Signaturen ”Hejhej” skrev: Kan du inte berätta lite mer om när du var deprimerad? Hur går det idag? Äter du medicin osv?? 🙂 bra blogg! im lövin it

Själv tycker jag ju att jag har ältat min depression om och om igen, men jag tänker sällan på att folk kanske inte följt min blogg sedan jag var 20 och bodde på Åland och sysslade med helt annat än kvällstidningsjournalistisk. Nämligen gjorde nöjestidningen XIT som såg ut lite så här:

Även om jag hade världens roligaste jobb, fatta, jag fick göra PRECIS vad jag ville och jobbade med fantastiska människor, så lyckades jag ändå hamna i en livskris.

Jag hade ingen mål och mening med min färd, som Karin Boye skulle ha sagt. Jag hade ingen aning om vad jag ville med min framtid och hela tiden låg det och gnagde att jag borde skaffa mig ett Riktigt jobb och en Riktig utbildning. För så kul som jag hade på dagarna kunde man ju inte ha.

Så jag deppade ihop och drack alldeles för mycket varje helg och hatade mig själv för att jag drack så mycket, kände att jag till slut inte kunde styra över hur mycket jag drack. Jag bara drack och drack och gjorde saker som jag inte ville göra. Jag var otrogen mot mina pojkvänner, betedde mig märkligt mot mina vänner, var allmänt egocentrerad och jävlig, som man ju blir när man är deppig. Allt kretsar kring en själv och ens usla liv.

Allt är svart och egentligen skitsamma. Jag grät och grät och kände att enda utvägen var att ta mitt liv, för jag orkade inte, jag fattade liksom inte för vem jag skulle leva, för inte var det värt att göra det för min egen skull i alla fall.

Mamma drog mig till slut till en psykiater som var alldeles underbar. Han fick mig att fatta att jag och ingen annan kunde förändra mitt tillstånd. Dessutom fick jag antidepressiva som gav en extra skjuts.

Det här är väl … drygt fyra år sedan. Sedan dess har det gått upp och ner.

Ibland är allt skit, men allt oftare är det stabilt.

För några månader bestämde jag mig för att bara tänka positivt, för jag har tänkt negativt och varit cynisk i så många år nu och det har inte varit ett framgångskoncept, direkt. Och ja, jag har börjat läsa självhjälpsböcker. Vissa är bättre än andra. Men någonting i mitt liv måste förändras för jag är så fruktansvärt trött och less på att vara svajig och i obalans.

Jag ser det som att jag gymnastiserar mitt psyke och mitt sinne, precis som man tränar sin fysik. Och det funkar!

Haha, ja förutom vissa dagar då jag inbillar mig att allt ska gå åt helvete, Christian ska göra slut, lägenheten ska brinna opp och så.

Ni vet säkert känslan.

Jag äter fortfarande antidepp men funderar på att trappa ner dosen med målet att inom kanske två tre år vara helt utan. Planen är att jag ska fortsätta jobba med mig själv så gott det går, med självhjälp och meditation och allt vad det nu kan vara. Känna mig balanserad och hel. När jag började var det med inställningen att jag helst vill vara det NU, men man måste helt enkelt acceptera att det tar sin tid. Herregud, jag har systematiskt intalat mig själv att mitt liv är meningslöst i drygt tio år, det kommer inte att ”gå över” på en natt.

Jag minns jag när var deprimerad och var tvungen att gå hem från jobbet och sova för jag var så SLUT och sedan gick jag tillbaka på kvällen och jobbade igen.

Någonstans där började jag tänka att ”amen det här är väl rätt normalt, folk är väl alltid så här trötta”.

Samma sak som när jag drack mig till vansinne på helgerna och inte tog mig ur bakfyllesvackan på tre-fyra dagar, bara ”så här är det nog för alla”.

När det kommer till välmående så finns det faktiskt något som kan klassas som någorlunda normalt. Så ere.

Dagens wizzdome.

Peace out.

