Hej och hå. Dagarna bara rinner ur händer på en och snart är man död och begraven.

I går kväll kom två av Chris kompisar över och vi åt och drack. Och eftersom jag stiger upp i ottan (06) varje morgon och råkade vara extra trött i går drog jag mig till soffan redan vid niesnåret. Det är så härligt att lyssna på när de pratar och skrattar i köket medan man själv vaggas in i ett halvsovande dvala som sakta men säkert övergår i sömn.

*Börjar hyra in statister som kan stoja i köket varje kväll*

Äh men allvarligt talat, jag tror jag har börjat röka. Det händer under en period ungefär en gång varje år.

Ibland har det börjat med att jag är jävligt less, en rökte jag någon månad bara för att jag tyckte att min pojkvän var så trist som låg med öppen mun och glodde på Sopranos och andravärldskrigetdokumentärer vareviga kväll.

Den här gången har det nog berott på att jag varit rastlös. Jag går hemma på helgen, jag vet att jag vill stanna hemma men när klockan närmar sig 21 en lördagskväll är det ändå som att det börjar krypa i kroppen och jag tänker ”hela världen gör någonting roligt nu förutom jag”. Det medför att jag måste hotta upp min tillvaro, känna mig lite wild n crazy och det gör jag genom att dra i mig en cigg. Alltså haha.

Sedan ligger man där i soffan och luktar rök och bara ”jahapp, kanske jag skulle läsa lite i kommentarsfälten på Blondinbellas blogg då”.

Christian hävdar att jag ”håller på med benet” när jag sover.

”Vadå håller på med benet?” har jag frågat och då har han lagt sig på sängen och visat hur det kan se ut, att jag liksom hovrar med foten i luften.

”Så där gör jag inte alls” har jag sagt då vilket har lett till att Christian enträget suttit och inväntat någon natt då han ska lyckas fånga det här ”fenomenet” på bild.

I morse när jag vaknade hade jag ett mms på telefonen.

Det här ser ju inte klokt ut, inser jag. Betyder det att jag har djävulen i mig? Och i så fall: hur driver man ut hen?

Kate Hudson. Den mest färglösa av alla färglösa kändisar, har jag gått och suckat för mig själv varje gång jag sett henne i någon blaska eller framför allt läst intervjuer där hon pratar om hur viktigt det är att sova ordentligt och dricka mycket vatten och älska sig själv och BLABLABLA. Hur död inombords kan man bli!?!?

MEN så såg jag om Almost famous i söndags och FAN I HELVETE vad hon är bra i den rollen. Jag smäller av! Allt är förlåtet. Jag känner att jag vill vända mig någonstans med min avbön, kontakta Kate på något sätt och säga att jag HADE FEL! Hon är inte alls färglös. Hon är full av färg!

Och så den här underbara scenen som skär i hjärtat så bra den är.

Där sitter Russell med sin ångest och sin skamsenhet och så börjar de sjunga och se så han lyser upp, vilken befrielse det är för honom. Hur underbart är det inte med gladsjungande vänner när man är riktigt trasig?

Åter tillbaka i verkligheten. Jag har haft några ”dåliga dagar”. Eller vad fan man nu ska kalla det när man famlar i mörker och skiter i att titta om det kommer bilar när man går över övergångsställen för allt är ändå totalt, skrattretande meningslöst.

Vad har det här medfört då?

Ja, jag tänker – jag hoppas – att jag den här gången (vad är det tusende gången nu?) kanske lär mig att det går över. Jag vill ju gärna rasa ihop i en hög och strunta i allt när det känns så här. Jobb, vänner, hygien och mat. SKIT SAMMA. Jag struntar i allt, låt mig bara slippa. Det känns som att det onda aldrig aldrig ska gå över.

Men, det gör det, visar det sig. Den här gången, återigen.

Mitt i allt det svarta roade jag mig själv med en ”utflykt” till det nyaste Satsgymmet Spårvagnshallarna i helgen.

Gymmet får +++.

Det bästa var att jag såg Thåström utanför.

Det sämsta var att det var tre våningar och liksom byggt som en labyrint för att det skulle vara så svårt som möjligt att hitta alla maskiner. Gym ska vara gym, inte lustiga hus.

Haha, nöjestidningen jag jobbade på innan jag flyttade från Åland, XIT, ordnar årligen en tävling där man korar de bästa halloweenoutfitsen.

Folk är alltid så himla fyndiga och duktiga!

Kolla här bara:

Den här bloggen går på lågvarv må jag säga. Inom kort ska jag göra ”ett ryck” som man säger. Ta tag i saken. Skriva ner skit och inte bara sitta och tänka på att jag borde skriva ner den.

Det här tänkte jag på i morse i alla fall:

Jag går varje morgon genom hela centralen, från tunnelbanan, upp och genom den stora vänthallen till bussterminalen med sikte på jobbet.

Vareviga morgon möts jag av ett hav av människor. Och man kan ju välja att se dem som just bara det, en jävla massa fölk.

Eller så börjar man tänka den här svindlande tanken: alla de här människor som går här, de som står och köper frukost, sitter och läser tidningar, går mot nästa tåg, byter tunnelbana, hastar för att hinna med sin buss. ALLA de här människorna tänker att livet kretsar kring just dem.

