Först den här dialogen i kommentarsfältet här på bloggen.

Sedan får jag två burkar på posten! Så OTROLIGT vackert och snällt. Blir tårögd och lite lite av den cynism som är grundrotad i mig luckras upp. Än finns det varma underbara fina människor kvar där ute (och någon som bryr sig om mig och mina kakbehov).

Tack tack tack tack.

En vän hör av sig och är allmänt rådvill. Varför hon vänder sig till mig vet jag inte. Med tanke på att jag på några få aktiva år i relationer lyckats få varenda en att gå käpprätt åt helvete är jag väl kanske inte den bästa guiden. Men det är en annan fråga.

Hur. som. helst.

Hon har då träffat en kille ute ett par gånger i sommar. Han verkar bra på alla sätt och vis, lite äldre, snygg, snäll och ger sken av att vara en sådan som drar ut stolen åt svärmor på söndagsmiddagarna (där han aldrig släntrar in oduschad och bakfull). Till saken hör att han bor utomlands eftersom han jobbar på ett större företag där han antagligen har många betydelsefulla papper att vända på.

Ok. Nu har han bjudit dit henne på en weekend i all enkelhet.

Min första spontana reaktion var:

– ÅK! Gud vad romantiskt!

Sedan tänkte jag efter två sekunder. Han kan vara ett psyko. Det kan ju vara så att hon åker dit med ett leende, försvinner, hennes Facebookbild blir löpsedlar över hela Europa och efter ett par månader hittas hon i 36 delar i en svart sopsäck på någon bakgata.

Jag har absolut ingen erfarenhet av sånt här.

Ska man åka eller?

Ska man börja researcha den här människan? I så fall: hur då? Man kan ju inte gärna börja ringa upp snubbens kompis och bara ”hej, hej ville bara kolla att din polare inte brukar lönnmörda folk på fritiden”?

Någon som känner att de vet någonting om sånt här kan väl komma med något smart tips kanske?

(Om inte annat för att jag ska kunna frånsäga mig ansvaret när likdelarna ska identifieras).

Kikki Danielssons nya show heter ”Kikki gråter ut”.

Det är det bästa jag hört sedan min 87-åriga mormor förkunnade att hon börjat med ”jymping” för något år sedan.

Livet rullar på igen. Efter sjukdom kommer jobb, som jag brukar säga.

I morse när jag åt frukost kom jag att tänka på Carolina Gynning.

När hon träffade den här innebandyspelande smilfinken hon hänger med nu för tiden så bytte hon ju livsstil. Från att ha vrålat sig omkring, clownsminkad, på Stureplan om nätterna med ett par liter champagne och gudvetvilka kemikalier i kroppen så bestod hennes nya tillvaro av milslånga löprundor i tajts med neondetaljer och ipod kopplad till olika kroppsdelar om vartannat. Utöver skenandet innebar det nya livet ”en naturlig look” och dessutom gjorde hon en stor grej av att nu, nu för tiden äter hon minsann en stadig frukost.

Frukost har varit ett viktigt inslag i mitt liv. Jag är den första som ställer mig och i sann Gunde Svan-anda proklamerar vikten av en skål havregrynsgröt på morgonen. 

Därför kan jag bli provocerad, nästan lite stött av det som Gynning kallar en ”stadig” frukost.

Hon åt ett finncrisp och en banan. Och då kan man ju tänka att hon skämtar. Men nej. Det gör hon inte. Hennes stadiga frukost ÄR ett torrt finncrisp och en banan.

Fy fan säger jag bara.

Hon må påstå att hon har en ”naturlig look” trots att hon har tre deciliter lipgloss, TROTS att läpparna fullkomligen dryper – DROPPAR – av glans. Fine. Det bryr jag mig inte om.

Men fy fan för Carolina Gynning och hennes stadiga frukost.

Eftersom jag har varit sjuk har jag varit rätt så bortkopplad från det mesta. Men här är det vackraste som gårdagens tidning hade att erbjuda:

Och han svarade ja!!!

Grattis Therese och Frans! Hoppas ni får ett alldeles, alldeles underbart liv ihop.

I dag har jag lipat till:

1. Välkommen till helvetet, dokumentär om charmiga livsglada Alexander Ritchey som hade drömmar, som skulle bli pingisproffs men hamnade i drogträsket och inte lyckades kravla sig upp igen.

2. Den här texten om kärlek. Överlag är det svårt att sätta ord på exakt vad man känner när man känner kärlek. Många försöker men ofta blir det rätt platt. Jag tyckte det här inlägget var väldigt lyckat.

Min status: åt helvete. Känner mig som Thorsten Flinck måste känna sig när han vaknar upp på ett vandrarhem efter ett värre ”rus”. Kroppsvärken är värst. Sedan kommer febern.

I morse feberyrade jag å det grövsta i sängen:

– Inbillade mig att jag fått ett sms, drog av mig linnet jag hade på mig och försökte läsa meddelandet på tvättlappen (!!!!!!!)

– Såg min mamma i ögonvrån och började därmed ropa på henne. Till en början matt, men med en tillagande irritation i rösten. Ingen respons så klart, hon var ju inte där utan i tryggt förvar på Åland, vilket jag är väl medveten om när jag är vid mitt sinnesfulla dvs.

– Drömde även något febrigt om någon kille som jag ska rädda från ett fängelse i Marocko. Jag hade givetvis smutsvitt bomullslinne, ingen behå och var klädsamt svettig. Aja. Bra att fantasin lever och har hälsan när inte en annan har det.

Ringer en kompis och beklagar mig över sjukdomsläget. Hon visar ingen förståelse alls, snarare avundsjuka:

– ÅHHH är du sjuk? Då får du ju äta Ben & Jerrys hur mycket som helst.

Jag har aldrig fattat mig på de där offerhinkarna med glass. Direkt man har cyklat omkull/blivit dumpad/fått öroninflammation eller någon liten känning i benhinnorna ska man mata sig själv med den där överreklamerade glassörjan och sen vadå? Ska allt vara bra? Typ: du kan välja mellan att söka professionell hjälp eller så unnar du sig bara den här (NYA) mirakelsmakkombon av mosade svarta bananer och munksmulor.

Tack men nej tack.

Jag tror att jag är sjuk. Fortfarande i det stadiet att jag måste ge det en natt för att se om det eskalerar eller om symtomen drar sig tillbaka.

Men nog är det ju fan att sjukdomen ska knacka på dörrn just när ett gäng elektriker ska invadera lägenheten i morgon förmiddag.

Vill här understryka att jag inte har någon dörr till mitt sovrum. Alltså, har lyckats förtränga scenariot där jag ligger och stirrar hantverkarna i vitögat tills nu. Jag måste ju sova fullt påklädd i natt? Kan ju inte riskera att vakna halvnaken och bara ”JAHA JUSTJA GODMORGON GODMORGON” och sno täcket omkring mig när jag ska gå till köket, råka trassla in fötterna i täcket, SNUBBLA, slå ut en halv framtand och blöda näsblod omkring mig.

Nej. Det här funkar ju inte. Någon elektriker kan vara överkänslig för blod och så.

Får sova med jeans och polotröja.

Så får det bli.

Det har hänt något allvarligt den senaste veckan. Inte för att jag brukar ha så vansinnigt med energi annars, man är ju ingen chihuahua direkt, men de senaste sju dagarna har jag knappt orkat vända mig i sängen.

Hasar omkring som en 98-åring med försvagat skelett och stark dödslängtan här på jobbet. Fattas bara en droppställning som jag kan stöda mig på.

Så var jag på fest i helgen och känner mig som en tant. Jag sitter där på en sängkant och orkar knappt hälla i mig det jag har i glaset och inbillar mig att de festglada människor omkring mig väser ”ska inte dinosaourien gå hem snart?”.

Anna som är Malins glada syster fyllde år dådå.

Och ja. Med systrana Collin nyss hemkommna från Spanien fanns det en hel del koreograferade danser att visa upp. Så det var ju tacksamt för en annan 98-åring att vila ögonen på.

Just den här veckan har jag lagt träningen lite på is. I stället har jag fokuserat på matlagning (sitcomskratt).

I går till exempel. Ett rätt talande sådant. Jag skulle laga müsli. Ett recept från min kompis blogg där man bara joxar ihop några grejer, på med lite olja och in i ugnen några minuter. Så enkelt att till och med Christer Pettersson hade klarat det efter en hård vodkafylla.

Mixa sesamfrön och linfrön, hacka nötter och blanda. Så långt var jag med. Men när det kom till oljan överskattade jag visst mängden en aning. Eller jag vet inte riktigt vad som hände – om jag kom att tänka på hur konstigt det vore att ha en pappa som heter ”Prins Daniel” eller varför finska män i 9 fall av 10 har acne – men helt plötsligt hade min tidigare torra blandning klumpat ihop sig till små öar i ett hav av rapsolja.

Envis som jag är gav jag inte upp där utan tänkte: om jag kör det i ugnen tillräckligt länge så kanske oljan på något märkligt kemikaliskt vis bara dunstar bort.

Det gjorde den inte. I stället började oljemassan bubbla ilsket.

Jag tog ut plåten och lät allting torka.

När jag efter tio minuter gick in i köket för att inspektera mitt müsliförsök fanns det bara någonting som påminde om en nedbrunnen förstamajbrasa kvar på plåten.

Så här var det meningen att det skulle ha sett ut. Från Minnas blogg.

Kvällens projekt: blåbärssylt.

Skam den som ger sig.