Måndag morgon. Jag ägnade gårdagen åt att titta på en deppig film där Meg Ryan spelar en alkoholiserad mamma som håller på att trasha sin familj.

Till det åt jag Ben & Jerrys half baked! Living the klyscha va!

Jag var så fruktansvärt skör och orolig hela dagen i går. Alkohol lämnar mig så. Hela jag var ett känslomässigt vrak som inbillar mig att livet ska gå åt helvete på ett eller annat sätt. Haha, Christian skulle gå till bageriet ett par hundra meter bort och köpa bröd. När det dröjde mer än åtta minuter började jag inbilla mig att han blivit överkörd, att han låg ensam på gatan och skrek och kanske i just den sekunden tog sitt sista andetag. Och vad skulle jag göra då? Skulle jag äta frukost ändå? Skulle jag ta första bästa färja hem till Åland? När går nästa färja förresten?

När han kom in genom dörren med två matkassar, han hade gått till mataffären i stället för att shoppa lite pålägg och annat, var jag i upplösningstillstånd och reagerar med … wait for it … ILSKA!

Fattar ni vad sjukt? Christian möts alltså av en människa som mentalt gått igenom alla stadier av oro, sorg, smärta och nu är ARG för att han fått mig av känna så här.

En helt vanlig dag i bakfyllans balanserade och harmoniska värld.

I går satt jag på en bänk vid tunnelbanestationen vid Skanstull. En man bredvid mig ställde sig plötsligt upp och ropade:

– STOPPA VINTERN!

Så tittade han på mig och sa:

– Jag har druckit några bira, men jag är så jävla less på den här kylan.

Sedan gick han.

Jag blir uppriktigt ledsen av den här nyheten. Som alltid när ett par som verkat så kära och härliga ihop ska skiljas. Gud, efter nyheten om Seals och Heidi Klums skilsmässa var jag nära att sjukskriva mig.

Nu vet vi ju inget om vad som egentligen hänt, men den officiella orsaken som basunerats ut är ju att kärleken övergått i vänskap.

Det gör mig orolig när det kommer sådana här nyheter, för det är en påminnelse om att det kan hända, att det händer hela tiden att kärleken tar slut. Och jag blir så rädd att det ska hända mig. Jag är så oerhört, nästan obeskrivligt lycklig i den relation jag är i just nu och jag vill aldrig att det ska förändras. Men det kan det göra. Och jag hatar det.

Jag tänkte på det när jag satt på tunnelbanan med Christian sent på kvällen. Vi var ute och åt hamburgare på en pub och det vet man väl att ett sånt arrangemang kan vara rätt deppigt om man lever i en trist relation. Man sitter där och tuggar och vet inte vad man ska säga och så kanske man frågar något helt meningslöst om ”hur det smakade?” och så tuggar man lite till och stör sig på att människan mitt emot inte hittar på något vettigt att prata om. Men så var det inte i går. Vi pratade om allt möjligt, om framtiden och pubkultur och uppväxt och Gud vet allt. Jag ville aldrig åka hem, nu fick förnuftet styra för jag skulle upp tidigt, men helst av allt hade velat sitta där med honom tills det stängde och sedan gå vidare till någon lugnare bar och sedan kanske till ytterligare något ställe tills tröttheten verkligen tvingar oss att avsluta kvällen för att ingen av oss knappt orkar hålla ögonen öppna.

Och jisses, det låter så naivt att säga det men jag vill alltid att det ska vara så här. Alltid alltid.

Alltså jag är ju jävig och så, men det är så FRUKTANSVÄRT roligt att följa Nöjesbladet på Facebook. Ett tips för en härligare feed.

Jag har ju som sagt börjat meditera. (Senaste fixidén!)

Grejen är att jag är lite orolig att jag gör fel, om man nu kan göra fel. Eller jag resonerar så här: det är ju lite slöseri att sitta och med någon hemmasnickrad metod om det finns en supermetod som jag kunde lägga tiden på i stället. Men jag hittar ingen vettig läsning på nätet, eller så är det jag som är dålig på att googla.

