Pratade med mamma på telefon i går och hon berättade om någon typ av tång som hon köpt hos frisören.

När frisören demonstrerat den hade det enligt mamma blivit ”böljande korksruvslockar i håret”.

Väl hemma skulle mamma, uppspelt och härlig, på egen hand testa den här mirakelgöraren på en hårtest.

Resultatet beskrev hon så här:

– Det såg ut som om man trampat ner en antenn på en gräshoppa.

Att växa upp med en spirituell mamma är … speciellt.

Varje gång jag kommit hem och berättat att jag träffat en kille har första frågan alltid varit:

– Vilket stjärntecken är han född i?

Jag har gått omkring med olika slags kraftgivande kristaller och stenar i skolväskan och det har hängt drömfångare på var och varannan vägg. Någon gång, när jag var yngre och inte fattade bättre, försökte jag förklara för mina vänner att min mamma varit en indian i ett tidigare liv. Ni kan ju tänka er blickarna man fick.

I helgen när jag var hemma hade hon en sanningspendel. Jag fick ställa frågor och pendeln svarade. Det här är alltså på fullt allvar.

Inget med min mamma är riktigt som det ska vara men det är fint ändå.

Den här krönikan publicerades i Aftonbladet i lördags. Nu även på world wide web.

Min kollega Niklas tittar på mig.

– Du håller på att förvandlas till Lisbeth Salander.

Jag: – Vadå?

Niklas: – Med din bomberjacka och den där tröjan du har på dig.

Jag: – Vadådå? Det är ju min Aldrig vila-tröja. Jag är en soldat i Aldrig vila-armén.

Niklas: – Har du bloggat om det här?

Jag: – Vad?

Niklas: – … att du är sjuk i huvudet?

Något som är fint med kärlek på film är att folk aldrig ger upp. Man krigar! Om man inte får den man vill ha (på film vet man ju alltid när det är rätt) så uppvaktar man och uppvaktar och uppvaktar. Står utanför dörrar och huttrar, skickar gigantiska blombud, genomtänkta presenter, ringer, nästlar sig in via vänner, går över LIK för att få just den personen.

I verkligheten: ”nej, killen jag träffade i helgen hörde aldrig av sig”.

Går vidare med livet.

Betalar någon räkning.

Rengör diskbänken.

Minns en gång när en vän jobbade på ett ställe och hennes chef frågade henne om hon tyckte att hans nya jacka var snygg. Det var någon goretexhistoria, typ sova under bar himmel, ”få fyr” på nån brasa och äta med sked som är både gaffel, kniv och sked i ett. Hon bara ”ja jättefin” (den var så klart skitful).

Sedan, helgen efter låg hon med honom i ett garage.

Han hade jackan på 🙁

Max och Philippa från Maxim-utmaningen.se. En bitter ålänning och Emelie Trossö Ledin.

I morse blev jag utmanad av Gladiatorerna-Emelie.

Den totala UTKLASSNINGEN kommer på rörlig bild inom kort.

Det var en trekamp bestående av: Bicepscurl, dips och jägarvila.

Herregud, den här övertron jag har på min fysiska förmåga, man skulle kunna säga att den är ANINGEN överdriven.

Signaturen Ankan ställde en fråga som jag tänkte svara på:

Zandra, du är väl nybliven singel? hur tar sig en så häftig människa som du dig ur en sån grej?
Nu när jag blivit brutalt dumpad behöver jag råd och hjälp, men inte från vem som helst. Nu när jag följt din blogg ett tag så verkar du rätt person att ge lite råd om detta!!!! varför inte ett inlägg?
Är det ben&jerrys och SATC kvällarna igenom? Och hur anser du man bäst råder bot på det värsta; sova ensam :(?

Sedan jag bröt med min förra kille har jag verkligen hanterat det som om jag varit med om en olycka: Rutat in vardagen – jag undviker helst allt som kan rubba balansen. Jag inbillar mig att det känns bättre om jag alltid stiger upp samma klockslag, viker mina kläder och lägger fram dem kvällen före, äter samma frukost, tränar, tittar på 22-nyheterna, läser samma bok, snor in mig i täcket på samma sätt varje kväll.

Jag testade Ben & Jerrys men de där offerburkarna kan ju göra vem som helst deprimerad – MEN jag tycker att du ska testa. Herregud, är det cookie dough som får dig att må lite, lite bättre, får du ingen ångest över sockerslisket efteråt – kör. 

Jag kämpar med mina rutiner för att jag försöker vara snäll mot mig själv. I vardagen blir jag orolig av att äta något annat än havregrynsgröt till frukost och ligger inte rätt tröja framme blir en grå tisdag så otroligt mycket jobbigare. Att göra slut ÄR en kris och månar inte du om dig själv när du hamnat där kan det gå käpprätt åt helvete. Jag har en osund inställning gentemot min egen hälsa, jag är i grunden totalt likgiltig. När det är som värst tänker jag aldrig att jag håller mig ovanför ytan för min egen skull utan för att andra ska slippa sopa upp mig när jag är i spillror. Men nu kämpar jag med att curla mig själv och det går rätt bra, ändå.

Träningen betyder massor. Till skillnad från mycket annat i mitt liv finns det inte några konstigheter här, inga tvång eller måsten. Jag älskar att styrketräna, när jag går in på gymmet lämnar jag ALLT och fokuserar bara på övningarna. Jag fattar ju att alla inte kan älska det som jag gör, men jag tycker väl att det är värt att hitta någonting som man gillar så pass mycket att man kan koncentrera helt på det några timmar i veckan. Om det sedan är bergsbestigning eller quake eller körsång eller Sex & the city är lite skitsamma.

Till sist, när det kommer till att sova ensam ser jag det bara som en lyx.

Njuter medan det varar!

Betraktade min lillebror Sonny när han skjutsade mig till festen i lördags.

Han har en stor pick up och svarta händer från allt skruvande. Ozzy Osbourne på hög volym och så gav han mig en flasköl.

Han rökte en cigg och askade ut genom rutan och om man inte har testat själv är det kanske inte helt självklart hur jävla svårt – vilken konst – det är att röka snyggt i bil. Det krävs både vana, skicklighet och finess. Nu var det länge sedan, men på den tiden jag gjorde det blev det fumligt, askan flög oftast in i baksätet och det blev mer krångligt och tafatt än njutbart.

Och hälsomyndigheterna får väl ha ihjäl mig nu, men jag fylldes av en sådan otrolig värme när jag såg att Sonny askade snyggt.

Länge sedan jag känt mig så stolt.

Vilken patetisk dag.

Fick en dipp vid sexsnåret. Stod inne på toan på gymmet och höll på att börja gråta. Om det finns någonting som är fulare än vuxna människor som gråter så är det vuxna människor som håller på att börja gråta.

Jag har bara mig själv nu. Ingen jag kan ringa i panik närsom och hursom, ingen som kan dalta med mig, ingen som kan sitta dag och natt och lova att det blir bättre. Det är bra. Jag behöver lära mig att rycka upp mig. Man måste vara hård mot sig själv.

Svag jävla människa man är. Inte ens träningen hjälpte. Går och handlar. Drar omkring mellan hyllorna. Glansiga äpplen, ekologiska morötter och märkliga mejeriprodukter med höga och låga fetthalter hit och dit. Tårar som bränner.

Herregud, det är måndag, jag är lite trött, kanske saknar jag Åland, kanske saknar jag honom, kanske känner jag mig usel i jobbet men det är för i HELVETE ingen orsak att bryta ihop totalt.

Jag måste lära mig det.