Kär på riktigt vs. någonting annat.

av Zandra Lundberg

Jag älskar Kim och Kanye för att de verkar så kära i varandra. Sådana där blickar och leende kan man inte fejka.

Så tänker jag på att det finns så många som är tillsammans och inte alls upplever den här typen av kärlek, utan mest går och irriterar sig på varandra. Och så tänker jag på alla som läser detta och hötter med fingret och predikar om att VÄNTA BARA tills du fått tre barn/ni varit tillsammans i 14 år/inte haft sex på åtta månader. Och så tänker jag på hur deppigt det är att det finns så många sådana här ”VÄNTA BARA”-exempel på sina kärlekslösa förhållanden. Varför är man då ens i en relation om man inte tror på den – eller ännu värre, inte tror på kärleken över huvud taget? Om man har varit tillsammans i 14 år eller fått de där barnen och bara sitter med någon egensnickrad ”insikt” om att kärleken dör efter si och så lång tid – gör något åt det då. Skilj dig, flytta till Guatemala, pånyttfinn kärleken med den du är med.

”Nu är du orealistisk”, tänker du. NEJ DET ÄR JAG INTE.

Allt går. Se bara på de här handikappade människorna som åker omkring och föreläser för att de har gjort otänkbara saker, de som inspirerar andra till att tänka att det kanske inte alls är omöjligt att göra si eller så.

I princip alla kan förändra sin livssituation.

Jag också. Jag kan flytta till Berlin, skaffa mig ett meningsfullt fritidsintresse eller ge mig fan på att en gång för alla jobba med mitt psyke så jag är 100 procent stabil.

Men mest handlar det väl om att man är så inihelvete lat och inte orkar göra det.

Nåväl. Detta om detta.

Gilla eller inte gilla.

av Zandra Lundberg

Här i helgen så kom jag på mig själv med att sitta med pannan i djupa veck över huruvida jag skulle like:a en avlägsen gymnasiekompis status på Facebook eller inte.

”Hmm … hon har visserligen köpt en lägenhet och verkar glad, men är det värt en like?”.

Ungefär: Är den här människan VERKLIGEN värd min uppskattning? Eller ska jag bara gå vidare i livet, sköta mitt eget och bara trycka gilla när det verkligen, verkligen ”behövs”. Typ när någon besegrat cancer eller vunnit stora journalistpriset?

Förstår ni vilken sunkig människa jag är? Att ens lägga en sekund av sitt liv på att fundera om man ska like:a eller inte like:a är ju ett sjukt beteende. Sjukt.

Redarsonen.

av Zandra Lundberg

Christian har klippt sig kort och fått till någon härlig redarson/old school filmstjärne-look.

Det är nästan svårt att greppa att han hade inte-klippt-på-två-år-hårdrockslängd när vi träffades och nu är alldeles prydlig. När det kommer till utseenden blir de allt som oftast bättre med åren. Det är som att dragen ”sätter sig” och man får ett lugn i blicken.

Inte för att det inte var något fel på hårdrockslängderna MEN på något vis är ändå den här nya frisyren att föredra. Eh ja. Se exempel nedan.

Då.
Nu!
Redarson!

Frukostavundsjuka.

av Zandra Lundberg

Jag funderar på frukost. Och min frukostavundsjuka.

Det ser så otroligt mysigt ut när bloggare och instagrammare och allt vad det nu är sitter med tända ljus och myspyser vid frukostbordet i vad det verkar, en evighet.

När jag stiger upp på morgonen är det inte tal om att man hinner tända ljus, arrangera en finfrukost och fotografera morgonfesten. När jag äter frukost är det sömnklumpiga rörelser som försöker få ut prylarna ur kylskåpet och sedan tar det max fyra minuter så är allt överstökat och upptätet! Fyra minuter! Det är inte värt att tända ett ljus för max fyra minuter! Varför är det så här? Jag är så avundsjuk!!!

Så blir du festens mittpunkt!

av Zandra Lundberg

En gång var jag på en fest ute i skärgården där folk, kanske åtta tio pers, satt runt ett bord och en kille satt och pekade och sa:

– Du kan dra åt helvete.

(Pekade på nästa)

– Du kan dra åt helvete.

(Pekade på nästa)

– Du kan dra åt helvete.

(Pekade på nästa)

– Inte du, du behöver inte dra åt helvete.

(Pekade på nästa)

– Du kan dra åt helvete.

Och så där höll det på.

Uppfriskande dålig stämning efteråt.

Me, myself and the blog.

av Zandra Lundberg

Jag har bloggat från och till, mest till, sedan 2006.

Och jag har tänkt att det inte finns en endaste röd tråd i det här blahaet jag häver ur mig på internet. Så hittade jag de här presentationerna, från då och nu, som så tydligt visar att det faktiskt funnits ett genomgående tema under alla år.

Det faktum att jag aldrig riktigt velat ta i det här med bloggande på allvar.

Tjockjackor! Schibbye! Simpson-bryn!

av Zandra Lundberg

Jag tänkte ge lite uppdates på saker och ting i livet.