I går hamnade jag in på en nybörjarkurs i meditation som skulle gå loss på 3000 spänn vilket ju känns lite overkill. Sedan halkade jag in på andra sidor och plötsligt satt jag och läste om introkurser i buddhism.

Alltså.

Någon som vet någonting som kan vara till min hjälp? Någon sajt eller kurs eller så? Jag vill att det ska vara lättförståeligt och rakt. Alltså, inte alltför mycket rökelser och kronchakror och sånt. Hjälp mig i så fall!

Så här många reportrar och fotografer var vi som jobbade med Melodifestivalen i lördags!

Det kräver sitt gäng.

I går ägnade jag mig åt total återhämtning och funderade jag mycket över Ralf.

Han var väldigt packad under efterfesten. Mestadels gladpackad. Gick omkring och skrek om hur härligt det är att vara full och så. Och det har han ju rätt i.

Samtidigt: han kom och gapade för fulla muggar i pressrummet där vi satt och jobbade febrilt. Och i den situationen kan man ju inte så mycket annat än att le och med allt tydligt kroppsspråk försöka klargöra att det inte riktigt är läge för honom att stå och vråla, sjunga och försöka läsa våra texter.

Ralf är 46 år gammal.

Jag tänker på hur många sådana här gigantiska fylle-egon jag stött på genom åren. ”TITTA OCH LYSSNA PÅ MIG FÖR JAG ÄR FULL OCH KRÄVER ALL UPPMÄRKSAMHEEEEEEEEEEET!!!!”. Inte för att personen i sig har någonting vettigt att säga, nej, snarare tvärt om. Det är knappt formulerade meningar och fullständiga ord som utstöts, utan olika nyanser av bröl.

Ända sedan tidiga tonår har jag lett mot sådana här fylle-egon, skrattat med och sedan försökt avlägsna mig så smidigt som möjligt. Högst antagligen är det det bästa bemötandet för att slippa undan så lindrigt som möjligt.

Men jag leker mer och mer med tanken på att säga i från. Som i lördags.

”Du, ursäkta, vi sitter och jobbar här. Du stör. Det är härligt att du är full och brölig, men gå och var det någon annan stans. Seså, GÅ!”

Jag har daltat alldeles för många fylle-egon i mina dagar.

Det är mycket att stå i på en nöjesredaktionen så här i Melodifestivaltider kan jag lova, och då är jag inte ens en av de reportrar som kuskat landet runt under turnén de senaste fem veckorna.

Torbjörn Ek, schlagergurun, springer omkring på redaktionen och sjunger Copacabana. Just kom jag på vår chef med att stå och Sean Banan-dansa med honom vid kaffeautomaten. Ja jisses.

I alla fulla fall. I morse testade jag meditation för första gången i livet!

Jag hittade en hemsida som andades väldigt mycket hemmabygge och körde lite på eget bevåg. Jag kan inte påstå att jag uppnådde meditativt stadie av rang, men det var rätt skönt ändå.

Mitt mål för mars är att bli så bra kontakt med min andliga sida som möjligt.

Ska bara ta reda på vad en andlig sida är först.

Jesus amalia. I går bröt jag ihop och grät och grät. Lite oklar anledning, kanske var jag bara trött eller behövde lätta på någon slags tryck.

Jag brukar inte lipa så där till vardags, men nu var det väldigt skönt och jag bara bejakade gråtandet. Släppte alla spärrar! Hulkade och snorade och hade mig.

I morse när jag vaknade så insåg jag att jag inte är någon tonåring längre.

Ögonen var svullna som vattenfyllda ballonger! De var rödarosa och liksom så jästa att ögonlocken knappt lyckades möta varandra.

Hur jag än försökte skvätta på kallvatten så blev det inte bättre. Jag såg inte klok ut.

Och jag inser att det är så här med ålderstecken. När de blir tillräckligt tydliga GÅR de inte att göra någonting åt. De bara är där och är förargliga.

Nä men hörni, det är härligt att åldras. Vackert och naturligt och så vidare.