Ha! Min jobbfest blev ju inte r i k t i g t så utdragen och skandalfylld som jag befarat.

Cyklade hem halv åtta. Snubblade ut på Götgatan tre glas-vinfull och köpte en yoghurtglass. Alltså. Hade förträngt att jag hatar såna här sammankomster. Eller okej, jag hade inte glömt, jag funderade faktiskt på att ”sjukanmäla” mig från festen tre gånger i dag.

Kan bara inte med att man ska hänga med ALLA. Jag vill gå ut och vara full med människor jag gillar. Inte sitta och kallprata med Lotten på löneräkningen med ett fat kallskuret i famnen. Bara ”nämen jag gillar kallskuret, det är gott faktiskt. Så här på sommaren. Vad tycker du? MEN OJ är du allergisk mot kylvaror? Hur är det? Finns det ingen medicin? Hur vanligt är en sådan åkomma? Jasså jaja… har du några andra allergier? Okej. En gång trodde jag att jag var allergisk mot citrusfrukter men det var bara vanliga eksem”. Alltså nej.

Undermedvetet mår jag nog fortfarande dåligt från den där gången jag var 17 och frågade chefen om vi skulle hångla och han bara ”euhm …”. Han gick in på toan och kom aldrig tillbaka den kvällen. Tryckt stämning i typ fem månader på jobbet. Speciellt när hans fru kom in med barnvagnen på kontoret. Orkar ej med sånt i vuxen ålder.

Herregud vilken dag!

Vilka intervjuer jag har gjort, berättar mer sen (cliffhanger á la Löwengrip).

Nu ska vi ha jobbfest. Det blir väl säckhoppning, potatisgratäng och rysk roulette antar jag.

Jag är inte alls särskilt peppad, men min erfarna kollega Jon Forsling har så klart ett knep:

– Du går dit. Håller för näsan och sveper två glas vin. Sen är du igång.

Jag bara ”ok”.

Ska försöka att inte:

vakna under något bord när städerskorna kommer till festlokalen i morgon

bli gipsad någonstans

hångla med någon som jobbar på vaktmästerit

Jag kan inte exakt redogöra för vad som hände i morse men jag steg upp väldigt tidigt och tydligen har jag i mitt förvirrade morgontillstånd tagit på mig en skjorta. Mycket märkligt. Jag har aldrig skjorta på mig.

Min kollega Niklas greppar tag i min skjortärm och säger:

– Och i dag tog du pojkvännens skjorta på dig.

Han möts av tystnad.

Efter en stund frågar han:

– Okej, vems pojkväns skjorta är det du har på dig?

HAHA! Som att jag bara skulle gå hem till någons kompis KILLES garderob och ba ”duatte, ja lånar den här ja”.

I vintras var jag i Malmö. Det var första gången jag var i Malmö, tror jag. Jag minns inte så noga och dessutom är jag osannolikt usel på svensk geografi. Jag kan ha varit i Boden tidigare och misstagit det för Malmö. Men nu är jag säker på att det var i Malmö jag var för det var Lady Gaga-konsert.

När fotografen Anders och jag jobbat klart för natten så skjutsade han mig till mitt hotell. Några meter därifrån fanns ett kafé som han pekade på och lämnade av mig med orden: ”hit ska du gå i morgon, de har stans bästa kaffe”.

Jaha, tänkte jag och eftersom jag ändå hade några timmar att slå ihjäl påföljande dag så köper jag väl mig en kaffe där. HA! Från kafét och drygt sjuttio meter ut på gatan slingrade sig en lång kö. Det var cirkus i den där kön! Marknadstämning! Heliumballonger och barnvagnar och någon ”glad hatt” och det hade inte varit helt omöjligt att någon blåst upp ett hoppslott och rullat fram en vagn med remmar. Kanske våfflor! Någon uråldrig tants hembakta vörtbröd! Fårtofflor! Tovade äpplen!

Det finns ju inte att man skulle gå och ställa sig i den där kön ”för stans bästa kaffe”.

Malmöbor måste ju vara sjuka i huvudet.

Basshunters look under hela den här sexbrottsrättgången har varit så jävla … utstuderad. Man ser hur STILIG han känner sig, classy liksom. Det här är annat än wifebeaterlinne, id-bricka och broderade jeans. Här har Basshunter stått hemma och googlat slipsknutar och köpt någon ny vit dyrskjorta. Och det är väl bra!