Om man väljer ut en snubbe i hela den här tjocka gröten av folk och djupintervjuar honom så ska det visa sig att han bär på en massa ”skit från förr”, att han har problem som han tampas med i vardagen, kanske han nyss har blivit dumpad av sina barns mamma. Han kan ha varit ut och försökt tröstligga bort sorgen, kanske oroar han sig för klamydia eller så är han bara irriterad på att Metro inte skriver mer om trav. Han har drömmar om framtiden, tänker att han ska våga söka den där chefstjänsten på jobbet. Han kanske funderar över hur han ska få ihop kvällens ölrunda med ungarnas tidiga fotbollsmatch i morgon. Kanske går han och önskar att han hade mer pengar så att han äntligen kan åka på den där vandringsresan till Frankrike.

Det är sådana svar man skulle få!

Och tänk då att det här är bara EN AV ALLA de här hundratals människorna jag möter varje morgon. Som jag inte ens ser, jag uppfattar bara deras kroppar som ett suddigt myller av stress.

Sjukt ju.

Tänk vad märkligt – absurt – det är ändå att folk tar på sig något de tycker är fint, går ut på lokal, kanske dricker något glas vin eller blir asfulla och sedan hittar de någon av motsatt kön – eller samma – och går hem och LIGGER!

Någon de kanske inte känner alls sedan förut. De har bara ”fått span” på varandra över bardisken och pratat lite, kanske om jobb eller hur tråkigt det är med alla trailers före biofilmerna faktiskt börjar. Och sedan ska de ta sig hem på något smidigt sätt, stå och vänta på taxi i 20 minuter i svinkyla kanske, eller ännu värre krångla sig på någon buss. Sen stövla in genom dörrn, i ett helt nytt hem för någon av parterna, ny doft och ovant knarr i golvet, kanske dricka någon rödvinsslatt som finns till övers. Kanske inte ens det, bara av med kläderna och SEX.

Alltså.

Det här händer ju hela tiden, varje dag, med en förmodad superpik kring fredag-lördag. Men ändå. Jag blir så fascinerad när jag tänker på det, men gör liksom det ”allra heligaste” med någon okänd människa. Klär av sig, blottar sig totalt, bjuder in någon jeppe/jeppinna att komma så nära det bara går. 

Inte för att man kanske ens tycker om varandra. Kanske bara för att man är full eller uttråkad, ledsen, upphetsad eller ömklig.

Och så morgonen efter så är det tack och adjöken. Eventuellt ett sms, tack för i går.

Plötsligt är det vardag och solen skiner och tvärsöver gatan ser man den där människan man idkade sexuellt umgänge med för någon helg sedan och man kanske sänker ner blicken för vad fan ska man ens hälsa och hålla på för, egentligen.

Det är härligt men samtidigt himla himla konstigt.

Nej vet ni vad. Tvärt emot vad Mia Skäringers roll i Solsidan och Fredrik Virtanen tycker om folk som lägger upp myspys och solnedgångar och nybakade kanelbullar så älskar jag sånt. Att komma in på Facebook är som att omfamnas av en härlig, mjuk varm famn. Jag UPPSKATTAR att se bilder på folks ungar, svampskördar, middagar och bakverk.

Twitter däremot. Jag vettefan. Nu väljer man ju så klart själv vem man följer men ibland känns mitt flöde som en enda massiv manifestation mot mänskligheten. Alla åsikter är fel, allt ska kritiseras och hatas och hånas hit och dit. Så här typ om man skulle yppa något om en bildfärd (givetvis överdrivet men ni fattar GREJEN): Hur kan du åka BIL när det är så miljöovänligt? Hur kan du åka en bil med det där märket fattar du hur illa de behandlat sina varslade fabriksarbetare?? (Om man nu har en barnstol) HUR KAN DU HA BARNSTOLEN VÄND ÅT DET DÄR HÅLLET? Hur kan du åka bil när barn i Bangladesh måste gå flera mil för vatten??? Varför kör din pojkvän bilen? Vad säger det om könsrollerna?

Allt kan ifrågasättas och om man kokar ner hur ”twittereliten” (en massa mediefölk som tycker hit och dit) tycker att man ska leva så kan man lika gärna låsa in sig i en källare utan vatten och brö och bara tänka ”rätt” i sin ensamhet tills man dör.

Observera. Det finns MASSOR av fördelar med twitter. Nyheter och viktigheter från verkligheten som sprids snabbare än en reporter hinner trycka in första tangenten. MEN! Man får sålla bland en JÄVLA massa skit.

Alltså. Sångaren Olle Jönsson har skickat något mejl i söndags om att han har gjort sitt sista jobb med Lasse Stefanz. Dansbandsvidundret har gig inbokade till april 2013.

Nu är frågan: Är Olle bara stingslig eller gör han det alla drömmer om att göra men aldrig vågar?

Är det så att han för 47 gången hotar med att hoppa av och sedan kommer att komma krypande och ändå stå på scenen i helgen. Då är det ju bara patetiskt. Herregud, gamla karln.

MEN är det så att Olle bara: nej, nu skiter jag i det här. Jag är trött, jag har gjort mitt, turnerat klart, tack för kaffet, jag drar, det är mitt liv och jag vet hur det ska levas allra bäst och nu drar jag på en sista minuten till … Malta, eller så. För att sedan sitta i en solstol med uppkavlade byxor och blicka ut över havet och utstöta förnöjda gubbljud: ”aaah”, ”äääh”, ”mmmaaah”.

I så fall är han min hjälte.