrad dåre som går bärsärk i Enskede.

Där hade jag fel. När jag öppnar står grannen från mitt emot där och vill låna en vinöppnare. ”Visst visst” mumlar jag och går och rotar i kökslådorna och hittar en gammal trubbig jävel.

”Jag kommer tillbaka med den sen” säger han.

Jahapp, tänker jag och tittar på gårdagens Breaking news med Filip & Fredrik och klockan går och jag tittar på reprisen av Kristallen och jag pratar 30 minuter med Malin och plötsligt är det läggdags och grannen har inte behagat dyka upp med vinöppnaren. 

Plötsligt STYR den här grannen mitt liv med järnhand.

Ska jag nu:

1. Sitta uppe, påklädd och värdig i en fåtölj, och vänta på att grannen, eventuellt, ringer på och lämnar tillbaka vinöppnaren?

2. Ska jag plita ner en avancerad lapp med privat information om mig själv, typ ”hej grannen, jag måste stiga upp i ottan i morrn, börjar tidigt serru, så jag kryper till kojs nu. Du kan väl ringa på kring 18-tiden i morgon, då borde jag ha kommit hem från gymmet. Säg 19 kanske så står jag helt säkert inte i duschen”?

3. Ska jag bara gå och lägga mig i otrygg vetskap om att en vinfull granne möjligtvis kan börja banka och plinga på dörrn när som helst under de kommande timmarna?

Efter noggrant övervägande valde jag nummer 3. 

Hörde dock inte av grannen något mer.

Han har väl snott vinöppnaren, den jäveln.

Jag är alldeles för bra på att vara ensam.

Märker det nu när Christian är och jobbar i Grekland och jag direkt faller tillbaka i mitt ”singelmode” vilket innebär att håglöst stirrar framför mig och väntar på att klockan ska bli 21 så jag får gå och lägga mig.

Jag vill inte träffa någon, jag vill inte att någon ska höra av sig och fråga om vi ska träffas för det medför att jag måste hitta på någon ursäkt för att slippa träffas för jag ORKAR inte.

Jag vill bara vara ensam.

Folk som bara ”det är så NYTTIGT att vara ensam en period i sitt liv” kan dra åt helvete, tack på förhand. Vem blir gladare av att mina dagar rinner i väg på att låsa in mig i lägenheten? Inte jag i alla fall.