Långtråkig depression?
avApropå, det inlägget jag skrev senast om träning och depression så länkade jag till en man som sätter fingret väldigt bra på en punkt när det gäller en deprimerad hjärna.
Någon som är deprimerad kan aldrig känna sig uttråkad, menar han. Man kan känna sig tom, orolig, ängslig, men man kan inte känna att man faktiskt har tråkigt. Det där stämmer väldigt bra in på mig. Fem dagar har jag varit ledig nu, som sagt, och jag har inte gjort mycket alls.
I lördags kväll drabbades jag av en fruktansvärd känsla av tomhet och nedstämdhet. Jag ställde in allt jag skulle göra på kvällen, vilket jag vet inte är den bästa lösningen. Det är bra för mig att tvinga mig att göra saker för jag mår bättre då. Men den här gången gick det inte.
Någon annan frisk människa hade antagligen tänkt, fy fan vad TRÅKIGT, sitta hemma och glo en hel lördag och dessutom känna sig deppig! Och till viss del stämmer det ju, det är inte så jävla kul. Men känslan av att vara uttråkad var det länge, länge sedan jag hade i min kropp.
När jag ändå är inne på det här med depression så här en solig fredag i maj kan jag passa på att reflektera över en annan sak.
Kärlek har alltid fått mig att må bättre. Jag har alltid vetat det, men knappt vågat uttala det för det känns så jävla patetiskt att ens välmående ska vara upphängt på någon partner. Det är inge GIRL POWER i det uttalandet inte.
När jag är med den jag älskar har jag kanske, vadå, 70 procent lättare att ta mig för saker. Att ens ta mig utanför dörren, träffa folk, hitta på saker. Gå till Gröna lund eller vad nu människor sysselsätter sig med.
Det är förstås inget positivt. Men jag är medveten om det och det är alltid en bra början till saker.