Alltså jag orkar inte.

För drygt en månad sedan hittade jag en knöl som jag fick panik över att var cancer. Det har säkert alla gjort och fått någon gång och antingen skiter man i den där knölen och efter nån vecka är den uppslukad av kroppen eller så masar man sig till läkare för att kolla upp den.

Jag gick då till någon riktigt barsk och otrevlig kvinna för drygt en månad sedan. Hon sa att det nog inte är någon fara, men att jag skulle komma tillbaka om drygt en månad på återbesök.

Den 21 januari. Så jag skrev upp det på min telefon och jag var varit YTTERST medveten om att det är den 21 januari jag ska släpa mig till Enskededalens plastmattiga vårdcentral.

VARFÖR GÅR JAG DÅ DIT FÖRST DEN 22:A?

Och grejen är att jag i princip alltid gör så här! Aldrig i jobbet, men privat ligger jag fan alltid en dag före eller efter utsatt datum.

OCH som om det inte vore nog låtsas jag in i det sista för den här sköterskan i receptionen att det nog måste varit läkaren eller deras uråldriga datasystem som gjort någonting tokigt, även om jag innerst inne VET att det är jag som är felet.

Knölen är inte mitt enda problem, kan vi ju konstatera. Och ska jag fortsätta leva så borde jag verkligen ta tag i den här datumanalfabetismen jag lider av.

Två dagar nu har jag varit på kurs.

Det är ju speciellt det här med kurs.

Å ena sidan känns det som om man är åtta år, blir styrd av någon lärare att sitta i grupp med folk man inte känner och lyssna på någon som pratar i timtal. Det kliar i kroppen, man känner sig obekväm och man är rädd för att säga något så alla ska tycka man är totalt jävla pantad i huvudet. Så, i allra värsta fall, paras man ihop med någon jävel med en skriande urusel kvinnosyn, någon besservisser som kan varenda en härskarteknik man tidigare bara läst om på nätet. (Inga sådana exemplar den här gången, dock!)

Å andra sidan är det jättenyttigt att tvingas ihop med nya människor och tänka på en massa viktigheter som man inte annars tänker på och jadajada.

Jaja. Det är säkert bra. Oftast verkar ju folk överleva.

Kom bara att tänka på det här:

när jag var yngre hände det ibland att man hamnade i en sms-konversation med någon kille som man kanske inte vara så där överdrivet intresserad av … alls.

Och man försökte svara kort för att få honom att fatta att nej, vi kommer inte bli tillsammans och skaffa något renoveringsobjekt eller adoptera någon gathund från Chile tillsammans.

Hur som: så här kunde det låta.

Han: tja, gör du i kväll?

Jag: Kollar på film.

Han: Okej, skoj!! Vad då för film?

Jag: Armageddon.

Han: Just så. Är den bra då???

Jag: Helt ok.

Han: Vilka var det som var med i den nu igen?

OCH SÅ VIDARE.

Jisses, vilken kämpaglöd det krävdes för att hålla igång sådana där dialoger ändå.

Den här bloggen blev ju plötsligt en tummelplats för en hel hop av Aftonbladetkommentatorer i går efter mitt inlägg om Laila Bagge.

En del skit fick jag, både i kommentarsfältet och i mejlkorgen. Men det är väl bara gott att främst medelsåldersmän sätter en liten flicksnärta som mig på plats eftersom jag ju inte är ”torr bakom öronen” än och inte fattat att steg ett alltid är att misstro sina medmänniskor. Skoja. INTE.

Över 100 000 besök! Kanske har jag någon ny läsare med mig på den här resan genom bloggosfären?

*20 läsare som droppar av efter det flåshurtiga uttrycket*

I så fall säger jag: välkommen, hoppa ombord, det är inget att vara rädd för! Här avhandlas mest psykisk ohälsa, relationer, vardagstristess och ibland lite kändisar.

*40 nya läsare droppar av*

Annars då? Jo tack, nästa vecka vardagslyxar jag till det rejält genom att åka på kryssning! Trots att jag bott på en ö större delen av mitt liv har jag aldrig vad jag kan minnas åkt på en regelrätt kryssning av egen fri vilja. Jag går in i det här med öppna ögon eller vad man säger, inga förutfattade meningar om kryssningskulturen! Bara glada miner och nån fin nystruken klänning.

*110 läsare surfar vidare*

OCH där var vi bara den tappra skaran bloggläsare kvar här!

Hej på er.

Laila Bagge Wahlgren har sett en man sitta på gatan och prata i mobiltelefon och på sin blogg skriver hon ordagrant:

”Vem fan har råd med en mobiltelefon om man är hemlös och sitter och tigger på gatan?”

Efter den massiva kritiken som inlägget fick har hon bett om någon slags halvdan ursäkt – men hon menar fortfarande att det var lätt för henne att dra slutsatsen att ”han spelade teater” eftersom han agerade på ett sätt när han pratade i telefon och på ett annat sätt innan han tog upp mobilen.

Det här är till dig, Laila Bagge Wahlgren:

Det du gör, är att du dömer någonting du inte vet ett skit om.

Ditt blogginlägg, det är grundlöst dömande som leder till fördomar.

Nu sprids dina fördomar baserade på lite hipp-som-happ-”vetskap” om att det nog MINSANN finns organiserat tiggeri där ute och att den här mannen med HÖGSTA SANNOLIKHET var en del av just det.

VAD FAN VET DU OM DET?