Det här var roligt! Jag fick en present inslagen med Schibbye och Persson. Så absurt! Eller om man vill: en fin påminnelse om att uppskatta friheten.

När min lillebror för första gången kom och hälsade på i Enskede så tittade han på våra kala vita väggar och rynkade på näsan, ”varför har ni inte hängt upp något?” frågade han och det kan man ju faktiskt fråga sig. Jag tycker det blir så beslutsångestigt och på något vis AVGÖRANDE vad man väljer att hänga upp på väggen.

Vad du har på väggen kan ju skildra allt från samhällsklass till personlighet. Så jag blev himla glad när min moster skickade en ”grattis till förlovningen”-tavla som hon målat. Nu hänger den i köket, tillsammans med en tupp-tavla som jag fått av henne tidigare!

Eftersom jag har sminkat mig likadant sedan jag gick i högstadiet så tänkte jag att det var dags för en förändring. Jag har alltid avskytt mina ögonbryn för att de är tjocka och mörka, vilket har gjort att jag har haft en himla sjå med att plocka dem millimetersmala. Nu har jag insett att jag tammefan inte kan hålla på och kämpa emot naturen så här, så jag har till och med börjat fylla i dem lite smått. I början kände jag mig som en Simpson-figur, men jag vänjer mig.

Jag ramlade över en tjockjacka på 70 procents rea. Inte till mig utan till Christian. Han har ju inte fattat att den här kylan KRÄVER en tjockjacka, hur otympligt och ofashionabelt det än må vara. Man kan inte kämpa med någon liten rock eller kappa när det är 20 minus, hör ni det? INGEN BLIR GLADARE AV DET!

Det är besvisat – kärlek finns.

av Zandra Lundberg

Kärlek alltså.

Först ska man hitta den, vilket ju milt sagt inte är det allra lättaste.

Sedan – hur i hela helvete ska man lyckas behålla kärleken med en person livet ut? Går det ens eller rusar min generation mot en framtid med ett par, kanske tre, fyra skilsmässor?

I går på morgonmötet på redaktionen hamnade vi i en diskussion efter att Magnus Uggla i en intervju svarat på frågan: Är du kär?

– Jag kan inte påstå att jag går omkring och är kär, nej.

Det här fick vissa (Frida) att gå i taket.

– Han har ju en fru, hur kan han säga att han inte är kär?

Detta medan resten av gänget mumlar någonting om att ”på äldre dar”, efter att ha levt i en relation/äktenskap i ett gäng år, går man nog inte omkring och är kär. Vilket ju är deppigt, men i vissa fall sant.

MEN!

I morse hittade jag en rapport som hävdar att livslång kärlek faktiskt existerar (artikel från Dagens medicin skriven av min kompis Lisa Röstlund):

Tidigare studier har visat att det första stadiet av het passion i en kärleksrelation övergår i svalare känslor efter omkring 15 månader och efter 10 år har kärleksglöden falnat helt.

Men enligt en ny studie utförd av forskare vid Stony Brook University i New York, USA, kan vissa par uppleva nyförälskelseartad passion fortfarande efter 20 år tillsammans, uppger CNN.

Forskarna lät nyförälskade par och par som levt tillsammans i 20 år titta på foton på sina respektive partners, samtidigt som deras hjärnor undersöktes med hjälp av datortomografi.

Omkring 10 procent av de äldre paren påvisade samma kemiska reaktioner som de nyförälskade paren.

– Resultaten går emot den traditionella bilden av kärlek, att den minskar kraftigt under det första decenniet. Men vi är säkra på att kärleken finns, säger Arthur Aron, psykolog vid Stony Brook University, till brittiska Sunday Times.

Alltså, kärlek finns (bland typ 10 procent av alla jävla par som envisas med att leva ihop).

Det är bara att hålla tummarna för att man är en av dem. Hoppas hoppas hoppas.

Viktigaste frågan: Får man dricka öl?!

av Zandra Lundberg

Jag tänkte lyfta en fråga här från kommentarerna från gårdagens inlägg om lågkolhydratskost. Det här är från Lotta:

Intressant! Jag har själv ett lite komplicerat förhållningssätt till mat, även om det är mycket bättre än vad det var för några år sen, nu äter jag i stort sett vad jag vill på ett normalt sätt och är ganska avslappnad över det (vilket är otroligt skönt efter typ 8 år av dieter varvat med hetsätning), men äter nog för mycket socker. Ser en kost med mindre kolhydrater som mer naturlig och bättre, men hur strikt måste man vara? Hur noggrann är du? Måste man typ, väga maten? Och den viktigaste frågan: Får man dricka öl?! Tack för en bra blogg, önskar dig allt gott.

Socker är ett helvete. Både när det kommer till socker och alkohol så har jag ett komplicerat förhållande, och det ska understrykas, gäller inte bara mig utan väldigt många. Ibland går det hur bra som helst, jag är måttfull, klarar av att dricka lagom och gå hem innan någonting går överstyr. Samma sak med socker: jag kan ta två kakor och så är det bra med det.