Men de här skidglasögonen?

Äh, jag orkar inte ens anstränga mig för att beskriva på hur många sätt de är fel.

Det fanns en ambition när jag vaknade i morse. Fan det skulle hända grejer. Jag skulle tvätta och träna och hålla på.

I stället gick jag till Seven eleven och köpte en yoghurtglass, gick hem och rökte en cigg.

Jag måste sluta röka i tid och otid. Inte för att jag oroar mig för min hälsa eller något sånt skit. Nej, tänker på rökrynkorna.

Herregud, förut fick jag höra att en Ålandskille pratat om mig och sagt att jag ”brukar höra av mig på lite konstiga tider”. Asså. Halv fem på morgonen är väl inte SÅ konstigt? Kanske typ ville jämföra platt-tv-modeller? Ge några Greklandstips eftersom jag varit där några gånger? Snacka intressanta psykologiska experiment?

Ok, var väl inte det jag ville men. Har hursom slutat höra av mig för länge sen. Kan lägga band på mig för guds skull.

När det gäller män alltså.

Inte yoghurtglass.

Eller cigg.

Ursäkta, men vad är det här för bild? Det ser ut som när tjocka släkten ska buntas ihop och förevigas av någon ingift hobbyfotograf. Gammelfarfar rullas dit i rullstol. Någon ”ungdom” vägrar ta av sig fiskarhatten. Framför den här horden har det alltså stått ett offer och förgäves ropat ”TITTA IN I KAMERAN” men inte fått någon uppmärksamhet. Fatta frustrationen när man fotar ändå och inser att inte en jävel tittat åt rätt håll.

Varför har vissa personer kransar på huvudet? Om det nu var någon på ”P1 Sommar”-redaktionen som knäckte idén om att det vore somrigt att ”klä ut” sommarvärdarna med kransar – då ska väl ALLA ha det? Räckte de inte till? Blev det fel i beställningen?

Den här bilden är helt sanslös.

Fatta vad sjukt om man bara – printar, ramar in och ställer i bokhyllan och låtsas att det är ens egen släkt.

Med tanke på hur jag ofredade trafikanterna när jag cyklade till jobbet i klänning i dag måste jag med omedelbar verkan sluta uppröras över Beyoncés/Britneys/Paris/Lindsays gå-ut-ur-baksätet-bilder.

Det är inte så jävla lätt som man tror att behålla värdigheten.

¨

I två veckor – TVÅ! – har jag sovit med 14 frågor och min diktafon bredvid sängen bara för att W.A.S.P-sångaren Blackie Lawless ska ringa någon morgon klockan sju. Alltså inte någon specifik morgon, utan random morgon när han orkar ta sin seniga otvättade glamrockhand och lyfta telefonluren för en intervju. Allt detta uppstyrt med hjälp av presskontakt.

Det är inte mänskligt att vänta på det här viset på en avdankad chockrockare som en gång i tiden kastade kött på sin publik. Det är tortyr.

Och som grädden på moset, eller vad fan man nu brukar säga, så har intervjun nu blivit AVSTYRD.

Jonäsåatte… tack då.

Åh nej, Wayne Rooney har gjort en hårtransplantation. Orkar fan inte. En gång i tiden var han lite fulsnygg, nu är han bara en kille med transplanterat hår.

Fattar absolut inte varför man väljer att förstöra sig själv på det här viset. Transplanerat hår ser ju inte klokt ut. När jag gick i högstadiet och var lite av ett ”problembarn” fick jag gå till en kurator varje fredag. Vi åt berlinermunkar och pratade om skolan och julfesten. Han var en otroligt godhjärtat man, men alltihop överskuggades av hans hårfäste där han hade hårstrån som bokstavligt talat såg stansade ut. Som om någon ställt sig med en stans och tryckt dit några strån med våld. Dessutom var det rejält tilltagna mellanrum mellan varje hårstrå. Han hade väl inte haft råd med tätare, kuratorer kanske inte tjänar så bra, vad vet jag.

Man kunde ju aldrig titta på hans hårfäste, så klart. Det var ett jävla sjå kan jag berätta. Jag satt nedsjunken i en läderfåtölj på hans lilla rum, åt min berlinermunk, pratade på som vanligt men det enda jag EGENTLIGEN koncentrerade mig på var att ”inte titta inte titta inte titta”.

Helt sjukt ju.