Den här mannen kanske satt och ringde sina barn som han sällan har kontakt med och berättade att han älskade dem. 

Han kanske ringde det första samtalet som på sikt kommer att få honom bort från gatan.

Han kanske ringde en kompis och ville berätta en hemlighet.

Han kanske ringde för att fixa den mängd heroin som han vet att kan avsluta hans liv.

Han kanske ringde Aftonbladet för att tipsa om att han sett en kändis på stan – kanske det var därför han tittade så konstigt på dig?

Högst antagligen inte – och det är det jag säger – vi vet ingenting om hans telefonsamtal. Jag bara spekulerar. Precis som du, Laila.

Men med ditt spekulerande sänker du trovärdigheten för hemlösa som sätter dig på gatan för att be om hjälp av folk som har pengar. De som sätter sitt hopp till att någon med pengar på kontot ska hjälpa dem att klara dagen. Du utgår ifrån att det här är någon som sitter där för att lura folk. Du utgår ifrån att att det är organiserad brottslighet att sitta i den här kylan, ute på Kungsgatan och be om pengar.

MEN DU VET INGENTING OM DEN HÄR MÄNNISKAN, LAILA BAGGE.

INGENTING.

Du bara visar ett utmärkt exempel på hur fördomar gror och sprids i det här landet.

Grattis.

Det är så konstigt med telefonsamtal. Plötsligt som man står och går eller ligger och halvslumrar till Leif GW:s En pilgrims död så kan det ringa någon och plötsligt sitter man och listar topp-tre i den grekiska övärlden.

Det här hände i går.

Jag har varit på Zakynthos och Karpathos, men utifrån vad jag hört mig för och förstått när jag var plats skulle jag lista de bästa öarna så här:

1. Skiathos

2. Zakynthos

3. Kefalonia

Men jag har inte alls bra koll, ärligt talat. Och bildgoogla blir man ju inte klokare av direkt.

ALLA öar ser nämligen likadana ut, enligt google.

Någon som läser den här bloggen kanske har erfarenhet och koll? Någon som ”öhoppat” eller varit och jobbat som reseledare eller bara vill göra reklam för sin älsklingsö? I så fall: vilken är den bästa ön? HJÄLP!

Jag har ett citat skrivet på en post-it-lapp på datorn och jag vet att den snart kommer att slarvas bort någonstans och då måste jag ha det uppskrivet för jag tycker att det är så fruktansvärt bra.

Citatet är Henrik Schyfferts från när han var med i Nyhetsmorgon och pratade om den nya TV 4-serien ”Allt faller”.

Han pratar om livet och säger:

”Allt bara pågår, pågår och pågår. Man får erbjudanden från Jamba.se på telefonen strax efter att man har fått ett missfall.”

Och det är ju så det är. Ibland tror man att man på något vis ska komma undan det faktum att livet pågår JUST NU. Man tänker att livet, nej det är något som först äger rum om några veckor när jag ska åka på weekend till Barcelona/går på den där festen/träffar min kille igen.

Och det blir sällan så TYDLIGT som när livet på autopilot ruckas. Som när man är trött, nedstämd och det är kolsvart ute på morgonen och man halkar på en folktom tågperrong.

Man ligger där och stirrar upp mot snöflingorna som dalar ner och inser att LIVET, det är i full gång just nu. Det är LIVE!

Ja just det, när jag ändå är inne på Johannes Brost. Min kompis hävdar att han röker Å DET GRÖVSTA och sa i går följande:

”Om man tar tag i hans hud och rätar ut kråksparkarna runt ögonen så puffar det ut nikotin som kan få de fem närmsta att få nikokick”.

Tittade på nästan hela ”Avalon” med Johannes Brost i går. Missade de sista 20 minuterna eftersom jag försökte somna. Det grämer mig i dag.

Om någon för några år sedan sagt åt mig att jag skulle gilla en film, inte för att den golvar en med nya insikter eller är en vacker kärlekshistoria, utan för att det är en bra känsla i filmen, då hade jag väl gapskrattat.

Men så är livet nu, halvvägs till 50.

Jag har ett nytt BRINNANDE intresse för matlagning sedan någon vecka tillbaka. Det KAN vara relaterat till att jag bedriver vit månad och inte har så mycket att pyssla med på helgerna när alla andra står och tjatar med varandra med vinglasen i högsta hugg på barer.

Jag fräste en riktigt festlig köttfärssås. Med lök, squash (haha, stavade det schasch först) och morot.

Sedan var jag så crazy bananas så jag blandade med kokosmjölk och creme fraiche och massor av kryddor, typ spiskummin och muskotnöt!

Gott blev det, kan jag berätta.

I och med januaritristessen har jag också ”känt” lite mer för inredning, vilket i fredags resulterade i att jag slog dank på Åhléns källarplan några timmar.

Det var reafest deluxe, men jag fastnade för en ljusslinga med rosor till ordinariepris. Jag vet att jag har sett det på någon heminredningsblogg och tyckt att det har varit fint, så jag bucksade 349 spänn (!!!!!!!!!!!!!!!) för lamporna. Sedan gick jag hem för att påbörja inredningsfasen och jag vet inte …

Det blev inge bra. Det blev bara som om en treåring kastat ut någonting och man kommer in i rummet och bara ”OJ vad FINT” – tänker ”det där får jag plocka bort så snart som möjligt”.

Skit skit. Nu satsar jag på en stringhylla i stället, mer klassisk än sådan här ”urspårad” tingeltangel-inredning.