Men så händer det då och då att socker eller alkohol triggar igång något jävla monster i mig och plötsligt har jag ätit ett och ett halvt kakpaket och två skålar glass. OCH INGEN JÄVEL kan komma och hävda att jag mår bra där och då för att jag har ”unnat mig”. Jag har för fan inte unnat mig, jag har hetsätit, tryckt i mig en massa skit som kroppen mår dåligt av.

Samma sak med alkohol: jag börjar dricka och så vill jag aldrig aldrig sluta, jag vill fortsätta tills jag blir riktigt jävla packad. Så vaknar man dagen efter och bara ”what the fuck har jag GJORT mot mig själv?!??!?!”. När jag har varit i de här situationerna stöter jag på folk som bara ”men det är väl ingen fara, du blev lite full, ta en dusch så piggnar du till”. Eh, låt mig tänka lite: NEJ. Jag kan inte ta en dusch, jag har sådan ångest att jag knappt kan andas över att jag fallit in i det här beteendemönstret där alkohol blir någonting destruktivt.

Över till nästa fråga: Ser en kost med mindre kolhydrater som mer naturlig och bättre, men hur strikt måste man vara? Hur noggrann är du? Måste man typ, väga maten?

Så ligger det till: för att gå ner i vikt måste man hålla rätt bra koll, inte äta något med mer än 5 kolhydrater per 100 gram (kolla innehållsförteckningen).

Jag säger inte att jag inte skulle vilja gå ner i vikt. Det är väl självklart att jag i den här idealiserade jävla pissvärlden vi lever i också när någon patetisk dröm om att jag var en av de där som kan ”äta som en häst” och ändå se ut som Kate Moss.

Men jag orkar inte. Det är redan avvikande nog att plocka bort potatis, pasta, ris, godis, frukt, chips och mjukt bröd. Så jag håller mig till det och sedan får det vara nog så. Jag tänker inte plocka bort röd paprika eller tomat bara för att det inte är tillräckligt ”strikt”.

Och nej! Jag pysslar inte med något matvägande, jag bara äter tills jag är mätt, vilket man blir rätt snabbt när man ökar fettintaget i kosten!

Och den viktigaste frågan: Får man dricka öl?!

Jag dricker öl! Är jag sugen på öl så dricker jag det. Det finns lågkolhydratsöl som smakar lite blaskigt, vilket jag kan gilla. Men är jag ute och känner för en öl så får det bli en öl. Vin är dock bättre ur kolhydratssynpunkt. Läskeblaskiga drinkar á la barnkalasdricka för vuxna har jag aldrig förstått mig på och klarar mig gott utan.

Här kommer lite matfester!

Gratinerad hummer med vitlökssmör (vi firade nyår någon dag innan nyår, alltså ingen tisdagsmiddag, även om det vore rätt härligt om det hade varit en tisdagsmiddag).
Gratinerad hummer med vitlökssmör (vi firade nyår någon dag innan nyår, alltså ingen tisdagsmiddag, även om det vore rätt härligt om det hade varit en tisdagsmiddag).
Pizza med lowcarb-botten. Finns massor av olika recept och till och med färdig mix att köpa!
80-talsklassisker! Fyllda paprikor!
Köttgryta med tryffeläggröra!
Tacogratäng!

God mat motar ångesten.

av Zandra Lundberg

När det kommer till fixidéer är jag lite av en expert. Jag vill gärna testa både det ena och det andra, gå ALL IN, för att sedan ledsna snabbt. Detta har inneburit att jag har testat på allt från avslappningyoga till detoxkurer till cupcakesbakning.

För någon månad sedan fick jag en fixidé om att gå ner sisådär fem kilo så snabbt som möjligt för att klara av att göra ordentliga snygga chins.

Så jag körde atkins i två veckor! Gick inte ner ett skit, men jag mådde så otroligt bra av det. Så nu har jag fortsatt, och jag läser på mer och mer om lågkolhydratskost, bloggar, recept, instagram och jag är besatt!

Jag vet inte om man får kalla det LCHF när man ändå är så generös med kolhydrater som jag är, men det är någon variant hur som helst.

Så här ligger det till: sedan jag började äta på det här viset, mindre kolhydrater, mer fett så har jag:

Inte gått ner i vikt, MEN blivit av med det här jävla ångestmonstret kring mat som jag gått och burit runt på, som jag skrivit om i inlägget ”Jag vill bara sluta tänka på mat”. Det var faktiskt en tjej vid namn Louise som skrev till mig, under det här inlägget, att hennes något skeva syn på kost förändrats efter att hon börjat med LCHF.

Och jag känner verkligen att den oron som funnits i kroppen på något märkligt vis bara försvunnit. Borta! Matångesttankar finns inte längre.

Fattar ni!?! Alla tankar på mat är positiva! Dessutom är all lågkolhydratsmat så god att det är en fest vareviga dag.

Bästa fixidén på länge!

Sida 10 av 110
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB